Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om lokala sparbanker.
Under 2000-talet har flera av affärsbankerna, trots en stark affärsmässig expansion och ökad lönsamhet, lagt ned lokala kontor, främst i landsbygdsregionerna. Detta har skett samtidigt som behovet av krediter hos de många växande småföretagen ökat. Tydliga effekter är att nyetableringarna av företag försvåras och att befintliga småföretag inte kan växa i den takt som är möjlig.
Vi kan samtidigt ta del av den genuina sparbanksrörelsens goda resultat under de senaste åren.
De dryga 60 lokala sparbankerna fungerar mycket väl där de är etablerade och de är tydligt närvarande i den lokala bygdens utveckling och har goda kunskaper om det lokala näringslivet. Det är en av dess stora styrkor.
De lokala sparbankerna har inte bara en viktig roll att fylla när det gäller den löpande kreditgivningen och sparandet i samhället. De spelar också en betydande roll för den regionala utvecklingen. Tyvärr saknas lokala sparbanker eller sparbanksfilialer i över hälften av landets 290 kommuner. I flera av de kommuner som helt saknar någon form av lokalt placerad bank eller har en kvarvarande men ofta krympande affärsbanksfilial ser vi en stagnation av det lokala näringslivet och ökade problem för hushållen att få bostadslån.
Sparbanksrörelsen, som i nästan 200 år har varit en viktig resurs för landsbygdens utveckling, måste ges bättre möjligheter att fungera som en utvecklingsmotor i de regioner och kommuner som saknar en lokal sparbank. Risken är att det snarare kan bli ännu färre sparbanker på landsbygden än de cirka sextio vi har på grund av de nya Baselreglerna och den allmänna strukturella utvecklingen på bankmarknaden.
Om den generella finansieringsmarknaden kunde spela en långsiktigt mer stabil roll för den ekonomiska tillväxten skulle detta underlätta den regionala utvecklingspolitiken och göra regionerna utanför storstäderna mindre sårbara och mindre beroende av tillfälliga regionala stöd. Om sparbanksrörelsen kan stärkas gynnar det tillkomsten av fler företag och jobb i regionerna utanför de stora tätortsbildningarna och kan effektivisera bruket av de medel som kommer från EU:s strukturfonder och dess medfinansieringskällor.
Det finns flera områden som behöver åtgärdas för att bidra till en utveckling och breddning av sparbanksrörelsen.
Nyetablering kan ske på olika sätt, t.ex. genom att befintliga sparbanker erbjuds statliga lån eller kreditgarantier för att etablera filialer på orter med stort behov av en lokal sparbank. Lösningen att få nyttja statliga lån för en etablering kan kombineras med ett system som används i Norge och som kallas egenkapitalbevis. Erfarenheterna är så goda av denna lösning att detta även bör prövas i Sverige.
EU:s initiativ till strängare krav på banker i allmänhet har sin bakgrund i skilda bank- och finanskriser under en längre period. Sparbankerna har som affärsidé att inte utsätta sig för några större risker vid kreditgivning till företag och hushåll. Eftersom de lokala sparbankerna har en lång tradition av ytterst små kreditförluster, med ett fåtal undantag under de senaste decennierna, bör diskussioner tas upp om möjligheterna att skapa olika regelsystem utifrån bankernas allmänna risknivå i sin kredithantering.
I en tid av stora aktuella och sannolikt kommande omstruktureringar inom banksektorn i Europa behövs särskilda analyser av lagstiftningen kring olika typer av banker. Sparbankslagen från 1987 behöver ses över i syfte att bl.a. studera styrsystem, ekonomiska buffertar, samarbete mellan olika banker, val av huvudmän och andra frågor som aktualiserats av de senaste årens händelseutveckling inom branschen.