Genomförande av EU:s direktiv om bekämpande av sexuella övergrepp mot barn, sexuell exploatering av barn och barnpornografi

Ds 2012:45

Innehåll

7.1Förslaget till lag (2013:00) om registerkontroll

avseende personer som arbetar med barn.........................	149
7.2 Förslaget till lag om ändring i brottsbalken .....................	152

7.3Förslaget till lag om ändring i lagen (1998:620) om

belastningsregister .............................................................		153
Bilaga 1	Europaparlamentets och rådets direktiv
2011/93/EU.........................................................		155
Bilaga 2	Rättelse ..........................................................	169
Bilaga 3	Analys ............................................................	171
Bilaga 4	Uppdraget.......................................................	241

1Promemorians huvudsakliga innehåll

Den 17 december trädde Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/93/EU av den 13 december 2011 om bekämpande av sexu- ella övergrepp mot barn, sexuell exploatering av barn och barn- pornografi samt om ersättande av rådets rambeslut 2004/68/RIF (direktivet) i kraft. Direktivet ska vara genomfört i svensk rätt senast den 18 december 2013. I denna promemoria lämnas för- slag till de författningsändringar på lag- och förordningsnivå som bedöms nödvändiga för att genomföra direktivet.

Direktivet syftar till att skapa minimiregler om brottsrekvisit och påföljder när det gäller sexuella övergrepp mot barn, sexuell exploatering av barn och barnpornografi. Det syftar bl.a. också till att stärka åtgärderna för att förebygga sådana brott och för- bättra skyddet för brottsoffer. Ett viktigt inslag är möjligheten att hindra personer som dömts för brott från att arbeta med barn och möjligheten för arbetsgivare att vid rekrytering till sådan yrkesverksamhet eller organiserad frivilligverksamhet som inne- fattar nära kontakt med barn att bli informerade om fällande domar för brott som omfattas av direktivet.

Vi har vid vår genomgång funnit brister i den svenska lag- stiftningen i förhållande till kraven i artikel 10.1-3 samt artikel 15.2 i direktivet.

För att Sverige, på ett lämpligt sätt, ska uppfylla direktivets krav i bestämmelserna i artikel 10.1 och 10.2, vilka behandlar frågor om diskvalifikation till följd av fällande dom, bör en rätt att begära information om uppgifter ur belastningsregistret infö-

Promemorians huvudsakliga innehåll

Ds 2012:45

ras för arbetsgivare när de rekryterar personer till yrkesverksam- het och till organiserad frivilligverksamhet som inbegriper di- rekta och regelbundna kontakter med barn. I denna del föreslås i promemorian en ny lag som ska reglera dessa förhållanden. Det är den enskilde själv som ska inhämta ett registerutdrag som han eller hon kan visa upp för arbetsgivaren. Det ska inte finnas nå- gon rätt för arbetsgivaren att få behålla registerutdraget. Av in- tegritetsskäl föreslås att endast den som kommer i fråga för an- ställning eller uppdrag ska omfattas av arbetsgivarens rätt att efterfråga uppgifter ur belastningsregistret. Föräldrar som inne- har anställning eller uppdrag endast inom en grupp vari det egna barnet ingår omfattas inte av arbetsgivarens rätt att efterfråga uppgifter ur belastningsregistret.

Med begreppet organiserad frivilligverksamhet avses i sam- manhanget ideella föreningar, stiftelser och registrerade trossam- fund.

Registerkontrollen i förevarande fall begränsas till att omfatta endast brott som är relevanta för anställningen eller uppdraget i aktuella verksamheter. Ett sådant begränsat utdrag ska omfatta uppgifter om alla sexualbrott, människohandel, koppleri, olaga tvång och barnpornografibrott samt anstiftan, medhjälp och försök till dessa brott i den mån det är straffbelagt. Därutöver ska registerutdragen innehålla uppgifter om mord, dråp, grov misshandel, människorov och grovt rån.

När det gäller bestämmelsen i artikel 10.3, vilken behandlar frågan om utbyte av uppgifter ur kriminalregister mellan EU:s medlemsstater för andra ändamål än brottmålsförfaranden, har vi bedömt att Sverige, genom enskildas rätt att få ta del av samtliga uppgifter om sig själva i belastningsregistret, även via central- myndigheten, uppfyller de krav direktivet ställer i denna del. För att den enskilde ska ha rätt att begära ett begränsat utdrag även i de fall de rekryteras till anställning eller uppdrag för yrkesverk- samhet eller organiserad frivilligverksamhet i en annan medlems- stat föreslår vi dock att den av oss föreslagna nya lagen ska vara tillämplig på såväl svenska anställnings- eller uppdragsförhållan- den som anställnings- eller uppdragsförhållanden inom en annan

Ds 2012:45

Promemorians huvudsakliga innehåll

medlemsstat. Den nya lagen görs subsidiär i förhållande till öv- riga författningar som reglerar den enskildes rätt till utdrag ur belastningsregistret för anställningsändamål. Därutöver krävs viss reglering i förordning för att Sverige ska uppfylla kravet om att en enskild ska tillförsäkras rätten att i samtliga fall, via centralmyndigheten, på begäran få ta del av kriminaluppgifter som kan finnas om honom eller henne i en annan medlemsstat- stat.

Såvitt avser bestämmelsen i artikel 15.2 uppfyller inte Sverige kravet på förlängd preskriptionstid när det gäller normalgraden av brottet utnyttjande av barn för sexuell posering samt brotten köp av sexuell handling av barn och sexuellt ofredande. I pro- memorian föreslås att tillämpningsområdet för preskriptionsbe- stämmelsen i 35 kap. 4 § andra stycket brottsbalken utvidgas till att omfatta även angivna brott. I promemorian föreslås att de nya preskriptionsbestämmelserna ska gälla även för brott som har begåtts före ikraftträdandet, om inte möjligheten att döma till påföljd har bortfallit dessförinnan enligt äldre bestämmelser.

I promemorian görs också en genomgång av interventions- program och interventionsåtgärder för dömda och icke dömda personer. Med interventionsprogram eller interventionsåtgärder avses bl.a. åtgärder eller program för att förhindra att personer begår för direktivet aktuella brott eller att se till att adekvat hjälp och behandling finns för dem som begått sådana brott.

De bestämmelser som direktivet föranleder föreslås träda i kraft den 1 december 2013.

2 Författningsförslag

2.1Förslag till lag (2013:00) om registerkontroll avseende personer som arbetar med barn

Härigenom föreskrivs1 följande

1 § Den som rekryterar en person till yrkesverksamhet eller or- ganiserad frivilligverksamhet för anställning eller uppdrag som innebär direkt och regelbunden kontakt med barn har rätt att begära att den som erbjuds anställningen eller uppdraget ska uppvisa ett utdrag ur det register som förs enligt lagen (1998:620) om belastningsregister. Utdraget ska vara högst ett år gammalt. I lagen om belastningsregister finns bestämmelser om att regeringen får meddela föreskrifter om innehållet i sådana utdrag.

Första stycket ska inte tillämpas på en förälder som innehar anställning eller uppdrag endast inom en grupp vari det egna barnet ingår.

2 § Arbetsgivaren får inte dokumentera den utförda kontrollen på annat sätt än genom en anteckning om att registerutdraget har visats upp.

1 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/93/EU av den 13 december 2011 om bekämpande av sexuella övergrepp mot barn, sexuell exploatering av barn och barnpor- nografi samt om ersättande av rådets rambeslut 2004/68/RIF (EUT L 335, 17.12.2011, s. 1-14, Celex 32011L0093R(01)), rättat genom EUT L 18, 21.1.2012, s. 7.

Ds 2012:45

Författningsförslag

2.2Förslag till lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalken att 35 kap. 4 § ska ha följande lydelse

Nuvarande lydelse	Föreslagen lydelse
	35 kap.
	4 §2

De i 1 § bestämda tiderna ska räknas från den dag brottet be- gicks. Om det förutsätts att en viss verkan av handlingen ska ha inträtt innan en påföljd får dömas ut, ska tiden räknas från den

dag då sådan verkan inträdde.
Vid brott som avses i föl-			Vid brott som avses i föl-
jande bestämmelser ska de i 1 §			jande bestämmelser ska de i 1 §
bestämda	tiderna räknas	från	bestämda	tiderna räknas	från
den dag	målsäganden	fyller	den dag	målsäganden	fyller
eller skulle ha fyllt arton år:			eller skulle ha fyllt arton år:
1. 6 kap. 4–6 §§ och 8 §			1. 6 kap. 4–6 §§, 8 och 9 §§
tredje stycket eller försök till			eller försök till sådana brott,
sådana brott,			2. 6 kap. 1–3 och 12 §§ eller
2. 6 kap. 1–3 och 12 §§ eller			försök till sådana brott, om
försök till sådana brott, om			brottet begåtts mot en person
brottet begåtts mot en person			som inte fyllt arton år,
som inte fyllt arton år,			3. 6 kap. 10 §,
3. 16 kap. 10 a § första			4. 16 kap. 10 a § första
stycket och femte stycket eller			stycket och femte stycket eller
försök till sådana brott, om			försök till sådana brott, om
brottet avser skildring av barn i			brottet avser skildring av barn i
pornografisk bild och en till-			pornografisk bild och en till-

2 Senaste lydelse 2011:1298.

Författningsförslag

Ds 2012:45

lämpning av första stycket inte	lämpning av första stycket inte
leder till att möjligheten att	leder till att möjligheten att
döma ut påföljd bortfaller se-	döma ut påföljd bortfaller se-
nare,	nare,
4. 2 § lagen (1982:316) med	5. 2 § lagen (1982:316) med
förbud mot könsstympning av	förbud mot könsstympning av
kvinnor eller försök till sådant	kvinnor eller försök till sådant
brott, om brottet begåtts mot	brott, om brottet begåtts mot
en person som inte fyllt arton	en person som inte fyllt arton
år.	år.

Vid bokföringsbrott som inte är ringa ska tiden räknas från den dag då den bokföringsskyldige har försatts i konkurs, fått eller erbjudit ackord eller inställt sina betalningar, om detta skett inom fem år från brottet. Om den bokföringsskyldige inom fem år från brottet blivit föremål för revision av Skatteverket, ska tiden räknas från den dag då revisionen beslutades.

___________

1.Denna lag träder i kraft den 1 december 2013.

2.Bestämmelsen i 35 kap. 4 § andra stycket tillämpas även på brott som begåtts före ikraftträdandet, om inte möjligheten att döma till påföljd har bortfallit dessförinnan enligt äldre bestäm- melser.

Ds 2012:45

Författningsförslag

2.3Förslag till lag om ändring i lagen (1998:620) om belastningsregister

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1998:620) om belast- ningsregister

att 9 § ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse	Föreslagen lydelse
	9 §3

En enskild har rätt att på begäran skriftligen få ta del av samt- liga uppgifter ur registret om sig själv. Sådana uppgifter ska på begäran lämnas ut utan avgift en gång per kalenderår.

