Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om vikten av kunskap om barns rättigheter hos de yrkesgrupper som hanterar barn som utsatts för brott.
I Barnombudsmannens rapport från 2012 konstateras också att i nästan en tredjedel av kamrarna har inte alla åklagare som handlägger dessa ärenden särskild utbildning. Enligt Barnombudsmannen är ”en av de grundläggande förutsättningarna – kanske till och med den viktigaste – för att kunna öka rättssäkerheten för barn som brottsoffer är att de som handskas med förundersökningar har utbildning och kunskap om barnets rättigheter”.
I en kvalitetsgranskningsutredning av 23 svenska Barnahus gjord i maj 2013 skriver utredarna Åsa Landberg, Rädda Barnen och Carl-Göran Svedin, Linköpings universitet: ”Det är enbart 30 % av Barnahusen som har fullt utbildade barnförhörsledare. Satsningar på att rekrytera, utbilda och behålla barnutredare måste intensifieras. Man behöver också oftare ta in barnpsykolog eller annan expertis för att få hjälp att anpassa och tolka förhören utifrån barns utvecklingsnivå.” ”Vi ser stora brister vad gäller gemensam fortbildning och kompetensutveckling. Vi föreslår att alla Barnahus upprättar en tydlig kompetensutvecklingsplan och avsätter medel för tvärprofessionell utbildning och gemensamma aktiviteter.”
FN:s barnrättskommitté har vid två tillfällen påpekat bristen på kunskap om barns rättigheter i Sverige, 2009 respektive 2011. Kommittén rekommenderar att systematisk och fortlöpande utbildning om barns rättigheter bör ges till alla personer som arbetar med och för barn. I samma rapport rekommenderas Sverige att utbilda poliser, domare och åklagare i hur de ska ta emot, kontrollera och utreda anmälningar gällande sexuell exploatering, på ett mot barnen respektfullt sätt med iakttagande av tystnadsplikt. De senaste rekommendationerna från kommittén lyder som följer:
The Committee recommends that the State party systematically provide training programmes on the Optional Protocol for all professionals working with or for children, including specifically on identifying the risk factors relevant to the Optional Protocol and relevant follow-up procedures for addressing such violations and on instances where there is the suspicion of such offences occurring. The Committee also recommends that such training programmes include content on socio-cultural sensitivity to allow relevant professionals to effectively address cases involving foreign victims.