Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att diskrimineringslagen ska tydliggöra rätten att behandlas lika oavsett grupptillhörighet men inte oavsett agerande.
De senaste åren har ett antal fall uppmärksammats där personer fått ersättning för att de med hänvisning till sin religion vägrat att skaka hand med personer av motsatt kön. 2010 tilldömdes en man 60 000 kr i skadestånd för att han förlorat stöd från Arbetsförmedlingen efter att den meddelat att hans val av agerande, och därmed han själv, orsakat ett förlorat arbete. Tidigare i år gavs 30 000 kr till en man vars praktikplats dragits in efter att han vägrat ta den kvinnliga chefen i hand. Chefen fick dessutom en varning.
Gemensamt för dessa fall är att de ställt den positiva rätten att agera i enlighet med religion högre än den negativa rättigheten att slippa utsättas för diskriminerande behandling till följd av könstillhörighet.
Oaktat vilken diskrimineringsgrund som anges bör negativ rätt alltid gå före positiv. Jag ställer mig bakom den oinskränkta rätten att behandlas lika oavsett grupptillhörighet. Däremot kan och bör personers agerande leda till reaktioner och att bemötande påverkas. Att dagens diskrimineringslagstiftning tolkas på så sätt att personers agerande kan ursäktas med identifiering till en utsatt grupp är en allvarlig brist. Lagstiftningen kan och bör skydda rätten att vara den du är, men inte att agera utan konsekvenser. Än mer allvarligt blir det när agerandet i sig är diskriminerande.
Med anledning av detta föreslår jag riksdagen besluta att utreda hur diskrimineringslagen kan förtydligas så att den skyddar negativa rättigheter men ger utrymme för reaktioner på agerande oaktat koppling till diskrimineringsgrund.