Förord

Genom beslut den 24 april 2012 gav Regeringskansliet hovrätts- presidenten Fredrik Wersäll i uppdrag att från och med den 1 juni 2012 biträda Justitiedepartementet med att utreda vilka processrättsliga konsekvenser Påföljdsutredningens (Ju 2009:11) förslag i betänkandet Nya påföljder (SOU 2012:34) leder till och föreslå de författningsändringar som befinns påkallade.

Som experter att biträda i arbetet förordnades från och med den 20 juni 2012 dåvarande ämnesrådet, numera departementsrå- det, vid Justitiedepartementet Tobias Eriksson, lagmannen vid Solna tingsrätt Mari Heidenborg, biträdande chefsjuristen vid Rikspolisstyrelsen Björn Malmqvist, advokaten Tomas Nilsson, rådmannen vid Södertörns tingsrätt Marie-Louise Ollén och chefsåklagaren vid Norrorts åklagarkammare Eva Thunegard. Från och med den 30 augusti 2012 förordnades som ytterligare expert dåvarande rättssakkunniga, numera kanslirådet, vid Justi- tiedepartementet Eva Marie Hellstrand.

Linda Palmenäs, ämnessakkunnig vid Justitiedepartementet, har arbetat som sekreterare i uppdraget.

Härmed överlämnas departementspromemorian Processrätts- liga konsekvenser av Påföljdsutredningens förslag (Ds 2012:54). Experterna har ställt sig bakom utredarens överväganden och förslag. Promemorian har därför formulerats i vi-form.

Uppdraget är med detta slutfört.

Stockholm i december 2012

Fredrik Wersäll

/Linda Palmenäs

3

Innehåll

Förord .............................................................................

3

Förkortningar..................................................................

15

Sammanfattning.............................................................

17

Författningsförslag ..........................................................

29

1

Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken ...................

29

2

Förslag till lag om ändring i lagen (1946:804) om

 

 

införande av nya rättegångsbalken......................................

43

3

Förslag till lag om ändring i lagen (1964:167) med

 

 

särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare ................

45

4

Förslag till lag om ändring i lagen (1957:668) om

 

 

utlämning för brott ..............................................................

49

5Förslag till lag om ändring i lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge

angående verkställighet av straff m.m.................................

50

6Förslag till lag om ändring i lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av

brottmålsdom.......................................................................

56

5

Innehåll

Ds 2012:54

7Förslag till lag om ändring i lagen (1978:801) om internationellt samarbete rörande kriminalvård i

 

frihet

......................................................................................

59

1

Uppdraget ............................och dess genomförande

63

1.1

Inledning...............................................................................

63

1.2

Uppdraget.............................................................................

63

 

1.2.1 ............................................

Bakgrund till uppdraget

63

 

1.2.2 ..................................................

Uppdragets innehåll

64

 

1.2.3 ..................................................

Analys av uppdraget

64

1.3

Uppdragets ..................................................genomförande

65

2

Påföljdsutredningens .....................................förslag

67

2.1

Inledning...............................................................................

67

2.2

Påföljdsutredningens .............................................uppdrag

67

2.3

Påföljderna ..................................för vuxna lagöverträdare

68

 

2.3.1 ..........Villkorligt fängelse införs i påföljdssystemet

68

 

2.3.2 ............................Innebörden av villkorligt fängelse

68

 

2.3.3 ...............Tilläggssanktioner till villkorligt fängelse

69

 

2.3.4 ...........................................................

Återfall i brott

70

2.4

Påföljderna ....................................för unga lagöverträdare

72

 

2.4.1 .....................Nya påföljder för unga lagöverträdare

72

 

2.4.2 ............................................................

Varningsstraff

72

 

2.4.3 .....................................

Kontaktskyldighet för unga

73

 

2.4.4 ..............................................

Ungdomsövervakning

73

 

2.4.5

Ungdomspåföljderna förbehålls lagöverträdare

 

 

.................................................................

under 18 år

74

3

Allmänna .........................................utgångspunkter

75

3.1

Inledning...............................................................................

75

6

 

 

 

Ds 2012:54

Innehåll

3.2Utgångspunkten är att Påföljdsutredningens förslag

kommer att genomföras ......................................................

75

3.3 Hur långtgående ändringar bör föreslås? ...........................

76

3.4Beaktande av Straffprocessutredningens (Ju 2010:10)

uppdrag .................................................................................

77

3.5Beaktande av EMR-utredningens (Ju 2011:10)

uppdrag .................................................................................

78

3.6Beaktande av Utredningens om internationell

 

straffverkställighet (Ju 2011:03) uppdrag...........................

79

3.7

En enkel och lättillämpad reglering ....................................

80

4

Gripande, anhållande och häktning ...........................

81

4.1

Inledning...............................................................................

81

4.2

Nuvarande reglering ............................................................

81

 

4.2.1

Förutsättningarna för häktning ...............................

81

 

4.2.2

Anhållande och gripande..........................................

84

 

4.2.3

Häktning efter dom..................................................

85

 

4.2.4 Särskilt om frihetsberövande av unga personer ......

87

4.3

Betydelsen av Påföljdsutredningens förslag .......................

88

 

4.3.1

Vuxna lagöverträdare................................................

88

 

4.3.2

Unga lagöverträdare .................................................

89

4.4

Överväganden och förslag ...................................................

90

 

4.4.1 Förutsättningarna för gripande, anhållande och

 

 

 

häktning.....................................................................

90

 

4.4.2

Häktning efter dom..................................................

99

 

4.4.3 Frihetsberövande av unga lagöverträdare..............

106

 

4.4.4 Användningen av processuella tvångsmedel bör

 

 

 

ses över ....................................................................

107

7

Innehåll

Ds 2012:54

5

Åtalsunderlåtelse och förundersökningsbegränsning ..111

5.1

Inledning.............................................................................

111

5.2

Nuvarande reglering...........................................................

111

 

5.2.1

Allmänt om åtalsunderlåtelse .................................

111

 

5.2.2

Åtalsunderlåtelse enligt rättegångsbalkens

 

 

 

regler ........................................................................

112

 

5.2.3

Åtalsunderlåtelse enligt LUL .................................

124

 

5.2.4

Förundersökningsbegränsning...............................

126

5.3

Betydelsen av Påföljdsutredningens förslag .....................

131

 

5.3.1

Vuxna lagöverträdare ..............................................

131

 

5.3.2

Unga lagöverträdare................................................

135

5.4

Överväganden och förslag .................................................

136

 

5.4.1

Villkorlig dom-fallen ..............................................

136

 

5.4.2

Konkurrensfallen ....................................................

141

5.4.3Betydelsen av att brottslighetens art utmönstras som skäl för ett strängare

 

 

påföljdsval................................................................

143

 

5.4.4

Åtalsunderlåtelse enligt LUL .................................

144

6

Strafföreläggande ..................................................

147

6.1

Inledning.............................................................................

147

6.2

Nuvarande reglering...........................................................

147

 

6.2.1

Strafföreläggande enligt rättegångsbalkens

 

 

 

regler ........................................................................

147

 

6.2.2 Strafföreläggande enligt regleringen i LUL...........

155

6.3

Betydelsen av Påföljdsutredningens förslag .....................

156

 

6.3.1

Strafföreläggande enligt rättegångsbalkens

 

 

 

regler ........................................................................

156

 

6.3.2 Strafföreläggande enligt regleringen i LUL...........

158

6.4

Överväganden och förslag .................................................

158

8

 

 

 

Ds 2012:54 Innehåll

 

6.4.1

Förutsättningarna för strafföreläggande enligt

 

 

 

RB ............................................................................

158

 

6.4.2 Godkännande av strafföreläggande genom

 

 

 

ombud......................................................................

173

 

6.4.3

Klagan på strafföreläggande ...................................

174

 

6.4.4

Förutsättningarna för strafföreläggande enligt

 

 

 

LUL .........................................................................

175

7

Förordnande av offentlig försvarare .........................

177

7.1

Inledning.............................................................................

177

7.2

Nuvarande reglering ..........................................................

177

 

7.2.1

Regleringen i rättegångsbalken ..............................

177

 

7.2.2 Offentlig försvarare för unga lagöverträdare ........

180

7.3

Betydelsen av Påföljdsutredningens förslag .....................

181

7.4

Överväganden och förslag .................................................

181

8

Rättegångsbalkens bestämmelser om rättegången i

 

 

brottmål ...............................................................

185

8.1

Inledning.............................................................................

185

8.2Avgörande efter huvudförhandling i den tilltalades

utevaro ................................................................................

186

8.2.1

Nuvarande reglering ...............................................

186

8.2.2 Betydelsen av Påföljdsutredningens förslag..........

187

8.2.3

Överväganden och förslag......................................

188

8.3 Avgörande utan huvudförhandling...................................

195

8.3.1

Nuvarande reglering ...............................................

195

8.3.2 Betydelsen av Påföljdsutredningens förslag..........

199

8.3.3

Överväganden och förslag......................................

200

8.4 Dom i förenklad form .......................................................

207

8.4.1

Nuvarande reglering ...............................................

207

 

 

9

Innehåll

Ds 2012:54

 

8.4.2 Betydelsen av Påföljdsutredningens förslag ..........

209

 

8.4.3

Överväganden och förslag ......................................

210

8.5

Omröstning ........................................................................

211

 

8.5.1

Nuvarande reglering ...............................................

211

 

8.5.2 Betydelsen av Påföljdsutredningens förslag ..........

216

 

8.5.3

Överväganden och förslag ......................................

218

8.6

Förbudet mot reformatio in pejus ....................................

234

 

8.6.1

Nuvarande reglering ...............................................

234

 

8.6.2 Betydelsen av Påföljdsutredningens förslag ..........

236

 

8.6.3

Överväganden och förslag ......................................

238

9

Bestämmelser om rättegången i LUL .......................

247

9.1

Inledning.............................................................................

247

9.2

Nuvarande reglering...........................................................

247

 

9.2.1

Inledning .................................................................

247

 

9.2.2

Domare i ungdomsmål ...........................................

248

 

9.2.3 Offentlighet vid förhandling, m.m. .......................

249

 

9.2.4

Yttrande från socialnämnden .................................

251

 

9.2.5 Tidsfrister och krav på skyndsam handläggning...

252

 

9.2.6

Avkunnande av dom ...............................................

253

9.3

Betydelsen av Påföljdsutredningens förslag .....................

255

9.4

Överväganden och förslag .................................................

257

 

9.4.1

Utgångspunkter ......................................................

257

 

9.4.2

Domare i ungdomsmål ...........................................

260

 

9.4.3 Offentlighet vid förhandling, m.m. .......................

262

 

9.4.4

Yttrande från socialnämnden .................................

265

 

9.4.5 Tidsfrister och krav på skyndsam handläggning...

267

 

9.4.6

Avkunnande av dom ...............................................

268

10

Lagstiftning om internationell straffverkställighet,

 

 

m.m.

....................................................................

271

10

 

 

 

Ds 2012:54

Innehåll

10.1

Inledning.............................................................................

271

10.2

Nuvarande reglering ..........................................................

271

 

10.2.1 Lagen (1963:193) om samarbete med

 

 

Danmark, Finland, Island och Norge angående

 

 

verkställighet av straff m.m.(NVL) .......................

272

 

10.2.2 Lagen (1972:260) om internationellt samarbete

 

 

rörande verkställighet av brottmålsdom (IVL).....

275

 

10.2.3 Lagen (1978:801) om internationellt samarbete

 

 

rörande kriminalvård i frihet ..................................

279

 

10.2.4 Lagstiftningen om utlämning för brott och

 

 

överlämnande enligt en arresteringsorder .............

282

10.3 Betydelsen av Påföljdsutredningens förslag .....................

290

 

10.3.1 Lagen (1963:193) om samarbete med

 

 

Danmark, Finland, Island och Norge angående

 

 

verkställighet av straff m.m.(NVL) .......................

290

 

10.3.2 Lagen (1972:260) om internationellt samarbete

 

 

rörande verkställighet av brottmålsdom (IVL).....

290

 

10.3.3 Lagen (1978:801) om internationellt samarbete

 

 

rörande kriminalvård i frihet ..................................

291

 

10.3.4 Lagstiftningen om utlämning för brott och

 

 

överlämnande enligt en arresteringsorder .............

292

10.4

Överväganden och förslag .................................................

293

 

10.4.1 Utgångspunkter ......................................................

293

 

10.4.2 Lagen (1963:193) om samarbete med

 

 

Danmark, Finland, Island och Norge angående

 

 

verkställighet av straff m.m.(NVL) .......................

295

 

10.4.3 Lagen (1972:260) om internationellt samarbete

 

 

rörande verkställighet av brottmålsdom (IVL).....

306

 

10.4.4 Lagen (1978:801) om internationellt samarbete

 

 

rörande kriminalvård i frihet ..................................

308

 

10.4.5 Lagstiftningen om utlämning för brott och

 

 

överlämnande enligt en arresteringsorder .............

314

11

Innehåll

Ds 2012:54

11

Konsekvenser........................................................

317

11.1

Inledning.............................................................................

317

11.2Författningsenliga krav på utredning av konsekvenserna av förslagen i en

 

departementspromemoria..................................................

317

11.3

Problembeskrivning och målsättning ...............................

319

11.4

Alternativa lösningar..........................................................

320

11.5

Vilka berörs av de föreslagna ändringarna? ......................

321

 

11.5.1 Personer som misstänks, åtalas och döms för

 

 

brott .........................................................................

321

 

11.5.2 Polismyndigheterna ................................................

323

 

11.5.3 Åklagarmyndigheten...............................................

324

 

11.5.4 Försvarsadvokater...................................................

324

 

11.5.5 De allmänna domstolarna.......................................

324

 

11.5.6 Kriminalvården........................................................

325

11.6

Ekonomiska konsekvenser ................................................

325

 

11.6.1 Inledning .................................................................

325

 

11.6.2 Konsekvenser för staten .........................................

325

 

11.6.3 Konsekvenser för företag eller andra enskilda ......

332

11.7

Konsekvenser för Sveriges anslutning till Europeiska

 

 

unionen ...............................................................................

332

11.8

Ikraftträdande och informationsinsatser ..........................

333

 

11.8.1 Ikraftträdande .........................................................

333

 

11.8.2 Informationsinsatser...............................................

333

11.9

Konsekvenser som anges i 7 § förordningen om

 

 

konsekvensutredning vid regelgivning .............................

334

12

Ikraftträdande och övergångsbestämmelser ..............

335

12.1

Inledning.............................................................................

335

12

 

 

Ds 2012:54

Innehåll

12.2

Dag för ikraftträdande .......................................................

335

12.3

Övergångsbestämmelser....................................................

336

13

Författningskommentar..........................................

343

13.1

Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken ..............

343

13.2

Förslaget till lag om ändring i lagen (1946:804) om

 

 

införande av nya rättegångsbalken....................................

357

13.3

Förslaget till lag om ändring i lagen (1964:167) med

 

 

särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare ..............

357

13.4

Förslaget till lag om ändring i lagen (1957:668) om

 

 

utlämning för brott ............................................................

360

13.5Förslaget till lag om ändring i lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge

angående verkställighet av straff m.m...............................

361

13.6Förslaget till lag om ändring i lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av

brottmålsdom.....................................................................

365

13.7Förslaget till lag om ändring i lagen (1978:801) om internationellt samarbete rörande kriminalvård i

frihet ...................................................................................

365

Bilaga - Uppdraget........................................................

369

13

Förkortningar

a.

anförd, anförda

a.a.

anfört arbete

BrB

brottsbalken

dir.

direktiv

Ds

promemoria i departementsserien

DVFS

Domstolsverkets författningssamling

EU

Europeiska unionen

f.

och följande sida

ff.

och flera följande sidor

IVL

lagen (1972:260) om internationellt

 

samarbete rörande verkställighet av

 

brottmålsdom

IÖV

intensivövervakning med elektronisk

 

kontroll (elektronisk fotboja)

JK

Justitiekanslern

15

Förkortningar

Ds 2012:54

JO

Justitieombudsmannen

JuU

Justitieutskottet

LUL

lagen (1964:167) med särskilda

 

bestämmelser om unga lagöverträdare

LVU

lagen (1990:52) med särskilda

 

bestämmelser om vård av unga

NJA

Nytt juridiskt arkiv, avdelning I

NJA II

Nytt juridiskt arkiv, avdelning II

NVL

lagen (1963:193) om samarbete med

 

Danmark, Finland, Island och Norge

 

angående verkställighet av straff m.m.

OSL

Offentlighets- och sekretesslagen

 

(2009:400)

prop.

proposition

RB

rättegångsbalken

RF

regeringsformen

RH

Rättsfall från hovrätterna

riksåklagaren

RåR

riksåklagarens riktlinjer

SFS

Svensk författningssamling

SOU

Statens offentliga utredningar

16

 

Sammanfattning

Inledning

Regeringskansliet gav i april 2012 hovrättspresidenten Fredrik Wersäll i uppdrag att utreda vilka processrättsliga konsekvenser Påföljdsutredningens (Ju 2009:11) förslag leder till. I denna promemoria redovisas de överväganden som gjorts inom ramen för uppdraget och lämnas förslag till författningsändringar.

Påföljdsutredningens förslag

Påföljdsutredningen hade i uppdrag att göra en översyn av på- följdssystemet för såväl vuxna som unga lagöverträdare. Utred- ningens överväganden och förslag har presenterats i betänkandet Nya påföljder (SOU 2012:34), som överlämnades till regeringen den 31 maj 2012.

Påföljderna för vuxna lagöverträdare

Påföljdsutredningen har föreslagit att påföljderna villkorlig dom och skyddstillsyn utmönstras ur påföljdssystemet och att det i stället införs en möjlighet att besluta att ett fängelsestraff ska vara villkorligt.

Villkorligt fängelse innebär att domstolen mäter ut ett fängel- sestraff av viss längd, men att den dömde inte behöver verkställa

17

Sammanfattning

Ds 2012:54

fängelsestraffet i anstalt om han eller hon fullgör ett eller flera villkor. Enligt Påföljdsutredningens förslag ska villkoren bestå av att den dömde under en prövotid dels avhåller sig från fortsatt brottslighet, dels fullgör en tilläggssanktion. Tilläggssanktionen kan bestå av dagsböter, samhällstjänst, övervaknings- och kon- trollsanktion, hemarrest, vård- eller påverkanssanktion eller kon- traktsvård. Sanktionen ska vara mer ingripande ju längre det vill- korliga fängelsestraffet är.

Enligt utredningens förslag ska det råda en presumtion för villkorligt fängelse när fängelsestraffets längd är kortare än ett år. Presumtionen kan brytas, om det är fråga om återfall i brott eller om det saknas möjlighet att förena ett villkorligt fängelsestraff med en tillräckligt ingripande tilläggssanktion. Det förhållandet att brottet är av viss art eller karaktär ska däremot inte utgöra hinder mot villkorligt fängelse.

Om den dömde återfaller i brott, ska domstolen i första hand döma ut ett nytt villkorligt fängelsestraff och förena detta med en mer ingripande tilläggssanktion än vad som annars hade kommit ifråga. Om det inte finns någon mer ingripande tilläggs- sanktion att ta till, ska det dömas ut ett ovillkorligt fängelsestraff för den nya brottsligheten. Om inte heller detta är tillräckligt för att möta återfallet, ska det vara möjligt att besluta att ett tidigare utdömt villkorligt fängelsestraff ska verkställas i anstalt.

Påföljderna för unga lagöverträdare

Påföljdsutredningen har bl.a. föreslagit tre nya påföljder för unga lagöverträdare – varningsstraff, kontaktskyldighet för unga och ungdomsövervakning. Påföljderna ska – liksom övriga ungdoms- påföljder – endast användas för lagöverträdare som inte fyllt 18 år vid tidpunkten för brottet.1

1 Den som har fyllt 18 men inte 21 år ska dock kunna dömas till ungdomsvård, om det finns särskilda skäl.

18

Ds 2012:54

Sammanfattning

Våra utgångspunkter

Vi har vid våra överväganden utgått från att Påföljdsutredningens förslag kommer att genomföras fullt ut. Våra förslag innebär att straffprocessrätten anpassas till det påföljdssystem som utred- ningen föreslår. I den mån det har behövts materiella förändring- ar har vi haft som utgångspunkt att de förslag som lämnas ska grundas på vad som ur ett kriminalpolitiskt och processekono- miskt perspektiv är den rimligaste och mest hållbara lösningen.

Vi har, så långt möjligt, utformat våra förlag så att de inte hindrar en utveckling i den riktning som anges i direktiven för Straffprocessutredningen (Ju 2010:10), EMR-utredningen (Ju 2011:10) och Utredningen om internationell straffverkstäl- lighet: genomförande av EU-rambeslut och översyn av internat- ionella verkställighetslagen (Ju 2011:03).

Våra överväganden och förslag

Gripande, anhållande och häktning

I 24 kap. 1, 6 och 7 §§ RB finns bestämmelser som reglerar för- utsättningarna för att gripa, anhålla och häkta den som är miss- tänkt för brott. Vi föreslår ingen ändring av dessa bestämmelser. Enligt vår bedömning utesluter inte nuvarande reglering att fri- hetsberövande beslutas, även om det kan antas att det kommer att dömas ut ett villkorligt fängelsestraff för brottsligheten.

Vi anser inte heller att bestämmelserna i 24 kap. 21 § RB, som reglerar förutsättningarna för att besluta att den som döms för brott ska vara häktad efter domen, bör ändras. Undantagsvis kan det uppstå situationer där skälen för häktning är så starka att de motiverar ett beslut om att den dömde ska vara häktad till dess att domen vinner laga kraft, trots att påföljden bestäms till ett villkorligt fängelsestraff. Enligt vår bedömning hindrar inte nu- varande reglering en sådan tillämpning.

19

Sammanfattning

Ds 2012:54

Åtalsunderlåtelse och förundersökningsbegränsning

Åtalsunderlåtelse när det kan antas att det skulle dömas ut ett vill- korligt fängelsestraff

Enligt 20 kap. 7 § första stycket 2 RB får åklagare besluta om åtalsunderlåtelse, om det kan antas att påföljden skulle bli vill- korlig dom och det finns särskilda skäl för åtalsunderlåtelse. Vi föreslår att bestämmelsen ändras, så att åtalsunderlåtelse får meddelas om det kan antas att det skulle dömas ut ett villkorligt fängelsestraff och det finns särskilda skäl för åtalsunderlåtelse. Vid återfall i brott ska åtalsunderlåtelse dock kunna meddelas endast om det finns synnerliga skäl.

Ändringarna innebär, mot bakgrund av regleringen i 23 kap. 4 a § RB, att även förundersökningsbegränsning får beslutas när det kan antas att det skulle dömas ut ett villkorligt fängelsestraff och det finns särskilda skäl – eller vid återfall i brott synnerliga skäl – för åtalsunderlåtelse.

Åtalsunderlåtelse i konkurrensfall

Enligt 20 kap. 7 § första stycket 3 RB får åtalsunderlåtelse med- delas om den misstänkte har begått annat brott och det utöver påföljden för det brottet inte krävs någon ytterligare påföljd, s.k. konkurrensfall. Vi föreslår inte någon ändring av bestämmelsen.

Påföljdsutredningen har föreslagit att det vid återfall i brott inte ska vara möjligt att besluta att en tidigare utdömd påföljd ska omfatta även den nya brottsligheten. Den förändringen in- nebär att utrymmet för åtalsunderlåtelse och förundersöknings- begränsning i konkurrensfall begränsas något. Regleringen i 20 kap. 7 § första stycket 3 RB ger dock ett visst utrymme för åtalsunderlåtelse och förundersökningsbegränsning även i situat-

20

Ds 2012:54

Sammanfattning

ioner där det kan antas att domstolen inte skulle besluta om en sådan s.k. konsumtionsdom. Därmed kan åklagaren undantagsvis besluta om åtalsunderlåtelse eller förundersökningsbegränsning även vid återfall i brott av mindre allvarligt slag.

Betydelsen av att brottslighetens art utmönstras som skäl för ett strängare påföljdsval

En förutsättning för att åklagare ska få meddela åtalsunderlåtelse är att beslutet inte innebär att något väsentligt allmänt eller en- skilt intresse åsidosätts. I dag anses det förhållandet att brottet är av sådan art att det finns skäl för ett strängare påföljdsval än vad straffvärdet motiverar vara ett sådant väsentligt allmänt intresse som utgör hinder mot åtalsunderlåtelse.

Enligt Påföljdsutredningens förslag ska brottslighetens art inte längre utgöra skäl för ett strängare påföljdsval. Vid ett ge- nomförande av utredningens förslag kan därför inte det förhål- landet att brottet är av viss typ eller karaktär utgöra hinder mot åtalsunderlåtelse.

Åtalsunderlåtelse för unga lagöverträdare

I 17 § LUL finns bestämmelser om åtalsunderlåtelse för unga lagöverträdare. Dessa bestämmelser bör inte ändras utöver vad Påföljdsutredningen har föreslagit.

Strafföreläggande

Enligt 48 kap. 4 § andra stycket RB får villkorlig dom eller vill- korlig dom i förening med böter föreläggas genom strafföreläg- gande, om det är uppenbart att rätten skulle döma till sådan på- följd. Strafföreläggande avseende villkorlig dom får dock inte

21

Sammanfattning

Ds 2012:54

utfärdas om det finns anledning att förena den villkorliga domen med en föreskrift om samhällstjänst.

Dessa bestämmelser måste ändras och anpassas till det på- följdssystem som Påföljdsutredningen föreslagit. Vi föreslår att strafföreläggande ska kunna utfärdas avseende villkorligt fäng- else i högst sex månader, om det villkorliga fängelsestraffet före- nas med böter eller samhällstjänst och det är uppenbart att rätten skulle döma till sådan påföljd.

Förordnande av offentlig försvarare

Enligt 21 kap. 3 a § andra stycket 2 RB ska offentlig försvarare förordnas för den som är misstänkt för brott, om försvarare be- hövs med hänsyn till att det är tveksamt vilken påföljd som ska väljas och det finns anledning att döma till annan påföljd än böter eller villkorlig dom eller sådana påföljder i förening.

Denna bestämmelse måste ändras och anpassas till det på- följdssystem som Påföljdsutredningen föreslagit. Vi föreslår att försvarare ska förordnas om det är tveksamt vilken påföljd som ska väljas och det finns anledning att döma till annan påföljd än böter. Förslaget innebär att offentlig försvarare ska förordnas om påföljdsfrågan är tveksam och det finns anledning att döma till fängelse, oavsett om det kan antas att fängelsestraffet kom- mer att dömas ut villkorligt eller ovillkorligt. Tveksamheten i påföljdsvalet kan avse frågan om det ska dömas ut ett bötesstraff eller ett fängelsestraff, om ett fängelsestraff ska dömas ut villkor- ligt eller vilken tilläggssanktion ett villkorligt fängelsestraff ska förenas med.

22

Ds 2012:54

Sammanfattning

Rättegångsbalkens bestämmelser om rättegången i brottmål

Avgörande av efter huvudförhandling i den tilltalades utevaro

Enligt 46 kap. 15 a § första stycket 1 RB får ett brottmål avgöras trots att den tilltalade har inställt sig till huvudförhandling end- ast genom ombud eller har uteblivit från förhandlingen, om det inte finns anledning att döma till annan påföljd än böter, fängelse i högst tre månader, villkorlig dom eller skyddstillsyn eller såd- ana påföljder i förening.

Denna bestämmelse måste ändras och anpassas till det på- följdssystem som Påföljdsutredningen föreslår. Vi föreslår att det ska vara möjligt att avgöra ett brottmål efter en huvudför- handling i den tilltalades utevaro, om det inte finns anledning att döma till annan påföljd än böter eller fängelse, där fängelsestraf- fet uppgår till högst tre månader eller döms ut villkorligt. En förutsättning för avgörande av målet ska alltjämt vara att saken kan utredas tillfredsställande.

Avgörande utan huvudförhandling

Enligt 45 kap. 10 a § första stycket 3 RB får tingsrätt meddela dom i brottmål utan att hålla huvudförhandling, om det inte finns anledning att döma till annan påföljd än böter och huvud- förhandling varken begärs av någon av parterna eller behövs med hänsyn till utredningen i målet. Vi föreslår att denna bestäm- melse utvidgas något. Enligt vårt förslag får tingsrätten avgöra brottmål utan huvudförhandling i samma utsträckning som åkla- gare får meddela strafföreläggande, dvs. om det inte finns anled- ning att döma till annan påföljd än böter eller villkorligt fängelse i högst sex månader i förening med böter eller samhällstjänst. Som förutsättningar för att målet ska få avgöras utan huvudför- handling ska alltjämt gälla att ingen av parterna begär huvudför- handling och att huvudförhandling inte behövs med hänsyn till utredningen i målet.

23

Sammanfattning

Ds 2012:54

Enligt 51 kap. 13 § andra stycket 3 RB får hovrätt avgöra ett brottmål utan huvudförhandling, om saken kan utredas tillfreds- ställande och det inte finns anledning att döma den tilltalade till ansvar eller döma honom eller henne till annan påföljd än böter eller villkorlig dom eller sådana påföljder i förening. Huvudför- handling ska dock hållas om en part begär det, om det inte är uppenbart obehövligt. Vi föreslår att regleringen ändras och an- passas till det påföljdssystem som Påföljdsutredningen föreslår. Enligt vårt förslag får hovrätten avgöra brottmål utan huvudför- handling i samma utsträckning som tingsrätt ges möjlighet att avgöra ett brott efter en huvudförhandling i den tilltalades ute- varo, dvs. om det inte finns anledning att döma till annan påföljd än böter eller fängelse, där fängelsestraffet uppgår till högst tre månader eller döms ut villkorligt. En förutsättning för avgörande utan huvudförhandling i hovrätten ska alltjämt vara att saken kan utredas tillfredsställande. Vidare ska huvudförhandling hållas om en part begär det, om det inte är uppenbart obehövligt.

Liksom enligt nuvarande reglering ska det inte finnas möjlig- het att avgöra ett mål utan huvudförhandling om den tilltalade inte har fyllt 18 år. Det gäller både vid tingsrätt och i hovrätt.

Dom i förenklad form

Enligt 30 kap. 6 § RB får en brottmålsdom utfärdas i förenklad form, om den tilltalade har erkänt gärningen och påföljden be- stäms till annat än fängelse eller sluten ungdomsvård eller till fängelse i högst sex månader. Denna bestämmelse måste ändras och anpassas till det påföljdssystem som Påföljdsutredningen föreslår. Vi föreslår att domen ska få utfärdas i förenklad form om den tilltalade har erkänt gärningen och påföljden bestäms till annat än fängelse eller sluten ungdomsvård eller om påföljden bestäms till fängelse och fängelsestraffet uppgår till högst sex månader eller döms ut villkorligt.

24

Ds 2012:54

Sammanfattning

Omröstning

I 29 kap. 2 och 3 §§ RB finns bestämmelser om hur omröstning i brottmål ska gå till.

Regleringen i 29 kap. 2 § RB innebär bl.a. att det ska röstas i ett sammanhang angående de flesta frågor som rör påföljd för brottet. Vi föreslår att regleringen ändras, så att det framgår att det vid bestämmandet av påföljd först ska röstas om valet av påföljd, innefattande frågan om ett fängelsestraff ska dömas ut villkorligt, och därefter om vilken sanktion ett eventuellt villkor- ligt fängelsestraff ska förenas med. Vidare föreslår vi att ung- domspåföljderna, som enligt nuvarande reglering i stor utsträck- ning undantas från omröstningsreglerna, ska omfattas av samma omröstningsregler som de påföljder som i första hand ska tilläm- pas för vuxna lagöverträdare.

I 29 kap. 3 § RB regleras själva omröstningsförfarandet och rösträkningen. Vi föreslår att bestämmelserna ändras endast på så sätt att det nuvarande undantaget för bl.a. ungdomspåföljder upphävs.

Förbudet mot reformatio in pejus

I 51 kap. 25 § första stycket RB regleras förbudet mot s.k. re- formatio in pejus. Bestämmelserna innebär att högre rätt inte får döma ut en påföljd som är svårare eller mer ingripande för den tilltalade än den påföljd som lägre rätt har dömt ut, om det end- ast är den tilltalade som har överklagat domen eller om åklagaren har överklagat till den tilltalades förmån. Undantag görs dock såvitt avser påföljder som innebär överlämnande till särskild vård. Högre rätt får överlämna den tilltalade till särskild vård även om lägre rätt inte har gjort det och om lägre rätt har över- lämnat den tilltalade till särskild vård, får högre rätt döma till annan påföljd.

Vi föreslår förändringar som innebär att förbudet mot re- formatio in pejus anpassas till det påföljdssystem som Påföljds-

25

Sammanfattning

Ds 2012:54

utredningen har föreslagit. Då det enligt utredningens förslag inte ska finnas möjlighet att som påföljd för brott överlämna den tilltalade till särskild vård, föreslår vi att undantaget för sådana överlämnanden upphävs. Därmed kommer förbudet mot re- formatio in pejus, till skillnad från i dag, att omfatta även ung- domspåföljderna.

Bestämmelser om rättegången i LUL

Lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöver- trädare (LUL) innehåller bestämmelser om handläggning hos polis, åklagare och domstol av mål och ärenden om brott där den misstänkte inte har fyllt 21 år. I 25-30 a §§ LUL finns bestäm- melser om rättegången i mål mot unga lagöverträdare. Till skill- nad från övriga bestämmelser i lagen, som så gott som uteslu- tande avser mål och ärenden där den misstänkte inte har fyllt 18 år, avser flertalet av bestämmelserna om rättegången mål där den tilltalade inte har fyllt 21 år.

Påföljdsutredningen har föreslagit att lagöverträdare mellan 18 och 20 år inte längre ska särbehandlas vid påföljdsvalet. Enligt vår bedömning framstår det som rimligt att de behandlas som vuxna även under rättegången. Vi föreslår därför att samtliga bestämmelser i LUL om rättegången ska avse mål mot den som inte har fyllt 18 år.

Lagstiftning om internationell straffverkställighet

Vi föreslår vissa förändringar i lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställig- het av straff m.m., lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom, lagen (1978:801) om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet samt la- gen (1957:668) om utlämning för brott. Ändringarna innebär att regleringen i lagstiftningen om internationell straffverkställighet

26

Ds 2012:54

Sammanfattning

anpassas till det påföljdssystem som Påföljdsutredningen före- slår.

Konsekvenser av våra förslag

Ett genomförande av de förslag som lämnas i denna promemoria kommer i olika avseenden att påverka personer som misstänks, åtalas och döms för brott, polismyndigheterna, Åklagarmyndig- heten, personer som anlitas som försvarsadvokater, de allmänna domstolarna och Kriminalvården.

Enligt vår bedömning kommer ett genomförande av förslagen inte att medföra några kostnadsökningar för det allmänna utöver vissa initiala omställningskostnader. Förslagen förväntas inte heller medföra några ekonomiska konsekvenser för företag eller andra enskilda.

27

2. om det kan antas att det skulle dömas ut ett villkorligt fängelsestraff och det finns sär- skilda skäl för åtalsunderlå-
29

Författningsförslag

1 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs att 20 kap. 7 §, 21 kap. 3 a §, 29 kap. 2 och 3 §§, 30 kap. 6 §, 45 kap. 10 a §, 46 kap. 15 a §, 48 kap. 2, 4 och 10 §§, 51 kap. 13 och 25 §§ samt 59 kap. 7 § rättegångsbal- ken ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

20 kap.

 

7 §1

Åklagare får besluta att un-

Åklagare får besluta att un-

derlåta åtal för brott (åtalsun-

derlåta åtal för brott (åtalsun-

derlåtelse) under förutsättning

derlåtelse) under förutsättning

att något väsentligt allmänt

att något väsentligt allmänt

eller enskilt intresse ej åsido-

eller enskilt intresse inte åsido-

sätts:

sätts:

1. om det kan antas att brottet inte skulle föranleda annan på- följd än böter,

2. om det kan antas att på- följden skulle bli villkorlig dom och det finns särskilda skäl för åtalsunderlåtelse,

1 Senaste lydelse 1997:726.

Författningsförslag

Ds 2012:54

telse,

3.om den misstänkte begått annat brott och det utöver på- följden för detta brott inte krävs påföljd med anledning av det föreliggande brottet, eller

4.om psykiatrisk vård eller insatser enligt lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade kommer till stånd.

Vid återfall i brott får åtals- underlåtelse enligt första stycket 2 beslutas endast om det finns synnerliga skäl.

Åtal får underlåtas i andra fall än som nämns i första stycket, om det av särskilda skäl är uppenbart att det inte krävs någon påföljd för att avhålla den misstänkte från vidare brottslighet och att det med hänsyn till omständigheterna inte heller krävs av andra skäl att åtal väcks.

21 kap.

 

 

 

 

3 a §2

 

 

 

Är den misstänkte anhållen

Är den misstänkte anhållen

eller häktad skall offentlig för-

eller häktad ska offentlig för-

svarare förordnas för honom,

svarare

förordnas

för honom

om han begär det. Offentlig

eller henne, om han eller hon

försvarare skall också på begä-

begär det. Offentlig försvarare

ran förordnas för den som är

ska också på begäran förordnas

misstänkt för ett brott, för

för den som är misstänkt för

vilket inte är stadgat lindrigare

ett brott, för vilket inte är

straff än fängelse i sex måna-

stadgat

lindrigare

straff

än

der.

fängelse i sex månader.

 

Offentlig försvarare skall

Offentlig försvarare

ska

därutöver förordnas

därutöver förordnas

 

1. om den misstänkte är i behov av försvarare med hänsyn till

utredningen om brottet,

 

2. om försvarare behövs

2. om försvarare behövs

 

 

2 Senaste lydelse 1983:920.

 

30

 

Ds 2012:54 Författningsförslag

med hänsyn till att det är tvek-

med hänsyn till att det är tvek-

samt vilken påföljd som skall

samt vilken påföljd som ska

väljas och det finns anledning

väljas och det finns anledning

att döma till annan påföljd än

att döma till annan påföljd än

böter eller villkorlig dom eller

böter, eller

sådana påföljder i förening, el-

 

ler

 

3. om det i övrigt föreligger särskilda skäl med hänsyn till den misstänktes personliga förhållanden eller till vad målet rör.

Om den misstänkte biträds

Om den misstänkte biträds

av försvarare som han själv har

av försvarare som han eller hon

utsett, skall inte vid sidan av

själv har utsett, ska inte vid

denne någon offentlig försva-

sidan av denne någon offentlig

rare förordnas.

försvarare förordnas.

29 kap.

 

2 §3

Över fråga, som hör till rät-

Över fråga, som hör till rät-

tegången, skall röstas särskilt.

tegången, ska röstas särskilt.

Över frågor som avser an-

Över frågor som avser an-

svar skall röstas i ett samman-

svar ska röstas i ett samman-

hang. Om det kan påverka

hang. Om det kan påverka

utgången i målet, skall dock

utgången i målet, ska dock

röstas särskilt angående

röstas särskilt angående

1. frågan om den tilltalade

1. frågan om den tilltalade

begått gärningen och hur

begått gärningen och hur

denna i sådant fall skall bedö-

denna i sådant fall ska bedö-

mas,

mas,

2. frågor om åtgärder, som inte avser påföljd men som har omedelbar betydelse för bestämmande av påföljd,

3. frågan om påföljd, utom

3. val av påföljd, innefat-

såvitt gäller storleken av dags-

tande frågan om ett fängelsestraff

bot, föreskrifter, varning, över-

ska dömas ut villkorligt,

vakning, förlängning av prövo-

 

 

 

3 Senaste lydelse 2006:890.

 

 

31

Författningsförslag

Ds 2012:54

tid eller verkställighet av påföljd,

4. återstående frågor som avser ansvar.

Anser någon ledamot att den tilltalade skall överlämnas till särskild vård av annat slag än som avses i 32 kap. 5 § brotts- balken, skall före omröstning enligt andra stycket 3 röstas särskilt angående denna mening.

Vid omröstning skall den mening gälla som omfattas av mer än hälften av ledamöterna. Om någon mening har fått hälften av rösterna och denna är den lindrigaste eller minst ingripande för den tilltalade, skall den meningen gälla. Kan ingen mening anses som lind- rigare eller mindre ingripande, gäller den mening som fått hälften av rösterna, bland dem ordförandens.

Om det framförs flera me- ningar än två utan att någon av dem skall gälla, skall de röster som är ogynnsammast för den tilltalade läggas samman med de röster som är därnäst minst

4.frågan om vilken sanktion ett villkorligt fängelsestraff ska förenas med,

5.återstående frågor som avser ansvar.

3 §4

Vid omröstning ska den mening gälla som omfattas av mer än hälften av ledamöterna. Om någon mening har fått hälften av rösterna och denna är den lindrigaste eller minst ingripande för den tilltalade, ska den meningen gälla. Kan ingen mening anses som lind- rigare eller mindre ingripande, gäller den mening som fått hälften av rösterna, bland dem ordförandens.

Om det framförs flera me- ningar än två utan att någon av dem ska gälla, ska de röster som är ogynnsammast för den tilltalade läggas samman med de röster som är därnäst minst

4 Senaste lydelse 1988:1369.

32

Ds 2012:54 Författningsförslag

förmånliga för honom. Om det

förmånliga för honom eller

behövs, skall sammanläggning-

henne. Om det behövs, ska

en fortsätta till dess någon

sammanläggningen fortsätta

mening skall gälla. Kan inte

till dess någon mening ska

någon

mening

anses

som

gälla. Kan inte någon mening

ogynnsammare för den tillta-

anses som ogynnsammare för

lade, skall den mening gälla

den tilltalade, ska den mening

som har fått flest röster. Har

gälla som har fått flest röster.

flera meningar fått lika många

Har flera meningar fått lika

röster, gäller den som biträtts

många röster, gäller den som

av den främste bland dem som

biträtts av den främste bland

röstat för någon av dessa me-

dem som röstat för någon av

ningar.

 

 

 

dessa meningar.

Ingen

mening

skall

anses

 

lindrigare eller mindre ingri- pande än någon annan mening vid omröstning enligt 2 § tredje stycket.

30 kap.

Har den tilltalade erkänt gärningen och bestäms brotts- påföljden till annat än fängelse eller sluten ungdomsvård eller till fängelse i högst sex måna- der, får domen utfärdas i för- enklad form. Dom, varigenom högre rätt fastställer lägre rätts dom, får också utfärdas i för- enklad form.

6 §5

Domen får utfärdas i för- enklad form om den tilltalade har erkänt gärningen och

1.påföljden bestäms till an- nat än fängelse eller sluten ungdomsvård, eller

2.påföljden bestäms till fängelse och fängelsestraffet uppgår till högst sex månader eller döms ut villkorligt.

Dom, varigenom högre rätt fastställer lägre rätts dom, får också utfärdas i förenklad

5 Senaste lydelse 1998:605.

33

Ett mål ska avgöras efter huvudförhandling. Utan en sådan förhandling får rätten dock

Författningsförslag

Ds 2012:54

Förs i målet talan om en- skilt anspråk i anledning av brott, gäller vad som sägs i första stycket första meningen endast om den tilltalade med- ger anspråket eller om rätten finner saken vara uppenbar.

form.

Förs i målet talan om en- skilt anspråk i anledning av brott, gäller vad som sägs i första stycket endast om den tilltalade medger anspråket eller om rätten finner saken vara uppenbar.

45 kap.

10 a §6

Ett mål skall avgöras efter huvudförhandling. Utan en sådan förhandling får rätten dock

1.avgöra ett mål på annat sätt än genom dom,

2.meddela frikännande dom enligt 20 kap. 9 § andra stycket,

och

3. meddela dom i mål där

3. meddela dom i mål där

det inte finns anledning att

det inte finns anledning att

döma till annan påföljd än bö-

döma till annan påföljd än bö-

ter, om huvudförhandling var-

ter eller villkorligt fängelse i

ken begärs av någon av parter-

högst sex månader i förening

na eller behövs med hänsyn till

med böter eller samhällstjänst,

utredningen i målet.

om huvudförhandling varken

 

begärs av någon av parterna

 

eller behövs med hänsyn till

 

utredningen i målet.

Innan ett mål avgörs med

Innan ett mål avgörs med

stöd av första stycket 3 skall

stöd av första stycket 3 ska

1. den tilltalade informeras om att målet kan komma att avgö- ras utan huvudförhandling och om sin rätt till en sådan förhand- ling, och

6 Senaste lydelse 2005:683.

34

Ds 2012:54

Författningsförslag

2. parterna, om de inte kan anses redan ha slutfört sin talan, ges tillfälle till detta.

46 kap.

15 a §7

Kan saken utredas tillfredsställande, får målet avgöras trots att den tilltalade har inställt sig endast genom ombud eller har

uteblivit, om

 

1. det inte finns anledning

1. det inte finns anledning

att döma till annan påföljd än

att döma till annan påföljd än

böter, fängelse i högst tre må-

böter eller fängelse, där fängel-

nader, villkorlig dom eller

sestraffet uppgår till högst tre

skyddstillsyn eller sådana på-

månader eller döms ut villkor-

följder i förening,

ligt,

2.den tilltalade, sedan han eller hon har delgetts stämning, har avvikit eller håller sig undan på ett sådant sätt att han eller hon inte kan hämtas till huvudförhandlingen eller

3.den tilltalade lider av en allvarlig psykisk störning och hans eller hennes närvaro därför inte är nödvändig.

Med de påföljder som anges

Med de påföljder som anges

i första stycket 1 skall likställas

i första stycket 1 ska likställas

förordnande enligt 34 kap. 1 §

beslut enligt 34 kap. 2 § 1

första stycket 1 brottsbalken.

brottsbalken. Det gäller dock

Det gäller dock inte, om i sam-

inte, om i samband med beslu-

band med förordnandet villkor-

tet villkorligt medgiven frihet

ligt medgiven frihet från fäng-

från fängelsestraff ska förklaras

elsestraff skall förklaras för-

förverkad i fråga om en straff-

verkad i fråga om en strafftid

tid som överstiger tre månader.

som överstiger tre månader.

I de fall som avses i första stycket 2 får målet avgöras även om den tilltalade inte har delgetts kallelse till förhandlingen.

Rättegångsfrågor får avgöras trots att den tilltalade har utebli- vit.

7 Senaste lydelse 2001:235.

35

Författningsförslag

Ds 2012:54

 

 

 

 

 

48 kap.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

2 §8

 

 

 

Strafföreläggande

enligt

Strafföreläggande

enligt

detta kapitel innebär att den

detta kapitel innebär att den

misstänkte

till

godkännande

misstänkte

till

godkännande

omedelbart eller inom viss tid

omedelbart eller inom viss tid

föreläggs

ett bötesstraff

efter

föreläggs ett bötesstraff efter

vad åklagaren anser att brottet

vad åklagaren anser att brottet

bör föranleda. Under förut-

bör föranleda. Under förut-

sättningar som anges i 4 §

sättningar som anges i 4 §

andra stycket får strafföreläg-

andra stycket får strafföreläg-

gande avse villkorlig dom eller

gande avse villkorligt fängelse.

sådan påföljd i förening med

Av 5 a § framgår att ett straffö-

böter. Av 5 a § framgår att ett

reläggande

också

får

omfatta

strafföreläggande

också

får

ett enskilt anspråk som avser

omfatta

ett

enskilt

anspråk

betalningsskyldighet.

 

som avser

betalningsskyldig-

 

 

 

 

het.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Föreläggande av ordningsbot enligt detta kapitel innebär att den misstänkte till godkännande omedelbart eller inom viss tid föreläggs ett bötesstraff efter vad som bestämts enligt 14 §.

Är brott förenat med egendoms förverkande, annan sådan särskild rättsverkan eller särskild rättsverkan i form av avgift enligt lagen (1994:419) om brottsofferfond, ska också denna föreläggas den misstänkte till godkännande. Detsamma gäller kostnad för blodprovstagning, blodundersökning, urinprovstag- ning och urinundersökning som avser den misstänkte och som har gjorts för utredning om brottet. I fråga om sådan kostnad tillämpas bestämmelserna om särskild rättsverkan.

Är brott förenat med företagsbot ska också denna genom strafföreläggande föreläggas den misstänkte till godkännande.

8 Senaste lydelse 2010:575.

36

Ds 2012:54

Författningsförslag

Bötesstraff får föreläggas genom strafföreläggande be- träffande brott, för vilket böter ingår i straffskalan, dock inte normerade böter. Det finns särskilda bestämmelser om föreläggande av bötesstraff för brott som har begåtts av någon som är under arton år. Be- stämmelsen i 34 kap. 1 § första stycket 2 brottsbalken är till- lämplig vid föreläggande av bötesstraff.

Villkorlig dom eller sådan påföljd i förening med böter får föreläggas genom strafföreläg- gande i fall då det är uppenbart att rätten skulle döma till sådan påföljd. Detta gäller dock inte för brott som har begåtts av nå- gon som inte har fyllt 18 år eller om det finns anledning att för- ena den villkorliga domen med en föreskrift om samhälls- tjänst.

4 §9

Bötesstraff får föreläggas genom strafföreläggande be- träffande brott, för vilket böter ingår i straffskalan, dock inte normerade böter. Det finns särskilda bestämmelser om föreläggande av bötesstraff för brott som har begåtts av någon som är under arton år.

Villkorligt fängelse i högst sex månader i förening med böter eller samhällstjänst får föreläg- gas genom strafföreläggande i fall då det är uppenbart att rätten skulle döma till sådan påföljd.

Bestämmelsen i 34 kap. 1 § brottsbalken är tillämplig när bötesstraff eller villkorligt fäng- else föreläggs genom strafföreläg- gande.

Företagsbot får föreläggas genom strafföreläggande i fall då boten inte överstiger 500 000 kr.

9 Senaste lydelse 2006:284.

37

Författningsförslag

Ds 2012:54

 

 

10 §10

 

 

Skriftligt godkännande

av

Skriftligt godkännande

av

strafföreläggande,

som

inte

strafföreläggande,

som

inte

avser villkorlig dom, får i den

avser villkorligt fängelse, får i

misstänktes ställe

lämnas

av

den misstänktes

ställe lämnas

den som är ombud för honom,

av den som är ombud för ho-

om det till åklagaren inges

nom eller henne, om det till

fullmakt i original. Fullmakten

åklagaren ges in fullmakt i ori-

skall, utöver vad som följer av

ginal. Fullmakten ska, utöver

12 kap., innehålla

 

 

vad som följer av 12 kap., in-

 

 

 

nehålla

 

 

1. förklaring att ombudet har rätt att godkänna strafföreläg-

gande på den misstänktes vägnar,

 

2. uppgift om det brott som

2. uppgift om det brott som

godkännandet får avse, varvid

godkännandet får avse, varvid

skall anges brottets art samt tid

ska anges brottets art samt tid

och plats för dess begående,

och plats för dess begående,

samt

samt

3. uppgift om den högsta bötespåföljd, den särskilda rättsver- kan och det enskilda anspråk som den misstänkte är villig att

godta.

 

Har sådan fullmakt getts in

Har sådan fullmakt getts in

till åklagaren, får ombudet

till åklagaren, får ombudet ta

motta handlingar i saken på den

emot handlingar i saken på den

misstänktes vägnar.

misstänktes vägnar.

51 kap.

13 §11

Hovrätten får avgöra målet utan huvudförhandling, om det är uppenbart att överklagandet är ogrundat.

Kan saken utredas tillfredsställande får hovrätten avgöra må- let utan huvudförhandling,

10Senaste lydelse 1996:1462.

11Senaste lydelse 1999:84.

38

Ds 2012:54 Författningsförslag

1. om åklagaren har överklagat endast till den tilltalades för-

mån,

 

2. om endast den tilltalade

2. om endast den tilltalade

överklagat och hans ändrings-

överklagat och hans eller hen-

yrkande godtas av motparten,

nes ändringsyrkande godtas av

 

motparten,

3. om det inte finns anled-

3. om det inte finns anled-

ning att döma den tilltalade till

ning att döma den tilltalade till

ansvar eller ådöma honom på-

ansvar eller döma honom eller

följd eller döma honom till

henne till påföljd eller döma till

annan påföljd än böter eller

annan påföljd än böter eller

villkorlig dom eller sådana på-

fängelse, där fängelsestraffet

följder i förening,

uppgår till högst tre månader

 

eller döms ut villkorligt,

4. om parterna har begärt

4. om parterna har begärt

att målet skall avgöras utan

att målet ska avgöras utan hu-

huvudförhandling eller

vudförhandling eller

5. om ingen av parterna, sedan fråga väckts om avgörande utan huvudförhandling, haft någon invändning mot detta.

Har i fall som avses i andra

Har i fall som avses i andra

stycket 1-3 en part begärt hu-

stycket 1-3 en part begärt hu-

vudförhandling,

skall

sådan

vudförhandling, ska sådan hål-

hållas, om det inte är uppen-

las, om det inte är uppenbart

bart obehövligt.

 

 

obehövligt.

 

Med de påföljder som anges

Med de påföljder som anges

i andra stycket 3 likställs vite

i andra stycket 3 likställs vite

och, om det inte samtidigt är

och, om det inte samtidigt är

fråga om förverkande av vill-

fråga om förverkande av vill-

korligt medgiven

frihet

från

korligt medgiven

frihet från

fängelsestraff,

förordnande

fängelsestraff,

förordnande

enligt 34 kap. 1 § första stycket

enligt 34 kap. 2 § 1 brottsbal-

1 brottsbalken. Det som sägs i

ken.

 

andra stycket 3 om villkorlig

 

 

dom gäller inte villkorlig

dom

 

 

som förenas med föreskrift om samhällstjänst.

39

Författningsförslag

Ds 2012:54

Avser överklagandet även annat än ansvar, får målet avgöras utan huvudförhandling endast om denna talan enligt 50 kap. 13 § får prövas utan huvudförhandling.

För prövning som inte avser själva saken behöver huvudför- handling inte hållas.

 

 

 

 

 

25 §12

 

 

 

 

 

Hovrätten får inte med an-

Hovrätten får inte med an-

ledning av den tilltalades över-

ledning av den tilltalades över-

klagande

eller

av

åklagarens

klagande

eller

av

åklagarens

överklagande

till

hans

eller

överklagande

till

hans

eller

hennes förmån döma till en

hennes förmån döma till en

brottspåföljd som är att anse

brottspåföljd som är att anse

som svårare eller mer ingri-

som svårare eller mer ingri-

pande för den tilltalade än den

pande för den tilltalade än den

som

tingsrätten

dömt

till.

som tingsrätten dömt till.

 

Hovrätten

får

dock

överlämna

 

 

 

 

 

 

till särskild vård enligt 31 eller

 

 

 

 

 

 

32 kap. brottsbalken eller, om

 

 

 

 

 

 

tingsrätten

beslutat

om

sådan

 

 

 

 

 

 

vård, döma till annan påföljd.

 

 

 

 

 

 

Vid tillämpningen av första

Vid tillämpningen av första

stycket skall sluten ungdoms-

stycket ska sluten ungdoms-

vård enligt 32 kap. 5 § brotts-

vård jämställas med

fängelse

balken jämställas med fängelse.

som inte är villkorligt.

 

 

Har tingsrätten förenat vill-

Har tingsrätten

dömt

till

korlig

dom eller skyddstillsyn

villkorligt

fängelse

i

förening

med en föreskrift som förutsätter

med kontraktsvård och är den

samtycke

och

samtycker

den

dömde inte längre villig att

dömde inte längre till föreskrif-

följa planen för kontraktsvår-

ten, får hovrätten trots första

den, får hovrätten trots första

stycket döma till en svårare

stycket döma till en svårare

eller mer ingripande påföljd.

eller mer

ingripande

påföljd.

Detsamma gäller när tingsrätten

12 Senaste lydelse 2006:890.

40

Ds 2012:54

Författningsförslag

har dömt till villkorligt fängelse i förening med hemarrest, om hovrätten gör bedömningen att hemarrest inte är en lämplig sanktion med hänsyn till den tilltalades person och övriga omständigheter och det inte heller finns förutsättningar att förena det villkorliga fängelse- straffet med en vård- eller på- verkanssanktion.

Hovrätten får inte med anledning av ett överklagande som anges i första stycket besluta om utvisning, om tingsrätten inte har meddelat sådant beslut, eller bestämma längre tid än tingsrät- ten gjort för förbud för den tilltalade att återvända till Sverige.

 

 

59 kap.

 

 

 

 

 

7 §13

 

 

Den som vill klaga på straff-

Den som vill klaga på straff-

föreläggande skall göra

detta

föreläggande

ska

göra detta

skriftligen. Skrivelsen skall ges

skriftligen. Skrivelsen ska ges

in till tingsrätt som kunnat ta

in till tingsrätt som kunnat ta

upp åtal för brottet.

 

upp åtal för brottet.

Skrivelsen skall ha kommit

Skrivelsen ska ha kommit in

in till tingsrätten inom ett år

till tingsrätten inom ett år efter

efter det att åtgärd för verk-

det att åtgärd för verkställighet

ställighet av föreläggandet fö-

av föreläggandet

företogs hos

retogs hos den misstänkte. Om

den misstänkte. Om föreläg-

föreläggandet inte avser någon

gandet avser villkorligt fängelse

annan brottspåföljd än villkorlig

i förening med

samhällstjänst

dom räknas tiden från prövoti-

räknas tiden

från prövotidens

dens början. I fråga om hand-

början. I fråga om handlägg-

läggningen

skall 52 kap. 2, 3

ningen ska 52 kap. 2, 3 och 5–

och 5–12

§§ tillämpas.

Be-

12 §§ tillämpas. Bestämmelse

13 Senaste lydelse 1996:1462.

41

Författningsförslag

Ds 2012:54

stämmelse som avser hovrätt gäller därvid i stället tingsrät- ten.

som avser hovrätt gäller därvid i stället tingsrätten.

1.Denna lag träder i kraft den 1 juli 2015.

2.Bestämmelserna i 51 kap. 25 § tredje stycket i dess äldre ly- delse ska tillämpas om den överklagade domen har meddelats före ikraftträdandet.

3.Bestämmelserna i 59 kap. 7 § i dess äldre lydelse ska tilläm- pas såvitt avser strafförelägganden som utfärdats före ikraftträ- dandet.

42

Ds 2012:54

Författningsförslag

2Förslag till lag om ändring i lagen (1946:804) om införande av nya rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs att 19 § lagen (1946:804) om införande av nya rättegångsbalken ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

 

 

 

Föreslagen lydelse

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

19 §14

 

 

 

 

 

Har

någon

genom

dom,

Har någon genom

dom,

som får verkställas, trots att

som får verkställas, trots att

den inte äger laga kraft, dömts

den inte äger laga kraft, dömts

till straff eller annan påföljd för

till straff eller annan påföljd för

brott och är han eller hon för

brott och är han eller hon för

sådan verkställighet intagen

i

sådan

verkställighet intagen

i

kriminalvårdsanstalt

eller

i

kriminalvårdsanstalt

eller

i

särskilt ungdomshem med stöd

särskilt ungdomshem med stöd

av

32

kap.

5 §

brottsbalken,

av 32 kap. 11 § brottsbalken,

skall han eller hon vid fullföljd

ska han eller hon vid fullföljd

av talan i målet anses som häk-

av talan i målet anses som häk-

tad

för

brottet.

Detsamma

tad för

brottet.

Detsamma

gäller i fråga om den som är

gäller i fråga om den som är

omhändertagen enligt 28 kap.

omhändertagen enligt 27 kap.

11 § brottsbalken.

 

 

 

13 § brottsbalken.

 

 

 

Vad i nya rättegångsbalken

Vad i nya rättegångsbalken

är föreskrivet angående brott-

är föreskrivet angående brott-

mål skall, om inte annat är fö-

mål ska, om inte annat är före-

reskrivet,

i

tillämpliga

delar

skrivet, i tillämpliga delar gälla,

gälla, då mot någon, som blivit

då mot någon, som blivit dömd

dömd för brott, vid domstol

för brott, vid domstol inleds

inleds

förfarande,

som

avser

förfarande, som avser undanrö-

undanröjande av påföljd

och

jande

av

påföljd

och

utdö-

14 Senaste lydelse 2006:893.

43

Författningsförslag

Ds 2012:54

ådömande av annan påföljd för

mande av annan påföljd för

brott eller som avser annan

brott eller som avser annan

åtgärd i fråga om ådömd på-

åtgärd i fråga om utdömd på-

följd; är han eller hon för verk-

följd; är han eller hon för verk-

ställighet av påföljd intagen i

ställighet av påföljd intagen i

anstalt eller särskilt ungdoms-

anstalt eller särskilt ungdoms-

hem som avses i första stycket,

hem som avses i första stycket,

skall han eller hon anses som

ska han eller hon anses som

häktad för brottet. Har offent-

häktad för brottet. Har offent-

lig försvarare förordnats

för

lig försvarare förordnats

för

den dömde, skall ersättning till

den dömde, ska ersättning till

försvararen alltid betalas

av

försvararen alltid betalas

av

staten.

 

staten.

 

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2015.

44

Ds 2012:54

Författningsförslag

3Förslag till lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare

Härigenom föreskrivs att 25 och 27–30 a §§ lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare ska ha föl- jande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

25 §15

 

Mål i tingsrätt och hovrätt

Mål i tingsrätt och hovrätt

mot den som inte har fyllt

mot den som inte har fyllt

tjugoett år skall, om det inte

arton år ska, om det inte möter

möter hinder, handläggas av

hinder, handläggas av lagfarna

lagfarna domare som särskilt

domare som särskilt har utsetts

har utsetts av domstolen att

av domstolen

att handlägga

handlägga sådana mål. Det-

sådana mål.

Detsamma ska

samma skall gälla i fråga om

gälla i fråga om nämndemän

nämndemän som anlitas för

som anlitas för tjänstgöring i

tjänstgöring i sådana mål.

sådana mål.

 

I mål som rör brott på vilket endast böter kan följa får andra än dem som avses i första stycket anlitas.

27 §16

Mål mot den som inte har

Mål mot den som inte har

fyllt tjugoett år skall, om målet

fyllt arton år ska, om målet

avser brott på vilket fängelse

avser brott på vilket fängelse

kan följa, såvitt möjligt sättas

kan följa, såvitt möjligt sättas

ut till handläggning i sådan

ut till handläggning i sådan

ordning att målet inte tilldrar

ordning att målet inte tilldrar

sig uppmärksamhet.

sig uppmärksamhet.

Om offentlighet vid för-

Om offentlighet vid för-

15Senaste lydelse 2001:152.

16Senaste lydelse 2005:691.

45

Författningsförslag

Ds 2012:54

handling i mål mot den som

handling i mål mot den som

inte har fyllt tjugoett år är till

inte har fyllt arton år är till

uppenbar olägenhet till följd av

uppenbar olägenhet till följd av

den uppmärksamhet den tillta-

den uppmärksamhet den tillta-

lade kan antas bli föremål för,

lade kan antas bli föremål för,

får rätten förordna att målet

får rätten besluta att målet ska

skall handläggas inom stängda

handläggas inom stängda dör-

dörrar. Anser rätten att ett

rar. Anser rätten att ett sådant

sådant förordnande bör medde-

beslut bör meddelas och är

las och är också någon som har

också någon som har fyllt ar-

fyllt tjugoett år tilltalad i målet

ton år tilltalad i målet, får åtalet

skall rätten, om det kan ske utan

mot den som är under arton år

att utredningen avsevärt försvå-

handläggas som ett särskilt mål.

ras, handlägga åtalet mot den

 

som är under tjugoett år som

 

ett särskilt mål.

 

Även om beslut meddelas enligt andra stycket får rätten medge att den tilltalades anhöriga, liksom annan vars närvaro kan väntas bli till nytta, får närvara vid handläggningen.

I mål mot den som inte har

I mål mot den som inte har

fyllt arton år skall tingsrätten

fyllt arton år ska tingsrätten

hålla

huvudförhandling även

hålla huvudförhandling även

om det inte finns anledning att

om det inte finns anledning att

döma till annan påföljd än bö-

döma till annan påföljd än bö-

ter.

 

ter.

 

28 §17

Rätten får döma till ung-

Rätten får döma till ung-

domsvård endast om det i må-

domsvård endast om det i må-

let finns ett yttrande av nämn-

let finns ett yttrande av nämn-

den med det innehåll som avses

den med det innehåll som avses

i 11

§. Om det inte finns sär-

i 11 §.

skilda skäl krävs ett sådant ytt- rande också för att rätten skall få

17 Senaste lydelse 2006:894.

46

I mål mot den som inte har fyllt arton år ska, om det inte möter synnerliga hinder, do- men avkunnas muntligen vid huvudförhandlingen. I övrigt gäller 30 kap. 7 § rättegångs- balken.
47

Ds 2012:54

Författningsförslag

döma den som inte har fyllt tjugoett år till fängelse i mer än tre månader.

29 §18

Mål mot den som inte har

Mål mot den som inte har

fyllt tjugoett år ska alltid be-

fyllt arton år ska alltid behand-

handlas skyndsamt.

las skyndsamt.

Väcks allmänt åtal mot den som inte har fyllt arton år för ett brott för vilket det är föreskrivet fängelse i mer än sex månader, ska de tidsfrister iakttas som är föreskrivna för åtgärder i mål där den tilltalade är häktad.

Inhämtar rätten yttrande från socialnämnden enligt 28 §, ska nämnden yttra sig inom sådan tid att rätten kan hålla huvudför- handling enligt reglerna i andra stycket. Om ärendets beskaffen- het föranleder det, får yttrandet med rättens medgivande lämnas senare.

30 §19

I mål mot den som inte har fyllt tjugoett år skall, om det inte möter synnerliga hinder, domen avkunnas muntligen vid huvudförhandlingen. I övrigt gäller 30 kap. 7 § rättegångs- balken.

18Senaste lydelse 2010:577.

19Senaste lydelse 1994:1760.

Författningsförslag

Ds 2012:54

30 a §20

I mål om undanröjande av

I mål om undanröjande av

påföljd enligt 32 kap. 4 §

påföljd enligt 32 kap. 10 §

brottsbalken skall 26 och 30 §§

brottsbalken ska 26 och 30 §§

tillämpas, varvid vad som i

tillämpas, varvid vad som i

dessa paragrafer sägs om hu-

dessa paragrafer sägs om hu-

vudförhandling skall tillämpas

vudförhandling ska tillämpas

på sammanträde som hålls i

på sammanträde som hålls i

målet om undanröjande av

målet om undanröjande av

påföljd.

påföljd.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2015.

20 Senaste lydelse 2006:894.

48

Ds 2012:54

Författningsförslag

4Förslag till lag om ändring i lagen (1957:668) om utlämning för brott

Härigenom föreskrivs att 11 § lagen (1957:668) om utlämning för brott ska ha följande lydelse

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

11 §21

Den som här i riket är åtalad

Den som i Sverige är åtalad

för annat brott, för vilket är

för annat brott, för vilket är

stadgat fängelse, eller som en-

stadgat fängelse, eller som en-

ligt dom mot honom skall un-

ligt dom mot honom eller

dergå fängelse eller eljest om-

henne ska undergå fängelse som

händertagas på anstalt, må ej

inte är villkorligt eller annars

utlämnas så länge hindret be-

omhändertas på anstalt, får inte

står. Samma lag vare, om för-

utlämnas så länge hindret be-

undersökning inletts för brott

står. Detsamma gäller, om för-

som nyss nämnts.

undersökning har inletts för

 

brott som nyss nämnts.