En enskild som behöver ett		En enskild som behöver ett
registerutdrag om sig själv har		registerutdrag om sig själv har
rätt att få ett begränsat utdrag		rätt att få ett begränsat utdrag
ur registret		ur registret
1.	för att kunna ta till vara	1.	för att kunna ta till vara
sin rätt i ett främmande land		sin rätt i ett främmande land
eller få tillstånd att resa in,		eller få tillstånd att resa in,
bosätta sig eller arbeta där,		bosätta sig eller arbeta där,
2.	enligt bestämmelser i	2.	enligt bestämmelser i
skollagen (2010:800),		skollagen (2010:800),
3.	enligt bestämmelser i la-	3.	enligt bestämmelser i la-
gen (2005:405) om försäk-		gen (2005:405) om försäk-
ringsförmedling,		ringsförmedling,
4.	enligt bestämmelser i la-	4.	enligt bestämmelser i la-
gen (2007:171) om register-		gen (2007:171) om register-
kontroll av personal vid sådana		kontroll av personal vid sådana
hem för vård eller boende som		hem för vård eller boende som

3 Senaste lydelse 2010:859.

Författningsförslag

Ds 2012:45

tar emot barn, eller	tar emot barn,
5. enligt bestämmelser i la-	5. enligt bestämmelser i la-
gen (2010:479) om register-	gen (2010:479) om register-
kontroll av personal som utför	kontroll av personal som utför
vissa insatser åt barn med	vissa insatser åt barn med
funktionshinder.	funktionshinder, eller
	6. enligt bestämmelser i lagen
	(2013:00)	om registerkontroll
	avseende	personer som arbetar
	med barn.

Regeringen, eller i fråga om andra stycket punkterna 1–3 den myndighet regeringen bestämmer, får meddela föreskrifter om vilka uppgifter ett sådant utdrag ska innehålla.

En begäran om uppgifter ur registret ska vara skriftlig och undertecknad av den sökande.

________

Denna lag träder i kraft den 1 december 2013.

3 Uppdraget och vårt arbete

3.1Bakgrund

Den 25 mars 2009 presenterade kommissionen ett förslag till rambeslut om bekämpande av sexuella övergrepp mot barn, sex- uellt utnyttjande av barn samt barnpornografi (KOM [2009] 135) som föreslogs ersätta rådets rambeslut om bekämpande av sexuellt utnyttjande av barn och barnpornografi (2004/68/RIF) (rambeslutet). Förslaget byggde i stora delar på Europarådets konvention om skydd för barn mot sexuell exploatering och sexuella övergrepp från 2005 (ETS No. 201 – i fortsättningen PC-ES). I och med Lissabonfördragets ikraftträdande den 1 de- cember 2009 försvann den rättsliga grunden för att anta rambe- slutet. Kommissionen presenterade därför den 29 mars 2010 ett förslag till direktiv som i stor utsträckning byggde på resultatet av förhandlingarna om rambeslutet. Kommissionens förslag till direktiv antogs den 15 november 2011. Europaparlamentets och rådets direktiv4 2011/93/EU av den 13 december 2011 om be- kämpande av sexuella övergrepp mot barn, sexuell exploatering av barn och barnpornografi samt om ersättande av rådets rambe- slut 2004/68/RIF trädde i kraft den 17 december 2011 och ska vara genomfört senast den 18 december 2013 (fortsättningsvis direktivet).

4 Vid publicering i EUT L 335, 17.12.2011 (bilaga 1) fick direktivet den felaktiga beteck- ningen 2011/92/EU; rättelsen framgår av EUT L 18, 21.1.2012 (bilaga 2).

Uppdraget och vårt arbete

Ds 2012:45

stärka åtgärderna för att förebygga sådana brott och förbättra skyddet för brottsoffer. Viktiga inslag är möjligheten att hindra personer som dömts för brott från att arbeta med barn, möjlig- heten för arbetsgivare att vid rekrytering till sådan yrkesverk- samhet eller organiserad frivilligverksamhet som innefattar nära kontakt med barn att bli informerade om fällande domar för brott som omfattas av direktivet samt åtgärder för att stänga ner och blockera hemsidor som innehåller barnpornografi.

3.2Vårt uppdrag

Inför antagandet av direktivet upprättades inom Justitiedeparte- mentet en promemoria med en analys5 av vilka åtgärder som bedöms nödvändiga för att Sverige ska leva upp till sina åtagan- den enligt direktivet. I promemorian görs bedömningen att vissa författningsändringar torde krävas för att Sverige ska uppfylla direktivets krav. Några författningsförslag lämnades inte i ana- lysen.

Vårt uppdrag är att, med utgångspunkt i den ovan nämnda analysen, ta ställning till behovet av författningsändringar för att Sverige ska leva upp till sina åtaganden enligt direktivet. Utreda- ren ska även föreslå de författningsändringar som bedöms nöd- vändiga. I uppdraget har även ingått att särskilt analysera hur tillgången till information om fällande domar ska säkerställas. Utgångspunkten bör vara en lösning som bygger på att den en- skilde kan få ett utdrag med uppgifter ur belastningsregistret som svarar mot kraven i direktivet och som kan visas upp för arbetsgivare eller annan. Utredningen har även haft att bedöma förslagens ekonomiska konsekvenser för berörda företag och organisationer samt det allmänna.

Utredaren ska hålla sig underrättad om den fortsatta bered- ningen av dels 2008 års Sexualbrottsutrednings betänkande SOU

5 Analys av Europaparlamentets och rådets direktiv om bekämpandet av sexuella över- grepp mot barn, sexuell exploatering av barn och barnpornografi samt om ersättande av rådets rambeslut 2004/68/RIF, 2012-02-02.

Ds 2012:45

Uppdraget och vårt arbete

2010:71, Sexualbrottslagstiftningen – utvärdering och reformför- slag, dels Ds 2011:15, Utbyte av uppgifter ur kriminalregister mellan EU:s medlemsstater, samt även i övrigt hålla sig underrät- tad om arbete i närliggande frågor som bedrivs inom Regerings- kansliet.

Utredaren ska i lämplig omfattning samråda med och inhämta upplysningar från företrädare från det civila samhället.

Uppdraget ska redovisas senast den 13 november 2012.

3.3Arbetets bedrivande

Många av direktivets bestämmelser har redan i dag sin motsva- righet i den svenska lagstiftningen. I det svenska regelverket kommer dock justeringar att behöva göras, bl.a. i brottsbalken, lagen (1998:620) om belastningsregister och förordningen (1999:1134) om belastningsregister. Även viss ny lagstiftning kommer att krävas.

I det följande presenterar vi vår analys i frågan om Sveriges uppfyllande av direktivets bestämmelser. En första utgångspunkt vid utarbetandet av förslagen i denna departementspromemoria har varit att för det fall ändring bör ske, ändring i första hand bör ske i befintlig lagstiftning. Endast där en sådan lösning inte varit möjlig ges förslag på ny lagstiftning. Det kan här nämnas att registerlagstiftningen i vissa delar för närvarande är föremål för utredning (dir. 2011:86). En andra utgångspunkt har varit att eftersom direktivet endast omfattar en rätt för arbetsgivare att i vissa fall begära information om fällande domar, endast härför aktuell lagstiftning gåtts igenom, dvs. frågor rörande tillgång till uppgifter ur belastningsregistret. Annan registerlagstiftning be- rörs alltså inte.

Vid genomgången av direktivet diskuterar vi om lagändringar behövs för att uppfylla de minimiregler direktivet ställer. I de fall direktivets bestämmelser inte anses innebära några nya krav i förhållande till nationell rätt är utgångspunkten att bestämmel- serna inte berörs alls eller endast behandlas mer översiktligt. I

Uppdraget och vårt arbete

Ds 2012:45

några fall innehåller dock promemorian även i nämnt fall vissa överväganden om direktivets överensstämmelse med gällande rätt. I de fall promemorian inte alls eller mer översiktligt behand- lar en bestämmelse, hänvisas till den av Justitiedepartementet, inför antagandet av direktivet, framtagna analysen av den 2 feb- ruari 2012, fogad som bilaga 3 till denna promemoria.

Den inledande bestämmelsen om syfte (artikel 1), liksom de avslutande bestämmelserna om ersättande av rambeslut, införli- vande, rapportering, ikraftträdande och adressater (artiklarna 26- 30) är av sådan generell karaktär att de inte närmare berörs i promemorian. Det bör dock understrykas att det är vår uppfatt- ning att dessa bestämmelser inte föranleder något behov av lagändringar.

Vi har under arbetet med denna promemoria samrått med och i flera fall haft enskilda möten med företrädare för olika depar- tement inom Regeringskansliet, Svenska kyrkan, Barnombuds- mannen, Riksidrottsförbundet, RFSU, Sveriges Kommuner och Landsting, Svenskt Näringsliv, Tjänstemännens centralorganisat- ion, Rädda Barnen, Riksförbundet FUB, ECPAT Sverige, BRIS, Svenska Scoutrådet, Landsorganisationen i Sverige, Rikspolissty- relsen och Datainspektionen.

4 Direktivet

4.1Direktivets syfte

Syftet med direktivet är att skapa minimiregler om fastställande av brottsrekvisit och påföljder inom området sexuella övergrepp och sexuell exploatering av barn. Direktivet syftar också till att införa gemensamma bestämmelser för att stärka åtgärderna för att förebygga sådana brott och förbättra skyddet för brottsoffer.

Utgångspunkten är att sexuella övergrepp mot barn och sexu- ell exploatering av barn, däribland barnpornografi, utgör allvar- liga kränkningar av de grundläggande rättigheterna, framför allt barns rätt till det skydd och den omvårdnad som behövs för de- ras välfärd i enlighet med vad som föreskrivs i Förenta nationer- nas konvention av år 1989 om barnets rättigheter (i det följande benämnd barnkonventionen) och Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.6

Barnkonventionen utgår från principen om barnets bästa, principen om rätt till liv och utveckling, principen om rätten att framföra sina åsikter och få dem respekterade samt principen om icke diskriminering. En annan bärande tanke i barnkonventionen är barnets rätt till skydd mot övergrepp och utnyttjande av varje slag. Enligt artikel 34 i barnkonventionen ska staterna skydda barnet mot alla former av sexuellt utnyttjande och sexuella över- grepp.

Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättighet- erna slår i artikel 24.2 fast att barnets bästa ska komma i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barn, oavsett om de vidtas av

6 EGT C 364, 18.12.2000, s. 1.

Direktivet

Ds 2012:45

offentliga myndigheter eller privata institutioner. Samma ut- gångspunkt kommer till uttryck i beaktandesats 6 till direktivet, där det fastslås att det är barnets bästa som måste komma i främsta rummet vid genomförandet av åtgärder för att bekämpa de allvarliga brott det nu är frågan om.

I direktivet slås fast att sexuella övergrepp och andra särskilt allvarliga former av sexuella övergrepp mot barn och sexuell ex- ploatering av barn ökar och sprids genom användningen av ny teknik och internet. Allvarliga brott som sexuell exploatering av barn och barnpornografi kräver en övergripande strategi som omfattar lagföring av gärningsmän, skydd av barn som är brotts- offer och förebyggande åtgärder mot fenomenet. Direktivet är avsett att tillhandahålla en övergripande rättslig ram för internat- ionellt samarbete så att syftet, att förebygga och bekämpa sexu- ella övergrepp och sexuell exploatering av barn, kan uppnås (se beaktandesatser 3 och 6).

4.2Innehållet i direktivet i korthet

Europaparlamentet och rådets direktiv 2011/93/EU av den 13 december 2011 om bekämpande av sexuella övergrepp mot barn, sexuell exploatering av barn och barnpornografi samt om ersät- tande av rådets rambeslut 2004/68/RIF innehåller minimiregler om fastställande av brottsrekvisit och påföljder när det gäller sexuella övergrepp, sexuell exploatering av barn, barnpornografi och kontaktsökning med barn för sexuella ändamål. Direktivet inför också regler för att stärka åtgärderna för att förebygga såd- ana brott och förbättra skyddet för dess brottsoffer.

Direktivet innehåller sammanlagt 30 artiklar.

