Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om behovet av insatser för att öppna fler fritidsgårdar och det särskilt i socioekonomiskt utsatta områden.
Förr var fritidsgårdarna öppna och våra barn och ungdomar kunde under ledning av duktiga fritidsledare få vettig sysselsättning på sin fritid. Över tid så har allt fler fritidsgårdar stängs på grund av att kommunerna har sämre ekonomi. Kommunerna har ingen skyldighet att ha fritidsgårdar, vilket har medfört att fler och fler stängs.
Kommunala fritidsgårdar är en billig pusselbit och del i ungdomars uppväxt som medverkar till att många unga slipper mötet med kriminalitet och självskadebeteende. Att förebygga är klokare än att försöka lappa ihop i efterhand. Det ser vi nu när många unga tvingas möta både sin egen och sina föräldrars arbetslöshet, vilket inte heller bidrar till någon positiv utveckling.
Med öppna fritidsgårdar skulle mycket av den frustration som vi ser kunna upptäckas i tid och undvikas. Barn föds inte med elakhet eller kriminalitet men vi vet att när man som ung inte har något att göra får det konsekvenser för många.
Under 1990-talet kom besparingskrav på verksamheten och 17 procent av alla fritids- och ungdomsgårdar försvann (samtidigt minskade antalet fritidsledare med 27 procent). Det var de kommunala gårdarna som lades ned, inte de föreningsdrivna. Besparingarna och nedläggningarna av kommunala fritidsgårdar har varit mest märkbara i storstäderna, eftersom föreningslivet är mindre omfattande där och fler gårdar är kommunala. Ungdomars beteendemönster har i och för sig ändrats så att man ”träffas” digitalt idag i större utsträckning men fysiska samlingspunkter har ändå sin poäng. Fler kontakter med vuxna som verkligen står på ungdomarnas sida och inte bara är ute efter att locka in dem i missbruk eller kriminalitet behövs.
Kommunerna måste ges större möjlighet att på detta sätt bidra till att ge de uppväxande generationerna bättre förutsättningar och en ljusare framtid.