Utan hinder av vad i första

Utan hinder av vad som sägs

stycket sägs må utlämning äga

i första stycket får utlämning

rum för rättegång om den gär-

ske för rättegång om den gär-

ning som avses med den främ-

ning som avses med den främ-

mande statens begäran, på vill-

mande statens begäran, på vill-

kor att den utlämnade senare

kor att den utlämnade senare

överlämnas till svensk myn-

överlämnas till svensk myn-

dighet enligt vad regeringen

dighet enligt vad regeringen

bestämmer.

bestämmer.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

21 Senaste lydelse 1975:292.

49

Författningsförslag

Ds 2012:54

5Förslag till lag om ändring i lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m.

Härigenom föreskrivs att 6, 8, 9, 12, 14, 15 och 16 §§ lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m. ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

 

 

 

 

 

6 §22

 

 

 

 

Bifalles

framställning om

Bifalls

framställning

om

verkställighet här i riket, skall i

verkställighet i Sverige, ska i

beslutet därom

det ådömda

beslutet om detta det utdömda

straffet omvandlas till fängelse

straffet omvandlas till fängelse

på lika lång tid.

 

på lika lång tid. Det får inte

 

 

 

beslutas

att

fängelsestraffet

ska

 

 

 

vara villkorligt.

 

 

 

 

 

8 §23

 

 

 

 

Här i riket meddelad dom,

En i Sverige meddelad dom,

varigenom dömts till fängelse,

varigenom

dömts till

fängelse

verkställas i Danmark, Fin-

som inte är villkorligt, får verk-

land, Island eller Norge, om

ställas

i Danmark,

Finland,

den dömde

när

verkställighet

Island eller Norge, om den

skall ske är medborgare eller

dömde

när

verkställighet

ska

har hemvist i den andra staten.

ske är medborgare eller har

Uppehåller han sig i någon av

hemvist i den andra staten.

nämnda stater, även eljest

Uppehåller han eller hon sig i

domen verkställas där, om det

någon av nämnda stater, får

med hänsyn till omständighet-

även annars domen verkställas

22Senaste lydelse 1964:548.

23Senaste lydelse 2005:968.

50

Ds 2012:54 Författningsförslag

erna finnes lämpligast.

där, om det med hänsyn till

 

omständigheterna anses lämp-

 

ligast.

Bifalls en framställning om

Bifalls en framställning om

verkställighet av domen i den

verkställighet av domen i den

andra staten, skall Kriminal-

andra staten, ska Kriminalvår-

vården vid behov ombesörja att

den vid behov ombesörja att

den dömde överförs till den

den dömde överförs till den

staten. Kriminalvården får där-

staten. Kriminalvården får där-

vid begära hjälp av polismyn-

vid begära hjälp av polismyn-

digheten i den ort där den

digheten i den ort där den

dömde uppehåller sig.

dömde uppehåller sig.

Påträffas den dömde här i

Påträffas den dömde i Sve-

riket före frigivningen, får po-

rige före frigivningen, får po-

lismyndigheten på begäran av

lismyndigheten på begäran av

myndighet i den andra staten

myndighet i den andra staten

eller med anledning av där ut-

eller med anledning av där ut-

färdad efterlysning ombesörja

färdad efterlysning ombesörja

att han överförs till den staten

att han eller hon överförs till

för verkställighet av straffet.

den staten för verkställighet av

 

straffet.

Skall den dömde enligt vad

Ska den dömde enligt vad

som nu har sagts överföras från

som nu har sagts överföras från

Sverige till den andra staten,

Sverige till den andra staten,

anses den tid, under vilken han

anses den tid, under vilken han

för ändamålet har varit om-

eller hon för ändamålet har

händertagen av svensk myn-

varit omhändertagen av svensk

dighet, såsom strafftid.

myndighet, som strafftid.

 

9 §24

Om någon, som i Sverige

Om någon, som i Sverige

har dömts till fängelse, ska

har dömts till fängelse som inte

överföras till Danmark, Fin-

är villkorligt, ska överföras till

land, Island eller Norge för

Danmark, Finland, Island eller

 

 

24 Senaste lydelse 2011:1167.

 

 

51

Författningsförslag

Ds 2012:54

verkställighet av domen,

ska

Norge

för verkställighet av

som villkor uppställas att han

domen, ska som villkor upp-

eller hon dels inte får åtalas

ställas att han eller hon dels

eller straffas för något annat

inte får åtalas eller straffas för

brott som begåtts före överfö-

något annat brott som begåtts

randet, dels inte får vidareö-

före överförandet, dels inte får

verlämnas eller vidareutlämnas

vidareöverlämnas

eller

vida-

till en stat utanför Norden.

reutlämnas till en stat utanför

Det gäller dock inte om den

Norden. Det gäller dock inte

dömde har samtyckt till åtgär-

om den dömde har samtyckt

den eller haft möjlighet att

till åtgärden eller haft möjlig-

lämna den mottagande nor-

het att lämna den mottagande

diska staten men inte gjort

nordiska staten men inte gjort

detta inom 45 dagar efter sitt

detta inom 45 dagar efter sitt

slutliga frigivande eller

har

slutliga

frigivande

eller

har

återvänt dit efter att ha lämnat

återvänt dit efter att ha lämnat

landet.

 

landet.

 

 

 

På framställning av den mottagande nordiska staten kan av- steg från villkoret beviljas. Om framställningen gäller åtal eller straff för något annat brott som begåtts före överförandet, ska 5 kap. 7 § lagen (2011:1165) om överlämnande från Sverige en- ligt en nordisk arresteringsorder tillämpas. Prövningen ska även omfatta om ett överlämnande för gärningen hade kunnat beviljas enligt 2 kap. 5 § 1–3 samma lag. Om framställningen gäller vida- reöverlämnande eller vidareutlämning till en stat utanför Nor- den, ska 6 kap. 8 § lagen (2003:1156) om överlämnande från Sve- rige enligt en europeisk arresteringsorder eller 24 § lagen (1957:668) om utlämning för brott tillämpas. Behörig tingsrätt vid prövning enligt arresteringsorderlagen är Stockholms tings- rätt.

Första och andra styckena gäller inte om den dömde enligt vad därom är föreskrivet ska utvisas från Sverige och därvid får befordras till den andra staten.

52

Det som för den dömde är bestämt angående prövotid och övervakningstid i den stat där domen meddelats ska gälla som om domen getts här. Föreskrif- ter angående den dömdes ålig- ganden, som meddelats i an- slutning till domen, ska tilläm- pas, om inte övervaknings- nämnden beslutar annat. I öv- rigt tillämpas vad i svensk lag är stadgat om villkorligt fäng- else i förening med övervak- nings- och kontrollsanktion. Bestämmelserna i 3 kap. 3–6 §§ lagen (20xx:xxx) om villkorligt fängelse ska dock inte tillämpas.
Meddelas i Danmark, Fin- land, Island eller Norge beslut om ändrade bestämmelser av- seende domen eller om förver- kande av anståndet, ska beslu- tet gälla här.

Ds 2012:54

Författningsförslag

12 §25

Vad för den dömde är be- stämt angående prövotid och övervakningstid i den stat där domen meddelats skall gälla såsom om domen givits här i riket. Föreskrifter angående den dömdes åligganden, som meddelats i anslutning till do- men, skola, om ej övervak- ningsnämnden förordnar annat,

äga tillämpning. I övrigt skall vad i svensk lag är stadgat om skyddstillsyn äga motsvarande tillämpning.

Meddelas i Danmark, Fin- land, Island eller Norge beslut om ändrade bestämmelser med avseende å domen eller om förverkande av anståndet, skall beslutet äga giltighet här i riket.

 

14 §26

Om någon, som villkorligt

Om någon, som dömts vill-

dömts i Danmark,

Finland,

korligt i Danmark, Finland,

Island eller Norge, här i riket

Island eller Norge, i Sverige

övertygas om annat brott som

övertygas om annat brott som

begåtts under prövotiden eller

begåtts under prövotiden eller

före dess början, rätten,

före dess början, får rätten,

ändå att övervakning

i anled-

även om övervakning i anled-

25Senaste lydelse 1979:683.

26Senaste lydelse 1964:548.

53

Övervakning av den, som i
Sverige dömts till villkorligt fängelse i förening med över- vaknings- och kontrollsanktion eller med en vård- eller påver- kanssanktion eller en kontrakts- vård som enligt domen omfattar skyldighet att ha kontakt med en övervakare, får flyttas över till Danmark, Finland, Island eller Norge.
Beslutas i den andra staten ändrade bestämmelser med avseende på övervakningen, ska beslutet gälla här.
Även om övervakningen flyttats över, får åtgärd i fråga om det villkorliga fängelsestraf- fet beslutas i Sverige, för det fall den dömde här övertygas om annat brott eller behörig myn- dighet i Danmark, Finland, Island eller Norge till svensk myndighet hänskjuter ärende om sådan åtgärd. Ett sådant

Författningsförslag

Ds 2012:54

ning av den tidigare domen ej anordnats här, undanröja den ådömda påföljden och för brotten döma till gemensam påföljd. Därvid skall den tidi- gare domen anses som dom å skyddstillsyn.

ning av den tidigare domen inte har anordnats här, undan- röja den utdömda påföljden och för brotten döma till ge- mensam påföljd. Därvid ska den tidigare domen anses som en dom på villkorligt fängelse.

15 §27

Övervakning av den, som här i riket dömts till skyddstill- syn, må överflyttas till Dan- mark, Finland, Island eller Norge.

Beslutas i den andra staten ändrade bestämmelser med avseende å skyddstillsynen, skall beslutet äga giltighet här i riket.

Ändå att övervakningen

överflyttats, åtgärd i fråga om skyddstillsynen beslutas här i riket, såframt den dömde här övertygas om annat brott eller behörig myndighet i Danmark, Finland, Island eller Norge till svensk myndighet hänskjuter ärende om sådan åtgärd. Sålunda hänskjutet ärende

27 Senaste lydelse 1983:245.

54

Ds 2012:54 Författningsförslag

upptages av den övervaknings-

hänskjutet ärende tas upp av

nämnd inom vars verksam-

den övervakningsnämnd inom

hetsområde

övervakningen

vars verksamhetsområde över-

bedrevs vid tiden för överflytt-

vakningen bedrevs vid tiden

ningen.

 

för överflyttningen.

 

16 §28

Har i Danmark, Finland, Is-

Ett i Danmark, Finland, Is-

land eller Norge beslutats un-

land eller Norge meddelat be-

danröjande av

villkorlig dom

slut om att ett villkorligt fängel-

eller skyddstillsyn, som ådömts

sestraff som dömts ut i Sverige

här i riket, skall beslutet äga

ska undanröjas eller verkställas i

giltighet här.

 

kriminalvårdsanstalt, ska gälla

 

 

här.

1.Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

2.Bestämmelserna i 8, 9, 15 och 16 §§ i sina äldre lydelser ska tillämpas beträffande påföljder som har dömts ut före den 1 juli 2015.

28 Senaste lydelse 1964:548.

55

Författningsförslag

Ds 2012:54

6Förslag till lag om ändring i lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom

Härigenom föreskrivs att 1 och 3 §§ lagen (1972:260) om in- ternationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

 

1 §29

I den mån det påkallas av överenskommelse som Sverige in- gått med främmande stat får regeringen förordna, att frihetsbe- rövande påföljd, böter eller förverkande som i den främmande staten ådömts eller beslutats efter rättegång i brottmål, eller bö- ter eller förverkande som i den staten ålagts eller beslutats av annan myndighet än domstol, får verkställas i Sverige enligt

denna lag.

 

 

 

 

 

 

 

I samband med förord-

I samband med förord-

nande enligt första stycket får

nande enligt första stycket får

regeringen, i den mån det på-

regeringen, i den mån det på-

kallas eller eljest föranleds av

kallas eller annars föranleds av

överenskommelsen,

förordna

överenskommelsen,

förordna

att verkställighet av frihetsbe-

att verkställighet av frihetsbe-

rövande påföljd,

böter eller

rövande påföljd,

böter eller

förverkande, som ådömts eller

förverkande, som dömts ut eller

beslutats genom dom medde-

beslutats genom dom medde-

lad av svensk domstol eller

lad av svensk domstol eller

ålagts någon av annan svensk

ålagts någon av annan svensk

myndighet

genom

godkänt

myndighet

genom

godkänt

strafföreläggande eller godkänt

strafföreläggande eller godkänt

föreläggande

av

ordningsbot,

föreläggande

av

ordningsbot,

får anförtros

åt

myndighet i

får anförtros

åt

myndighet i

29 Senaste lydelse 2011:425.

56

Ds 2012:54 Författningsförslag

den

främmande

staten.

Vad den främmande staten.

som har sagts nu gäller dock inte

verkställighet

av

något annat

beslut

om

överlämnande

till

särskild vård än överlämnande till rättspsykiatrisk vård.

I lagen (2009:1427) om erkännande och verkställighet av bö- tesstraff inom Europeiska unionen finns bestämmelser om verk- ställighet av bötesstraff i vissa fall.

I lagen (2011:423) om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande inom Europeiska unionen finns bestämmelser

om verkställighet av beslut om förverkande i vissa fall.

 

 

 

 

 

3 §30

 

 

 

 

Om synnerliga skäl förelig-

Om

det

finns

synnerliga

ger, kan regeringen, även om

skäl, kan regeringen, även om

förordnande som avses i 1 § ej

förordnande som avses i 1 §

meddelats, för visst fall för-

inte meddelats, för visst fall

ordna,

att

frihetsberövande

förordna, att

frihetsberövande

påföljd som

ådömts svensk

påföljd

som

ådömts svensk

medborgare

eller

utlänning

medborgare

eller

utlänning

med hemvist i Sverige genom

med hemvist i Sverige genom

dom

eller

annat

avgörande

dom

eller annat

avgörande

meddelat av domstol eller an-

meddelat av domstol eller an-

nan

behörig myndighet i

nan

behörig

myndighet i

främmande stat får verkställas i

främmande stat får verkställas i

Sverige enligt denna lag, eller

Sverige enligt denna lag, eller

att verkställighet av frihetsbe-

att verkställighet av frihetsbe-

rövande påföljd som här i lan-

rövande påföljd som här i lan-

det ådömts eller ålagts med-

det ådömts eller ålagts med-

borgare eller någon som har

borgare eller någon som har

hemvist i viss främmande stat,

hemvist i viss främmande stat,

får anförtros myndighet i den

får anförtros myndighet i den

främmande

staten.

Det sist-

främmande staten.

 

30 Senaste lydelse 2000:460.

57

Författningsförslag

Ds 2012:54

nämnda gäller dock inte verk- ställighet av något annat beslut om överlämnande till särskild vård än överlämnande till rätts- psykiatrisk vård.

I fall som avses i första stycket äger 2 § fjärde stycket motsva- rande tillämpning.

1.Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

2.Bestämmelserna ska tillämpas i sina äldre lydelser beträf- fande påföljder som har dömts ut före den 1 juli 2015.

58

Ds 2012:54

Författningsförslag

7Förslag till lag om ändring i lagen (1978:801) om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet

Härigenom föreskrivs att 2, 13 och 20 §§ lagen (1978:801) om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

2 §31 Samarbete enligt denna lag avser 1. verkställighet i Sverige av

a)utländsk brottmålsdom, varigenom den dömde har erhållit villkorligt anstånd med ådömande av straff eller verkställighet av frihetsstraff eller på annat liknande sätt ålagts att under en prö- votid undergå kriminalvård i frihet,

b)utländsk brottsmålsdom avseende frihetsberövande på- följd, sedan den dömde enligt beslut i den främmande staten har frigivits villkorligt eller annars överförts till kriminalvård utom anstalt,

2. verkställighet i främmande stat av

a) svensk dom på skyddstill-

a) svensk dom på fängelse,

syn,

där det har beslutats att fängelse-

 

straffet ska vara villkorligt,

b) svensk dom på fängelse,

b) svensk dom på fängelse

sedan den dömde enligt beslut

som inte är villkorligt, sedan

här i landet har frigivits villkor-

den dömde enligt beslut här i

ligt.

landet har frigivits villkorligt.

Vad som föreskrivs i denna lag om utländsk brottmålsdom gäller även i fråga om annat avgörande i främmande stat som har meddelats efter rättegång i brottmål.

31 Senaste lydelse 1981:222.

59

Författningsförslag

Ds 2012:54

13 §32

I fråga om kriminalvården

I fråga om kriminalvården

under prövotiden tillämpas i

under prövotiden tillämpas i

övrigt 26 kap. 12–18 §§ brotts-

övrigt

balken.

 

 

 

1. såvitt

avser

verkställighet

 

 

 

 

enligt 2 § första stycket 1 a) vad

 

 

 

 

som föreskrivs i 27 kap. 8–13 §§

 

 

 

 

brottsbalken

och

i

lagen

 

 

 

 

(20xx:xxx) om villkorligt fäng-

 

 

 

 

else samt

 

 

 

 

 

 

 

 

2. såvitt

avser

verkställighet

 

 

 

 

enligt 2 § första stycket 1 b) vad

 

 

 

 

som föreskrivs i 26 kap. 12–

 

 

 

 

18 §§ brottsbalken.

 

 

Föreskrift

enligt

26

kap.

Föreskrift enligt

26

kap.

15 § brottsbalken får dock ej

15 § brottsbalken får dock inte

innebära skärpning i förhål-

innebära skärpning i förhål-

lande till vad som bestämts i

lande till vad som bestämts i

den främmande staten.

 

den främmande staten.

 

 

 

 

 

20 §

 

 

 

 

 

Undanröjs villkorlig dom el-

Om det beslutas att ett vill-

ler skyddstillsyn,

som

har

korligt

fängelsestraff

som

har

ådömts enligt 18 §, och döms i

dömts ut enligt 18 § ska verk-

stället till fängelse på viss tid,

ställas

i kriminalvårdsanstalt,

skall den dömde, i den mån det

ska den dömde, i den mån det

med hänsyn till omständighet-

med hänsyn till omständighet-

erna prövas skäligt, räknas till

erna bedöms som skäligt, räknas

godo dels vad han kan ha ut-

till godo dels vad han eller hon

stått av frihetsberövande på-

kan ha utstått av frihetsberö-

följd som ådömts genom den

vande påföljd som dömts ut

utländska domen för brott som

genom

den

utländska domen

omfattades av

framställningen

för brott som omfattades av

om verkställighet, dels tid va-

framställningen

om

verkstäl-

32 Senaste lydelse 1983:247.

60

Ds 2012:54 Författningsförslag

runder han med anledning av

lighet, dels tid under vilken han

sådant brott varit anhållen eller

eller hon med anledning av

häktad i den främmande staten.

sådant brott varit anhållen eller

Därvid får bestämmas lindri-

häktad i den främmande staten.

gare straff än vad som är före-

Därvid får bestämmas lindri-

skrivet för gärningen.

gare straff än vad som är före-

 

skrivet för gärningen.

1.Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

2.Bestämmelserna i 13 och 20 §§ i sina äldre lydelser ska till- lämpas beträffande påföljder som har dömts ut före den 1 juli 2015.

61

1Uppdraget och dess genomförande

1.1Inledning

I detta kapitel redovisas innehållet i uppdraget och hur utred- ningsarbetet har bedrivits (avsnitten 1.2.1 och 1.2.2 samt 1.3). Kapitlet innehåller också en analys av uppdragets omfattning (avsnitt 1.2.3).

Till grund för uppdraget ligger Påföljdsutredningens (Ju 2009:11) förslag i betänkandet Nya påföljder (SOU 2012:34). En kortare redogörelse för huvuddragen i Påföljdsutredningens för- slag finns i kapitel 2.

1.2Uppdraget

1.2.1Bakgrund till uppdraget

Påföljdsutredningen (Ju 2009:11) överlämnade sitt betänkande Nya påföljder (SOU 2012:34) till regeringen den 31 maj 2012. Utredningen hade i uppdrag att göra en översyn av påföljdssy- stemet för såväl vuxna som unga lagöverträdare. I uppdraget ingick bl.a. att ta ställning till om villkorligt fängelse bör införas i påföljdssystemet och om det bör utvecklas nya inslag som kan vara särskilt lämpliga för unga lagöverträdare. Huvuddragen i Påföljdsutredningens förslag presenteras i kapitel 2.

63

Uppdraget och dess genomförande

Ds 2012:54

1.2.2Uppdragets innehåll

I beslut den 24 april 2012 (Ju2012/3351/P) gav regeringskansliet mig i uppdrag att biträda Justitiedepartementet med att utreda vilka processrättsliga konsekvenser Påföljdsutredningens förslag leder till och föreslå de författningsändringar som befinns påkal- lade. Uppdragsbeskrivningen finns fogad till denna promemoria som bilaga 1.

1.2.3Analys av uppdraget

Uppdragsbeskrivningen är mycket kortfattad. Den anger i prin- cip endast att utredaren ska utreda vilka processrättsliga konse- kvenser Påföljdsutredningens förslag leder till och föreslå de författningsändringar som befinns påkallade.

En första fråga att ta ställning till har därför varit vad som omfattas av begreppet ”processrättsliga konsekvenser”.

Det torde inte råda något tvivel om att begreppet omfattar konsekvenser av sådant slag som föranleder ändringar i rätte- gångsbalken (RB) och andra lagar på processrättens område, som lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöver- trädare (LUL).

Som framgår av Påföljdsutredningens betänkande (avsnitt 2.4.2, del 1 s. 461) har utredningen dock gjort bedömningen att även konsekvenser för lagstiftning som reglerar internationell straffverkställighet utgör processrättsliga konsekvenser. En ana- lys av dessa frågor har också förutsatts under beredningen av nuvarande uppdrag. Även sådana frågor får därmed anses vara omfattade av uppdraget.

Slutsatsen blir därmed att det i uppdraget ingår att utreda vilka konsekvenser Påföljdsutredningens förslag leder till när det gäller dels regleringen i RB och LUL samt därmed sammanhäng- ande lagstiftning, dels den lagstiftning som reglerar internation- ell straffverkställighet.

64

Ds 2012:54

Uppdraget och dess genomförande

1.3Uppdragets genomförande

Arbetet med de frågor som omfattas av uppdraget inleddes i juni 2012. Den expertgrupp som har tillsatts i anledning av uppdraget har sammanträtt vid fem tillfällen.

Under arbetet med uppdraget har samrått skett med Straff- processutredningen (Ju 2010:10), utredningen om internationell straffverkställighet: genomförande av EU-rambeslut och översyn av internationella verkställighetslagen (Ju 2011:03) och EMR- utredningen (Ju 2011:10) samt med den utredare som fått i upp- drag att ta ställning till frågor om skyndsamhetskrav och tidsfris- ter i ungdomsmål (Ju 2012:L).

65

2 Påföljdsutredningens förslag

2.1Inledning

I detta kapitel lämnas en kortare redogörelse för huvuddragen i de förslag som Påföljdsutredningen lämnat i betänkandet Nya påföljder (SOU 2012:34). För en mer fyllig redogörelse av ut- redningens förslag hänvisas till betänkandet, där det också finns en sammanfattning av förslagen, och till skriften Nya påföljder – En kort presentation av Påföljdsutredningens förslag.

2.2Påföljdsutredningens uppdrag

Påföljdsutredningen hade i uppdrag att göra en översyn av på- följdssystemet för såväl vuxna som unga lagöverträdare. I upp- draget ingick bl.a. att ta ställning till om villkorligt fängelse bör införas i påföljdssystemet och om det bör utvecklas nya inslag som kan vara särskilt lämpade för unga lagöverträdare. Betän- kandet Nya påföljder (SOU 2012:34) lämnades till regeringen den 31 maj 2012.

67

Påföljdsutredningens förslag

Ds 2012:54

2.3Påföljderna för vuxna lagöverträdare

2.3.1Villkorligt fängelse införs i påföljdssystemet

Tyngdpunkten i Påföljdsutredningens förslag såvitt avser vuxna lagöverträdare är att villkorligt fängelse ska införas i påföljdssy- stemet. Utredningens förslag innebär att nuvarande alternativ till fängelse för vuxna lagöverträdare, villkorlig dom och skyddstill- syn, utmönstras ur systemet och att det i stället införs en möj- lighet att besluta att ett fängelsestraff ska vara villkorligt. Utred- ningen har också föreslagit att överlämnande till vård enligt lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall inte längre ska utgöra en särskild påföljd för brott.

Sammantaget innebär utredningens förslag att påföljdssyste- met för vuxna lagöverträdare ska bestå av två påföljder: böter och fängelse, där det under vissa förutsättningar kan beslutas att fängelsestraffet ska vara villkorligt.1

2.3.2Innebörden av villkorligt fängelse

Villkorligt fängelse innebär att den dömde inte behöver verk- ställa det utdömda fängelsestraffet i anstalt, om han eller hon uppfyller vissa villkor. Enligt utredningens förslag ska ett villkor vara att den dömde inte återfaller i brott under en prövotid. Prö- votidens längd ska enligt huvudregeln vara två år. Om det vill- korliga fängelsestraffets är längre än två år, vilket kan bli aktuellt i undantagsfall, ska prövotiden motsvara fängelsestraffets längd. Ytterligare ett villkor ska vara att den dömde fullgör den tilläggs- sanktion som det villkorliga fängelsestraffet förenas med.

1 Påföljdsutredningens uppdrag omfattade inte straffansvar och påföljdsbestämning för allvarligt psykiskt störda lagöverträdare. Vid sina överväganden utgick utredningen från att en reform av det slag som Psykansvarskommittén och Psykiatrilagsutredningen har föreslagit i SOU 2002:3 och SOU 2012:17 kommer att genomföras. De förslagen innebär att påföljden överlämnande till rättspsykiatrisk vård utmönstras ur påföljdssystemet och att fängelseförbudet i 30 kap. 6 § BrB avskaffas.

68

Ds 2012:54

Påföljdsutredningens förslag

2.3.3Tilläggssanktioner till villkorligt fängelse

Enligt förslaget ska villkorligt fängelse i princip alltid förenas med en tilläggssanktion. De tilläggssanktioner som kan komma i fråga är dagsböter, samhällstjänst, övervaknings- och kontroll- sanktion, hemarrest, vård- eller påverkanssanktion samt kon- traktsvård. Valet av tilläggssanktion ska grundas på fängelsestraf- fets längd och den tilltalades tidigare brottslighet.

Som utgångspunkt ska gälla att påföljden för den som är tidi- gare ostraffad (eller endast dömts till böter) och döms för ett brott vars straffmätningsvärde motsvarar fängelse i högst tre månader ska bestämmas till villkorligt fängelse med dagsböter. Antalet dagsböter ska bestämmas till mellan 50 och 200.

Om brottets straffmätningsvärde motsvarar fängelse i mer än tre månader men mindre än ett år, ska påföljden som utgång- punkt bestämmas till villkorligt fängelse med samhällstjänst. An- talet timmar samhällstjänst ska bestämmas till mellan 40 och 240. Straffmätning av samhällstjänsten ska ske på samma sätt som vid dagens skyddstillsyn med föreskrift om samhällstjänst, vilket innebär att t.ex. villkorligt fängelse sex månader förenas med 140 timmar samhällstjänst. Samhällstjänst ska inte – som i dag – för- utsätta samtycke från den tilltalades sida. En förutsättning för att förena ett villkorligt fängelsestraff med samhällstjänst ska dock vara att samhällstjänst bedöms vara en lämplig sanktion.

Om samhällstjänst inte är lämpligt, t.ex. för att den tilltalade inte kan utföra samhällstjänstarbete, ska det villkorliga fängelse- straffet i stället förenas med en övervaknings- och kontrollsankt- ion. Övervaknings- och kontrollsanktionen ska bestå av skyldig- het för den dömde att hålla tät kontakt med en av Kriminalvår- den utsedd övervakare. Om fängelsestraffets längd överstiger två månader ska den dömde också vara skyldig att regelbundet an- mäla sig till Kriminalvården eller någon annan myndighet eller person som Kriminalvården bestämmer. Sanktionen ska pågå under lika lång tid som det villkorliga fängelsestraffets längd, dock minst tre månader. Om det villkorliga fängelsestraffet upp- går till sex månader eller mer, ska sanktionen utöver kontakt-

69

Påföljdsutredningens förslag

Ds 2012:54

och anmälningsskyldighet innefatta vissa frihetsinskränkande inslag. Det kan vara fråga om förbud att lämna bostaden under veckosluten (helghemarrest), förbud att vistas på en viss plats eller skyldighet att uppehålla sig inom ett visst område. De fri- hetsinskränkande inslagen ska kunna kontrolleras med elektro- niska hjälpmedel, som t.ex. elektronisk fotboja.

Dagsböter, samhällstjänst och övervaknings- och kontroll- sanktion ska kunna ersättas av en vård- eller påverkanssanktion. Vård- eller påverkanssanktionen ska innebära skyldighet för den dömde att underkasta sig vård, behandling eller påverkansåtgär- der i enlighet med vad Kriminalvården har föreslagit i ett ytt- rande till domstolen. Åtgärderna ska vara i huvudsak lika ingri- pande som det antal dagsböter eller det antal timmar samhälls- tjänst som annars skulle ha valts som tilläggssanktion. Om det är uppenbart att det förslag som Kriminalvården lämnat inte är tillräckligt ingripande, ska rätten kunna kombinera vård- eller påverkanssanktionen med dagsböter, samhällstjänst eller över- vaknings- och kontrollsanktion.

2.3.4Återfall i brott

Återfall i brott efter en dom på villkorligt fängelse ska i princip alltid leda till en skärpning av påföljden. I första hand ska det prövas om det kan dömas ut ett nytt villkorligt fängelsestraff för den nya brottsligheten. Det förutsätter att det villkorliga fängel- sestraffet kan förenas med en mer ingripande tilläggssanktion än den som annars skulle ha valts.

Om återfallet har ägt rum under prövotiden för ett tidigare utdömt villkorligt fängelsestraff, krävs att det nya villkorliga fängelsestraffet förenas med en tilläggssanktion av mer ingri- pande slag. Det räcker då inte att döma ut fler dagsböter eller ett större antal timmar samhällstjänst än vad som annars skulle ha dömts ut, utan det villkorliga fängelsestraffet måste förenas med en tilläggssanktion på högre ingripandenivå (t.ex. samhällstjänst i stället för dagsböter). Om det inte finns någon tilläggssanktion

70

Ds 2012:54

Påföljdsutredningens förslag

av mer ingripande slag att ta till, ska ett ovillkorligt fängelsestraff dömas ut.

I återfallssituationer ska även hemarrest och kontraktsvård kunna utgöra tilläggssanktioner. Dessa båda sanktioner ska alltså kunna användas för att undvika ovillkorligt fängelse i återfallssi- tuationer.

Hemarrest är enligt utredningens förslag ett intensivövervakat förbud för den dömde att lämna bostaden, motsvarande dagens möjlighet att verkställa kortare fängelsestraff i bostaden med s.k. fotboja. Hemarresten ska pågå under en tid som motsvarar två tredjedelar av det villkorliga fängelsestraffets längd, dock minst 14 dagar. Förbudet att lämna bostaden ska kunna övervakas elektroniskt.

Hemarrest ska, på samma sätt som dagsböter, samhällstjänst och övervaknings- och kontrollsanktion, kunna ersättas av en vård- eller påverkanssanktion. En förutsättning är att de åtgärder som vård- eller påverkanssanktionen omfattar är i huvudsak lika ingripande som det antal dagar eller månader hemarrest som annars skulle ha dömts ut. Om det är uppenbart att det förslag som Kriminalvården lämnat inte är tillräckligt ingripande, ska rätten kunna kombinera vård- eller påverkanssanktionen med dagsböter, samhällstjänst eller övervaknings- och kontrollsankt- ion. En vård- eller påverkanssanktion ska dock inte kunna kom- bineras med hemarrest.

Kontraktsvård ska – liksom i dag – pågå under den tid och på det sätt som framgår av en särskilt upprättad kontraktsvårdsplan. Som anförts ovan kan kontraktsvård användas som tilläggssankt- ion vid återfall i brott. Att kontraktsvård väljs som tilläggssankt- ion kan dock även utgöra ett särskilt skäl att besluta att ett fäng- elsestraff som uppgår till ett år eller mer ska vara villkorligt.

Om ett villkorligt fängelsestraff förenas med kontraktsvård och den tilltalade är häktad i målet, ska rätten kunna besluta att han eller hon i stället ska omhändertas i avvaktan på att överföras till det behandlingshem eller den vårdgivare som anges i behand- lingsplanen. Motsvarande möjlighet har inte föreslagits såvitt avser någon annan tilläggssanktion.

71

Påföljdsutredningens förslag

Ds 2012:54

Tidigare utdömda villkorliga fängelsestraff ska inte kunna un- danröjas om den dömde på nytt gör sig skyldig till brott, utan det ska i stället dömas ut ett särskilt fängelsestraff – villkorligt eller ovillkorligt – för den nya brottsligheten. Undantag görs dock i vissa fall för s.k. nyupptäckt brottslighet, dvs. brott som är begångna före det att den tidigare domen meddelades och som därmed inte utgör återfall. Om nyupptäckt brottslighet är utan nämnvärd betydelse i jämförelse med den brottslighet som om- fattas av den tidigare domen, ska rätten kunna besluta att det tidigare utdömda fängelsestraffet ska omfatta även den nyupp- täckta brottsligheten.

Om det döms ut ett ovillkorligt fängelsestraff för den nya brottsligheten, men detta inte anses tillräckligt för att möta åter- fallssituationen, ska det vara möjligt att besluta att ett tidigare utdömt villkorligt fängelsestraff ska verkställas i anstalt.

2.4Påföljderna för unga lagöverträdare

2.4.1Nya påföljder för unga lagöverträdare

Påföljdsutredningen har föreslagit tre nya påföljder för unga lagöverträdare – varningsstraff, kontaktskyldighet för unga och ungdomsövervakning. Påföljderna ska kunna tillämpas för lagö- verträdare som inte har fyllt 18 år vid tidpunkten för brottet.

2.4.2Varningsstraff

Varningsstraff fungerar som en ren varning och ska kunna er- sätta ett lägre dagsbotsstraff (som riktlinje lägre än 60 dagsböter) för tidigare ostraffade ungdomar. Den unge ska alltid vara per- sonligen närvarande i domstolen när varningsstraffet meddelas. Om brottsligheten är sådan att det kan förväntas att den unge kommer att dömas till varningsstraff om åtal väcks, ska åklagaren kunna meddela åtalsunderlåtelse.

72

Ds 2012:54

Påföljdsutredningens förslag

2.4.3Kontaktskyldighet för unga

Kontaktskyldighet för unga innebär skyldighet för den unge att hålla kontakt med en av socialnämnden utsedd kontaktperson och att delta i annan särskilt anordnad verksamhet, som t.ex. brottsförebyggande programverksamhet.

Kontaktskyldighet för unga ska väljas som påföljd om brotts- lighetens allvar och den unges tidigare brottslighet påkallar en mer ingripande påföljd än låga böter eller varningsstraff, men det inte finns förutsättningar för ungdomsvård eller ungdomstjänst. Påföljden ska inte föregås av någon behovs- eller lämplighetsbe- dömning och förutsätter inte samtycke från den unge. Den ska straffmätas mellan två och sex månader.

2.4.4Ungdomsövervakning

Ungdomsövervakning ska ligga mellan de nuvarande ungdoms- påföljderna ungdomsvård och sluten ungdomsvård i ingripande- grad. Påföljden ska tillämpas i situationer där inte ungdomsvård, ungdomstjänst eller kontaktskyldighet för unga anses vara till- räckligt ingripande, men det inte finns synnerliga skäl för sluten ungdomsvård.

Ungdomsövervakning ska bl.a. innefatta skyldighet för den unge att hålla kontakt med en särskilt utsedd koordinator och att underkasta sig vissa frihetsinskränkande inslag, som t.ex. förbud att lämna bostaden under helgkvällar och helgnätter eller förbud att vistas på vissa platser. De frihetsinskränkande inslagen ska kunna kontrolleras med elektroniska hjälpmedel. Påföljden ska straffmätas mellan sex månader och ett år.

73

Påföljdsutredningens förslag

Ds 2012:54

2.4.5Ungdomspåföljderna förbehålls lagöverträdare under 18 år

Enligt Påföljdsutredningens förslag ska ungdomspåföljderna – dvs. varningsstraff, ungdomsvård, ungdomstjänst, kontaktskyl- dighet för unga, ungdomsövervakning och sluten ungdomsvård – vara förbehållna lagöverträdare som inte fyllt 18 år vid tidpunk- ten för brottet.2 Lagöverträdare i åldersgruppen 18-20 år ska behandlas som vuxna vid påföljdsvalet, vilket innebär att de ska dömas till fängelse, villkorligt eller ovillkorligt, om inte böter är en tillräckligt ingripande påföljd. Om brottslighetens straffvärde är sådant att fängelse kan följa på brottet, ska dock den tilltalades ungdom alltjämt beaktas vid straffmätningen upp till 21 års ålder.

2 Den som har fyllt 18 men inte 21 år ska dock kunna dömas till ungdomsvård, om det finns särskilda skäl.

74

3 Allmänna utgångspunkter

3.1Inledning

I detta kapitel anges de allmänna utgångspunkterna för de över- väganden som görs och de förslag som lämnas i denna promemo- ria.

3.2Utgångspunkten är att Påföljdsutredningens förslag kommer att genomföras

Vårt uppdrag har varit att utreda de processrättsliga konsekven- serna av Påföljdsutredningens förslag. En utgångspunkt för en sådan analys måste vara att påföljdssystemet kommer att föränd- ras på det sätt som Påföljdsutredningen föreslagit. I denna pro- memoria förutsätts alltså att Påföljdsutredningens förslag kom- mer att genomföras fullt ut. För det fall endast en del av utred- ningens förslag genomförs, eller om förslagen modifieras före genomförandet, är det något som måste beaktas vid den fortsatta behandlingen av de överväganden som görs och de förslag som lämnas i promemorian.

75

Allmänna utgångspunkter

Ds 2012:54

3.3Hur långtgående ändringar bör föreslås?

Uppdraget är utformat på ett sådant sätt att det är tillräckligt att det lämnas förslag till sådana konsekvensändringar i den process- rättsliga lagstiftningen (innefattande även lagstiftningen om in- ternationell straffverkställighet, se avsnitt 1.2.3) som är nödvän- diga för att Påföljdsutredningens förslag ska kunna genomföras. Uppdragsbeskrivningen hindrar dock inte att mer långtgående ändringar föreslås, så länge de kan anses utgöra en följd av de förslag som utredningen har lämnat.

Förändringar av straffprocessrätten kan vara motiverade av flera olika skäl. Det kan t.ex. handla om vad som är lämpligast ur ett rättssäkerhetsperspektiv eller vad som är rimligast utifrån processekonomiska synpunkter. Vi har dock sett som vårt upp- drag att i första hand föreslå förändringar som innebär en tek- nisk anpassning av straffprocessrätten till Påföljdsutredningens förslag. Vi har därför i de flesta fall valt att lämna förslag som innebär en så liten materiell förändring som möjligt i förhållande till nuvarande ordning.

Ett genomförande av de förslag som Påföljdsutredningen lämnat innebär dock att påföljdssystemet får en helt ny struktur med nya påföljder och ändrade förutsättningar för val av påföljd. Detta gäller särskilt påföljderna för vuxna lagöverträdare, men även ungdomspåföljderna kommer att bli föremål för omfat- tande förändringar om utredningens förslag genomförs. Änd- ringarna är sådana att det sällan går att göra en direkt ”översätt- ning” av dagens påföljder till de påföljder som föreslås i det nya systemet. Det gäller även såvitt avser de processrättsliga konse- kvenserna av förslagen. En anpassning av straffprocessrätten till Påföljdsutredningens förslag innebär därför med nödvändighet att en del materiella förändringar måste göras. I den mån sådana förändringar behövs, har vi haft som utgångspunkt att de förslag som lämnas ska grundas på vad som ur ett kriminalpolitiskt och processekonomiskt perspektiv är den rimligaste och mest håll- bara lösningen inom respektive område.

76

Ds 2012:54

Allmänna utgångspunkter

3.4Beaktande av Straffprocessutredningens (Ju 2010:10) uppdrag

I juli 2010 gav regeringen en särskild utredare i uppdrag att göra en översyn av brottmålsprocessen i syfte att överväga åtgärder för att skapa ett mer ändamålsenligt brottmålsförfarande. Utred- ningen, som tagit sig namnet Straffprocessutredningen, ska en- ligt sina direktiv (dir. 2010:78) överväga bl.a. följande frågor.

Om ansvarsfördelningen mellan åklagare och domstol samt deras roller och funktioner kan tydliggöras och utvecklas.

Om parternas inflytande över brottmålsprocessen och deras ansvar för att mål förs framåt mot ett avgörande kan öka.

Hur förberedelsen i brottmål kan förbättras, bl.a. i syfte att skapa en effektivare handläggning och tillförsäkra rätten till- gång till ett fullständigt underlag vid avgörandet.

Hur handläggningen av brottmål i högre grad kan anpassas till vad som behövs för sakens prövning i det enskilda fallet, t.ex. genom att skapa mer flexibla regler och alternativa for- mer för handläggning och avgörande av mål i tingsrätt och hovrätt.

Hur risken för inställda förhandlingar kan minska.

Hur stödpersoners och åklagares roll och funktion i förhål- lande till målsägandens behov av stöd kan utvecklas.

Uppdraget ska redovisas till regeringen senast den 28 mars 2013.1 Flera av de frågor som Straffprocessutredningen har att över- väga har betydelse för våra överväganden. Ett genomförande av Påföljdsutredningens förslag kommer också att påverka de för- slag som Straffprocessutredningen lämnar. Det är därför av vikt att de förslag som vi lämnar i så stor utsträckning som möjligt kan samordnas med Straffprocessutredningens kommande för-

slag.

1 Se dir. 2012:47.

77

Allmänna utgångspunkter

Ds 2012:54

Enligt vad Straffprocessutredningen har uppgett för oss kommer man vid sina överväganden att utgå från dagens på- följdssystem, men föra resonemang kring hur ett genomförande av Påföljdsutredningens förslag kan komma att påverka de be- stämmelser som övervägs. Detta ökar förutsättningarna för en samordning av förslagen.

Straffprocessutredningen har ännu inte redovisat sitt uppdrag. Vi har därför vid våra överväganden utgått från straffprocessen såsom den är utformad och reglerad i dag. Som angetts i avsnitt 3.3 ovan innebär våra förslag i första hand en teknisk anpassning av straffprocessen till det påföljdssystem som Påföljdsutredning- en föreslår. En sådan anpassning bör inte utgöra något hinder mot att straffprocessen förändras och utvecklas utifrån andra utgångspunkter, t.ex. i den riktning som anges i Straffprocessut- redningens direktiv. Vi har, så långt möjligt, försökt utforma våra förslag så att de inte hindrar en sådan utveckling.

3.5Beaktande av EMR-utredningens (Ju 2011:10) uppdrag

I september 2011 tillsatte regeringen en utredning med uppdrag att utvärdera reformen En modernare rättegång. Enligt utred- ningens direktiv (dir. 2011:79) är syftet med utvärderingen att, utifrån kraven på en rättssäker, effektiv och ändamålsenlig hand- läggning av mål och ärenden i allmän domstol, undersöka hur reglerna har fungerat i praktiken och om målsättningen med reformen har uppnåtts. I uppdraget ingår bl.a. att kartlägga och analysera hur reglerna som syftar till att göra handläggningen av mål och ärenden mer flexibel har tillämpats. Mot bakgrund av utvärderingen ska utredningen överväga om det finns behov av förändringar i regelverket eller av att vidta andra åtgärder.

EMR-utredningen ska redovisa sitt uppdrag senast den 31 december 2012.2 Vid den tidpunkt då denna promemoria går i

2 Se dir. 2012:45.

78

Ds 2012:54

Allmänna utgångspunkter

tryck har uppdraget ännu inte redovisats. Vid samråd med EMR- utredningen har vi dock kunnat konstatera att de förslag som vi lämnar inte torde stå i strid med de slutsatser som utredningen drar från utvärderingen.

3.6Beaktande av Utredningens om internationell straffverkställighet (Ju 2011:03) uppdrag

I mars 2011 tillsatte regeringen en utredning med uppdrag3 att

göra en översyn av lagen (1972:260) om internationellt sam- arbete rörande verkställigheten av brottmålsdom och föreslå en tydligare och mer ändamålsenlig reglering samt

föreslå hur rambeslutet om överförande av frihetsberövande påföljder och rambeslutet om erkännande och övervakning av vissa icke frihetsberövande påföljder samt rambeslutet om utevarodomar, i aktuella delar, ska genomföras i svensk rätt.

Utredningen ska redovisa sitt uppdrag senast den 31 mars 2013.4 Som beskrivs närmare i avsnitt 1.2.3 ingår det i vårt uppdrag att överväga vilka konsekvenser ett genomförande av Påföljdsut- redningens förslag får för den lagstiftning som reglerar frågor om internationell straffverkställighet. De förslag som Utred- ningen om internationell straffverkställighet lämnar får därmed betydelse för de frågor vi överväger. Ett genomförande av På- följdsutredningens förslag kommer också att påverka de förslag som den utredningen lämnar. Det är därför av vikt att de förslag som vi lämnar så långt möjligt kan samordnas med Utredningens

om internationell straffverkställighet förslag.

Som redovisas i avsnitt 1.3 har vi under vårt arbete samrått med Utredningen om internationell straffverkställighet. Vi har därvid kunnat konstatera att de förslag som vi lämnar inte bör utgöra något hinder mot ett genomförande av de förslag som

3Se dir. 2011:28.

4Se dir. 2012:62.

79

Allmänna utgångspunkter

Ds 2012:54

utredningen har för avsikt att lämna, i vart fall så som dessa såg ut vid tidpunkten för tryckning av denna promemoria. En annan sak är att de kommande förslagen från utredningen kommer att behöva anpassas till det nya påföljdssystem som Påföljdsutred- ningen föreslår, för det fall att Påföljdsutredningens förslag ge- nomförs. Det är emellertid en fråga som ligger utanför vårt upp- drag.

3.7En enkel och lättillämpad reglering

En utgångspunkt för vårt arbete har varit att de förändringar som föreslås ska vara sådana att regleringen blir så enkel och lättillämpad som möjligt. Vi har strävat efter att skapa enkla och tydligt utformade bestämmelser, som är lätta att tillämpa för domstolar och myndigheter.

80

4Gripande, anhållande och häktning

4.1Inledning

I detta kapitel behandlas frågor om gripande, anhållande och häktning av personer som misstänks för brott. Kapitlet inleds med en beskrivning av nuvarande reglering (avsnitt 4.2). Däref- ter följer en analys av vilken betydelse ett genomförande av På- följdsutredningens förslag skulle få för möjligheten att besluta om sådana frihetsberövanden (avsnitt 4.3). Slutligen redovisas våra överväganden och förslag (avsnitt 4.4).

4.2Nuvarande reglering

4.2.1Förutsättningarna för häktning

Enligt 24 kap. 1 § första stycket RB får den som är på sannolika skäl misstänkt för ett brott för vilket är föreskrivet fängelse ett år eller mer häktas, om det med hänsyn till brottets beskaffen- het, den misstänktes förhållande eller någon annan omständighet finns risk för att han eller hon

1.avviker eller på något annat sätt undandrar sig lagföring eller straff,

81

Gripande, anhållande och häktning

Ds 2012:54

2.genom att undanröja bevis eller på något annat sätt för- svårar sakens utredning, eller

3.fortsätter sin brottsliga verksamhet.

Om det för brottet inte är föreskrivet lindrigare straff än fäng- else i två år, ska enligt paragrafens andra stycke häktning ske om det inte är uppenbart att skäl till häktning saknas.

Enligt tredje stycket får häktning endast ske om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller för något annat motstående in- tresse. Stycket infördes i paragrafen 1989. Redan dessförinnan gällde för häktning, liksom för all annan tvångsmedelsanvänd- ning, att åtgärden skulle stå i rimlig proportion till vad som står att vinna med den. Införandet av tredje stycket innebar att pro- portionalitetsprincipen lagfästes. Regeln ger enligt förarbetena uttryck för att minsta möjliga tvång ska användas för att nå det avsedda syftet med frihetsberövandet. Den innebär en erinran om att häktning endast får användas om syftet med åtgärden inte kan tillgodoses genom mindre ingripande åtgärder.1 Exempel på sådana åtgärder är reseförbud eller anmälningsskyldighet enligt bestämmelserna i 25 kap. RB.

Proportionalitetsprincipen medför att häktningsskälens tyngd i varje enskilt fall måste vägas mot det men som frihetsberövan- det innebär för den enskilde. Om inte häktningsskälen är till- räckligt starka för att överväga det men som det innebär för den enskilde att hållas frihetsberövad, ska häktningsyrkandet avslås. Därutöver måste domstolen pröva om längden på frihetsberö- vandet är rimligt i förhållande till vad som står att vinna med åtgärden. I praxis tillämpas proportionalitetsprincipen på så sätt att ett frihetsberövande inte tillåts pågå under längre tid än vad som rimligen kan avräknas mot den påföljd som brottsligheten kan förväntas leda till vid en fällande dom.

1 Prop. 1988/89:124 s. 27 och 65.

82

Ds 2012:54

Gripande, anhållande och häktning

Av paragrafens fjärde stycke framgår att häktning inte får ske, om det kan antas att den misstänkte kommer att dömas endast till böter.

I rättsfallet NJA 1991 s. 374 avslog Högsta domstolen ett häktningsyrkande med tillämpning av grunderna för tredje och fjärde styckena. Målet avsåg en man som tidigare hade dömts till skyddstillsyn. I ett utlåtande över rättspsykiatrisk undersökning i det mål i vilket skyddstillsynen dömdes ut uttalades att mannen hade begått de gärningar som det åtalet omfattade under infly- tande av sinnessjukdom, men att han inte var oundgängligen i behov av sluten psykiatrisk vård. I det mål som rättsfallet avsåg var mannen enligt tingsrättens bedömning övertygad om olaga hot. Tingsrätten beslutade att en ny rättspsykiatrisk undersök- ning skulle hämtas in och att den tilltalade i avvaktan på utred- ningsresultatet skulle vara kvar i häkte på grund av risk för fort- satt brottslighet. Häktningsbeslutet fastställdes av hovrätten. Vid tidpunkten för Högsta domstolens beslut var den rättspsy- kiatriska undersökningen slutförd. Enligt ett utlåtande över undersökningen hade den tilltalade begått även den nya brotts- ligheten under inflytande av sinnessjukdom, men han var inte heller nu oundgängligen i behov av sluten psykiatrisk vård. Högsta domstolen fann att det på grundval av utredningen i må- let måste antas att den tilltalade hade begått den aktuella brotts- ligheten under inflytande av sinnessjukdom och att det därmed inte kunde dömas ut någon annan påföljd än överlämnande till särskild vård, böter eller skyddstillsyn. Enligt utredningen kunde den tilltalade inte beredas vård med stöd av (den då gällande) lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall. Mot denna bakgrund gjorde Högsta domstolen med stöd av grunder- na för 24 kap. 1 § tredje och fjärde styckena RB bedömningen att den tilltalade inte skulle hållas häktad.

Häktning kan också beslutas med stöd av bestämmelserna i 24 kap. 2 och 3 §§ RB. Enligt 24 kap. 2 § får den som är på san- nolika skäl misstänkt för brott häktas oberoende av brottets beskaffenhet, om han eller hon är okänd och vägrar att uppge sitt namn och hemvist eller om hans eller hennes uppgift om detta

83

Gripande, anhållande och häktning

Ds 2012:54

kan antas vara osann. Samma sak gäller om den misstänkte sak- nar hemvist i riket och det finns risk för att han eller hon genom att bege sig från riket undandrar sig lagföring eller straff.

I 24 kap. 3 § RB ges möjlighet att häkta även den som endast är skäligen misstänkt för brott. Det förutsätter dock att förut- sättningarna för häktning i övrigt är uppfyllda och att det är av synnerlig vikt att den misstänkte tas i förvar i avvaktan på ytter- ligare utredning om brottet.

I 24 kap. 4 § RB finns bestämmelser som i vissa fall begränsar möjligheten till häktning. I paragrafens första stycke anges bl.a. att om det på grund av den misstänktes ålder, hälsotillstånd eller någon annan omständighet kan befaras att häktning skulle komma att medföra allvarligt men för den misstänkte, får häkt- ning ske endast om det är uppenbart att betryggande övervak- ning inte kan ordnas. I andra stycket erinras om att det finns särskilda bestämmelser om ytterligare inskränkningar i fråga om häktning av den som är under 18 år. Bestämmelsen syftar på re- gleringen i 23 § LUL, se närmare om denna reglering i avsnitt 4.2.4 nedan.

4.2.2Anhållande och gripande

Om det finns skäl att häkta någon, får han eller hon enligt 24 kap. 6 § första stycket RB anhållas i avvaktan på rättens pröv- ning av häktningsfrågan. Enligt paragrafens andra stycke får an- hållningsbeslut meddelas även om det inte finns tillräckliga skäl för häktning, om den misstänkte är skäligen misstänkt för brot- tet och det är av synnerlig vikt att han eller hon tas i förvar i av- vaktan på ytterligare utredning. Anhållningsbeslut meddelas av åklagare.

I brådskande fall får en polisman enligt 24 kap. 7 § första stycket RB även utan anhållningsbeslut gripa den som det finns skäl att anhålla. Paragrafens andra stycke ger envar rätt att gripa den som har begått brott på vilket fängelse kan följa, om han

84

Ds 2012:54

Gripande, anhållande och häktning

eller hon påträffas på bar gärning eller flyende fot. Envar får också gripa den som är efterlyst för brott.

I och med att bestämmelserna om anhållande i 24 kap. 6 § första stycket anknyter till häktningsreglerna och att reglerna om gripande enligt 24 kap. 7 § första stycket anknyter till anhåll- ningsreglerna, får proportionalitetsprincipen i 24 kap. 1 § tredje stycket RB betydelse också såvitt avser anhållande och gripande.2 Gripande skiljer sig dock från anhållande och häktning, eftersom det är fråga om ett provisoriskt frihetsberövande som är tänkt att gälla endast under kort tid innan åklagaren prövar frågan om den misstänkte ska anhållas eller friges. Dessutom kan gripande i praktiken fungera som en förberedande åtgärd i förhållande till reseförbud och anmälningsskyldighet, som är konstruerade som alternativ till anhållande och häktning. Enligt vad JO har uttalat kan ett gripande därför i vissa fall vara förenligt med proportion- alitetsprincipen, trots att man sedan gör bedömningen att en tillämpning av den principen utesluter anhållande eller häktning.3

4.2.3Häktning efter dom

I 24 kap. 21 § RB anges förutsättningarna för att besluta att den som döms för brott ska vara häktad efter domen. Om den som är häktad döms för brottet ska rätten pröva om han eller hon ska stanna kvar i häkte till dess att domen vinner laga kraft. Pröv- ningen ska ske enligt de grunder som anges i 24 kap. RB. Om den misstänkte inte är häktad vid tidpunkten för domen, får rät- ten besluta om häktning till dess att domen vinner laga kraft.

Av bestämmelserna följer att ett häktningsbeslut inte gäller längre än till dess att rätten meddelar dom i målet. Om den tillta- lade är häktad, måste rätten därför göra en ny prövning av häkt- ningsfrågan i samband med att målet avgörs. För att det i domen ska kunna beslutas att den tilltalade ska vara kvar i häkte eller häktas förutsätts att han eller hon döms för brottet. Vid en fri-

2A. prop. s. 66.

3JO 1997/98 s. 147.

85

Gripande, anhållande och häktning

Ds 2012:54

kännande dom kan häktning (eller fortsatt häktning) inte beslu- tas. Ett beslut om att den dömde ska vara häktad får inte heller avse tid efter det att domen har vunnit laga kraft.4 Ytterligare en förutsättning för häktning efter domen är att de rekvisit som anges i 24 kap. 1 § RB är uppfyllda. Som regel har de särskilda häktningsskälen, i vart fall s.k. kollusionsfara enligt 24 kap. 1 § första stycket 2, minskat betydligt i styrka efter det att första instans har dömt i målet. 5 Detta är något som måste beaktas vid tillämpning av proportionalitetsprincipen i paragrafens tredje stycke.

I kommentaren till rättegångsbalken anges att det vid bedöm- ningen av om den dömde ska vara häktad efter domen ska tas hänsyn till strafflatituden för det brott för vilket ansvar har dömts ut. Rätten måste också göra en avvägning mellan den ut- dömda påföljden och den tid som den dömde redan har varit frihetsberövad. Regleringen i 24 kap. 1 § fjärde stycket RB inne- bär att häktning inte kan komma i fråga om den tilltalade döms endast till böter. I praktiken har dock möjligheten att besluta om häktning efter dom ansetts vara mer begränsad än så. JO har i ett ärende från 1990/91 uttalat att det, med undantag för det i 24 kap. 21 § andra stycket RB särskilt reglerade fallet om häkt- ning för säkerställande av utvisning, inte är möjligt att besluta om fortsatt häktning efter domen när påföljden i det konkreta fallet bestämts till villkorlig dom eller någon form av skyddstill- syn.6 I ärendet hade tingsrätten beslutat om fortsatt häktning av en person som dömts till skyddstillsyn med föreskrift om kon- traktsvård. Motsvarande bedömning gjordes av JK i ett liknande ärende från 1990. JK uttalade att behov av häktning inte förelig- ger när en omedelbart verkställbar påföljd som skyddstillsyn har valts.7 Det kan anmärkas att det vid tidpunkten för avgörande av de båda mål som JO:s respektive JK:s beslut avsåg inte fanns

4Fitger m.fl., Rättegångsbalken – en kommentar på Internet, kommentaren till 24 kap.

21§.

5Se t.ex. JO 1996/97 s. 62.

6JO 1990/91 s. 35.

7JK 1990 s. 34.

86

Ds 2012:54

Gripande, anhållande och häktning

någon möjlighet att besluta om omhändertagande av den som dömts till kontraktsvård till dess att han eller hon överförts till den vårdgivare som ansvarar för vården. Den möjligheten inför- des 1992 (se 28 kap. 6 b § BrB), för att säkerställa att den som döms till skyddstillsyn med kontraktsvård kan hållas frihetsbe- rövad fram till dess att han eller hon kan överföras till planerad behandling.8

4.2.4Särskilt om frihetsberövande av unga personer

Som anförts i avsnitt 4.2.1 ovan finns det bestämmelser i 24 kap. 4 § RB som i vissa fall begränsar möjligheten till häktning. Regle- ringen i paragrafens första stycke innebär att häktning, om det bl.a. på grund av den misstänktes ålder kan befaras att åtgärden skulle komma att medföra allvarligt men för den misstänkte, endast får ske om det är uppenbart att betryggande övervakning inte kan ordnas.

Därutöver finns det, som anges i 24 kap. 4 § andra stycket RB, särskilda bestämmelser i LUL om ytterligare inskränkningar i fråga om häktning av den som är under 18 år. Enligt 23 § LUL får den som inte har fyllt 18 år häktas endast om det finns syn- nerliga skäl.

Sammantaget innebär regleringen i 24 kap. 4 § RB och 23 § LUL att den som är under 18 år får häktas endast om det är up- penbart att betryggande övervakning inte kan ordnas och det dessutom föreligger synnerliga skäl för häktning.9

Kravet på synnerliga skäl gäller även för anhållande och gri- pande av den som är under 18 år. I Riksåklagarens riktlinjer för handläggning av ungdomsärenden (RåR 2006:3) anges att det är omständigheterna i det enskilda fallet med avseende på brottslig- hetens beskaffenhet och anhållningsskälens styrka som utgör utgångspunkten för om det kan anses befogat att anhålla en per- son som är under 18 år. Enligt riktlinjerna måste det ställas högre

8Se prop. 1991/92:109 s. 15.

9Se rättsfallen NJA 1978 s. 471 och NJA 2008 s. 81.

87

Gripande, anhållande och häktning

Ds 2012:54

krav i fråga om brottslighetens allvar för att frihetsberöva en ung lagöverträdare än vad som gäller för en vuxen. Det får inte före- komma att unga personer anhålls för brott som i och för sig är anhållningsgrundande men som framstår som mindre allvarliga. Vidare anges att utrymmet för kortvariga frihetsberövanden är betydligt större än för långvariga sådana och att det inte torde vara ovanligt att det finns starka anhållningsskäl i ett tidigt skede av en förundersökning, men att dessa klingar av relativt snabbt allt eftersom förhör genomförs och övrig bevisning säkras.

4.3Betydelsen av Påföljdsutredningens förslag

4.3.1Vuxna lagöverträdare

Bestämmelserna om gripande, anhållande och häktning i 24 kap. RB förutsätter inte att någon särskild påföljd kan förutses för brottet. I stället är det i första hand brottets straffskala som av- gör om frihetsberövande får ske. Möjligheten att besluta om häktning (och därmed även gripande och anhållande) anses dock vara mer begränsad, om brottet och den misstänktes tidigare brottslighet är sådan att det kan antas att det vid en fällande dom kommer att dömas ut en icke frihetsberövande påföljd. Om på- följden i det konkreta fallet bestäms till villkorlig dom eller skyddstillsyn anses det, enligt fast praxis och i enlighet med vad JO och JK har uttalat (se avsnitt 4.2.3 ovan), i princip vara ute- slutet att besluta att den dömde ska vara häktad efter domen. Valet av påföljd – och även det förväntade påföljdsvalet vid en kommande fällande dom – får därmed betydelse för möjligheten att gripa, anhålla eller häkta en person.

Påföljdsutredningens förslag innebär att det alltid ska dömas ut ett fängelsestraff, om påföljden inte kan stanna vid böter.10 Fängelsestraffet ska dock inte verkställas i kriminalvårdsanstalt, om det beslutas att det ska vara villkorligt. Villkorligt fängelse

10 Under förutsättning att överlämnande till rättspsykiatrisk vård avskaffas som påföljd, vilket Påföljdsutredningen utgått ifrån vid sina överväganden.

88

Ds 2012:54

Gripande, anhållande och häktning

utgör därmed en icke frihetsberövande påföljd. Det villkorliga fängelsestraffet kan dock förenas med tilläggssanktioner som innefattar tydliga begränsningar i den dömdes frihet.

Det måste analyseras i vilken utsträckning nuvarande regle- ring i 24 kap. RB ger utrymme för att gripa, anhålla eller häkta någon, om det kan antas att han eller hon vid fällande dom kommer att dömas till villkorligt fängelse och om det finns an- ledning att överväga förändringar av lagstiftningen i något avse- ende.

En annan fråga som måste övervägas är om, och i så fall i vil- ken utsträckning, regleringen i 24 kap. 21 § RB ger utrymme för att besluta om fortsatt häktning eller någon annan form av fri- hetsberövande efter en dom där ett villkorligt fängelsestraff dömts ut och om det finns anledning att föreslå förändringar som utvidgar den möjligheten. I det sammanhanget bör det bl.a. beaktas att Påföljdsutredningen har föreslagit att det ska finnas möjlighet för rätten att besluta att den som döms till villkorligt fängelse i förening med kontraktsvård ska vara omhändertagen till dess att han eller hon överförts till det behandlingshem eller den vårdgivare som ska ansvara för vården (se förslaget till 27 kap. 7 § fjärde stycket BrB). Därigenom ges förutsättningar att – på samma sätt som i dag – hålla den som döms till kon- traktsvård frihetsberövad i avvaktan på att vården kan inledas. Motsvarande reglering har inte föreslagits när villkorligt fängelse förenas med någon annan tilläggssanktion.

4.3.2Unga lagöverträdare

Enligt gällande lagstiftning krävs synnerliga skäl för att gripa, anhålla eller häkta personer som är under 18 år. Påföljdsutred- ningens förslag torde inte innebära några konsekvenser för den regleringen.

Utredningens förslag får dock konsekvenser för möjligheten att frihetsberöva den som fyllt 18 men inte 21 år. Möjligheten att gripa, anhålla eller häkta personer i den åldersgruppen är inte

89

Gripande, anhållande och häktning

Ds 2012:54

begränsad i lag. I praktiken torde dock kravet på särskilda skäl för att döma den som fyllt 18 men inte 21 år till fängelse, som i dag finns i 30 kap. 5 § andra stycket BrB, innebära att det krävs starkare häktningsskäl för att frihetsberöva personer mellan 18 och 20 år än dem som fyllt 21 år.

Påföljdsutredningen föreslår att lagöverträdare som är 18 år eller äldre inte ska kunna dömas till ungdomspåföljder (ung- domsvård ska dock i vissa undantagssituationer kunna dömas ut till och med 20 års ålder). Vidare föreslås att kravet på särskilda skäl för att döma den som fyllt 18 men inte 21 år till fängelse tas bort. För lagöverträdare mellan 18 och 20 år ska därmed, på samma sätt som för dem som är 21 år eller äldre, gälla att påfölj- den ska bestämmas till böter eller fängelse, där det kan beslutas att fängelsestraffet ska vara villkorligt. Därmed torde förutsätt- ningarna för häktning i den åldersgruppen öka något. Det bör övervägas om det är en rimlig konsekvens av utredningens för- slag, eller om lagstiftningen bör ändras i något avseende.

4.4Överväganden och förslag

4.4.1Förutsättningarna för gripande, anhållande och häktning

Vår bedömning: Regleringen i 24 kap. 1, 6 och 7 §§ RB om förutsättningarna för gripande, anhållande och häktning bör inte ändras. Nu angivna bestämmelser utesluter inte att fri- hetsberövande sker även om det kan antas att ett villkorligt fängelsestraff kommer att dömas ut.

Inledning

Som anförts i avsnitt 4.3.1 väcker Påföljdsutredningens förslag frågan i vilken utsträckning bestämmelserna i 24 kap. 1, 6 och 7 §§ RB ger möjlighet att gripa, anhålla eller häkta någon för ett

90

Ds 2012:54

Gripande, anhållande och häktning

brott, om det kan antas att det vid en fällande dom kommer att dömas ut ett villkorligt fängelsestraff och om det finns anledning att överväga förändringar av regleringen i något avseende.

Det bör finnas möjlighet att frihetsberöva den som är misstänkt för brott, även om det kan antas att det kommer att dömas ut ett vill- korligt fängelsestraff för brottsligheten

Påföljdsutredningen föreslår att villkorligt fängelse ska ersätta de nuvarande icke frihetsberövande påföljderna villkorlig dom och skyddstillsyn. Utredningens förslag innebär också att det inte längre ska finnas någon möjlighet att verkställa ett fängelsestraff utanför kriminalvårdsanstalt genom intensivövervakning med elektronisk kontroll (IÖV, dvs. elektronisk fotboja). Ett inten- sivövervakat förbud att lämna bostaden ska i stället utgöra en särskild tilläggssanktion till villkorligt fängelse, benämnd hemar- rest.

Enligt Påföljdsutredningens förslag ska det inte göras någon påföljdsmässig särbehandling av något brott eller någon brotts- typ till följd av dess art, utan alla brottstyper ska behandlas lika vid påföljdsbestämningen. Avgörande för påföljdsbestämningen ska vara brottslighetens straffvärde och den dömdes tidigare brottslighet samt förekomsten av sådana s.k. billighetsskäl som regleras i 29 kap. 5 § BrB. En effekt av detta är att det för brott med straffmätningsvärden motsvarande fängelse under ett år i stort sett alltid kommer att dömas ut ett villkorligt fängelse- straff, om den tilltalade inte alls eller endast vid något enstaka tillfälle tidigare har gjort sig skyldig till brott som föranlett an- nan påföljd än böter.