Syfte och definitioner (Artiklarna 1 och 2)

I artikel 1 anges det övergripande syftet med direktivet.

Ds 2012:45

Direktivet

I artikel 2 definieras vad som i direktivet ska avses med be- greppen barn, åldern för sexuellt självbestämmande, barnporno- grafi, barnprostitution, pornografisk föreställning och juridisk person.

Straffbestämmelser (Artiklarna 3–7)

Vad som är straffbart enligt direktivet framgår av artiklarna 3–6. I artikel 7 stadgas ansvar för anstiftan, försök och medverkan.

När det gäller brotten i artiklarna 3 och 4 som handlar om sexuella övergrepp och sexuell exploatering av barn är de uppde- lade beroende på om brottet begåtts mot ett barn som uppnått åldern för sexuellt självbestämmande eller inte. Åldern för sexu- ellt självbestämmande regleras av den nationella lagstiftningen i respektive medlemsstat.

I artikel 3 anges att medlemsstaterna ska se till att följande uppsåtliga handlingar som har samband med sexuella övergrepp, är straffbara.

Att i sexuellt syfte förorsaka att ett barn, som inte har upp- nått åldern för sexuellt självbestämmande blir vittne till sexuella handlingar eller sexuella övergrepp, även om barnet inte tvingas delta, ska vara belagt med ett maximistraff på minst ett respek- tive två års fängelse (3.2 och 3.3).

Att ägna sig åt sexuella handlingar med ett barn, som inte har uppnått åldern för sexuellt självbestämmande, ska vara belagt med ett maximistraff på minst fem års fängelse (3.4).

Att ägna sig åt sexuella handlingar med ett barn, där missbruk av en erkänd förtroendeställning eller av makt eller inflytande över barnet förekommer, ska vara belagt med ett maximistraff på minst åtta års fängelse, om barnet inte uppnått åldern för sexuellt självbestämmande, och minst tre års fängelse om barnet uppnått den åldern. Motsvarande straffbestämmelser gäller vid missbruk av barnets särskilt utsatta situation, framför allt till följd av ett psykiskt eller fysiskt funktionshinder eller en beroendeställning. Om tvång, våld eller hot brukas i samband med sexuella hand-

Direktivet

Ds 2012:45

lingar med barn ska det vara belagt med ett maximistraff på minst tio års fängelse, om barnet inte uppnått åldern för sexuellt självbestämmande, och minst fem års fängelse om barnet upp- nått den åldern. Motsvarande strafflatituder gäller för att genom tvång, våld eller hot förmå ett barn att ägna sig åt sexuella hand- lingar med en tredje part (3.5).

I artikel 4 behandlas brott som har samband med sexuell ex- ploatering. Det som är straffbelagt är enbart uppsåtliga brott. Enligt punkt 4.2 ska att förmå eller rekrytera ett barn till att delta i pornografisk föreställning eller att dra nytta av eller på annat sätt utnyttja ett barn för sådana syften vara belagt med ett maximistraff på minst fem års fängelse, om barnet inte uppnått åldern för sexuellt självbestämmande, och minst två års fängelse om barnet är äldre. Motsvarande reglering gäller för fall där nå- gon ägnar sig åt sexuella handlingar med ett barn där barnprosti- tution utnyttjas (4.7). Att tvinga eller med våld förmå ett barn till att delta i pornografiska föreställningar, eller att hota ett barn för sådana syften, ska vara belagt med ett maximistraff på minst åtta års fängelse, om barnet inte uppnått åldern för sexuellt själv- bestämmande, och minst fem års fängelse om barnet är äldre (4.3). Motsvarande gäller när någon förmår eller rekryterar ett barn till att delta i barnprostitution eller att dra nytta av eller på annat sätt utnyttja ett barn för sådana syften (4.5). Att medvetet bevista pornografiska föreställningar där ett barn deltar ska vara straffbelagt med ett maximistraff på minst två års fängelse, om barnet inte uppnått åldern för sexuellt självbestämmande, och minst ett års fängelse om barnet uppnått den åldern (4.4). Vidare ska det - med ett maximistraff på minst tio års fängelse, om bar- net inte uppnått åldern för sexuellt självbestämmande, eller minst fem års fängelse om barnet uppnått den åldern - vara straffbelagt att tvinga eller med våld förmå ett barn till barnpro- stitution eller att hota ett barn för sådana syften.

Artikel 5 behandlar brott som har samband med barnporno- grafi. Enligt bestämmelsen ska uppsåtlig befattning med barn- pornografi vara straffbar när handlingen begås olovligen. Av beaktandesats 17 framgår att syftet med skrivningen ”olovligen”

Ds 2012:45

Direktivet

är att ge medlemsstaterna en möjlighet att från det kriminali- serade området undanta befattning av barnpornografi för t.ex. medicinska, vetenskapliga eller liknande försvarliga ändamål. Vidare anges i beaktandesatsen att skrivningen möjliggör verk- samhet inom ramen för inhemska rättsliga befogenheter, exem- pelvis myndigheters lagliga innehav av barnpornografi i samband med straffrättsliga förfaranden eller för att förhindra, upptäcka eller utreda brott. Slutligen anges att skrivningen inte utesluter att det under särskilda omständigheter ska vara möjligt att undgå ansvar när t.ex. telefon- och internetjourer vidtar åtgärder för att rapportera barnpornografi.

Enligt artikeln ska förvärv eller innehav av barnpornografi kunna bestraffas med fängelse i upp till i vart fall ett år (5.2), liksom att medvetet skaffa sig tillgång till barnpornografi med hjälp av informations- och kommunikationsteknik (5.3).

Distribution, spridning eller överföring av barnpornografi ska kunna leda till fängelse i upp till i vart fall två år (5.4), liksom utbjudande, tillhandahållande eller tillgängliggörande av barn- pornografi (5.5). Produktion av barnpornografi ska vara belagt med ett maximistraff på minst tre års fängelse (5.6). Enligt punk- ten 7 är det upp till medlemsstaterna att avgöra om artikel 5 ska vara tillämplig på fall som rör barnpornografi enligt artikel 2 c iii, om den person som framstår som ett barn i själva verket var 18 år eller äldre vid tidpunkten för avbildandet. Det ankommer även på medlemsstaterna att besluta om punkterna 2 och 6 i artikeln är tillämpliga i fall när det fastställs att det pornografiska materi- alet enligt artikel 2 c iv (verklighetstrogna bilder av ett barn som medverkar i sexuella handlingar eller av ett barns könsorgan) producerats och innehas av producenten enbart för eget bruk, i den mån inget pornografiskt material enligt artikel 2 c i, ii eller iii7 har använts för denna produktion och förutsatt att handling- en inte innebär någon risk för att materialet sprids.

7 Allt material som avbildar ett barn som medverkar i en handling med uttrycklig sexuell innebörd (2 c i), varje avbildning av ett barns könsorgan för i första hand sexuella syften (2 c ii) och verklighetstrogna bilder av ett barn som medverkar i en handling med ut-

Direktivet

Ds 2012:45

Artikel 6 behandlar kontaktsökande med barn för sexuella än- damål, s.k. grooming. Artikeln förutsätter att kontakten sker över internet. Enligt artikeln ska medlemsstaterna straffbelägga uppsåtliga handlingar som innebär att en vuxen ger förslag med hjälp av informations- och kommunikationsteknik i syfte att träffa ett barn, som ännu inte uppnått åldern för sexuellt självbe- stämmande, för att begå brott enligt artiklarna 3.4 och 5.6 mot barnet, om detta förslag har följts av faktiska handlingar som leder till ett sådant möte. En sådan handling ska kunna bestraffas med fängelse i upp till i vart fall ett år. Vidare ska medlemssta- terna vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att det är straffbart för en vuxen att med hjälp av informations- och kommunikationsteknik försöka begå vissa i artikel 5 angivna brott genom att kontakta barn som inte uppnått åldern för sexu- ellt självbestämmande i syfte att tillhandahålla barnpornografiskt material som avbildar det barnet.

I artikel 7 anges att anstiftan av samt medhjälp till något av de brott som avses i artiklarna 3–6, ska vara straffbelagt. Även för- sök till något av de brott som avses i artiklarna 3–6 ska vara straffbelagt med undantag för försök till brott som avser att förmå att ett barn bevittnar sexuella handlingar eller sexuella övergrepp (artikel 3.2 och 3.3), att medvetet bevista pornogra- fiska föreställningar (artikel 4.4), samt att förvärva, inneha eller medvetet skaffa sig tillgång till barnpornografi (artikel 5.2 och 5.3).

Frivilliga sexuella handlingar (Artikel 8)

Artikel 8 föreskriver undantag från det straffbara området i vissa fall när det är fråga om frivilliga sexuella handlingar, pornogra- fiska föreställningar som äger rum inom ramen för en frivillig relation eller produktion, förvärv eller innehav av material som

trycklig sexuell innebörd eller verklighetstrogna bilder av ett barns könsorgan för i första hand sexuella syften (2 c iii).

Ds 2012:45

Direktivet

rör barn, i fall då det sker mellan jämbördiga parter som är i un- gefär samma ålder och som hunnit ungefär lika långt i psykisk och fysisk utveckling.

Försvårande omständigheter (Artikel 9)

I artikel 9 anges vad som ska anses utgöra försvårande omstän- digheter vid bedömningen av brotten i artiklarna 3–7.

Diskvalifikation till följd av fällande dom (Artikel 10)

Artikel 10 innehåller bestämmelser som innebär att medlemssta- terna, i syfte att minska risken för återfall i brott, ska vidta nöd- vändiga åtgärder för att se till att personer dömda för något av de brott som avses i artiklarna 3–7 kan förhindras, tillfälligt eller permanent, att utöva yrkesverksamhet som inbegriper direkta och regelbundna kontakter med barn. Medlemsstaterna ska där- vid även vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att arbets- givare, när de rekryterar en person till yrkesverksamhet eller organiserad frivilligverksamhet som innefattar direkta och regel- bundna kontakter med barn, har rätt att i enlighet med nationell lagstiftning och på lämpligt sätt begära information om det finns fällande domar för något av de brott som avses i artiklarna 3–7 i kriminalregistret, eller diskvalifikationer till följd av sådana do- mar att utöva angiven verksamhet. Vidare föreskrivs att före- komsten av fällande dom eller diskvalifikation till följd något av brotten i artiklarna 3–7 ska införas i kriminalregistret och att medlemsstaterna till andra medlemsstater ska kunna överföra sådana registeruppgifter när syftet är det som angetts ovan.

Direktivet

Ds 2012:45

Beslag och förverkande (Artikel 11)

I artikel 11 behandlas frågor om beslag och förverkande av hjälpmedel till och vinning av de brott som avses i artiklarna 3–5.

Juridiska personer (Artiklarna 12 och 13)

Artiklarna 12 och 13 innehåller bestämmelser om juridiska per- soners ansvar och sanktioner för dessa. Medlemsstaterna ska se till att juridiska personer kan hållas ansvariga för de brott som avses i artiklarna 3–7 och att sanktionerna ska vara effektiva, proportionella och avskräckande.

Avstående från att lagföra eller utdöma påföljd för brottsoffret (Artikel 14)

I artikel 14 anges att medlemsstaterna ska vidta åtgärder för att säkerställa att det ska vara möjligt att avstå från att åtala eller straffa barn som fallit offer för sexuella övergrepp eller sexuell exploatering för deras deltagande i brottslig verksamhet, när deltagandet varit en direkt följd av att de utsatts för vissa brott enligt direktivet.

