Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om variabelt strandskydd.
Att säkra allmänhetens tillgång till stränderna och att säkra den biologiska mångfalden är huvudsyftena bakom strandskyddslagen. Strandskyddet gäller därför alla stränder längs alla sjöar och vattendrag. Samtidigt är det viktigt att det ingreppet i äganderätten blir så minimalt som möjligt. En viktig del av strandskyddslagen är möjligheten till lokal anpassning. Kommuner har därför sedan 2010 möjlighet att bevilja dispens från strandskyddsreglerna till fastighetsägare under vissa förutsättningar. Länsstyrelsen har sedan möjlighet att överpröva dispensen. Ägarintresset och allmänintresset, i form av framförallt allemansrätten, är det som ligger bakom den här tanken. Att hitta en bra och rimlig avvägning mellan dessa två mot varandra stående principer är en delikat uppgift.
Dock kan det ifrågasättas om en strand i lagens mening verkligen bör sträcka sig upp till 300 meter inåt land och om det verkligen bör vara formulerat så att det ska gälla alla vattendrag, kuster och öar oaktat lokala förutsättningar. Förutom möjligheten till dispens från strandskyddslagen som medges under vissa förutsättningar bör därför möjligheten övervägas att även se en variabilitet i vilka områden som ska täckas. Inom vissa områden kanske strandskyddet verkligen ska gå trehundra meter från stranden, inom andra kan det mycket väl räcka med mindre än hundra meter. För syftet bakom allmänhetens tillgång till skog och natur är viktig att värna, men häri är även fastighetsägares möjlighet att råda över sin fastighet något som man måste ta hänsyn till. Att i grunden se över förutsättningarna för att bättre ta hänsyn till de faktiska förhållandena längs stränderna bör därför övervägas genom att möjligheterna att införa ett variabelt strandskydd ses över.