Enligt vår bedömning bör inte ett genomförande av Påföljds- utredningens förslag innebära att förutsättningarna för att gripa, anhålla och häkta personer som är misstänkta för brott förändas i någon mer avgörande omfattning i förhållande till vad som gäl- ler i dag. Som utvecklas närmare nedan är syftet med processu- ella frihetsberövanden att se till att den som är misstänkt för

91

Gripande, anhållande och häktning

Ds 2012:54

brott inte kan undanhålla sig lagföring eller straff, att skydda den pågående utredningen och att hindra den misstänkte från att begå nya brott innan lagföring sker. Dessa syften bör kunna till- godoses även i situationer där det redan på förhand kan förutses att en fällande dom inte kommer att leda till ett fängelsestraff som ska avtjänas i anstalt. Det bör därför finnas möjlighet att besluta om frihetsberövande även om det kan antas att det vid fällande dom kommer att dömas ut ett villkorligt fängelsestraff.

Förutsättningarna för frihetsberövande enligt nuvarande reglering

Som framgår av beskrivningen i avsnitt 4.3.1 förutsätter inte nuvarande reglering i 24 kap. 1, 6 och 7 §§ RB att någon särskild påföljd kan förutses för brottet, utan avgörande för om gripande, anhållande eller häktning får ske är brottets straffskala – att det för brottet är föreskrivet fängelse i ett år eller mer. Den enda formella begränsningen när det gäller förväntad påföljd är att häktning inte får ske om det kan antas att den misstänkte endast kommer att dömas till böter. Rättegångsbalkens regler utesluter således inte att frihetsberövande sker om det kan antas att det kommer att dömas ut ett villkorligt fängelsestraff.

En förutsättning för häktning, gripande eller anhållande är dock att något av de särskilda häktningsskälen i 24 kap. 1 § första stycket 1-3 RB är uppfyllda. De tre skäl som anges fyller olika skyddssyften.

Enligt den första punkten får häktning beslutas om det finns risk för att den misstänkte avviker eller på något annat sätt un- dandrar sig lagföring eller straff (s.k. flyktfara). Bestämmelsen syftar till att säkerställa att den som misstänks för brott kan lag- föras och att den påföljd som döms ut blir verkställd. Även om risken för att den misstänkte försöker hålla sig undan från lagfö- ringen och verkställigheten av den kommande påföljden normalt torde vara större om det är fråga om ett allvarligt brott som kan förväntas leda till ett fängelsestraff som ska verkställas i anstalt,

92

Ds 2012:54

Gripande, anhållande och häktning

kan det ibland finnas en sådan risk även om det kan antas att han eller hon kommer att dömas till en icke frihetsberövande påföljd.

Den andra punkten innebär att häktning får ske om det finns risk för att den misstänkte försvårar sakens utredning (s.k. kol- lusionsfara). Bestämmelsen syftar till att skydda förundersök- ningen, så att den misstänkte inte ges möjlighet att förstöra eller gömma undan bevismaterial eller att kontakta andra personer som förekommer i utredningen och påverka dem på ett sådant sätt att de undanhåller information eller lämnar felaktiga uppgif- ter. Kollusionsfaran kan ibland vara hög även om brottet och den misstänktes tidigare brottslighet är sådan att en icke frihetsberö- vande påföljd kan förväntas. I vissa fall är kollusionsfaran stark i direkt anslutning till brottet, för att därefter avklinga successivt i takt med att tiden går. Det kan då vara motiverat att besluta om ett frihetsberövande under en kortare tid.

Enligt den tredje punkten får häktning ske om det finns risk för att den misstänkte fortsätter sin brottsliga verksamhet (s.k. recidivfara). Punkten syftar till att skydda samhället och dess medborgare från fortsatt brottlighet från den misstänktes sida. Utgångspunkten för bedömningen av om det finns en risk för att den misstänkte kommer att fortsätta sin brottsliga verksamhet är hans eller hennes tidigare brottslighet. Om den misstänkte har gjort sig skyldig till brott vid flera tillfällen tidigare, anses risken för att han eller hon ska fortsätta att begå nya brott vara högre. Ibland kan också omständigheterna kring den misstänkta brotts- ligheten, som om misstankarna avser flera brott (t.ex. ett stort antal fall av stöld eller rån) eller om brottet i sig är sådant att det innefattar ett upprepat beteende (t.ex. grov fridskränkning eller grov kvinnofridskränkning), vägas in när recidivfaran bedöms. Även den misstänktes personliga situation, som t.ex. om det kan antas att han eller hon kommer att fortsätta att begå brott för att finansiera ett pågående missbruk, kan beaktas vid bedömningen av om det finns risk för fortsatt brottslighet.

Recidivfaran är inte alltid kopplad till den förväntade påfölj- den. Om risken för fortsatt brottslighet grundas på att den miss- tänkte tidigare har gjort sig skyldig till brott i stor utsträckning,

93

Gripande, anhållande och häktning

Ds 2012:54

kan det visserligen ofta antas att en frihetsberövande påföljd kommer att dömas ut på grund av återfallssituationen. Det är dock inte uteslutet att det finns en risk för fortsatt brottslighet, trots att det kan antas att den misstänkte kommer att dömas till en icke frihetsberövande påföljd för den aktuella brottsligheten. På samma sätt som när det gäller kollusionsfara kan recidivfaran ibland vara stark i direkt anslutning till brottet, för att därefter avklinga successivt i takt med att tiden går. I sådana fall kan det vara motiverat att besluta om ett frihetsberövande under en kor- tare tid.

Samtliga de syften som de straffprocessuella frihetsberövan- dena avser att skydda kan alltså behöva skyddas även om det kan antas att den misstänkte vid en fällande dom kommer att dömas till en icke frihetsberövande påföljd. Det gäller även i ett på- följdssystem där de icke frihetsberövande alternativen till fäng- else i anstalt inordnas under ett villkorligt fängelsestraff. Det förhållandet att det sannolikt kommer att dömas ut ett villkorligt fängelsestraff för den aktuella brottsligheten behöver alltså inte utgöra hinder mot att den misstänkte frihetsberövas.

Skälen för häktning – flyktfaran, kollusionsfaran och/eller re- cidivfaran – måste dock alltid vägas mot det intrång och men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller för någon annan som berörs av frihetsberövandet. Detta har kommit till uttryck genom proportionalitetsbestämmelsen i 24 kap. 1 § tredje stycket RB. Hänsyn måste således tas till den misstänktes personliga förhållanden och det intrång som frihetsberövandet skulle innebära för honom eller henne. Om ett frihetsberövande skulle leda till men för någon annan person, t.ex. barn eller andra nära anhöriga till den misstänkte, måste det också beaktas. I varje enskilt fall måste häktningsskälen vara så starka att skyddsbeho- vet överväger de olägenheter som frihetsberövandet kan innebära för den misstänkte eller för andra personer som påverkas nega- tivt av att den misstänkte inte får vara på fri fot.

Ytterligare en aspekt som måste beaktas är risken för att den misstänkte hålls frihetsberövad under längre tid än vad som kan avräknas mot en förväntad kommande påföljd. I rättsfallet NJA

94

Ds 2012:54

Gripande, anhållande och häktning

1984 s. 559 hade den misstänkte under en längre tid varit häktad på grund av risk för fortsatt brottslighet i avvaktan på genomfö- rande av en rättspsykiatrisk undersökning. Högsta domstolen uttalade att det fanns en risk för att den misstänkte skulle berö- vas friheten under längre tid än vad som motsvarade verkställig- heten av den frihetsberövande påföljd som skulle kunna ådömas honom. Enligt Högsta domstolen måste denna risk vägas mot risken för fortsatt brottslighet. Med hänsyn till att risken för fortsatt brottslighet inte ansågs vara till sin art eller intensitet mera allvarlig försattes den misstänkte på fri fot. Motsvarande bedömning gjordes i rättsfallen NJA 1985 s. 56 och NJA 1987 s. 878.

Risken för att den misstänkte hålls frihetsberövad längre tid än vad som kan avräknas mot en förväntad kommande påföljd kan också utgöra ett hinder mot häktning pga. flyktfara, i vart fall om flyktfaran grundas på att det finns risk för att den miss- tänkte undandrar sig verkställighet av påföljden. I rättsfallet NJA 1979 s. 261 hade den tilltalade av tingsrätten dömts till fängelse i sex månader. I domen beslutade tingsrätten att han skulle vara kvar i häkte till dess att domen i ansvarsfrågan vunnit laga kraft. Den tilltalade överklagade domen och yrkade att omedelbart bli försatt på fri fot. Vid tidpunkten för Högsta domstolens pröv- ning hade han varit berövad friheten i över fyra månader. Högsta domstolen konstaterade att den tilltalade hade varit frihetsberö- vad under längre tid än den tid för verkställighet som utgör för- utsättning för villkorlig frigivning, att fängelsestraffet inte kunde skärpas då det endast var den tilltalade som hade överklagat do- men och det därmed inte kunde anses föreligga sådan risk för att den tilltalade undandrog sig straff som kunde motivera att han hölls kvar i häkte.

Nu angivna rättsfall avser häktning pga. recidivfara eller flykt- fara. På motsvarande sätt måste risken för att den misstänkte hålls frihetsberövad under för lång tid beaktas även vid häktning pga. kollusionsfara.

Risken för ett alltför långt frihetsberövande i förhållande till förväntad påföljd måste givetvis beaktas även när en icke frihets-

95

Gripande, anhållande och häktning

Ds 2012:54

berövande påföljd kan förutses. Om det kan antas att den miss- tänkte kommer att dömas till en icke frihetsberövande påföljd av mindre ingripande slag, måste således skälen för häktning väga särskilt tungt för att häktning ska kunna komma i fråga under en längre tid. Vid ett genomförande av Påföljdsutredningens förslag kan den som misstänks för ett brott för vilket det kan antas att påföljden kommer att bestämmas till ett kortare villkorligt fäng- elsestraff därmed hållas frihetsberövad under kortare tid än den som misstänks för ett brott för vilket ett längre villkorligt fäng- elsestraff kan förutses. Om det pga. den misstänktes tidigare brottslighet kan antas att ett villkorligt fängelsestraff kommer att förenas med en mer ingripande tilläggssanktion än vad som är motiverat enbart med hänsyn till straffvärdet, kan häktning bes- lutas under längre tid, naturligtvis under förutsättning att de särskilda häktningsgrunderna är uppfyllda. De skäl som talar för häktning måste således vägas mot det förväntade villkorliga fäng- elsestraffets längd och ingripandegraden i den tilläggssanktion som kan antas bli aktuell.

Sammantaget kan konstateras att nuvarande reglering i 24 kap. 1, 6 och 7 §§ RB ger möjlighet att gripa, anhålla och häkta den som är misstänkt för brott, även om det kan antas att det kommer att dömas ut ett villkorligt fängelsestraff för brotts- ligheten. I varje enskilt fall måste dock skälen för häktning (flyktfaran, kollusionsfaran och/eller recidivfaran) vägas mot dels det intrång eller men som ett frihetsberövande skulle inne- bära för den misstänkte eller något annat motstående intresse, dels risken för att den misstänkte hålls frihetsberövad under längre tid än vad som kan räknas av mot den förväntade påfölj- den.

Nuvarande reglering bör inte ändras

De nu beskrivna konsekvenserna av Påföljdsutredningens förslag är enligt vår bedömning rimliga. De bör leda till att häktning och andra frihetsberövanden kan beslutas i ungefär samma utsträck-

96

Ds 2012:54

Gripande, anhållande och häktning

ning som i nuvarande påföljdssystem. Vi anser därför inte att ett genomförande av utredningens förslag bör föranleda någon änd- ring av regleringen i 24 kap. 1, 6 och 7 §§ RB.

Det skulle kunna invändas att den avskaffade särbehandlingen av vissa brott och brottstyper på grund av dess art kommer att leda till att förutsättningarna för att frihetsberöva personer som

är misstänkta för sådana brott som i dag betraktas som ”art- brott” kommer att minska, och att det är en orimlig konsekvens av utredningens förslag som måste motverkas genom att be- stämmelserna om frihetsberövande görs mer generösa. De brott som en sådan invändning kanske framför allt skulle kunna avse är grova fridskränkningsbrott och vissa typer av sexualbrott, där straffvärdet motsvarar fängelse mellan sex och tio månader. Så- dan brottslighet leder i dag i de allra flesta fall till ett fängelse- straff i anstalt och ofta är den misstänkte häktad under utred- ningen av brottet. Det är fråga om brottslighet vid vilken målsä- ganden ofta har ett särskilt behov av skydd, särskilt i direkt an- slutning till anmälan, och det kan därför framstå som orimligt och stötande om den misstänkte får vara på fri fot till dess att huvudförhandling har hållits i målet.

Vid ett genomförande av Påföljdsutredningens förslag kom- mer brott av det nu angivna slaget i något mindre utsträckning än i dag att föranleda ovillkorliga fängelsestraff. Om den tillta- lade är tidigare ostraffad kommer i första hand – om det finns förutsättningar för det – villkorligt fängelse med en vård- eller påverkanssanktion att dömas ut, men även samhällstjänst eller övervaknings- och kontrollsanktion kan komma i fråga som till- äggssanktioner. Enligt vår bedömning bör emellertid inte effek- ten av att brottstyper av nu nämnda slag mer sällan kommer att föranleda ett ovillkorligt fängelsestraff bli att möjligheten till häktning minskar på något mer avgörande sätt. Vid grova fridskränkningsbrott och sexualbrott torde de särskilda häkt- ningsskälen – framför allt risken för att den misstänkte försvårar sakens utredning genom att försöka påverka målsäganden och andra, men även risken för fortsatt brottslighet – många gånger vara så starka att häktning kan beslutas även om det kan antas att

97

Gripande, anhållande och häktning

Ds 2012:54

den misstänkte kommer att dömas till ett villkorligt fängelse- straff. Den effekt som den ändrade påföljdsbestämningsregle- ringen kan förväntas få är dock att den tid under vilken den misstänkte kan hållas frihetsberövad begränsas något, eftersom den misstänkte inte bör hållas frihetsberövad under längre tid än vad som kan räknas av mot den förväntade påföljden. Det är emellertid något som får ses som en rimlig konsekvens av På- följdsutredningens förslag.

Omvänt kan ett genomförande av Påföljdsutredningens för- slag innebära något ökade förutsättningar för frihetsberövande av personer som är misstänkta för brott som i dag inte anses ha något s.k. artvärde. För brottstyper som t.ex. grov förskingring och grovt bedrägeri med straffvärden motsvarande fängelse mel- lan sex och tio månader bestäms påföljden i dag som regel till villkorlig dom och dagsböter, om inte den tilltalades tidigare brottslighet ger anledning till en strängare påföljd. Det förhål- landevis lindriga påföljdsvalet innebär att det krävs starka häkt- ningsskäl för att ett frihetsberövande ska kunna komma i fråga under utredningen av brottet och att den misstänkte inte kan hållas frihetsberövad under någon längre tid. I det påföljdssy- stem som Påföljdsutredningen föreslår kommer påföljden för brottslighet av det nu angivna slaget att bestämmas till villkorligt fängelse med samhällstjänst eller med en övervaknings- och kon- trollsanktion eller vård- eller påverkanssanktion av motsvarande ingripandegrad som den samhällstjänst som annars skulle ha dömts ut. Därmed skapas ett något större utrymme för häkt- ning, och ett frihetsberövande kan tillåtas pågå under något längre tid utan proportionalitetsprincipen åsidosätts. Fortfarande kommer det dock att krävas att det finns häktningsskäl som väger tyngre än det intrång eller men som frihetsberövandet in- nebär för den enskilde.

98

Ds 2012:54

Gripande, anhållande och häktning

4.4.2Häktning efter dom

Vår bedömning: Regleringen i 24 kap. 21 § RB bör inte änd- ras.

Nästa fråga att överväga är om, och i så fall i vilken utsträckning, nuvarande reglering i 24 kap. 21 § RB ger möjlighet att besluta att den som döms till villkorligt fängelse ska vara häktad eller frihetsberövad på något annat sätt efter domen och om det finns anledning att föreslå förändringar som utvidgar den möjligheten.

Som beskrivits närmare i avsnitt 4.2.3 innehåller regleringen i 24 kap. 21 § RB inte något uttryckligt förbud mot att domstolen beslutar att den som döms till en icke frihetsberövande påföljd ska vara häktad till dess att domen vinner laga kraft. I praxis an- ses dock utrymmet för häktning efter en dom där påföljden har bestämts till villkorlig dom eller skyddstillsyn vara i princip obe- fintligt. Att så är fallet har kommit till uttryck genom de utta- landen som gjordes av JO och JK i början av 1990-talet, och som sedan bekräftades av regeringen i samband med införandet av möjligheten att besluta att den som döms till skyddstillsyn med föreskrift om kontraktsvård ska vara omhändertagen till dess att han eller hon överförts till den vårdgivare vid vilken vården ska inledas. Grunden för JO:s och JK:s ställningstaganden torde vara att de särskilda häktningsskälen vid tidpunkten för domen som regel har klingat av i sådan utsträckning att de inte längre kan överväga det intrång eller men i övrigt som ett frihetsberövande innebär för den dömde.

Denna slutsats är måhända rimlig och riktig med nuvarande påföljdssystem. Det kan sällan hävdas att skälen för häktning är tillräckligt starka efter en dom där påföljden bestämts till villkor- lig dom eller skyddstillsyn. Då avsikten är att påföljden ska verk- ställas i frihet, kan häktning efter domen knappast motiveras av att det finns risk för att den dömde undandrar sig lagföring eller straff (flyktfara enligt 24 kap. 1 § första stycket 1 RB). Lagföring har redan skett och om den dömde har för avsikt att undandra

99

Gripande, anhållande och häktning

Ds 2012:54

sig verkställigheten av påföljden – vilket rimligen endast kan bli aktuellt om påföljden bestäms till skyddstillsyn eller till villkorlig dom i förening med samhällstjänst, då den villkorliga domen i sig saknar verkställighetsinnehåll – kan han eller hon lika gärna göra det när domen har vunnit laga kraft. Inte heller är det rimligt att den som döms till en påföljd som ska verkställas i frihet hålls häktad till dess att domen vinner laga kraft på grund av att det finns en risk för att han eller hon på fri fot gör sig skyldig till fortsatt brottslighet (recidivfara enligt 24 kap. 1 § första stycket 3 RB). Det kan visserligen även efter domen finnas en risk för att den dömde påverkar utredningen av brottet (kollusionsfara en- ligt 24 kap. 1 § första stycket 2 RB), då han eller hon kan försöka påverka målsäganden och vittnen att ändra sina uppgifter inför en prövning i högre instans. Den risken har dock som regel minskat betydligt efter det att bevisningen har tagits upp vid tingsrätten. I de situationer där det finns en bestående tydlig kollusionsfara även efter det att tingsrätten har dömt i målet är brottsligheten dessutom i de allra flesta fall sådan att påföljden bestäms till (ovillkorligt) fängelse.

Situationen blir dock något annorlunda vid ett införande av det påföljdssystem som Påföljdsutredningen föreslår. Även om det i de allra flesta fall är rimligt att den som döms till villkorligt fängelse inte ska vara häktad efter domen, kan det uppstå situat- ioner där de särskilda häktningsskälen är tillräckligt starka för att ett frihetsberövande fram till dess att domen vinner laga kraft ska anses motiverat.

En anledning till att en sådan situation kan uppstå är att möj- ligheten att besluta att ett fängelsestraff ska vara villkorligt enligt utredningens förslag inte ska påverkas av brottslighetens art. Därmed kommer det att dömas till villkorligt fängelse även för sådana brott som i dag regelmässigt leder till (ovillkorliga) fäng- elsestraff under ett år just pga. brottslighetens art. Vid sådan brottslighet kan omständigheterna undantagsvis vara sådana att det finns en påtaglig risk för att den tilltalade, genom att försöka påverka målsägande eller vittnen att ta tillbaka eller ändra sina uppgifter, försvårar utredningen av brottet även efter det att

100

Ds 2012:54

Gripande, anhållande och häktning

första instans har dömt i målet. Det kan gälla t.ex. grova vapen- brott och narkotikabrott som begås inom ramen för den grova organiserade brottsligheten, där det ibland kan förekomma hårda påtryckningar mot vittnen, även om det i dessa fall ofta är fråga om återfall i brott. I dag förekommer det att rätten beslutar att den som döms (till fängelse) för sådan brottslighet ska vara kvar i häkte till dess att domen vinner laga kraft. Då häktningsbeslu- tet grundas på kollusionsfara kan rätten också ge åklagaren till- stånd att under häktningstiden meddela den dömde restriktioner enligt 24 kap. 5 a § RB. Enligt vår bedömning bör det i situation- er av det nu angivna slaget inte vara uteslutet att besluta att den dömde ska vara häktad till dess att domen vinner laga kraft, även om ett villkorligt fängelsestraff döms ut. Vi kan inte heller se att gällande lagstiftning lägger något hinder mot en sådan tillämp- ning. Under förutsättning att behovet av att skydda utredningen och den fortsatta lagföringen av brottet är så starkt att det över- väger det intrång eller men som ett beslut om fortsatt häktning innebär för den dömde eller för andra motstående intressen, bör således häktning kunna beslutas även om påföljden bestäms till villkorligt fängelse. Det bör dock betonas att det – på samma sätt som vid häktning efter dom pga. kollusionsfara i dag – ska vara fråga om undantagssituationer, där det finns särskilda omstän- digheter som medför att kollusionsfaran är mycket stark.

Ytterligare en situation där det kan vara motiverat att besluta om häktning till dess att domen vinner laga kraft trots att det döms ut ett villkorligt fängelsestraff är när det villkorliga fängel- sestraffet förenas med hemarrest. Hemarrest är avsett att tilläm- pas som tilläggssanktion i återfallssituationer, där inte någon annan tilläggssanktion anses tillräckligt ingripande och alternati- vet därför är att döma ut ett ovillkorligt fängelsestraff. Det kan därmed antas att många av de personer som döms till villkorligt fängelse med hemarrest kommer att vara häktade under utred- ningen av brottet på grund av recidivfara. Till detta kommer att hemarrest är den tilläggssanktion som till sin karaktär är mest lik ett ovillkorligt fängelsestraff, då den dömde förhindras att röra sig fritt i samhället under större delen av den tid som hemarres-

101

Gripande, anhållande och häktning

Ds 2012:54

ten pågår. Även om hemarrest inte kan anses lika ingripande som ett ovillkorligt fängelsestraff, innebär den en tydlig begränsning i den dömdes rörelsefrihet. Möjligheten för den dömde att på nytt göra sig skyldig till brott under den period som hemarresten pågår är därmed begränsad. Med hänsyn till hemarrestens karak- tär och den brottslighet den är avsedd att tillämpas för kan det enligt vår bedömning finnas skäl att hålla den som döms till vill- korligt fängelse med hemarrest frihetsberövad till dess att domen har vunnit laga kraft och hemarresten således kan påbörjas.

Villkorligt fängelse i förening med hemarrest kan i någon mån jämställas med villkorligt fängelse i förening med kontraktsvård. När det gäller kontraktsvård har Påföljdsutredningen föreslagit att det ska finnas möjlighet för rätten att besluta att den dömde ska vara omhändertagen till dess att han eller hon överförts till det behandlingshem eller den vårdgivare som ska ansvara för vården (se förslaget till 27 kap. 7 § fjärde stycket BrB). Därige- nom ges förutsättningar att – på samma sätt som när det i dag döms till skyddstillsyn med föreskrift om kontraktsvård – hålla den som döms till villkorligt fängelse med kontraktsvård frihets- berövad i avvaktan på att vården kan inledas.

Påföljdsutredningens förslag innefattar inte någon bestäm- melse som ger möjlighet till omhändertagande eller motsvarande frihetsberövande efter domen när villkorligt fängelse förenas med hemarrest. Vi har övervägt att komplettera utredningens förslag till 27 kap. 5 § BrB med en bestämmelse som ger möjlig- het att besluta att den som döms till villkorligt fängelse med hemarrest ska vara omhändertagen till dess att hemarresten kan inledas. Enligt vår bedömning är det dock en mindre lämplig lösning. När villkorligt fängelse förenas med kontraktsvård räk- nas prövotiden för det villkorliga fängelsestraffet från dagen för domen (se Påföljdsutredningens förslag till 27 kap. 7 § tredje stycket BrB). Möjligheten till omhändertagande efter domen motiveras således inte med att den dömde ska vara frihetsberö- vad i avvaktan på att domen vinner laga kraft. Avsikten med be- stämmelsen om omhändertagande är i stället att se till att den beslutade vården kan komma igång så snart som möjligt efter

102

Ds 2012:54

Gripande, anhållande och häktning

domen, men samtidigt ge utrymme för en viss marginal så att vårdgivaren ges möjlighet att förbereda mottagandet av den dömde. Det är då rimligt att formulera frihetsberövandet efter domen som ett omhändertagande. Motsvarande syfte finns inte när det gäller villkorligt fängelse med hemarrest, utan där motiv- eras behovet av ett frihetsberövande med att den dömde inte bör försättas på fri fot fram till dess att domen har vunnit laga kraft. Ett sådant frihetsberövande bör inte formuleras som ett omhän- dertagande, utan som häktning.

Ett annat alternativ för att tillgodose behovet av att kunna be- sluta om frihetsberövande efter domen av den som döms till villkorligt fängelse i förening med hemarrest skulle kunna vara att införa en särskild bestämmelse i 24 kap. 21 § RB som ger möjlighet att besluta att den som döms till villkorligt fängelse i förening med hemarrest ska vara häktad till dess att domen vin- ner laga kraft. Därmed skulle det tydligt stå klart att ett sådant beslut är möjligt. Risken med en sådan reglering är dock dels att den kan ge intryck av att häktning efter domen inte kan komma i fråga om villkorligt fängelse förenas med någon annan tilläggs- sanktion än hemarrest, dels att den kommer att uppfattas som att den som döms till villkorligt fängelse med hemarrest alltid ska vara häktad till dess att domen vinner laga kraft utan någon prövning av om de särskilda häktningsgrunderna är uppfyllda.

Enligt vår bedömning finns det inte något behov av en sär- skild bestämmelse som möjliggör frihetsberövande efter en dom till villkorligt fängelse i förening med hemarrest. I stället anser vi att behovet av häktning fram till det att domen har vunnit laga kraft kan tillgodoses inom ramen för nuvarande reglering. Som anförts ovan innebär inte regleringen i 24 kap. 21 § RB att det finns något formellt hinder mot att besluta att den som döms till ett villkorligt fängelsestraff ska vara häktad till dess att domen vinner laga kraft. Möjligheten till häktning efter domen begrän- sas i stället av att de särskilda häktningsskälen i 24 kap. 1 § första stycket RB som regel inte anses tillräckligt starka om en icke frihetsberövande påföljd döms ut, eftersom den dömde kommer att vara på fri fot när påföljden verkställs. Hemarrest är avsett att

103

Gripande, anhållande och häktning

Ds 2012:54

användas som tilläggssanktion när den tilltalade har återfallit brott på ett sådant sätt att ingen annan tilläggssanktion anses tillräckligt ingripande. I sådana situationer kan det ibland finnas en påtaglig risk för att den dömde återfaller i brott även efter domen. Därtill kommer att hemarrest – till skillnad från andra tilläggssanktioner – innebär att den dömdes möjligheter att vistas fritt under verkställigheten begränsas. Om den dömde är berö- vad friheten fram till dess att domen vinner laga kraft, och hemarresten därmed kan börja verkställas, minskar således risken för att han eller hon gör sig skyldig till fortsatt brottslighet un- der hela den period som fortgår från domen till dess att hemar- resten är fullgjord. Det kan därmed finnas tillräckliga skäl att besluta att den som döms till villkorligt fängelse i förening med hemarrest ska vara häktad till dess att domen vinner laga kraft.

Ett beslut om att den dömde ska vara häktad i avvaktan på la- gakraftvunnen dom innebär att Kriminalvården får tre veckor (eller fyra veckor efter en hovrättsdom) på sig att ordna de prak- tiska förutsättningarna för hemarresten innan den ska inledas. Det bör knappast innebära några problem. Det kan dock antas att den dömde i sådana situationer ofta kommer att lämna nöjd- förklaring, för att på så sätt undvika att behöva stanna kvar i häkte och i stället direkt få påbörja verkställigheten av hemarres- ten. I sådana fall måste Kriminalvården omgående se till att den utrustning som krävs för den elektroniska övervakningen finns på plats i den dömdes bostad. Enligt uppgifter som företrädare för Kriminalvården har lämnat till oss kommer dock inte detta leda till alltför stora problem, eftersom Kriminalvården i de fall då hemarrest döms bör ha prövat lämpligheten för en sådan sanktion ut redan i samband med personutredning och därmed också har fått viss förvarning om att hemarrest kan komma att dömas ut.

I sammanhanget finns också anledning att påpeka att avsikten inte är att det alltid ska beslutas att den som döms till villkorligt fängelse i förening med hemarrest ska vara häktad i avvaktan på att domen ska vinna laga kraft. En förutsättning för att det ska kunna beslutas om häktning efter domen är att det finns häkt-

104

Ds 2012:54

Gripande, anhållande och häktning

ningsskäl och att dessa väger tyngre än det intrång eller men som det innebär för den dömde att vara häktad till dess att domen vinner laga kraft. Vid denna bedömning kan vägledning hämtas från nuvarande praxis såvitt avser möjligheten att besluta att den som döms till ett kortare (ovillkorligt) fängelsestraff ska vara häktad efter domen. Vidare måste det beaktas att den samman- lagda tid som den dömde är frihetsberövad inte får bli längre än vad som kan avräknas mot det utdömda villkorliga fängelsestraf- fet. Det måste därvid beaktas att avräkningen mot ett villkorligt fängelsestraff inte kan ske på så sätt att en dags häktning eller annat avräkningsbart frihetsberövande ska anses motsvara en dags villkorligt fängelse. Även om hemarrest är en ingripande tilläggssanktion, måste en dags frihetsberövande genom häkt- ning anses vara mer ingripande än en dags villkorligt fängelse.

Sammantaget kan konstateras att det i det påföljdssystem som Påföljdsutredningen föreslår kan finnas skäl att besluta att den som döms till villkorligt fängelse ska vara häktad till dess att domen vinner laga kraft och att nuvarande reglering i 24 kap. 21 § RB inte utgör något hinder mot en sådan tillämpning. En förutsättning för att det ska kunna beslutas att den dömde ska vara häktad efter domen är dock att de särskilda häktningsskälen är tillräckligt starka för att motivera ett frihetsberövande och att den sammanlagda tid som den dömde är frihetsberövad inte blir längre än vad som kan avräknas mot det utdömda villkorliga fängelsestraffet.

105

Gripande, anhållande och häktning

Ds 2012:54

4.4.3Frihetsberövande av unga lagöverträdare

Vår bedömning: Den lagstiftning som reglerar förutsättning- arna för gripande, anhållande och häktning av unga lagöver- trädare bör inte ändras.

Det förhållandet att det inte längre ska krävas särskilda skäl för att döma lagöverträdare som fyllt 18 men inte 21 år till fängelse innebär att förutsättningarna för frihetsberövande ökar något i den åldersgruppen.

Som beskrivits i avsnitt 4.2.4 krävs det synnerliga skäl för att gripa, anhålla eller häkta personer som är under 18 år. Som an- förts i avsnitt 4.3.2 innebär inte Påföljdsutredningens förslag några konsekvenser för den regleringen.

Vad som däremot bör övervägas är vad ett genomförande av Påföljdsutredningens förslag innebär för möjligheten att frihets- beröva den som fyllt 18 men inte 21 år. Möjligheten att gripa, anhålla eller häkta personer i den åldersgruppen är inte begränsad i lag. I praktiken torde dock nuvarande krav på särskilda skäl för att döma den som fyllt 18 men inte 21 år till fängelse innebära att det krävs starkare häktningsskäl för att frihetsberöva en person som är mellan 18 och 20 år än den som fyllt 21 år. Sannolikt är det en tillämpning av den i 24 kap. 1 § tredje stycket RB regle- rade proportionalitetsprincipen som föranleder denna bedöm- ning. I och med att 18–20-åringar mer sällan döms till fängelse, även om brottets straffvärde eller art eller den tilltalades tidigare brottslighet talar för ett fängelsestraff, så krävs det starkare häktningsskäl för att frihetsberövande ska beslutas.

Ett genomförande av Påföljdsutredningens förslag att slopa kravet på särskilda skäl för att döma personer som fyllt 18 men inte 21 år till fängelse innebär att förutsättningarna för att döma personer mellan 18 och 20 år till ovillkorligt fängelse ökar något. Därmed ökar också förutsättningarna för häktning av lagöver- trädare i den åldersgruppen. Det är enligt vår bedömning en rim- lig konsekvens av utredningens förslag att personer som har fyllt

106

Ds 2012:54

Gripande, anhållande och häktning

18 år ska behandlas som vuxna vid påföljdsvalet. Ökningen bör bli begränsad, då den tilltalades ungdom enligt vad Påföljdsut- redningen föreslår alltjämt ska beaktas vid straffmätningen om straffvärdet är sådant att fängelse kan följa på brottsligheten (se 29 kap. 7 § första stycket BrB). Ungdomar mellan 18 och 20 år kommer alltså att dömas till kortare fängelsestraff (såväl villkor- liga som ovillkorliga) än personer som har fyllt 21 år. En till- lämpning av proportionalitetsprincipen bör därmed leda till att förutsättningarna för häktning – även om de alltså är större än med dagens reglering – alltjämt kommer att vara något mindre när den misstänkte är mellan 18 och 20 år än när han eller hon har fyllt 21 år. Vad som ytterligare talar i den riktningen är att personer strax över 18 år, även om de inte ska särbehandlas vid påföljdsvalet, kan brista i mognad på ett sådant sätt att det skulle innebära särskilt stora men för dem att hållas häktade.

Sammantaget anser vi inte att det behövs några särskilda reg- ler om gripande, anhållande och häktning av den som fyllt 18 men inte 21 år.

4.4.4Användningen av processuella tvångsmedel bör ses över

Vår bedömning: Det finns anledning att göra en bredare översyn av användningen av straffprocessuella tvångsmedel och därvid överväga om det bör införas nya former av sådana tvångsmedel. Den frågan får emellertid anses ligga utanför vårt uppdrag.

Enligt nuvarande lagstiftning består de straffprocessuella tvångsmedel som kan tillgripas mot den som misstänks för brott av gripande, anhållande och häktning enligt 24 kap. RB, reseför- bud och anmälningsskyldighet enligt 25 kap. RB samt kvarstad enligt 26 kap. RB.

107

Gripande, anhållande och häktning

Ds 2012:54

Bestämmelserna om gripande, anhållande och häktning har beskrivits i avsnitt 4.2 ovan. Ett beslut om en sådan åtgärd inne- bär att den misstänkte hålls frihetsberövad under utredningen av brottet.

Reseförbud och anmälningsskyldighet får enligt 25 kap. 1 § RB meddelas den som är skäligen misstänkt för ett brott på vil- ket fängelse kan följa, om det finns risk för att han eller hon av- viker eller på annat sätt undandrar sig lagföring eller straff men det inte i övrigt finns anledning att anhålla eller häkta honom eller henne. Reseförbud eller anmälningsskyldighet får också beslutas om det finns risk för att den misstänkte genom att bege sig från riket undandrar sig lagföring eller straff eller om det annars finns skäl att häkta eller anhålla någon men det kan antas att syftet därmed kan tillgodoses genom reseförbud eller anmäl- ningsskyldighet. Reseförbud innebär att den misstänkte förbjuds att utan tillstånd lämna den ort som han eller hon anvisats att vistas på, medan anmälningsskyldighet innebär att den miss- tänkte på vissa tider ska anmäla sig hos anvisad polismyndighet. Enligt 25 kap. 2 § RB får det i samband med ett beslut om rese- förbud eller anmälningsskyldighet föreskrivas att den misstänkte på vissa tider ska vara tillgänglig i sin bostad eller på sin arbets- plats. Det får också ställas upp annat villkor som behövs för den misstänktes övervakande, som t.ex. att han eller hon ska vara skyldig att lämna ifrån sig sitt pass eller annan legitimations- handling.11 Ett reseförbud får också förenas med anmälnings- skyldighet.

Slutligen finns det enligt regleringen i 26 kap. RB möjlighet att besluta om kvarstad i brottmål. Denna möjlighet är dock be- gränsad till situationer där det kan befaras att den misstänkte kommer att undandra sig att betala böter eller vissa andra eko- nomiska sanktioner som han eller hon kan antas bli ådömd på grund av brottet (se 26 kap. 1 § första stycket).

Skillnaden i ingripandegrad mellan å ena sidan gripande, an- hållande och häktning samt å andra sidan reseförbud och anmäl-

11 Rättegångsbalken – en kommentar på Internet, kommentaren till 25 kap. 2 §.

108

Ds 2012:54

Gripande, anhållande och häktning

ningsskyldighet är påtaglig. Medan gripande, anhållande och häktning innebär att den misstänkte blir fullständigt frihetsberö- vad och förbjuds att vistas fritt i samhället under den tid som frihetsberövandet pågår, innebär reseförbud och anmälnings- skyldighet att den misstänkte kan uppehålla sig i sin bostad samt fortsätta att arbeta och utöva eventuell fritidssysselsättning så länge han eller hon upprätthåller förbudet att lämna den i beslu- tet angivna orten och/eller anmäler sig till polisen i enlighet med de anvisningar som getts. Den stora skillnaden i ingripandegrad mellan dessa typer av tvångsåtgärder torde innebära att reseför- bud eller anmälningsskyldighet många gånger inte är tillräckligt för att tillgodose det syfte som det straffprocessuella tvångsmed- let är avsett att uppnå och att det därför måste beslutas om an- hållande eller häktning.

Enligt vår bedömning finns det anledning att överväga om det kan införas andra former av straffprocessuella tvångsmedel, som innebär en större inskränkning av den misstänktes frihet än vad reseförbud och anmälningsskyldighet gör men som inte är lika ingripande som anhållande och häktning. Exempel på sådana tvångsmedel skulle kunna vara ett elektroniskt övervakat förbud att lämna hemmet – motsvarande tilläggssanktionen hemarrest – eller en skyldighet att vistas på någon annan plats som är mer geografiskt angränsad än den vistelseort som ett reseförbud kan omfatta. I sammanhanget kan det finnas anledning att jämföra med de frihetsinskränkande inslag som enligt Påföljdsutredning- ens förslag ska kunna ingå i en övervaknings- och kontrollsankt- ion.

En översyn av de straffprocessuella tvångsmedlen av detta slag är dock för omfattande för att rymmas inom ramen för vårt uppdrag.

109

5Åtalsunderlåtelse och förundersökningsbegränsning

5.1Inledning

I detta kapitel behandlas frågor om åtalsunderlåtelse och förun- dersökningsbegränsning. Kapitlet inleds med en beskrivning av nuvarande reglering (avsnitt 5.2). Därefter följer en analys av vilken betydelse ett genomförande av Påföljdsutredningens för- slag skulle få för möjligheten att besluta om åtalsunderlåtelse och förundersökningsbegränsning (avsnitt 5.3). Slutligen redovisas våra överväganden och förslag såvitt avser dessa frågor (avsnitt 5.4).

5.2Nuvarande reglering

5.2.1Allmänt om åtalsunderlåtelse

Utgångspunkten i svensk rätt är att åklagare har obligatorisk åtalsplikt. I 20 kap. 6 § RB anges att åklagare, om inte annat är stadgat, ska åtala för brott som hör under allmänt åtal. Åtalsplik- ten kan dock begränsas genom andra bestämmelser. Sådana be- gränsningar har gjorts bl.a. genom bestämmelserna om åtalsun- derlåtelse.

111

Åtalsunderlåtelse och förundersökningsbegränsning

Ds 2012:54

Ett beslut om åtalsunderlåtelse har samma verkan som en dom. Det innebär bl.a. att beslutet antecknas i belastningsregist- ret.

5.2.2Åtalsunderlåtelse enligt rättegångsbalkens regler

Regleringen i 20 kap. 7 § RB

Enligt 20 kap. 7 § första stycket RB får åklagare besluta att un- derlåta åtal för brott under förutsättning att något väsentligt allmänt eller enskilt intresse inte åsidosätts

1.om det kan antas att brottet inte skulle föranleda annan påföljd än böter,

2.om det kan antas att påföljden skulle bli villkorlig dom och det finns särskilda skäl för åtalsunderlåtelse,

3.om den misstänkte begått annat brott och det utöver på- följden för detta brott inte krävs påföljd med anledning av det föreliggande brottet, eller

4.om psykiatrisk vård eller insatser enligt lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade kommer till stånd.

Enligt paragrafens andra stycke får åtalsunderlåtelse beslutas även i andra fall, om det av särskilda skäl är uppenbart att det inte krävs någon påföljd för att avhålla den misstänkte från vi- dare brottslighet och det med hänsyn till omständigheterna inte heller krävs av andra skäl att åtal väcks.

Åtalsunderlåtelse får inte leda till att något väsentligt allmänt eller enskilt intresse åsidosätts

När det gäller konsekvenserna av Påföljdsutredningens förslag är det i första hand 20 kap. 7 § första stycket punkterna 2 och 3 RB

112

Ds 2012:54

Åtalsunderlåtelse och förundersökningsbegränsning

som är av intresse. För åtalsunderlåtelse enligt båda dessa punk- ter (liksom för övriga punkter i första stycket) gäller dock att det s.k. grundrekvisitet i inledningen av paragrafen måste vara uppfyllt, dvs. att något väsentligt allmänt eller enskilt intresse inte får åsidosättas.

När det gäller hänsynen till något väsentligt allmänt intresse anförs i förarbetena att en vägledande synpunkt bör vara att åtalsunderlåtelse inte får medföra att likartade fall bedöms olika. Som exempel på andra viktiga allmänna intressen som kan tala för att åtal väcks anges att den misstänkte förut har gjort sig skyldig till brott eller att förverkande av egendom av icke obe- tydligt värde kan komma i fråga. Enligt förarbetena är brottets svårhet och omständigheterna i övrigt kring detta av stor och ofta avgörande betydelse för om ett viktigt allmänt intresse krä- ver åtal. Allmänpreventiva synpunkter anses dock ibland kunna tala för att ett domstolsförfarande kommer till stånd även vid mycket lindriga brott, för att markera att en viss brottstyp inte accepteras av samhället. Som exempel nämns att en viss brotts- lighet har börjat förekomma i besvärande stor omfattning eller att det finns ett stort allmänt intresse av att domstol får bedöma en viss rättsfråga.1

I Riksåklagarens riktlinjer om förundersökningsbegränsning och åtalsunderlåtelse (RåR 2008:2) anges att det normalt förelig- ger ett väsentligt allmänt intresse som hindrar åtalsunderlåtelse i situationer då ansvarstalan är en förutsättning för att ett beslut om förverkande, näringsförbud eller rådgivningsförbud ska kunna meddelas. Detsamma anses ofta gälla när brottet har bety- delse för återkallelse av körkort, yrkeslegitimation eller liknande. Vidare anges att det i speciella fall kan vara så angeläget att få den straffrättsliga betydelsen av ett visst förfarande klarlagt, att det i sig kan utgöra ett allmänt intresse av tillräcklig tyngd att moti- vera ett åtal även då omständigheterna i övrigt talar emot.2

1Prop. 1984/85:3 s. 22.

2RåR 2008:2 s. 31.

113

Åtalsunderlåtelse och förundersökningsbegränsning

Ds 2012:54

När det gäller vad som ska avses med något väsentligt enskilt intresse konstateras i förarbetena att endast väsentliga målsägan- deintressen bör beaktas. Omständigheter som anses kunna tala för att åtal väcks är storleken på den skada som målsäganden åsamkats och parternas ekonomiska förhållanden. Vidare anges att målsäganden vid en del brott som inneburit en grov kränk- ning kan ha ett inte enbart ekonomiskt intresse av att gärnings- mannen fälls till ansvar. Som exempel nämns våldtäkt och andra sexualbrott liksom olika former av kvinnomisshandel. Det påpe- kas dock att frågan om åtalsunderlåtelse normalt inte aktualiseras vid brott av sådant slag.3

Åtalsunderlåtelse i villkorlig dom-fallen

Under förutsättning att grundrekvisitet är uppfyllt, får enligt 20 kap. 7 § första stycket 1 RB åtalsunderlåtelse meddelas om det kan antas att brottet inte skulle föranleda annan påföljd än böter. Vid bötesbrottslighet ges alltså förhållandevis stora möjligheter till åtalsunderlåtelse. I 20 kap. 7 § första stycket 2 RB, som in- fördes i paragrafen 1985, ges möjlighet till åtalsunderlåtelse även i situationer där det kan antas att påföljden skulle bli villkorlig dom. I sådana fall krävs dock att det finns särskilda skäl för åtalsunderlåtelse. Bestämmelsen utesluter inte att åtalsunderlå- telse meddelas när det kan antas att den villkorliga domen skulle förenas med böter.4

I propositionen till 1985 års lagändring framhöll departe- mentschefen att processekonomiska intressen gjorde det angelä- get att noga pröva alla uppslag till att begränsa antalet lagföringar i fall av mindre allvarlig brottslighet. Åtalsrättskommittén, vars förslag reformen byggde på, hade föreslagit att åtalsunderlåtelse skulle kunna beslutas om det kunde antas att den misstänkte i händelse av lagföring skulle komma att ådömas villkorlig dom, utan något krav på särskilda skäl. Departementschefen ansåg

3Prop. 1984/85:3 s. 22 f.

4A. prop. s. 42 och 53.

114

Ds 2012:54

Åtalsunderlåtelse och förundersökningsbegränsning

dock att en sådan reglering skulle gå för långt, då den i förläng- ningen skulle kunna leda till att villkorlig dom skulle dömas ut mer sällan och att den villkorliga domens funktion på sikt skulle kunna bli urholkad. Följande uttalades i allmänmotiveringen såvitt avser innebörden av kravet på särskilda skäl:5

Särskilda skäl som kan motivera åtalsunderlåtelse kan vara att brot- tet relativt sett inte är så allvarligt och att det begåtts av obetänk- samhet, tillfälligt förbiseende eller förhastande. Hänsyn bör också tas till om den misstänkte har vidtagit rättelse och till bristande kännedom om straffbudet.

Särpräglade personliga omständigheter bör också kunna beaktas. Det bör vidare krävas att brottet, liksom i princip när domstolen be- stämmer påföljden till villkorlig dom, framstår som en engångshän- delse. De förhållanden som motiverar villkorlig dom torde i allmän- het vara iögonenfallande. Några utredningssvårigheter torde därför inte behöva uppstå vid prövningen.

Vidare uttalades i specialmotiveringen:6

Avsikten med kravet på att särskilda skäl för åtalsunderlåtelse skall föreligga är att markera att det skall vara fråga om en undantagssitu- ation där en lagföring inför domstol framstår som opåkallad med hänsyn till omständigheterna vid brottet och/eller den misstänktes åtgärder därefter. Av betydelse härvid är i första hand sådana om- ständigheter som gör brottet ursäktligt. Den misstänkte har t.ex. förbisett ett straffbud eller förhastat sig samtidigt som det uppen- barligen rör sig om en engångsföreteelse. Av betydelse kan också vara, när brottet har denna karaktär, att den misstänkte frivilligt har vidtagit rättelse innan någon skada har uppkommit. Rättsvillfarelse grundar straffrihet endast i undantagsfall. När i andra fall den miss- tänkte inte har känt till den bestämmelse som har överträtts och villkorlig dom kan förutses i händelse av åtal, bör emellertid villfa- relsen kunna få inverka på bedömningen av om särskilda skäl att underlåta åtal föreligger. I förening med omständigheter av detta slag bör också hänsyn kunna tas till den misstänktes person. Denne är t.ex. mycket gammal eller företer psykiska särdrag som gör att humanitära skäl talar mot en lagföring inför domstol.

5A. prop. s. 42.

6A. prop. s. 53.

115

Åtalsunderlåtelse och förundersökningsbegränsning

Ds 2012:54

I Riksåklagarens riktlinjer om förundersökningsbegränsning och åtalsunderlåtelse anges att utrymmet för åtalsunderlåtelse i vill- korlig dom-fallen är som störst vid låga straffvärden och förmildrande omständigheter, men att utredning och lagföring kan vara mindre angeläget än de vinster som ligger i att avstå från åtal även vid gärningar som typiskt sett är mer allvarliga.7 Som exempel på brott som torde kunna aktualisera åtalsunderlåtelse anges i riktlinjerna förmögenhetsbrott såsom stöld, bedrägeri, häleri och förskingring, där det normalt ska röra sig om måttliga förmögenhetsvärden, samt lindrigare fall av misshandel i speci- ella fall.8

Följande särskilda omständigheter, som i första hand avser åtalsunderlåtelse för bötesbrott, anses enligt riktlinjerna kunna styra bedömningen även när det gäller åtalsunderlåtelse i villkor- lig dom-fallen:9

Till stöd för åtalsunderlåtelse:

Brottet framstår som en engångsföreteelse.

Brottet beror mer på okunskap och oförstånd än noncha- lans eller likgiltighet.

Brottet kan ses i samband med att gärningsmannen pro- vocerats eller förletts till gärningen.

Gärningsmannen har sökt undanröja eller kompensera för brottets skadeverkningar.

Gärningsmannen är förhållandevis gammal – kring 75 år eller däröver – eller lider av psykisk ohälsa eller har andra särdrag som inte beaktas på annat sätt.

En i förhållande till brottets art ovanligt lång tid har för- flutit sedan brottet begicks (i villkorlig dom-fallen kan två år gälla som riktmärke).

7RåR 2008:2 s. 23.

8A.a. s. 30.

9A.a. s. 28 och 30.

116

Ds 2012:54

Åtalsunderlåtelse och förundersökningsbegränsning

Det föreligger andra förhållanden som upptas i 29 kap. 3 och 5 §§ BrB.

Som skäl mot åtalsunderlåtelse:

Brottet innebär återfall i brott.

Brottet framstår som planerat, systematiskt eller annars förslaget.

Gärningsmannen har avsett eller medvetet riskerat större skadeeffekter än de skador som har realiserats.

Det föreligger andra förhållanden som upptas i 29 kap. 2 § BrB.

I praktiken meddelas åtalsunderlåtelse med stöd av 20 kap. 7 § första stycket 2 RB mycket sällan. Enligt statistik från Brotts- förebyggande rådet (Brå) meddelades under 2011 totalt drygt 24 000 beslut om åtalsunderlåtelse. Av dessa avsåg endast 50 villkorlig dom-fall.10

Åtalsunderlåtelse i konkurrensfall

Enligt 20 kap. 7 § första stycket 3 RB får åtalsunderlåtelse med- delas om den misstänkte har begått annat brott och det utöver påföljden för detta brott inte krävs någon påföljd med anledning av det föreliggande brottet, s.k. konkurrensfall.

Regleringen syftar på två grupper av fall, samtidighetsfall och successivfall. Samtidighetsfall föreligger när någon samtidigt misstänks för flera brott. Successivfall omfattar två situationer; dels när någon dömts för ett brott och det sedan upptäcks att han eller hon har begått ytterligare ett brott före domen (nyupp- täckt brott), dels när den dömde begått ett nytt brott efter det att han eller hon dömts för något annat brott (nytt brott).

10 www.bra.se.

117

Åtalsunderlåtelse och förundersökningsbegränsning

Ds 2012:54

Punkten fick sin nuvarande lydelse genom 1985 års lagänd- ringar. Dessförinnan gällde att åtalsunderlåtelse fick beslutas om brottet förövats innan den misstänkte dömts för något annat brott som han eller hon förövat eller till fullo undergått straff eller annan påföljd för och det är uppenbart att brottet i jämfö- relse med det andra brottet är utan nämnvärd betydelse för på- följden. I förarbetena till 1985 års ändringar uttalades att en av- sevärd utvidgning av möjligheterna till åtalsunderlåtelse var be- fogad, bl. a. med hänsyn till starka processekonomiska skäl. En sådan utvidgning ansågs särskilt angelägen i fråga om seriebrotts- lighet och andra samtidighetsfall. Utvidgningen borde enligt departementschefen möjliggöra att utredningen kunde inriktas på vissa typfall i en serie brott, vilka belyste brottsligheten i dess helhet. Även i successivfallen ansågs processekonomiska skäl tala för en utvidgning, särskilt såvitt avser nyupptäckt brottslighet. I återfallssituationerna (dvs. vid ny brottslighet) ansågs skälen för åtal väga tyngre. Om det nya brottet begåtts efter det att den tidigare påföljden har upphört torde det enligt departementsche- fen sällan finnas anledning till åtalsunderlåtelse.11

I specialmotiveringen gavs följande riktlinjer för hur tredje punkten bör tillämpas.12

I allmänhet är utrymmet för åtalsunderlåtelse störst i samtidighets- fallen och de successivfall som avser nyupptäckt brottslighet. I de fall där ett nytt brott har begåtts har det ju visat sig att den dömde inte har låtit sig påverkas av domen. Hänsynen till både allmänna och enskilda intressen kan då leda till att åtal bör väckas för det nya brottet.

I samtidighetsfallen bör åklagaren eftersträva att låta åtalet avse ett representativt urval av brotten som kan beräknas medföra en ända- målsenlig och tillräckligt ingripande påföljd och underlåta åtal i öv- rigt. Åtal bör t.ex. kunna underlåtas i fråga om brott som kan antas föranleda bara någon eller några månaders tillägg på ett årslångt fängelsestraff som brottsligheten i övrigt kan beräknas leda till. Ett annat exempel där åtalsunderlåtelse bör vara möjlig beträffande ett av flera brott är när brottet i och för sig borde medföra att en ut-

11Prop. 1984/85:3 s. 30 f.

12A. prop. s. 50 f.

118

Ds 2012:54

Åtalsunderlåtelse och förundersökningsbegränsning

dömd skyddstillsyn förenas med böter. Är brottet i jämförelse med övrig brottslighet av lindrigt slag bör, oavsett vad det skulle ha för betydelse för påföljden, åtalsunderlåtelse normalt kunna meddelas. Ett viktigt allmänt intresse kan emellertid göra sig gällande i denna situation, om en särskild rättsverkan är förenad med det lindrigare brottet, t.ex. förlust av legitimation eller näringstillstånd m.m.

Som ett annat exempel på fall där de nya reglerna kan få betydelse kan nämnas att någon misstänks för flera olika skattebrott, varav ett medför utredningssvårigheter. För att åstadkomma ett snabbt avgö- rande av de klara fallen kan det vara befogat att besluta om förun- dersökningsbegränsning beträffande det svårutredda brottet (jfr prop. 1982/83: 134 s. 39). För förundersökningsbegränsning krävs nämligen inte att skuldfrågan är klarlagd. Andra praktiska fall är då misstanken gäller både relativt lättutredda skattebrott och kompli- cerade gäldenärsbrott eller då misstanken omfattar flera gäldenärs- brott, varav något kan utredas snabbt, t.ex. ett bokföringsbrott. Under förutsättning att den väntade påföljden för den lättutredda brottsligheten kan anses innefatta en med hänsyn till omständighet- erna tillräcklig sanktion bör det vara möjligt att begränsa förunder- sökningen till den brottsligheten. Allmänpreventiva synpunkter kan dock i dessa situationer utgöra ett sådant viktigt allmänt intresse som gör en fullständig förundersökning befogad.

Även det fallet att den misstänkte dömts i en annan stat för det andra brottet eller att en dom i den andra staten kan påräknas om- fattas av regeln i punkt 2. Om t.ex. ett utlämningsförfarande kan beräknas leda till att den misstänkte erhåller en adekvat påföljd även med beaktande av brott som i och för sig borde åtalas här, kan åtal för de senare brotten underlåtas.

Undergår den misstänkte påföljd när ett brott upptäcks eller begås, är åklagaren obunden av de regler i 34 kap. BrB som en domstol har att tillämpa vid sammanträffande av brott. Åklagarens bedömningar bör dock inte avvika alltför mycket från vad domstolen skulle kunna komma fram till. Har den misstänkte t.ex. begått ett brott under prövotiden efter villkorlig frigivning från fängelsestraff, brukar domstolen av naturliga skäl förhållandevis sällan låta påföljden om- fatta det nyupptäckta eller nya brottet. Normalt bör åklagaren i detta fall väcka åtal. Om emellertid brottet kan anses ringa och – när det rör sig om ett nytt brott – dessutom ligger i början av prövoti- den samt det inte finns några speciella omständigheter som talar

119

Åtalsunderlåtelse och förundersökningsbegränsning

Ds 2012:54

emot det, bör åklagaren med tillämpning av den nya bestämmelsen kunna underlåta åtal för brottet.

I Riksåklagarens riktlinjer om förundersökningsbegränsning och åtalsunderlåtelse – vilka i denna del i första hand avser förunder- sökningsbegränsning (se avsnitt 5.2.4 nedan) – anges såvitt avser samtidiga brott och nyupptäckta brott att det är mera angeläget att man genom att begränsa utredningen kan få utredningsresur- serna att räcka till för flera brottshärvor än att få fram en full- ständig utredning av varje ärende. Som exempel anges att det sällan torde vara nödvändigt att utreda alla fall av försäljning i en serie narkotikabrott. Vidare anges att åklagaren bör pröva förut- sättningarna för att endast utreda några av en serie inbrottsstöl- der eller ett representativt urval av våld och hot mot tjänsteman, misshandel och olaga hot, inte minst om vissa av brottsmisstan- karna avser förhållanden som är mer svårutredda än andra. Även om brotten är av olika slag anses det ofta finnas utrymme för en begränsning av utredningen, om den förutsedda eller redan ut- dömda påföljden vid en helhetsbedömning framstår som tillräck- lig och adekvat även med beaktande av den brottslighet för vil- ken förundersökningsbegränsning övervägs. Enligt riktlinjerna är utrymmet för att begränsa utredningen betydande när enstaka fall av brott som grov misshandel, rån, grov stöld eller liknande föreligger till bedömning samtidigt som annan, mindre grov brottslighet. Särskilt uttalat anses detta förhållande vara när ett mycket allvarligt brott, exempelvis ett mord eller dråp, samman- träffar med lindriga brott. Ett annat exempel som nämns är då det i samband med mera omfattande kriminalitet av "normal" beskaffenhet även föreligger lindrigare gärningar, ofta i bety- dande antal, som från påföljdssynpunkt är mer eller mindre peri- fera.13

I riktlinjerna anges följande schema med hållpunkter för prövningen av om förundersökningsbegränsning (eller åtalsun- derlåtelse) bör ske:14

13RåR 2008:2 s. 14 f.

14A.a. s. 15.

120

Ds 2012:54

Åtalsunderlåtelse och förundersökningsbegränsning

1.Är förhållandet mellan det samlade straffvärdet för den brottslighet som ska utredas (redan har avdömts) och straffvärdet för den brottslighet som ska lämnas out- redd/obeivrad sådant att det ger utrymme för ett beslut om förundersökningsbegränsning?

2.Medför en prognos om utredningstiden att utrymmet för förundersökningsbegränsning enligt 1 vidgas?

3.Innebär en förundersökningsbegränsning enligt ovan att den samlade brottsligheten kan antas föranleda ett annat val av påföljd än utan sådan begränsning?

4.Finns det några väsentliga intressen som hindrar ett an- nars motiverat beslut om förundersökningsbegränsning?

När det gäller den första punkten (bedömning av straffvärde) anses starka skäl tala för förundersökningsbegränsning (och så- ledes även åtalsunderlåtelse) om åklagaren kan förutse endast små skillnader i straffvärde mellan den brottslighet som ska ut- göra bas för en begränsning och den samlade brottsligheten. Med små skillnader avses enligt riktlinjerna någon eller ett par måna- ders ytterligare straffvärde till ett ettårigt straff. Utrymmet för ytterligare koncentrering beror enligt riktlinjerna i någon mån på vilka resursvinster som står att vinna med ett sådant beslut. Som en generell synpunkt anges att det ofta bör finnas utrymme för att koncentrera utredningen till den brottslighet som svarar för minst två tredjedelar av den samlade brottslighetens straffvärde. Vid särskilt komplex och svårutredd brottslighet kan det dock finnas skäl att ytterligare begränsa utredningen. När det gäller brottslighet med ett straffvärde på dagsbotsnivå, bör enligt rikt- linjerna begränsning kunna ske på så sätt att straffvärdet avse- ende den brottslighet som utreds inte understiger hälften av det uppskattade straffvärdet för den samlade brottsligheten.15

Såvitt avser den andra punkten (bedömning av utredningstid) anges i riktlinjerna att den tid som utredningen av ett visst brott

15 A.a. s. 16.

121

Åtalsunderlåtelse och förundersökningsbegränsning

Ds 2012:54

kan ta i vissa fall kan vara av särskild betydelse. Som skäl för detta anges att det finns ett starkt allmänt intresse av att sam- hället reagerar rimligt snabbt på brott och att en snabb reaktion också är av värde för den misstänkte. Vidare anförs att det för- hållandet att det vid tidpunkten för dom har gått osedvanligt lång tid sedan brottet begicks är en omständighet som kan beak- tas vid straffmätningen, vilket innebär att en alltför lång utred- ningstid riskerar att urholka brottslighetens straffvärde. Därutö- ver anges att det med lång utredningstid följer ökade risker för att bevisningen försämras och att långa utredningstider är sär- skilt besvärande i ärenden med tvångsmedel. Enligt riktlinjerna bör det vara en naturlig utgångspunkt att åtal även för mer kom- plex och svårutredd brottslighet ska kunna väckas inom ett år från det att brottsligheten har anmälts.16 Punkten torde i första hand bli aktuell som stöd för beslut om förundersökningsbe- gränsning, då det för åtalsunderlåtelse krävs att skuldfrågan är klar.

När det gäller den tredje punkten (bedömning av påföljd) anges i riktlinjerna att kravet på en rimlig sanktion för den sam- lade brottsligheten gör att åklagaren måste göra en bedömning av om den övervägda förundersökningsbegränsningen skulle komma att medföra ett annat påföljdsval än vad som annars blir aktuellt. Utgångspunkten ska vara att ett beslut om förunder- sökningsbegränsning inte ska påverka det slutliga påföljdsvalet. Det innebär att brottslighetens straffvärde och art samt i före- kommande fall återfall i brott måste beaktas. Som exempel anges att ett grovt rattfylleri med ett måttligt straffvärde redan av på- följdsskäl i normala fall inte kan bli föremål för förundersök- ningsbegränsning, om övrig brottslighet utgörs av förmögen- hetsbrott med ett straffvärde under ett år. Däremot har det en- ligt vad som anges i riktlinjerna inte någon betydelse om en fri- vårdspåföljd kombineras med böter eller inte eller om ett utdömt straff kan komma att avtjänas med fotboja.

16 A.a. s. 16 f.

122

Ds 2012:54

Åtalsunderlåtelse och förundersökningsbegränsning

Betydelsen av den fjärde punkten (hinder pga. väsentligt in- tresse) har beskrivits ovan.

Utrymmet för åtalsunderlåtelse anses enligt riktlinjerna vara väsentligt mer begränsat vid ny brottslighet än vid samtidiga brott och nyupptäckt brottslighet. Som skäl anges – i likhet med vad som anges i förarbetena – att den som gjort sig skyldig till ett nytt brott inte har tagit intryck av strafföreläggandet eller domen för den tidigare brottsligheten. Enligt riktlinjerna finns det dock visst utrymme för att avstå från utredning och lagföring även vid ny brottslighet. Tydligast anses detta vara då åklagaren kan förutse att det nya brottet – om det skulle föras till domstol

– inte skulle medföra någon ytterligare påföljd. Vid uppenbara fall av lagtrots, t.ex. vid omedelbara återfall i grov olovlig kör- ning, bör dock förundersökningsbegränsning inte komma ifråga.17 I riktlinjerna anges vidare att åklagaren alltid bör över- väga förundersökningsbegränsning om det kan förutses att en domstol i händelse av utredning och åtal skulle låta tidigare ut- dömd påföljd omfatta även det nya brottet. Även i fall då ett åtal för det nya brottet kan förväntas medföra något tillägg till det gamla straffet anses det kunna finnas skäl att överväga förunder- sökningsbegränsning. Bedömningen ska då göras med särskild uppmärksamhet på de resursbesparingar som ett sådant beslut skulle medföra i det enskilda fallet. Enligt riktlinjerna bör tilläg- get också sättas i relation till det gamla straffet. Det anses därför ligga närmare till hands att besluta om förundersökningsbe- gränsning beträffande ett brott som kunde föranleda ett tilläggs- straff på dagsböter om den tidigare påföljden är fängelse än om den är böter eller en frivårdspåföljd. Vidare anses ett långvarigt fängelsestraff kunna utgöra grund för att inte utreda ett brott som skulle ha föranlett ett kortvarigt fängelsestraff.

Åtalsunderlåtelse med stöd av 20 kap. 7 § första stycket 3 RB är den i särklass vanligaste formen av åtalsunderlåtelse. Enligt statistik från Brottsförebyggande rådet (Brå) avsåg över 17 600

17 A.a. s. 21.

123

Åtalsunderlåtelse och förundersökningsbegränsning

Ds 2012:54

av de totalt drygt 24 000 beslut om åtalsunderlåtelse som medde- lades 2011 konkurrensfall.18

5.2.3Åtalsunderlåtelse enligt LUL

I 17 § LUL finns särskilda bestämmelser om åtalsunderlåtelse för personer som inte fyllt 18 år vid tidpunkten för brottet. För denna åldersgrupp blir det aktuellt att tillämpa de ovan beskrivna reglerna i 20 kap. 7 § RB först om bestämmelserna i LUL inte är tillämpliga.

Enligt 17 § första stycket LUL får åtalsunderlåtelse beslutas beträffande den som har begått ett brott innan han eller hon har fyllt 18 år, om han eller hon blir föremål för någon av följande åtgärder och det med skäl kan antas att därigenom vidtas vad som är lämpligast för honom eller henne.

1.vård eller annan åtgärd enligt socialtjänstlagen (2001:453),

2.vård eller annan åtgärd enligt lagen (1990:52) med sär- skilda bestämmelser om vård av unga, eller

3.annan åtgärd som innebär att den unge får stöd eller hjälp.

Enligt paragrafens andra stycke får åtalsunderlåtelse också beslu- tas, om det är uppenbart att brottet har skett av okynne och för- hastande. I sådana fall får åtalsunderlåtelse meddelas oberoende av om någon åtgärd vidtas mot den unge. Åtalsunderlåtelse med stöd av andra stycket kan enligt förarbetena aktualiseras i de fall det uppenbarligen är fråga om en gärning som är en tillfällighet och polisens och åklagarens ingripande innebär en tillräcklig varning.19 I Riksåklagarens riktlinjer för handläggning av ung- domsärenden anges bl.a. följande såvitt avser åtalsunderlåtelse med stöd av 17 § andra stycket LUL:20

18www.bra.se.

19Prop. 1964:10 s. 160.

20RåR 2006:3 s. 7 f.

124

Ds 2012:54

Åtalsunderlåtelse och förundersökningsbegränsning

Med okynne avses närmast utslag av retsamhet eller ungdomlig lust för så kallade pojkstreck. Med förhastande avses närmast obetänk- samhet, en oförmåga att i stunden överblicka handlingen och dess konsekvenser. Förutsättningen för åtalsunderlåtelse enligt 17 § 2 st. LUL är att man utifrån de specifika omständigheterna kring den ak- tuella gärningen kan säga att brottet uppenbarligen skett av okynne eller förhastande. Att vid bedömningen endast ta hänsyn till brotts- rubricering kan inte godtas. Vissa brott förutsätter rent typiskt pla- nering, anskaffande av hjälpmedel, inhämtande av specifika kun- skaper eller en hög grad av samarbete mellan flera gärningsmän. Ex- empel på sådana gärningar kan vara skadegörelse genom klotter, tillgrepp av fortskaffningsmedel och inbrottsstölder. I dessa fall ta- lar tillvägagångssättet mot att beslut om åtalsunderlåtelse meddelas. Andra fall av skadegörelse eller tillgreppsbrott kan däremot många gånger ske av okynne eller förhastande. När brottsligheten innehål- ler inslag av planering eller systematik eller det är fråga om uppre- pad brottslighet begången under kortare eller längre tid, kan den sällan anses vara ett utslag av okynne eller förhastande. De omstän- digheter som ligger till grund för att åtalsunderlåtelse inte skall ges vid återfall i brott kan här tjäna som vägledning, se avsnitt 1.3.1. Åtalsunderlåtelse med hänvisning till okynne eller förhastande ak- tualiseras vanligtvis för brottslighet med ett relativt begränsat straffvärde. En sådan åtalsunderlåtelse kan under inga omständig- heter komma i fråga i fall där brottslighetens straffvärde, utan beak- tande av den unges ålder, överstiger sex månaders fängelse.

