Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om den fria etableringsrätten.
Plan- och bygglagen (PBL) är i många stycken en bra lagstiftning. Den ger utrymme för kommunerna själva att definiera och utforma den lokala geografins utseende beträffande bygg- och detaljplaner. Tyvärr ger detta också utrymme för beslut som tar alldeles för lång tid i anspråk och som varken är långsiktiga eller ändamålsenliga. Vissa föreskrifter i PBL öppnar också för olyckliga tolkningar och försvårar etablering. Områden klassificeras exempelvis efter karaktär, vilket begränsar näringsidkare som vill starta företag i ett bostadsområde då hänsyn inte tas till vilken typ av verksamhet det rör sig om.
PBL har inte hängt med i takt med utvecklingen. Det är framförallt 2 kap. 4 § och 5 § som utgör hinder för fri etablering. Paragraferna stadgar att bebyggelse skall lokaliseras till mark som är lämpad för ändamålet, vilket innebär att klassificeringen bostadsområde kan utgöra hinder för nyetablering av företag. Detta gäller även om företaget varken har skymmande lokaler eller utövar farlig verksamhet. Restriktioner beträffande möjligheten att bedriva hälsofarlig verksamhet i bostadsområden bör givetvis finnas. Lagen bör vara utformad med ett generöst och flexibelt förhållningssätt, så att den inte stjälper lokala företagare från att etablera sig.
Den nya plan- och bygglagen (2010:900) skulle förenkla och förtydliga de regler som styr den fysiska planeringen och vissa byggrelaterade frågor. Trots flera välkomnade förbättringar jämfört med den gamla lagen löser lagen inte de problem som denna motion tar upp. Det förekommer fortfarande byråkratiska tillkortakommanden i 2 kap. 4 § och 5 § PBL. Bristen på flexibilitet riskerar att lägga krokben för mindre företag som vill etablera sig. Lagens omodernt utformade föreskrifter tar inte hänsyn till hur företag bedrivs i dag och vilken inverkan de har på sin närmiljö.
Detta bör regeringen ges till känna.