Utredning och lagföring (Artikel 15)

Artikel 15 anger bestämmelser om utredning och lagföring. För att säkerställa utredning eller lagföring av brott enligt direktivet ska inte anmälan eller angivelse av detta vara beroende av offret eller någon företrädare för offret. Likaså ska säkerställas att straffrättsliga förfaranden kan fortsätta även om offret eller den- nes företrädare tagit tillbaka sina uppgifter. Vidare stadgas att lagföring av vissa angivna brott ska vara möjlig under en tillräck- ligt lång tidsperiod efter det att offret uppnått myndighetsåldern. Artikeln stadgar också en skyldighet för medlemsstaterna att

Ds 2012:45

Direktivet

tillhandahålla effektiva utredningsverktyg för dem som har an- svaret att utreda eller lagföra de brott som anges i direktivet. Medlemsstaterna ska därvid vidta de åtgärder som är nödvändiga för att göra det möjligt att söka identifiera offren, i synnerhet genom att analysera barnpornografiskt material.

Rapportering av misstanke om brott (Artikel 16)

I artikel 16 finns bestämmelser om undantag från sekretesskydd för vissa yrkeskategorier som i sitt arbete har kontakt med barn i de fall där de har skälig grund att anta att ett barn är offer för brott enligt direktivet. Artikeln anger också en skyldighet för medlemsstaterna att vidta åtgärder för att uppmuntra alla perso- ner som känner till, eller i god tro misstänker, att något av de brott som anges i direktivet begåtts, att rapportera detta till be- höriga myndigheter.

Behörighet och samordning av åtal (Artikel 17)

I artikel 17 finns bestämmelser om domsrätt och samordning av åtal. Medlemsstaterna ska vidta de åtgärder som är nödvändiga för att fastställa sin behörighet när det gäller brott som avses i direktivet, när

a)brottet helt eller delvis har begåtts inom medlemsstatens terri- torium, eller

b)gärningsmannen är medborgare i någon av medlemsstaterna.

Artikeln stadgar också en skyldighet för medlemsstaten att un- derrätta kommissionen för det fall medlemsstaten avser fastställa ytterligare behörighet vad avser brotten i direktivet. Medlemssta- terna ska därutöver säkerställa att deras behörighet, vid vissa angivna brott mot direktivet, omfattar situationer i vilka brotten begås med hjälp av informations- och kommunikationsteknik till

Direktivet

Ds 2012:45

vilken åtkomsten skett från deras territorium, oavsett om denna är baserad inom deras territorium eller inte. Medlemsstaternas behörighet får enligt artikeln inte vara beroende av krav på dub- bel straffbarhet, anmälan från offret på den plats brottet begicks eller en formell underrättelse från den stat där brottet begicks.

Hjälp, stöd och skyddsåtgärder för brottsoffer m.fl. (Artiklarna 18–20)

Artiklarna 18–20 innehåller bestämmelser om skydd av och stöd till brottsoffer före, under och efter straffrättsliga förfaranden. Artiklarna innehåller också regler om skyddsåtgärder för såväl brottsoffret som dennes anhöriga samt om formerna för barns deltagande i brottsutredningar och straffrättsliga förfaranden.

Åtgärder mot reklam m.m. (Artikel 21)

I artikel 21 finns bestämmelser som anger att medlemsstaterna ska besluta om lämpliga åtgärder för att förhindra eller förbjuda spridning av material där det görs reklam för möjligheten att begå, eller anordnande för andra av resor i syfte att begå, något av brotten i artiklarna 3–6 i direktivet.

Interventionsprogram eller interventionsåtgärder (Artiklarna 22–24)

I artiklarna 22–24 finns bl.a. bestämmelser om riskbedömning av dömda personer i syfte att fastställa lämpliga interventionspro- gram eller interventionsåtgärder.

Artikel 22 anger en skyldighet för medlemsstaterna att se till att tillgång till program eller åtgärder finns även för personer som befarar att de kan komma att begå brott enligt direktivet.

Ds 2012:45

Direktivet

I artikel 23 anges att medlemsstaterna ska vidta lämpliga åt- gärder i syfte att minska den efterfrågan som ligger till grund för alla former av sexuella övergrepp mot och sexuell exploatering av barn. Därutöver ska medlemsstaterna vidta lämpliga åtgärder för att öka medvetenheten och minska risken för att barn faller offer för sexuella övergrepp och sexuell exploatering. Vidare ska med- lemsstaterna främja regelbunden kompetensutveckling för tjäns- temän som kan väntas komma i kontakt med barn som fallit of- fer för sexuella övergrepp och exploatering.

I artikel 24 finns närmare bestämmelser om sådana program eller åtgärder som syftar till att förhindra och minimera riskerna för upprepade sexualbrott mot barn. Bestämmelserna bygger på frivilligt deltagande.

Åtgärder mot webbplatser som innehåller eller sprider barnpornografi (Artikel 25)

Artikel 25 innehåller en bestämmelse om avlägsnande och block- ering av webbsidor som innehåller eller sprider barnpornografi. Artikeln ålägger medlemsstaterna att, på värdservrar inom sitt territorium, vidta åtgärder för att se till att tillträdet till sådana sidor spärras samt att, på värdservrar utom sitt territorium, sträva efter att uppnå ett avlägsnande av sådana sidor. Därutöver anges i artikeln att medlemsstaten, för internetanvändare inom sitt territorium, får vidta åtgärder för att blockera tillträde till webbsidor som innehåller eller sprider barnpornografi, dock att sådana åtgärder ska vara förenade med vissa skyddsmekanismer som bl.a. även ska inbegripa möjlighet till rättslig prövning.

Allmänna bestämmelser (Artiklarna 26–30)

Artiklarna 26–30 innehåller bestämmelser om upphävande av rambeslut 2004/68/RIF, införlivande, rapportering, ikraftträ- dande och adressater.

5 Genomförande av direktivet

5.1Definitioner – artikel 2

Bedömning: Det krävs inte några lagändringar för att Sverige ska uppfylla direktivets krav såvitt avser definitioner.

Skälen för bedömningen

Direktivets bestämmelser

Artikel 2 innehåller definitioner av begreppen barn, ålder för sex- uellt självbestämmande, barnpornografi, barnprostitution, por- nografisk föreställning och juridisk person.

Med barn avses i direktivet varje person under 18 år (punkten a). I punkten b) definieras åldern för sexuellt självbestämmande till att vara den ålder under vilken det enligt nationell lag är för- bjudet att ägna sig åt sexuella handlingar med barn. Med barn- pornografi (punkten c) avses i direktivet i) allt material som av- bildar ett barn som medverkar i en handling med uttrycklig eller simulerad sexuell innebörd, ii) varje avbildning av ett barns könsorgan för i första hand sexuella syften, iii) allt material som avbildar en person som framstår som ett barn som medverkar i en handling med uttrycklig eller simulerad sexuell innebörd eller varje avbildning av könsorganen på en person som framstår som ett barn för i första hand sexuella syften, eller iv) verklighets- trogna bilder av ett barn som medverkar i en handling med ut- trycklig sexuell innebörd eller verklighetstrogna bilder av ett barns könsorgan för i första hand sexuella syften. I artikel 2

Genomförande av direktivet

Ds 2012:45

punkten d) anges att med barnprostitution avses utnyttjande av ett barn för sexuella handlingar, där pengar eller någon annan form av betalning eller ersättning lämnas eller utlovas som betal- ning för barnets sexuella handlingar, oavsett om denna betalning, detta löfte eller denna ersättning görs till barnet eller till en tredje part. Med pornografisk föreställning (punkten e) avses i direktivet liveposering som riktar sig till en publik, även när det sker med hjälp av informations- och kommunikationsteknik, i) av ett barn som medverkar i en handling med uttrycklig eller simulerad sexuell innebörd, eller ii) av ett barns könsorgan för i första hand sexuella syften. I punkten f) anges att med juridisk person avses ett rättssubjekt som har denna status enligt tillämp- lig lagstiftning, med undantag för stater eller offentliga organ vid utövandet av offentliga maktbefogenheter samt offentliga inter- nationella organisationer.

Gällande rätt

I Sverige är alla personer under 18 år att anse som barn och ål- dern för sexuellt självbestämmande är 15 år.

I 16 kap. 10 a § 1 punkten brottsbalken straffbeläggs vad som i svensk rätt avses med barnpornografi. Med barnpornografi avses att skildra barn i pornografisk bild. Med barn avses här en person vars pubertetsutveckling inte är fullbordad eller som, när det framgår av bilden eller omständigheterna kring den, är under arton år. Det innebär att den som enligt 16 kap. 10 a § 1 punkten skildrar en person under arton år i pornografisk bild, kan göra sig skyldig till brott oavsett om pubertetsutvecklingen är avslu- tad eller inte. För brott enligt punkterna 2-5 krävs däremot, när pubertetsutvecklingen är avslutad, att det av bilden eller omstän- digheterna kring den framgår att personen är under arton år.

Kriminaliseringen begränsas till just bilder och omfattar alltså inte andra typer av skildringar t.ex. genom ord eller ljud. I Sve- rige finns inte någon legaldefinition av begreppet barnporno- grafi, men av t.ex. prop. 2009/10:70 s. 16 framgår att en bild an-

Ds 2012:45

Genomförande av direktivet

ses pornografisk när den, utan att ha några vetenskapliga eller konstnärliga värden, på ett ohöljt och utmanande sätt skildrar ett sexuellt motiv. Straffbarheten är inte begränsad till befattning med bilder där barn är inbegripna i handlingar som uppenbarlig- en har en sexuell innebörd, utan bestämmelsen omfattar också bilder där barn förekommer tillsammans med en eller flera vuxna personer som utför sådana handlingar. Även bilder där ett barn framställs på ett sätt som är ägnat att vädja till sexualdriften utan att det avbildade barnet kan sägas ha deltagit i ett sexuellt bete- ende vid avbildningen kan falla inom det straffbara området. För att en bild av ett barn ska vara straffbar krävs att den enligt van- ligt språkbruk och allmänna värderingar är pornografisk. S.k. anspelningspornografi är inte straffbar enligt svensk rätt. Med anspelningspornografi avses pornografiska bilder där vuxna på olika sätt framställs som barn men där det av bilden klart framgår att det är vuxna personer som avbildas.

I sammanhanget kan också nämnas Högsta domstolens dom den 15 juni 2012 i mål nr B 990-11, den. s.k. Manga-domen. Högsta domstolen kom i avgörandet fram till att innehav av verklighetstrogna teckningar av barn omfattas av straffbestäm- melsen om barnpornografibrott enligt svensk rätt. Högsta dom- stolen kom också fram till att teckningar som visserligen utgör avbildningar av barn men där det rör sig om fantasifigurer och där det är uppenbart att det inte är fråga om avbildningar av några verkliga barn inte, med hänsyn till yttrandefriheten och informationsfriheten, omfattades av en kriminalisering. Föreva- rande artikel definierar, som ovan angivits, barnpornografi, såvitt nu är i fråga, som verklighetstrogna bilder av ett barn som med- verkar i en handling med uttrycklig sexuell innebörd eller verk- lighetstrogna bilder av ett barns könsorgan för i första hand sex- uella syften. Under utarbetandet av direktivet var det oklart om overkliga karaktärer som t.ex. seriefigurer skulle omfattas av definitionen av barnpornografi. Kommissionen noterade att det gemensamma målet var att endast kriminalisera bilder som åter- ger verklighet (2010/0064/COD dok.nr 10335/1/10 REV 1). Direktivet utformades också i överensstämmelse med detta.