I Riksåklagarens riktlinjer anges i en katalog en kommenterad uppräkning till vägledning av under vilka omständigheter olika brott kan bli föremål för åtalsunderlåtelse på grundval av att brottet skett av okynne eller förhastande. I Påföljdsutredningens betänkande finns en sammanfattning av brottskatalogen såvitt avser vanligt förekommande brottstyper.21

Vid bedömningen av om åtalsunderlåtelse ska meddelas enligt 17 § LUL ska åklagaren, utöver vad som anges i första och andra styckena, enligt paragrafens tredje stycke särskilt beakta den unges vilja att ersätta målsäganden för skada som uppkommit genom brottet, att avhjälpa eller begränsa skadan, att på annat sätt gottgöra målsäganden eller att medverka till att medling kommer till stånd enligt lagen (2002:445) om medling med an-

21 SOU 2012:34 del 3 s. 487 f.

125

Åtalsunderlåtelse och förundersökningsbegränsning

Ds 2012:54

ledning av brott. Vidare får enligt fjärde stycket åtalsunderlåtelse inte beslutas om något väsentligt allmänt eller enskilt intresse därigenom åsidosätts. Vid bedömningen av om något väsentligt allmänt intresse åsidosätts ska särskilt beaktas om den unge tidi- gare har gjort sig skyldig till brott.

År 2011 meddelades drygt 4 300 beslut om åtalsunderlåtelse med stöd av 17 § LUL.22

Som beskrivs närmare i avsnitt 5.3.2 nedan har Påföljdsutred- ningen föreslagit en utvidgning av bestämmelsen i 17 § andra stycket LUL.

5.2.4Förundersökningsbegränsning

Allmänt om förundersökningsbegränsning

Till den i 20 kap. 6 § RB reglerade obligatoriska åtalsplikten för åklagare hör en korresponderande förundersökningsplikt. Enligt 23 kap. 1 § RB ska förundersökning inledas så snart det på grund av angivelse eller av annat skäl finns anledning att anta att ett brott som hör under allmänt åtal har förövats. Förundersökning behöver dock inte inledas om det är uppenbart att brottet inte går att utreda.

I 23 kap. 4 § andra stycket RB anges att förundersökningen ska läggas ned om det inte längre finns anledning till dess fullföl- jande. Därutöver begränsas förundersökningsplikten av reglerna om förundersökningsbegränsning i 23 kap. 4 a § RB.

Enligt 23 kap. 4 a § första stycket 1 får åklagaren lägga ned en förundersökning, om han eller hon gör bedömningen att fortsatt utredning skulle kräva kostnader som inte står i rimligt förhål- lande till sakens betydelse och det dessutom kan antas att brottet straffvärde inte överstiger fängelse i tre månader (s.k. dispro- portionsfall). Vidare får en förundersökning enligt 23 kap. 4 a § första stycket 2 läggas ned om det kan antas att åtal för brottet

22 www.bra.se.

126

Ds 2012:54

Åtalsunderlåtelse och förundersökningsbegränsning

inte kommer att ske till följd av bestämmelserna om åtalsunder- låtelse i 20 kap. RB eller om särskild åtalsprövning och inte något allmänt eller enskilt intresse därmed åsidosätts (s.k. åtalsunderlå- telsefall). Det förhållandet att det kan antas att åtalsunderlåtelse kommer att meddelas med stöd av LUL utgör dock inte skäl för förundersökningsbegränsning. Om det kan konstateras att det finns förutsättningar att lägga ned en förundersökning redan innan den har inletts, får åklagaren enligt 23 kap. 4 a § andra stycket besluta att förundersökning inte ska inledas.

Till skillnad från när det gäller åtalsunderlåtelse kräver ett be- slut om förundersökningsbegränsning inte att skuldfrågan är klar. Åklagaren behöver alltså inte konstatera att den misstänkte har begått brottet för att kunna besluta om förundersökningsbe- gränsning.

I Riksåklagarens riktlinjer om förundersökningsbegränsning och åtalsunderlåtelse anges att syftet med förundersökningsbe- gränsning är att tillgängliga utredningsresurser ska kunna använ- das på ett för samhället så effektivt sätt som möjligt. Enligt rikt- linjerna är det angeläget att möjligheterna konsekvent tas till vara och att beslut om förundersökningsbegränsning fattas så snart som förutsättningar för det föreligger.23 Det område inom vilket förundersökningsbegränsning anses ha störst betydelse, och också vara mest resursbesparande, är i de s.k. konkurrensfallen enligt 23 kap. 4 a § första stycket 2 och 20 kap. 7 § första stycket 3 RB.24

Lagändringar till följd av de förslag som Utredningen om förunder- sökningsbegränsning lämnat

Före den 1 mars 2012 gällde att förundersökningsbegränsning i disproportionsfallen (enligt 23 kap. 4 a § första stycket 1 RB) endast fick meddelas om det kunde antas att brottet inte skulle leda till någon svårare påföljd än böter. Till grund för 2012 års

23RåR 2008:2 s. 7.

24A.a. s. 8.

127

Åtalsunderlåtelse och förundersökningsbegränsning

Ds 2012:54

lagändring låg ett förslag från Utredningen om förundersök- ningsbegränsning.

Utredningen om förundersökningsbegränsning hade i upp- drag att ta ställning till om åklagares behörighet att besluta om förundersökningsbegränsning i omfattande och komplicerade förundersökningar borde utökas och om polismyndigheterna borde ges behörighet att inom ramen för sitt förundersöknings- ledaransvar fatta beslut om förundersökningsbegränsning.

I betänkandet Förundersökningsbegränsning (SOU 2010:43) föreslog utredningen att bestämmelsen om förundersökningsbe- gränsning i disproportionsfallen (23 kap. 4 a § första stycket 1 RB) skulle ändras i enlighet med vad som sedan genomfördes genom 2012 års lagändring. Utredningen föreslog också att po- lismyndigheterna ska vara behöriga att besluta om förundersök- ningsbegränsning när förundersökningen leds av polisen och förundersökningsbegränsningen motiveras av

-att brottet kan antas föranleda böter (de s.k. bötesfallen enligt 23 kap. 4 a § första stycket 2 och 20 kap. 7 § första stycket 1 RB),

-att det är fråga om ett samtidighetsfall

-att psykiatrisk vård eller insatser enligt lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade kommer till stånd (de s.k. vårdfallen enligt 23 kap. 4 a § första stycket 2 och 20 kap. 7 § första stycket 4 RB), eller

-att det krävs särskild åtalsprövning.

Slutligen föreslog utredningen en ny regel om förundersök- ningsbegränsning vid omfattande och komplicerad brottslighet. Bestämmelsen, som enligt förslaget skulle tas in som 23 kap. 4 b § RB, innebar att åklagaren, om det är nödvändigt för att utreda en omfattande och komplicerad brottslighet effektivt och inom rimlig tid, skulle få besluta att inrikta utredningen på en del av brottsligheten. Enligt förslaget skulle förundersökningen in- riktas på den allvarligaste brottsligheten. Avseende andra brott

128

Ds 2012:54

Åtalsunderlåtelse och förundersökningsbegränsning

skulle förundersökningen få läggas ned eller beslut om att inte inleda förundersökning meddelas om

1.det kan antas att brottet inte skulle föranleda någon svå- rare påföljd än fängelse sex månader,

2.något väsentligt allmänt eller enskilt intresse inte åsido- sätts, och

3.beslutet inte avser någon som inte har fyllt 18 år.

Utredningens förslag behandlades av regeringen i prop. 2011/12:10. I propositionen lämnades förslag till en utvidgad möjlighet till förundersökningsbegränsning i disproportionsfal- len, i enlighet med den lagändring som trädde i kraft den 1 mars 2012. Vidare föreslogs att bestämmelsen om vem som har rätt att meddela beslut om förundersökningsbegränsning ändras, så att beslut om förundersökningsbegränsning i åtalsunderlåtelsefallen (enligt 23 kap. 4 a § första stycket 2 RB) ska meddelas av den polismyndighet eller åklagare som leder förundersökningen, medan andra beslut om förundersökningsbegränsning alltid ska meddelas av åklagare. Även detta förslag har lett till lagstiftning, som träder i kraft den 1 januari 2013. Utredningens förslag om en ny regel om förundersökningsbegränsning vid omfattande och komplicerad brottslighet behandlades inte i propositionen, då denna fråga ansågs behöva beredas vidare inom Justitiedepar- tementet.25

Som utgångspunkter för 2012 och 2013 års lagändringar anges i propositionen att antalet ärenden vid polis- och åklagarmyn- digheterna har ökat under den senaste tioårsperioden och att denna utveckling har tvingat de brottsutredande myndigheterna att göra prioriteringar som lett till att hanteringen av vissa brott, t.ex. s.k. mängdbrott, försämrats med längre handläggningstider och låg andel lagförda brott som följd. Vidare anförs att det för att uppnå goda resultat vid brottsbekämpningen är väsentligt att förundersökningarna är av hög kvalitet och slutförs inom rimlig

25 Prop. 2011/12:10 s. 9.

129

Åtalsunderlåtelse och förundersökningsbegränsning

Ds 2012:54

tid. Det anses därför angeläget att de brottsutredande myndig- heterna hanterar den samlade brottsligheten strategiskt genom ändamålsenliga prioriteringar och effektiva arbetsformer. Ett sådant strategiskt förhållningssätt förutsätter enligt regeringen bl.a. att kompetens och resurser utnyttjas i varje del av den brottsutredande verksamheten, så att den myndighet som leder en viss förundersökning också i största möjliga utsträckning tar fullt ansvar för denna. I propositionen hänvisas till budgetpropo- sitionerna för 201026, 201127 och 201228, där det bl.a. anges att inriktningen för ansvars- och uppgiftsfördelningen mellan polis och åklagare bör vara att åklagarna ges större utrymme att utöva aktiv ledning av förundersökningar i komplicerade eller omfat- tande brottsutredningar samt att polisen betydligt oftare bör vara förundersökningsledare i brottmålsärenden som kan anses vara av enkel beskaffenhet.29

Såvitt avser det utvidgade tillämpningsområdet för dispro- portionsbestämmelsen i 23 kap. 4 a § första stycket 2 RB uttalas följande i propositionen.30

Som utredningen uppmärksammat förekommer det att personer som är inblandade i en infekterad civilrättslig tvist och anmäler varandra för brott anger en mer eller mindre omfattande bevisupp- gift. Det finns i dessa situationer inte någon formell möjlighet att lägga ned en förundersökning utan att först vidta de utredningsåt- gärder, t.ex. förhör med vittnen, som anmälaren har anvisat. Det är enligt regeringens mening inte självklart att samhället ska använda resurser avsatta för brottsutredning till att lösa konflikter av detta slag. Det bör vara möjligt att göra en prövning i det enskilda fallet utifrån processekonomiska hänsyn om utredningen ska fortgå. Det kan även finnas andra situationer då förundersökningen avser brott beträffande vilket en annan påföljd än böter kan antas följa och det av resursprioriteringsskäl är orimligt med hänsyn till omständighet- erna i det enskilda fallet att driva förundersökningen vidare. Det som även fortsättningsvis bör vara avgörande för bestämmelsens

26Prop. 2009/10:1, utgiftsområde 4, s. 26.

27Prop. 2010/11:1, utgiftsområde 4, s. 24.

28Prop. 2011/12:1, utgiftsområde 4, s. 23.

29Prop. 2011/12:10 s. 10 f.

30A. prop. s. 30 f.

130

Ds 2012:54

Åtalsunderlåtelse och förundersökningsbegränsning

tillämpning är om det rör sig om ett sådant undantagsfall då kostna- derna för utredningen i det enskilda fallet är till den grad oproport- ionerliga i förhållande till sakens betydelse att det inte är rimligt att fortsätta utredningen.

En utvidgning av disproportionsregelns tillämpningsområde syftar till att skapa en utökad möjlighet att förhindra en orimlig eller till och med stötande resursanvändning i den brottsutredande verk-

samheten. Som Åklagarmyndigheten och Ekobrottsmyndigheten på- pekar är det emellertid angeläget att förändringen inte leder till att vissa brottstyper i praktiken avkriminaliseras. Därför är det väsent- ligt att en bedömning av omständigheterna i det enskilda fallet görs inför varje beslut om förundersökningsbegränsning enligt dispro- portionsregeln och att, som anfördes vid bestämmelsens införande, de allmänna eller enskilda intressen som i det särskilda fallet talar emot att förundersökningen läggs ned uppmärksammas. Lagrådet har anfört att denna fråga förtjänar att belysas närmare. Som anförts i de tidigare förarbetena bör vid den bedömning av sakens betydelse som ska göras enligt disproportionsregeln hänsyn tas till bl.a. brot- tets art och omständigheterna vid brottets begående. Omständig- heter som också ingår vid bedömningen av sakens betydelse och som kan tala emot nedläggning i ett enskilt fall är brottsoffrets ställning eller att det behövs ett klargörande av ett osäkert rättsläge (prop. 1981/82:41 s. 22 f. och 34 f.). Avsikten är att bestämmelsen även fortsättningsvis ska tillämpas restriktivt.

5.3Betydelsen av Påföljdsutredningens förslag

5.3.1Vuxna lagöverträdare

Villkorlig dom-fallen

Påföljdsutredningens förslag innebär att villkorlig dom utmönst- ras ur påföljdssystemet. Därmed måste 20 kap. 7 § första stycket 2 RB, som ger möjlighet till åtalsunderlåtelse om det kan antas att påföljden skulle bli villkorlig dom, ändras. En ändring av be- stämmelsen påverkar även möjligheten till förundersökningsbe- gränsning enligt 23 kap. 4 a § första stycket 2 RB.

131

Åtalsunderlåtelse och förundersökningsbegränsning

Ds 2012:54

Den fråga som bör övervägas är om – och i så fall i vilken ut- sträckning – det ska finnas möjlighet till åtalsunderlåtelse och förundersökningsbegränsning när det kan antas att påföljden skulle bli ett villkorligt fängelsestraff.

Konkurrensfallen

Även bestämmelserna om åtalsunderlåtelse i s.k. konkurrensfall i 20 kap. 7 § första stycket 3 RB påverkas av Påföljdsutredningens förslag.

Påföljdsutredningen föreslår att det ska göras en tydlig gräns- dragning mellan nyupptäckt och ny brottslighet. Nyupptäckt brottslighet är brott som är begångna före en tidigare meddelad dom, medan ny brottslighet är brott som är begångna efter den tidigare domen men före det att påföljden är helt verkställd. En- ligt Påföljdsutredningens förslag ska rätten vid påföljdsbestäm- ningen för nyupptäckt brottslighet beakta att den tidigare på- följden och den påföljd som döms ut för den tillkommande brottslighet tillsammans inte blir mer ingripande än den påföljd som skulle ha dömts ut för den samlade brottsligheten, om den hade prövats i ett sammanhang (se förslaget till 29 kap. 1 a § BrB). Motsvararande hänsyn ska inte tas vid ny brottslighet. Ny brottslighet utgör återfall i brott och ska därför regelmässigt föranleda en strängare påföljd än om den tilltalade varit tidigare ostraffad. Beslut om att en tidigare utdömd påföljd ska omfatta även brottslighet som prövas i en senare dom (s.k. konsumtions- dom) ska enligt vad utredningen föreslår endast kunna meddelas om det är fråga om nyupptäckt brottslighet. Vid ny brottslighet ska det i princip alltid dömas ut en särskild påföljd (se förslagen till ändringar i 34 kap. BrB).

I betänkandet anger Påföljdsutredningen följande såvitt avser vilken effekt förslagen har för möjligheten att besluta om åtals- underlåtelse och förundersökningsbegränsning:31

31 SOU 2012:34 del 2 s. 351 f., se även s. 311 i samma del.

132

Ds 2012:54

Åtalsunderlåtelse och förundersökningsbegränsning

Regleringen i 20 kap. 7 § 3 RB omfattar bl.a. situationer där någon som tidigare dömts för brott gjort sig skyldig till ny brottslighet in- nan den tidigare påföljden helt har verkställts. Även om åklagare vid sin bedömning av huruvida åtalsunderlåtelse eller förundersök- ningsbegränsning bör beslutas inte är formellt bundna av de be- stämmelser i 34 kap. BrB som styr domstolarnas hantering, utan gör en egen bedömning grundad på behovet av ytterligare påföljd och frågan om något väsentligt allmänt eller enskilt intresse åsidosätts, så bör bedömningen enligt förarbetena till 20 kap. 7 § RB inte av- vika alltför mycket från vad domstolen skulle komma fram till. I propositionen anges som exempel att domstolen förhållandevis säll- an brukar låta ett tidigare utdömt fängelsestraff omfatta ny eller nyupptäckt brottslighet om den tillkommande brottsligheten är be- gången under prövotid efter villkorlig frigivning från fängelse och att åklagaren i sådana fall normalt bör väcka åtal. Om brottet kan anses ringa och det dessutom ligger i början av prövotiden samtidigt som det inte finns några speciella omständigheter som talar emot den, bör dock åklagaren kunna underlåta åtal.32 I Riksåklagarens riktlinjer om förundersökningsbegränsning och åtalsunderlåtelse (RåR 2008:2) anges att utrymmet för att avstå från att utreda ett brott som en dömd person misstänks ha begått efter den tidigare domen är väsentligt mindre än då flera brottsmisstankar föreligger till samtidig prövning. Enligt riktlinjerna finns det dock ett visst ut- rymme för begränsning även i sådana fall, särskilt om det nya brot- tet kan förväntas föranleda ett förordnande från domstolen om att den gamla påföljden ska gälla också det nya brottet.

Mot bakgrund av de nu återgivna uttalandena kan det antas att en begränsad möjlighet att meddela konsumtionsdom kommer att leda till en viss begränsning även i åklagarnas möjlighet till åtalsunderlå- telse och förundersökningsbegränsning. Av processekonomiska skäl får det anses mindre ändamålsenligt att åklagarna lägger tid och re- surser på att utreda brott som är av mindre allvarlig karaktär, sär- skilt om den misstänkte redan undergår påföljd för ett betydligt all- varligare brott. Med hänsyn till den koppling som finns mellan re- gleringen i 34 kap. BrB och bestämmelserna om åtalsunderlåtelse och förundersökningsbegränsning har vi därför övervägt att trots allt behålla möjligheten till konsumtionsdom för ny brottslighet som saknar nämnvärd betydelse i jämförelse med den brottslighet som omfattas av den tidigare domen. Vid dessa överväganden har vi dock stannat vid att den tydliga markeringen av betydelsen av att ett

32 Prop. 1984/85:3 s. 51.

133

Åtalsunderlåtelse och förundersökningsbegränsning

Ds 2012:54

brott utgör återfall väger så tungt att nya brott inte i något fall bör kunna omfattas av en tidigare utdömd påföljd. Att åstadkomma en mer skärpt syn på och en mer konsekvent hantering av återfall – vil- ket vi bedömer följer av våra direktiv – kan av naturliga skäl leda till att lagföringarna ökar något. De processekonomiska effekterna kan inte vara ensamt styrande, om det är denna effekt som eftersträvas. Vi vill dock peka på att förutsättningarna för förundersökningsbe- gränsning och åtalsunderlåtelse avseende ny brottslighet bör upp- märksammas i den kommande översynen av de processrättsliga konsekvenserna av våra förslag (se avsnitt 2.4.2) och att det i det sammanhanget kan finnas anledning att överväga förändringar i de bestämmelser som styr dessa förutsättningar.

Enligt nuvarande reglering i 34 kap. 2 § BrB ska rätten alltid be- sluta att den tidigare utdömda påföljden ska omfatta även den tillkommande brottsligheten – oavsett om denna är ny eller nyupptäckt – om den tilltalade undergår fängelse på livstid. Ett livstidsstraff får således alltid omfatta brottslighet som prövas i en senare dom. Påföljdsutredningens förslag att konsumtions- dom endast ska kunna meddelas vid nyupptäckt brottslighet omfattar även situationer där den tidigare påföljden är fängelse på livstid. Även för den som är dömd till livstidsstraff, ska det alltså vid återfall i brott dömas ut en särskild påföljd för den nya brottsligheten. Utredningen föreslår dock att livstidsstraffet på verkställighetsstadiet ska träda i stället för den påföljd som döms ut för den nya brottsligheten. Utredningen uttalar sig om de effekter förslaget får för möjligheten till åtalsunderlåtelse och förundersökningsbegränsning enligt följande:33

Med nuvarande ordning har regleringen i 34 kap. 2 § BrB utgjort stöd för åklagare att meddela åtalsunderlåtelse när personer som är dömda till livstids fängelse begår nya brott under verkställigheten av livstidsstraffet eller när det upptäcks att de har begått brott före livstidsdomen. Denna möjlighet kommer, framför allt när det gäller nya brott men även såvitt avser nyupptäckta brott av inte alltför ringa slag, att begränsas vid ett genomförande av den ändring som vi föreslår. Det kan övervägas om detta är en rimlig effekt, eller om det bör införas särskilda bestämmelser om åtalsunderlåtelse för brott begångna av livstidsdömda. Denna fråga bör övervägas när-

33 SOU 2012:34 del 2 s. 358.

134

Ds 2012:54

Åtalsunderlåtelse och förundersökningsbegränsning

mare vid den kommande översynen av de processuella konsekven- serna av våra förslag, se avsnitt 2.4.2.

Sammantaget kan konstateras att det bör övervägas om – och i så fall på vilket sätt – regleringen i 20 kap. 7 § första stycket 3 RB behöver ändras eller förtydligas vid ett genomförande av På- följdsutredningens förslag att begränsa möjligheterna till kon- sumtionsdom och att även i övrigt göra en tydligare gränsdrag- ning mellan ny och nyupptäckt brottslighet.

Betydelsen av att brottslighetens art utmönstras som skäl för ett strängare påföljdsval

I det påföljdssystem som Påföljdsutredningen föreslår ska det inte göras någon påföljdsmässig särbehandling av något brott eller någon brottstyp till följd av att brottsligheten är av viss art. Att ett brott är av sådan art att det finns skäl att döma ut en strängare påföljd kan i nuvarande system bl.a. motiveras av att det av allmänpreventiva skäl finns anledning att se särskilt strängt på den aktuella brottsligheten. Några sådana hänsyn ska alltså inte tas i det system som Påföljdsutredningen föreslår.

I förarbetena till 20 kap. 7 § RB uttalas att ett skäl för att inte besluta om åtalsunderlåtelse även vid lindriga brott med hänvis- ning till att något väsentligt allmänt intresse därmed åsidosätts kan vara just allmänpreventiva synpunkter (se avsnitt 5.2.2 ovan). Det bör analyseras vilken betydelse ett genomförande av Påföljdsutredningens förslag får i detta avseende.

5.3.2Unga lagöverträdare

Påföljdsutredningen har föreslagit att bestämmelsen i 17 § andra stycket LUL om åtalsunderlåtelse pga. okynne och förhastande utvidgas, så att den även omfattar situationer där brottsligheten är sådan att det om åtal hade väckts kan förväntas att den unge skulle ha dömts till den av utredningen föreslagna påföljden var-

135

Åtalsunderlåtelse och förundersökningsbegränsning

Ds 2012:54

ningsstraff.34 I författningskommentaren påpekar utredningen särskilt att brottslighetens art inte längre ska utgöra grund för ett strängare påföljdsval, och att det innebär att art inte ska till- mätas betydelse vid bedömningen av om åtalsunderlåtelse skulle strida mot ett väsentligt allmänt intresse, oavsett på vilken av grunderna det kan vara aktuellt att meddela åtalsunderlåtelse.35

I övrigt torde inte Påföljdsutredningens förslag leda till några konsekvenser såvitt avser de bestämmelser om åtalsunderlåtelse som regleras i LUL.

5.4Överväganden och förslag

5.4.1Villkorlig dom-fallen

Vårt förslag: 20 kap. 7 § första stycket 2 RB ändras så att åklagare – under förutsättning att inte något väsentligt all- mänt eller enskilt intresse åsidosätts – får besluta om åtalsun- derlåtelse, om det kan antas att det skulle dömas ut ett vill- korligt fängelsestraff och det finns särskilda skäl för åtalsun- derlåtelse. Vid återfall i brott ska åtalsunderlåtelse dock kunna meddelas endast om det finns synnerliga skäl.

Vår bedömning: Den föreslagna ändringen innebär att även förundersökningsbegränsning får ske när det kan antas att det skulle dömas ut ett villkorligt fängelsestraff och det finns sär- skilda skäl eller – vid återfall i brott – synnerliga skäl för åtalsunderlåtelse.

Nuvarande reglering i 20 kap. 7 § första stycket 1 och 2 RB in- nebär att åtalsunderlåtelse inte får beslutas om det kan antas att brottsligheten skulle föranleda en mer ingripande påföljd än vill- korlig dom. I de fall då en villkorlig dom kan förväntas krävs

34Förslaget motiveras i SOU 2012:34 del 3, s. 523 ff.

35A.a. del 1, s. 332.

136

Ds 2012:54

Åtalsunderlåtelse och förundersökningsbegränsning

dessutom att det finns särskilda skäl för att åtalsunderlåtelse ska kunna beslutas.

Som anförts i avsnitt 5.2.2 ovan motiverades införandet av möjligheten till åtalsunderlåtelse i de s.k. villkorlig dom-fallen med att det av processekonomiska skäl är angeläget att antalet lagföringar för mindre allvarlig brottslighet begränsas.36 En sådan begränsning är enligt vår bedömning alltjämt motiverad. Även om huvudregeln bör vara att åtal ska väckas för brott som hör under allmänt åtal, så måste det beaktas att rättsväsendets resur- ser är begränsade. Resurserna bör därför i första hand användas för lagföring av den mer allvarliga brottsligheten och när det är fråga om återfall i brott. För att detta ska kunna uppnås bör det vid ett genomförande av Påföljdsutredningens förslag ges möj- lighet för åklagare att besluta om åtalsunderlåtelse inte bara i rena bötesfall, utan även om det kan antas att ett villkorligt fäng- elsestraff skulle dömas ut om åtal väcks.

Samtidigt måste beaktas att en åtalsunderlåtelse, även om den innebär en lagföring som antecknas i belastningsregistret och därmed kan tillmätas betydelse i olika sammanhang, innebär att den misstänkte undgår straffrättslig påföljd för brottet. En sådan ordning kan inte accepteras annat än för brottslighet av förhål- landevis lindrig karaktär, om det inte i det enskilda fallet finns särskilda omständigheter som gör det motiverat att avstå från åtal.

Enligt Påföljdsutredningens förslag ska villkorligt fängelse ha ett brett tillämpningsområde. För brottslighet med ett straff- mätningsvärde som motsvarar fängelse mellan 14 dagar och 11 månader är utgångspunkten att ett villkorligt fängelsestraff ska dömas ut, oavsett brottets art eller karaktär. Dessutom ska villkorligt fängelse kunna dömas ut vid återfall i brott på fängel- senivå.

Det måste också beaktas att villkorligt fängelse är en mer in- gripande påföljd än villkorlig dom. Ett villkorligt fängelsestraff innebär att ett fängelsestraff av en viss längd mäts ut och det är

36 Prop. 1984/85:3 s. 42.

137

Åtalsunderlåtelse och förundersökningsbegränsning

Ds 2012:54

detta fängelsestraff som den dömde riskerar att få verkställa i anstalt om han eller hon återfaller i brott eller inte fullgör den tilläggssanktion som straffet förenas med. Villkorligt fängelse ska dessutom alltid förenas med en tilläggssanktion, som kan vara av ingripande slag, som t.ex. kontraktsvård eller hemarrest.

En ordning där åklagare kan besluta om åtalsunderlåtelse i alla fall där det kan antas att det skulle dömas ut ett villkorligt fäng- elsestraff om åtal väcks, skulle innebära att personer som gjort sig skyldiga till brottslighet av förhållandevis allvarligt slag eller som tidigare gjort sig skyldiga till brott som föranlett annan på- följd än böter skulle kunna undgå straffrättslig påföljd. Det kan enligt vår bedömning inte godtas. Möjligheten till åtalsunderlå- telse i fall där det kan antas att påföljden skulle bli villkorligt fängelse måste därför begränsas i något avseende.

I dag krävs för åtalsunderlåtelse i fall där det kan antas att på- följden skulle bli villkorlig dom att det finns särskilda skäl för åtalsunderlåtelse. Som redovisats i avsnitt 5.2.2 ovan innebär kravet på särskilda skäl att åtalsunderlåtelse endast kan meddelas i undantagssituationer, t.ex. när det är fråga om brottslighet av inte alltför allvarligt slag, när brottet har begåtts av obetänksam- het eller förhastande eller när det finns särpräglade omständig- heter kopplade till den misstänktes person. Sannolikt beror den begränsade användningen av åtalsunderlåtelse i villkorlig dom- fallen (se närmare härom i avsnitt 5.2.2 ovan) på att kravet på särskilda skäl tolkas restriktivt. Enligt vår bedömning har kravet på särskilda skäl för åtalsunderlåtelse i villkorlig dom-fallen lett till en rimlig tillämpning. Vi föreslår därför att det vid ett ge- nomförande av Påföljdsutredningens förslag på motsvarande sätt ska krävas särskilda skäl för att åtalsunderlåtelse ska kunna bes- lutas i fall där det kan antas att det skulle dömas ut ett villkorligt fängelsestraff.

Den nu angivna begränsningen kan dock knappast anses till- räcklig. Ett krav på särskilda skäl innebär visserligen att det ska vara fråga om en undantagssituation för att åtalsunderlåtelse ska kunna meddelas i situationer där det kan antas att påföljden skulle bli villkorligt fängelse. Det skulle dock inte i tillräcklig

138

Ds 2012:54

Åtalsunderlåtelse och förundersökningsbegränsning

utsträckning utesluta att åtalsunderlåtelse beslutas när det är fråga om återfall i brott på fängelsenivå och det villkorliga fäng- elsestraffet skulle ha förenats med en förhållandevis ingripande tilläggssanktion om åtal hade väckts. Möjligheterna till åtalsun- derlåtelse i fall där det kan antas att påföljden skulle bestämmas till villkorligt fängelse bör därför begränsas ytterligare.

Ett sätt att åstadkomma en begränsning skulle kunna vara att åtalsunderlåtelse endast får beslutas om det kan antas att det villkorliga fängelsestraffet skulle förenas med en tilläggssanktion av mer begränsat slag. Det som kanske skulle ligga närmast till hands skulle vara att åtalsunderlåtelse får meddelas om det kan antas att påföljden skulle bli villkorligt fängelse i förening med dagsböter. En sådan ordning skulle emellertid leda till att förut- sättningarna för åtalsunderlåtelse blir mer begränsade än i dag, då åtalsunderlåtelse inte skulle tillåtas om det kan antas att ett vill- korligt fängelsestraff skulle förenas med samhällstjänst eller en tilläggssanktion av motsvarande ingripandegrad, även om den misstänkte är tidigare ostraffad. Det problemet skulle möjligen kunna lösas om utrymmet vidgas något, så att åtalsunderlåtelse får beslutas om det kan antas att påföljden skulle bli villkorligt fängelse med dagsböter eller samhällstjänst eller med en sanktion som är likställd med någon av dessa sanktioner i ingripandegrad (och det finns särskilda skäl för åtalsunderlåtelse). Vad som emellertid talar emot en sådan ordning är att det inte blir en till- räcklig begränsning av möjligheten till åtalsunderlåtelse vid åter- fall i brott på fängelsenivå, eftersom samhällstjänst och därmed jämställda tilläggssanktioner kan användas vid kortare villkorliga fängelsestraff i återfallssituationer. Ytterligare ett skäl emot att koppla möjligheten till åtalsunderlåtelse i villkorligt fängelse- fallen till valet av tilläggssanktion är att det inte är alldeles enkelt att på förhand avgöra vilken tilläggssanktion som skulle kunna bli aktuell.

En annan lösning skulle kunna vara att åtalsunderlåtelse end- ast får meddelas om det kan antas att påföljden skulle bli ett kor- tare villkorligt fängelsestraff, t.ex. villkorligt fängelse i högst sex månader, i likhet med vad vi föreslår när det gäller möjligheten

139

Åtalsunderlåtelse och förundersökningsbegränsning

Ds 2012:54

att utfärda strafföreläggande, se avsnitt 6.4.1. Enligt vår bedöm- ning innebär emellertid inte heller en sådan ordning en tillräcklig begränsning av möjligheten till åtalsunderlåtelse vid återfall i brott på fängelsenivå.

Vi anser att det bör markeras tydligt att åtalsunderlåtelse end- ast ska kunna komma i fråga i undantagsfall, om det kan antas att det skulle dömas ut ett villkorligt fängelsestraff. Nuvarande ord- ning, där åtalsunderlåtelse kan meddelas när det kan antas att påföljden skulle bli villkorlig dom, innebär att åtalsunderlåtelse i praktiken i det närmaste är uteslutet i situationer där den miss- tänkte tidigare gjort sig skyldig till brott som föranlett annan påföljd än böter. Enligt vår bedömning bör möjligheten att med- dela åtalsunderlåtelse vid återfall i brott vara begränsad även i ett system med villkorligt fängelse och detta bör komma till uttryck i lag. Vad som ytterligare talar i samma riktning är att Påföljdsut- redningens förslag innebär att återfall i brott alltid ska beaktas vid påföljdsbestämningen och leda till en mer ingripande påföljd än om den tilltalade varit tidigare ostraffad. Den skärpta synen på återfall som utredningens förslag ger uttryck för skulle enligt vår bedömning motverkas om åtalsunderlåtelse i alltför stor ut- sträckning kan beslutas i återfallssituationer.

Samtidigt kan omständigheterna även vid återfallsbrottslighet undantagsvis vara så särpräglade att åtalsunderlåtelse kan vara motiverat. Det bör därför inte vara helt uteslutet att besluta om åtalsunderlåtelse om den misstänkte tidigare har gjort sig skyldig till brott. Enligt vår bedömning kan en rimlig avvägning mellan nu angivna intressen åstadkommas, om det införs ett krav på synnerliga skäl för att åtalsunderlåtelse ska få meddelas i situat- ioner där det kan antas att det skulle dömas ut ett villkorligt fängelsestraff när det är fråga om återfall i brott.

Sammantaget föreslår vi att 20 kap. 7 § första stycket 2 RB ändras så att åklagare – under förutsättning att inte något väsent- ligt allmänt eller enskilt intresse åsidosätts – får besluta om åtalsunderlåtelse om det kan antas att det skulle dömas ut ett villkorligt fängelsestraff och det finns särskilda skäl för åtalsun- derlåtelse. Om det är fråga om återfall i brott ska åtalsunderlå-

140

Ds 2012:54

Åtalsunderlåtelse och förundersökningsbegränsning

telse dock kunna meddelas endast om det finns synnerliga skäl. Den föreslagna ändringen innebär – till följd av regleringen i 23 kap. 4 a § RB – att även förundersökningsbegränsning får beslutas om det kan antas att det skulle dömas ut ett villkorligt fängelsestraff och det finns särskilda skäl eller – vid återfall i brott – synnerliga skäl för åtalsunderlåtelse.

5.4.2Konkurrensfallen

Vår bedömning: Bestämmelsen i 20 kap. 7 § första stycket 3 RB om åtalsunderlåtelse i konkurrensfall bör inte ändras.

Bestämmelsen ger ett visst utrymme för åtalsunderlåtelse, och genom bestämmelsen i 23 kap. 4 a § andra stycket 2 även förundersökningsbegränsning, i situationer där det kan antas att konsumtionsdom inte kommer att meddelas för det fall att åtal väcks. Det innebär att åklagaren undantagsvis kan besluta om åtalsunderlåtelse även för ny brottslighet av mindre allvar- ligt slag.

Som anförts i avsnitt 5.3.1 ovan påverkas bestämmelsen om åtalsunderlåtelse i s.k. konkurrensfall enligt 20 kap. 7 § första stycket 3 RB av Påföljdsutredningens förslag till ändringar i 34 kap. BrB.

Inledningsvis kan konstateras att Påföljdsutredningens för- slag inte innebär någon ändring av bestämmelserna om straff- mätning vid flerfaldig brottslighet, vilket innebär att förutsätt- ningarna för åtalsunderlåtelse och förundersökningsbegränsning i s.k. samtidighetsfall och fall av nyupptäckt brottslighet inte påverkas av utredningens förslag. I sådana fall kommer alltså åklagare att kunna besluta om åtalsunderlåtelse och förunder- sökningsbegränsning i samma utsträckning som i dag, även om utredningens förslag genomförs.

Vad som däremot kan komma att få betydelse för möjligheten att besluta om åtalsunderlåtelse (och därmed även förundersök-

141

Åtalsunderlåtelse och förundersökningsbegränsning

Ds 2012:54

ningsbegränsning) i konkurrensfall är utredningens förslag att domstol ska kunna besluta att en tidigare utdömd påföljd ska omfatta brottslighet som prövas i en senare rättegång endast om det är fråga om nyupptäckt brottslighet, dvs. brott som är be- gångna före det att den tidigare domen meddelades. Vid ny brottslighet, dvs. brott som är begångna efter den tidigare do- men men innan den är helt verkställd, ska domstolen enligt ut- redningens förslag alltid döma ut en ny påföljd, och det oavsett om den nya brottsligheten är av begränsad omfattning. Som be- skrivits i avsnitt 5.3.1 gäller detta även om den tidigare utdömda påföljden är livstids fängelse.

Regleringen i 20 kap. 7 § första stycket 3 RB innebär att åtalsunderlåtelse får beslutas när den misstänkte redan undergår en påföljd, under förutsättning att det inte krävs någon ytterli- gare påföljd med anledning av den tillkommande brottsligheten. Det skulle kunna hävdas att Påföljdsutredningens förslag till ändringar i 34 kap. BrB får till följd att det alltid kommer att krävas ytterligare påföljd när den som tidigare dömts för brott gör sig skyldig till ny brottslighet innan den tidigare påföljden är verkställd. Därmed skulle det aldrig bli möjligt att meddela åtals- underlåtelse vid ny brottslighet. Som Påföljdsutredningen antytt i sitt betänkande kan det ifrågasättas om en sådan ordning är ändamålsenlig från processekonomisk synpunkt.

Vi gör bedömningen att den ändrade regleringen i 34 kap. BrB innebär en viss minskning av utrymmet för åtalsunderlåtelse för ny brottslighet. Som huvudregel bör gälla att åtal ska väckas för brottslighet som är begången efter en tidigare dom. Detta får anses vara en rimlig konsekvens av den skärpta syn på återfall i brott som Påföljdsutredningen förespråkar. Regleringen i 20 kap. 7 § första stycket 3 RB är dock inte direkt knuten till regleringen i 34 kap. BrB, utan åklagaren ska göra en egen bedömning av huruvida åtalsunderlåtelse bör beslutas. Den bedömningen ska grundas på om det finns behov av någon ytterligare påföljd och om något väsentligt allmänt eller enskilt intresse skulle åsidosät- tas om åtalsunderlåtelse meddelas. Även om åklagarens bedöm- ning – som angetts i tidigare förarbeten – inte bör avvika alltför

142

Ds 2012:54

Åtalsunderlåtelse och förundersökningsbegränsning

mycket från vad domstolen skulle komma fram till vid en till- lämpning av bestämmelserna i 34 kap. BrB, får alltså utrymmet för åtalsunderlåtelse i konkurrensfall anses vara något vidare än utrymmet för domstolen att besluta om konsumtionsdom för det fall att åtal väcks. I undantagsfall bör åklagaren kunna göra bedömningen att det inte krävs någon påföljd med anledning av det nya brottet och att något väsentligt allmänt eller enskilt in- tresse inte åsidosätts om åtalsunderlåtelse meddelas. Ett sådant beslut bör kunna motiveras av processekonomiska skäl, särskilt om den påföljd som kan förutses för den nya brottsligheten är av begränsat slag i förhållande till den tidigare utdömda påföljden. Vägledning kan härvid hämtas från bestämmelserna om kon- sumtion av påföljder på verkställighetsstadiet i lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m. (se 19 c § i Påföljdsutredningens förslag).

Vi anser att de nu beskrivna konsekvenserna av Påföljdsut- redningens förslag är rimliga och att de ger tillräckligt utrymme för att beakta processekonomiska hänsyn vid bedömningen av om åtalsunderlåtelse bör ske. Vi föreslår därför inte någon änd- ring av bestämmelsen i 20 kap. 7 § första stycket 3 RB.

5.4.3Betydelsen av att brottslighetens art utmönstras som skäl för ett strängare påföljdsval

Vår bedömning: Ett genomförande av Påföljdsutredningens förslag att brottslighetens art inte ska utgöra skäl för ett strängare påföljdsval får till följd att det inte kan hävdas att brottet är av sådan typ eller karaktär att ett väsentligt allmänt intresse skulle åsidosättas om åtalsunderlåtelse meddelas. Däremot kan det alltjämt utgöra skäl mot åtalsunderlåtelse att det är angeläget att få den straffrättsliga betydelsen av ett för- farande klarlagt.

143

Åtalsunderlåtelse och förundersökningsbegränsning

Ds 2012:54

I det påföljdssystem som Påföljdsutredningen föreslår ska det inte göras någon påföljdsmässig särbehandling av något brott eller någon brottstyp till följd av att brottsligheten är av viss art. I nuvarande system kan ett strängare påföljdsval till följd av brottslighetens art bl.a. motiveras med att det av allmänpreven- tiva skäl finns anledning att se särskilt strängt på den aktuella brottsligheten. Några sådana hänsyn ska alltså inte tas i det sy- stem som Påföljdsutredningen föreslår.

Enligt 20 kap. 7 § första stycket RB är en förutsättning för att åtalsunderlåtelse ska få meddelas att inte något väsentligt allmänt intresse därmed åsidosätts. I förarbetena till bestämmelsen utta- las att ett sådant väsentligt allmänt intresse kan vara just allmän- preventiva synpunkter, som t.ex. att en viss brottslighet har bör- jat förekomma i besvärande stor omfattning eller att det finns ett stort allmänt intresse av att domstol får bedöma en viss rätts- fråga, se avsnitt 5.2.2 ovan.

Ett avskaffande av särbehandlingen vid påföljdsbestämningen av vissa brott eller brottstyper till följd av dess art bör enligt vår bedömning få till följd att det förhållandet att ett brott är av en viss typ eller karaktär inte heller kan åberopas som skäl mot att meddela åtalsunderlåtelse. Däremot bör det alltjämt kunna ut- göra skäl mot åtalsunderlåtelse att det är angeläget att få den straffrättsliga betydelsen av ett förfarande klarlagt. Ett sådant skäl kan knappast sägas ha sin grund i allmänprevention, utan avser snarare att påföljdsfrågan i tveksamma fall bör avgöras i domstol.

5.4.4Åtalsunderlåtelse enligt LUL

Vår bedömning: Regleringen om åtalsunderlåtelse i LUL bör inte ändras utöver vad Påföljdsutredningen föreslagit.

Som redovisats i avsnitt 5.3.2 har Påföljdsutredningen föreslagit att bestämmelsen i 17 § andra stycket LUL om åtalsunderlåtelse

144

Ds 2012:54

Åtalsunderlåtelse och förundersökningsbegränsning

för lagöverträdare under 18 år pga. okynne och förhastande ska utvidgas, så att den även omfattar situationer där brottsligheten är sådan att det om åtal hade väckts kan förväntas att den unge skulle ha dömts till den av utredningen föreslagna påföljden var- ningsstraff. Vi ser inte anledning att göra några ytterligare för- ändringar när det gäller förutsättningarna för åtalsunderlåtelse såvitt avser lagöverträdare under 18 år.

145

6 Strafföreläggande

6.1Inledning

I detta kapitel behandlas frågor som rör strafföreläggande. Ka- pitlet inleds med en beskrivning av nuvarande reglering (avsnitt 6.2). Därefter följer en analys av vilken betydelse ett genomfö- rande av Påföljdsutredningens förslag skulle få för möjligheten att utfärda strafföreläggande och vissa andra frågor som avser strafföreläggande (avsnitt 6.3). Slutligen redovisas våra övervä- ganden och förslag såvitt avser dessa frågor (avsnitt 6.4).

6.2Nuvarande reglering

6.2.1Strafföreläggande enligt rättegångsbalkens regler

Innebörden av strafföreläggande

Strafföreläggande innebär enligt 48 kap. 2 § RB att den miss- tänkte till godkännande omedelbart eller inom viss tid föreläggs ett bötesstraff eller vad åklagaren anser att brottet bör föranleda. Strafföreläggandet får också omfatta ett enskilt anspråk som avser betalningsskyldighet samt förverkande, annan sådan sär- skild rättsverkan, särskild rättsverkan i form av avgift till brotts- offerfonden och kostnad för olika typer av provtagning som avser den misstänkte och som har gjorts för utredning av brottet.

147

Strafföreläggande

Ds 2012:54

Strafföreläggandet godkänns genom att den misstänkte un- dertecknar en förklaring att han erkänner gärningen och godtar det straff och den särskilda rättsverkan samt det enskilda anspråk som tagits upp i föreläggandet (se 48 kap. 9 § RB) eller – om strafföreläggandet avser böter – att han eller hon betalar det be- lopp som föreläggandet avser till behörig myndighet (se 48 kap. 11 § RB). Genom godkännandet eller betalningen avstår den misstänkte från domstolsprövning. Om godkännande inte sker ska normalt åtal väckas för den brottslighet som omfattas av strafföreläggandet.

Ett godkänt strafföreläggande gäller enligt 48 kap. 3 § andra stycket RB som en lagakraftvunnen dom. Strafföreläggandet innebär alltså en lagföring och antecknas i belastningsregistret.

Förutsättningar för strafföreläggande

Förutsättningarna för strafföreläggande regleras i 48 kap. 4-5 a §§ RB. Sedan strafföreläggandeinstitutet infördes 1948 har tillämpningsområdet successivt utvidgats. Ursprungligen fick strafföreläggande avse högst 20 dagsböter. Numera får åklagare utfärda strafföreläggande avseende bötesstraff – oavsett bötes- straffets storlek – och avseende villkorlig dom, både som ensam påföljd och i förening med böter.

Enligt 48 kap. 4 § första stycket RB får bötesstraff, dock inte normerade böter, föreläggas genom strafföreläggande, om böter ingår i straffskalan för brottet. Enligt paragrafens andra stycke får villkorlig dom eller villkorlig dom i förening med böter före- läggas genom strafföreläggande i fall då det är uppenbart att rät- ten skulle döma till sådan påföljd. Det gäller dock inte för brott som har begåtts av någon som inte har fyllt 18 år eller om det finns anledning att förena den villkorliga domen med samhälls- tjänst.

Möjligheten att meddela strafföreläggande avseende villkorlig dom infördes 1997. Till grund för regleringen låg Åklagarutred- ningens förslag i betänkandet Ett reformerat åklagarväsende

148

Ds 2012:54

Strafföreläggande

(SOU 1992:61). Utredningen föreslog att åklagare skulle få meddela strafföreläggande i de fall det är uppenbart att påföljden ska bestämmas till villkorlig dom, alltså en reglering om i huvud- sak motsvarar den som sedan kom att införas. Förslaget avvisa- des inledningsvis av regeringen, som motiverade sitt ställningsta- gande med att en sådan ordning skulle innebära en principiellt betydelsefull förskjutning av tyngdpunkten i rättsskipningen från domstolarna till åklagare, att det finns ett värde i att påfölj- den åläggs av domstol samt att det fanns en påtaglig risk att re- formen skulle kunna få negativa verkningar i fråga om den en- skildes syn på allvaret i olika lagstridiga handlingssätt och där- med för moralbildningen i samhället.1

Efter regeringsskifte togs frågan upp till ny behandling. Rege- ringen konstaterade då att det givetvis kan finnas ett värde i att den misstänkte möter en myndighetsperson i samband med lag- föringen för att inskärpa allvaret i samhällets reaktion. Detta syfte ansågs dock kunna uppnås om åklagaren delger den miss- tänkte strafföreläggandet muntligen. Vidare ansågs det ur krimi- nalpolitisk synvinkel vara väl så viktigt att samhällets reaktion på den begångna gärningen kommer i så nära anslutning som möj- ligt till tidpunkten för brottet, vilket kan uppnås i större ut- sträckning med strafföreläggandeinstitutet än om man måste avvakta en huvudförhandling i domstol.2 Mot bakgrund härav gjorde regeringen bedömningen att det borde införas en möjlig- het förelägga villkorlig dom genom strafföreläggande, men att denna möjlighet skulle vara förenad med vissa restriktioner. En sådan begränsning kom, i likhet med vad utredningen föreslagit, till uttryck genom kravet på att det ska vara uppenbart att rätten skulle döma till villkorlig dom om åtal väcks. Uppenbarhetskra- vet innebär enligt vad som anges i propositionen att brottet rela- tivt sett ska framstå som mindre allvarligt. Det får inte föreligga några som helst tveksamheter beträffande påföljdsvalet. Om det krävs personutredning för att bedöma vilken påföljd som är

1Prop. 1994/95:23 s. 101.

2Prop. 1996/97:8 s. 13.

149

Strafföreläggande

Ds 2012:54

lämpligast, bör saken prövas i domstol.3 En annan restriktion, som inte utredningen hade föreslagit, var att strafföreläggande av villkorlig dom inte får komma i fråga om brottet begåtts av nå- gon som inte fyllt 18 år. Den begränsningen motiverades med att påföljdssystemet för lagöverträdare i den åldersgruppen är rikt differentierat och att påföljdsfallet i det enskilda fallet därmed kan vara särskilt svårt. För att tillse att den som att den som lag- förs med villkorlig dom som påföljd får möta en myndighetsper- son i samband med lagföringen föreskrevs i 3 § förordningen (1964:740) med föreskrifter för åklagare i vissa brottmål att åkla- gare som har utfärdat ett strafföreläggande som avser villkorlig dom eller sådan påföljd i förening med böter bör underrätta den misstänkte om beslutet vid ett personligt sammanträffande.

Tillämplighet av bestämmelserna i 34 kap. BrB

Enligt 48 kap. 4 § första stycket RB (om strafföreläggande av böter) är bestämmelsen i 34 kap. 1 § första stycket 2 BrB, som ger möjlighet att döma särskilt till påföljd för brott som begåtts före det att ett tidigare utdömt fängelsestraff eller en tidigare utdömd villkorlig dom, skyddstillsyn eller sluten ungdomsvård helt har verkställts, tillämplig vid föreläggande av bötesstraff. Även denna bestämmelse infördes genom 1996 års lagstiftnings- ärende, då möjligheten till strafföreläggande avseende villkorlig dom infördes. Bestämmelsen motiverades med att åklagaren måste ges ett uttryckligt lagstöd för att bestämmelserna om sammanträffande av brott ska få tillämpas vid strafföreläggande. Motsvarande bestämmelse infördes inte såvitt avser möjligheten att besluta om strafföreläggande avseende villkorlig dom, vilket motiverades med att det ska vara uppenbart att påföljden ska bestämmas till villkorlig dom för att strafföreläggande ska kunna komma i fråga och att så inte kan anses vara fallet i de situationer

3 A. prop. s. 14.

150

Ds 2012:54

Strafföreläggande

som avses i 34 kap. BrB.4 Frågan behandlas i kommentaren till rättegångsbalken:5

Enligt motiven utesluts genom första stycket tredje meningen möj- ligheterna för åklagaren att tillämpa bestämmelsen i BrB vid före- läggande av villkorlig dom. Det finns emellertid inte någonstans be- stämmelser som utesluter att en domstol dömer till eller en åklagare förelägger böter i en sådan situation som avses i 34 kap 1 § första stycket BrB. Som Lagrådet var inne på i sitt yttrande måste syste- met därmed förstås på det sättet att åklagaren även utan bestämmel- sen i första styckets tredje mening skulle ha kunnat besluta om bö- ter utan hinder av tidigare dom. Betänk vad som annars skulle bli följden beträffande föreläggande av ordningsbot för vilka det saknas en hänvisning till paragrafen. Mot samma bakgrund kan man hävda att bestämmelsen inte heller genom motsatstolkning kan utesluta åklagaren från att i en sådan situation som avses i 34 kap 1 § första stycket BrB förelägga villkorlig dom. Emellertid är det som Lagrå- det också var inne på närmast självklart att detta inte är ett praktiskt fall. Det kan ju knappast i något fall vara uppenbart att påföljden i en sådan situation som avses i BrB-bestämmelsen bör bestämmas till villkorlig dom. Ett påstående i motiven att åklagaren skall väcka åtal, om den som har godkänt ett strafföreläggande där påföljden be- stämts till villkorlig dom har begått annat brott före godkännandet eller begår nytt brott efter godkännandet, bör i vart fall under inga omständigheter helt utesluta att åklagaren utfärdar ett bötesföreläg- gande.

I kommentaren anges vidare att det förhållandet att den miss- tänkte tidigare dömts för brott och en domstolsprövning enligt 34 kap. BrB bör komma till stånd kan vara ett skäl mot att straff- föreläggande utfärdas. Som exempel på när så kan vara fallet anges situationer där det inte står klart att det bör dömas ut ett fristående bötesstraff för det aktuella brottet eller där det finns behov av att pröva frågor om t.ex. förverkande av villkorligt medgiven frihet, övervakning, föreskrifter eller varning.6

Av 48 kap. 5 § RB framgår att strafföreläggande inte får ut- färdas om det inte finns förutsättningar för allmänt åtal. Straffö-

4A. prop. s. 17 och 20.

5Rättegångsbalken – en kommentar på Internet, kommentaren till 48 kap. 4 §.

6A.a., kommentaren till 48 kap. 5 §.

151

Strafföreläggande

Ds 2012:54

reläggande får alltså endast utfärdas om åklagaren gör bedöm- ningen att det finns tillräckliga skäl för att väcka åtal. I kommen- taren till rättegångsbalken anges att strafföreläggande inte torde kunna användas utanför gränsen för möjligheterna att enligt 46 kap. 15 § RB avgöra ett mål i den tilltalades utevaro. Enligt vad som anges i kommentaren bör en utgångspunkt vara att strafföreläggande inte ska användas om det finns osäkerhetsmo- ment beträffande den eventuella utgången av en alternativ dom- stolsprocess som är så betydande att det inte kan godtas med hänsyn till brottets art och påföljdens storlek. Vidare anges att kraven måste ställas särskilt högt när föreläggandet avser villkor- lig dom.7

Enligt 48 kap. 5 § RB får strafföreläggande inte heller utfärdas om inte alla brott av den misstänkte som åklagaren har vetskap om föreligger till bedömning tas upp i föreläggandet. Att ett brott ”föreligger till bedömning” innebär att förundersökningen för brottet har avslutats och att det ankommer på åklagare eller domstol att avgöra ärendet.8

Slutligen anges i 48 kap. 5 § RB att strafföreläggande inte får utfärdas om målsäganden har förklarat att han eller hon i anled- ning av brottet avser att föra talan om enskilt anspråk som avser annat än betalningsskyldighet. Om målsäganden har anmält en- skilt anspråk som avser betalningsskyldighet i anledning av brot- tet och omständigheterna är sådana att åklagaren enligt 22 kap. 2 § första stycket RB är skyldig att utföra målsägandens talan, ska strafföreläggandet enligt 48 kap. 5 a § RB omfatta även det enskilda anspråket.

Om förutsättningarna för strafföreläggande är uppfyllda bör enligt 1 § strafföreläggandekungörelsen (1970:60) åklagaren ut- färda strafföreläggande i stället för att väcka åtal. Det finns inte något författningsmässigt stöd för att man i vissa fall av krimi- nalpolitiska skäl bör undvika strafföreläggande.9

7A.a.

8A.a.

9Se Rättegångsbalken – en kommentar på Internet, kommentaren till 48 kap. 5 §, och SOU 1982:26 s. 289.

152

Ds 2012:54

Strafföreläggande

Användningen av strafföreläggande

År 2011 meddelades totalt 38 517 strafförelägganden. Av dessa avsåg 36 273 böter och 2 244 villkorlig dom. Samma år meddela- des 35 237 domar med böter som påföljd och 11 797 domar med villkorlig dom som påföljd. Av domarna med villkorlig dom som påföljd var det 4 752 som avsåg villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst. Antalet domar med en ren villkorlig dom eller villkorlig dom och böter som påföljd uppgick alltså till 7 045.10

Godkännande av strafföreläggande genom ombud

I 48 kap. 10 § RB finns bestämmelser om godkännande av straff- föreläggande genom ombud. Enligt paragrafens första stycke får skriftligt godkännande av strafföreläggande som inte avser vill- korlig dom lämnas av den som är ombud för den misstänkte, om det ges in en fullmakt i original till åklagaren. Fullmakten ska innehålla

1.förklaring att ombudet har rätt att godkänna strafföre- läggandet på den misstänktes vägnar,

2.uppgift om det brott som godkännandet får avse, varvid brottets art samt tid och plats för brottet ska anges, samt

3.uppgift om den högsta bötespåföljd, den särskilda rätts- verkan och det enskilda anspråk som den misstänkte är villig att godta.

Om en sådan fullmakt har getts in till åklagaren, får ombudet enligt andra stycket ta emot handlingar i saken å den misstänktes vägnar.

När möjligheten att meddela strafföreläggande avseende vill- korlig dom infördes 1997 övervägdes huruvida ett sådant straffö- reläggande skulle kunna godkännas genom ombud. Regeringen fann dock – med hänsyn till den vikt man lade vid att den miss-

10 Uppgifter från Brottsförebyggande rådets kriminalstatistik, www.bra.se.

153

Strafföreläggande

Ds 2012:54

tänkte sammanträffar personligen med åklagaren när påföljden i ett strafföreläggande bestäms till villkorlig dom – att det inte borde finnas en sådan möjlighet.11

Enligt 3 § strafföreläggandekungörelsen (1970:60) får inte polisman eller annan som håller förhör med den misstänkte före- slå att denne ska utfärda fullmakt, om inte den misstänkte har erkänt brottet och det finns särskild anledning att anta att saken inte eller bara med svårighet kan avgöras genom strafföreläg- gande om inte fullmakt utfärdas.

Klagan på strafföreläggande

Ett av den misstänkte godkänt strafföreläggande gäller enligt 48 kap. 3 § andra stycket RB som en lagakraftvunnen dom. Det innebär att strafföreläggandet inte kan överklagas. Däremot kan det angripas genom en klagan enligt 59 kap. 6 § RB.

Enligt 59 kap. 6 § första stycket RB ska ett godkänt strafföre- läggande undanröjas

1.om godkännandet inte kan anses som en giltig viljeför- klaring,

2.om det vid ärendets behandling har förekommit ett så- dant fel att föreläggandet bör anses ogiltigt, eller

3.om föreläggandet av annan anledning inte stämmer över- ens med lag.

Rätt att klaga på strafföreläggande tillkommer både den som föreläggandet riktats mot och åklagaren.

Av 59 kap. 7 § RB framgår att klagan på strafföreläggande ska göras skriftligen till den tingsrätt som hade kunnat ta upp åtal för brottet. Skrivelsen ska ha kommit in till tingsrätten inom ett år efter det att åtgärd för verkställighet av föreläggandet företogs hos den misstänkte. Om föreläggandet inte avser någon annan påföljd än villkorlig dom räknas fristen från prövotidens början.

11 Prop. 1996/97:8 s. 15.

154

Ds 2012:54

Strafföreläggande

Det innebär att fristen för klagan på strafföreläggande som om- fattar böter (dvs. även villkorlig dom med böter) löper ut ett år efter det att indrivningsåtgärder har inletts, medan motsvarande frist för strafförelägganden som omfattar en ren villkorlig dom löper ut ett år efter det att prövotiden för den villkorliga domen har börjat löpa.

6.2.2Strafföreläggande enligt regleringen i LUL

Enligt 15 § LUL får åklagare, trots de begränsningar som gäller enligt 48 kap. 4 § första stycket första meningen RB, utfärda strafföreläggande för brott som har begåtts av någon som inte har fyllt 18 år, om det kan antas att den unge om åtal hade väckts skulle ha dömts till endast böter. Vid denna bedömning ska åkla- garen beakta de särskilda regler enligt vilka rätten kan döma till lindrigare straff än vad som är föreskrivet för brottet.

Regleringen i LUL innebär att strafföreläggande med böter som påföljd får utfärdas för ungdomar i åldersgruppen 15-17 år, även om böter inte ingår i straffskalan för brottet. Denna möj- lighet har motiverats med att principen om att unga lagöverträ- dare så långt möjligt inte ska ställas inför domstol därmed kan upprätthållas mera konsekvent. I förarbetena anges också att åklagaren ges friare händer att på ett mer rationellt sätt hantera framför allt viss gränsfall vid sådana brottstyper som stöld/snatteri och bedrägeri/bedrägligt beteende.12

12 Prop. 1987/88:135 s. 22.

155

Strafföreläggande

Ds 2012:54

6.3Betydelsen av Påföljdsutredningens förslag

6.3.1Strafföreläggande enligt rättegångsbalkens regler

Strafföreläggande avseende villkorlig dom

Påföljdsutredningens förslag innebär att bl.a. villkorlig dom ut- mönstras ur påföljdssystemet och att det i stället införs en möj- lighet att besluta att ett fängelsestraff ska vara villkorligt. Om förslaget genomförs måste 48 kap. 4 § andra stycket RB, som ger möjlighet till strafföreläggande om det är uppenbart att rätten skulle döma till villkorlig dom eller villkorlig dom i förening med böter, ändras.

Det bör övervägas om – och i så fall i vilken utsträckning – det ska finnas möjlighet att utfärda strafföreläggande avseende villkorligt fängelse. Om det ska finnas en sådan möjlighet, bör det övervägas om möjligheten till strafföreläggande ska begrän- sas av det villkorliga fängelsestraffets längd, vid vilka tilläggs- sanktioner strafföreläggande bör kunna komma i fråga och om strafföreläggande ska kunna utfärdas även om den misstänkte tidigare gjort sig skyldig till brott.

Tillämplighet av bestämmelserna i 34 kap. BrB

Enligt 48 kap. 4 § första stycket RB är bestämmelsen i 34 kap. 1 § första stycket 2 BrB tillämplig när bötesstraff föreläggs ge- nom strafföreläggande. Motsvarande bestämmelse finns inte såvitt avser strafförelägganden avseende villkorlig dom.

Påföljdsutredningen föreslår genomgripande förändringar av regleringen i 34 kap. BrB. Nuvarande bestämmelse om rätt för domstolen att döma särskilt till påföljd i 1 § första stycket 2 motsvaras i utredningens förslag närmast av 1 §, där det före- skrivs att rätten vid ny och nyupptäckt brottslighet ska be- stämma ny påföljd för den tillkommande brottsligheten. Från den bestämmelsen görs undantag i 2 §, som reglerar de grundläg-

156

Ds 2012:54

Strafföreläggande

gande förutsättningarna för att låta en tidigare utdömd påföljd omfatta även tillkommande brottslighet eller att undanröja den tidigare påföljden och döma till gemensam påföljd för den sam- lade brottsligheten. Enligt utredningens förslag får beslut om att en tidigare utdömd påföljd ska omfatta även tillkommande brottslighet (s.k. konsumtionsdom) endast meddelas om det är fråga om nyupptäckt brottslighet – dvs. brott som är begångna före den tidigare domen – som i jämförelse med den brottslighet som omfattas av den tidigare domen är utan nämnvärd betydelse. Ett tidigare utdömt villkorligt fängelsestraff får aldrig undanröjas och ersättas med en annan påföljd. Även när det gäller tidigare utdömda ovillkorliga fängelsestraff är möjligheterna till undanrö- jande begränsade, då det förutsätter att det finns särskilda skäl.

Det måste övervägas vilken betydelse förändringarna i 34 kap. BrB får för regleringen i 48 kap. 4 § första stycket RB.

Godkännande av strafföreläggande genom ombud

Möjligheten till godkännande av strafföreläggande genom om- bud gäller enligt 48 kap. 10 § RB strafförelägganden som inte avser villkorlig dom. Även denna bestämmelse måste ändras vid ett genomförande av Påföljdsutredningens förslag att utmönstra villkorlig dom ur påföljdssystemet. På vilket sätt bestämmelsen bör ändras beror på hur frågan om strafföreläggande av villkor- ligt fängelse bedöms.

Klagan på strafföreläggande

Regleringen i 59 kap. 7 § andra stycket RB om fristen för klagan på strafföreläggande innehåller en särreglering när det gäller strafförelägganden som inte avser någon annan påföljd än vill- korlig dom. Den bestämmelsen måste ändras om Påföljdsutred- ningens förslag genomförs. Utformningen av bestämmelsen be-

157

Strafföreläggande

Ds 2012:54

ror på hur frågan om strafföreläggande av villkorligt fängelse bedöms.

6.3.2Strafföreläggande enligt regleringen i LUL

Regleringen i 15 § LUL innebär att strafföreläggande såvitt avser brott som har begåtts av någon som inte har fyllt 18 år endast får avse böter.

Det kan övervägas om ett införande av den av Påföljdsutred- ningen föreslagna påföljden varningsstraff ger anledning att ut- vidga möjligheten till strafföreläggande till att avse även situat- ioner där det kan antas att den unge om åtal hade väckts skulle ha dömts till varningsstraff.

6.4Överväganden och förslag

6.4.1Förutsättningarna för strafföreläggande enligt RB

Vårt förslag: Villkorligt fängelse i högst sex månader får före- läggas genom strafföreläggande, om det villkorliga fängelse- straffet förenas med böter eller samhällstjänst och det är up- penbart att rätten skulle döma till sådan påföljd.

Den av Påföljdsutredningen föreslagna bestämmelsen i 34 kap. 1 § BrB om att ny påföljd ska dömas ut vid nyupp- täckt och ny brottslighet ska gälla även vid utfärdande av strafföreläggande.

Vår bedömning: Det bör ankomma på Åklagarmyndigheten och Kriminalvården att i samråd utarbeta rutiner för inhäm- tande av personutredning inför utfärdande av strafföreläg- gande.

158

Ds 2012:54

Strafföreläggande

Det bör finnas möjlighet att utfärda strafföreläggande avseende villkorligt fängelse

Som anförts i avsnitt 6.3.1 innebär ett genomförande av På- följdsutredningens förslag att regleringen i 48 kap. 4 § andra stycket RB om strafföreläggande avseende villkorlig dom måste ändras. Vad som därvid bör övervägas är om – och i så fall i vil- ken utsträckning – det ska finnas möjlighet att utfärda strafföre- läggande avseende villkorligt fängelse.

