Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om ersättning för intrång på mark för ianspråktagande för ledningsutbyggnad, master, vägar, järnvägar etc.
Av ett antal olika skäl uppstår intressekonflikter mellan den enskilde markägarens vilja och samhällets önskemål att kunna utnyttja mark för annat ändamål. Två sådana områden traditionellt är vägar och järnvägar. Idag handlar det ofta om ledningsdragningar av olika slag, transformatorstationer m.m. Även master har efterhand alltmer utökat kraven på intrång på enskild mark. Två exempel som på senare tid har medfört infekterade diskussioner är anläggningar för vindkraftens utbyggnad och nya stomnät för elöverföring som tar mycket mark i anspråk. Det är särskilt bekymmersamt då det ofta handlar om redan hårt exploaterade områden där markägare har fått sina möjligheter att utnyttja sin mark ytterligare kringskurna.
I ett modernt samhälle kommer man då och då till situationer då man behöver utnyttja mark för allmänna infrastrukturändamål, därom är alla överens. Samtidigt är kraven på avkastning av marken för odlingsändamål allt större både i jordbruk och i skogen. Det är då rimligt att berörda markägare får en ersättning som fullt ut ersätter de drabbade. Men det är också viktigt ur ett samhällsekonomiskt perspektiv att exploateringskalkyler görs mellan olika alternativ där prissättningen fullt ut täcker den samhällsekonomiska kostnaden för att mark tas i anspråk och mer eller mindre omöjliggör annan användning. Därutöver bör övervägas lämpligheten i att markägaren kan få del i de värden som skapas genom det nya utnyttjandet av den mark som markägaren avstått tidigare. Grundtanken är att med en relevant ersättning får markägaren sin rättmätiga ersättning och exploatören av marken får rätt ingångsvärden i sina kalkyler på samhällskostnaden för det aktuella intrånget.