Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om groomning.
Straffbestämmelsen ”kontakt med barn i sexuellt syfte”, så kallad groomning, trädde i kraft den 1 juli 2009. Straffet för kontaktbrottet är böter eller fängelse i högst ett år.
Den uppföljning av hur lagen tillämpas, som Brottsförebyggande rådet (Brå) har gjort, visar att få anmälda fall av groomning leder till åtal. Från den 1 juli fram till slutet av 2012 gjordes 617 polisanmälningar om groomning, men bara fem av dem lagfördes.
För att bli dömd för brottet kontakt med barn i sexuellt syfte krävs att den vuxne har kommit överens med ett barn under femton år om att träffas, men också att syftet med mötet är att begå ett sexualbrott mot barnet. Det finns inte något krav på ett formellt avtal om att träffas, utan det ska, enligt lagen, vara tillräckligt med en ”gemensam viljeinriktning” om att mötas på viss tid och plats. Efter att ha kommit överens om att träffas krävs vidare att den vuxne har vidtagit någon åtgärd som bekräftar att han eller hon går vidare, till exempel köper en biljett eller lämnar en beskrivning hur barnet tar sig till platsen.
Det avgörande för att någon ska kunna åtalas för brottet, enligt Brå, är tidpunkten för polisanmälan. De flesta polisanmälningar görs i tidigt skede, innan man har bestämt tid och plats för mötet. Det innebär att det inte finns tillräckliga skäl för åtal mot kontaktförbud.
Det är tydligt att lagen inte fungerar så som det var tänkt, eftersom det är först när den vuxne förgriper sig på barnet och inte när den aktivt på nätet försöker locka barnet som är straffbart. Därför är det angeläget att lagen om groomning ses över.