Inledningsvis bör anmärkas att de förslag vi lämnar i detta av- snitt är anpassade till det system för strafföreläggande som finns i dag. Som redovisats i avsnitt 3.4 har Straffprocessutredningen i uppdrag att överväga bl.a. om ansvarsfördelningen mellan åkla- gare och domstol samt deras roller och funktioner kan tydliggö- ras och utvecklas. I Straffprocessutredningens direktiv (dir. 2010:78) anges att en fråga vid ett ställningstagande till i vilken utsträckning uppgifter av rättsskipningskaraktär bör ligga på åklagare är hur ordningen för detta ska vara konstruerad och att flera andra konstruktioner än nuvarande ordning är tänkbara. Bl.a. anges att ett alternativ skulle kunna vara en ordning som innebär att strafföreläggande som inte godkänns inom föreskri- ven tid gäller som stämning och kallelse till inställelse vid viss tidpunkt i domstol. Ett annat alternativ som nämns är att det för allvarligare fall införs en ordning som kräver att inte bara den misstänkte utan även domstolen ska godkänna föreläggandet för att det ska bli giltigt. En förändring i något av de nu angivna av- seendena kan ge anledning att resonera annorlunda i frågan om huruvida strafföreläggande ska kunna meddelas avseende villkor- ligt fängelse och i så fall i vilken utsträckning strafföreläggande ska kunna komma i fråga.

Enligt nuvarande reglering får villkorlig dom eller villkorlig dom i förening med böter föreläggas genom strafföreläggande, om det är uppenbart att rätten skulle döma till sådan påföljd. Strafföreläggande får dock inte meddelas beträffande lagöverträ- dare som inte har fyllt 18 år eller när det finns anledning att för- ena den villkorliga domen med samhällstjänst.

159

Strafföreläggande

Ds 2012:54

När möjligheten att utfärda strafföreläggande avseende vill- korlig dom infördes 1997 motiverades det med att en effektiv användning av befintliga resurser för brottsbekämpning förutsät- ter att handläggningsformerna i olika avseenden förenklas utan att avkall görs på rättssäkerheten. I propositionen anfördes vi- dare att ett viktigt inslag i de senare årens reformarbete varit att minska belastningen på domstolarna och att ett mål med det arbetet varit att domstolsprövningen ska förbehållas mål där parterna inte är ense eller som avser allvarligare eller komplice- rade brott. Enligt regeringens mening borde detta synsätt även fortsättningsvis prägla reformarbetet beträffande domstolarna.13 Som ett led i denna strävan infördes möjligheten att utfärda strafföreläggande avseende villkorlig dom.

De skäl som anförs i förarbetena till 1997 års lagändring väger alltjämt tungt. Domstolarnas resurser bör koncentreras till mål där den som misstänks för brott inte godtar den bedömning av skuld- och påföljdsfrågan som åklagaren gör samt till mål som avser allvarligare eller mer komplicerad brottslighet. Ur effektivi- tetssynpunkt bör strafföreläggande därför ges ett så brett till- lämpningsområde som möjligt. Vad som ytterligare talar i den riktningen är att förfarandet med strafföreläggande – vilket rege- ringen också framhöll i 1997 års lagstiftningsärende – innebär fördelar både för den misstänkte och för eventuella målsägande, då det leder till ett snabbt avgörande där parterna inte behöver inställa sig till en domstolsförhandling.

En omständighet som skulle kunna anföras mot en möjlighet att utfärda strafföreläggande avseende villkorligt fängelse är att det villkorliga fängelsestraffet, till skillnad från dagens villkorliga dom, ska straffmätas i längd. Det skulle kunna hävdas att fast- ställande av ett fängelsestraffs längd i dagar eller månader är en uppgift som endast bör anförtros domstol och att strafföreläg- gande avseende villkorligt fängelse därför inte bör kunna komma ifråga. Vi delar dock inte den uppfattningen. Åklagare gör i olika sammanhang bedömningar av straffvärdet av brott och får där-

13 Prop. 1996/97:8 s. 12.

160

Ds 2012:54

Strafföreläggande

med anses väl skickade att även bestämma längden på ett villkor- ligt fängelsestraff. Inte heller kan det ses som ett rättssäkerhets- problem att det villkorliga fängelsestraffets längd bestäms av åklagaren. För det fall att den misstänkte inte accepterar åklaga- rens bedömning har ju denne möjlighet att inte godkänna straff- föreläggandet, vilket får till följd att åtal väcks och saken prövas av domstol. Det förhållandet att åklagaren bestämmer fängelse- straffets längd kan således inte anses strida mot rollfördelningen mellan åklagare och domstol.

Enligt vår bedömning bör ett genomförande av Påföljdsut- redningens förslag inte leda till att förutsättningarna för att ut- färda strafföreläggande minskar i förhållande till vad som gäller i dag. Det bör därför finnas möjlighet att förelägga villkorligt fängelse genom strafföreläggande. I det följande överväger vi huruvida denna möjlighet bör vara begränsad i något avseende.

Möjligheten till strafföreläggande bör begränsas till att avse villkorligt fängelse i förening med vissa tilläggssanktioner

Ur effektivitetssynpunkt kan det finnas anledning att överväga en något vidare möjlighet till strafföreläggande än vad nuvarande ordning ger utrymme för. Detta är också något som har efterfrå- gats av rättsväsendets myndigheter.

I maj 2009 gav regeringen Rikspolisstyrelsen, Åklagarmyn- digheten och Domstolsverket i uppdrag att gemensamt vidta åtgärder för en ökad effektivitet och förbättrad samverkan vid mängdbrott. Åtgärderna skulle bl.a. resultera i kortare handlägg- ningstider. Myndigheternas uppdrag redovisades i maj 2010 i rapporten Ökad effektivitet och förbättrad samverkan vid hand- läggning av mängdbrott. I rapporten konstateras att ingen annan enskild åtgärd skulle kunna öka effektiviteten inom rättsväsendet lika mycket som en som går ut på att lagföringen av ett brott sker tidigare i rättskedjan. Enligt myndigheterna finns det därför anledning att överväga om förutsättningarna för strafföreläg- gande kan öka. En fråga som enligt myndigheterna bör utredas är

161

Strafföreläggande

Ds 2012:54

om det är möjligt och lämpligt att låta åklagare utfärda strafföre- läggande avseende strängare påföljder än böter och villkorlig dom eller villkorlig dom i förening med böter. Som exempel anges att det kan övervägas om strafföreläggande skulle kunna utfärdas avseende villkorlig dom med föreskrift om samhälls- tjänst. Myndigheterna hänvisar i det sammanhanget till att det redan i dag är möjligt att döma till flera månaders fängelse efter en huvudförhandling i den tilltalades utevaro.14

Vi delar myndigheternas bedömning att det finns skäl som ta- lar för att möjligheten till strafföreläggande utvidgas. En ordning där strafföreläggande kan utfärdas i större utsträckning innebär att effektiviteten inom rättsväsendet kan öka och att domstolar- nas resurser kan koncentreras till den mer allvarliga brottslighet- en.

Samtidigt bör inte strafföreläggandeinstitutet användas för alltför allvarlig brottslighet. Påföljder av mer ingripande slag bör alltjämt beslutas av domstol. Detta bör gälla även om den miss- tänkte accepterar den påföljd som åklagaren anser vara rimlig. Dessutom bör inte domstolsprövningens värde för att inskärpa allvaret i påföljden underskattas. Även om åklagaren – så som i dag gäller när strafföreläggande utfärdas avseende villkorlig dom

– åläggs att underrätta den misstänkte muntligen om beslutet, så torde en förhandling vid domstol i regel uppfattas som en star- kare markering av det allvar med vilket samhället ser på den be- gångna gärningen än vad ett sådant sammanträffande med åkla- garen gör. Vid mer allvarlig brottslighet bör därför en prövning ske i domstol. Var denna gräns ska gå är dock givetvis en be- dömningsfråga.

En följd av det nu sagda är att det enligt vår bedömning inte bör införas en generell möjlighet för åklagare att utfärda straffö- reläggande avseende villkorligt fängelse. I stället bör utrymmet för strafföreläggande vara begränsat till att avse villkorligt fäng- else i förening med vissa särskilt angivna tilläggssanktioner.

14 Ökad effektivitet och förbättrad samverkan vid handläggning av mängdbrott – Redo- visning i maj 2010 av ett regeringsuppdrag till Rikspolisstyrelsen, Åklagarmyndigheten och Domstolsverket, s. 161 ff.

162

Ds 2012:54

Strafföreläggande

Strafföreläggande avseende villkorligt fängelse i förening med böter

Nuvarande reglering i 48 kap. 4 § andra stycket RB innebär att strafföreläggande kan utfärdas avseende villkorlig dom med eller utan böter. Det får därmed anses ligga närmast till hands att först överväga om strafföreläggande avseende villkorligt fängelse bör kunna omfatta villkorligt fängelse i förening med böter.

Enligt Påföljdsutredningens förslag ska villkorligt fängelse förenas med böter, om inte fängelsestraffets längd eller den till- talades tidigare brottslighet innebär att böter inte kan anses till- räckligt ingripande som tilläggssanktion (se förslaget till 31 kap. 3 § första stycket BrB). I författningskommentaren anges som riktlinje att böter kan anses tillräckligt som tilläggssanktion, om det villkorliga fängelsestraffets längd uppgår till högst tre måna- der och den tilltalade inte tidigare dömts för brott som föranlett annan påföljd än ett rent bötesstraff.15 Brottslighetens art eller karaktär saknar därvid betydelse.

En ordning där strafföreläggande får utfärdas avseende vill- korligt fängelse i förening med böter skulle visserligen omfatta brottstyper för vilka strafföreläggande inte kommer i fråga i dag pga. brottslighetens art. Å andra sidan kan villkorligt fängelse med böter endast undantagsvis väljas som påföljd när brottslig- hetens straffvärde överstiger tre månader. I sådana fall finns det i dag möjlighet att utfärda strafföreläggande avseende villkorlig dom, om inte brottslighetens art eller tidigare brottslighet talar för ett strängare påföljdsval. Det bör också beaktas att påföljds- valet enligt Påföljdsutredningens förslag blir mer förutsebart än dagens system.

Vi föreslår därför att det ska vara möjligt att förelägga villkor- ligt fängelse i förening med böter genom strafföreläggande.

15 SOU 2012:34, del 1 s. 245.

163

Strafföreläggande

Ds 2012:54

Strafföreläggande avseende villkorligt fängelse i förening med någon annan tilläggssanktion än böter

Ur effektivitetssynpunkt finns det anledning att överväga om möjligheten till strafföreläggande kan avse mer ingripande till- äggssanktioner och därigenom högre straffvärden. Ett argument för detta kan vara att strafföreläggande i dag kan utfärdas för brott som leder till villkorlig dom, även om straffvärdet är betyd- ligt högre än tre månader. Det bör därför prövas om strafföre- läggande kan komma i fråga avseende villkorligt fängelse med någon annan tilläggssanktion än böter.

Den tilläggssanktion vid vilken strafföreläggande i första hand bör kunna komma i fråga, utöver böter, är samhällstjänst. Samhällstjänst kan liksom böter lätt straffmätas i förhållande till fängelsestraffets längd. Påföljdsutredningen har också angett tydliga riktlinjer – grundat på den praxis som gäller i dag – för vilket antal timmar samhällstjänst som bör dömas ut beroende på det villkorliga fängelsestraffets längd. Det bör därmed sällan uppstå några tveksamheter kring vilken omfattning sanktionen ska ha i det enskilda fallet.

Påföljdsutredningens förslag innebär att samhällstjänst ska väljas som tilläggssanktion när det finns förutsättningar för vill- korligt fängelse, men det pga. fängelsestraffets längd eller den misstänktes tidigare brottslighet inte är tillräckligt att förena det villkorliga fängelsestraffet med böter. Den tidigare brottslighet- en får dock inte vara så omfattande att inte heller samhällstjänst kan anses vara en tillräckligt ingripande tilläggssanktion. Enligt de riktlinjer som utredningen angett kommer därmed villkorligt fängelse i förening med samhällstjänst bli aktuellt dels när den misstänkte inte tidigare har gjort sig skyldig till brott som föran- lett annan påföljd än böter och det finns anledning att bestämma påföljden till ett villkorligt fängelsestraff som är längre än tre månader, dels vid återfall i brott för vilket påföljden bör be- stämmas till villkorligt fängelse i högst tre månader.

Enligt vår bedömning kan det inte anses olämpligt att lagfö- ring i de fall som nu beskrivits sker genom strafföreläggande.

164

Ds 2012:54

Strafföreläggande

Inte heller kan samhällstjänst anses vara en sanktion av sådan karaktär att en domstolsprövning av det skälet bör vara obligato- risk. Vi gör därför bedömningen att det bör vara möjligt att ut- färda strafföreläggande avseende villkorligt fängelse med sam- hällstjänst. Vi återkommer i kommande avsnitt till frågan om fängelsestraffets längd och den misstänktes tidigare brottslighet bör påverka förutsättningarna för strafföreläggande.

De tilläggssanktioner som ska kunna träda i stället för dags- böter och samhällstjänst – övervaknings- och kontrollsanktion samt vård- eller påverkanssanktion – är inte så tydligt mätbara som böter och samhällstjänst. Därmed är straffmätningen av dessa sanktioner inte lika given. Det finns också andra skäl som talar emot att strafföreläggande utfärdas avseende villkorligt fängelse i förening med en vård- eller påverkanssanktion eller en övervaknings- och kontrollsanktion. Vård- eller påverkanssankt- ionen ska enligt Påföljdsutredningens förslag föregås av ett tyd- ligt och preciserat förslag till åtgärder från Kriminalvården, och det förutsätts en bedömning av huruvida de föreslagna åtgärder- na är tillräckligt ingripande med hänsyn till fängelsestraffets längd och eventuell tidigare brottslighet. Övervaknings- och kontrollsanktionen är avsedd att tillämpas i sista hand, när var- ken samhällstjänst eller en vård- eller påverkanssanktion kan komma i fråga. Därmed förutsätts ett tydligt ställningstagande till att samhällstjänst inte är en lämplig tilläggssanktion och att det inte heller finns förutsättningar för en vård- eller påverkans- sanktion. Bedömningar av nu angivet slag bör enligt vår bedöm- ning, i vart fall till dess att en tydlig praxis har skapats i det nya påföljdssystemet, lämpligen göras av domstol. Villkorligt fäng- else med övervaknings- och kontrollsanktion eller vård- eller påverkanssanktion bör därför, än så länge, inte kunna lagföras genom strafföreläggande.

Inte heller bör det komma i fråga att utfärda strafföreläg- gande avseende de mest ingripande tilläggssanktionerna, hemar- rest och kontraktsvård. Dessa sanktioner är avsedda att användas i flagranta återfallssituationer (kontraktsvård även vid mycket långa villkorliga fängelsestraff), där brottslighetens straffvärde i

165

Strafföreläggande

Ds 2012:54

kombination med den tilltalades tidigare brottslighet talar starkt för ett ovillkorligt fängelsestraff. I sådana situationer bör enligt vår bedömning en prövning i domstol alltid komma till stånd.

Sammantaget gör vi bedömningen att strafföreläggande bör kunna meddelas avseende villkorligt fängelse, om det villkorliga fängelsestraffet förenas med böter eller samhällstjänst. Vi vill dock inte utesluta att det på sikt kan skapas goda förutsättningar att förutse valet av även andra tilläggssanktioner. Det kan t.ex. antas att Kriminalvården kommer att utveckla standardiserade påverkansprogram för vissa brottstyper, som t.ex. grovt rattfyl- leri och våldsbrottslighet av inte alltför allvarligt slag, och att det i vissa situationer kommer att framstå som uppenbart att påfölj- den skulle bestämmas till villkorligt fängelse i förening med en vård- eller påverkanssanktion bestående av skyldighet att ge- nomgå programmet. Det kan därför finnas anledning att över- väga om utrymmet för strafföreläggande bör öka ytterligare se- dan systemet med villkorligt fängelse har varit i kraft under en tid.

Begränsning såvitt avser fängelsestraffets längd

Som anförts i det föregående bör enligt vår bedömning strafföre- läggandeinstitutet inte användas för alltför allvarlig brottslighet. Skälen till detta är två; dels bör påföljder av mer ingripande slag av rättssäkerhetsskäl kunna åläggas endast efter prövning i dom- stol, dels bör samhällets syn på mer allvarlig brottslighet marke- ras genom att domstolsprövning sker.

Våra överväganden hittills har lett till slutsatsen att villkorligt fängelse bör kunna lagföras genom strafföreläggande, om det villkorliga fängelsestraffet förenas med böter eller samhällstjänst. Böter ska enligt Påföljdsutredningens förslag som huvudregel användas som tilläggssanktion till villkorliga fängelsestraff mel- lan 14 dagar och tre månader. Samhällstjänst ska användas som tilläggssanktion till villkorliga fängelsestraff mellan 14 dagar och 11 månader. Undantagsvis ska villkorliga fängelsestraff som

166

Ds 2012:54

Strafföreläggande

uppgår till mer än tre månader kunna förenas med böter och villkorliga fängelsestraff som uppgår till ett år eller mer kunna förenas med samhällstjänst. Det innebär att villkorligt fängelse med dessa båda tilläggssanktioner, och då särskilt samhällstjänst, kan komma i fråga för förhållandevis allvarlig brottslighet.

Härtill kommer att villkorligt fängelse i sig är en mer ingri- pande påföljd än villkorlig dom. Ett villkorligt fängelsestraff innebär ett tydligare krav på att den lagförde iakttar laglydnad under prövotiden och även i övrigt uppfyller de villkor som det villkorliga fängelsestraffet förenats med. Ingripandegraden blir än högre om det villkorliga fängelsestraffet förenas med sam- hällstjänst.

Mot bakgrund av det nu anförda gör vi bedömningen att det skulle föra för långt om villkorliga fängelsestraff uppemot ett år, eller däröver, får föreläggas genom strafföreläggande. Möjlighet- en till strafföreläggande av villkorligt fängelse bör därför begrän- sas såvitt avser fängelsestraffets längd.

Enligt vår bedömning är det rimligt att dra gränsen för hur långa villkorliga fängelsestraff som får föreläggas genom straffö- reläggande vid sex månader. Ett villkorligt fängelsestraff som överstiger sex månader ska enligt Påföljdsutredningens förslag som utgångspunkt förenas med samhällstjänst, om den tilltalade är tidigare ostraffad. Enligt de riktlinjer som utredningen anger ska antalet timmar samhällstjänst då uppgå till 160 eller mer.16 Om samhällstjänst inte är en lämplig tilläggssanktion, ska det villkorliga fängelsestraffet förenas med en övervaknings- och kontrollsanktion. När det villkorliga fängelsestraffet uppgår till sex månader eller mer ska övervaknings- och kontrollsanktionen innefatta frihetsinskränkande inslag i form av t.ex. helghemar- rest. För att ett villkorligt fängelsestraff överstigande sex måna- der ska kunna förenas med en vård- eller påverkanssanktion krävs att de åtgärder som sanktionen innefattar i huvudsak mot- svarar minst 160 timmar samhällstjänst i ingripandegrad. Ett villkorligt fängelsestraff som uppgår till mer än sex månader in-

16 SOU 2012:34, del 1 s. 202.

167

Strafföreläggande

Ds 2012:54

nebär därmed en förhållandevis ingripande påföljd. Vi föreslår därför att en förutsättning för strafföreläggande avseende vill- korligt fängelse ska vara att det villkorliga fängelsestraffets längd uppgår till högst sex månader. Om åklagaren gör bedömningen att brottet bör föranleda ett villkorligt fängelsestraff som är längre än sex månader, ska alltså strafföreläggande inte utfärdas.

Strafföreläggande bör kunna utfärdas även om den misstänkte tidi- gare har gjort sig skyldig till brott

I dag kan strafföreläggande utfärdas avseende villkorlig dom eller villkorlig dom i förening med böter. Dessa påföljder används så gott som uteslutande för personer som inte tidigare har gjort sig skyldiga till brott som föranlett annan påföljd än böter.

Påföljdsutredningens förslag innebär att kortare villkorliga fängelsestraff i förening med samhällstjänst ska kunna dömas ut även vid återfall i brott på fängelsenivå. En ordning där villkorligt fängelse i förening med samhällstjänst kan föreläggas genom strafföreläggande innebär därmed en utvidgning i förhållande till vad som gäller i dag.

Vi ser dock inte något hinder mot att strafföreläggande utfär- das avseende villkorligt fängelse med samhällstjänst i återfallssi- tuationer. Strafföreläggandet innebär inte att den misstänkte får en mindre ingripande påföljd än vad han eller hon skulle ha fått om åtal hade väckts, utan åklagaren ska vid sin bedömning av påföljdsfrågan göra samma överväganden som domstolen skulle ha gjort. Dessutom innebär Påföljdsutredningens förslag till ändringar av 34 kap. BrB att det när det döms till villkorligt fäng- else vid återfall i brott inte ska göras några förordnanden såvitt avser tidigare utdömda påföljder. För det fall att åklagaren gör bedömningen att strafföreläggande avseende villkorligt fängelse i förening med samhällstjänst kan utfärdas beträffande en person som tidigare dömts till villkorligt fängelse, ska alltså det tidigare utdömda villkorliga fängelsestraffet kvarstå oförändrat.

168

Ds 2012:54

Strafföreläggande

Uppenbarhetskravet bör finnas kvar

Enligt nuvarande reglering får villkorlig dom föreläggas genom strafföreläggande endast om det är uppenbart att rätten skulle döma till sådan påföljd. Uppenbarhetskravet har, som angetts i avsnitt 6.2.1, motiverats med att det inte får råda några tveksam- heter rörande påföljdsvalet.

I rapporten Ökad effektivitet och förbättrad samverkan vid handläggning av mängdbrott från 2010 (se närmare om rappor- ten ovan) förespråkar Rikspolisstyrelsen, Åklagarmyndigheten och Domstolsverket en uppmjukning av uppenbarhetsrekvisitet. Enligt myndigheterna bör strafföreläggande avseende villkorlig dom kunna utfärdas i fall då det finns grundad anledning att anta att rätten skulle döma till sådan påföljd. Förslaget motiveras med att andelen villkorliga domar som meddelas genom strafföreläg- gande är låg, och att det kan antas ha ett samband med uppen- barhetskravet.

En uppmjukning av uppenbarhetskravet på det sätt som före- språkas i rapporten skulle eventuellt kunna komma i fråga i da- gens påföljdssystem, där det förutom böter endast är villkorlig dom som kan föreläggas genom strafföreläggande. Villkorlig dom (med eller utan böter) är typiskt sett en påföljd som an- vänds när tidigare ostraffade personer gör sig skyldiga till brott vars art inte talar för en mer ingripande påföljd. Det torde där- med sällan råda någon större tveksamhet om påföljdsvalet.

Villkorligt fängelse i förening med böter eller samhällstjänst ska enligt Påföljdsutredningens förslag kunna dömas ut i betyd- ligt fler situationer än dagens villkorliga dom (med eller utan böter). Dessutom ska villkorliga fängelsestraff av samma längd och i liknande återfallssituationer kunna förenas med olika till- äggssanktioner, beroende på den tilltalades personliga förhål- lande. Om den tilltalade är i behov av vård, behandling eller på- verkansåtgärder, ska ett villkorligt fängelsestraff i stället för bö- ter eller samhällstjänst kunna förenas med en vård- eller påver- kanssanktion. Även om samhällstjänst är en tillräckligt ingri- pande tilläggssanktion med hänsyn till fängelsestraffets längd

169

Strafföreläggande

Ds 2012:54

och den tilltalades tidigare brottslighet, ska det villkorliga fängel- sestraffet i stället förenas med en övervaknings- och kontroll- sanktion, om samhällstjänst inte bedöms vara en lämplig sankt- ion med hänsyn till den tilltalades förutsättningar att fullgöra sanktionen.

För att strafföreläggande ska kunna utfärdas avseende villkor- ligt fängelse bör det inte råda något tvivel om vare sig att dom- stolen skulle ha beslutat att fängelsestraffet ska vara villkorligt eller att det villkorliga fängelsestraffet skulle ha förenats med den tilläggssanktion som föreläggandet omfattar. För det fall det finns tveksamheter i något av dessa avseenden bör åtal väckas, så att saken får prövas av domstol. Enligt vår bedömning bör därför en förutsättning för strafföreläggande av villkorligt fängelse, oavsett om det villkorliga fängelsestraffet förenas med böter eller samhällstjänst, vara att det är uppenbart att rätten skulle döma till den påföljd som föreläggandet avser. Uppenbarhetsrekvisitet bör alltså finnas kvar såvitt avser möjligheten att utfärda straffö- reläggande beträffande påföljd över bötesnivån.

Ingen begränsning såvitt avser den misstänktes ålder

Enligt nuvarande reglering får strafföreläggande avseende vill- korlig dom inte utfärdas för brott som har begåtts av någon som inte har fyllt 18 år. Denna begränsning har motiverats med att påföljdssystemet för lagöverträdare i den åldersgruppen är rikt differentierat och att påföljdsvalet i det enskilda fallet därmed kan vara särskilt svårt.

I det påföljdssystem som Påföljdsutredningen föreslår ska la- göverträdare som begått brott före 18 års ålder så gott som alltid dömas till en ungdomspåföljd. Undantag görs endast om den tilltalade vid tidpunkten för domen är över 18 år och det skulle vara olämpligt att bestämma påföljden till en ungdomspåföljd (se förslaget till 32 kap. 1 § BrB). Villkorligt fängelse ska således i princip vara förbehållet lagöverträdare som var över 18 år när brottet begicks. I de undantagssituationer då villkorligt fängelse

170

Ds 2012:54

Strafföreläggande

kan komma i fråga för personer som begått brott före 18 års ålder kan det knappast anses uppenbart att rätten skulle döma till en sådan påföljd. Det finns därmed inte något behov av att be- gränsa möjligheten till strafföreläggande avseende villkorligt fängelse till brott som är begångna av personer som var över 18 år vid brottstillfället.

Behov av utredning från Kriminalvården

Våra förslag innebär att strafföreläggande får utfärdas avseende villkorligt fängelse i högst sex månader, om det villkorliga fäng- elsestraffet förenas med böter eller samhällstjänst och det är up- penbart att rätten skulle döma till sådan påföljd.

Påföljdsutredningens förslag innebär att såväl böter som samhällstjänst kan ersättas av en vård- eller påverkanssanktion, om den tilltalade är i behov av vård, behandling eller påverkans- åtgärder och Kriminalvården kan tillhandahålla sådana åtgärder som är tillräckligt ingripande med hänsyn till fängelsestraffets längd och den tilltalades tidigare brottslighet. Oavsett om straff- föreläggande ska utfärdas avseende ett villkorligt fängelsestraff med böter eller ett villkorligt fängelsestraff med samhällstjänst förutsätts därför att åklagaren gör bedömningen att en vård- eller påverkanssanktion inte är aktuell. För att villkorligt fängelse ska kunna förenas med samhällstjänst förutsätts dessutom att sam- hällstjänst är en lämplig tilläggssanktion med hänsyn till den tilltalades personliga förhållanden och övriga omständigheter.

Möjligheten att ersätta böter eller samhällstjänst med en vård- eller påverkanssanktion och kravet på lämplighet för samhälls- tjänst innebär att åklagaren kommer att behöva underlag från Kriminalvården om den misstänktes personliga förhållanden innan ett strafföreläggande avseende villkorligt fängelse utfärdas. Underlaget behöver dock inte vara mer utförligt än att åklagaren på grundval därav kan göra bedömningen att en vård- eller på- verkanssanktion inte är aktuell och – i samhällstjänstfallen – att samhällstjänst är en lämplig tilläggssanktion för den misstänkte.

171

Strafföreläggande

Ds 2012:54

Enligt 2 § lagen (1991:2041) om särskild personutredning i brottmål, m.m. har åklagare möjlighet att innan åtal har väckts hämta in yttrande från Kriminalvården, s.k. personutredning. Beslut att hämta in ett sådant yttrande förutsätter att den miss- tänkte har erkänt gärningen eller det annars finns sannolika skäl för misstanken att han eller hon har begått brottet. Denna regle- ring är enligt vår bedömning tillräcklig för att tillgodose att åkla- gare kan hämta in de uppgifter som krävs för att avgöra om för- utsättningarna för strafföreläggande är uppfyllda. Det är dock av vikt att det skapas goda rutiner för hur underlaget ska hämtas in och vilka uppgifter det ska innehålla. Det bör ankomma på Åklagarmyndigheten och Kriminalvården att i samråd utarbeta sådana rutiner.

Tillämplighet av bestämmelserna i 34 kap. BrB

Enligt nuvarande reglering i 48 kap. 4 § första stycket RB är be- stämmelsen i 34 kap. 1 § första stycket 2 BrB, som ger möjlighet att döma särskilt till påföljd för brott som begåtts före det att ett tidigare utdömt fängelsestraff eller en tidigare utdömd villkorlig dom, skyddstillsyn eller sluten ungdomsvård helt har verkställts, tillämplig vid strafföreläggande avseende bötesstraff. Motsva- rande bestämmelse finns inte beträffande strafföreläggande avse- ende villkorlig dom, vilket motiverats med att det ska vara up- penbart att påföljden ska bestämmas till villkorlig dom för att strafföreläggande ska kunna komma i fråga och att så inte kan anses vara fallet i de situationer som avses i 34 kap. BrB.

De förslag som vi lämnar innebär att strafföreläggande kan utfärdas avseende villkorligt fängelse, även om den tilltalade tidi- gare har gjort sig skyldig till brott på fängelsenivå. Avsikten är att det i sådana fall ska föreläggas ett särskilt villkorligt fängelse- straff, och att tidigare utdömda påföljder ska lämnas oföränd- rade. Strafföreläggande ska alltså inte kunna innebära att en tidi- gare utdömd påföljd får omfatta även senare brottslighet eller att

172

Ds 2012:54

Strafföreläggande

en tidigare utdömd påföljd undanröjs och det föreläggs en ny påföljd för den samlade brottsligheten.

Det kan hävdas – vilket också gjorts i kommentaren till rätte- gångsbalken, se avsnitt 6.2.1 ovan – att det inte finns någon be- stämmelse som utesluter att åklagare meddelar strafföreläggande med en särskild påföljd när den misstänkte redan undergår på- följd för annan brottslighet och att det därmed inte skulle finnas något behov av att reglera denna fråga i rättegångsbalken. Vi anser dock att det i förtydligande syfte bör framgå av regleringen om strafföreläggande att den av Påföljdsutredningen föreslagna bestämmelsen i 34 kap. 1 § BrB, som reglerar förutsättningarna att döma ut en särskild påföljd för nyupptäckt eller ny brottslig- het, är tillämplig när strafföreläggande meddelas avseende böter eller villkorligt fängelse.

6.4.2Godkännande av strafföreläggande genom ombud

Vårt förslag: Ombud ska inte kunna godkänna strafföreläg- gande som avser villkorligt fängelse.

Enligt nuvarande reglering i 48 kap. 10 § första stycket RB får skriftligt godkännande av strafföreläggande lämnas av den som är ombud för den misstänkte. Ett ombud får dock inte godkänna strafföreläggande som avser villkorlig dom. Detta undantag har motiverats med att ett strafföreläggande avseende villkorlig dom bör meddelas den misstänkte vid ett personligt sammanträffande med åklagaren.

Enligt vår bedömning bör ett strafföreläggande som avser villkorligt fängelse meddelas den misstänkte personligen vid ett sammanträffande med åklagaren. Det bör därför inte finnas möj- lighet för den misstänkte att godkänna ett strafföreläggande av- seende villkorligt fängelse genom ombud.

173

Strafföreläggande

Ds 2012:54

6.4.3Klagan på strafföreläggande

Vårt förslag: Klagan på strafföreläggande som avser villkor- ligt fängelse i förening med böter ska ha kommit in till tings- rätten inom ett år efter det att åtgärd för verkställighet av för- läggandet företogs hos den misstänkte.

Klagan på strafföreläggande som avser villkorligt fängelse i förening med samhällstjänst ska ha kommit in till tingsrätten inom ett år från det att prövotiden för det villkorliga fängelse- straffet har börjat löpa.

Enligt nuvarande reglering i 59 kap. 7 § andra stycket RB ska klagan på strafföreläggande ha kommit in till tingsrätten inom ett år efter det att åtgärd för verkställighet av förläggandet före- togs hos den misstänkte. Om föreläggandet inte avser någon annan påföljd än villkorlig dom, ska klagofristen i stället räknas från det att prövotiden för den villkorliga domen började löpa. Som anförts i avsnitt 6.2.1 innebär detta att fristen för klagan på strafföreläggande som avser böter eller villkorlig dom i förening med böter löper ut ett år efter det att indrivningsåtgärder har inletts såvitt avser bötesstraffet, medan motsvarande frist för strafförelägganden som avser en ren villkorlig dom löper ut ett år efter det att prövotiden för den villkorliga domen har börjat löpa.

Vårt förslag i avsnitt 6.4.1 innebär att villkorligt fängelse i förening med böter eller samhällstjänst ska kunna föreläggas den dömde genom strafföreläggande. Det måste övervägas vilken frist som ska gälla för klagan på ett sådant föreläggande.

När det gäller villkorligt fängelse i förening med böter finns det inget som hindrar att fristen – på samma sätt som vid straffö- reläggande av ett rent bötesstraff – börjar löpa inom ett år efter det att åtgärd för verkställighet av förläggandet företogs hos den misstänkte, dvs. inom ett år från det att indrivningsåtgärder har inletts såvitt avser böterna.

174

Ds 2012:54

Strafföreläggande

När villkorligt fängelse förenas med samhällstjänst är avsikten att samhällstjänsten ska börja verkställas i direkt anslutning till att prövotiden för det villkorliga fängelsestraffet börjar löpa. Det framstår därför som mest lämpligt att fristen för klagan på ett sådant strafföreläggande knyter an till prövotidens inledning. Vad som ytterligare talar för en sådan ordning är att prövotidens start utgör startpunkten för den tid inom vilken det kan vidtas åtgärder med avseende på det villkorliga fängelsestraffet, t.ex. beslut om verkställighet i kriminalvårdsanstalt i anledning av återfall i brott eller bristande verkställighet av den tilläggssankt- ion som det villkorliga fängelsestraffet förenats med.

Vi föreslår således att tiden för klagan på strafföreläggande som avser villkorligt fängelse i förening med böter ska räknas från det att det att åtgärd för verkställighet av förläggandet före- togs hos den misstänkte, medan tiden för klagan på strafföreläg- gande som avser villkorligt fängelse i förening med samhälls- tjänst ska räknas från det att prövotiden för det villkorliga fäng- elsestraffet har börjat löpa.

6.4.4Förutsättningarna för strafföreläggande enligt LUL

Vår bedömning: Det bör inte införas någon möjlighet att ut- färda strafföreläggande avseende varningsstraff.

Enligt nuvarande reglering i 15 § LUL får åklagare utfärda straff- föreläggande för brott som har begåtts av någon som inte har fyllt 18 år, om det kan antas att den unge om åtal hade väckts skulle ha dömts endast till böter. Någon möjlighet att utfärda strafföreläggande avseende någon av de särskilda ungdomspå- följderna finns däremot inte.

Påföljdsutredningen föreslår att påföljdssystemet för unga la- göverträdare ska kompletteras med ytterligare tre ungdomspå- följder. En av dessa påföljder är varningsstraff. Varningsstraffet har inget reellt verkställighetsinnehåll, utan innebär endast att

175

Strafföreläggande

Ds 2012:54

den unge av domstolen tilldelas en varning. För det fall att det redan på förundersökningsstadiet kan konstateras att brottslig- heten är sådan att ett varningsstraff kan förväntas, ska det enligt vad utredningen föreslår vara möjligt att besluta om åtalsunderlå- telse.

Som anförs i avsnitt 6.3.2 kan det vid ett genomförande av På- följdsutredningens förslag finnas anledning att överväga om det ska vara möjligt att utfärda strafföreläggande avseende varnings- straff. Vi har dock funnit att det med hänsyn till varningsstraf- fets funktion och syfte inte bör införas en sådan möjlighet. I de fall då det enligt åklagarens bedömning finns tillräckliga skäl för att väcka åtal för brottslighet för vilken det kan antas att ett var- ningsstraff kommer att dömas ut, bör målet prövas av domstol. Vi kan inte heller se att det skulle finnas något behov av att före- lägga varningsstraff genom strafföreläggande, då åklagaren i de fall då han eller hon anser att det finns förutsättningar för ett sådant straff kan meddela åtalsunderlåtelse.

176

7Förordnande av offentlig försvarare

7.1Inledning

I detta kapitel behandlas frågor som rör förutsättningarna för att förordna offentlig försvarare för den som är misstänkt för brott. Kapitlet inleds med en beskrivning av nuvarande reglering (av- snitt 7.2). Därefter följer en analys av vilken betydelse ett ge- nomförande av Påföljdsutredningens förslag skulle få för förut- sättningarna för att förordna offentlig försvarare (avsnitt 7.3). Slutligen redovisas våra överväganden och förslag (avsnitt 7.4).

7.2Nuvarande reglering

7.2.1Regleringen i rättegångsbalken

Enligt 21 kap. 3 § första stycket RB får den som misstänks för brott biträdas av försvarare vid sin talans förberedande och utfö- rande. Rätten att anlita en försvarare är ovillkorlig och gäller vid alla brott.

En s.k. privat försvarare, vars arvode i första hand den miss- tänkte har att betala, utses enligt 21 kap. 3 § andra stycket RB av den misstänkte eller av den som har vårdnaden om honom eller henne.

177

Förordnande av offentlig försvarare

Ds 2012:54

I 21 kap. 3 a § RB finns bestämmelser om offentlig försvarare, som förordnas av rätten. Regleringen fick sin nuvarande utform- ning genom lagändringar som trädde i kraft 1984. I förarbetena till 1984 års reform uttalas att syftet med bestämmelserna är att skapa en garanti för att en misstänkt som inte själv har skaffat en försvarare inte lämnas utan möjlighet till juridisk hjälp när sådan hjälp behövs. Utgångspunkten för rättens bedömning av om offentlig försvarare ska förordnas ska vara om försvarare behövs med hänsyn till målets beskaffenhet o.d.1

Enligt paragrafens första stycke ska offentlig försvarare för- ordnas åt den som är anhållen eller häktad, om han eller hon begär det. På begäran ska också offentlig försvarare förordnas för den som är misstänkt för ett brott för vilket det inte är stadgat lindrigare straff än fängelse i sex månader. I propositionen till 1984 års lagändringar uttalas att sådana brott generellt sett är av så allvarlig art att en misstänkt nära nog undantagslöst har behov av en försvarare.2

Om den som är anhållen eller häktad eller som är misstänkt för ett brott för vilket minimistraffet överstiger sex månader inte begär att få en offentlig försvarare, eller om den misstänkte inte omfattas av regleringen i första stycket, gäller regleringen i 21 kap. 3 a § andra stycket RB. Där anges tre olika situationer då offentlig försvarare ska förordnas:

1.om den misstänkte är i behov av försvarare med hänsyn till utredningen om brottet,

2.om försvarare behövs med hänsyn till att det är tveksamt vilken påföljd som ska väljas och det finns anledning att döma till annan påföljd än böter eller villkorlig dom eller sådana påföljder i förening, eller

3.om det i övrigt föreligger särskilda skäl med hänsyn till den misstänktes personliga förhållanden eller till vad må- let rör.

1Prop. 1983/84:23 s. 13.

2A. prop. s. 15.

178

Ds 2012:54

Förordnande av offentlig försvarare

När det gäller konsekvenserna av Påföljdsutredningens förslag är det särskilt den andra punkten som är av betydelse. Såvitt avser denna punkt anges i förarbetena att det i mål där det är tveksamt vilken påföljd som ska väljas, krävs att den tilltalade biträds av offentlig försvarare för att man ska vara säker på att de relevanta omständigheterna kommer fram. Detta kan enligt motiven vara fallet även i mål som i övrigt är enkla. Försvarare bör dock inte förordnas om det inte råder någon egentlig tveksamhet om på- följdsvalet, som t.ex. om det står i det närmaste klart att påfölj- den kommer att bli skyddstillsyn, vilket enligt motiven kan vara fallet vid vissa förmögenhetsbrott. Inte heller om valet står mel- lan böter och villkorlig dom bör försvarare förordnas, då ingen av dessa påföljder anses vara så ingripande att försvarare behövs.3

Ofta är det den misstänktes personliga förhållanden som gör att det är tveksamt vilken påföljd som ska väljas. I rättsfallet NJA 1985 s. 694 hade tingsrätten dömt den tilltalade till fängelse för stöld. Den tilltalade överklagade och yrkade att påföljden skulle bestämmas till villkorlig dom. Han begärde samtidigt att offentlig försvarare skulle förordnas för honom. Hovrätten läm- nade begäran om offentlig försvarare utan bifall. Högsta domsto- len gjorde bedömningen att det fick anses vara tveksamt vilken påföljd som skulle väljas och att offentlig försvarare därför skulle förordnas. Samma bedömning gjordes i rättsfallet NJA 1988 s. 37, där tingsrätten hade dömt den tilltalade till fängelse för narkotikabrott. Högsta domstolen, som hänvisade till den tillta- lades personliga förhållanden, konstaterade att omständigheterna fick anses vara sådana att det var tveksamt vilken påföljd som skulle väljas och att det därför fanns förutsättningar att förordna offentlig försvarare.

Även ny lagstiftning på påföljdsområdet kan göra påföljdsfrå- gan tveksam. I rättsfallet NJA 1999 s. 541 hade tingsrätten dömt den tilltalade, en tidigare ostraffad 21-åring, för våld och hot mot tjänsteman till fängelse. Den tilltalade överklagade domen och yrkade att han skulle dömas till en icke frihetsberövande påföljd.

3 A. prop. s. 17.

179

Förordnande av offentlig försvarare

Ds 2012:54

Han yrkade också att offentlig försvarare skulle förordnas för honom. Hovrätten lämnade begäran om förordnande av offentlig försvarare utan bifall. Den tilltalade överklagade beslutet till Högsta domstolen och anförde att han var i behov av försvarare för att få frågan om samhällstjänst kunde bli aktuellt som påföljd tillräckligt belyst. Högsta domstolen anförde att påföljdssyste- met nyligen ändrats, bl.a. genom att systemet med samhällstjänst permanentats och utvidgats till att gälla även i kombination med villkorlig dom. Med hänsyn därtill ansåg Högsta domstolen att det var tveksamt vilken påföljd som skulle väljas och att offentlig försvarare skulle förordnas.

7.2.2Offentlig försvarare för unga lagöverträdare

Enligt 24 § LUL ska offentlig försvarare förordnas för en miss- tänkt som inte har fyllt 18 år, om det inte är uppenbart att han eller hon saknar behov av försvarare.

Det finns alltså en stark presumtion för att försvarare ska förordnas för underåriga misstänkta. I förarbetena anges att of- fentlig försvarare inte bör förordnas i de fall då man klart kan säga att den misstänkte inte har behov av det stöd som en offent- lig försvarare kan ge.4 Vidare anförs att behovet av offentlig för- svarare i många fall inte är lika starkt innan åtal har väckts som vid rättegången. En misstänkt kan t.ex. sakna behov av offentlig försvarare vid bagatellartade brott eller i mål där åtalsunderlåtelse eller strafföreläggande torde komma att meddelas. Det är då i många fall fråga om erkända brott av inte alltför svår beskaffen- het.5

4Prop. 2000/01:56 s. 26.

5A. prop. s. 33.

180

Ds 2012:54

Förordnande av offentlig försvarare

7.3Betydelsen av Påföljdsutredningens förslag

Vid ett genomförande av Påföljdsutredningens förslag att ut- mönstra villkorlig dom ur påföljdssystemet måste 21 kap. 3 a § andra stycket 2 RB, där det anges att försvarare ska förordnas om det är tveksamt vilken påföljd som ska väljas och det finns anledning att döma till annan påföljd än böter eller villkorlig dom eller sådan påföljder i förening, ändras. Vad som måste övervägas är i vilken utsträckning försvarare ska förordnas i fall där det finns anledning att döma ut ett villkorligt fängelsestraff. Det bör därvid övervägas om möjligheten till offentlig försvarare ska begränsas av det villkorliga fängelsestraffets längd eller av den tilläggssanktion som detta kan antas komma att förenas med.

Ett genomförande av utredningens förslag påkallar inte någon ändring av bestämmelserna om förordnande av offentlig försva- rare i LUL.

7.4Överväganden och förslag

Vårt förslag: Regleringen i 21 kap. 3 a § andra stycket 2 RB ändras på så sätt att försvarare ska förordnas om det är tvek- samt vilken påföljd som ska väljas och det finns anledning att döma till annan påföljd än böter.

I 21 kap. 3 a § andra stycket 2 RB anges att offentlig försvarare – utöver vad som anges i paragrafens första stycke – ska förordnas om det behövs med hänsyn till att det är tveksamt vilken påföljd som ska väljas och det finns anledning att döma till annan påföljd än böter eller villkorlig dom eller sådana påföljder i förening. Förutsättningarna för förordnande av offentlig försvarare är alltså två; dels ska det råda tveksamhet om vilken påföljd som ska väljas, dels ska det finnas anledning att döma till annan påföljd än böter, villkorlig dom eller villkorlig dom i förening med böter.

181

Förordnande av offentlig försvarare

Ds 2012:54

Även i ett påföljdssystem med villkorligt fängelse bör offent- lig försvarare förordnas om påföljdsvalet är tveksamt och det finns anledning att döma ut en påföljd av inte alltför lindrigt slag. Den fråga som måste övervägas är i vilken utsträckning offentlig försvarare ska förordnas om det finns anledning att döma ut ett villkorligt fängelsestraff.

Det skulle kunna hävdas att förutsättningarna för förord- nande av offentlig försvarare förändras minst om regleringen i 21 kap. 3 a § andra stycket 2 RB ändras på så sätt att offentlig försvarare ska förordnas om förvarare behövs med hänsyn till att det är tveksamt vilken påföljd som ska väljas och det finns an- ledning att döma till annan påföljd än böter eller till villkorligt fängelse i förening med böter. Ett sådant ställningstagande byg- ger på att villkorligt fängelse med böter får anses motsvara vill- korlig dom med böter i ingripandegrad. Därmed skulle det inte

– om det inte finns andra skäl som talar för att försvarare för- ordnas – finnas anledning att förordna offentlig försvarare när den mest ingripande påföljd som kan förutses för brottsligheten är villkorligt fängelse med böter.

Enligt vår bedömning bör dock förutsättningarna för förord- nande av offentlig försvarare när det finns anledning att döma ut ett villkorligt fängelsestraff vara något mer generösa än så.

Inledningsvis bör beaktas att villkorligt fängelse innebär att det döms ut ett fängelsestraff av viss längd och att den dömde riskerar att få verkställa detta straff i kriminalvårdsanstalt om inte han eller hon uppfyller de villkor som straffet förenas med. Den som döms till fängelse står således alltid en risk att få av- tjäna fängelsestraffet i anstalt, även om det beslutas att detta ska vara villkorligt. Ett villkorligt fängelsestraff är därmed en förhål- landevis ingripande påföljd, även om straffet förenas med en tilläggssanktion av mindre ingripande slag. Enligt vår bedömning är villkorligt fängelse, oavsett tilläggssanktion, alltid att anse som en svårare påföljd än villkorlig dom.

Därtill kommer att påföljdsbestämningen vid villkorligt fäng- else kan vara förenad med tveksamheter i flera avseenden. För det första ska det när ett fängelsestraff döms ut – oavsett om det

182

Ds 2012:54

Förordnande av offentlig försvarare

beslutas att straffet ska vara villkorligt eller inte – bestämmas hur långt straffet ska vara. Straffmätningen innefattar en bedömning av brottslighetens straffvärde och beaktande av eventuella s.k. billighetsskäl enligt regleringen i 29 kap. 5 § BrB.

Sedan fängelsestraffets längd bestämts, ska det avgöras om straffet kan dömas ut villkorligt. Vid den bedömningen beaktas inte bara straffets längd, utan även den tilltalades tidigare brotts- lighet.

Slutligen ska det villkorliga fängelsestraffet förenas med en tilläggssanktion. Valet av tilläggssanktion grundas på brottslig- hetens straffvärde och den tilltalades eventuella tidigare brotts- lighet. Vilken sanktion som ska väljas är dock inte alltid givet, eftersom villkorliga fängelsestraff av samma längd och i motsva- rande återfallssituationer kan förenas med tilläggssanktioner av olika slag beroende på den tilltalades personliga förhållanden. Även om böter skulle vara en tillräckligt ingripande tilläggs- sanktion, kan det i stället bli aktuellt med en vård- eller påver- kanssanktion. Om brottslighetens straffvärde i kombination med den tilltalades tidigare brottslighet leder till att det villkor- liga fängelsestraffet bör förenas med samhällstjänst, kan en lämp- lighetsbedömning eller en bedömning av den tilltalades behov av vård eller behandling innebära att en övervaknings- och kontroll- sanktion eller en vård- eller påverkanssanktion i stället kommer i fråga.

I den mån det finns tveksamheter i något av nu angivna avse- enden bör det enligt vår bedömning förordnas offentlig försva- rare för den dömde. Vi föreslår därför att 21 kap. 3 a § andra stycket 2 RB ändras på så sätt att försvarare ska förordnas om det är tveksamt vilken påföljd som ska väljas och det finns an- ledning att döma till annan påföljd än böter. Det innebär att of- fentlig försvarare alltid ska förordnas om påföljdsfrågan är tvek- sam och det finns anledning att döma till fängelse – villkorligt eller ovillkorligt. Tveksamheten kan avse valet mellan böter och fängelse, fängelsestraffets längd, frågan om det ska beslutas att ett fängelsestraff ska vara villkorligt eller valet av tilläggssanktion till ett villkorligt fängelsestraff.

183

8Rättegångsbalkens bestämmelser om rättegången i brottmål

8.1Inledning

I detta kapitel övervägs frågor som rör rättegångsbalkens be- stämmelser om rättegången i brottmål. De bestämmelser som behandlas är bestämmelserna om avgörande efter en huvudför- handling i den tilltalades utevaro enligt 46 kap. 15 a § (avsnitt 8.2), bestämmelserna om avgörande av mål utan huvudförhand- ling i 45 kap. 10 a § och 51 kap. 13 § (avsnitt 8.3), bestämmelser- na om dom i förenklad form i 30 kap. 6 § (avsnitt 8.4), bestäm- melserna om omröstning i 29 kap. (avsnitt 8.5) samt förbudet mot reformatio in pejus i 51 kap. 25 § (avsnitt 8.6).

Varje avsnitt inleds med en beskrivning av nuvarande regle- ring. Därefter följer en analys av vilken betydelse ett genomfö- rande av Påföljdsutredningens förslag skulle få för den aktuella regleringen och slutligen redovisas våra överväganden och för- slag.

185

Rättegångsbalkens bestämmelser om rättegången i brottmål

Ds 2012:54

8.2Avgörande efter huvudförhandling i den tilltalades utevaro

8.2.1Nuvarande reglering

Huvudregeln i rättegångsbalken är att brottmål avgörs efter en muntlig huvudförhandling, vid vilken den tilltalade ska vara per- sonligen närvarande. Under de förutsättningar som anges i 46 kap. 15 a § RB får dock målet avgöras trots att den tilltalade har inställt sig till huvudförhandlingen endast genom ombud (dvs. inte är personligen närvarande) eller helt har uteblivit från förhandlingen. I dessa fall hålls huvudförhandlingen i den tillta- lades utevaro.

Enligt 46 kap. 15 a § första stycket RB får målet avgöras efter en huvudförhandling i den tilltalades utevaro om saken kan utre- das tillfredsställande och

1.det inte finns anledning att döma till annan påföljd än bö- ter, fängelse i högst tre månader, villkorlig dom eller skyddstillsyn eller sådana påföljder i förening,

2.den tilltalade, sedan han eller hon har delgetts stämning, har avvikit eller håller sig undan på ett sådant sätt att han eller hon inte kan hämtas till huvudförhandlingen eller

3.den tilltalade lider av en allvarlig psykisk störning och hans eller hennes närvaro därför inte är nödvändig.

Enligt paragrafens andra stycke likställs ett beslut enligt 34 kap. 1 § första stycket 1 BrB om att en tidigare utdömd påföljd ska avse också annan brottslighet med de påföljder som anges i första stycket 1. Det gäller dock inte om domstolen har för av- sikt att samtidigt förklara villkorligt medgiven frihet om mer än tre månader förverkad.

När brottsbalken trädde i kraft 1965 var möjligheten att av- göra ett mål efter en huvudförhandling där den tilltalade inte varit närvarande begränsad till situationer där det inte fanns an- ledning att döma till annan påföljd än böter. Möjligheten att

186

Ds 2012:54

Rättegångsbalkens bestämmelser om rättegången i brottmål

döma till ett kortare fängelsestraff, villkorlig dom eller skydds- tillsyn efter en huvudförhandling i den tilltalades utevaro inför- des 1982. Utvidgningen motiverades av ett önskemål om att minska antalet huvudförhandlingar som måste ställas in pga. att den tilltalade inte inställt sig.1 I 1982 års lagstiftningsärende an- förde lagrådet att möjligheten att döma till villkorlig dom eller skyddstillsyn i den tilltalades utevaro borde begränsas till fall då brottsligheten som sådan tveklöst inte kan förskylla mer än tre månaders fängelse. Lagrådet grundade sin bedömning på att domstolarna inte vid allvarligare brott bör döma till villkorlig dom eller skyddstillsyn utan att ha någon personlig kontakt med den tilltalade. I propositionen uttalade departementschefen att han hade förståelse för lagrådets synpunkt och att avsaknaden av personlig kontakt i flertalet fall också torde göra påföljdsfrågan så tveksam att målet inte kan avgöras i den tilltalades utevaro. Departementschefen ansåg det dock mindre lämpligt att i lagen uttryckligen begränsa möjligheten att använda villkorlig dom eller skyddstillsyn till fall då brottsligheten annars skulle ha för- skyllt högst tre månaders fängelse, eftersom domstolarna i så fall skulle tvingas till bedömningar som knappast förekommer och som skulle komplicera handläggningen. Han angav vidare att han inte kunde se något sakligt skäl mot att avgöra ett mål om t.ex. grov stöld i den tilltalades utevaro när denne erkänt och person- utredningen klart visar att skyddstillsyn är den lämpligaste på- följden. Som ytterligare skäl för att inte begränsa möjligheten att döma till villkorlig dom eller skyddstillsyn i den tilltalades ute- varo angavs att dessa påföljder torde framstå som lindrigare än t.o.m. ett mycket kortvarigt fängelsestraff.2

8.2.2Betydelsen av Påföljdsutredningens förslag

Påföljdsutredningens förslag att utmönstra villkorlig dom och skyddstillsyn ur påföljdssystemet och i stället införa en möjlig-

1 Prop. 1981/82:105 s. 5.

2A. prop. s. 24.

187

Rättegångsbalkens bestämmelser om rättegången i brottmål

Ds 2012:54

het att besluta att ett fängelsestraff ska vara villkorligt leder till konsekvenser för möjligheten att avgöra ett mål efter en huvud- förhandling i den tilltalades utevaro enligt 46 kap. 15 a § första stycket 1 RB, då det i den bestämmelsen anges att målet får av- göras om det inte finns anledning att döma till annan påföljd än bl.a. villkorlig dom eller skyddstillsyn.

Vad som först måste övervägas är i vilken utsträckning ett brottmål ska kunna avgöras efter en huvudförhandling där den tilltalade inte har varit närvarande, om det finns anledning att döma ut ett villkorligt fängelsestraff.

Nuvarande reglering ger inte möjlighet att avgöra ett mål ef- ter en huvudförhandling i den tilltalades utevaro, om det finns anledning att döma till ungdomsvård, ungdomstjänst eller sluten ungdomsvård. Påföljdsutredningen föreslår förändringar i på- följdssystemet för unga lagöverträdare som bl.a. innebär att det införs nya ungdomspåföljder. Det bör därför också övervägas om – och i så fall i vilken utsträckning – det vid ett genomfö- rande av utredningens förslag ska finnas möjlighet att avgöra ett mål efter en huvudförhandling i den tilltalades utevaro om det finns anledning att döma till en ungdomspåföljd.

Slutligen föreslår Påföljdsutredningen genomgripande för- ändringar av regleringen i 34 kap. BrB. Det bör övervägas i vad mån ett genomförande av de förslagen kräver följdändringar i 46 kap. 15 a § andra stycket RB om avgörande i utevaro om det finns anledning att besluta om s.k. konsumtionsdom.

8.2.3Överväganden och förslag

Våra förslag och vår bedömning: Regleringen i 46 kap. 15 a § första stycket 1 RB ändras så att det ges möjlighet att avgöra ett brottmål trots att den tilltalade har inställt sig till huvud- förhandling endast genom ombud eller uteblivit, om det inte finns anledning att döma till annan påföljd än böter eller fängelse, där fängelsestraffet uppgår till högst tre månader el- ler döms ut villkorligt. En förutsättning för att avgöra ett mål

188

Ds 2012:54

Rättegångsbalkens bestämmelser om rättegången i brottmål

efter en huvudförhandling i den tilltalades utevaro ska alltjämt vara att saken kan utredas tillfredsställande.

Det bör inte vara möjligt att avgöra ett mål efter en huvud- förhandling i den tilltalades utevaro om det finns anledning att döma ut en ungdomspåföljd.

Möjligheten att avgöra ett mål i den tilltalades utevaro om det finns anledning att meddela en s.k. konsumtionsdom bör finnas kvar.

Avgörande av mål efter en huvudförhandling i den tilltalades ute- varo när det finns anledning att döma till ett villkorligt fängelse- straff

Enligt 46 kap. 15 a § första stycket 1 RB får ett mål avgöras efter en huvudförhandling där den tilltalade har inställt sig endast ge- nom ombud eller uteblivit om det inte finns anledning att döma till annan påföljd än bl.a. villkorlig dom och skyddstillsyn. På- följdsutredningen föreslår att påföljderna villkorlig dom och skyddstillsyn ska utmönstras ur påföljdssystemet och ersättas av en möjlighet att besluta att ett fängelsestraff ska vara villkorligt. Ett genomförande av utredningens förslag innebär därmed att 46 kap. 15 a § första stycket 1 RB måste ändras. Som anförts i före- gående avsnitt måste det övervägas om – och i så fall i vilken utsträckning – det ska finnas möjlighet att avgöra ett mål efter en huvudförhandling i den tilltalades utevaro om det finns anled- ning att döma ut ett villkorligt fängelsestraff.

Möjligheten att avgöra ett mål trots att den tilltalades inte har inställt sig till huvudförhandlingen, eller endast har inställt sig genom ombud, har motiverats av samhällsekonomiska hänsyn. En inställd huvudförhandling leder till ökade kostnader för det allmänna för såväl domstol som åklagare och eventuell offentlig försvarare. Om målsägande eller vittnen ska höras vid huvudför- handlingen, måste de kallas till en ny förhandling med den risk för ytterligare inkomstbortfall och andra olägenheter som det innebär. Därtill kommer att det av utredningsskäl är angeläget

189

Rättegångsbalkens bestämmelser om rättegången i brottmål

Ds 2012:54

att huvudförhandling kan hållas i så nära anslutning till brottet som möjligt. Detta gäller särskilt om det finns muntlig bevis- ning, då målsägande och vittnen riskerar att få en sämre minnes- bild av händelsen ju längre tid som förflyter. Det är därför i högsta grad angeläget att antalet huvudförhandlingar som får ställa in hålls nere.

Det nu anförda talar för att det ska finnas så goda förutsätt- ningar som möjligt att avgöra brottmål trots att den tilltalade inte har inställt sig till huvudförhandlingen eller endast inställt sig genom ombud. Samtidigt måste dock beaktas att den från rättssäkerhetssynpunkt bästa ordningen många gånger är att den tilltalade är närvarande vid huvudförhandlingen och hörs både om den åtalade gärningen och om sina personliga förhållanden. I nuvarande reglering har detta markerats genom att det inled- ningsvis i 46 kap. 15 a § första stycket RB anges att en förutsätt- ning för att avgöra ett mål efter en huvudförhandling i den tillta- lades utevaro är att saken kan utredas tillfredsställande. Kravet på tillfredsställande utredning avser både skuldfrågan och påföljds- frågan. Om den tilltalade inte inställer sig till huvudförhandling- en och det uppstår tveksamheter rörande valet av påföljd som innebär att han eller hon bör höras om sina personliga förhållan- den, ska alltså huvudförhandlingen ställas in och domstolen kalla till ny förhandling. Kravet på tillfredsställande utredning är en- ligt vår bedömning tillräckligt för att tillgodose att målet blir tillräckligt utrett i de fall då en mindre ingripande påföljd kan förutses. Om det kan bli aktuellt att döma till en påföljd av mer ingripande slag, bör det dock av rättssäkerhetsskäl inte vara möj- ligt att avgöra målet utan att först hålla en huvudförhandling där den tilltalade är personligen närvarande.

Det nu sagda innebär att förutsättningarna för att avgöra ett mål i den tilltalades utevaro måste bestämmas efter en avvägning mellan processekonomiska hänsyn och rättssäkerhetsskäl.

Påföljdsutredningens förslag innebär att påföljdssystemet för vuxna lagöverträdare ska bestå av två påföljder; böter och fäng- else, där fängelse kan dömas ut villkorligt eller ovillkorligt. Ett sätt att anpassa regleringen i 46 kap. 15 a § RB till det föreslagna

190

Ds 2012:54

Rättegångsbalkens bestämmelser om rättegången i brottmål

systemet skulle kunna vara att låta påföljderna villkorlig dom och skyddstillsyn utgå ur första stycket 1. Därmed skulle det bli möj- ligt att avgöra brottmål efter en huvudförhandling i den tilltala- des utevaro, om saken kan utredas tillfredsställande och det inte finns anledning att döma till annan påföljd än böter eller fängelse i högst tre månader. Då begreppet fängelse omfattar även fäng- else som döms ut villkorligt, skulle det vara möjligt att döma till såväl villkorligt som ovillkorligt fängelse i högst tre månader även om den tilltalade inte inställt sig till huvudförhandlingen.

En ändring av det nu beskrivna slaget skulle dock innebära en inskränkning i förhållande till vad som gäller i dag. I nuvarande påföljdssystem anses villkorlig dom och skyddstillsyn kunna väljas som påföljd för brott vars straffvärde (eller straffmät- ningsvärde) motsvarar ett fängelsestraff om upp till ett år. I vissa situationer kan det bli aktuellt att döma till skyddstillsyn vid ännu högre straffvärden än så, t.ex. om påföljden förenas med en föreskrift om kontraktsvård. Det finns inget som talar för att nuvarande tillämpningsområde för möjligheten att avgöra brottmål efter en huvudförhandling i den tilltalades utevaro är för generöst. Möjligheten att avgöra mål efter en huvudförhand- ling i den tilltalades utevaro när det finns anledning att döma ut ett villkorligt fängelsestraff bör därför inte begränsas till situat- ioner där fängelsestraffets längd uppgår till högst tre månader.

Ett alternativ, som skulle tillgodose önskemålet om att även något längre villkorliga fängelsestraff bör kunna dömas ut efter en huvudförhandling i den tilltalades utevaro, är att höja den övre gränsen för hur långa fängelsestraff som får dömas ut till t.ex. sex månader. Även med en sådan höjning skulle dock möj- ligheten att döma ut ett villkorligt fängelsestraff efter en huvud- förhandling i den tilltalades i utevaro vara begränsad till kortare strafftider. Vad som också talare emot en sådan lösning är att den övre gränsen för hur långa ovillkorliga fängelsestraff som får dömas ut efter en huvudförhandling i den tilltalades utevaro skulle höjas. Även om det i och för sig skulle kunna vara motive- rat med en sådan höjning, bör den inte genomföras utan närmare överväganden kring de rättssäkerhetsproblem som eventuellt kan

191

Rättegångsbalkens bestämmelser om rättegången i brottmål

Ds 2012:54

uppstå. Sådana överväganden kan knappast göras inom ramen för detta uppdrag.

Vi förespråkar därför i stället en ordning som innebär att den övre gränsen för hur långa ovillkorliga fängelsestraff som får dömas ut efter en huvudförhandling i den tilltalades utevaro (tre månader) bibehålls, men där det samtidigt ges möjlighet att döma till villkorligt fängelse oavsett det villkorliga fängelsestraf- fets längd. Detta kan åstadkommas genom att det i 46 kap. 15 a § första stycket 1 RB föreskrivs att målet får avgöras trots att den tilltalade har inställt sig endast genom ombud eller har uteblivit, om det inte finns anledning att döma till annan påföljd än böter eller fängelse, där fängelsestraffet uppgår till högst tre månader eller döms ut villkorligt.

Det skulle kunna invändas att en del av de tilläggssanktioner som ett villkorligt fängelsestraff kan förenas med är av sådan karaktär att de inte bör kunna dömas ut utan att rätten har träf- fat den tilltalade och därmed getts möjlighet att bilda sig en upp- fattning om hans eller hennes förutsättningar att fullgöra sankt- ionen. Förutsättningarna för att döma till villkorligt fängelse efter en huvudförhandling i den tilltalades utevaro skulle då be- höva begränsas till att avse villkorligt fängelse i förening med vissa, särskilt angivna, tilläggssanktioner.

De tilläggssanktioner som det kanske framför allt kan ifråga- sättas om det ska vara möjligt att döma ut efter en huvudför- handling där den tilltalade inte har varit personligen närvarande är vård- eller påverkanssanktion och kontraktsvård. Ett genom- förande av dessa sanktioner förutsätter att den dömde har ett behov av vård- eller påverkansinsatser och att han eller hon är tydligt motiverad att genomgå de åtgärder som föreslås. Även om dessa båda omständigheter ska beaktas av Kriminalvården vid upprättandet av förslag till vård- eller påverkanssanktion respek- tive kontraktsvårdsplan, torde det i de allra flesta fall krävas att den tilltalade är personligen närvarande vid huvudförhandlingen, så att domstolen kan kontrollera att förhållandena inte har för- ändrats sedan personutredningen genomfördes.

192

Ds 2012:54

Rättegångsbalkens bestämmelser om rättegången i brottmål

Enligt vår bedömning bör dock inte möjligheten att avgöra mål efter en huvudförhandling i den tilltalades utevaro inskrän- kas till situationer där det kan antas att ett villkorligt fängelse- straff kommer att förenas med någon eller några särskilt angivna tilläggssanktioner. En förutsättning för att avgöra målet i utevaro bör – på samma sätt som i dag – vara att saken kan utredas till- fredsställande. I detta krav får anses ligga att målet inte bör avgö- ras i den tilltalades utevaro om omständigheterna är sådana att det finns ett behov av att höra honom eller henne om sina per- sonliga förhållanden för att påföljdsfrågan – inbegripet valet av tilläggssanktion till ett villkorligt fängelsestraff – ska kunna av- göras. Som anförts i avsnitt 6.4.1 kan det inte uteslutas att det på sikt utvecklas standardiserade påverkansprogram för vissa brottstyper, vilka det kan finnas större möjligheter att döma ut trots att den tilltalade inte har inställt sig till huvudförhandling- en. I sammanhanget finns också anledning att påpeka att nuva- rande reglering inte innefattar något formellt hinder mot att döma till skyddstillsyn med föreskrift om kontraktsvård eller annan vård eller behandling efter en huvudförhandling i den till- talades utevaro.

Sammantaget föreslår vi därför att regleringen i 46 kap. 15 a § första stycket 1 RB ändras så att det ges möjlighet att avgöra ett brottmål trots att den tilltalade har inställt sig till huvudförhand- ling endast genom ombud eller uteblivit, om saken kan utredas tillfredsställande och det inte finns anledning att döma till annan påföljd än böter eller fängelse, där fängelsestraffet uppgår till högst tre månader eller döms ut villkorligt.

Avgörande av mål efter en huvudförhandling i den tilltalades ute- varo när det finns anledning att döma till en ungdomspåföljd

Som anförts i avsnitt 8.2.2 innebär nuvarande reglering i 46 kap. 15 a § RB att det inte finns någon möjlighet att avgöra ett mål efter en huvudförhandling i den tilltalades utevaro, om det finns anledning att döma till en ungdomspåföljd.