Genomförande av direktivet

Ds 2012:45

Barnprostitution motsvaras i svensk rätt av bestämmelsen om köp av sexuell handling av barn i 6 kap. 9 § brottsbalken.

Vad som avses med pornografisk föreställning bedöms i svensk rätt omfattas av bestämmelsen om utnyttjande av barn för sexu- ell posering i 6 kap. 8 § brottsbalken. Med begreppet sexuell po- sering avses att det antingen är frågan om medverkande i eller utförande av en sexuell handling eller ohöljd exponering av sexu- ell innebörd. Handlingen ska för en vuxen person ha en klar och otvetydig sexuell karaktär. I uttrycket ligger även att handlingen ska utföras inför en eller flera personer eller framför en kamera för dokumentation av eller förmedling av bild.8

Vad som avses med juridisk person bedöms enligt nationell rätt.

Överväganden

I analysen görs bedömningen att Sverige uppfyller samtliga i direktivet ställda krav såvitt avser definitioner. Det är också vår uppfattning att svensk rätt uppfyller de krav som ställs i artikeln. Då skälen för bedömningen, vilka vi delar, framgår av analysen saknas anledning att här på nytt redogöra för dessa. För en när- mare redogörelse härför hänvisas således, med ett undantag vil- ket närmare berörs nedan, till analysen.

I artikel 2 c iii) anges att med barnpornografi avses allt material som avbildar en person som framstår som ett barn (”ap- pearing to be a child”) som medverkar i en handling med ut- trycklig eller simulerad sexuell innebörd eller varje avbildning av könsorganen på en person som framstår som ett barn för i första hand sexuella syften. Som anges i analysen kan artikeln uppfattas så att den omfattar även skildringar där vuxna personer fram- ställs som barn eller där vuxna personer på annat sätt genom t.ex. olika attribut eller roller anspelar på barn, s.k. anspelningsporno- grafi. En sådan bild är inte straffbar som barnpornografi enligt

8 Prop. 2004/05:45 s. 146.

Ds 2012:45

Genomförande av direktivet

svensk rätt utan omfattas av grundlagsskydd på samma sätt som annan laglig vuxenpornografi. Däremot är avbildning av personer där det av bilden framgår att pubertetsutvecklingen inte är avslu- tad kriminaliserat, och det oavsett om personen i fråga är över 18 år eller inte.

Artikel 2 i direktivet överensstämmer sammantaget med defi- nitionerna i rambeslutet, artikel 1 b. Med barnpornografi avsågs i rambeslutet bl.a. pornografiskt material som avbildar eller före- ställer en verklig person som ser ut att vara ett barn och är in- blandad i eller ägnar sig åt en handling med tydlig sexuell inne- börd. I sin av riksdagen godkända proposition gjorde regeringen den bedömningen att med uttrycket ”en verklig människa som ser ut att vara ett barn” torde avses en person över 18 år som ser ut som ett barn, dvs. som inte är pubertetsutvecklad.9 Anspel- ningspornografi ansågs därför inte omfattas av rambeslutet. En- ligt regeringen var det fullt logiskt att vuxna personer som har passerat puberteten inte skyddas inom ramen för regleringen av barnpornografi eller övergrepp på barn. Inte heller fann rege- ringen att det hade framkommit tillräckliga skäl för att i det då aktuella sammanhanget kriminalisera anspelningspornografi. Regeringen hänvisade i denna del till den bedömning som rege- ringen gjorde i samband med 1999 års barnpornografireform.10

Barnpornografiutredningen, som i sitt betänkande SOU 1997:29 övervägde frågan om en kriminalisering av anspel- ningspornografi, ansåg att straffrättsliga åtgärder mot denna kategori av pornografiska bilder inte borde genomföras. Utred- ningen underströk bl.a. att det i anspelningspornografi syns att aktörerna inte är barn, varför ett barn som ser en sådan film inte rimligen kan antas identifiera sig med dessa personer.11 Vidare anfördes att då det syns att aktörerna inte är barn, barn i allmän- het inte kunde anses kränkta av denna typ av pornografi på samma sätt som av barnpornografi.12 Enligt utredningen torde

9Prop. 2003/04:12.

10Prop. 2003/04:12 s. 32–33.

11SOU 1997:29 s. 174.

12SOU 1997:29 s. 174–175.

Genomförande av direktivet

Ds 2012:45

det vidare inte vara möjligt att generellt straffbelägga denna typ av pornografi av annat skäl än att den kan såra den allmänna an- ständighetskänslan, vilket inte torde räcka som grund för krimi- nalisering. Regeringen gjorde samma bedömning som utredning- en och riksdagen godtog detta ställningstagande.13

Frågan om kriminalisering av anspelningspornografi prövades också i samband med Sveriges tänkta tillträde till Europarådets konvention om IT-relaterad brottslighet14 (nedan IT- konventionen). I IT-konventionen avses med barnpornografi bl.a. pornografiskt material som visuellt avbildar en person som ser ut att vara en minderårig som ägnar sig åt handlande med uttrycklig sexuell innebörd. I Ds 2005:6, som behandlade frågan om Sveriges tillträde till och genomförande i svensk rätt av IT- konventionen och dess tilläggsprotokoll av den 28 januari 2003, konstaterades att den svenska straffbestämmelsens utformning, som inte bygger på en absolut åldersgräns, torde uppfylla IT- konventionens krav. I promemorian hänvisades också till rege- ringens uttalanden i den ovan nämnda propositionen, prop. 2003/04:12.15 Det kan nämnas att frågan om behovet av författ- ningsändringar för att Sverige ska kunna tillträda IT- konventionen och tilläggsprotokollet för närvarande är föremål för en offentlig utredning (dir. 2011:98).

Frågan har också behandlats i samband med förslaget om Sve- riges tillträde till Förenta Nationernas fakultativa protokoll till konventionen om barnets rättigheter om försäljning av barn, barnprostitution och barnpornografi16 (FN-protokollet). Rege- ringen påpekade att den i tidigare sammanhang gjort förtydli- gande förklaringar med den innebörden att FN-protokollets definition av barnpornografi tolkas så att vuxna personer som agerar barn inte omfattas. Regeringen, som hänvisade till sina tidigare uttalanden i frågan om kriminalisering av anspel-

13Prop. 1997/98:43 s. 103–104., bet. KU19, rskr. 214, bet. 1998/99:KU4, rskr. 1998/99:2.

14Convention on Cybercrime ETS no. 185.

15Ds 2005:6 s. 110.

16Av Förenta nationernas generalförsamling den 25 maj 2000 antagna fakultativa proto- koll till konventionen om barnets rättigheter om försäljning av barn, barnprostitution och barnpornografi.

Ds 2012:45

Genomförande av direktivet

ningspornografi, fann att det inte hade framkommit tillräckliga skäl för att i nu aktuellt sammanhang göra någon annan bedöm- ning.17 Sammanfattningsvis gjorde regeringen alltså den bedöm- ningen att den gällande svenska lagstiftningen mot barnporno- grafi uppfyllde kraven enligt FN-protokollet. Därmed fanns det i den delen inget som hindrade att Sverige tillträdde protokollet.

Frågan om kriminalisering av anspelningspornografi diskute- rades även i ett betänkande av 2005 års Barnpornografiutredning (SOU 2007:54). Enligt utredningen kunde det inte anses motive- rat att straffbelägga anspelningspornografi.18 Utredningen in- stämde visserligen i att anspelningspornografi, om sådana bilder visades för barn, kunde uppmuntra barn att bete sig på det sätt som skildrades på bilden, men att denna omständighet inte, lika lite som annan laglig pornografi, kunde anses så straffvärd att den borde beläggas med straff.19 Inte heller fann utredningen att anspelningspornografi behövde kriminaliseras med hänsyn till de krav olika internationella instrument ställde. Utredningen utta- lade också att Sverige tolkat de olika internationella dokumenten på det sättet att anspelningspornografi inte omfattades.20

Sammanfattningsvis gör vi den bedömningen att med ut- trycket ”appearing to be a child” avses en person över 18 år som inte är fullt pubertetsutvecklad. Artikel 2 c iii torde alltså inte omfatta anspelningspornografi. En sådan tolkning ligger också väl i linje med direktivets syfte. Vi anser vidare, i likhet med de bedömningar som gjorts i ovan redovisade lagstiftningsarbeten, att det inte finns tillräckliga skäl att nu kriminalisera anspel- ningspornografi. Kraven i artikeln föranleder således inte något behov av lagändringar.

17Prop. 2005/06:68 s. 29, bet. JuU20, rskr. 194.

18SOU 2007:54 s. 235.

19SOU 2007:54 s. 235–236.

20SOU 2007:54 s. 236.

Genomförande av direktivet

Ds 2012:45

5.2Straffnivåer i direktivet – artiklarna 3–6

Bedömning: Det krävs inte några lagändringar för att Sverige ska uppfylla direktivets krav såvitt avser straffnivåerna.

Skälen för bedömningen

Direktivets bestämmelser

De olika brotten i artiklarna 3–6 i direktivet innehåller ett stort antal straffnivåer. Av beaktandesats 11 i direktivet framgår att unionen, vid antagandet av lagstiftning om materiell straffrätt, bör säkerställa enhetlighet i lagstiftningen, särskilt när det gäller straffnivåerna. Vidare anges i beaktandesatsen att eftersom di- rektivet innehåller ett ovanligt stort antal olika brott så krävs en differentiering av straffnivån som går längre än vad som normalt bör föreskrivas i unionens rättsliga instrument. Som skäl för detta anges att direktivet ska kunna avspegla vilken grad av allvar det är frågan om.

Av intresse för frågan om Sverige uppfyller kraven i direktivet när det gäller straffnivåerna avseende de olika brotten är också beaktandesatserna 13 och 14. Av beaktandesats 13 framgår att det maximala fängelsestraff som föreskrivs i direktivet bör gälla åtminstone för de allvarligaste formerna för dessa brott. Vidare anges i beaktandesats 14 att medlemsstaterna, med beaktande av sin nationella lagstiftning, för att nå det maximala fängelsestraff som föreskrivs i direktivet för brott som rör sexuella övergrepp mot barn, sexuell exploatering mot barn och barnpornografi, får kombinera de straff som förskrivs i nationell lagstiftning för dessa brott.

Gällande rätt

Inom svensk straffrätt är det vanligt med gradindelade brott. I vissa fall har de gradindelade brotten inom brottstypen en egen

Ds 2012:45

Genomförande av direktivet

brottsbeteckning. Så är fallet t.ex. när det gäller våldtäkt och grov våldtäkt. I andra fall har gradindelningarna inom brottsty- pen en gemensam brottsbeteckning, vilket är fallet t.ex. vid misshandel och misshandel, ringa brott. Oavsett typ av gradin- delning är varje svårhetsgrad att betrakta som ett särskilt brott eller en särskild brottstyp med för brottet särskilt angiven straff- skala och preskriptionstid.

Överväganden

Mot bakgrund av vad som uttalas i ovan angivna beaktandesatser är det vår uppfattning att det, för att uppfylla direktivets krav i denna del, är tillräckligt att det för en viss brottstyp, som alltså kan omfatta brott av flera svårighetsgrader, sammantaget finns en straffskala som omfattar den i direktivet föreskrivna straffni- vån. En ytterligare förutsättning är naturligtvis att det i direkti- vet angivna beteendet kan komma att bedömas som ett brott av den svårighetsgrad som har en straffskala som motsvarar den i direktivet förskrivna.

