Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att se över förutsättningarna för att bättre infoga proportionalitetsprincipens tillämpning i fråga om strandskyddet.
Utgångspunkten för självbestämmande i en rättsstat är enskild äganderätt. Denna skyddas i den svenska regeringsformen och av den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.
Denna konvention hindrar dock inte en stat från att inskränka äganderätten till viss egendom för det allmännas bästa. I denna avvägning tillämpas en proportionalitetsprincip som utgår ifrån att en inskränkning inte får vara större än vad som är nödvändigt för att nå syftet med inskränkningen. Bevisbördan på att inskränkningen är proportionell ligger hos det allmänna.
Sverige har strandskydd för stränder till en längd av 400 000 kilometer, vilket motsvarar avståndet mellan jorden och månen. Dessa stränder är skyddade från 100 meter upp till 300 meter, vilket innebär att inskränkningarna avser nära en tiondel av den svenska landytan eller ett område större än hela Danmark. Mot bakgrund av den enormt stora tillgången på stränder i Sverige måste det ifrågasättas om ett generellt strandskydd över huvud taget kan anses vara proportionerligt.
Miljöbalkens regler kring det svenska strandskyddet är omdiskuterade. I enskilda fall finns det åtskilliga exempel på fastighetsägare som hindras att nyttja sin strandfastighet utan att det allmänna redovisat något rimligt skäl för inskränkningen. En starkt bidragande anledning till detta är att strandskyddet är uppbyggt generellt. När en generell norm gäller medför det att den beslutande myndigheten inte behöver motivera sitt beslut. Det är i stor kontrast mot proportionalitetsprincipens utgångspunkt. Proportionalitetskravet från Europadomstolen består i att ägaren ska kompenseras om intrånget är ”påtagligt” (översatt från engelskans ”significant”). Om staten eller kommunen kompenserar ägaren för förlusten, som följer av det påtagliga intrånget som strandskyddet kan innebära, går det att sammanfoga det allmänna intresset som följer av allemansrätten, samtidigt som egendomsskyddet tillgodoses.
Lagändringen SFS 2010:902, som trädde i kraft den 11 maj 2011, ger kommunen befogenhet att upphäva strandskyddet i ett område om det är uppenbart att området saknar betydelse för att tillgodose strandskyddets syften. Det är en positiv åtgärd, men förstärker även bilden av att Europakonventionens krav på proportionalitet inte fullt ut tillgodoses i varje enskilt fall.
Naturvårdsverket och Boverket fick i slutet av 2012 regeringens uppdrag att gemensamt göra en utvärdering och översyn av tillämpning och utfall av det nya regelverket för strandskydd. Vilka förändringar översynen leder till är svårt att sia om. Men oavsett slutsats bör en generell översyn av strandskyddet göras.
För att säkerställa att strandskyddet i enskilda fall till fullo är förenligt med Europakonventionens egendomsskydd och dess proportionalitetsprincip bör regeringen om möjligt se över den rättspraxis som följer av det nuvarande regelverket kring strandskydd.