193

Rättegångsbalkens bestämmelser om rättegången i brottmål

Ds 2012:54

Påföljdsutredningens förslag såvitt avser påföljdssystemet för unga lagöverträdare innebär bl.a. dels att ungdomspåföljderna i princip uteslutande ska vara förbehållna lagöverträdare som inte fyllt 18 år vid tidpunkten för brottet, dels att det införs tre nya påföljder för lagöverträdare i den åldersgruppen; varningsstraff, kontaktskyldighet för unga och ungdomsövervakning. I vart fall när det gäller varningsstraff förutsätter utredningens förslag att den unge ska inställa sig personligen till huvudförhandlingen för att påföljden ska kunna dömas ut.3

Deltagande i huvudförhandling inför domstol får anses fylla ett särskilt syfte såvitt avser underåriga lagöverträdare, då det markerar för den unge att samhället ser allvarligt på brottslighet även om påföljden måhända inte alltid blir av alltför ingripande slag. De påföljder som är särskilt anpassade för lagöverträdare under 18 år, dvs. varningsstraff, ungdomsvård, ungdomstjänst, kontaktskyldighet för unga, ungdomsövervakning och sluten ungdomsvård, bör därför enligt vår bedömning alltid dömas ut efter en huvudförhandling där den unge har varit personligen närvarande. Det bör således inte införas någon möjlighet att av- göra ett mål i vilket det finns anledning att döma till en ung- domspåföljd efter en huvudförhandling där den tilltalade inte har varit personligen närvarande.

Regleringen i 46 kap. 15 a § andra stycket RB

Enligt 46 kap. 15 a § andra stycket RB ska ett förordnande enligt 34 kap. 1 § första stycket 1 BrB likställas med de påföljder som anges i första stycket 1 i paragrafen. Ett sådant förordnande in- nebär att rätten beslutar att en tidigare utdömd påföljd ska avse även brott som prövas i en senare rättegång, s.k. konsumtions- dom. Om det finns anledning att meddela en konsumtionsdom, får alltså målet avgöras trots att den tilltalade inte har varit närva- rande vid huvudförhandlingen eller endast inställt sig genom

3 Se SOU 2012:34 del 1 s. 271 och del 3 s. 535.

194

Ds 2012:54

Rättegångsbalkens bestämmelser om rättegången i brottmål

ombud, under förutsättning att saken kan utredas tillfredsstäl- lande.

Påföljdsutredningens förslag innebär att 34 kap. BrB genom- går genomgripande förändringar. Bl.a. föreslås att möjligheten att meddela konsumtionsdom ska begränsas till att avse s.k. nyupptäckt brottslighet, dvs. brott som är begångna före det att den tidigare domen meddelades. Vid ny brottslighet, dvs. återfall i brott efter en tidigare dom, ska konsumtionsdom inte kunna dömas ut. Förutsättningarna för att besluta om konsumtions- dom regleras enligt utredningens förslag i 34 kap. 2 § 1 BrB.

Ett genomförande av Påföljdsutredningens förslag ger enligt vår bedömning inte anledning att ändra förutsättningarna för att avgöra ett mål efter en huvudförhandling i den tilltalades utevaro när det finns anledning att besluta att en tidigare utdömd påföljd ska avse också den brottslighet som prövas i den aktuella rätte- gången. Det bör alltså fortfarande finnas möjlighet att avgöra målet i utevaro om en konsumtionsdom kan förutses. Utred- ningens förslag till ändringar i 34 kap. BrB innebär dock att hän- visningen i 46 kap. 15 a § andra stycket RB måste ändras från 34 kap. 1 § första stycket 1 BrB till 34 kap. 2 § 1 BrB.

8.3Avgörande utan huvudförhandling

8.3.1Nuvarande reglering

Inledning

Som anförts i föregående avsnitt ska ett brottmål enligt huvud- regeln avgöras efter en muntlig huvudförhandling. Under vissa förutsättningar får dock målet avgöras utan huvudförhandling, efter endast skriftlig handläggning. Bestämmelser om detta finns i 45 kap. 10 a § och 51 kap. 13 § RB.

195

Rättegångsbalkens bestämmelser om rättegången i brottmål

Ds 2012:54

Avgörande utan huvudförhandling i tingsrätt

Av 45 kap. 10 a § första stycket RB framgår att tingsrätten utan huvudförhandling får

1.avgöra ett mål på annat sätt än genom dom,

2.meddela frikännande dom enligt 20 kap. 9 § andra stycket och

3.meddela dom i mål där det inte finns anledning att döma till annan påföljd än böter, om huvudförhandling varken begärs av någon av parterna eller behövs med hänsyn till utredning- en i målet.

Innan ett mål avgörs med stöd av den tredje punkten ska den tilltalade informeras om att målet kan komma att avgöras utan huvudförhandling och om sin rätt till sådan förhandling. Parter- na ska dessutom ges tillfälle att slutföra sin talan.

Av 27 § fjärde stycket LUL framgår att möjligheten att med- dela dom utan huvudförhandling i mål där det inte finns anled- ning att döma till annan påföljd än böter inte gäller om den tillta- lade är under 18 år.

Möjligheten att i tingsrätt avgöra brottmål på handlingarna efter prövning av skuldfrågan infördes 2008 som en del av re- formen En modernare rättegång. I den proposition som föregick reformen uttalade regeringen att det ofta saknas anledning att hålla en huvudförhandling om det inte förekommer någon munt- lig bevisning som behöver tas upp och målet kan utredas till- fredsställande utan att den tilltalade hörs muntligt inför domsto- len. Under remissbehandlingen av det betänkande som föregick reformen hade en av remissinstanserna uttalat att möjligheten att avgöra brottmål på handlingarna borde begränsas till erkända mål. Regeringen ansåg dock att det saknades skäl för en sådan begränsning och att frågan om en huvudförhandling behövs med hänsyn till utredningen i stället – på samma sätt som i tvistemål – bör bedömas utifrån vilken utredning och bevisning som ska presenteras i målet och vilket behov av muntlig förhandling som

196

Ds 2012:54

Rättegångsbalkens bestämmelser om rättegången i brottmål

därvid finns. Regeringen anförde vidare att det för ett avgörande på handlingarna bör krävas att den tilltalade kan förväntas ta till vara sin rätt – t.ex. föra fram sina synpunkter eller åberopa be- visning – lika väl i skrift som vid en huvudförhandling. I övrigt ansågs den praxis som utvecklats kring möjligheterna att avgöra mål i den tilltalades utevaro kunna vara vägledande.

Enligt regeringens mening borde en annan förutsättning för att ett brottmål ska kunna avgöras på handlingarna vara att det inte är aktuellt att döma till någon mer ingripande påföljd. Vissa remissinstanser hade anfört att inte bara böter, utan också fäng- else och villkorlig dom borde kunna dömas ut utan huvudför- handling. Regeringen ansåg dock att en sådan ordning vid till- fället skulle föra för långt och att det var rimligt att dra gränsen vid mål där det inte finns anledning att döma till annan påföljd än böter.

Regeringen gjorde vidare bedömningen att det, av rättssäker- hetsskäl och för att den enskilde ska uppleva att han eller hon får en rättvis rättegång, alltid bör hållas en huvudförhandling om den tilltalade begär det. En remissinstans hade framfört att det borde ställas upp ett krav på uttryckligt samtycke från den tillta- lade för att avgöra målet utan huvudförhandling. Regeringen delade inte den uppfattningen, utan ansåg i stället att den tillta- lade – på samma sätt som vid avgörande efter huvudförhandling i den tilltalades utevaro – före avgörandet ska upplysas om att målet kan komma att avgöras utan huvudförhandling och om sin rätt till muntlig förhandling.4

Avgörande utan huvudförhandling i hovrätt

Även i hovrätten ska brottmål som utgångspunkt avgöras efter en muntlig huvudförhandling. I 51 kap. 13 § RB finns dock be- stämmelser som ger något större möjligheter att avgöra ett brottmål utan huvudförhandling i hovrätt än i tingsrätt.

4 Prop. 2004/05:131 s. 142.

197

Rättegångsbalkens bestämmelser om rättegången i brottmål

Ds 2012:54

Enligt 51 kap. 13 § andra stycket får hovrätten avgöra målet utan huvudförhandling om saken kan utredas tillfredsställande och

1.åklagaren har överklagat endast till den tilltalades förmån,

2.endast den tilltalade har överklagat och hans eller hennes ändringsyrkande godtas av motparten,

3.det inte finns anledning att döma den tilltalade till ansvar eller ådöma honom eller henne påföljd eller döma honom eller henne till annan påföljd än böter eller villkorlig dom eller sådana påföljder i förening,

4.parterna har begärt att målet ska avgöras utan huvudför- handling eller

5.ingen av parterna, sedan fråga väckts om avgörande utan huvudförhandling, haft någon invändning mot detta.

I fall som avses under punkterna 1-3 ska huvudförhandling hål- las, om någon av parterna begärt det och det inte är uppenbart obehövligt.

Från tredje punkten görs undantag i andra meningen i para- grafens fjärde stycke, som föreskriver att det som sägs i tredje punkten om villkorlig dom inte gäller villkorlig dom med före- skrift om samhällstjänst.

I fjärde styckets första mening anges bl.a. att ett förordnande om att en tidigare utdömd påföljd ska avse även tillkommande brottslighet enligt 34 kap. 1 § första stycket 1 BrB ska likställas med de påföljder som anges i tredje punkten, om det inte samti- digt är fråga om förverkande av villkorligt medgiven frihet från fängelsestraff.

Vid tillämpning av andra stycket 3 och fjärde stycket är det inte den påföljd som tingsrätten dömt ut, utan den påföljd som hovrätten finner anledning att döma ut som är avgörande för handläggningsformen.5

5 Prop. 1983/84:78 s. 84.

198

Ds 2012:54

Rättegångsbalkens bestämmelser om rättegången i brottmål

Bestämmelserna om avgörande av brottmål utan huvudför- handling gäller enligt 55 kap. 11 § andra stycket RB även i Högsta domstolen. Förutsättningarna för avgörande utan hu- vudförhandling i Högsta domstolen är emellertid något vidare, vilket framgår av regleringen i 55 kap. 11 § första stycket RB.

8.3.2Betydelsen av Påföljdsutredningens förslag

Avgörande utan huvudförhandling i tingsrätt

Möjligheten att i tingsrätt meddela dom utan huvudförhandling är begränsad till mål där det inte finns anledning att döma till annan påföljd än böter. Det krävs därför inte någon ändring av regleringen i 45 kap. 10 a § RB för att Påföljdsutredningens för- slag ska kunna genomföras. Då ett genomförande av utredning- ens förslag kräver ändringar i bestämmelserna om avgörande utan huvudförhandling i hovrätt enligt 51 kap. 13 § RB (se ne- dan) och om dom efter huvudförhandling i den tilltalades ute- varo enligt 45 kap. 10 § RB (se avsnitt 8.2 ovan) anser vi dock att det finns anledning att överväga om även regleringen i 45 kap. 10 a § första stycket 3 bör ändras. Vad som därvid kan övervägas är om det är motiverat att något utvidga möjligheten att avgöra mål utan huvudförhandling i tingsrätt.

Avgörande utan huvudförhandling i hovrätt

Påföljdsutredningens förslag att utmönstra villkorlig dom ur påföljdssystemet och att införa en möjlighet att besluta att ett fängelsestraff ska vara villkorligt leder till konsekvenser för möj- ligheten att avgöra ett mål utan huvudförhandling i hovrätten enligt 51 kap. 13 § andra stycket 3 och fjärde stycket andra me- ningen RB. Det måste övervägas vid vilka påföljdsalternativ det bör kunna komma i fråga att avgöra ett mål utan huvudförhand-

199

Rättegångsbalkens bestämmelser om rättegången i brottmål

Ds 2012:54

ling i hovrätten, såvitt avser såväl påföljderna för vuxna lagöver- trädare som ungdomspåföljderna.

Även bestämmelsen i första meningen i paragrafens fjärde stycke om förordnande enligt 34 kap. 1 § första stycket 1 BrB påverkas av Påföljdsutredningens förslag. Utredningen föreslår genomgripande förändringar av regleringen i 34 kap. BrB. Det bör övervägas i vad mån och på vilket sätt ett genomförande av förslagen kräver följdändringar i 51 kap. 13 § fjärde stycket RB.

8.3.3Överväganden och förslag

Avgörande utan huvudförhandling i tingsrätt

Vårt förslag: Regleringen i 45 kap. 10 a § första stycket 3 RB ändras så att tingsrätten utan huvudförhandling får meddela dom i mål där det inte finns anledning att döma till annan på- följd än böter eller villkorligt fängelse i högst sex månader i förening med böter eller samhällstjänst, om huvudförhandling varken begärs av någon av parterna eller behövs med hänsyn till utredningen i målet.

Vår bedömning: Det bör inte vara möjligt att avgöra ett mål utan huvudförhandling om den tilltalade inte har fyllt 18 år.

Avgörande av mål utan huvudförhandling när det finns anled- ning att döma till böter eller en vuxenpåföljd

I dag kan ett brottmål avgöras utan huvudförhandling, om det inte finns anledning att döma till annan påföljd än böter och huvudförhandling varken begärs av någon av parterna eller be- hövs med hänsyn till utredningen om målet. Som redovisats i avsnitt 8.3.1 framfördes det i samband med att möjligheten att i sak avgöra ett mål i tingsrätt på handlingarna infördes 2008 –

200

Ds 2012:54

Rättegångsbalkens bestämmelser om rättegången i brottmål

som en del av reformen En modernare rättegång (EMR) – öns- kemål om att även fängelse och villkorlig dom skulle kunna dö- mas ut utan huvudförhandling. Regeringen valde då den mindre långtgående ordningen att endast tillåta att målet avgörs på hand- lingarna om påföljden bestäms till böter. Detta motiverades med att en möjlighet att döma ut andra påföljder utan huvudförhand- ling ”för tillfället” skulle föra för långt.

EMR-reformen utvärderas för närvarande av EMR- utredningen (Ju 2011:10). EMR-utredningen har enligt sina di- rektiv (dir. 2011:79) i uppdrag att kartlägga och analysera bl.a. hur reglerna som syftar till att göra handläggningen av mål och ärenden mer flexibel har tillämpats samt överväga om det finns behov av ändringar i regelverket eller att vidta andra åtgärder. I detta sammanhang nämns bl.a. möjligheten att avgöra bötesmål på handlingarna med stöd av 45 kap. 10 a § RB.

EMR-utredningen har vid den tidpunkt då denna promemoria lämnas till tryck ännu inte redovisat sitt uppdrag. Enligt uppgif- ter som utredningen har lämnat till oss gör man dock bedöm- ningen att möjligheten att avgöra bötesmål på handlingarna i tingsrätt har fallit väl ut. Enligt den kartläggning som utredning- en gjort tillämpas den nya bestämmelsen i 45 kap. 10 a § första stycket 3 i stor utsträckning och den tycks ha bidragit till en ökad flexibilitet i brottmålshandläggningen. EMR-utredningens preliminära bedömning är att man inte kommer att föreslå några ändringar av regleringen.

Möjligheten att meddela dom på handlingarna i brottmål i tingsrätt har nu funnits en tid. Även om inte EMR-utredningen överväger någon ändring av regleringen, finns det enligt vår be- dömning anledning att i samband med en reform av påföljdssy- stemet överväga om förutsättningarna för att avgöra brottmål på handlingarna i tingsrätt kan utvidgas något.

Vad som i första hand bör övervägas är om det bör införas en möjlighet att döma till villkorligt fängelse utan huvudförhand- ling. När en sådan utvidgning övervägs finns det anledning att jämföra med förutsättningarna för att meddela strafföreläggande. Ett avgörande på handlingarna innebär på samma sätt som ett

201

Rättegångsbalkens bestämmelser om rättegången i brottmål

Ds 2012:54

strafföreläggande att målet avgörs utan att den tilltalade behöver inställa sig i domstolen. En förutsättning för att ett strafföreläg- gande ska gälla är enligt 48 kap. 3 § RB att den misstänkte god- känner föreläggandet. Saken kan alltså inte avgöras mot den misstänktes vilja. På samma sätt innebär regleringen i 45 kap. 10 a § RB att en dom i brottmål inte kan meddelas utan huvudför- handling, om den tilltalade begär att huvudförhandling ska hållas. Under förutsättning att ingen av parterna begär att huvudför- handling ska hållas och det inte heller behövs med hänsyn till utredningen i målet, vilket kan vara fallet om någon av parterna åberopar muntlig bevisning eller om den tilltalade behöver höras om sina personliga förhållanden för att påföljdsfrågan ska kunna avgöras, kan vi därför inte se något hinder mot att brottmål kan avgöras utan huvudförhandling i tingsrätt i samma utsträckning som det finns möjlighet för åklagare att meddela strafföreläg- gande.

I avsnitt 6.4.1 har vi föreslagit att villkorligt fängelse i högst sex månader i förening med böter eller samhällstjänst ska kunna föreläggas genom strafföreläggande, om det är uppenbart att rätten skulle döma till sådan påföljd. Vi föreslår att regleringen i 45 kap. 10 a § första stycket 3 RB anpassas till detta förslag, så att rätten ges möjlighet att meddela dom utan att hålla huvud- förhandling i mål där det inte finns anledning att döma till annan påföljd än böter eller villkorligt fängelse i högst sex månader i förening med böter eller samhällstjänst. Som anförts ovan bör en förutsättning för dom på handlingarna i nu angivna fall alltjämt vara att huvudförhandling varken begärs av någon av parterna eller behövs med hänsyn till utredningen i målet.

Avgörande av mål utan huvudförhandling när den tilltalade inte har fyllt 18 år

Nuvarande reglering i 27 § fjärde stycket LUL innebär att det inte är möjligt för tingsrätten att avgöra ett mål utan huvudför- handling, om den tilltalade är under 18 år. Detta gäller även om

202

Ds 2012:54

Rättegångsbalkens bestämmelser om rättegången i brottmål

det inte finns anledning att döma till annan påföljd än böter. Enligt vår bedömning bör denna reglering inte ändras.

Avgörande utan huvudförhandling i hovrätt

Våra förslag: Regleringen i 51 kap. 13 § andra stycket 3 RB ändras så att hovrätten får avgöra brottmål utan huvudför- handling om det inte finns anledning att döma den tilltalade till ansvar eller döma honom eller henne till annan påföljd än böter eller fängelse, där fängelsestraffet uppgår till högst tre månader eller döms ut villkorligt.

Vår bedömning: En förutsättning för att avgöra ett mål utan huvudförhandling i hovrätten bör alltjämt vara att saken kan utredas tillfredsställande. Vidare bör det alltjämt krävas att huvudförhandling hålls om någon av parterna begär det och det inte är uppenbart obehövligt.

Det bör inte vara möjligt att avgöra ett brottmål i hovrätten utan huvudförhandling om det finns anledning att döma till en ungdomspåföljd.

Möjligheten att ge en s.k. konsumtionsdom på handlingar- na bör finnas kvar.

Avgörande av mål utan huvudförhandling när det finns anled- ning att döma till böter eller en vuxenpåföljd

I 51 kap. 13 § första stycket 3 RB anges att hovrätten får avgöra ett mål utan huvudförhandling, om det inte finns anledning att döma den tilltalade till ansvar eller ådöma honom eller henne påföljd eller döma till annan påföljd än böter eller villkorlig dom eller sådana påföljder i förening. Påföljdsutredningen föreslår att bl.a. villkorlig dom ska utmönstras ur påföljdssystemet och att det ska införas en möjlighet att besluta att ett fängelsestraff ska

203

Rättegångsbalkens bestämmelser om rättegången i brottmål

Ds 2012:54

vara villkorligt. Ett genomförande av utredningens förslag inne- bär därför att 51 kap. 13 § första stycket 3 måste ändras.

Möjligheten för hovrätten att döma till villkorlig dom eller villkorlig dom i förening med böter utan att hålla huvudförhand- ling infördes 1984.6 Dessförinnan var förutsättningarna för avgö- rande på handlingarna kopplad till dels vilken påföljd som dömts ut i tingsrätten, dels vilken påföljd som kunde antas komma att dömas ut i hovrätten. Enligt 51 kap. 21 § RB, som då reglerade förutsättningarna för avgörande på handlingarna, fick hovrätten avgöra målet utan huvudförhandling bl.a. om underrätten dömt till böter och det inte fanns anledning att döma till någon annan påföljd i hovrätten.

Införandet av möjligheten för hovrätten att avgöra brottmål på handlingarna även om det finns anledning att döma till vill- korlig dom motiverades av processekonomiska skäl.7 I den pro- position som föregick lagändringen övervägdes inte om även andra påföljder, som t.ex. skyddstillsyn eller kortare fängelse- straff, skulle kunna dömas ut utan huvudförhandling. Inte heller gjordes det någon jämförelse med möjligheten för tingsrätten att avgöra brottmål efter en huvudförhandling i den tilltalades ute- varo, vilken då nyligen hade utvidgats från att avse endast bötes- brott till att omfatta även situationer då det finns anledning att döma till fängelse i högst tre månader, villkorlig dom eller skyddstillsyn eller nu angivna påföljder i förening (se avsnitt 8.2.1).

I föregående avsnitt har vi föreslagit att förutsättningarna för att avgöra ett mål utan huvudförhandling i tingsrätt utvidgas, så att de motsvarar dem som gäller för utfärdande av strafföreläg- gande. På motsvarande sätt anser vi att undantagen från huvud- regeln om att brottmål ska avgöras efter en huvudförhandling vid vilken den tilltalade är personligen närvarande skulle bli mer lo- giskt uppbyggda om förutsättningarna för att avgöra ett mål utan huvudförhandling i hovrätten blev desamma som för att avgöra

6SFS 1984:131, prop. 1983/84:78.

7A. prop. s. 51.

204

Ds 2012:54

Rättegångsbalkens bestämmelser om rättegången i brottmål

ett mål i tingsrätten efter en huvudförhandling vid vilken den tilltalade inte har varit närvarande.

Vi har i avsnitt 8.2.3 föreslagit att det ska vara möjligt för tingsrätten att avgöra ett brottmål i den tilltalades utevaro, om saken kan utredas tillfredsställande och det inte finns anledning att döma till annan påföljd än böter eller fängelse, där fängelse- straffet uppgår till högst tre månader eller döms ut villkorligt. Vi kan inte se något hinder mot att hovrätten under motsvarande förutsättningar ges möjlighet att avgöra målet utan att hålla hu- vudförhandling. Tvärtom anser vi att det skulle vara en rimlig och sakligt sett motiverad ordning. Liksom när det gäller avgö- rande av ett mål i tingsrätten efter en huvudförhandling i den tilltalades utevaro, anser vi att kravet på att målet ska kunna ut- redas tillfredsställande är tillräckligt för att säkerställa att målet inte avgörs utan huvudförhandling om det finns ett behov av att höra den tilltalade om sina personliga förhållanden för att på- följdsfrågan – inbegripet valet av tilläggssanktion till ett villkor- ligt fängelsestraff – ska kunna avgöras. En följd av detta är att det endast undantagsvis torde finnas möjlighet att avgöra målet utan huvudförhandling om det finns anledning att bestämma påfölj- den till villkorligt fängelse i förening med en vård- eller påver- kanssanktion eller med kontraktsvård. Som anförts i avsnitt 6.4.1 och 8.2.3 är det dock inte uteslutet att det på sikt utvecklas stan- dardiserade påverkansprogram, vilket innebär att det ges större utrymme för att döma ut villkorligt fängelse i förening med en vård- eller påverkanssanktion utan att huvudförhandling hålls.

Alltjämt bör gälla att huvudförhandling ska hållas om en part har begärt det och det inte är uppenbart obehövligt.

Avgörande av mål utan huvudförhandling när det finns anled- ning att döma till en ungdomspåföljd

Nuvarande reglering i 51 kap. 13 § RB innebär att det inte är möjligt för hovrätten att avgöra ett mål utan huvudförhandling, om det finns anledning att döma till en ungdomspåföljd. På

205

Rättegångsbalkens bestämmelser om rättegången i brottmål

Ds 2012:54

samma sätt som när det gäller förutsättningarna för att avgöra ett mål i tingsrätt efter en huvudförhandling där den tilltalade inte har varit personligen närvarande (se avsnitt 8.2.3 ovan) gör vi bedömningen att det inte bör införas någon möjlighet att döma till en ungdomspåföljd utan huvudförhandling i hovrätten.

Regleringen i 51 kap. 13 § fjärde stycket RB

I 51 kap. 13 § fjärde stycket första meningen RB anges att med de påföljder som anges i andra stycket 3 i paragrafen ska likstäl- las förordnande enligt 34 kap. 1 § första stycket 1 BrB, om det inte samtidigt är fråga om förverkande av villkorligt medgiven frihet. Ett sådant förordnande innebär att rätten beslutar att en tidigare utdömd påföljd ska avse även brott som prövas i en se- nare rättegång, s.k. konsumtionsdom. Om det finns anledning att meddela en konsumtionsdom får alltså hovrätten avgöra må- let utan huvudförhandling, under förutsättning att övriga förut- sättningar i 51 kap. 13 § andra stycket 3 är uppfyllda.

På samma sätt som när det gäller förutsättningarna för att av- göra ett mål i tingsrätt efter en huvudförhandling där den tillta- lade inte har varit personligen närvarande (se avsnitt 8.2.3 ovan) gör vi bedömningen att ett genomförande av Påföljdsutredning- ens förslag inte ger anledning att ändra förutsättningarna för att avgöra ett mål i hovrätten utan huvudförhandling när det finns anledning att besluta att en tidigare utdömd påföljd ska avse också den brottslighet som prövas i den aktuella rättegången. Det bör alltså fortfarande finnas möjlighet att avgöra målet på handlingarna om en konsumtionsdom kan förutses. Utredning- ens förslag till ändringar i 34 kap. BrB innebär dock att hänvis- ningen i 51 kap. 13 § fjärde stycket första meningen RB måste ändras från 34 kap. 1 § första stycket 1 BrB till 34 kap. 2 § 1 BrB.

206

Ds 2012:54

Rättegångsbalkens bestämmelser om rättegången i brottmål

8.4Dom i förenklad form

8.4.1Nuvarande reglering

I 30 kap. RB finns bestämmelser om dom och beslut i brottmål. I 30 kap. 5 § regleras hur en dom ska utformas och vad den

ska innefatta. I paragrafens första stycke anges att domen ska avfattas skriftligen och att den i skilda avdelningar ska ange

1.domstolen samt tid och ställe för domens meddelande,

2.parterna samt deras ombud eller biträden och den tillta- lades försvarare,

3.domslutet,

4.parternas yrkanden och de omständigheter som dessa grundas på och

5.domskälen med uppgift om vad som är bevisat i målet.

Enligt andra stycket ska en högre rätts dom i den utsträckning det behövs innehålla en redogörelse för den lägre rättens dom. Om en part har rätt att överklaga domen, ska det enligt tredje stycket anges i domen vad han eller hon i så fall ska iaktta.

Bestämmelserna i 30 kap. 5 § RB kompletteras med reglering- en i 30 kap. 6 § om dom i förenklad form.

Enligt 30 kap. 6 § första stycket RB får domen utfärdas i för- enklad form, om den tilltalade har erkänt gärningen och påfölj- den bestäms till annat än fängelse eller sluten ungdomsvård eller till fängelse i högst sex månader. Vidare får en dom där högre rätt fastställer lägre rätts dom utfärdas i förenklad form. Om det i målet förs talan om enskilt anspråk i anledning av brottet, får enligt andra stycket förenklad dom endast utfärdas om den tillta- lade medger anspråket eller om rätten finner saken vara uppen- bar.

Bestämmelserna i 30 kap. 6 § RB är fakultativa. Domen ska alltså inte alltid utfärdas i förenklad form då de förutsättningar

207

Rättegångsbalkens bestämmelser om rättegången i brottmål

Ds 2012:54

som anges i paragrafen är uppfyllda, utan det ankommer på rät- ten att pröva om det finns behov av en fullständig dom.

Regleringen fick huvudsakligen sin nuvarande utformning genom lagändringar som trädde i kraft 1982. Bestämmelsen om sluten ungdomsvård har dock tillkommit senare. Före 1982 års ändringar fick förenklad dom endast användas om påföljden be- stämdes till böter. Syftet med reformen var att förenkla domskrivningen i de fall då parter eller andra inte har något be- fogat intresse av att få en fullständig dom. I förarbetena till 1982 års reform anförs att det för utfärdande av dom i förenklad form i allmänhet ska krävas att målet är av jämförelsevis enkel beskaf- fenhet och att påföljden inte avviker från vad som normalt bru- kar dömas ut. Om det är troligt att domen kommer att överkla- gas, bör förenklad dom inte användas.8 I de fall då förutsättning- arna för förenklad dom är uppfyllda ska domstolen pröva i vad mån en fullständig dom behövs. Som exempel på omständigheter som bör föranleda en fullständig dom anges ”att den rättsliga bedömningen av gärningen är tveksam eller att individualpreven- tiva skäl har föranlett domstolen att bestämma påföljden till ex- empelvis fortsatt skyddstillsyn i stället för det frihetsstraff som normalt bort följa”.9

Rättegångsbalken innehåller inte några bestämmelser om vilka uppgifter en förenklad dom i brottmål ska innehålla. Enligt 21 § förordningen (1996:271) om mål och ärenden i allmän domstol får Domstolsverket meddela föreskrifter om utformningen av tingsrätters och hovrätters domar och beslut i brottmål. Med stöd av denna bestämmelse har Domstolsverket utfärdat före- skrifter om utformningen av dom och slutligt beslut i brottmål (DVFS 1998:4). Föreskrifterna innehöll tidigare uppgifter om hur domar i såväl tingsrätt som hovrätt ska utformas. Såvitt avsåg utformningen av dom i förenklad form i tingsrätt angavs då bl.a. att det inte behövde skrivas några domskäl, men att gärningsbe- skrivning, brottsbenämning och lagrum skulle skrivas ut i sin

8Prop. 1980/81:175 s. 7 f.

9A. prop. s. 10 f.

208

Ds 2012:54

Rättegångsbalkens bestämmelser om rättegången i brottmål

helhet. År 2007 upphörde de bestämmelser i DVFS 1998:4 som avsåg utformningen av dom i tingsrätt att gälla (se DVFS 2006:10). De ersattes av Domstolsverkets föreskrifter för tings- rätt om registrering av mål och ärenden i Vera, utformningen av dom, slutligt beslut och avräkningsunderlag samt uppgift till RPS och Åklagarmyndigheten om dom och slutligt beslut i brottmål (DVFS 2006:9). Dessa föreskrifter innehåller inte några uppgifter avseende utformningen av dom i förenklad form. I praktiken torde dock sådana domar utformas på samma sätt som enligt tidigare föreskrifter, dvs. genom att domstolen anger åkla- garens gärningsbeskrivning och eventuella andra yrkanden, det brott för vilken den tilltalade döms, tillämpligt lagrum samt ut- dömd påföljd, men inte redovisar några domskäl.

8.4.2Betydelsen av Påföljdsutredningens förslag

Enligt Påföljdsutredningens förslag ska fängelse kunna dömas ut villkorligt eller ovillkorligt. Villkorligt fängelse är inte en särskild påföljd, utan utgör en verkställighetsform för fängelse. Regle- ringen i 30 kap. 6 § första meningen RB innebär att domen får utfärdas i förenklad form om påföljden bestäms till annat än fängelse eller sluten ungdomsvård eller till fängelse i högst sex må- nader. Om Påföljdsutredningens förslag genomförs utan att denna reglering ändras, får en dom till villkorligt fängelse utfär- das i förenklad form endast om fängelsestraffets längd uppgår till högst sex månader. Om det ska finnas möjlighet att utfärda dom i förenklad dom när det döms ut ett villkorligt fängelsestraff som är längre än sex månader, måste regleringen i 30 kap. 6 § första stycket första meningen RB ändras.

209

Rättegångsbalkens bestämmelser om rättegången i brottmål

Ds 2012:54

8.4.3Överväganden och förslag

Vårt förslag: Regleringen i 30 kap. 6 § första stycket första meningen RB ändras, så att dom får utfärdas i förenklad form om den tilltalade har erkänt gärningen och

1.påföljden bestäms till annat än fängelse eller sluten ung- domsvård, eller

2.påföljden bestäms till fängelse och fängelsestraffet uppgår till högst sex månader eller döms ut villkorligt.

Nuvarande ordning innebär att dom får utfärdas i förenklad form om den tilltalade har erkänt gärningen och påföljden be- stäms till böter, villkorlig dom, skyddstillsyn, överlämnande till särskild vård av annat slag än sluten ungdomsvård eller fängelse i högst sex månader. Det är således endast om påföljden bestäms till sluten ungdomsvård eller till fängelse i mer än sex månader som det är uteslutet att utfärda en dom i förenklad form.

Syftet med möjligheten att utfärda domar i förenklad form är att öka effektiviteten i domstolsförfarandet och att se till att domstolarnas resurser när det gäller skrivandet av domar i första hand läggs på mål och ärenden av något svårare karaktär. Det är angelägna syften, och enligt vår bedömning bör ett genomfö- rande av Påföljdsutredningens förslag inte leda till att förutsätt- ningarna för att utfärda domar i brottmål i förenklad form mins- kar.

Nuvarande reglering innebär att en dom i vilken påföljden be- stäms till villkorlig dom eller skyddstillsyn kan utfärdas i för- enklad form oberoende av den begångna brottslighetens straff- värde. Möjligheten att utfärda dom i förenklad form är inte hel- ler begränsad i fråga om vilka föreskrifter den villkorliga domen eller skyddstillsynen har förenats med. Det är alltså möjligt att utfärda domen i förenklad form även om en villkorlig dom eller en skyddstillsyn förenas med föreskrift om samhällstjänst eller om en skyddstillsyn förenas med föreskrift om kontraktsvård, och detta oavsett längden på det fängelsestraff som skulle ha

210

Ds 2012:54

Rättegångsbalkens bestämmelser om rättegången i brottmål

dömts ut om fängelse hade valts som påföljd. Möjligheten att utfärda dom i brottmål i förenklad form skulle därmed minska om en sådan dom inte kan utfärdas i mål där påföljden bestäms till ett villkorligt fängelsestraff överstigande en viss längd. Enligt vår bedömning bör regleringen i 30 kap. 6 § RB ändras så att det ges möjlighet att utfärda dom i förenklad form när ett villkorligt fängelsestraff döms ut, oavsett det villkorliga fängelsestraffets längd.

En förutsättning för att förenklad form ska få användas är att den tilltalade har erkänt gärningen. Den principen bör inte från- gås. Inte heller bör möjligheten att utfärda dom i förenklad form när påföljden bestäms till ovillkorligt fängelse utvidgas. Samman- taget föreslår vi därför att 30 kap. 6 § första stycket första me- ningen RB ändras, så att dom får utfärdas i förenklad form om den tilltalade har erkänt gärningen och påföljden bestäms till annat än fängelse eller sluten ungdomsvård eller till fängelse och fängelsestraffet uppgår till högst sex månader eller döms ut vill- korligt.

8.5Omröstning

8.5.1Nuvarande reglering

Sedan huvudförhandlingen genomförts ska rätten överlägga till dom. Om det framförs skiljaktiga meningar vid överläggningen, ska enligt 29 kap. 1 § RB omröstning ske. Vid omröstningen ska ledamöterna ange sin mening i de frågor som rättegången avser. De närmare bestämmelserna om hur omröstningen ska gå till finns i 29 kap. 2 och 3 §§ RB.

Enligt 29 kap. 2 § andra stycket ska det röstas i ett samman- hang över frågor som avser ansvar. Om det kan påverka ut- gången i målet ska det dock röstas särskilt om

1.frågan om den tilltalade begått gärningen och hur denna i sådana fall ska bedömas,

211

Rättegångsbalkens bestämmelser om rättegången i brottmål

Ds 2012:54

2.frågor om åtgärder som inte avser påföljd men som har omedelbar betydelse för bestämmande av påföljd,

3.frågan om påföljd, utom såvitt gäller storleken av dagsbot, föreskrifter, varning, övervakning, förlängning av prövo- tid eller verkställighet av påföljd,

4.återstående frågor som avser ansvar.

Såvitt avser konsekvenserna av Påföljdsutredningens förslag får särskilt regleringen i tredje punkten betydelse. Den bestämmel- sen innebär att det ska göras en samlad omröstning rörande de flesta påföljdsfrågor. I förarbetena10 anges att en ledamot vid en omröstning enligt tredje punkten kan rösta för t.ex.

-att påföljd utesluts eller efterges enligt reglerna i BrB,

-att för gärningen döms ut viss tids fängelse, visst antal dags- böter, penningböter av viss storlek, villkorlig dom, villkorlig dom jämte visst antal dagsböter, skyddstillsyn, skyddstillsyn jämte visst antal dagsböter eller skyddstillsyn jämte viss tids fängelse.

Vidare anförs att omröstningen, om den tilltalade tidigare har dömts för annan brottslighet, kan avse att förordnanden ska ske enligt 34 kap. 1 § första stycket BrB eller att villkorligt medgiven frihet från ett tidigare fängelsestraff ska förverkas.

Som framgår av lagtexten omfattar omröstning enligt tredje punkten inte frågor som gäller storleken av dagsbot, föreskrifter, varning, övervakning, förlängning av prövotid eller verkställighet av påföljd. Sådana frågor tas i stället upp vid en särskild, senare omröstning enligt punkten 4. I förarbetena anges att omröst- ningar enligt fjärde punkten kan avse t.ex.11

-storleken av dagsbot,

-behandlingsplan vid skyddstillsyn enligt 28 kap. 6 a § BrB,

10Prop. 1988/89:2 s. 19.

11A. prop. s. 20.

212

Ds 2012:54

Rättegångsbalkens bestämmelser om rättegången i brottmål

-föreskrifter eller varning, eventuellt med tillämpning av 34 kap. 4, 5 eller 6 § BrB,

-förlängning av prövotid enligt 34 kap. 4 eller 6 § BrB,

-övervakning (se bl.a. 28 kap. 5 § fjärde stycket BrB),

-avräkning av anhållnings- och häktestid m.m. enligt 33 kap. BrB,

-omedelbar verkställighet av fängelse enligt 28 kap. 3 § tredje stycket BrB,

-förverkande, se bl.a. 36 kap. BrB och 6 § narkotikastrafflagen (1968:64).

-företagsbot enligt 36 kap. 7 § BrB,

-annan särskild rättsverkan av brottet,

-näringsförbud enligt lagen (1986:436) om näringsförbud.

Nuvarande ordning innebär således att det röstas i ett samman- hang om huruvida den tilltalade ska dömas till exempelvis fäng- else, skyddstillsyn eller villkorlig dom (enligt punkten 3), men att det, om det beslutas att påföljden ska bestämmas till t.ex. villkorlig dom, röstas särskilt om huruvida den villkorliga domen ska förenas med en föreskrift om samhällstjänst (enligt punkten 4).

Om någon ledamot anser att den tilltalade ska överlämnas till särskild vård, ska det enligt 29 kap. 2 § tredje stycket RB röstas särskilt om den frågan före omröstning enligt andra styckets tredje punkt. Detta har motiverats med att överlämnande till vård inte anses kunna graderas i fråga om svårhet i förhållande till andra påföljder. Undantag görs dock för sluten ungdoms- vård, som till skillnad från övriga vårdpåföljder anses kunna jäm- föras med andra påföljder i svårhetshänseende.12 Omröstning i fråga om påföljden ska bestämmas till sluten ungdomsvård om- fattas därmed av regleringen i andra stycket tredje punkten.

12 Prop. 1997/98:96 s. 212.

213

Rättegångsbalkens bestämmelser om rättegången i brottmål

Ds 2012:54

I 29 kap. 3 § RB regleras själva omröstningsförfarandet. En- ligt paragrafens första stycke ska den mening gälla som omfattas av mer än hälften av ledamöterna. Om någon mening har fått hälften av rösterna och det är det lindrigaste eller minst ingri- pande alternativet för den tilltalade, ska den meningen gälla. Om inte någon mening kan anses som lindrigare eller mindre ingri- pande, gäller den mening som fått hälften av rösterna och som biträds av ordföranden.

I andra stycket regleras situationer där fler än två meningar har framförts i en omröstning och inte någon av dem fått minst hälften av rösterna. I sådana fall ska de röster som är mest ogynnsamma för den tilltalade läggas samman med de röster som är näst minst förmånliga för honom eller henne. Därefter prövas om det därmed uppnås en majoritet enligt första stycket. Om det behövs, ska sammanläggningen fortsätta till dess att någon mening kan gälla. Om det inte är möjligt, gäller den mening som har samlat mest röster. Om flera meningar har fått lika många röster, gäller den som biträtts av den främste bland den som rös- tat för någon av dessa meningar.

Av paragrafens tredje stycke framgår att ingen mening ska an- ses lindrigare eller mer ingripande än någon annan mening vid omröstning enligt 2 § tredje stycket om överlämnande till annan särskild vård än sluten ungdomsvård.

Bestämmelserna om omröstning i brottmål fick i sin huvud- sakliga utformning genom lagändringar som trädde i kraft den 1 januari 1989. Innan dess tillämpades en s.k. ja- eller nej-metod, som innebar att ledamöterna röstade ja eller nej till varje mening som uttalades och att de olika meningarna inte ställdes mot varandra. Denna metod ledde ibland till tillämpningsproblem, då det kunde vara svårt att bestämma i vilken ordning de olika al- ternativen skulle tas upp till omröstning.13 Det kunde också upp- stå mindre rimliga resultat, genom att vad som faktiskt måste

13 A. prop. s. 11.

214

Ds 2012:54

Rättegångsbalkens bestämmelser om rättegången i brottmål

bedömas som en lindrigare mening inte alltid vann i omröstning- en vid lika röstetal.14

I propositionen till 1989 års ändringar ges vissa anvisningar för när en påföljd ska anses vara mer eller mindre ingripande än en annan. Inledningsvis anges att det är givet att enbart villkorlig dom är lindrigare än villkorlig dom med böter. Vidare anges att skyddstillsyn med fängelse – med hänsyn till då gällande be- stämmelser om halvtidsfrigivning från fängelse – ska anses lind- rigare än ett rent fängelsestraff, om det rena fängelsestraffet är mer än dubbelt så långt än det fängelsestraff som skyddstillsynen förenas med. Såvitt avser förhållandet mellan villkorlig dom och skyddstillsyn anförs att det är rimligt att vid omröstning anse en ren villkorlig dom som mindre ingripande än en ren skyddstill- syn. En uttrycklig regel som ger uttryck för detta ansågs dock bli alltför stel med tanke på de olika sätt på vilka de båda påföljderna kan utformas i det enskilda fallet. Som exempel angavs att vill- korlig dom med böter, beroende på antalet dagsböter, kan anses mer ingripande än en ren skyddstillsyn. Lagstiftningen utforma- des därför så att domstolarna kan göra de avvägningar som be- hövs med hänsyn till förhållandena i det enskilda fallet.15

Rangordningen i ingripandegrad mellan olika påföljdsalterna- tiv har även prövats i andra sammanhang. Av rättsfallet NJA 2009 s. 34, vilket rörde förbudet mot reformatio in pejus (se nedan), framgår att villkorlig dom och skyddstillsyn ska anses utgöra mindre ingripande påföljder än fängelse, även om de före- nas med samhällstjänst. I fallet ansågs inte hovrätten på talan av endast den tilltalade kunna ersätta en dom på fängelse tre måna- der och en dom på villkorlig dom med samhällstjänst 100 timmar (alternativstraff fängelse tre månader) med en gemensam dom på fängelse fyra månader. I RH 2001:8, som avsåg rätten att över- klaga tingsrättens dom, gjorde hovrätten bedömningen att vill- korlig dom med samhällstjänst måste anses vara en mer ingri- pande påföljd än villkorlig dom med dagsböter.

14Ds Ju 1987:19 s. 11.

15Prop. 1988/89:2 s. 15.

215

Rättegångsbalkens bestämmelser om rättegången i brottmål

Ds 2012:54

8.5.2Betydelsen av Påföljdsutredningens förslag

Påföljderna för vuxna lagöverträdare

Påföljdsutredningens förslag att utmönstra påföljderna villkorlig dom och skyddstillsyn ur påföljdssystemet samt att i stället in- föra en möjlighet att besluta att ett fängelsestraff ska vara vill- korligt leder till konsekvenser för omröstningsförfarandet.

Enligt utredningens förslag ska rätten – om påföljden inte be- döms kunna stanna vid böter – först avgöra längden av det fäng- elsestraff som ska dömas ut. Därefter ska man ta ställning till om det finns förutsättningar för att besluta att fängelsestraffet ska vara villkorligt och vilken tilläggssanktion det villkorliga fängel- sestraffet i så fall ska förenas med.

Regleringen i 29 kap. 2 § andra stycket 3 RB innebär att det ska röstas i ett sammanhang över de flesta frågor som avser på- följd. Utan ändring av bestämmelsen skulle ett genomförande av Påföljdsutredningens förslag innebära att det ska röstas samlat om fängelsestraffets längd, beslut om att fängelsestraffet ska vara villkorligt och valet av tilläggssanktion. Det bör övervägas vilka konsekvenser detta får, om konsekvenserna är rimliga eller om det bör röstas särskilt om någon eller några frågor.

Det bör även övervägas om bestämmelsen i 29 kap. 2 § andra stycket 3 RB i övrigt behöver ändras och anpassas efter Påföljds- utredningens förslag.

Bestämmelserna om hur omröstningen ska gå till i 29 kap. 3 § RB bygger på att det i stor utsträckning är möjligt att avgöra hur olika påföljdsalternativ förhåller sig till varandra i ingripande- grad. Påföljdsutredningens förslag innebär att fängelse, oavsett om straffet döms ut villkorligt eller ovillkorligt, är att anse som svårare än böter och att ovillkorligt fängelse är att anse som mer ingripande än villkorligt fängelse (se förslaget till 1 kap. 5 § BrB). Utredningen uttalar sig i betänkandet om hur de olika tilläggs- sanktioner som villkorligt fängelse kan förenas med ska anses förhålla sig till varandra i ingripandegrad. Enligt utredningen hamnar villkorligt fängelse med hemarrest strax under ovillkorligt

216

Ds 2012:54

Rättegångsbalkens bestämmelser om rättegången i brottmål

fängelse i ingripandegrad. Samhällstjänst anses vara mindre ingri- pande än hemarrest och dagsböter mindre ingripande än sam- hällstjänst.16 Övervaknings- och kontrollsanktion ska enligt ut- redningens förslag väljas som tilläggssanktion i stället för sam- hällstjänst och vara i huvudsak lika ingripande som det antal timmar samhällstjänst som annars skulle ha valts. Vård- eller påverkanssanktion ska kunna ersätta både dagsböter, samhälls- tjänst och hemarrest som tilläggssanktion, under förutsättning att innehållet i sanktionen är i huvudsak lika ingripande som den sanktion som den ersätter. Kontraktsvård måste enligt utred- ningen alltid utgöra en mer ingripande sanktion än en vård- eller påverkanssanktion.17

När det gäller hemarrest, samhällstjänst och dagsböter finns det alltså en tydlig rangordning i ingripandegrad. Det torde också stå klart att övervaknings- och kontrollsanktion – som ska motsvara samhällstjänst i ingripandegrad – ska anses mer ingri- pande än dagsböter men mindre ingripande än hemarrest. Däre- mot går det knappast att rangordna samhällstjänst och övervak- nings- och kontrollsanktion i förhållande till varandra. Ännu större problem uppstår när det gäller graderingen av vård- eller påverkanssanktionen, som enligt förslaget kan vara jämställd med dagsböter, samhällstjänst eller hemarrest i ingripandegrad. Då kontraktsvård alltid måste utgöra en mer ingripande sanktion än en vård- eller påverkanssanktion, bör den sanktionen anses vara mer ingripande än samtliga andra tilläggssanktioner.

Det bör övervägas om regleringen i 29 kap. 3 § RB behöver ändras för att tydliggöra hur valet mellan tilläggssanktioner som är att anses som lika ingripande ska ske, eller om nuvarande re- glering leder till ett rimligt utfall.

16SOU 2012:34 del 2 s. 214.

17A.a. del 2 s. 237.

217

Rättegångsbalkens bestämmelser om rättegången i brottmål

Ds 2012:54

Ungdomspåföljderna

Påföljdsutredningen föreslår att regleringen om de påföljder som är anpassade för unga lagöverträdare samlas i ett kapitel i brotts- balken. Enligt förslaget ska påföljderna för unga lagöverträdare benämnas ungdomspåföljder, och de ska inte längre anses inne- bära överlämnande till särskild vård.

Utredningens förslag får konsekvenser för bestämmelserna i 29 kap. 2 § tredje stycket och 3 § tredje stycket RB om särskild omröstning beträffande frågan om överlämnande till särskild vård. Utan ändring av bestämmelserna kommer ungdomspåfölj- derna inte att undantas från den typ av omröstningsförfarande som andra påföljder omfattas av enligt 29 kap. 2 § andra stycket tredje punkten och 3 § första och andra styckena. Det måste övervägas vilka konsekvenser detta får och vilka ändringar som är påkallade i 29 kap. 2 och 3 §§ RB.

8.5.3Överväganden och förslag

Våra förslag och vår bedömning: Vid bestämmandet av på- följd för brott ska det röstas särskilt angående frågan om vil- ken tilläggssanktion ett villkorligt fängelsestraff ska förenas med.

Ungdomspåföljderna ska omfattas av samma omröstnings- regler som de påföljder som i första hand ska tillämpas för vuxna lagöverträdare. Bestämmelsen i 29 kap. 2 § tredje stycket RB upphävs.

Regleringen i 29 kap. 3 § RB bör inte ändras på annat sätt än att tredje stycket upphävs.

Inledning

Inledningsvis bör det påpekas att utgången av ett mål i domstol i de allra flesta fall växer fram under den diskussion som ledamö-

218

Ds 2012:54

Rättegångsbalkens bestämmelser om rättegången i brottmål

terna för under överläggningen. Omröstning enligt regleringen i 29 kap. RB kommer endast till stånd i de situationer då rättens ledamöter har olika uppfattning om utgången. När så blir fallet är det dock viktigt att lagstiftaren tillhandahåller tydliga be- stämmelser för hur omröstningen ska ske och vilken mening som ska gälla.

Påföljderna för vuxna lagöverträdare

Omröstning om påföljden enligt nuvarande 29 kap. 2 § andra stycket 3 och 3 § RB

Det påföljdssystem som Påföljdsutredningen har föreslagit inne- bär att påföljden för en vuxen lagöverträdare ska bestämmas till böter eller fängelse, där fängelsestraffet under vissa förutsätt- ningar kan dömas ut villkorligt. I de fall då det döms ut ett vill- korligt fängelsestraff ska detta förenas med en tilläggssanktion. Skyldigheten att utföra tilläggssanktionen åläggs inte den dömde genom en föreskrift till det villkorliga fängelsestraffet, utan ut- gör en del av den utdömda påföljden; ett villkor för att den dömde inte ska behöva avtjäna fängelsestraffet i anstalt.

Om inte regleringen i 29 kap. 2 § andra stycket RB ändras, skulle ett genomförande av Påföljdsutredningens förslag inne- bära att rättens ledamöter ska rösta i ett sammanhang över föl- jande frågor:

1.Brottslighetens straffmätningsvärde – dvs. straffvärdet med beaktande av eventuella billighetsskäl enligt 29 kap. 5 § BrB och eventuell ungdomsreduktion enligt 29 kap. 7 § BrB – från penningböter 200 kr till livstids fängelse.

2.För det fall straffmätningsvärdet motsvarar ett fängelsestraff på viss tid – om det ska beslutas att fängelsestraffet ska vara villkorligt.

219

Rättegångsbalkens bestämmelser om rättegången i brottmål

Ds 2012:54

3.För det fall det beslutas att fängelsestraffet ska vara villkor- ligt – vilket slags tilläggssanktion det villkorliga fängelse- straffet ska förenas med (tilläggssanktionen är inte en före- skrift till det villkorliga fängelsestraffet och undantas därmed inte från omröstningen om påföljden enligt 29 kap. 2 § andra stycket 3 RB).

4.Tilläggssanktionens omfattning, dvs. antalet dagsböter, anta- let timmar samhällstjänst, antalet månader övervaknings- och kontrollsanktion eller hemarrest, omfattningen av en vård- eller påverkanssanktion eller kontraktsvård samt huruvida en vård- eller påverkanssanktion ska kombineras med någon annan tilläggssanktion och i så fall vilken.

Omröstningsförfarandet skulle ske i enlighet med bestämmel- serna i 29 kap. 3 § första och andra styckena RB. Utfallet kan illustreras genom följande exempel:

Exempel 1

Ordföranden och nämndeman A anser att påföljden ska be- stämmas till villkorligt fängelse tre månader i förening med 120 dagsböter.

Nämndemännen B och C anser att påföljden ska bestämmas till villkorligt fängelse tre månader i förening med en av Kriminal- vården föreslagen vård- eller påverkanssanktion.

Enligt 29 kap. 3 § första stycket RB ska den mening gälla som fått mer än hälften av rösterna. I denna situation har båda alter- nativen fått exakt hälften av rösterna. Därmed ska den mening gälla som är den lindrigaste eller minst ingripande för den tillta- lade. Med hänsyn till att vård- eller påverkanssanktion och böter är formellt jämställda i ingripandegrad kan dock ingen mening anses som lindrigare eller mindre ingripande än den andra. Där- med gäller ordförandens mening, vilket innebär att påföljden bestäms till villkorligt fängelse med böter.

220

Ds 2012:54

Rättegångsbalkens bestämmelser om rättegången i brottmål

Exempel 2

Ordföranden anser att påföljden ska bestämmas till ovillkorligt fängelse tre månader.

Nämndeman A anser att påföljden ska bestämmas till villkorligt fängelse tre månader i förening med 120 dagsböter.

Nämndemännen B och C anser att påföljden ska bestämmas till villkorligt fängelse fyra månader i förening med 100 timmar samhällstjänst.

Inte heller i denna situation har något alternativ fått mer än hälf- ten av rösterna. Hälften av ledamöterna har röstat för villkorligt fängelse med samhällstjänst, men det är inte den för den tillta- lade lindrigaste påföljden (då villkorligt fängelse tre månader i förening med 120 dagsböter måste anses mindre ingripande). Det alternativet omfattar inte heller ordförandens röst. Därmed ska enligt 29 kap. 3 § andra stycket RB en sammanläggning göras av den röst som är ogynnsammast för den tilltalade, dvs. ordfö- randens röst, och de röster som är näst minst gynnsamma, dvs. de röster som lämnats av nämndemännen B och C. Därigenom uppstår majoritet för det alternativet och påföljden ska alltså bestämmas till villkorligt fängelse fyra månader i förening med samhällstjänst.

Exempel 3

Ordföranden anser att påföljden ska bestämmas till villkorligt fängelse fyra månader i förening med 100 timmar samhälls- tjänst.

Nämndeman A anser att påföljden ska bestämmas till ovillkor- ligt fängelse tre månader.

Nämndemännen B och C anser att påföljden ska bestämmas till villkorligt fängelse fyra månader i förening med den vård- eller påverkanssanktion som Kriminalvården har föreslagit.

Inget alternativ har fått mer än hälften av rösterna. Hälften av ledamöterna har röstat för villkorligt fängelse med en vård- eller

221

Rättegångsbalkens bestämmelser om rättegången i brottmål

Ds 2012:54

påverkanssanktion. Det kan dock knappast hävdas att det är den för den tilltalade lindrigaste påföljden, eftersom vård- eller på- verkanssanktion och samhällstjänst är formellt jämställda i ingri- pandegrad. Därmed ska enligt 29 kap. 3 § andra stycket RB nämndeman A:s röst (som får anses mest ogynnsam för den tilltalade) läggas samman med de röster som är näst minst för- månliga för den tilltalade. Detta är inte möjligt, eftersom det inte kan avgöras vilket av det alternativ som ordföranden respektive nämndemännen B och C har röstat för som ska anses mest ingri- pande. Resultatet bör då bli att påföljden bestäms till villkorligt fängelse i förening med vård- eller påverkanssanktion (enligt nämndemännen B och C:s röster), eftersom det alternativet har fått flest röster.

Enligt vår bedömning blir det nu beskrivna utfallet av regle- ringen i 29 kap. 2 och 3 §§ RB många gånger rimligt. Det förhål- landet att tilläggssanktionerna inte utgör föreskrifter till det vill- korliga fängelsestraffet, och därmed inte blir föremål för särskild omröstning, innebär dock att det antal frågor över vilka det ska röstas samlat blir stort. Om en ledamot röstar för ett ovillkorligt fängelsestraff men omröstningen leder till att det ska dömas ut ett villkorligt fängelsestraff, ges den överröstade ledamoten inte någon möjlighet att påverka vare sig valet av tilläggssanktion till det villkorliga fängelsestraffet eller tilläggssanktionens omfatt- ning. Det gäller oavsett om ett villkorligt fängelsestraff med en viss tilläggssanktion fått mer än hälften av rösterna eller om det är en sammanläggning av röster som lett till att det alternativet ska gälla. Enligt vår uppfattning är det en mindre lämplig ord- ning. I stället anser vi att valet av tilläggssanktion bör bli föremål för en särskild omröstning, efter det att det stått klart att det ska dömas ut ett villkorligt fängelsestraff. Vi föreslår därför att 29 kap. 2 § andra stycket RB ändras, så att det där framgår att det ska röstas särskilt om frågan om vilken tilläggssanktion ett vill- korligt fängelsestraff ska förenas med. Förslaget innebär att det först ska röstas i ett sammanhang om brottslighetens straffmät- ningsvärde samt – för det fall att straffmätningsvärdet motsvarar ett fängelsestraff – om fängelsestraffet ska dömas ut villkorligt

222

Ds 2012:54

Rättegångsbalkens bestämmelser om rättegången i brottmål

eller ovillkorligt. För det fall att denna omröstning resulterar i att det ska dömas ut ett villkorligt fängelsestraff, ska det sedan röstas särskilt i fråga om vilken slags tilläggssanktion det villkor- liga fängelsestraffet ska förenas med och vilken omfattning till- äggssanktionen ska ha. Efter denna omröstning följer slutligen särskild omröstning om övriga frågor om påföljd som inte om- fattats av tidigare omröstningar (omröstning enligt nuvarande 29 kap. 2 § andra stycket 4 RB).

Följande exempel kan illustrera utfallet av den föreslagna ordningen:

Exempel 1

Samtliga ledamöter anser att påföljden ska bestämmas till fäng- else tre månader och att det ska beslutas att fängelsestraffet ska vara villkorligt.

Ordföranden och nämndeman A anser att det villkorliga fängel- sestraffet ska förenas med 120 dagsböter.

Nämndemännen B och C anser att det villkorliga fängelsestraf- fet ska förenas med den vård- eller påverkanssanktion som Kriminalvården har föreslagit.

Samtliga ledamöter anser att det ska dömas ut ett villkorligt fängelsestraff om tre månader, vilket därmed ska gälla. Vid om- röstningen om valet av tilläggssanktion till det villkorliga fängel- sestraffet får inget alternativ mer än hälften av rösterna. Med hänsyn till att vård- eller påverkanssanktion och böter är for- mellt jämställda i ingripandegrad kan inte heller någon mening anses som lindrigare eller mindre ingripande än den andra. Där- med gäller ordförandens mening, vilket innebär att tilläggssankt- ionen blir 120 dagsböter.

Exempel 2

Ordföranden anser att påföljden ska bestämmas till fängelse tre månader och att det inte bör beslutas att fängelsestraffet ska vara villkorligt.

223

Rättegångsbalkens bestämmelser om rättegången i brottmål

Ds 2012:54

Nämndeman A anser att påföljden ska bestämmas till fängelse tre månader och att det ska beslutas att fängelsestraffet ska vara villkorligt.

Nämndemännen B och C anser att påföljden ska bestämmas till fängelse fyra månader och att det ska beslutas att fängelsestraf- fet ska vara villkorligt.

I denna situation har inget alternativ fått mer än hälften av rös- terna. Hälften av ledamöterna har röstat för villkorligt fängelse fyra månader, men det är inte den för den tilltalade lindrigaste påföljden. Det alternativet omfattar inte heller ordförandens röst. Därmed ska enligt 29 kap. 3 § andra stycket RB ordföran- dens röst (som är den mest ogynnsamma för den tilltalade) läg- gas samman med de röster som lämnats av nämndemännen B och C (som är näst minst förmånliga för den tilltalade). Då upp- står majoritet för det alternativet – dvs. villkorligt fängelse fyra månader.

Därefter genomförs en särskild omröstning om valet av till- äggssanktion. Då kan t.ex. följande utfall uppstå:

Ordföranden och nämndeman A anser att det villkorliga fängel- sestraffet ska förenas med den vård- eller påverkanssanktion som Kriminalvården har föreslagit.

Nämndemännen B och C anser att det villkorliga fängelsestraf- fet ska förenas med 100 timmar samhällstjänst.

Inget alternativ har fått mer än hälften av rösterna vid omröst- ningen. Inte heller kan något alternativ sägas vara den för den tilltalade lindrigaste påföljden, då båda tilläggssanktionerna är formellt lika ingripande. Därmed ska den mening som omfattas av ordförandens röst gälla. Påföljden ska alltså bestämmas till villkorligt fängelse fyra månader i förening med den föreslagna vård- eller påverkanssanktionen.

Exempel 3

224

Ds 2012:54

Rättegångsbalkens bestämmelser om rättegången i brottmål

Ordföranden samt nämndemännen B och C anser att påföljden ska bestämmas till fängelse fyra månader och att det ska beslu- tas att fängelsestraffet ska vara villkorligt.

Nämndeman A anser att påföljden ska bestämmas till fängelse tre månader och att det inte finns förutsättningar att besluta att fängelsestraffet ska vara villkorligt.

Det alternativ som förespråkas av ordföranden samt nämnde- männen B och C har fått mer än hälften av rösterna. Den tillta- lade ska därmed dömas till villkorligt fängelse fyra månader.

Därefter genomförs en särskild omröstning om valet av till- äggssanktion. Då kan t.ex. följande utfall uppstå:

Ordföranden anser att anser att det villkorliga fängelsestraffet ska förenas med 100 timmar samhällstjänst.

Nämndemännen A och B anser att det villkorliga fängelsestraf- fet ska förenas med en övervaknings- och kontrollsanktion.

Nämndeman C anser att det villkorliga fängelsestraffet ska för- enas med den vård- eller påverkanssanktion som Kriminalvår- den har föreslagit.

Här har hälften av ledamöterna röstat för en övervaknings- och kontrollsanktion. Det kan dock knappast hävdas att det är den för den tilltalade lindrigaste påföljden, eftersom vård- eller på- verkanssanktion, övervaknings- och kontrollsanktion samt sam- hällstjänst är formellt jämställda i ingripandegrad. Därmed kan det inte heller göras någon sammanläggning av röster. Resultatet bör då bli att påföljden bestäms till villkorligt fängelse i förening med en övervaknings- och kontrollsanktion (som nämndemän- nen A och B förespråkat), eftersom det alternativet har fått flest röster.

Den nu beskrivna ordningen leder enligt vår bedömning till ett rimligt utfall. Vi har dock även övervägt vissa andra föränd- ringar av de bestämmelser som styr omröstningen.

Som anförts i avsnitt 8.5.2 ovan bygger regleringen av om- röstningsförfarandet i 29 kap. 3 § RB på att det i stor utsträck-

225

Rättegångsbalkens bestämmelser om rättegången i brottmål

Ds 2012:54

ning är möjligt att avgöra hur olika påföljdsalternativ förhåller sig till varandra i ingripandegrad. Enligt det förslag som På- följdsutredningen lämnat rangordnas inte alla tilläggssanktioner i förhållande till varandra och det kan därmed uppstå situationer där ledamöterna förespråkar olika tilläggssanktioner som är av samma ingripandegrad. Vi har övervägt om omröstningsreglerna bör kompletteras med särskilda bestämmelser om hur de olika tilläggssanktionerna ska rangordnas i ingripandegrad just vid omröstning. Vi har dock för stannat för att inte föreslå någon sådan rangordning. Vårt ställningstagande grundas för det första på att det knappast är möjligt att rangordna samtliga tilläggs- sanktioner i förhållande till varandra, då sanktionerna ska kunna tillämpas i olika straffmätningsintervall och för olika återfallssi- tuationer och därmed kunna variera i ingripandegrad från fall till fall. Det kanske mest tydliga exemplet på detta är vård- eller på- verkanssanktionen, som ska kunna ersätta samtliga andra till- äggssanktioner undantaget kontraktsvård och därmed kan vari- era avsevärt i ingripandegrad beroende på det villkorliga fängel- sestraffets längd och den tilltalades tidigare brottslighet. Ett an- nat skäl som talar starkt emot en formell rangordning av samtliga tilläggssanktioner är att Påföljdsutredningens förslag bygger på att vissa av tilläggssanktionerna ska kunna vara lika ingripande och därmed kunna användas för brottslighet med samma straff- mätningsvärde i likartade återfallssituationer, utan att kravet på proportionalitet och likabehandling åsidosätts. Det system som utredningen byggt upp förutsätter alltså att inte alla tilläggs- sanktioner kan rangordnas i ingripandegrad.

En annan fråga som vi har övervägt är om det bör införas en bestämmelse i 29 kap. 3 § RB som innebär att vård- eller påver- kanssanktionen alltid ska ha företräde vid lika röstetal, om inte någon mening kan anses vara mindre ingripande för den tillta- lade. Vad som skulle kunna tala för en sådan ordning är att ett villkorligt fängelsestraff enligt Påföljdsutredningens förslag alltid ska förenas med en vård- eller påverkanssanktion om förutsätt- ningarna för den sanktionen är uppfyllda. Även om det visserli- gen anses vara tillräckligt att förena ett villkorligt fängelsestraff

226

Ds 2012:54

Rättegångsbalkens bestämmelser om rättegången i brottmål

med böter, eller om samhällstjänst bedöms vara en lämplig och tillräckligt ingripande tilläggssanktion, ska alltså vård- eller på- verkanssanktionen ha företräde om det finns förutsättningar för en sådan sanktion. En ordning som innebär att vård- eller påver- kanssanktionen får företräde framför övriga, lika ingripande, tilläggssanktioner även vid omröstningen skulle innebära att denna princip förstärks ytterligare. Vi anser dock att skälen mot en sådan reglering väger tyngre än de skäl som talar för den. Or- saken till att en eller flera ledamöter inte röstar för att ett villkor- ligt fängelsestraff ska förenas med en vård- eller påverkanssankt- ion kan vara att man inte anser att förutsättningarna för sankt- ionen är uppfyllda. Det förefaller då orimligt att vård- eller på- verkanssanktionen ska företräde även om en tillämpning av de sedvanliga omröstningsreglerna skulle ha lett till att det villkor- liga fängelsestraffet skulle ha förenats med en annan tilläggs- sanktion.