I analysen görs bedömningen att Sverige uppfyller samtliga i direktivet ställda krav när det gäller straffnivåerna i de olika ar- tiklarna. Skälen för bedömningen framgår av analysen. Det är också vår uppfattning att svensk rätt, på de skäl som anges i ana- lysen, uppfyller de krav som ställs i artiklarna när det gäller straffnivåerna. För en närmare redogörelse för skälen härför hänvisas således till analysen.

5.3Brott mot direktivet – artiklarna 3–7

Direktivets brottskatalog återfinns i artiklarna 3–7.

I artikel 3 i direktivet behandlas frågan om vilka brott, som har samband med sexuella övergrepp, som ska vara straffbara. Artikel 4 upptar brott som har samband med sexuell exploate- ring. Artikel 5 behandlar brott som har samband med barnpor-

Genomförande av direktivet

Ds 2012:45

nografi och artikel 6 behandlar brott som avser kontaktsökning med barn i sexuellt syfte. I artikel 7 stadgas ansvar för anstiftan, medhjälp och försök till brott enligt direktivet.

I analysen har bedömningen gjorts att Sverige uppfyller de krav artiklarna ställer upp, dock har viss tveksamhet uttryckts beträffande frågan om brott som avser ett barns bevittnande av sexuella övergrepp eller sexuella handlingar (artikel 3 punkterna 2 och 3). Nedan görs därför en närmare redogörelse för frågan.

Beträffande överensstämmelse med svensk rätt vad avser öv- riga brott i artikel 3, samt även beträffande övriga artiklar inne- hållande brott mot direktivet, hänvisas till analysen vars bedöm- ning vi delar.

5.3.1Brott som avser ett barns bevittnande av sexuella handlingar eller sexuella övergrepp – artikel 3.2 och 3.3

Bedömning: Det krävs inte några lagändringar för att Sverige ska uppfylla direktivets krav när det gäller brott som avser ett barns bevittnande av sexuella handlingar eller sexuella över- grepp.

Skälen för bedömningen

Direktivets bestämmelser

Den inledande bestämmelsen, artikel 3.1, medför en skyldighet för medlemsstaterna att vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att de uppsåtliga handlingar som avses i de olika punkterna i artikeln är straffbelagda.

I artikel 3, punkterna 2 och 3, anges att det ska vara straffbart att uppsåtligen i sexuellt syfte förmå ett barn, som inte uppnått åldern för sexuellt självbestämmande, att bli vittne till sexuella handlingar eller sexuella övergrepp, även i fall då barnet inte del- tar själv. Angivna handlingar ska enligt direktivet vara belagda

Ds 2012:45

Genomförande av direktivet

med ett maximistraff på minst ett års fängelse respektive minst två års fängelse.

Det ska i sammanhanget påpekas att det i artikel 8 i direktivet anges att det ankommer på medlemsstaterna att besluta huruvida bl.a. bestämmelsen i artikel 3.2 ska vara tillämplig på frivilliga sexuella handlingar mellan jämbördiga parter som är nära i ålder och grad av psykisk och fysisk utveckling eller mognad, förutsatt att handlingarna inte innebär övergrepp i någon form.

Det kan också här påpekas att de handlingar som ska krimina- liseras enligt artikel 3 punkterna 2 och 3 inte har sin motsvarig- het i rambeslutet.

Gällande rätt

Någon bestämmelse i svensk rätt som uttryckligen omfattar det förfarande som ska vara kriminaliserat enligt artikel 3 punkterna 2 och 3 finns inte. Som nedan redogörs för anser vi dock att de där beskrivna gärningarna enligt svensk rätt omfattas av be- stämmelsen om sexuellt ofredande i 6 kap. 10 § brottsbalken. Beroende på omständigheterna bör även ansvar för ofredande (4 kap. 7 § brottsbalken) eller i förekommande fall olaga tvång (4 kap. 4 § brottsbalken) kunna komma i fråga.

I Sverige är åldern för sexuellt självbestämmande 15 år varför artikel 3 punkterna 2 och 3 i direktivet innebär att det för Sveri- ges del är gärningar av angivet slag mot barn under 15 år som ska vara straffbelagda.

För svenskt vidkommande finns en ansvarsfrihetsregel i 6 kap. 14 § brottsbalken som omfattar bl.a. situationer där ett brott i och för sig begåtts mot brottsbalkens 6 kap. 5 § eller 6 § första stycket mot ett barn under femton år eller enligt 8 § första stycket eller 10 § första stycket samt, i vissa fall brott enligt 10 a §, men där gärningen inte inneburit något övergrepp mot barnet.

Genomförande av direktivet

Ds 2012:45

Överväganden

Artikel 3 punkterna 2 och 3 i direktivet motsvaras, såvitt avser kriminaliseringen, av artikel 22 i Europarådets konvention om skydd för barn mot sexuell exploatering och sexuella övergrepp21 (PC-ES). I 2008 års Sexualbrottsutrednings betänkande (SOU 2010:71) i vars uppdrag det ingått att analysera frågan om Sveri- ges tillträde till PC-ES och vilka lagändringar som då kan krävas, har diskuterats frågan om kriminalisering av barns bevittnande av sexuella handlingar eller sexuella övergrepp. Utredningen har övervägt huruvida Sverige genom bestämmelsen om sexuellt ofredande (6 kap. 10 § brottsbalken) kan anses uppfylla konvent- ionens krav i denna del. Vid sin praxisgenomgång träffade utred- ningen på två avgöranden där domstolen bedömt ett handlande bestående i att gärningsmannen visat porrfilm för barn under 15 år som sexuellt ofredande.22 I det ena fallet rubricerades gärning- en som brott enligt andra stycket och i det andra fallet dömdes såväl enligt första som andra stycket för ett flertal sexuella ofre- danden av olika slag. Utredningens bedömning utmynnade trots detta i att det ändå var osäkert om bestämmelsen om sexuellt ofredande gav fullgott skydd. I utredningen förs även en diskuss- ion om att det ur legalitetssynpunkt vore att föredra om lagen uttryckligen omfattade de aktuella situationerna.

Vi har, i vår praxisgenomgång inför arbetet med denna pro- memoria, påträffat ytterligare ett avgörande där domstolen be- dömt en gärning där gärningsmannen visat porrfilm för barn under 15 år som sexuellt ofredande.23 Gärningen bedömdes som brott enligt första stycket.

21Council of Europe Convention on the Protection of Children against Sexual exploita- tion and Sexual Abuse, CETS nr. 201.

22Svea hovrätts dom den 9 maj 2008 i mål B 5679-07 (Solna tingsrätts dom den 21 juni 2007 i mål B 1659-07) och Göta hovrätts dom den 30 maj 2008 i mål B 1015-08 (Skövde tingsrätts dom den 13 mars 2008 i mål B 1774-07).

23Göta hovrätts dom den 8 september 2010 i mål B 1233-10 (Växjö tingsrätts dom den 1 april 2010 i mål B 315-10).

Ds 2012:45

Genomförande av direktivet

Bestämmelsen i 6 kap. 10 § brottsbalken är subsidiär i förhål- lande till övriga straffbestämmelser i 6 kapitlet och omfattar en mängd olika handlingar av sexuell innebörd.

I första stycket stadgas straff för den som förmår ett barn under femton år att företa eller medverka i en handling med sex- uell innebörd. Av uttrycket förmå följer inte att barnet måste ha utsatts för vare sig tvång eller annan otillbörlig påverkan för att medverka. För straffansvar krävs dock någon form av agerande från gärningsmannens sida. Att förmå en person till något är att få denne att göra detta, dvs. att påverka den andre även om gär- ningsmannens handlande inte behöver vara ensamt motiverande för barnet. Som framgår av lagtexten är det tillräckligt att barnet på något sätt medverkar i handlingen med sexuell innebörd. Av- görande är inte om barnet själv företar handlingen.

Enligt andra stycket samma paragraf straffas för sexuellt ofredande bl.a. den som genom ord eller handlande ofredar en annan person på ett sätt som är ägnat att kränka den andres sex- uella integritet. Bestämmelsen avser såväl handlingar mot barn som handlingar mot vuxna. För bedömningen av om en kränk- ning har förelegat kan det vara av betydelse mot vem handlandet företas. Bedömningen kan även påverkas av såväl tids- som mil- jöförhållandena. En och samma handling kan vara ägnad att kränka ett barns sexuella integritet men inte en vuxens.

Mot bakgrund av vad som ovan redovisats är det vår bedöm- ning att de gärningar som ska vara kriminaliserade enligt de ak- tuella bestämmelserna i direktivet – dvs. att i sexuella syften förmå ett barn som inte uppnått åldern för sexuellt självbestäm- mande att bli vittne till sexuella handlingar eller sexuella över- grepp, även utan att behöva delta själv – omfattas av bestämmel- sen om sexuellt ofredande (vilket även gäller om den ändring av andra stycket som föreslås i SOU 2010:71 genomförs).

Enligt artikel 8.1 i direktivet ankommer det på medlemssta- terna att besluta huruvida bl.a. artikel 3.2 (att i sexuellt syfte förmå ett barn, som inte uppnått åldern för sexuellt självbe- stämmande, att bli vittne till sexuella handlingar, även utan att delta) ska vara tillämplig på frivilliga sexuella handlingar mellan

Genomförande av direktivet

Ds 2012:45

jämbördiga parter som är nära i ålder och grad av psykisk och fysisk utveckling eller mognad, förutsatt att handlingarna inte innebär någon form av övergrepp. Motsvarande möjlighet anges inte för bestämmelsen i artikel 3.3 (att i sexuella syften förmå ett barn, som inte uppnått åldern för sexuellt självbestämmande, att bli vittne till sexuella övergrepp, även utan att behöva delta).

Som ovan angivits är det vår bedömning att de gärningar som kriminaliseras i bestämmelserna i artikel 3 punkterna 2 och 3 i svensk rätt omfattas av bestämmelsen om sexuellt ofredande i 6 kap. 10 § brottsbalken. Gärningen kan, beroende på omständig- heterna, falla under såväl första som andra stycket i angiven pa- ragraf.

I svensk rätt omfattas gärningar enligt 6 kap. 10 § första stycket (sexuellt ofredande - mot barn under 15 år) av ansvars- frihetsregeln i 6 kap. 14 § brottsbalken. Det ska dock här särskilt poängteras att gärningar där någon, i sexuellt syfte, förmår ett barn under 15 år att bli vittne till sexuella övergrepp, även utan att barnet behöver delta själv, alltid innebär ett övergrepp mot barnet och att gärningen som sådan således aldrig rent praktiskt kan falla under ansvarfrihetsreglen i 6 kap. 14 § brottsbalken.

Mot ovan angiven bakgrund är det vår bedömning att artikeln inte föranleder några lagändringar.

5.4Information om fällande domar för brott enligt direktivet – artikel 10

5.4.1Inledning

Direktivet ställer, som redogörs för närmare nedan, krav på att medlemsstaterna ska vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att arbetsgivare, när de rekryterar en person till yrkesverksamhet eller organiserad frivilligverksamhet som innefattar direkta och regelbundna kontakter med barn, har rätt att begära information om personen i fråga har fällts för brott enligt direktivet. För

Ds 2012:45

Genomförande av direktivet

svenskt vidkommande aktualiserar artikel 10 frågan om tillgång till uppgifter ur belastningsregistret.

En utgångspunkt när det gäller uppgifter ur belastningsregist- ret är, bl.a. med hänsyn till den registrerades rehabilitering och integritet, att utomordentligt stor restriktivitet måste gälla för insyn i registret. En principiell utgångspunkt är också att den som har avtjänat sitt straff ska ha samma rätt som alla andra att verka i samhället. Den personliga integriteten handlar bl.a. om en önskan eller ett krav att kunna kontrollera uppgifter om sig själv och utomståendes möjligheter att ta del av sådana personliga uppgifter. En uppgift om att någon har dömts för brott måste betraktas som integritetskänslig. De flesta vill inte att sådana uppgifter om dem ska spridas. Därför begränsas tillgången till uppgifter ur belastningsregistret. Utgångspunkten är att rätten att få del av registerutdrag ska regleras i författning efter nog- granna överväganden. I fall där tillgång till registeruppgifter är en adekvat åtgärd ska tillgången stå i rimlig proportion till det man vill uppnå.

När det gäller tillgång till uppgifter ur belastningsregistret i nu aktuellt fall måste alltså en avvägning göras mellan intresset av att minska riskerna för sexuella övergrepp på barn och skyddet för den personliga integriteten.

5.4.2Direktivets bestämmelser

Artikel 10 behandlar, i punkterna 1 och 2, frågor om diskvalifikat- ion till följd av fällande dom.

Bestämmelsen i artikel 10.1 föreskriver att medlemsstaterna, för att undvika risk för återfall i brott, ska vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att en fysisk person som har dömts för något av de brott som avses i artiklarna 3–7, tillfälligt eller permanent kan förhindras att utöva åtminstone yrkesverk- samhet som inbegriper direkta och regelbundna kontakter med barn.

Genomförande av direktivet

Ds 2012:45

Bestämmelsen i artikel 10.2 anger att medlemsstaterna ska vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att arbetsgivare, när de rekryterar en person till yrkesverksamhet eller organiserad frivilligverksamhet som innefattar direkta och regelbundna kon- takter med barn, har rätt att i enlighet med nationell lagstiftning och på lämpligt sätt - såsom tillgång på begäran eller via den be- rörda personen - begära information om det finns fällande domar för något av de brott som avses i artiklarna 3–7 i kriminalregist- ret, eller diskvalifikationer till följd av sådana domar att utöva verksamhet som innefattar direkta och regelbundna kontakter med barn.

Artikel 10 punkterna 1 och 2 kompletteras av beaktandesat- serna 40 och 41.

Av beaktandesats 40 framgår bl.a. att med termen arbetsgivare avses i detta sammanhang även personer som bedriver organisat- ioner som är aktiva inom frivilligverksamhet som omfattar tillsyn över barn och/eller omsorg om barn och som innebär direkt och regelbunden kontakt med barn. Vidare framgår att på vilket sätt som information enligt artikeln ska överlämnas, liksom det ex- akta innehållet i den samt vad som avses med organiserad frivil- ligverksamhet och med begreppet direkt och regelbunden kon- takt med barn, bör fastställas i enlighet med nationell lagstift- ning.

I beaktandesats 41 noteras, med hänsyn till de olika rättsliga traditionerna i medlemsstaterna, att det i direktivet tas hänsyn till att tillgång till kriminalregisteruppgifter endast beviljas av antingen de behöriga myndigheterna eller av den berörda perso- nen. Vidare framgår att direktivet inte medför någon skyldighet för medlemsstaterna att ändra de nationella system som reglerar kriminalregistren eller tillgången till dessa register.

Ds 2012:45

Genomförande av direktivet

5.4.3Gällande rätt

Lagen (1998:620) om belastningsregister och förordningen (1999:1134) om belastningsregister

Som ovan angetts är utgångspunkten att uppgifter om tidigare brottslighet berör känsliga förhållanden som den enskilde i all- mänhet vill hålla för sig själv. Uppgifternas känsliga karaktär har lett till att hanteringen av uppgifter om lagöverträdelser kring- gärdas av särskilda restriktioner.

Uppgifter om tidigare brottslighet registreras i belastningsre- gistret. Registret, som förs av Rikspolisstyrelsen (RPS), regleras i lagen om belastningsregister samt därtill hörande förordning om belastningsregister (förordningen).

Det övergripande ändamålet med registret är att olika myn- digheter, framförallt de brottsbekämpande och rättsvårdande myndigheterna, ska få tillgång till de uppgifter som behövs för deras verksamhet. Av 2 § lagen om belastningsregister framgår att belastningsregistret ska föras för att ge information om såd- ana belastningsuppgifter som behövs i verksamhet hos bl.a. po- lismyndigheter för att förebygga, upptäcka och utreda brott, åklagarmyndigheter för beslut om förundersökning och åtal samt för utfärdande av strafföreläggande, allmänna domstolar för straffmätning och val av påföljd och polismyndigheter och andra myndigheter vid sådan lämplighetsprövning, tillståndsprövning eller annan prövning som anges i författning. Av andra stycket samma paragraf framgår vidare att registret får användas också för att till enskild lämna uppgifter som är av särskild betydelse i dennes verksamhet.

Bestämmelser om vad registret ska innehålla finns i 3 och 4 §§ lagen om belastningsregister. Av dessa bestämmelser framgår att bl.a. alla påföljder för brott ska registreras i belastningsregistret. Enligt 4 § lagen om belastningsregister ska också vissa uppgifter om den som är dömd i utlandet registreras. Vid införandet av paragrafen anförde regeringen att vad som kunde tala mot en ordning att alla påföljder för brott skulle registreras var hänsy-

Genomförande av direktivet

Ds 2012:45

nen till den enskildes integritet. Regeringen framhöll emellertid att integritetskänsligheten inte enbart var beroende av vilka upp- gifter som registreras utan än mer av vad som lämnas ut. Rege- ringen förklarade därför att integritetsaspekten skulle tillgodoses genom begränsningar i utlämnandet.24

Myndigheters rätt att få uppgifter från registret

I 6 § lagen om belastningsregister regleras svenska myndigheters rätt att på begäran få uppgifter från registret. Personuppgifter ur belastningsregistret ska lämnas ut om det begärs av vissa i para- grafen särskilt angivna myndigheter, bl.a. Justitiekanslern och Datainspektionen för deras tillsynsverksamhet, polismyndighet, åklagarmyndighet eller allmän domstol för verksamhet som avses i 2 § första stycket 1–3, förvaltningsdomstol för prövning enligt 2 § första stycket 4 eller myndighet i övrigt i den utsträckning regeringen för vissa slag av ärenden föreskriver det eller för ett särskilt fall ger tillstånd till det. I sista stycket i angiven paragraf anges att regeringen får föreskriva att en myndighet som avses i första stycket får ha direktåtkomst till registret. 6 § lagen om belastningsregister preciseras närmare i 10–20 §§ i förordningen.

Av 10 § förordningen framgår under 21 punkter vilka myn- digheter som har rätt att få uppgifter ur registret. Dessa myndig- heter har, med undantag för vissa ärenden, rätt att få ut ett full- ständigt utdrag ur belastningsregistret. I 11 § förordningen anges vilka myndigheter som har rätt att få uppgifter ur registret över brott som föranlett annan påföljd än penningböter. Undantag gäller dock för vissa uppgifter (11 § sista stycket förordningen).

I 12–18 och 20 §§ förordningen anges vilka myndigheter som har rätt att få begränsade utdrag ur belastningsregistret. Utdraget avser då vissa i lagen särskilt angivna brott. I 19 § i förordningen anges vilka myndigheter som har direktåtkomst till uppgifter ur belastningsregistret. Dessa myndigheter är bl.a. polismyndighet-

24 Prop. 1997/98:97 s. 75–76.

Ds 2012:45

Genomförande av direktivet

er, åklagarmyndigheter, Kriminalvården, Migrationsverket och allmänna domstolar. Direktåtkomsten begränsas till att endast gälla sådana uppgifter som myndigheterna har rätt att få ut enligt lagen om belastningsregister eller förordningen.

I 7 § lagen om belastningsregister anges att en myndighet som har rätt att få uppgifter ur registret i varje särskilt fall noga ska pröva behovet av information. En begäran om att få ta del av uppgifter ur registret får göras endast om skälet till det uppväger den olägenhet det innebär för den som berörs. Skälet för infö- randet av bestämmelsen angavs vara att det med hänsyn till den dömdes möjlighet till rehabilitering är viktigt att uppgifter om hans eller hennes brottslighet inte kommer fram i fall då det inte är absolut nödvändigt.25

Den registrerade

I 9 § lagen om belastningsregister regleras i vilka fall en enskild har rätt att få del av uppgifter ur belastningsregistret. En enskild har rätt att på begäran skriftligen få ta del av samtliga uppgifter ur registret om sig själv. Uppgifterna ska på begäran lämnas ut utan avgift en gång per år. En enskild har också rätt att i vissa fall få ett begränsat utdrag om sig själv ur belastningsregistret. Sådan rätt tillkommer den enskilde bl.a. enligt bestämmelser i skollagen (2010:800), enligt bestämmelser i lagen (2005:405) om försäk- ringsförmedling, enligt bestämmelser i lagen (2007:171) om re- gisterkontroll av personal vid sådana hem för vård eller boende som tar emot barn, eller enligt bestämmelser i lagen (2010:479) om registerkontroll av personal som utför vissa insatser åt barn med funktionshinder. Regeringen, eller i vissa fall den myndighet regeringen bestämmer, får meddela föreskrifter om vilka uppgif- ter ett sådant utdrag ska innehålla.

Ett registerutdrag som den enskilde begär med hänvisning till bestämmelser i skollagen (2010:800) ska endast innehålla uppgif-

25 Prop. 1997/98:97 s. 82–83.

Genomförande av direktivet

Ds 2012:45

ter om domar, beslut eller strafförelägganden där påföljd har dömts ut för brott mot 3 kap. 1, 2 och 6 §§, 4 kap. 1 §, 6 kap., 8 kap. 6 § och 16 kap. 10 a § brottsbalken. Om påföljden även av- ser något annat brott, ska också uppgifter om det brottet lämnas ut (22 § andra stycket förordningen).

Ett registerutdrag som den enskilde begär med hänvisning till bestämmelser i lagen (2007:171) om registerkontroll av personal vid sådana hem för vård eller boende som tar emot barn ska end- ast innehålla uppgifter om domar, beslut eller strafförelägganden där påföljd har dömts ut för brott mot 3 kap. 1, 2, 5 och 6 §§, 4 kap. 1–2 och 4–5 §§, 6 kap., 8 kap. 5 och 6 §§, 16 kap. 8, 9 och 10 a §§ brottsbalken, narkotikastrafflagen, lagen om förbud mot vissa dopningsmedel, lagen (1999:42) om förbud mot vissa häl- sofarliga varor, 6 § lagen (2000:1225) om straff för smuggling och 11 kap. 4 § alkohollagen (2010:1622) samt medverkan och försök till sådana brott. I fråga om brott som avses i 6 kap. brottsbalken, narkotikastrafflagen och lagen om förbud mot vissa dopningsmedel ska utdraget också innehålla uppgifter om domar, beslut och strafförelägganden där påföljd har dömts ut för förberedelse, stämpling och underlåtenhet att avslöja brott. Om påföljden även avser något annat brott, ska också uppgifter om det brottet lämnas ut (22 § tredje stycket förordningen)

Ett registerutdrag som den enskilde begär med hänvisning till bestämmelser i lagen (2010:479) om registerkontroll av personal som utför vissa insatser åt barn med funktionshinder ska endast innehålla uppgifter om domar, beslut eller strafförelägganden där påföljd har dömts ut för brott mot 3 kap. 1, 2 och 6 §§, 4 kap. 1 §, 6 kap., 8 kap. 6 § och 16 kap. 10 a § brottsbalken. Om påfölj- den även avser något annat brott, ska också uppgifter om det brottet lämnas ut (22 § fjärde stycket förordningen).