Omröstning om övriga påföljdsfrågor enligt nuvarande 29 kap. 2 § andra stycket 4 och 29 kap. 3 § RB

Som framgått av föregående avsnitt föreslår vi att det, efter det att rätten har tagit ställning till att det ska dömas ut ett fängelse- straff av viss längd och att det ska beslutas att straffet ska vara villkorligt, ska röstas särskilt om vilken tilläggssanktion det vill- korliga fängelsestraffet ska förenas med. Nästa fråga att ta ställ- ning till är i vilken mån Påföljdsutredningens förslag påkallar andra ändringar i 29 kap. 2 § andra stycket RB. Enligt tredje punktens i dess nuvarande lydelse ska det när det gäller påföljds- frågan röstas särskilt (enligt punkten 4 i samma paragraf) såvitt avser

-storleken av dagsbot

-föreskrifter

-varning

-övervakning

227

Rättegångsbalkens bestämmelser om rättegången i brottmål

Ds 2012:54

-förlängning av prövotid

-verkställighet av påföljd

Vid en första anblick kan det tyckas att den förenkling av regle- ringen i 34 kap. BrB som Påföljdsutredningens förslag innebär får till följd att många av de frågor som anges i 29 kap. 2 § andra stycket 3 inte kommer att uppstå. Föreskrifter, varning, över- vakning m.m. även vid ett genomförande av utredningens förslag kommer dock att kunna beslutas av domstol vid ny påföljdsbe- stämning när den dömde har återfallit i brott efter ett tidigare utdömt ovillkorligt fängelsestraff. Följande kan sägas om de frå- gor som anges i punkten 3:

-Storleken av dagsbot behöver bestämmas särskilt även om Påföljdsutredningens förslag genomförs.

-Föreskrifter ska enligt Påföljdsutredningens förslag inte kunna meddelas när rätten dömer till en icke frihetsberö- vande påföljd (dvs. när det beslutas att ett fängelsestraff ska vara villkorligt). Som beskrivits ovan utgör inte tilläggssankt- ionerna föreskrifter till det villkorliga fängelsestraffet. Rätten ska dock enligt 34 kap. 5 § tredje stycket BrB (som motsva- rar nuvarande 34 kap. 4 § tredje stycket) alltjämt kunna be- sluta om åtgärder enligt 26 kap. 18 § BrB i stället för att be- sluta om förverkande av villkorligt medgiven frihet från ett ovillkorligt fängelsestraff. Sådana åtgärder innefattar bl.a. be- slut om föreskrifter enligt 26 kap. 15 § BrB.

-Varning kan i dag beslutas om rätten beslutar att en tidigare utdömd skyddstillsyn eller villkorlig dom ska omfatta även ytterligare brottslighet eller dömer ut en särskild påföljd för ny eller nyupptäckt brottslighet vid återfall efter en skydds- tillsyn eller villkorlig dom (se nuvarande 34 kap. 5 och 6 §§ BrB). Dessa möjligheter försvinner vid ett genomförande av Påföljdsutredningens förslag. Däremot kommer det fortfa-

228

Ds 2012:54

Rättegångsbalkens bestämmelser om rättegången i brottmål

rande finnas möjlighet att meddela varning vid återfall under prövotiden för villkorligt medgiven frihet från ett ovillkorligt fängelsestraff enligt 34 kap. 5 § tredje stycket (som motsva- rar nuvarande 34 kap. 4 § tredje stycket) jämfört med 26 kap. 18 § BrB.

-Förlängning av prövotid kan i dag beslutas i samband med beslut om att en tidigare utdömd skyddstillsyn ska omfatta även ytterligare brottslighet eller när rätten dömer ut en sär- skild påföljd för ny eller nyupptäckt brottslighet vid återfall efter en tidigare utdömd skyddstillsyn (se nuvarande 34 kap 6 § BrB). Denna möjlighet försvinner vid ett genomförande av Påföljdsutredningens förslag. Däremot kommer det fort- farande finnas möjlighet att besluta om förlängd prövotid vid återfall i brott inom prövotiden för villkorligt medgiven fri- het från ett ovillkorligt fängelsestraff enligt 34 kap. 5 § tredje stycket (motsvarande nuvarande 34 kap. 4 § tredje stycket) BrB.

-Förlängd övervakningstid kan i dag beslutas om rätten be- slutar att en tidigare utdömd skyddstillsyn ska omfatta även ytterligare brottslighet eller dömer ut en särskild påföljd för ny eller nyupptäckt brottslighet vid återfall efter en tidigare utdömd skyddstillsyn (se nuvarande 34 kap. 6 § jämfört med 28 kap. 7 och 9 §§ BrB). Dessutom finns det enligt 28 kap. 5 § fjärde stycket BrB möjlighet att besluta om förlängd över- vakningstid om påföljden bestäms till skyddstillsyn med kontraktsvård. Dessa möjligheter försvinner vid ett genom-

förande av Påföljdsutredningens förslag. Däremot kommer det fortfarande finnas möjlighet att besluta om förlängd övervakningstid vid återfall inom prövotiden för villkorligt medgiven frihet från ett ovillkorligt fängelsestraff enligt 34 kap. 5 § tredje stycket (motsvarande nuvarande 34 kap. 4 § tredje stycket) jämfört med 26 kap. 18 § BrB.

229

Rättegångsbalkens bestämmelser om rättegången i brottmål

Ds 2012:54

-I dag kan rätten besluta att ett fängelsestraff som dömts ut tillsammans med en skyddstillsyn enligt 28 kap. 3 § BrB ska gå i omedelbar verkställighet. Någon motsvarande bestäm- melse finns inte i Påföljdsutredningens förslag. Däremot ska rätten enligt utredningens förslag (se förslaget till 34 kap. 7 § BrB) i samband med att man dömer ut ett ovillkorligt fängel- sestraff för ny eller nyupptäckt brottslighet kunna besluta att ett tidigare utdömt villkorligt fängelsestraff ska verkställas i anstalt. Ett sådant beslut utgör en fråga om verkställighet av påföljd.

Sammantaget kan konstateras att de frågor som anges i 29 kap. 2 § andra stycket 3 RB kan uppstå vid en brottmålsrättegång även om Påföljdsutredningens förslag genomförs. Vi ser inte någon anledning att föreslå att någon av dessa frågor ska omfattas av den samlade omröstningen om påföljden för brottet. Inte heller har vi – utöver den ovan behandlade frågan om valet av tilläggs- sanktion till ett villkorligt fängelsestraff – kunnat identifiera några övriga frågor som rör påföljden över vilka det bör röstas särskilt. I sak föreslår vi därför att regleringen i 29 kap. 2 § andra stycket RB ändras endast på så sätt att det ska röstas särskilt om valet av tilläggssanktion till villkorligt fängelse.

Regleringen i 29 kap. 2 § andra stycket RB är enligt vår be- dömning svårläst och svårtolkad, genom att det inledningsvis anges att det ska röstas i ett sammanhang över frågor som avser ansvar, att det därefter görs undantag i punkten 3 för frågor som avser påföljd, om vilka det ska röstas särskilt, och att det i samma punkt i sin tur görs undantag när det gäller vissa delfrågor (stor- leken av dagsbot, föreskrifter, varning, övervakning, förlängning av prövotid eller verkställighet av påföljd), vilka – underförstått – ska bli föremål för ytterligare en särskild omröstning enligt punkten 4. I syfte att förenkla och förtydliga regleringen föreslår vi i stället att de regler i 29 kap. 2 § andra stycket RB som avser omröstning om påföljd formuleras på så sätt att det ska röstas särskilt om

230

Ds 2012:54

Rättegångsbalkens bestämmelser om rättegången i brottmål

-val av påföljd, innefattande frågan om det ska beslutas att ett fängelsestraff ska vara villkorligt (p. 3),

-frågan om vilken sanktion ett villkorligt fängelsestraff ska förenas med (p. 4),

-återstående frågor om ansvar (p. 5).

Regleringen, som behandlas närmare i författningskommentaren, innebär inte någon ändring i sak, annat än att det ska röstas sär- skilt om valet av tilläggssanktion till villkorligt fängelse och till- läggssanktionens omfattning i enlighet med vad som föreslagits i föregående avsnitt. De frågor som i dag undantas från omröst- ningen om påföljden enligt punkten 3 (storleken av dagsbot, föreskrifter, varning, övervakning, förlängning av prövotid och verkställighet av påföljd) ska alltjämt bli föremål för särskild omröstning, nu enligt punkten 5.

Ungdomspåföljderna

Som angetts i avsnitt 8.5.2 innebär Påföljdsutredningens förslag att påföljderna för unga lagöverträdare, dvs. varningsstraff, ung- domsvård, ungdomstjänst, kontaktskyldighet för unga, ung- domsövervakning och sluten ungdomsvård, inte ska anses utgöra överlämnande till särskild vård. Det innebär – om inte reglering- en ändras – att ungdomspåföljderna inte längre kommer att bli föremål för särskild omröstning på det sätt som föreskrivs i 29 kap. 2 § tredje stycket RB. Ungdomspåföljderna kommer i stället att omfattas av samma omröstningsbestämmelser som övriga påföljder. Utfallet kan illustreras genom följande exempel.

Exempel 1

Ordföranden och nämndeman A anser att påföljden ska be- stämmas till ungdomsvård.

Nämndemännen B och C anser att påföljden ska bestämmas till 40 timmar ungdomstjänst.

231

Rättegångsbalkens bestämmelser om rättegången i brottmål

Ds 2012:54

Enligt 29 kap. 3 § första stycket RB ska den mening gälla som fått mer än hälften av rösterna. I denna situation har båda alter- nativen fått exakt hälften av rösterna. Därmed ska den mening gälla som är den lindrigaste eller minst ingripande för den tillta- lade. Med hänsyn till att ungdomsvård och ungdomstjänst anses vara jämställda i ingripandegrad kan dock ingen mening anses som lindrigare eller mindre ingripande än den andra. Därmed gäller ordförandens mening, vilket innebär att påföljden bestäms till ungdomsvård.

Exempel 2

Ordföranden anser att påföljden ska bestämmas till ungdomsö- vervakning åtta månader.

Nämndeman A anser att påföljden ska bestämmas till ung- domsvård.

Nämndemännen B och C anser att påföljden ska bestämmas till kontaktskyldighet för unga sex månader.

Inte heller här har något alternativ fått mer än hälften av röster- na. Hälften av ledamöterna har röstat för kontaktskyldighet för unga men det kan inte anses vara den för den tilltalade lindrigaste påföljden, då ungdomsvård anses vara lika ingripande. Det alter- nativet omfattar inte heller ordförandens röst. Därmed ska enligt 29 kap. 3 § andra stycket RB ordförandens röst, som är mest ogynnsam för den tilltalade, läggas samman med de röster som är näst minst förmånliga för honom eller henne. En sådan samman- läggning kan inte göras, eftersom ungdomsvård och kontakt- skyldighet för unga får anses lika ingripande. Därmed ska det alternativ som har fått mest röster gälla, dvs. kontaktskyldighet för unga sex månader.

Exempel 3

Ordföranden anser att påföljden ska bestämmas till sluten ung- domsvård åtta månader.

232

Ds 2012:54

Rättegångsbalkens bestämmelser om rättegången i brottmål

Nämndemännen A och B anser att påföljden ska bestämmas till ungdomsövervakning ett år.

Nämndeman C anser att påföljden ska bestämmas till ung- domsvård.

Återigen har inget alternativ fått mer än hälften av rösterna. Hälften av ledamöterna har röstat för ungdomsövervakning. Det är dock inte den för den tilltalade lindrigaste påföljden. Därmed ska ordförandens röst, som är mest ogynnsam för den tilltalade, läggas samman med nämndemännen A och B:s röster, som är näst minst förmånliga. Det innebär att det alternativ som nämn- demännen A och B förespråkat får flest röster. Påföljden ska därmed bestämmas till ungdomsövervakning ett år.

Enligt vår bedömning är de konsekvenser som uppstår genom att ungdomspåföljderna inte längre utgör överlämnande till sär- skild vård och därmed omfattas av samma omröstningsregler som de påföljder som i första hand ska tillämpas för vuxna lagö- verträdare fullt rimliga. Den successiva utvecklingen av ung- domspåföljdernas innehåll och förutsättningarna för att välja de olika ungdomspåföljderna, som inleddes genom 1999 års reform och som därefter fortsatt genom 2007 års reform och slutligen de förslag som Påföljdsutredningen lämnat, har lett till att dessa påföljder kan rangordnas i förhållande till varandra i ingripande- grad i samma utsträckning som de påföljder som är avsedda för vuxna lagöverträdare. Det finns därmed inte någon anledning att ha särskilda omröstningsregler när det gäller ungdomspåföljder- na. Vi föreslår därför inte några förändringar av lagstiftningen för att åstadkomma en sådan särreglering.

Påföljdsutredningen föreslår att överlämnande åt socialnämn- den att föranstalta om behövlig vård enligt lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) inte längre ska kunna ut- göra påföljd för brott. Vidare har en utgångspunkt för utred- ningens överväganden varit att inte heller överlämnande till rättspsykiatrisk vård ska kunna väljas som påföljd. Sammantaget innebär utredningens förslag därför att det inte kommer att fin- nas någon möjlighet att överlämna den som döms för brott till

233

Rättegångsbalkens bestämmelser om rättegången i brottmål

Ds 2012:54

särskild vård. Som en följd av detta bör bestämmelserna i 29 kap. 2 § tredje stycket och 3 § tredje stycket RB upphävas.

8.6Förbudet mot reformatio in pejus

8.6.1Nuvarande reglering

I 51 kap. 25 § RB finns bestämmelser om förbud mot ändring av påföljd till klagandens nackdel i högre instans, reformatio in pe- jus.

Enligt första meningen i paragrafens första stycke får hovrätt- en inte med anledning av den tilltalades överklagande eller av åklagarens överklagande till den tilltalades förmån döma till en påföljd som är att anse som svårare eller mer ingripande för den tilltalade än den som tingsrätten dömt till. Bestämmelsen har motiverats med att det i fall där den tilltalade överklagat eller där åklagaren överklagat till den tilltalades fördel av billighetsskäl inte bör göras ändring till hans eller hennes nackdel.18

I samband med lagändringar som trädde i kraft den 1 januari 198919 övervägdes huruvida förbudet mot reformatio in pejus skulle vara kvar och hur det i sådana fall kunde göras mer verk- ningsfullt. I propositionen anförde departementschefen att för- budet borde behållas, då ett avskaffande skulle innebära ett för- täckt hot mot den som funderar på att överklaga den lägre rät- tens dom. Det dåvarande förbudet ansågs dock inte vara tillräck- ligt effektivt, eftersom påföljder som fängelse, skyddstillsyn och villkorlig dom formellt sett inte kunde rangordnas i ingripande- grad i förhållande till varandra. Reglerna om reformatio in pejus ändrades därför så att de kom i samklang med reglerna om om- röstning (se föregående avsnitt). Följden blev att förhållandet mellan alla olika tänkbara påföljders svårhet inte angavs i lag,

18NJA II 1943 s. 674.

19Prop. 1988/89:2, se avsnittet ovan om omröstningsreglerna.

234

Ds 2012:54

Rättegångsbalkens bestämmelser om rättegången i brottmål

utan att det i viss utsträckning överläts åt rätten att bedöma vil- ken av två påföljder som är svårast eller mest ingripande.20

Angående rangordningen i svårhetshänseende mellan olika påföljder och påföljdsalternativ hänvisas till avsnitt 8.5.1 om om- röstning, vilket har motsvarande bäring på bestämmelserna om förbud mot reformatio in pejus.

Av andra meningen i paragrafens första stycke framgår att hovrätten utan hinder av förbudet mot reformatio in pejus får överlämna den tilltalade till särskild vård enligt 31 eller 32 kap. BrB eller döma till annan påföljd om tingsrätten beslutat om sådan vård. Bestämmelsen kompletteras av andra stycket i para- grafen, som föreskriver att sluten ungdomsvård ska jämställas med fängelse vid tillämpning av första stycket. Regleringen inne- bär att förbudet mot reformatio in pejus gäller om tingsrätten dömt till sluten ungdomsvård eller om hovrätten har för avsikt att ändra den av tingsrätten utdömda påföljden till sluten ung- domsvård.

Undantaget från förbudet mot reformatio in pejus såvitt avser andra överlämnandepåföljder än sluten ungdomsvård är ett ut- tryck för att överlämnande till särskild vård inte kan jämföras med andra påföljder i ingripandegrad. Enligt förarbetena bör dock förbudet mot reformatio in pejus anses hindra att hovrätt- en på talan endast av den tilltalade eller av åklagaren till den till- talades förmån förenar ett av tingsrätten beslutat överlämnande till särskild vård med ett bötesstraff.21

I paragrafens tredje stycke görs ett undantag från förbudet mot reformatio in pejus för fall där tingsrätten har förenat en villkorlig dom eller skyddstillsyn med en föreskrift som förutsät- ter samtycke och samtycket inte längre föreligger vid tidpunkten för hovrättens prövning av målet. I sådana situationer får hovrät- ten döma till en mer ingripande påföljd än vad tingsrätten gjort. Bestämmelsen, som infördes 1999 i samband med att samhälls- tjänst blev ett permanent inslag i påföljdssystemet, omfattar så-

20A. prop. s. 11 och 16 f.

21A. prop. s. 23.

235

Rättegångsbalkens bestämmelser om rättegången i brottmål

Ds 2012:54

väl situationer där tingsrätten dömt till villkorlig dom eller skyddstillsyn med föreskrift om samhällstjänst som där påfölj- den bestämts till skyddstillsyn med föreskrift om kontrakts- vård.22

I fjärde stycket finns bestämmelser om förbud för hovrätten att besluta om utvisning om tingsrätten inte meddelat ett sådant beslut eller att bestämma en längre tid för den utvisade att åter- vända till Sverige än vad tingsrätten gjort. Bestämmelserna på- verkas inte av Påföljdsutredningens förslag och behandlas därför inte närmare här.

Bestämmelserna om förbud mot reformatio in pejus gäller en- ligt 55 kap. 15 § RB även vid rättegången i Högsta domstolen.

8.6.2Betydelsen av Påföljdsutredningens förslag

Påföljderna för vuxna lagöverträdare

Påföljdsutredningens förslag att utmönstra påföljderna villkorlig dom och skyddstillsyn samt att införa villkorligt fängelse i på- följdssystemet leder till konsekvenser för förbudet mot reform- atio in pejus i 51 kap. 25 § första stycket RB och regleringen om samtycke i tredje stycket i samma paragraf.

Regleringen i första stycket första meningen innebär att hov- rätten inte får döma till en för den tilltalade mer ingripande på- följd än den som tingsrätten dömt ut, om det endast är den tillta- lade som överklagat eller om åklagaren överklagat till den tillta- lades förmån. Liksom när det gäller omröstningsreglerna (se avsnitt 8.5 ovan) är således frågan om hur de olika påföljdsalter- nativen rangordnas i ingripandegrad avgörande för hur förbudet mot reformatio in pejus ska tolkas. Som beskrivits i avsnitt 8.5.2 innebär Påföljdsutredningens förslag att ovillkorligt fängelse alltid – oavsett fängelsestraffets längd – är mer ingripande än villkorligt fängelse. När det gäller tilläggssanktionerna kan dags-

22 Prop. 1997/98:96 s. 213 f.

236

Ds 2012:54

Rättegångsbalkens bestämmelser om rättegången i brottmål

böter, samhällstjänst, hemarrest och kontraktsvård rangordnas i förhållande till varandra i ingripandegrad. Det är också klart att övervaknings- och kontrollsanktion är mer ingripande än dags- böter men mindre ingripande än hemarrest och kontraktsvård. Däremot är det inte möjligt att rangordna tilläggssanktionerna samhällstjänst och övervaknings- och kontrollsanktion i förhål- lande till varandra. Vård- eller påverkanssanktionen kan knappast graderas i ingripandegrad i förhållande till någon annan påföljd, undantaget kontraktsvård.

På samma sätt som när det gäller omröstningsreglerna kan det övervägas om regleringen om förbudet mot reformatio in pejus behöver ändras, för att tydliggöra vad som gäller dels vid valet mellan övervaknings- och kontrollsanktion och samhällstjänst, dels vid valet mellan vård- eller påverkanssanktion och övriga tilläggssanktioner (utom kontraktsvård).

Regleringen i 51 kap. 25 § tredje stycket RB innebär att för- budet mot reformatio in pejus inte gäller om tingsrätten dömt till villkorlig dom eller skyddstillsyn med en föreskrift som för- utsätter samtycke och den dömde i hovrätten inte längre sam- tycker till en sådan föreskrift. Påföljdsutredningen föreslår att påföljderna villkorlig dom och skyddstillsyn utmönstras ur på- följdssystemet, vilket innebär att bestämmelsen måste ändras. I det sammanhanget måste beaktas att Påföljdsutredningens för- slag innebär att det inte ska krävas samtycke för att förena ett villkorligt fängelsestraff med samhällstjänst. Däremot ska alltjämt en förutsättning för kontraktsvård vara att den tilltalade förbinder sig att följa den upprättade kontraktsvårdsplanen.

Ungdomspåföljderna

Enligt Påföljdsutredningens förslag ska en dom till en ungdoms- påföljd inte längre anses utgöra ett överlämnande till särskild vård. Detta medför konsekvenser såvitt avser bestämmelsen i 51 kap. 25 § första stycket andra meningen RB, som undantar överlämnandepåföljderna från förbudet mot reformatio in pejus.

237

Rättegångsbalkens bestämmelser om rättegången i brottmål

Ds 2012:54

Utan ändring av bestämmelsen kommer ungdomspåföljderna att omfattas av förbudet mot reformatio in pejus. Det måste övervä- gas vilka konsekvenser detta får och om ändringar är påkallade i 51 kap. 25 § RB.

8.6.3Överväganden och förslag

Vår bedömning och våra förslag: Bestämmelsen om förbud mot reformatio in pejus i 51 kap. 25 § första stycket första meningen RB bör inte ändras. Regleringen innebär att högre rätt inte kan döma till ovillkorligt fängelse om lägre rätt har dömt ut ett villkorligt fängelsestraff och det endast är den till- talade som har överklagat domen eller när åklagaren har över- klagat till den tilltalades förmån. I en sådan situation kan högre rätt inte heller förena ett villkorligt fängelsestraff med en mer ingripande tilläggssanktion än den sanktion som den lägre rätten valt. Högre rätt kan dock byta ut en tilläggssankt- ion mot en annan sanktion som är lika ingripande som den som lägre rätt valt.

Vid ett genomförande av Påföljdsutredningens förslag kommer de påföljder som är avsedda för unga lagöverträdare inte längre utgöra överlämnande till särskild vård. Det får till följd att även ungdomspåföljderna omfattas av förbudet mot reformatio in pejus. Högre rätt får således inte döma till en mer ingripande ungdomspåföljd än den som lägre rätt har dömt till, om det endast är den tilltalade som har överklagat domen eller om åklagaren har överklagat till den tilltalades förmån. Då det vid ett genomförande av Påföljdsutredningens förslag inte kommer att finnas någon möjlighet att överlämna den tilltalade till särskild vård som påföljd för brott, ska be- stämmelsen i 51 kap. 25 § första stycket andra meningen RB upphävas.

Om lägre rätt har bestämt påföljden till villkorligt fängelse med kontraktsvård och den tilltalade vid tidpunkten för högre

238

Ds 2012:54

Rättegångsbalkens bestämmelser om rättegången i brottmål

rätts prövning av målet inte längre är villig att följa kontrakts- vårdsplanen, ska den högre rätten utan hinder av förbudet mot reformatio in pejus kunna döma till en svårare eller mer ingripande påföljd. Samma sak ska gälla om lägre rätt har be- stämt påföljden till villkorligt fängelse med hemarrest och högre rätt gör bedömningen att hemarrest inte är en lämplig tilläggssanktion med hänsyn till den tilltalades person och öv- riga omständigheter.

Påföljderna för vuxna lagöverträdare

Regleringen i 51 kap. 25 § första stycket första meningen RB

Regleringen i 51 kap. 25 § första stycket första meningen RB innebär att högre rätt är förhindrad att döma till en för den tillta- lade mer ingripande påföljd än den som lägre rätt har dömt ut, om det endast är den tilltalade som har överklagat domen eller om åklagaren har överklagat till den tilltalades förmån. Denna princip har enligt vår bedömning goda skäl för sig. Som anförts i tidigare förarbetsuttalanden (se avsnitt 8.6.1 ovan) bör den tillta- lade inte känna sig tvingad att avstå från att överklaga domen av det skälet att han eller hon då riskerar att dömas till en strängare påföljd även om inte åklagaren överklagar. Som utgångspunkt bör därför gälla att förbudet mot reformatio in pejus ska finnas kvar, även om påföljdssystemet ändras på det sätt som Påföljds- utredningen föreslår. Det måste dock undersökas vilka konse- kvenser ett sådant förbud får i ett reformerat påföljdssystem och om det finns anledning att ändra eller komplettera lagstiftningen i något avseende.

Vid ett införande av det påföljdssystem med villkorligt fäng- else som Påföljdsutredningen föreslår får förbudet mot reform- atio in pejus för det första till följd att högre rätt är förhindrad att döma ut ett längre fängelsestraff än det som lägre rätt har

239

Rättegångsbalkens bestämmelser om rättegången i brottmål

Ds 2012:54

dömt ut, och detta oavsett om fängelsestraffet dömts ut villkor- ligt eller ovillkorligt.

Enligt Påföljdsutredningens förslag är ett ovillkorligt fängel- sestraff alltid att anse som svårare än villkorligt fängelse (se för- slaget till 1 kap. 5 § andra stycket BrB). Förbudet mot reform- atio in pejus innebär därmed också att högre rätt inte får döma till ett ovillkorligt fängelsestraff, om lägre rätt har beslutat att fängelsestraffet ska vara villkorligt. Detta gäller oavsett fängelse- straffets längd.

Slutligen innebär förbudet mot reformatio in pejus att högre rätt inte får förena ett villkorligt fängelsestraff med en tilläggs- sanktion som är mer ingripande än den tilläggssanktion som lägre rätt har dömt ut. Som redovisats i föregående avsnitt är flera av de tilläggssanktioner som villkorligt fängelse kan förenas med tydligt rangordnade i förhållande till varandra. I de fall där det finns en sådan rangordning torde det inte uppstå några pro- blem vid tillämpningen av förbudet mot reformatio in pejus. Som exempel kan nämnas att högre rätt inte med anledning av den tilltalades överklagande eller av åklagarens överklagande till den tilltalades förmån får döma till villkorligt fängelse med sam- hällstjänst, om lägre rätt har dömt till villkorligt fängelse med böter. På motsvarande sätt får högre rätt inte döma till villkorligt fängelse med kontraktsvård eller hemarrest, om lägre rätt har dömt till villkorligt fängelse med t.ex. samhällstjänst eller en övervaknings- och kontrollsanktion.

Förbudet mot reformatio in pejus utgör däremot inte något hinder mot att högre rätt dömer till villkorligt fängelse med en tilläggssanktion som är lika ingripande som den tilläggssanktion som den lägre rätten dömt ut. Högre rätt är alltså oförhindrad att döma till villkorligt fängelse med övervaknings- och kontroll- sanktion om lägre rätt har dömt till villkorligt fängelse med sam- hällstjänst, så länge det villkorliga fängelsestraffet är lika långt som (eller kortare än) det straff som den lägre rätten dömde ut.

De nu beskrivna effekterna av Påföljdsutredningens förslag är enligt vår bedömning rimliga och ändamålsenliga. Vi anser därför inte att ett genomförande av utredningens förslag såvitt avser

240

Ds 2012:54

Rättegångsbalkens bestämmelser om rättegången i brottmål

påföljdssystemet för vuxna lagöverträdare bör föranleda någon ändring av regleringen i 51 kap. 25 § första stycket första me- ningen RB.

Regleringen i 51 kap. 25 § första stycket andra meningen RB

Enligt 51 kap. 25 § första stycket andra meningen RB får högre rätt utan hinder av förbudet mot reformatio in pejus överlämna den tilltalade till särskild vård enligt 31 eller 32 kap. BrB eller, om lägre rätt beslutat om sådan vård, döma till annan påföljd. Även denna bestämmelse påverkas vid ett genomförande av Påföljds- utredningens förslag.

Överlämnande till särskild vård enligt 31 kap. BrB omfattar överlämnande till vård enligt lagen (1988:870) om vård av miss- brukare i vissa fall (LVM) (31 kap. 1 §) och överlämnande till rättspsykiatrisk vård (31 kap. 2 §). Påföljdsutredningen förslag innebär att möjligheten att överlämna den som döms för brott till vård enligt LVM utmönstras ur påföljdssystemet. Vidare har utredningen vid sina överväganden och förslag utgått från att det, i enlighet med vad Psykansvarskommittén och Psykiatri- lagsutredningen har föreslagit, inte heller ska finnas möjlighet att överlämna den som döms för brott till rättspsykiatrisk vård. Vid ett genomförande av utredningens förslag bör därför hänvisning- en till 31 kap. BrB utgå ur 51 kap. 25 § första stycket andra me- ningen RB.

Vi återkommer till undantaget från förbudet om reformatio in pejus vid överlämnande till vård enligt 32 kap. BrB i det föl- jande, se avsnittet om påföljderna för unga lagöverträdare nedan.

Regleringen i 51 kap. 25 § tredje stycket RB

I 51 kap. 25 § tredje stycket RB görs undantag från förbudet mot reformatio in pejus i fall där lägre rätt har förenat en villkorlig dom eller skyddstillsyn med en föreskrift som förutsätter sam-

241

Rättegångsbalkens bestämmelser om rättegången i brottmål

Ds 2012:54

tycke från den tilltalade och samtycke inte längre föreligger vid tidpunkten för högre rätts prövning av målet. I sådana situation- er får högre rätt döma till en mer ingripande påföljd än vad lägre rätt gjort. Som anförts i avsnitt 8.5.1 omfattar denna bestäm- melse enligt förarbetena såväl situationer där en villkorlig dom eller skyddstillsyn har förenats med en föreskrift om samhälls- tjänst som där en skyddstillsyn har förenats med en föreskrift om kontraktsvård.

Enligt Påföljdsutredningens förslag ska det inte krävas något samtycke från den tilltalade för att förena ett villkorligt fängelse- straff med samhällstjänst. I stället ska det vid bedömningen av om samhällstjänst är en lämplig tilläggssanktion beaktas om den tilltalade aktivt motsätter sig sanktionen. För det fall samhälls- tjänst inte bedöms vara en lämplig tilläggssanktion (och det inte heller finns förutsättningar för en vård- eller påverkanssanktion), ska det villkorliga fängelsestraffet i stället förenas med en över- vaknings- och kontrollsanktion. Övervaknings- och kontroll- sanktionen, som varken förutsätter lämplighet eller samtycke från den tilltalade, ska vara lika ingripande som den samhälls- tjänst som annars hade dömts ut. Det förhållandet att det finns en lika ingripande tilläggssanktion att ta till om den högre rätten inte anser att samhällstjänst är en lämplig sanktion, innebär att det vid ett genomförande av utredningens förslag inte finns nå- got behov av en bestämmelse som ger undantag från förbudet mot reformatio in pejus om det inte längre finns förutsättningar för samhällstjänst vid tidpunkten för den högre rättens prövning av målet.

Som anförts ovan omfattar dock bestämmelsen i 51 kap. 25 § tredje stycket RB även situationer där lägre rätt dömt till skydds- tillsyn med förskrift om kontraktsvård och den dömde inte längre samtycker till kontraktsvården. Enligt Påföljdsutredning- ens förslag ska en förutsättning för att ett villkorligt fängelse- straff ska kunna förenas med kontraktsvård vara att den tilltalade har förbundit sig att följa den på förhand uppgjorda planen för kontraktsvården, se förslaget till 27 kap. 7 § BrB. Det innebär att högre rätt inte kan fastställa en dom till villkorligt fängelse med

242

Ds 2012:54

Rättegångsbalkens bestämmelser om rättegången i brottmål

kontraktsvård, om den dömde vid tidpunkten för den högre rät- tens dom inte längre är villig att följa kontraktsvårdsplanen. Om förutsättningarna för kontraktsvård brister, finns det enligt ut- redningens förslag inte någon möjlighet att döma ut ett villkor- ligt fängelsestraff i förening med någon annan tilläggssanktion av lika ingripande slag. I en sådan situation bör det därför finnas möjlighet att döma ut ett ovillkorligt fängelsestraff. Vi föreslår därför att det görs undantag från förbudet mot reformatio in pejus om lägre rätt har dömt till villkorligt fängelse i förening med kontraktsvård, och den dömde vid tidpunkten för högre rätts prövning inte längre är villig att följa kontraktsvårdsplanen.

En liknande situation kan uppstå om lägre rätt har dömt ut ett villkorligt fängelsestraff i förening med hemarrest. Enligt Påföljdsutredningens förslag är en förutsättning för att förena villkorligt fängelse med hemarrest att det är lämpligt med hänsyn till den tilltalades person och övriga omständigheter (se förslaget till 31 kap. 3 § fjärde stycket BrB). Högre rätt kan därmed inte fastställa en dom till villkorligt fängelse med hemarrest om hemarrest inte kan anses utgöra en lämplig tilläggssanktion. Om det i en sådan situation inte anses tillräckligt med en mindre in- gripande tilläggssanktion och inte heller finns förutsättningar att förena det villkorliga fängelsestraffet med en vård- eller påver- kanssanktion som är lika ingripande som den hemarrest som den lägre rätten dömt ut, är det inte möjligt att döma ut ett villkor- ligt fängelsestraff. Därmed måste det finnas utrymme för att döma till ovillkorligt fängelse. Vi föreslår därför att det även i situationer av det nu beskrivna slaget görs undantag från förbu- det mot reformatio in pejus.

Påföljderna för unga lagöverträdare

Som anförts ovan innebär Påföljdsutredningens förslag att en dom till en ungdomspåföljd inte längre ska anses utgöra ett över- lämnande till särskild vård. Utan ändring av regleringen i 51 kap. 25 § RB kommer ungdomspåföljderna därmed att omfattas av

243

Rättegångsbalkens bestämmelser om rättegången i brottmål

Ds 2012:54

förbudet mot reformatio in pejus enligt första styckets första mening.

En förutsättning för att låta ungdomspåföljderna omfattas av förbudet mot reformatio in pejus bör enligt vår bedömning vara att dessa kan rangordnas någorlunda väl i ingripandegrad i för- hållande till varandra.

Enligt Påföljdsutredningens förslag ska påföljdssystemet för unga lagöverträdare bestå av böter, varningsstraff, ungdomsvård, ungdomstjänst, kontaktskyldighet för unga, ungdomsövervak- ning och sluten ungdomsvård. Varningsstraff ska enligt förslaget till 32 kap. 2 § BrB kunna dömas ut om det inte med hänsyn till påföljdens straffvärde är påkallat med en mer ingripande påföljd än dagsböter. Så anses vara fallet om det bötesstraff som annars skulle ha dömts ut understiger 60 dagsböter. Det innebär att ett varningsstraff får anses jämställt i ingripandegrad med ett bötes- straff under 60 dagsböter, men mindre ingripande än högre bö- tesstraff och övriga ungdomspåföljder. Ungdomsvård, ungdoms- tjänst och kontaktskyldighet för unga får enligt utredningens förslag till 32 kap. 3, 6 och 7 §§ BrB dömas ut om påföljden är tillräckligt ingripande med hänsyn till brottslighetens straffvärde och den unges tidigare brottslighet. De tre påföljderna är inte graderade i förhållande till varandra och får därmed anses vara lika ingripande. De har alla ett sådant innehåll och tillämpnings- område att de får anses mer ingripande än ett varningsstraff. Ungdomsvård kan enligt förslaget till 32 kap. 8 § BrB förenas med ungdomstjänst, kontaktskyldighet för unga eller dagsböter, om det behövs för att påföljden ska anses tillräckligt ingripande med hänsyn till brottslighetens straffvärde eller den unges tidi- gare brottslighet. En sådan kombinationspåföljd får anses mer ingripande för den unge än en ren ungdomsvård, ungdomstjänst eller kontaktskyldighet för unga. Om vare sig ungdomsvård, ungdomstjänst eller kontaktskyldighet för unga är tillräckligt ingripande, får rätten enligt förslaget till 32 kap. 9 § BrB döma till ungdomsövervakning. Ungdomsövervakning får därmed an- ses mer ingripande än ungdomsvård (även med förstärkningspå- följd enligt 32 kap. 8 §), ungdomstjänst och kontaktskyldighet

244

Ds 2012:54

Rättegångsbalkens bestämmelser om rättegången i brottmål

för unga. Om det finns synnerliga skäl med hänsyn till brottets straffvärde eller den unges tidigare brottslighet får rätten enligt förslaget till 32 kap. 11 § BrB döma till sluten ungdomsvård. Sluten ungdomsvård får därmed anses utgöra den mest ingri- pande ungdomspåföljden.

Sammantaget kan konstateras att ungdomspåföljderna kan rangordnas i ingripandegrad i ungefär samma utsträckning som de påföljder som är avsedda för vuxna lagöverträdare. Det bör därmed inte möta något hinder mot att låta ungdomspåföljderna omfattas av förbudet mot reformatio in pejus. Med hänsyn till vad som anförts i föregående avsnitt om möjligheten att besluta om överlämnande till särskild vård enligt 31 kap. BrB föreslår vi därför att bestämmelsen i 51 kap. 25 § första stycket andra me- ningen RB upphävs.

Effekten av att ungdomspåföljderna omfattas av förbudet mot reformatio in pejus blir att högre rätt inte med anledning av den tilltalades överklagande eller av åklagarens överklagande till den tilltalades förmån får döma till en ungdomspåföljd som är mer ingripande för den unge än den påföljd som lägre rätt har dömt till. Det innebär att högre rätt inte får döma till ungdoms- vård, ungdomstjänst eller kontaktskyldighet för unga om den lägre instansen har dömt till varningsstraff, att högre rätt inte får döma till ungdomsövervakning om lägre rätt har dömt till ung- domsvård, ungdomstjänst eller kontaktskyldighet för unga samt att högre rätt inte får döma till sluten ungdomsvård om lägre rätt har dömt till någon annan ungdomspåföljd. Upp till 60 dagsbö- ter kan dömas ut i stället för ett varningsstraff, medan ungdoms- vård, ungdomstjänst och kontaktskyldighet för unga kan dömas ut i stället för dagsböter, om antalet dagsböter uppgår till 60 eller mer. Det förhållandet att påföljderna ungdomsvård, ungdoms- tjänst och kontaktskyldighet för unga är formellt jämställda i ingripandegrad innebär att högre rätt inte är förhindrad att

”byta” mellan dessa påföljdsalternativ. Det bör dock beaktas att påföljden i det enskilda fallet inte får bli mer ingripande för den dömde än den påföljd som den lägre instansen dömt ut.

245

9Bestämmelser om rättegången i LUL

9.1Inledning

I detta kapitel övervägs vilka konsekvenser Påföljdsutredningens förslag får för de bestämmelser om rättegången i mål mot unga lagöverträdare som regleras i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare (LUL) och huruvida re- gleringen bör ändras i något avseende. Kapitlet inleds med en beskrivning av nuvarande reglering (avsnitt 9.2). Därefter följer en analys av vilken betydelse ett genomförande av Påföljdsutred- ningens förslag skulle få för nu gällande reglering (avsnitt 9.3). Slutligen redovisas våra överväganden och förslag (avsnitt 9.4).

9.2Nuvarande reglering

9.2.1Inledning

Lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöver- trädare (LUL) innehåller särskilda bestämmelser om handlägg- ning hos polis, åklagare och domstol av mål och ärenden om brott där den misstänkte inte har fyllt 21 år. Lagen, som utgör ett komplement till rättegångsbalken, innehåller särskilda be- stämmelser som ersätter och fyller ut regleringen i rättegångs-

247

Bestämmelser om rättegången i LUL

Ds 2012:54

balken. I den mån det inte finns några bestämmelser i LUL gäller rättegångsbalkens regler.1

I 25-30 a §§ LUL finns bestämmelser om rättegången i mål mot unga lagöverträdare. Till skillnad från övriga bestämmelser i LUL, som avser mål och ärenden där den dömde inte har fyllt 18 år2, avser flertalet av bestämmelserna om rättegången mål där den tilltalade inte har fyllt 21 år. I följande avsnitt ges en redogö- relse för det närmare innehållet i de olika bestämmelserna.

9.2.2Domare i ungdomsmål

Enligt 25 § första stycket LUL ska mål i tingsrätt och hovrätt mot den som inte har fyllt 21 år, om det inte möter hinder, hand- läggas av lagfarna domare som särskilt har utsetts av domstolen att handlägga sådana mål. Detsamma gäller i fråga om nämnde- män. I andra stycket görs undantag för mål som rör brott på vilka endast böter kan följa. Sådana mål får handläggas även av andra än särskilt utsedda ungdomsdomare.

Bestämmelser om särskilda nämndemän i ungdomsmål har funnits under lång tid. Kravet på att även lagfarna domare ska vara särskilt utsedda för att handlägga ungdomsmål tillkom ge- nom en lagändring som trädde i kraft 1995. I förarbetena till ändringen anfördes följande såvitt avser vilken åldersgrupp regle- ringen bör avse:3

Regelns tillämpningsområde bör inte begränsas till mål mot den som är under 18 år utan bör gälla även de äldre ungdomarna. Det finns ju en rad särskilda bestämmelser om handläggningen av mål mot den som är under 21 år och vidare vissa särskilda bestämmelser om påföljdsval för den ålderskategorin. Det är vidare lämpligt att

1Prop. 1994/95:12 s. 37 och 95.

2Bestämmelsen i 9 § LUL om åtalsprövning vid misstanke om att brott har begåtts av den som med stöd av LVU har tagits in i ett sådant hem som avses i 12 § LVU omfattar dock lagöverträdare upp till 21 år, då omhändertagande enligt LVU kan beslutas för den åldersgruppen.

3Prop. 1994/95:12. s. 84.

248

Ds 2012:54

Bestämmelser om rättegången i LUL

mål som hos polis och åklagare handlagts i särskild ordning omfat- tas av den bestämmelse som reglerar handläggningen i domstol.

Enligt den lydelse som bestämmelsen fick genom 1995 års lagändring skulle mål i tingsrätt och hovrätt mot den som inte har fyllt 21 år, om det inte möter hinder, handläggas av lagfarna domare som, med avseende på intresse och fallenhet för arbete med unga lagöverträdare, är särskilt lämpade för uppgiften. År 2001 fick bestämmelsen den lydelse den har i dag. Ändringarna var föranledda av att kravet på särskild lämplighet hade lett till praktiska problem i vissa domstolar. I 2001 års lagstiftningsä- rende gjordes inga uttalanden om den åldersgrupp som bestäm- melsen omfattar.4

9.2.3Offentlighet vid förhandling, m.m.

En förhandling i domstol ska som utgångspunkt vara offentlig, vilket framgår av 2 kap. 11 § andra stycket RF och anges även i 5 kap. 1 § första stycket RB. Under vissa förutsättningar kan dock rätten besluta att förhandlingen, eller delar av denna, ska hållas inom stängda dörrar. Möjligheten att besluta om stängda dörrar regleras i 5 kap. 1 § andra-fjärde styckena RB.

Enligt 5 kap. 1 § andra stycket RB får rätten, om det kan antas att det vid en förhandling kommer att läggas fram uppgift för vilken det hos domstolen gäller sekretess enligt offentlighets- och sekretesslagen (OSL) och det bedöms vara av synnerlig vikt att uppgiften inte röjs, besluta att förhandlingen i den del som rör uppgiften ska hållas inom stängda dörrar. Även i vissa andra situationer kan rätten besluta om stängda dörrar pga. att det kan antas att sekretessbelagda uppgifter kommer att läggas fram un- der förhandlingen. I 5 kap. 1 § tredje stycket RB föreskrivs att förhör med den som är under 15 år eller lider av en psykisk stör- ning får hållas inom stängda dörrar. Slutligen hänvisas i 5 kap. 1 § fjärde stycket RB till att det kan finnas särskilda föreskrifter om

4 Prop. 2000/01:56 s. 20 ff. och s. 33.

249

Bestämmelser om rättegången i LUL

Ds 2012:54

att förhandling får hållas inom stängda dörrar. Sådana föreskrif- ter finns bl.a. i 27 § LUL.

Enligt 27 § första stycket LUL ska mål mot den som inte har fyllt 21 år, om målet avser brott på vilket fängelse kan följa, så- vitt möjligt sättas ut till handläggning i sådan ordning att målet inte tilldrar sig uppmärksamhet. Enligt paragrafens andra stycke får rätten besluta att ett mål mot någon som inte har fyllt 21 år ska handläggas inom stängda dörrar, om offentlighet vid för- handlingen är till uppenbar olägenhet till följd av den uppmärk- samhet den tilltalade kan antas bli föremål för. Om det finns skäl att besluta om stängda dörrar beträffande en tilltalad och det samtidigt finns en annan tilltalad i målet som har fyllt 21 år, ska rätten, om det kan ske utan att utredningen avsevärt försvåras, handlägga åtalet mot den som är under 21 år som ett särskilt mål. Även om ett beslut om stängda dörrar meddelas, får rätten enligt paragrafens tredje stycke medge att den tilltalades anhöriga och andra personer vars närvaro kan väntas bli till nytta får närvara vid handläggningen.

Såvitt avser åldersgränsen i första och andra styckena kan nämnas att bestämmelserna ändrades 1969 i samband med att myndighetsåldern sänktes från 21 till 20 år. Ändringarna innebar att det då använda begreppet ”den underårige” ändrades till ”den som inte har fyllt 21 år”. Den utredning vars betänkande låg till grund för ändringen hade föreslagit att de bestämmelser i LUL som avsåg personer under 21 år genomgående skulle ändras till att avse personer under 20 år, och därmed motsvara den nya myndighetsåldern. Departementschefen gjorde dock bedöm- ningen att bestämmelserna i LUL byggde på kriminalpolitiska hänsyn och att brottsbalkens påföljdsregler inte borde påverkas av den sänkta myndighetsåldern. 21-årsgränsen lämnades därför oförändrad.5 År 1974 sänktes myndighetsåldern till 18 år. I det sammanhanget gjordes ingen förändring av regleringen i 25 § LUL.

5 NJA II 1969 s. 581 f.

250

Ds 2012:54

Bestämmelser om rättegången i LUL

9.2.4Yttrande från socialnämnden

Enligt 28 § LUL får rätten döma till ungdomsvård endast om det i målet finns ett yttrande från socialnämnden i den kommun som har ansvaret för den unge. Om det inte finns särskilda skäl krävs ett sådant yttrande också för att rätten ska få döma den som inte har fyllt 21 år till fängelse i mer än tre månader.

Utformningen av yttrandet regleras i 11 § LUL, som innehål- ler bestämmelser om åklagarens skyldighet att inhämta yttrande innan beslut fattas i åtalsfrågan i fråga om den som är misstänkt för att ha begått brott innan han eller hon fyllt 18 år. I 11 § tredje stycket anges att yttrandet ska innehålla en redogörelse för vilka åtgärder nämnden tidigare har vidtagit i fråga om den unge samt en bedömning av om den unge har ett särskilt behov av åtgärder som syftar till att motverka att han eller hon utveck- las ogynnsamt. Vidare ska yttrandet innehålla en redovisning av de åtgärder som nämnden avser att vidta. Dessa åtgärder ska redovisas i ett ungdomskontrakt om de vidtas med stöd av SoL och i en vårdplan om de vidtas med stöd av LVU. Av kontraktet eller vårdplanen ska arten, omfattningen och varaktigheten av åtgärderna framgå. Om det begärs eller om nämnden finner det nödvändigt, ska yttrandet även innehålla en redogörelse för den unges personliga utveckling och levnadsomständigheter i övrigt. För det fall åklagaren har hämtat in ett yttrande från social- nämnden i enlighet med regleringen i 11 § och det yttrandet fortfarande är aktuellt och är tillräckligt för att utgöra underlag för bedömningen i påföljdsfrågan, behöver rätten inte hämta in ett nytt yttrande.6

Bestämmelsen om att det ska finnas ett yttrande från social- nämnden för att rätten ska få döma den som inte fyllt 21 år till fängelse i mer än tre månader infördes i LUL 1985. Redan vid

LUL:s tillkomst anfördes dock i förarbetena att ”Det torde få förutsättas, att yttrande från barnavårdsnämnden inhämtats av åklagaren eller domstolen, innan den som är under 18 år dömes

6 Prop. 1984/85:171 s. 35 och 45.

251

Bestämmelser om rättegången i LUL

Ds 2012:54

till fängelse, skyddstillsyn eller ungdomsfängelse”.7 I 1985 års lagstiftningsärende anfördes att det är angeläget att användning- en av fängelsestraff för unga lagöverträdare minskar och att dessa i stället bereds vård inom socialtjänsten. Det ansågs därför vara väsentligt att domstolen har tillgång till yttrande från social- nämnden inte bara innan någon överlämnas till vård inom social- tjänsten (motsvarande dagens ungdomsvård), utan också när man överväger att döma en ung lagöverträdare till fängelse. De- partementschefen anförde, med hänvisning till det ovan citerade uttalandet från propositionen till LUL, att det redan enligt då gällande ordning förutsattes att socialnämnden fick yttra sig innan den som är under 18 år döms till fängelse. Enligt departe- mentschefen var det emellertid angeläget att socialnämnderna får yttra sig också beträffande ungdomar i åldern 18-20 år.8 I speci- almotiveringen angavs att bestämmelsen har störst betydelse när det gäller ungdomar mellan 18 och 20 år. När det gäller kravet på särskilda skäl för döma ut ett fängelsestraff om mer än tre måna- der utan yttrande från socialnämnden anfördes att det bör höra till undantagen att en domstol dömer en ung lagöverträdare till ett längre fängelsestraff utan att det finns ett sådant yttrande. Som exempel på en situation då detta skulle kunna komma i fråga angavs att det med hänsyn till brottets svårhet och den unges bakgrund ter sig uteslutet att annan påföljd än fängelse kan väljas och det skulle fördröja målets handläggning att hämta i ett yttrande från socialnämnden.9

9.2.5Tidsfrister och krav på skyndsam handläggning

Enligt 29 § första stycket LUL ska mål mot den som inte har fyllt 21 år behandlas skyndsamt. Om åtal väcks mot någon som inte har fyllt 18 år för brott för vilket det är föreskrivet fängelse i mer än sex månader, ska enligt paragrafens andra stycke de tids-

7Prop. 1964:10 s. 165.

8Prop. 1984/85:171 s. 34.

9A. prop. s. 46.

252

Ds 2012:54

Bestämmelser om rättegången i LUL

frister som gäller för mål där den tilltalade är häktad tillämpas. Det innebär bl.a. att huvudförhandling ska påbörjas snarast och senast inom två veckor från den dag då åtal väcks (se 45 kap. 14 § andra stycket RB).

Bestämmelserna i 29 § har genomgått endast mindre föränd- ringar sedan dess att LUL tillkom 1964. Bestämmelsen om skyndsam handläggning av mål mot den som inte har fyllt 21 år är helt oförändrad. Före LUL:s tillkomst fanns en bestämmelse av motsvarande innebörd i lagen (1946:862) med vissa bestäm- melser om mål rörande brott av underårig.

9.2.6Avkunnande av dom

Enligt 30 § första meningen LUL ska domen i mål mot den som inte har fyllt 21 år avkunnas muntligen vid huvudförhandlingen, om det inte möter synnerliga hinder. Bestämmelsen infördes 1994. Den innebär att det krävs mycket starka skäl för att avstå från att avkunna domen muntligen om den tilltalade är under 21 år. I den proposition som låg till grund för bestämmelsen anfördes att domen kan förväntas göra ett starkare intryck på den unge om han eller hon får ta del av den muntligt och med rättegången i färskt minne. Rättens ordförande har då möjlighet att närmare förklara domens innebörd för den unge och även att framhålla betydelsen av att den unge iakttar det som kan vara föreskrivet i domen.10 Som exempel på situationer där det kan föreligga synnerliga hinder mot att avkunna domen muntligen angavs att det är fråga om ett mycket stort mål med många tillta- lade och ett stort antal särskilda yrkanden.11

Riksdagens justitieutskott förklarade i sitt yttrande12 att vad som anförts i propositionen inte kan anses utgöra en uttöm- mande uppräkning. Utskottet framhöll särskilt att komplicerade rättsfrågor kan aktualiseras i mål ”av vitt skilda omfång”. Detta

10Prop. 1994/95:12 s. 90.

11A. prop. s. 104 f.

121994/95:JuU1.

253

Bestämmelser om rättegången i LUL

Ds 2012:54

hindrade dock inte enligt utskottet att utgångspunkten ska vara en mycket restriktiv tolkning när det gäller möjligheten till un- dantag från huvudregeln om att domar i ungdomsmål ska avkun- nas muntligen.

I propositionen föreslogs att domen skulle avkunnas muntlig- en vid huvudförhandlingen eller vid annat sammanträde som rät- ten håller, om det inte möter synnerliga hinder. Regeringen gjorde dock bedömningen att det inte är praktiskt att mera re- gelmässigt hålla särskilda sammanträden för avkunnande av dom mot unga lagöverträdare.13 Justitieutskottet delade denna upp- fattning och ansåg att rätten i en situation där det föreligger syn- nerliga skäl mot att avkunna domen vid huvudförhandlingen bör kunna välja mellan att avkunna den muntligen vid ett särskilt sammanträde eller att hålla den skriftliga domen tillgänglig på rättens kansli. Utskottet ansåg dock inte att den i propositionen föreslagna bestämmelsen gav uttryck för den uppfattningen och på utskottets initiativ utgick därför eller vid annat sammanträde som rätten håller ur paragrafen. Det innebär att det finns möjlig- het att avkunna domen vid ett särskilt sammanträde, om det be- döms lämpligt.

Ungdomsbrottskommittén, vars betänkande Reaktion mot ungdomsbrott (SOU 1993:35) föregick 1994 års lagändringar, hade föreslagit att bestämmelsen om skyldighet att avkunna do- men muntligen skulle avse mål mot personer som inte fyllt 18 år. Departementschefen ansåg dock det fanns skäl att även för de äldre ungdomarna – upp till 21 år – ha en något stramare regle- ring när det gäller avkunnande av dom.14

I de situationer då dom inte avkunnas direkt vid huvudför- handlingen gäller enligt 30 § andra meningen LUL bestämmel- serna i 30 kap. 7 § RB. Även enligt dessa bestämmelser ska do- men i första hand avkunnas muntligen, antingen samma eller sist nästa helgfria dag. Om rådrum för domens beslutande eller av- fattande är oundgängligen erforderligt får dock rätten besluta att

13Prop. 1994/95:12 s. 91.

14A. prop. s. 91.

254

Ds 2012:54

Bestämmelser om rättegången i LUL

den ska meddelas senare. I sådana fall kan, som anförts ovan, domen avkunnas muntligen vid ett särskilt sammanträde till vil- ken den tilltalade kallas. Rätten kan också – vilket torde vara det vanliga – välja att meddela s.k. kanslidom, dvs. hålla den skriftliga domen tillgänglig på rättens kansli från och med en viss tid- punkt. Om inte synnerligt hinder möter, ska domen avfattas skriftligen och meddelas inom en vecka från det att huvudför- handlingens avslutades om den tilltalade är häktad och annars inom två veckor. I det sammanhanget måste särskilt beaktas att vid åtal mot den som inte har fyllt 18 år för ett brott för vilket det är föreskrivet fängelse i mer än sex månader ska enligt 29 § andra stycket LUL de tidsfrister iakttas som är föreskrivna för åtgärder i mål där den tilltalade är häktad. Det innebär att domen i sådana fall ska meddelas inom en vecka, om det inte finns syn- nerliga hinder.

9.3Betydelsen av Påföljdsutredningens förslag

Nuvarande bestämmelser om påföljdsbestämning för unga lagö- verträdare innebär att den som är under 21 år kan dömas till nå- gon av de särskilda ungdomspåföljderna ungdomsvård och ung- domstjänst. Påföljden sluten ungdomsvård kan däremot endast dömas ut om den tilltalade har begått brottet innan han eller hon fyllt 18 år.

Påföljdsutredningens förslag innebär att det när det gäller på- följdsvalet görs en betydligt klarare skiljelinje mellan lagöverträ- dare som är under 18 år och lagöverträdare som har fyllt 18 år. Enligt utredningens förslag ska den som var under 18 år vid tid- punkten för brottet dömas till en ungdomspåföljd, dvs. varnings- straff, ungdomsvård, ungdomstjänst, kontaktskyldighet för unga, ungdomsövervakning eller sluten ungdomsvård, eller till böter (se förslaget till 32 kap. 1 § första stycket BrB). Undantag görs endast om den tilltalade vid tidpunkten för domen har hun- nit fylla 18 år och det skulle vara olämpligt att bestämma påfölj- den till en ungdomspåföljd. I sådana fall ska påföljden (om den

255

Bestämmelser om rättegången i LUL

Ds 2012:54

inte kan stanna vid böter) bestämmas på samma sätt som för en vuxen lagöverträdare, dvs. till fängelse. Det ska dock krävas syn- nerliga skäl för att avstå från att besluta att ett fängelsestraff ska vara villkorligt om den tilltalade var under 18 år när brottet be- gicks (se andra stycket i paragrafen).

En annan huvudregel i utredningens förslag är att den som har fyllt 18 år vid tidpunkten för brottet inte ska kunna dömas till en ungdomspåföljd. Undantag görs endast när det gäller ung- domsvård, som ska kunna väljas som påföljd för den som vid tidpunkten för brottet fyllt 18 men inte 21 år, om det finns sär- skilda skäl (se förslaget till 32 kap. 1 § tredje stycket BrB). Sär- skilda skäl ska enligt författningskommentaren i första hand vara att socialtjänsten redan bedriver insatser enligt SoL eller LVU.15

Av betydelse när det gäller påföljdsbestämningen i mål mot unga lagöverträdare är också regleringen om beaktande av den tilltalades ungdom vid straffmätningen. Enligt nuvarande regle- ring i 29 kap. 7 § BrB ska den tilltalades ungdom beaktas särskilt vid straffmätningen, om han eller hon har begått brottet före 21 års ålder. Rätten får då döma till lindrigare straff än vad som är föreskrivet för brottet. Påföljdsutredningen har föreslagit att denna bestämmelse ändras, så att den tilltalades ungdom ska beaktas om han eller hon har begått brottet före 18 års ålder. Om brottets eller den samlade brottslighetens straffvärde är sådant att fängelse kan följa, ska dock den tilltalades ungdom beaktas även om han eller hon vid tidpunkten för brottet har fyllt 18 men inte 21 år. Utredningen har motiverat den bibehållna 21-årsgränsen för beaktande av ungdom vid straffmätningen av brott på fängelsenivå med att utvecklingen från barn till vuxen är en process som inte tar slut vid 18-årsdagen och att en 18-20- åring typiskt sett inte har en med vuxna jämställd förmåga att ta ansvar. Vidare får enligt utredningen lagöverträdare i åldersgrup- pen 18-20 år typiskt sett anses vara mer sanktionskänsliga och ta mer skada av frihetsberövande straff – särskilt långvariga sådana

– än äldre personer. Som ytterligare skäl anförs att en slopad

15 SOU 2012:34 del 1 s. 269.

256

Ds 2012:54

Bestämmelser om rättegången i LUL

ungdomsreduktion för åldersgruppen 18-20 år skulle leda till orimliga tröskeleffekter i förhållande till lagöverträdare under

18år.

De flesta av de bestämmelser i LUL som reglerar rättegången

avser mål mot den som inte har fyllt 21 år. Påföljdsutredningens förslag att lagöverträdare som var mellan 18 och 20 år vid tid- punkten för brottet i större utsträckning ska behandlas som vuxna vid påföljdsbestämningen ger enligt vår bedömning anled- ning att överväga om bestämmelserna bör ändras, så att de om- fattar endast mål mot den som inte har fyllt 18 år.

9.4Överväganden och förslag

9.4.1Utgångspunkter

Vår bedömning: Som utgångspunkt bör gälla att bestämmel- serna om rättegången i LUL ska avse mål mot den som inte har fyllt 18 år.

Flertalet av bestämmelserna om rättegången i 25-30 a §§ LUL avser, till skillnad från övriga bestämmelser i lagen, som så gott som uteslutande omfattar misstänkta under 18 år, mål mot den som inte har fyllt 21 år. Att det har valts en högre åldersgräns när det gäller just bestämmelserna om rättegången synes i vart fall till viss del vara motiverat av att lagöverträdare under 21 år sär- behandlas vid påföljdsbestämningen enligt brottsbalkens be- stämmelser.16

Som beskrivits i avsnitt 9.3 innebär Påföljdsutredningens för- slag att det vid påföljdsbestämningen dras en tydlig skiljelinje mellan lagöverträdare som är under 18 år och lagöverträdare som har fyllt 18 år. Det förhållandet att lagöverträdare mellan 18 och 20 år inte ska särbehandlas vid valet av påföljd talar enligt vår bedömning för att även bestämmelserna i LUL om rättegången i

16 Se t.ex. prop. 1994/95:12 s. 84.

257

Bestämmelser om rättegången i LUL

Ds 2012:54

mål mot unga lagöverträdare bör ändras, så att de endast omfat- tar mål mot den som inte har fyllt 18 år.

Påföljdsutredningens förslag innebär visserligen att den tillta- lades ungdom ska beaktas särskilt vid straffmätningen även om han eller hon fyllt 18 men inte 21 år vid tidpunkten för brottet i de fall då straffvärdet är sådant att fängelse kan följa på brotts- ligheten. Det skulle kunna hävdas att de skäl som anförts för en bibehållen 21-årsgräns i dessa fall kan göras gällande även såvitt avser de särskilda handläggningsreglerna vid rättegången mot unga lagöverträdare. Vi delar dock inte den uppfattningen. Ung- domsreduktionen vid straffmätningen har särskilda skyddssyf- ten; dels att skydda unga vuxna – som alltjämt befinner sig i en ålder då de anses vara särskilt sanktionskänsliga – från att dömas till ingripande påföljder, dels att det inte ska uppstå en alltför stor tröskel i förhållande till den ungdomsreduktion som tilläm- pas för lagöverträdare som inte har fyllt 18 år. De särskilda be- stämmelserna om domstolarnas handläggning av ungdomsmål har andra syften, som mer anknyter till det förväntade påföljds- valet. Som exempel kan nämnas bestämmelsen i 25 § LUL om särskilt utsedda domare och bestämmelsen i 28 § om inhämtande av yttrande från socialnämnden. Enligt vår bedömning är det därför rimligare att som utgångspunkt knyta tillämpningen av LUL:s bestämmelser om rättegången till bestämmelserna om valet av påföljd.

Ungdomspåföljderna ska enligt Påföljdsutredningens förslag vara tillämpliga om den tilltalade var under 18 år vid tidpunkten för brottet, medan LUL:s bestämmelser om rättegången avser personer som är under 21 år (i vissa fall under 18 år) vid tidpunk- ten för rättegången. Om de bestämmelser i 25-30 a §§ LUL som i dag omfattar personer under 21 år ändras till att avse personer under 18 år, kommer den som har begått ett brott före 18 års ålder inte omfattas av regleringen i LUL om han eller hon har hunnit fylla 18 år när målet handläggs i domstol. Det gäller även om den tilltalade var under 18 år under förundersökningen, och då omfattades av bestämmelserna i 2-8 §§ LUL. Vi har övervägt om de bestämmelser i LUL som avser rättegången bör omfatta

258

Ds 2012:54

Bestämmelser om rättegången i LUL

personer som inte har fyllt 18 år vid tidpunkten för brottet, men gjort bedömningen att det är en mindre lämplig ordning. Be- stämmelserna i LUL syftar i första hand till att skapa ett särskilt skydd för den som är ung vid tidpunkten för handläggningen. De bör därför inte påverkas av hur gammal personen i fråga var när brottet begicks.

Sammantaget gör vi bedömningen att en utgångspunkt vid ett genomförande av Påföljdsutredningens förslag bör vara att be- stämmelserna i LUL om rättegången i mål mot unga lagöverträ- dare ska avse mål mot den som inte har fyllt 18 år. Det utesluter dock inte att det när det gäller någon eller några av LUL:s be- stämmelser kan finnas skäl att behålla 21-årsgränsen. I det föl- jande övervägs därför frågan om åldersgränsen ska sänkas för de enskilda bestämmelserna var för sig.

Om regleringen i 25-30 a §§ LUL ändras så att alla bestäm- melser avser mål mot den som inte har fyllt 18 år, kan det före- falla som att det inte längre kommer att finnas några bestämmel- ser i lagen som avser personer över 18 år. Därmed skulle det fin- nas anledning att ändra 1 § första stycket LUL, där det föreskrivs att det i lagen finns särskilda bestämmelser om handläggning av mål och ärenden om brott där den misstänkte inte har fyllt 21 år. Enligt 9 § LUL ska emellertid åtalsprövning ske innan åtal väcks för brott som har begåtts av den som med stöd av LVU har ta- gits in i ett sådant hem som avses i 12 § LVU. Den bestämmelsen omfattar lagöverträdare upp till 21 år, då omhändertagande enligt LVU kan beslutas för den åldersgruppen. 1 § andra stycket LUL bör därför inte ändras, även om samtliga bestämmelser om rätte- gången kommer att avse personer under 18 år.

259

Bestämmelser om rättegången i LUL

Ds 2012:54

9.4.2Domare i ungdomsmål

Vårt förslag: Regleringen i 25 § första stycket LUL ändras så att mål i tingsrätt och hovrätt mot den som inte har fyllt 18 år, om det inte möter hinder, ska handläggas av domare som sär- skilt har utsetts av domstolen att handlägga sådana mål.

Som redovisats närmare i avsnitt 9.2.2 innebär regleringen i 25 § första stycket LUL att mål i tingsrätt och hovrätt mot den som inte har fyllt 21 år, om det inte möter hinder, ska handläggas av domare som särskilt har utsetts av domstolen för att handlägga sådana mål. Kravet på särskilt utsedda domare i ungdomsmål gäller såväl lagfarna domare som nämndemän.

Som också beskrivits i avsnitt 9.2.2 har det förhållandet att bestämmelsen avser mål mot den som inte fyllt 21 år och inte endast mål mot den som inte fyllt 18 år i tidigare lagstiftningsä- renden motiverats med att det redan finns särskilda bestämmel- ser om handläggningen av mål mot den som är under 21 år, att det finns särskilda bestämmelser om påföljdsval för den ålderska- tegorin samt att det är lämpligt att mål som handlagts i särskild ordning hos polis och åklagare omfattas av den bestämmelse som reglerar handläggningen i domstol.

Enligt vår bedömning saknar dessa skäl bärkraft vid ett ge- nomförande av Påföljdsutredningens förslag. Som redovisats i avsnitt 9.4.1 innebär utredningens förslag att de särskilda på- följdsvalsreglerna för unga lagöverträdare, med endast något undantag, ska avse lagöverträdare under 18 år. Det förhållandet att det finns särskilda påföljdsvalsbestämmelser för lagöverträ- dare under 21 år kan därmed inte längre anföras som skäl för en 21-årsgräns i 25 § LUL. Vidare har vi i avsnitt 9.4.1 gjort bedöm- ningen att utgångspunkten bör vara att bestämmelserna om rät- tegången i LUL ska avse mål mot den som inte har fyllt 18 år. Därmed kan inte heller det förhållandet att det finns andra be- stämmelser som avser handläggningen av mål mot den som är under 21 år utgöra ett självständigt skäl mot att sänka ålders-

260

Ds 2012:54

Bestämmelser om rättegången i LUL

gränsen till 18 år när det gäller kravet på särskilt utsedda ung- domsdomare. Slutligen kan konstateras att de bestämmelser i LUL som reglerar handläggningen hos polis och åklagare inte i något fall avser lagöverträdare som är äldre än 18 år. Inte heller handläggningsformen hos polis och åklagare kan således anföras som ett skäl för att behålla 21-årsgränsen.

Vad som skulle kunna anföras som skäl för att behålla en högre åldersgräns – eller att i vart fall låta bestämmelsen omfatta personer som var under 18 år vid tidpunkten för brottet – är att det inte är alldeles ovanligt förekommande att personer som var under 18 år vid tidpunkten vid brottet har hunnit fylla 18 år när rättegången inleds. I sådana fall innebär Påföljdsutredningens förslag att det kan dömas ut en ungdomspåföljd för brottet. Det kan därmed vara lämpligt att målet handläggs av domare som har goda kunskaper om just ungdomspåföljderna. Enligt vår bedöm- ning är detta dock inte ett tillräckligt skäl för att behålla ett for- mellt krav på särskilt utsedda ungdomsdomare när det gäller mål mot personer som har fyllt 18 år, eller för den delen att just i denna bestämmelse knyta tillämpningsområdet till den tilltalades ålder vid brottstillfället. Vi vill dock peka på att det naturligtvis inte finns något hinder mot att domstolen gör bedömningen att mål av det nu angivna slaget ska handläggas av domare som sär- skilt har utsetts att handlägga ungdomsmål, även om det inte ställs upp något formellt krav på sådan handläggning i LUL.

Mot bakgrund härav, och då vi inte heller kan se något annat skäl som talar för att brottmål mot den som har fyllt 18 men inte 21 år bör handläggas av särskilda utsedda domare, föreslår vi att regleringen i 25 § första stycket LUL ändras så att mål i tingsrätt och hovrätt mot den som inte har fyllt 18 år, om det inte nöter hinder, ska handläggas av domare som särskilt har utsetts av domstolen att handlägga sådana mål.

261

Bestämmelser om rättegången i LUL

Ds 2012:54

9.4.3Offentlighet vid förhandling, m.m.

Vårt förslag: Regleringen i 27 § första stycket LUL ändras så att mål mot den som inte har fyllt 18 år som avser brott på vil- ket fängelse kan följa såvitt möjligt ska sättas ut till handlägg- ning i sådan ordning att målet inte tilldrar sig uppmärksam- het.

Vidare ändras regleringen i 27 § andra stycket LUL så att rätten, om offentlighet vid förhandling i mål mot den som inte har fyllt 18 år är till uppenbar olägenhet till följd av den uppmärksamhet den tilltalade kan antas bli föremål för, får besluta att målet ska handläggas inom stängda dörrar. Om rätten anser att ett sådant beslut bör meddelas och det också finns någon tilltalad i målet som har fyllt 18 år, får rätten handlägga målet mot den som är under 18 år som ett särskilt mål.

Som beskrivits närmare i avsnitt 9.2.3 ska enligt 27 § första stycket LUL mål mot den som inte har fyllt 21 år, om målet av- ser brott på vilket fängelse kan följa, såvitt möjligt sättas ut till handläggning i sådan ordning att målet inte tilldrar sig uppmärk- samhet. Vidare får rätten enligt paragrafens andra stycke besluta att ett mål mot någon som inte har fyllt 21 år ska handläggas inom stängda dörrar, om offentlighet vid förhandlingen är till uppenbar olägenhet till följd av den uppmärksamhet den tillta- lade kan antas bli föremål för.

Utgångspunkten i svensk rätt är att en förhandling vid dom- stol ska vara offentlig, se 2 kap. 11 § andra stycket RF. Offent- ligheten får visserligen enligt 2 kap. 20 § RF begränsas genom lag (eller i vissa fall genom bemyndigande i lag), men en sådan be- gränsning får enligt 2 kap. 21 § RF aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den. Det finns alltså anledning att iaktta restriktivitet vid införandet av bestämmelser som innebär att undantag görs från principen om offentlighet vid domstolsförhandling. På samma sätt bör det

262

Ds 2012:54

Bestämmelser om rättegången i LUL

beaktas att offentlighetsprincipen ska utgöra huvudregel när det övervägs förändringar av de bestämmelser som medger sådana undantag.

Undantagen från principen om offentlighet vid domstolsför- handling regleras i första hand i 5 kap. 1 § RB. De där angivna möjligheterna att besluta att en förhandling ska hållas inom stängda dörrar har motiverats av ett önskemål att behålla sekre- tessen för uppgifter som är sekretessbelagda hos domstolen i enlighet med regleringen i OSL. När det gäller brottmål kan det t.ex. avse uppgifter om den tilltalades personliga eller ekono- miska förhållanden eller uppgifter som hänför sig till förunder- sökningen om brottet.

Bestämmelserna i 27 § LUL har ett annat syfte, då de avser att skydda unga personer från den uppmärksamhet som kan uppstå under handläggningen av ett brottmål, just på grund av att de är unga och därmed kan antas lida större skada av att brottmålspro- cessen uppmärksammas. Det kan naturligtvis hävdas att sådan uppmärksamhet kan vara till olägenhet inte bara för personer som är under 18 år, samt att det därför finns skäl att handlägga målet på ett sådant sätt att det inte tilldrar sig uppmärksamhet och att ge möjlighet att besluta om att huvudförhandlingen ska hållas inom stängda dörrar även om den tilltalade är något äldre än så. Någonstans måste dock gränsen dras för när det inte längre kan bli aktuellt att beakta den tilltalades ungdom vid handläggningen i syfte att skydda honom eller henne mot onödig uppmärksamhet. Vi anser att det vid ett genomförande av På- följdsutredningens förslag är mer naturligt att dra den gränsen vid 18 års ålder. Vi grundar detta ställningstagande dels på att utredningens förslag innebär att personer som har fyllt 18 år i princip inte ska särbehandlas vid valet av påföljd, dels på att till- talade under 18 år inte är myndiga och därmed fortfarande är barn, vilket innebär att det finns ett starkare skyddssyfte såvitt avser dem. Vad som ytterligare talar för en 18-årsgräns, särskilt när det gäller möjligheten att besluta om stängda dörrar vid för- handling, är den försiktighet som enligt vad som beskrivits ovan bör iakttas när det gäller att medge undantag från offentlighets-

263

Bestämmelser om rättegången i LUL

Ds 2012:54

principen. Vi föreslår därför att regleringen i 27 § första och andra styckena LUL om handläggning av ungdomsmål ändras så att de avser mål mot den som inte har fyllt 18 år.

Det finns anledning att påpeka att möjligheten att med stöd av 5 kap. 1 § andra stycket RB besluta om stängda dörrar i sam- band med att det läggs fram uppgifter som är sekretessbelagda enligt OSL inte begränsas av den tilltalades ålder. Även om regle- ringen i 27 § LUL ändras så att den endast gäller för tilltalade som inte har fyllt 18 år, innebär således inte det att det saknas möjlighet att besluta om stängda dörrar t.ex. vid föredragning av uppgifter ur yttrande från socialnämnden eller Kriminalvården, om uppgifterna är sådana att de omfattas av sekretess.

Om förutsättningarna för att besluta om stängda dörrar är uppfyllda och det i målet också finns någon tilltalad som har fyllt 21 år, ska rätten enligt 27 § andra stycket andra meningen LUL handlägga åtalet mot den som är under 21 år som ett särskilt mål, om det kan ske utan att utredningen avsevärt försvåras. Denna bestämmelse bör, som följd av vad som föreslagits beträffande förutsättningarna för att besluta om stängda dörrar, ändras till att avse situationer där det finns medtilltalade som är över 18 år.

Nuvarande reglering innebär att huvudregeln är att rätten ska dela upp målet i situationer av det angivna slaget. Undantag kan dock göras om en uppdelning skulle innebära att utredningen avsevärt försvåras. I sådana fall får förhandlingen hållas inom stängda dörrar såvitt avser samtliga tilltalade. Det torde höra till ovanligheterna att det inte uppstår avsevärda svårigheter om handläggningen av åtalet delas upp i två mål. En uppdelad hand- läggning innebär att målsäganden och vittnen måste kallas till två huvudförhandlingar, och många gånger torde också de tilltalade behöva höras vid varandras huvudförhandlingar. Även åklagare och eventuella målsägandebiträden måste delta i båda rättegång- arna. Utöver de kostnader som uppstår, innebär den uppdelade handläggningen att många personer måste avsätta dubbel tid för medverkan i målen, med de olägenheter som det kan innebära. Det framstår därmed som mindre lämpligt att ange som huvud- regel att åtalet mot den som är under 18 år ska handläggas som

264

Ds 2012:54

Bestämmelser om rättegången i LUL

ett särskilt mål. Vad som ytterligare talar i den riktningen är att det kan antas att det vid en sänkt åldersgräns för handläggning inom stängda dörrar kommer att bli vanligare att både personer som omfattas av regleringen i 27 § LUL (tilltalade under 18 år) och personer som inte omfattas av bestämmelserna (tilltalade som fyllt 18 år) kommer att förekomma i samma åtal.

Vi föreslår därför att bestämmelsen i 27 § andra stycket andra meningen LUL ändras, så att det där anges att rätten får hand- lägga åtalet mot den som är under 18 år som ett särskilt mål.

9.4.4Yttrande från socialnämnden

Vårt förslag: Bestämmelsen i 28 § andra meningen LUL om att den som är under 21 år endast om det finns särskilda skäl får dömas till fängelse i mer än tre månader om det inte i må- let finns ett yttrande från socialnämnden upphävs.

Som redovisats närmare i avsnitt 9.2.4 innebär regleringen i 28 § andra meningen LUL att den som är under 21 år endast om det finns särskilda skäl får dömas till fängelse i mer än tre månader, om det inte i målet finns ett yttrande från socialnämnden. Som också beskrivits i avsnitt 9.2.4 infördes bestämmelsen i syfte att minska användningen av fängelsestraff för unga lagöverträdare och i stället se till att dessa bereds vård inom socialtjänsten. Den i bestämmelsen angivna åldersgränsen, 21 år, motiverades med att det ansågs angeläget att socialnämnderna får yttra sig inte bara avseende de omyndiga lagöverträdarna utan också beträf- fande ungdomar i åldern 18-20 år.

Påföljdsutredningens förslag innebär att den som har fyllt 18 år alltid ska dömas till fängelse, om inte böter är en tillräckligt ingripande påföljd. Det finns möjlighet att döma den som fyllt 18 men inte 21 år till ungdomsvård, men den möjligheten är av- sedd att tillämpas endast i undantagssituationer, då det redan pågår åtgärder inom socialtjänsten med stöd av SoL eller LVU.

265

Bestämmelser om rättegången i LUL

Ds 2012:54

Påföljdsutredningens förslag innebär således att det inte finns några särskilda begränsningar när det gäller att döma den som har fyllt 18 men inte 21 år till fängelse. Därmed bör det inte krä- vas att det hämtas in ett yttrande från socialnämnden för att rät- ten ska få döma personer i den åldersgruppen till fängelse, vare sig fängelsestraffet döms ut villkorligt eller ovillkorligt.

Det nu angivna förslaget innebär inte någon försämring i fråga om personutredningens omfattning i förhållande till vad som gäller i dag. Påföljdsutredningens förslag innebär att per- sonutredning i form av yttrande från Kriminalvården i princip alltid kommer att behöva hämtas in, om inte brottet är sådant att det kan antas att det kommer att dömas ut ett rent bötesstraff. Uppgifter om den tilltalades personliga förhållanden kommer således att finnas tillgängliga för rätten, även om det inte hämtas in något yttrande från socialnämnden.

Nästa fråga att överväga är om det bör krävas att det finns ett yttrande från socialtjänsten för att den som inte har fyllt 18 år ska kunna dömas till fängelse. Enligt Påföljdsutredningens för- slag (se förslaget till 32 kap. 1 § andra stycket BrB) får påföljden för den som begått brott innan han eller hon fyllt 18 år bestäm- mas till fängelse, om han eller hon vid tidpunkten för domen är över 18 år och det skulle vara olämpligt att bestämma påföljden till en ungdomspåföljd. Rätten får dock endast om det finns syn- nerliga skäl avstå från att besluta att ett fängelsestraff som ådöms någon som var under 18 år vid tidpunkten för brottet ska vara villkorligt. Vidare får den som var under 18 år vid tidpunkten för brottet dömas till fängelse om det finns synnerliga skäl för sluten ungdomsvård, men den påföljden inte är tillräckligt ingripande med hänsyn till brottslighetens straffvärde (se förslaget till 32 kap. 11 § BrB). Det är således endast i fall av sistnämnda slag

– där det finns synnerliga skäl för sluten ungdomsvård – som det är möjligt att döma den som vid tidpunkten för domen är under 18 år till fängelse. I sådana fall torde åklagaren alltid ha hämtat in ett yttrande från socialnämnden i den unges kommun innan be- slut fattats i åtalsfrågan, i enlighet med de regler som gäller enligt 11 § LUL. Därmed finns det inte något behov av en bestämmelse

266

Ds 2012:54

Bestämmelser om rättegången i LUL

som kräver att det finns ett yttrande från socialnämnden för att fängelse ska få dömas ut för lagöverträdare i den åldersgruppen. Bestämmelsen i 28 § andra meningen LUL bör därför upphävas.

9.4.5Tidsfrister och krav på skyndsam handläggning

Vårt förslag: Regleringen i 29 § första stycket LUL ändras så att mål mot den som inte har fyllt 18 år alltid ska behandlas skyndsamt.

Som beskrivits närmare i avsnitt 9.2.5 ovan ska enligt 29 § första stycket LUL mål mot den som inte har fyllt 21 år behandlas skyndsamt. Om den tilltalade är under 18 år och åtalet avser ett brott för vilket det är föreskrivet fängelse i mer än sex månader, ska enligt paragrafens andra stycke de tidsfrister som gäller för mål där den tilltalade är häktad tillämpas.

Som en allmän utgångspunkt bör gälla att brottmål alltid ska behandlas så skyndsamt som möjligt, oavsett den tilltalades ål- der. Att handläggningen inte drar ut på tiden är dock särskilt angeläget om den tilltalade är ung, då det för unga lagöverträdare får anses vara av särskild vikt att den straffrättsliga reaktionen kommer i så nära anslutning till brottet som möjligt. Dessutom bör de åtgärder som innefattas i en ungdomspåföljd inledas så snart det kan ske efter brottet. Av denna anledning finns det bestämmelser i 4 § LUL om att förundersökningen mot den som inte har fyllt 18 år ska bedrivas med särskild skyndsamhet och att beslut i åtalsfrågan för misstänkta i den åldersgruppen ska ske inom viss tid från delgivning av misstanke om brottet, om fäng- else kan följa på brottet.

Enligt vår bedömning finns det goda skäl för att i LUL sär- skilt erinra om att rätten ska behandla mål där unga personer åtalats för brott med särskild skyndsamhet. Vi kan dock inte se att det skulle finnas någon anledning att låta skyndsamhetskravet i 29 § första stycket LUL omfatta personer som har fyllt 18 år.

267

Bestämmelser om rättegången i LUL

Ds 2012:54

Som en följd av detta föreslår vi att bestämmelsen ändras så att mål mot den som inte har fyllt 18 år alltid ska behandlas skynd- samt. Vi föreslår inte någon ändring av bestämmelserna i para- grafens andra stycke.

9.4.6Avkunnande av dom

Vårt förslag: Regleringen i 30 § LUL ändras så att domen i mål mot den som inte har fyllt 18 år, om det inte möter syn- nerliga hinder, ska avkunnas muntligen vid huvudförhand- lingen.

Som redovisats närmare i avsnitt 9.2.6 ska enligt 30 § första me- ningen LUL domen i mål mot den som inte har fyllt 21 år av- kunnas muntligen vid huvudförhandlingen, om det inte möter synnerliga hinder. Även när det gäller lagöverträdare som är 21 år eller äldre är huvudregeln att domen ska avkunnas i direkt an- slutning till överläggningen i målet. Som beskrivs i avsnitt 9.2.6 får dock rätten avvakta i upp till två veckor med att meddela dom, om det är ”oundgängligen erforderligt”. I praktiken torde denna möjlighet tillämpas i förhållandevis stor utsträckning.

Enligt vår bedömning är kravet på synnerliga hinder för att rätten ska kunna avstå från att avkunna domen muntligen vid huvudförhandlingen väl motiverat när det gäller lagöverträdare under 18 år. För underåriga lagöverträdare får det anses vara av särskild stor vikt att utgången av målet, inklusive den påföljd som döms ut, meddelas i direkt anslutning till huvudförhand- lingen och att detta sker muntligen. Därigenom ges tillfälle för rätten att muntligen förklara domens innebörd för den unge och även inskärpa vikten av att påföljden verkställs. Vad som ytterli- gare talar för ett sådant krav är att den av Påföljdsutredningen föreslagna påföljden varningsstraff har utformats med utgångs- punkt i att domen avkunnas muntligen vid huvudförhandlingen.

268

Ds 2012:54

Bestämmelser om rättegången i LUL

När det gäller lagöverträdare över 18 år innebär Påföljdsut- redningens förslag, som beskrivits i avsnitt 9.4.1 ovan, att påfölj- den i princip alltid ska bestämmas till en vuxenpåföljd, dvs. böter eller fängelse. För den gruppen ska det endast undantagsvis kunna dömas ut en ungdomspåföljd, och den enda ungdomspå- följd som ska kunna komma i fråga är ungdomsvård. Vi kan inte se några skäl att behålla kravet på synnerliga hinder för att inte avkunna domen muntligen vid huvudförhandlingen för denna åldersgrupp. På grund härav, och med beaktande av att vår grundläggande utgångspunkt enligt vad som angetts i avsnitt 9.4.1 är att bestämmelserna om rättegången i LUL ska avse mål mot den som inte har fyllt 18 år, föreslår vi att regleringen i 30 § LUL ändras så att den avser mål mot den som inte har fyllt 18 år.

269

10Lagstiftning om internationell straffverkställighet, m.m.

10.1Inledning

I detta kapitel övervägs vilka konsekvenser ett genomförande av Påföljdsutredningens förslag skulle få för lagstiftningen om in- ternationell straffverkställighet samt om utlämning och över- lämnande för brott. Kapitlet inleds med en beskrivning av nuva- rande reglering (avsnitt 10.2). Därefter följer en analys av vilken betydelse ett genomförande av Påföljdsutredningens förslag skulle få för nu gällande reglering (avsnitt 10.3). Slutligen redo- visas våra överväganden och förslag (avsnitt 10.4).

10.2Nuvarande reglering

Bestämmelser om internationell straffverkställighet finns i lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m. (NVL), lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom (IVL) samt lagen (1978:801) om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet. Lagarna kompletteras med följande förordningar: förordningen (1963:194) om samar- bete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verk- ställighet av straff m.m., förordningen (1977:178) med vissa be-

271

Lagstiftning om internationell straffverkställighet, m.m.

Ds 2012:54

stämmelser om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom samt förordningen (1979:163) med vissa be- stämmelser om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet.

Utöver de nu angivna lagarna finns det bestämmelser om ut- lämning för brott och om överlämnande enligt en arresterings- order, vilka också kan påverkas av Påföljdsutredningens förslag. Dessa bestämmelser finns i lagen (1957:668) om utlämning för brott, lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder och lagen (2011:1165) om överläm- nande från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder. Även dessa lagar kompletteras med förordningar: förordningen (1982:306) med vissa bestämmelser om utlämning för brott till Sverige, förordningen (2003:1178) om överlämnande till Sverige enligt en europeisk arresteringsorder, förordningen (2003:1179) om överlämnade från Sverige enligt en europeisk arresteringsor- der, förordningen (2012:565) om överlämnande från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder och förordningen (2012:566) om överlämnande till Sverige enligt en nordisk arresteringsorder.

10.2.1Lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m.(NVL)

Inom Norden kan domar och beslut i brottmål verkställas i ett annat nordiskt land än domslandet. Detta sker med stöd av en- hetlig lagstiftning i de nordiska staterna och bygger på ett sam- arbete staterna emellan. De svenska reglerna finns i lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m. (NVL).

I 1–4 a §§ NVL finns bestämmelser om verkställighet av bl.a. böter och viten. De berörs inte av Påföljdsutredningens förslag och behandlas därför inte närmare här.

I 5–9 §§ NVL finns bestämmelser om verkställighet av fri- hetsstraff, dvs. påföljder som innebär att den dömde berövas

272

Ds 2012:54

Lagstiftning om internationell straffverkställighet, m.m.

friheten. Enligt 5 § får en i Danmark meddelad dom till faengsel eller haefte, en i Finland meddelad dom till tukthus eller fäng- else, en i Island meddelad dom till fangelsi eller vardhald och en i Norge meddelad dom till fengsel eller hefte på begäran verkstäl- las i Sverige, om den dömde när verkställighet ska ske är svensk medborgare eller har hemvist i Sverige. Domen får även verkstäl- las i Sverige om den dömde uppehåller sig här i riket och det med hänsyn till omständigheterna anses lämpligast att verkställighet sker här. Om en framställning om verkställighet i Sverige bifalls, ska enligt 6 § det utdömda straffet omvandlas till fängelse på lika lång tid.

Enligt 8 § får en i Sverige meddelad dom till fängelse verkstäl- las i Danmark, Finland, Island eller Norge, om den dömde när verkställighet ska ske är medborgare eller har hemvist i den sta- ten. Domen får även verkställas i en annan nordisk stat om den dömde uppehåller sig i den staten och det med hänsyn till om- ständigheterna anses lämpligast att verkställighet sker där.

I 9 § finns bestämmelser om villkor om att den som ska över- föras till en annan nordisk stat för verkställighet av en svensk dom till fängelse dels inte får åtalas eller straffas för något annat brott som har begåtts före överförandet, dels inte får överlämnas eller utlämnas vidare till en stat utanför Norden.

I 10–16 §§ NVL finns bestämmelser om övervakning av vill- korligt dömda m.m. Dessa bestämmelser reglerar möjligheten att flytta över verkställigheten av övervakningen av den som blivit dömd till en icke frihetsberövande påföljd från eller till en annan nordisk stat. Det är endast övervakningen av den dömde som kan flyttas över. I den mån den villkorligt utdömda påföljden – för Sveriges del skyddstillsynen – har förenats med föreskrifter som inte kan anses innebära övervakning, som t.ex. skyldighet att fullgöra samhällstjänst, kan inte fullgörandet av dessa flyttas över till eller från en annan nordisk stat. Enligt uppgift från Ju- stitiedepartementets enhet för brottmålsärenden och internat- ionellt rättsligt samarbete (Ju BIRS) pågår det inom Nordiska Ministerrådet arbete som syftar till att skapa möjlighet att över- föra verkställigheten av samhällstjänst mellan de nordiska län-

273

Lagstiftning om internationell straffverkställighet, m.m.

Ds 2012:54

derna. Det är dock oklart när en sådan möjlighet kan komma att införas.

Enligt 10 § får övervakningen av den som i Danmark, Finland, Island eller Norge blivit villkorligt dömd med föreskrift om övervakning på begäran anordnas i Sverige. Av 11 § framgår att det i sådana fall är Kriminalvården som har hand om övervak- ningen och förordnar övervakare för den dömde. Vad som har bestämts om prövotid och övervakningstid i den stat där domen meddelades, ska enligt 12 § gälla som om domen hade meddelats här. Föreskrifter om den dömdes åligganden som meddelats i eller i anslutning till domen ska tillämpas, om inte övervaknings- nämnden beslutar annat. I övrigt tillämpas vad som i svensk lag är föreskrivet om skyddstillsyn.

Om någon som har dömts villkorligt i Danmark, Finland, Is- land eller Norge i Sverige övertygas om annat brott som har be- gåtts under prövotiden eller före dess början, får enligt 14 § svensk rätt undanröja den påföljd som dömts ut i den andra nor- diska staten och döma till gemensam påföljd för den samlade brottsligheten. Den tidigare påföljden ska då anses som skydds- tillsyn. Möjligheten till undanröjande gäller även om övervak- ning i anledning av den tidigare domen inte har anordnats i Sve- rige.

Enligt 15 § får övervakning av den som i Sverige har dömts till skyddstillsyn flyttas över till Danmark, Finland, Island eller Norge. Beslut om ändrade bestämmelser med avseende på skyddstillsynen som meddelas i den andra staten ska i sådana fall gälla även här. Åtgärd i fråga om skyddstillsynen får dock beslu- tas i Sverige, om den dömde övertygas om annat brott här eller om behörig myndighet i det land där verkställighet sker hänskju- ter ett ärende om sådan åtgärd till svensk myndighet. Ett sådant hänskjutet ärende ska tas upp av övervakningsnämnd.

Om det i Danmark, Finland, Island eller Norge beslutas om undanröjande av en villkorlig dom eller skyddstillsyn som har dömts ut i Sverige, ska det beslutet enligt 16 § gälla även här.

I 17–23 §§ NVL finns bestämmelser om övervakning av vill- korligt frigivna m.m. och i 24–36 §§ NVL finns för lagen gemen-

274

Ds 2012:54

Lagstiftning om internationell straffverkställighet, m.m.

samma bestämmelser. Dessa bestämmelser påverkas inte av På- följdsutredningens förslag och behandlas därför inte närmare här.

10.2.2Lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom (IVL)

I lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verk- ställighet av brottmålsdom (IVL) finns bestämmelser om överfö- rande av verkställighet av frihetsberövande påföljder till en annan stat. Lagen baserades ursprungligen på 1970 års europeiska kon- vention om brottmålsdoms internationella rättsverkningar (brottmålsdomskonventionen), men den har senare komplette- rats med bestämmelser som grundas på 1983 års Europarådskon- vention om överförande av dömda personer (överförandekon- ventionen) och ett tilläggsprotokoll till den konventionen samt på tillämpningskonventionen till Schengenavtalet (Schengen- konventionen). Lagens olika bestämmelser gäller i förhållande till de stater som tillträtt respektive konvention och tilläggspro- tokollet. Av förordningen (1977:178) med vissa bestämmelser om internationellt samarbete rörande verkställighet av brott- målsdom framgår att lagen också tillämpas gentemot vissa länder som ingått bilaterala avtal med Sverige.

Inledande bestämmelser

I 1–4 §§ IVL finns inledande bestämmelser. Av dessa framgår bl.a. att lagen reglerar möjligheten till verkställighet i Sverige av frihetsberövande påföljd, böter eller förverkande som dömts ut eller beslutats i en annan främmande stat samt möjligheten att verkställa sådan dom eller sådant beslut som meddelats i Sverige i en annan stat. Av 1 § andra stycket och 3 § första stycket fram- går att lagen inte är tillämplig såvitt avser verkställighet av något

275

Lagstiftning om internationell straffverkställighet, m.m.

Ds 2012:54

annat beslut om överlämnande till särskild vård än överlämnande till rättspsykiatrisk vård.

Verkställighet enligt brottmålsdomskonventionen

I 5–24 och 26–34 §§ IVL finns bestämmelser om verkställighet enligt brottmålsdomskonventionen. Bestämmelserna i 5–24 §§ avser verkställighet av en utländsk dom i Sverige, medan 26– 34 §§ reglerar verkställighet utomlands av en i Sverige utdömd påföljd.

Om svensk rätt bifaller en framställning om att en utländsk brottmålsdom ska verkställas i Sverige med stöd av brottmåls- domskonventionen, ska rätten enligt 11 § bestämma ny påföljd för brottsligheten enligt svensk lagstiftning. Om den utländska domen avser en frihetsberövande påföljd, får rätten enligt 12 § inte bestämma en strängare påföljd än den som ursprungligen dömts ut. Är påföljden böter, ska rätten bestämma ett bötesbe- lopp som i svenska kronor motsvarar beloppet av böterna. Om det i svensk lag är föreskrivet penningböter för motsvarande brott, får det dock inte bestämmas ett högre bötesbelopp än 4 000 eller, om påföljden avser flera brott, 10 000 kr. Om det i svensk lag inte är föreskrivet svårare straff än böter, får det inte bestämmas ett högre bötesbelopp än 150 000 eller, om påföljden avser flera brott, 200 000 kr.

I fråga om verkställigheten av påföljden gäller enligt 24 § vad som i allmänhet är föreskrivet om verkställighet av påföljd som dömts ut genom svensk domstols lagakraftägande dom. Verk- ställigheten ska dock upphöra, om den stat i vilken den ur- sprungliga domen meddelades beviljar den dömde nåd eller am- nesti, tar upp domen till ny prövning eller meddelar annat beslut som innebär att påföljden inte längre får verkställas. Om påfölj- den är böter, får åtgärd för verkställighet inte äga rum för bötes- belopp som den dömde har betalat till behörig myndighet i den främmande staten innan framställningen om verkställighet del- gavs honom eller henne.

276

Ds 2012:54

Lagstiftning om internationell straffverkställighet, m.m.

Enligt 26 § tas en fråga om verkställighet av en påföljd som har dömts ut i Sverige upp av Kriminalvården, om det inte är fråga om överlämnande till rättspsykiatrisk vård, böter eller för- verkande. En sådan får inte göras bl.a. om den dömde är svensk medborgare och motsätter sig åtgärden. När en framställning om att påföljden ska verkställas i en främmande stat har vidarebe- fordrats till behörig myndighet i den främmande staten, får verk- ställigheten enligt 29 § påbörjas i Sverige endast om den dömde är häktad och det är fråga om en påföljd som innebär frihetsbe- rövande. Den utdömda påföljden ska dock verkställas här, om framställningen återkallas eller om den främmande staten med- delar att framställningen har avslagits, att den avstår från att verkställa påföljden eller att verkställighet inte kan ske där.

Verkställighet enligt överförandekonventionen och Schengenkon- ventionen

I 25 a-h samt 34 a och b §§ finns bestämmelser om verkställighet enligt överförandekonventionen. Vissa av dessa bestämmelser avser också verkställighet enligt Schengenkonventionen. Be- stämmelserna i 25 a-h §§ avser verkställighet av en utländsk dom i Sverige, medan 34 a och b §§ avser verkställighet utomlands av en i Sverige utdömd påföljd.

Enligt 25 a § får verkställigheten av en frihetsberövande på- följd som dömts ut i en stat som tillträtt överförandekonvent- ionen ske i Sverige om den dömde är svensk medborgare eller har hemvist här och har samtyckt till att verkställighet sker i Sverige, under förutsättning att den gärning som påföljden avser motsvarar brott enligt svensk lag och att den tid för frihetsberö- vande som återstod när framställning om verkställighet kom in uppgick till minst sex månader eller att särskilda skäl tala för att verkställigheten ändå överförs till Sverige. Under vissa förutsätt- ningar får verkställighet ske här även om den dömde inte har lämnat sitt samtycke.

277

Lagstiftning om internationell straffverkställighet, m.m.

Ds 2012:54

Om verkställighet ska ske här, kan regeringen enligt 25 g § antingen själv meddela de närmare föreskrifter som behövs för verkställigheten eller överlämna åt Riksåklagaren att ansöka hos rätten om att ny påföljd ska bestämmas enligt svensk lag. Om regeringen själv meddelar föreskrifter för verkställigheten, får verkställighet äga rum även om påföljden är strängare än vad som hade kunnat följa på brottsligheten enligt svensk lag. Innebär den utdömda påföljden frihetsberövande, gäller bestämmelserna i svensk lag om verkställighet av påföljd av närmast motsvarande art. Om regeringen överlämnar åt Riksåklagaren att ansöka om att ny påföljd ska bestämmas gäller bl.a. regleringen i 11 och 12 §§ (se föregående avsnitt). I övrigt gäller bestämmelserna i 24 § (se föregående avsnitt) för verkställigheten.

När det gäller verkställighet utomlands av en i Sverige ut- dömd påföljd gäller enligt 34 a § bl.a. regleringen i 25 a § om hinder mot att verkställigheten flyttas över och regleringen i 29 § om vad som ska gälla sedan framställning om överflyttning har lämnats över till den främmande staten. Bestämmelserna har beskrivits i föregående avsnitt.

Översyn av IVL

IVL har under senare år genomgått omfattande förändringar för att anpassas till överförandekonventionen och dess tilläggspro- tokoll samt till Schengenkonventionen. Det har medfört att la- gen har blivit komplicerad, svåröverskådlig och svårtillämpad. Mot bakgrund härav har en särskild utredare fått i uppdrag att göra en översyn av IVL och föreslå en tydligare och mer ända- målsenlig reglering (dir. 2011:28). Samma utredare ska också föreslå hur de inom EU utarbetade rambesluten om överförande av frihetsberövande påföljder, om erkännande och övervakning av vissa icke frihetsberövande påföljder samt om utevarodomar ska genomföras i svensk rätt. Utredaren ska redovisa sitt upp- drag till regeringen senast den 31 mars 2013.

278

Ds 2012:54

Lagstiftning om internationell straffverkställighet, m.m.

10.2.3Lagen (1978:801) om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet

Överförande av verkställighet av frivårdspåföljder utanför Nor- den regleras i lagen (1978:801) om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet. Lagen bygger på 1964 års euro- parådskonvention rörande övervakning av villkorligt dömda eller villkorligt frigivna personer. Den ska enligt förordningen (1979:163) med vissa bestämmelser om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet tillämpas i förhållande till Albanien, Belgien, Bosnien och Hercegovina, Estland, Frankrike, Italien, Kroatien, Luxemburg, Makedonien, Montenegro, Nederländer- na, Portugal, Serbien, Slovakien, Slovenien, Tjeckien, Ukraina och Österrike, vilka har tillträtt konventionen. Därutöver ska lagen tillämpas i förhållande till Thailand, med stöd av en särskild överenskommelse.1 Lagen har i praktiken inte tillämpats.2

Enligt 2 § avser samarbete enligt lagen

-verkställighet i Sverige av utländsk brottmålsdom varigenom den dömde har erhållit villkorligt anstånd med ådömande av straff eller verkställighet av frihetsstraff eller på annat lik- nande sätt ålagts att under en prövotid undergå kriminalvård i frihet,

-verkställighet i Sverige av utländsk brottmålsdom avseende frihetsberövande påföljd sedan den dömde enligt beslut i den främmande staten har frigetts villkorligt eller annars över- förts till kriminalvård utom anstalt,

-verkställighet i främmande stat av svensk dom på skyddstill- syn, och

-verkställighet i främmande stat av svensk dom på fängelse, sedan den dömde enligt beslut här i landet har frigetts vill- korligt.

1Överenskommelse den 26 september 1989 mellan Sverige och Thailand om samarbete rörande verkställighet av straffrättsliga påföljder.

2Se dir. 2011:28 s. 2.

279

Lagstiftning om internationell straffverkställighet, m.m.

Ds 2012:54

Vid samarbete enligt lagen ska enligt 3 § den stat i vilken en brottmålsdom har meddelats överlämna åt en annan stat att an- tingen anordna kriminalvård i frihet enligt domen (begränsad verkställighet) eller helt överta verkställigheten av domen (full- ständig verkställighet).

Verkställighet i Sverige av utländsk brottmålsdom

I 4–20 §§ finns bestämmelser om verkställighet i Sverige av en utländsk brottmålsdom.

Bestämmelserna i 4–7 §§ reglerar hinder mot verkställighet. Dessa bestämmelser torde inte påverkas av Påföljdsutredningens förslag och beskrivs därför inte närmare här.

Bestämmelserna i 8–14 §§ avser begränsad verkställighet. Om en begäran om begränsad verkställighet i Sverige av en utländsk brottmålsdom bifalles gäller enligt 11 § de föreskrifter om prö- votid och om den dömdes åligganden under prövotiden som följer av domen eller av ett särskilt beslut som under prövotiden har meddelats i den främmande staten, om motsvarande före- skrifter skulle ha kunnat meddelas eller annars gälla enligt svensk lag. Om så inte är fallet, ska föreskriften jämkas av övervak- ningsnämnden. Jämkning får dock inte medföra att föreskriften skärps. Om inte annat följer av domen eller av ett särskilt beslut som meddelats i den främmande staten, ska den dömde enligt 12 § stå under övervakning under prövotiden. Övervaknings- nämnden kan besluta att övervakningen ska upphöra, om den inte längre behövs. Enligt 13 § ska i övrigt 26 kap. 12–18 §§ BrB tillämpas i fråga om kriminalvården under prövotiden. I 14 § finns bestämmelser om Kriminalvårdens skyldighet att under- rätta den främmande staten om den dömdes skötsamhet under prövotiden.

I 15–20 §§ finns bestämmelser om fullständig verkställighet. En framställning om fullständig verkställighet prövas enligt 16 § av domstol på ansökan av riksåklagaren. Vid bifall till framställ- ningen, ska rätten enligt 18 § bestämma ny påföljd för brottslig-

280

Ds 2012:54

Lagstiftning om internationell straffverkställighet, m.m.

heten enligt svensk lag. Den nya påföljden får inte innebära att den dömde berövas friheten och den får inte heller bestämmas till endast böter.

Om en villkorlig dom eller skyddstillsyn som dömts ut enligt 18 § undanröjs och det i stället döms ut ett fängelsestraff på viss tid, ska den dömde enligt 20 §, i den mån det med hänsyn till omständigheterna prövas skäligt, tillgodoräknas dels vad han eller hon har utstått av frihetsberövande påföljd som dömts ut genom den utländska domen för brott som omfattades av fram- ställningen av verkställighet, dels tid under vilken han eller hon varit anhållen eller häktad i den främmande staten med anledning av brottsligheten.

Verkställighet utomlands av svensk dom

I 21–25 §§ finns bestämmelser om verkställighet utomlands av en svensk brottmålsdom.

Bestämmelserna i 23–24 §§ avser begränsad verkställighet. Om begränsad verkställighet ska ske i ett annat land och över- vakning har anordnats här i Sverige, ska Kriminalvården enligt 23 § entlediga den övervakare som förordnats för den dömde.

Om den stat i vilken begränsad verkställighet sker beslutar om ändrade föreskrifter om vad den dömde har att iaktta under prövotiden eller tiden för vård utom anstalt, ska enligt 24 § första stycket beslutet gälla i Sverige om motsvarande beslut skulle ha kunnat meddelas enligt svensk lag och beslutet inte innebär skärpning för den dömde. När verkställigheten har flyt- tats över, får enligt 24 § andra stycket åtgärd i fråga om den ut- dömda påföljden beslutas här i landet endast om den dömde övertygas om annat brott här eller om behörig myndighet i den främmande staten hänskjuter ett ärende om sådan åtgärd hit. Ett sådant hänskjutet ärende tas upp av övervakningsnämnd.

I 25 § finns bestämmelser om fullständig verkställighet. Om en svensk framställning om fullständig verkställighet utomlands bifalls, ska Kriminalvården förklara verkställigheten överförd till

281

Lagstiftning om internationell straffverkställighet, m.m.

Ds 2012:54

den främmande staten. Påföljden får då inte längre verkställas i Sverige och det får inte beslutas om någon annan åtgärd enligt brottsbalken i fråga om påföljden.

10.2.4Lagstiftningen om utlämning för brott och överlämnande enligt en arresteringsorder

Lagen (1957:668) om utlämning för brott

Lagen (1957:668) om utlämning för brott (utlämningslagen) reglerar förutsättningarna för att utlämna en person som uppe- håller sig i Sverige, men som är misstänkt, tilltalad eller dömd för brott i en annan stat. Lagen gäller inte om lagen om överläm- nande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder eller lagen om överlämnande från Sverige enligt en nordisk arreste- ringsorder är tillämplig i förhållande till den andra staten (se närmare om dessa båda lagar nedan). Det innebär att lagen till- lämpas i förhållande till stater utanför EU och Norden.

Vid utlämning eller överlämnande till de internationella tribu- nalerna, den Internationella brottmålsdomstolen och Special- domstolen för Sierra Leone kompletteras utlämningslagen med särskilda lagar om samarbete med dessa domstolar; lagen (1994:569) om Sveriges samarbete med de internationella tribu- nalerna för brott mot internationell humanitär rätt, lagen (2002:329) om samarbete med Internationella brottmålsdomsto- len respektive lagen (2006:615) om samarbete med Specialdom- stolen för Sierra Leone.

Förutsättningarna för utlämning till en annan stat regleras i 2 och 4–13 §§ utlämningslagen. Av 2 § framgår att den som är svensk medborgare inte får utlämnas. I 4 § finns bestämmelser om vilken brottslighet utlämnande får beviljas för. Enligt första stycket får utlämning beviljas endast om den gärning för vilken utlämning begärs motsvarar brott för vilket enligt svensk lag är föreskrivet fängelse i ett år eller mer. Om personen i fråga har dömts för gärningen i den ansökande staten, får han eller hon

282

Ds 2012:54

Lagstiftning om internationell straffverkställighet, m.m.

utlämnas endast om påföljden utgör minst frihetsstraff i fyra månader eller annat omhändertagande på anstalt under motsva- rande tid. Om en gärning omfattas av de nu angivna bestämmel- serna, får enligt andra stycket utlämning samtidigt beviljas även för annan gärning, under förutsättning att den gärningen mots- varar brott enligt svensk lag. Om den person som begärs utläm- nad har dömts till gemensam påföljd för dels gärning som mots- varar brott för vilket det enligt svensk lag är föreskrivet fängelse i ett år eller mer, dels annan gärning som motsvarar brott enligt svensk lag, får enligt tredje stycket utlämning beviljas om den gemensamma påföljden utgör minst frihetsstraff i fyra månader eller annat omhändertagande på anstalt under motsvarande tid.

I 5–13 §§ finns bestämmelser som begränsar förutsättningar- na för utlämning och som ger möjlighet att ställa upp villkor för att utlämning ska ske. Begränsningarna avser bl.a. vissa brottsty- per, humanitära skäl och situationer där den gärning för vilken överlämnande begärs redan har prövats i Sverige. Av intresse när det gäller konsekvenserna av Påföljdsutredningens förslag är 11 § första stycket, där det anges att den som här i riket är åtalad för annat brott, för vilket är stadgat fängelse, eller som enligt dom ska ”undergå fängelse eller eljest omhändertagas på anstalt” inte får utlämnas så länge hindret består. Samma sak gäller om förun- dersökning har inletts för ett sådant brott. Vad som avses med begreppet ”eljest omhändertagas på anstalt” står inte helt klart. I propositionen till utlänningslagen föreslogs ursprungligen en reglering som innebar att det skulle föreligga hinder mot utläm- ning om den person som begärs utlämnad i Sverige dömts att

”undergå frihetsstraff för annat brott än det som avses med framställningen”, men att hindret skulle upphöra när den dömde friges eller skrivs ut från fångvårdsanstalten.3 Den formuleringen ändrades sedan på inrådan av lagrådet till den nu gällande.4 Vare sig lagrådet eller departementschefen anförde emellertid något om innebörden av begreppet ”eljest omhändertagas på anstalt”. I

3Prop. 1957:156 s. 103.

4A. prop. s. 121.

283

Lagstiftning om internationell straffverkställighet, m.m.

Ds 2012:54

rättsfallet NJA 1978 s. 477 hade svensk tingsrätt beslutat att den man som begärdes utlämnad skulle överlämnas till sluten psykia- trisk vård och mannen var till följd därav intagen på sjukhus. Högsta domstolen gjorde bedömningen att hinder mot utläm- ning förelåg på grund av att mannen var omhändertagen på an- stalt.

I 14–22 §§ utlämningslagen finns bestämmelser om förfaran- det vid utlämning, i 23 § bestämmelser om tvångsmedel och i 24– 27 §§ vissa övriga bestämmelser. Dessa bestämmelser påverkas inte av Påföljdsutredningens förslag och behandlas därför inte närmare här.

Det kan anmärkas att Utlämningsutredningen (Ju 2009:16) har gjort en översyn av utlämningslagstiftningen. I betänkandet Utlämning (SOU 2011:71), som överlämnades till regeringen i november 2011, föreslås en ny utlämningslag.

Lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder

Som anförts ovan gäller inte utlämningslagen om lagen om över- lämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder är tillämplig i förhållande till den stat som begär utlämning.

Lagen om europeisk arresteringsorder grundas på rådets ram- beslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europisk arre- steringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna. Den tillämpas mellan EU:s medlemsstater, om inte EU genom ett särskilt beslut har avbrutit tillämpningen av rambeslutet i förhål- lande till en medlemsstat.

Med en arresteringsorder avses enligt 1 kap. 3 § ett rättsligt avgörande som utfärdats av en rättslig myndighet i en EU-stat och som innebär en begäran om att en rättslig myndighet i en annan medlemsstat ska gripa och överlämna en eftersökt person för lagföring eller för verkställighet av en frihetsberövande på- följd.

284

Ds 2012:54 Lagstiftning om internationell straffverkställighet, m.m.

De närmare förutsättningarna för överlämnande regleras i 2 kap. Enligt 2 kap. 2 § första stycket får överlämnande beviljas endast för en gärning som motsvarar brott enligt svensk lag och för vilken – när överlämnandet avser lagföring – enligt den utfär- dande medlemsstatens lagstiftning en frihetsberövande påföljd i ett år eller mer är föreskriven, eller – när överlämnandet avser verkställighet – en frihetsberövande påföljd i minst fyra månader har dömts ut.

I en bilaga till lagen finns angivet ett antal brottstyper för vilka särskilda bestämmelser gäller. Om det i arresteringsordern har angetts att gärningen är sådan som anges i bilagan och det för gärningen enligt den utfärdande medlemsstatens lagstiftning är föreskrivet en frihetsberövande påföljd i tre år eller mer, ska en- ligt 2 kap. 2 § andra stycket överlämnande beviljas även om gär- ningen inte motsvarar brott enligt svensk lag. Följande brottsty- per anges i bilagan.

1.Deltagande i en kriminell organisation

2.Terrorism

3.Människohandel

4.Sexuellt utnyttjande av barn samt barnpornografi

5.Olaglig handel med narkotika och psykotropa ämnen

6.Olaglig handel med vapen, ammunition och sprängämnen

7.Korruption

8.Bedrägeri, inbegripet bedrägeri som riktar sig mot Europeiska gemenskapernas ekonomiska intressen enligt konventionen av den 26 juli 1995 om skydd av Europeiska gemenskapernas fi- nansiella intressen

9.Penningtvätt

10.Penningförfalskning, inklusive förfalskning av euron

11.IT-brottslighet

12.Miljöbrott, inbegripet olaglig handel med hotade djurarter, växtarter och växtsorter

13.Hjälp till olovlig inresa och olovlig vistelse

14.Mord och grov misshandel

15.Olaglig handel med mänskliga organ och vävnader

16.Människorov, olaga frihetsberövande och tagande av gisslan

17.Rasism och främlingsfientlighet

18.Organiserad stöld och väpnat rån

285

Lagstiftning om internationell straffverkställighet, m.m.

Ds 2012:54

19.Olaglig handel med kulturföremål, inbegripet antikviteter och konstverk

20.Svindleri

21.Beskyddarverksamhet och utpressning

22.Förfalskning och piratkopiering

23.Förfalskning av administrativa dokument och handel med såd- ana förfalskningar

24.Förfalskning av betalningsmedel

25.Olaglig handel med hormonsubstanser och andra tillväxtsub- stanser

26.Olaglig handel med nukleära och radioaktiva ämnen

27.Handel med stulna fordon

28.Våldtäkt

29.Mordbrand

30.Brott som omfattas av Internationella brottmålsdomstolens be- hörighet

31.Kapning av flygplan eller fartyg

32.Sabotage

Om överlämnande beviljas för en gärning som omfattas av be- stämmelserna i första eller andra stycket får enligt 2 kap. 2 § tredje stycket överlämnande beviljas även för annan gärning som, även om den inte omfattas av regleringen i första eller andra stycket, motsvarar brott enligt svensk lag.

I 2 kap. 3–6 §§ finns bestämmelser om hinder mot överläm- nande. Av bestämmelserna i 3–5 §§ följer att överlämnande inte får beviljas bl.a. om begäran om överlämnande är bristfällig, om gärningen har ägt rum innan den eftersökte har fyllt 15 år eller om gärningen redan har prövats genom lagakraftvunnen dom. Enligt 6 § första stycket får överlämnande för verkställighet av påföljd inte beviljas om den eftersökte är svensk medborgare och begär att påföljden ska verkställas i Sverige. Om den eftersökte vid tiden för gärningen sedan minst två år stadigvarande har vis- tats i den utfärdande medlemsstaten, gäller dock detta enligt paragrafens andra stycke endast om det med hänsyn till hans eller hennes personliga förhållanden eller av någon annan anled- ning finns särskilda skäl till att verkställigheten sker i Sverige.

286

Ds 2012:54

Lagstiftning om internationell straffverkställighet, m.m.

I 3 kap. finns bestämmelser om särskilda villkor för överläm- nande. Om en svensk medborgare begärs överlämnad för lagfö- ring och han eller hon begär att en frihetsberövande påföljd som döms ut efter överlämnandet ska verkställas i Sverige, får enligt 3 kap. 2 § överlämnande beviljas endast om den utfärdande myn- digheten lämnar garantier för att den eftersökte kommer att åter- föras till Sverige för verkställighet. Om den eftersökte vid tiden för gärningen sedan minst två år stadigvarande har vistats i den utfärdande medlemsstaten, får dock överlämnande beviljas utan sådana garantier, såvida det inte med hänsyn till den eftersöktes personliga förhållanden eller av någon annan anledning finns särskilda skäl till att verkställigheten sker i Sverige.

I 7 kap. finns bestämmelser om överförande av verkställighet av en frihetsberövande påföljd till Sverige. Om rätten avslår en begäran om överlämnande från en annan stat med stöd av 2 kap. 6 § ska enligt 7 kap. 1 § ansvarig myndighet i Sverige5 besluta om överförande av verkställigheten hit, om inte den utfärdande sta- ten motsätter sig det. Enligt 7 kap. 2 § ska den ansvariga myn- digheten också besluta om överförande av verkställigheten till Sverige när någon som har överlämnats ska återföras hit i enlig- het med ett sådant villkor som avses i 3 kap. 2 §. Om det krävs för att verkställigheten ska kunna ske i Sverige, får enligt 7 kap. 3 § första stycket den ansvariga myndigheten antingen själv meddela de närmare föreskrifter som behövs eller överlämna åt åklagare att göra en framställning hos tingsrätten om att ny på- följd ska bestämmas. I förarbetena anges att verkställigheten i flertalet fall torde kunna överföras till Sverige utan att det med- delas närmare föreskrifter eller att det sker påföljdsomvandling. Närmare föreskrifter torde enligt förarbetena behöva meddelas om det finns en motsvarighet till den utländska påföljden i svensk lag, men den utländska påföljden inte direkt låter sig

5 Ansvarig myndighet är enligt 23 § förordningen (2003:1179) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder Kriminalvården när påföljden i Sverige ska verkställas som fängelse, Socialstyrelsen när påföljden i Sverige ska verkställas som rätts- psykiatrisk vård och Statens institutionsstyrelse när påföljden i Sverige ska verkställas som sluten ungdomsvård.

287

Lagstiftning om internationell straffverkställighet, m.m.

Ds 2012:54

verkställas i någon av de verkställighetsformer som förekommer enligt svensk lag. Som exempel nämns att det kan krävas före- skrifter om att ett straff på ungdomsfängelse som har meddelats i en annan medlemsstat ska verkställas som sluten ungdomsvård i Sverige.6 Vid framställning om ny påföljd ska rätten enligt 7 kap. 3 § andra stycket i ny dom bestämma en frihetsberövande påföljd som motsvarar den utländska påföljden, särskilt i fråga om dess art och längd. Med påföljdens art avses enligt förarbetena bl.a. hur ingripande den utländska påföljden är.7 Den nya påföljden får inte vara strängare än den utländska påföljden.

Lagen (2011:1165) om överlämnande från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder

Mellan de nordiska länderna gäller lagen om överlämnande från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder, som trädde i kraft i oktober 2012. Lagen grundas på konventionen av den 15 december 2005 om överlämnande mellan de nordiska staterna på grund av brott (nordisk arresteringsorder).

Med en nordisk arresteringsorder avses enligt 1 kap. 2 § ett rättsligt avgörande utfärdat av en rättslig myndighet i en nordisk stat, som innebär en begäran om att en rättslig myndighet i en annan nordisk stat ska gripa och överlämna en eftersökt person för lagföring eller för verkställighet av en frihetsberövande på- följd.

De närmare förutsättningarna för överlämnande regleras i 2 kap. Enligt 2 kap. 2 § första stycket får överlämnande beviljas endast för en gärning för vilken det enligt den utfärdande statens lagstiftning är föreskrivet en frihetsberövande påföljd eller för vilken det har dömts ut en sådan påföljd. Om en nordisk arreste- ringsorder avser flera gärningar, är det dock enligt paragrafens andra stycke tillräckligt att förutsättningarna för överlämnande är uppfyllda för en av dem.

6Prop. 2003/04:7 s. 204 f.

7A. prop. s. 205.

288

Ds 2012:54

Lagstiftning om internationell straffverkställighet, m.m.

I 2 kap. 3–6 §§ finns bestämmelser om hinder mot överläm- nande. På samma sätt som när det gäller överlämnande enligt en europeisk arresteringsorder får överlämnande för verkställighet av påföljd inte beviljas om den eftersökte är svensk medborgare och begär att påföljden ska verkställas i Sverige. Om den efter- sökte vid tiden för gärningen sedan minst två år stadigvarande har vistats i den utfärdande medlemsstaten, gäller dock detta enligt paragrafens andra stycke endast om det med hänsyn till hans eller hennes personliga förhållanden eller av någon annan anledning finns särskilda skäl till att verkställigheten sker i Sve- rige. Om den eftersökte är utländsk medborgare och vid tiden för gärningen sedan minst två år stadigvarande har vistats i Sve- rige, får enligt tredje stycket överlämnande inte beviljas om den eftersökte begär att påföljden ska verkställas i Sverige och det med hänsyn till hans eller hennes personliga förhållanden eller av någon annan anledning finns särskilda skäl till att verkställighet- en sker i Sverige.

I 6 kap. finns bestämmelser om överförande av verkställighet av en frihetsberövande påföljd till Sverige. När rätten har avslagit en begäran om överlämnande med stöd av 2 kap. 6 §, ska enligt 6 kap. 1 § ansvarig myndighet i Sverige8 besluta om överförande av verkställigheten hit, om inte den utfärdande medlemsstaten motsätter sig det. I 6 kap. 2 och 3 §§ regleras vad som ska gälla för verkställigheten i Sverige. Om påföljden omfattas av 5 § la- gen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m. (se närmare om den lagen i avsnitt 10.2.1 ovan), ska enligt 6 kap. 2 § vissa av be- stämmelserna i den lagen gälla. Om påföljden inte omfattas av den bestämmelsen, ska enligt 6 kap. 3 § bestämmelserna i 7 kap. 3–6 §§ lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en

8 Ansvarig myndighet är enligt 7 § förordningen (2012:565) om överlämnande från Sve- rige enligt en nordisk arresteringsorder Kriminalvården när påföljden i Sverige ska verk- ställas eller kan antas komma att verkställas som fängelse, Socialstyrelsen när påföljden i Sverige ska verkställas eller kan antas komma att verkställas som rättspsykiatrisk vård och Statens institutionsstyrelse när påföljden i Sverige ska verkställas eller kan antas komma att verkställas som sluten ungdomsvård.

289

Lagstiftning om internationell straffverkställighet, m.m.

Ds 2012:54

europeisk arresteringsorder (se närmare om den lagen i föregå- ende avsnitt) tillämpas.

10.3Betydelsen av Påföljdsutredningens förslag

10.3.1Lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m.(NVL)

Påföljdsutredningens förslag att ersätta villkorlig dom och skyddstillsyn med en möjlighet att besluta att ett fängelsestraff ska vara villkorligt påverkar bestämmelserna i 6, 8 och 9 §§ NVL om verkställighet i Sverige av ett frihetsstraff som dömts ut i en annan nordisk stat. I de nu angivna bestämmelserna talas om verkställighet av fängelse. Om utredningens förslag genomförs kommer begreppet fängelse att omfatta inte bara fängelse i an- stalt utan också villkorligt fängelse, dvs. kriminalvård i frihet. Det bör övervägas vilken betydelse detta får regleringen i NVL.

Påföljdsutredningens förslag att avskaffa påföljden skyddstill- syn får konsekvenser för bestämmelserna i 12, 14 och 15 §§ NVL om överflyttning av övervakning till och från Sverige, där det talas om just skyddstillsyn. Även 16 §, om verkan av ett beslut om undanröjande av en i Sverige utdömd villkorlig dom eller skyddstillsyn som meddelats i ett annat nordiskt land, påverkas av utredningens förslag. Det måste övervägas vilka ändringar som krävs för att regleringen i 12 och 14–16 §§ ska kunna anpas- sas till Påföljdsutredningens förslag.

10.3.2Lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom (IVL)

IVL innehåller inte några bestämmelser som anger specifika på- följder annat än böter. I 1 § anges att lagen gäller verkställighet av frihetsberövande påföljd, böter eller förverkande. Enligt 11 §

290

Ds 2012:54

Lagstiftning om internationell straffverkställighet, m.m.

ska rätten vid beslut om att verkställighet ska ske i Sverige be- stämma ny påföljd i enlighet med svensk lag. Något särskilt på- följdsslag anges dock inte i bestämmelsen. Ett genomförande av Påföljdsutredningens förslag torde därmed inte förutsätta några större förändringar av IVL.

I 1 § andra stycket och 3 § första stycket IVL finns dock be- stämmelser som påverkas av Påföljdsutredningens förslag. Som beskrivits i avsnitt 10.2.2 görs det i sista meningen i dessa båda stycken undantag från möjligheten att flytta över verkställighet- en när det gäller andra beslut om överlämnande till särskild vård än rättspsykiatrisk vård. Då Påföljdsutredningens förslag innebär att överlämnande till annan särskild vård än rättspsykiatrisk vård inte ska kunna utgöra påföljd för brott, måste bestämmelserna ändras.

10.3.3Lagen (1978:801) om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet

Samarbete enligt lagen om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet avser enligt 2 § första stycket 2 bl.a. verk- ställighet i främmande stat av svensk dom på skyddstillsyn. På- följdsutredningen föreslår att skyddstillsyn utmönstras ur på- följdssystemet, vilket innebär att denna bestämmelse måste änd- ras om utredningens förslag genomförs. Den fråga som framför allt bör övervägas är om, och i så fall i vilken utsträckning, sam- arbete enligt lagen ska avse verkställighet i främmande stat av svensk dom på villkorligt fängelse.

I övrigt föranleder Påföljdsutredningens förslag överväganden såvitt avser vissa bestämmelser som rör verkställigheten av en utländsk brottmålsdom i Sverige.

Såvitt avser begränsad verkställighet hänvisas i 13 § lagen om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet till regle- ringen i 26 kap. 12–18 §§ BrB. Dessa bestämmelser reglerar frå- gor om verkställighet av kriminalvård i frihet, såvitt avser dels innehållet i verkställigheten, dels vilka åtgärder som ska vidtas

291

Lagstiftning om internationell straffverkställighet, m.m.

Ds 2012:54

om den dömde missköter sina åligganden. Bestämmelserna om- fattar både personer som är villkorligt frigivna från fängelse och personer som dömts till skyddstillsyn (se 28 kap. 6 § BrB). På- följdsutredningens förslag innebär att bestämmelserna endast ska tillämpas efter villkorlig frigivning från ett ovillkorligt fängelse- straff. Verkställigheten av villkorligt fängelse ska enligt vad ut- redningen föreslår i stället regleras i en särskild lag, lagen om villkorligt fängelse. Därutöver föreslås särskilda bestämmelser i brottsbalken om åtgärder i anledning av bristande verkställighet av tilläggssanktionerna till villkorligt fängelse, se förslaget till 27 kap. 8–13 §§ BrB. Det måste övervägas vilken betydelse dessa förändringar får för regleringen i 13 § lagen om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet.

Vid beslut om fullständig verkställighet av utländsk dom i Sverige ska rätten enligt 18 § lagen om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet bestämma ny påföljd enligt svensk lag. Därefter ska verkställigheten ske helt i enlighet med svensk verkställighetslagstiftning. Ett genomförande av Påföljdsutred- ningens förslag torde inte få några konsekvenser för den regle- ringen. Däremot leder utredningens förslag att avskaffa påfölj- derna villkorlig dom och skyddstillsyn till konsekvenser för be- stämmelserna i 20 § om vilka frihetsberövanden den dömde ska tillgodoräknas vid beslut om undanröjande av en villkorlig dom eller skyddstillsyn som beslutats enligt 18 §. Dessa bestämmelser måste därför ses över.

10.3.4Lagstiftningen om utlämning för brott och överlämnande enligt en arresteringsorder

Förutsättningarna för utlämning för brott enligt utlämningsla- gen samt för överlämnande till en annan stat enligt lagarna om europeisk och nordisk arresteringsorder styrs av straffskalan för den brottslighet för vilken utlämning eller överlämnande begärs och av den påföljd som dömts ut i andra staten, se 4 § utläm- ningslagen, 2 kap. 2 § lagen om europeisk arresteringsorder och

292

Ds 2012:54

Lagstiftning om internationell straffverkställighet, m.m.

2 kap. 2 § lagen om nordisk arresteringsorder. Detta är faktorer som inte påverkas av Påföljdsutredningens förslag. Ett genomfö- rande av förslagen föranleder således inte någon ändring i dessa bestämmelser.

Inte heller förutsättningarna för att överföra verkställigheten av en frihetsberövande påföljd till Sverige i samband med att begäran om överlämnande enligt en arresteringsorder har avsla- gits påverkas av utredningens förslag, eftersom möjligheten till ett sådant överförande endast avser frihetsberövande påföljder, se 7 kap. lagen om europeisk arresteringsorder och 6 kap. lagen om nordisk arresteringsorder. Enligt 7 kap. 3 § lagen om europe- isk arresteringsorder ska rätten visserligen i ny dom bestämma en svensk påföljd för brottsligheten. I paragrafen anges dock endast att det ska vara fråga om en frihetsberövande påföljd som motsvarar den utländska påföljden, särskilt i fråga om dess art och längd. Det förhållandet att Påföljdsutredningen föreslår för- ändringar i det svenska påföljdssystemet bör därmed inte få nå- gon betydelse för den regleringen.

Däremot bör regleringen i 11 § första stycket utlämningsla- gen ses över. Enligt den bestämmelsen får utlämning inte ske bl.a. om den person som begärs utlämnad ska undergå fängelse eller annars omhändertas på anstalt här i riket. Vid ett genomfö- rande av Påföljdsutredningens förslag kommer begreppet fäng- else omfatta såväl villkorligt fängelse som fängelse som inte dömts ut villkorligt. Det bör övervägas vad den förändringen innebär för regleringen i 11 § första stycket utlämningslagen och om bestämmelsen bör ändras.

10.4Överväganden och förslag

10.4.1Utgångspunkter

Den lagstiftning som behandlas i detta kapitel grundar sig på internationella överenskommelser i form av EU-rättsakter, europarådskonventioner och nordiskt samarbete av olika slag.

293

Lagstiftning om internationell straffverkställighet, m.m.

Ds 2012:54

Många gånger är en förutsättning för att sådan lagstiftning ska kunna förändras att förhandling sker med övriga stater som är del av samma överenskommelse. Hur omfattande förhandlingar- na behöver bli, torde bero på omfattningen av de föreslagna änd- ringarna. Ju större ändringar i sak, desto mer omfattande för- handlingsarbete torde krävas. Detta är något som talar för att de ändringar som vi föreslår i dessa delar bör vara av så begränsat slag som möjligt.

Vad som ytterligare talar i samma riktning är att delar av lag- stiftningen om internationell straffverkställighet är föremål för översyn. Utredningen om internationell straffverkställighet: genomförande av EU-rambeslut och översyn av internationella verkställighetslagen (Ju 2011:03), som ska redovisa sitt uppdrag till regeringen senast den 31 mars 2013, har i uppdrag att göra en översyn av IVL. Den utredningen ska också föreslå hur de inom EU utarbetade rambesluten om överförande av frihetsberövande påföljder, om erkännande och övervakning av vissa icke frihets- berövande påföljder samt om utevarodomar ska genomföras i svensk rätt. Ett genomförande av rambesluten kommer att få stor betydelse för den internationella straffverkställigheten och innebär att övrig lagstiftning på området delvis kommer att vara överspelad i förhållande till övriga EU-länder. Det kan alltså förutses att i vart fall delar av den lagstiftning som behandlas i detta kapitel kommer att genomgå förhållandevis stora föränd- ringar inom de närmaste åren.

Mot bakgrund av det nu anförda har en utgångspunkt för våra överväganden när det gäller lagstiftningen om internationell straffverkställighet varit att vi endast bör föreslå ändringar som är direkt föranledda av Påföljdsutredningens förslag och som är nödvändiga för att utredningens förslag ska kunna genomföras. Därmed är det naturligtvis inte uteslutet att det i vissa avseenden kan krävas ändringar som får betydelse i sak.

294

Ds 2012:54

Lagstiftning om internationell straffverkställighet, m.m.

10.4.2Lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m.(NVL)

Som beskrivs i avsnitt 10.3.1 innehåller NVL ett flertal bestäm- melser som påverkas vid ett genomförande av Påföljdsutredning- ens förslag. I detta avsnitt övervägs hur bestämmelserna bör för- ändras för att anpassas till utredningens förslag.

Vi vill inledningsvis påpeka att det vid ett genomförande av Påföljdsutredningens förslag framstår som angeläget att det in- förs en möjlighet att överföra verkställigheten av samhällstjänst mellan de nordiska länderna. Som anförts i avsnitt 10.2.1 pågår det för närvarande ett arbete inom Nordiska Ministerrådet som syftar till att möjliggöra sådant överförande. Inom ramen för det arbetet bör Påföljdsutredningens förslag och den fortsatta be- redningen av förslagen beaktas.

Verkställighet i Sverige av frihetsstraff som dömts ut i en annan nordisk stat

Vårt förslag: Vid omvandling till fängelse av ett frihetsstraff som dömts ut i Danmark, Finland, Island eller Norge men ska verkställas här i riket, får det inte beslutas att fängelse- straffet ska vara villkorligt.

I 5–7 §§ NVL finns bestämmelser om verkställighet i Sverige av frihetsstraff som dömts ut i en annan nordisk stat. Av 5 § följer att en i Danmark meddelad dom till faengsel eller haefte, en i Finland meddelad dom till tukthus eller fängelse, en i Island meddelad dom till fangelsi eller vardhald och en i Norge medde- lad dom till fengsel eller hefte under vissa förutsättningar får verkställas här i Sverige. De påföljder i de andra nordiska länder- na som omfattas av bestämmelserna är alla sådana som innebär att den dömde helt berövas friheten. Att det är verkställighet av frihetsberövande påföljder som avses framgår också av att den

295

Lagstiftning om internationell straffverkställighet, m.m.

Ds 2012:54

rubrik som föregår bestämmelserna har lydelsen ”Om verkstäl- lighet av frihetsstraff”.

Av betydelse vid ett genomförande av Påföljdsutredningens förslag är bestämmelsen i 6 § om att det straff som har dömts ut i den nordiska staten här ska omvandlas till fängelse på lika lång tid. I nuvarande påföljdssystem verkställs fängelse enligt huvud- regeln genom att den dömde tas in i kriminalvårdsanstalt. Under vissa förutsättningar kan dock kortare fängelsestraff avtjänas i den dömdes hem genom intensivövervakning med elektronisk kontroll (IÖV, eller i dagligt tal elektronisk fotboja). Enligt Påföljdsutredningens förslag ska fängelse kunna dömas ut an- tingen villkorligt eller ovillkorligt. Medan ovillkorligt fängelse avtjänas i anstalt, och därmed innebär att den dömde frihetsbe- rövas, ska villkorligt fängelse verkställas i frihet, genom att den dömde avhåller sig från fortsatt brottslighet och fullgör den till- äggssanktion som det villkorliga fängelsestraffet har förenats med. Begreppet fängelse ska omfatta båda verkställighetsformer- na.

Även om vissa av de tilläggssanktioner som villkorligt fäng- else enligt utredningens förslag ska kunna förenas med – i första hand hemarrest men också kontraktsvård – innebär en påtaglig inskränkning i den dömdes frihet att v