Ett registerutdrag som den enskilde begär med hänvisning till bestämmelser i lagen (2005:405) om försäkringsförmedling ska endast innehålla upplysning om huruvida den enskilde före- kommer eller inte förekommer i belastningsregistret för sådan brottslighet som anges i 3 kap. 1 § förordningen (2005:411) om försäkringsförmedling (22 a § förordningen).

Ds 2012:45

Genomförande av direktivet

Annan enskild

Av 10 § lagen om belastningsregister framgår att en enskild har rätt att få uppgifter ur registret om det behövs för att pröva en fråga om anställning eller uppdrag i en verksamhet som avser vård eller som är av betydelse för förebyggande eller beivrande av brott i den utsträckning regeringen föreskriver. En enskild, som styrker att hans eller hennes rätt är beroende av uppgifter ur registret om en annan enskild, har rätt att få ta del av dessa upp- gifter om regeringen medger att uppgifterna får lämnas ut. Sådan rätt i fråga om den man avser att anställa eller anlita som upp- dragstagare tillkommer enligt 21 § förordningen ett sådant larm- installationsföretag som avses i lagen (1983:1097) med vissa be- stämmelser om larmanläggningar m.m., samt en enskild sam- manslutning eller en person som beslutar om anställning av per- sonal inom psykiatrisk sjukvård, vård av utvecklingsstörda eller vård av barn och ungdom. De uppgifter som får lämnas ut är begränsade till brott som föranlett annan påföljd än penningbö- ter. Sådana uppgifter som avses i 3 § 3–5 lagen (1998:620) om belastningsregister ska inte lämnas ut.

Personuppgiftslagen (1998:204)

Den 24 oktober 1995 antogs Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av såd- ana uppgifter (EG-direktivet om personuppgifter). EG- direktivet om personuppgifter har i Sverige genomförts genom bl.a. personuppgiftslagen (PUL).26 Lagen reglerar i princip all hantering av personuppgifter; även fall där hanteringen i det en- skilda fallet kan sägas utgöra ett missbruk av uppgifterna och därmed en kränkning av den registrerades personliga integritet.

Syftet med PUL är att skydda människor mot att deras per- sonliga integritet kränks genom behandling av personuppgifter.

26 Prop. 1997/98:44.

Genomförande av direktivet

Ds 2012:45

PUL gäller för sådan behandling av personuppgifter som helt eller delvis är automatiserad. Lagen gäller även på manuell be- handling av personuppgifter som ingår eller är avsedda att ingå i en strukturerad samling av personuppgifter och som är tillgäng- liga för sökning och sammanställning enligt särskilda kriterier, dvs. manuellt förda register. PUL gäller subsidiärt i förhållande till andra lagar eller förordningar när det i dessa finns bestäm- melser som avviker från personuppgiftslagen. Detta innebär att i stället för PUL är det lagen om belastningsregister som ska till- lämpas när det gäller behandling av personuppgifter i belast- ningsregistret. I lagen om belastningsregister görs en hänvisning till personuppgiftslagens regler bara i fråga om rättelse av felakt- iga uppgifter och om skadestånd, eftersom utformningen av dessa regler i PUL har ansetts medföra att de inte automatiskt kan tillämpas vid brott mot annan lagstiftning.

Behandling av personuppgifter är tillåten endast i de fall och på de villkor som anges i PUL. Den personuppgiftsansvarige ska även se till att personuppgifter som behandlas är adekvata och relevanta och att personuppgifterna inte innehåller mer inform- ation än vad som behövs för ändamålet. En behandling av per- sonuppgifter får bara ske om det kan ske enligt någon av de al- ternativa förutsättningarna för tillåten behandling. PUL gäller inte för sådan behandling som utförs som ett led i en verksamhet av rent privat natur.

Enligt PUL är det förbjudet för andra än myndigheter att be- handla personuppgifter om lagöverträdelser som innefattar brott, domar i brottmål, straffprocessuella tvångsmedel eller administ- rativa frihetsberövanden (21 §). För forskningsändamål får dock andra än myndigheter behandla sådana personuppgifter om be- handlingen godkänts enligt lagen (2003:460) om etikprövning av forskning som avser människor. Det nämnda förbudet kan inte upphävas med den registrerades samtycke. Däremot kan rege- ringen eller den myndighet som regeringen bestämmer göra un- dantag från förbudet. Av 9 § personuppgiftsförordningen (1998:1191) framgår att regeringen bemyndigat Datainspektion- en att göra sådana undantag. Datainspektionen har också medde-

Ds 2012:45

Genomförande av direktivet

lat föreskrifter i enlighet med bemyndigandet. I Datainspektion- ens författningssamling, DIFS 2010:1, föreskrivs att personupp- gifter som avses i 21 § PUL får behandlas bl.a. om behandlingen avser endast enstaka uppgift som är nödvändig för att rättsliga anspråk ska kunna fastställas, göras gällande eller försvaras i ett enskilt fall, eller behandlingen avser endast enstaka uppgift som är nödvändig för att anmälningsskyldighet enligt lag ska kunna fullgöras.

En personuppgiftsansvarig som inte är en myndighet och som inte heller omfattas av ett undantag får således inte behandla personuppgifter om lagöverträdelser m.m. ens med den registre- rades samtycke. Däremot har konstitutionsutskottet ansett att det inte finns något hinder mot att den registrerade behandlar uppgifter om sina egna lagöverträdelser m.m.27

PUL innehåller också bestämmelser om att den personupp- giftsansvarige ska informera den registrerade om behandling som rör honom eller henne. Den personuppgiftsansvarige är skyldig att till var och en som ansöker om det en gång per kalenderår gratis lämna besked om personuppgifter som rör den sökande behandlas eller ej (26 §). Behandlas sådana uppgifter ska skriftlig information lämnas också om vilka uppgifter om den sökande som behandlas, varifrån dessa uppgifter har hämtats, ändamålen med behandlingen, och till vilka mottagare eller kategorier av mottagare som uppgifterna lämnas ut. En sådan ansökan ska göras skriftligen hos den personuppgiftsansvarige och vara un- dertecknad av den sökande själv. Information ska, som huvudre- gel, lämnas inom en månad från det att ansökan gjordes. Inform- ation behöver inte lämnas om personuppgifter i löpande text som inte fått sin slutliga utformning när ansökan gjordes eller som utgör minnesanteckning eller liknande. Vad som nu sagts gäller dock inte om uppgifterna har lämnats ut till tredje man eller om uppgifterna behandlas enbart för historiska, statistiska eller vetenskapliga ändamål eller, när det gäller löpande text som inte fått sin slutliga utformning, om uppgifterna har behandlats

27 KU 2000/01:19 s. 16.

Genomförande av direktivet

Ds 2012:45

under längre tid än ett år. Genom rätten till registerutdrag får den enskilde en möjlighet att kontrollera om han eller hon är registrerad och, om så är fallet, att de registrerade personuppgif- terna är riktiga. Rätten till registerutdrag är en förutsättning för att den enskilde i praktiken ska kunna få felaktiga personuppgif- ter rättade. Den personuppgiftsansvarige är på begäran av den registrerade skyldig att snarast rätta personuppgifter som är fel- aktiga, missvisande eller ofullständiga eller som annars inte har behandlats i enlighet med lagen.

Den registrerade har rätt till skadestånd från den personupp- giftsansvarige om behandling av personuppgifter i strid med la- gen orsakar skada eller kränkning av den personliga integriteten. Överträdelser av bestämmelserna i PUL kan under vissa förut- sättningar även medföra straff i form av böter eller fängelse i högst sex månader eller, om brottet är grovt, fängelse högst två år.

Sekretess

I en reform som genomfördes år 1998 avskaffades den absoluta sekretessen för alla polisregister utom belastningsregistret. I propositionen 1997/98:97 som låg till grund för införandet av lagen om belastningsregister anfördes i fråga om sekretessen bl.a. följande.28

Uppgifter i polisens belastningsregister har alltid ansetts extra käns- liga, främst ur integritetssynpunkt. Även om man kan förutse att en stor del av polisens och domstolarnas arbete inom en snar framtid kommer att utföras med datorstöd och att det med hjälp av de avan- cerade sökverktyg som finns, kommer att bli tekniskt möjligt att på ett relativt enkelt sätt sammanställa personuppgifter som förekom- mer i t.ex. förundersökningar och domar, kommer samma uppgifter sammanställda i ett register även i fortsättningen att vara särskilt känsliga ur integritetssynpunkt. Registrens huvudsyfte är just att lagra sammanställningar av uppgifter på ett sådant sätt att det ska

28 Prop. 1997/98:97 s. 64–65.

Ds 2012:45

Genomförande av direktivet

vara lätt att ta fram och presentera information. Att det råder strängare sekretess för uppgifter i ett register än för uppgifter som förekommer under en förundersökning är därför enligt regeringens bedömning väl motiverat. Den absoluta sekretess som i dag gäller för uppgifter i polis- och kriminalregister har främst motiverats av att den dömdes återanpassning till samhället inte ska försvåras. Det är angeläget att uppgifter om en persons förflutna inte sprids mer än vad som är absolut nödvändigt. Sekretesskyddet för belastnings- uppgifter är således i allt väsentligt uppställt för att skydda den en- skilde. Det ligger därför i sakens natur att utomordentlig stor re- striktivitet måste gälla för insyn i belastningsregister. Förutom den registrerade själv är det främst myndigheter inom rättsväsendet som har ett berättigat intresse av att få del av uppgifter från belastnings- register. Med hänsyn till den registrerades rehabilitering bör andra myndigheter eller enskilda normalt inte få tillgång till uppgifterna.

Sekretess gäller enligt 35 kap. 3 § offentlighets- och sekretessla- gen (2009:400) i verksamhet som avser förande och uttag ur register som förs enligt lagen (1998:62) om belastningsregister för uppgift i registret. Ändamålet med belastningsregistret är att ge information om sådana belastningsuppgifter som behövs i verksamhet hos bl.a. polis- och tullmyndigheter, hos åklagare och hos allmänna domstolar. En uppgiftsskyldighet är därför föreskriven i förhållande till framför allt dessa myndigheter ge- nom bestämmelser i lagen om belastningsregister.

Huvudregeln är att bestämmelser om sekretess och tystnads- plikt inte hindrar att någon får reda på uppgifter om sig själv. Ibland hindrar dock sådana bestämmelser att den registrerade får tillgång till vissa uppgifter om sig själv. I 35 kap. 3 § offentlig- hets- och sekretesslagen sägs uttryckligen att bestämmelserna i 10 och 12 kap. samma lag - vilka kapitel reglerar sekretessbry- tande bestämmelser och bestämmelser om undantag från sekre- tess respektive sekretess i förhållande till den enskilde själv, m.m. - inte är tillämpliga i fråga om sekretessen enligt denna paragraf. RPS, som är den registerförande myndigheten, kan därför endast lämna ut uppgifter från registret i den mån detta är särskilt före- skrivet. Som ytterligare exempel kan nämnas 18 kap. 1 § offent- lighets- och sekretesslagen (uppgifter i förundersökningar

Genomförande av direktivet

Ds 2012:45

m.m.), 25 kap. 6 § offentlighets- och sekretesslagen (uppgifter om den enskildes hälsotillstånd kan i vissa fall hemlighållas för denne) och 26 kap. 5 § offentlighets- och sekretesslagen (uppgif- ter om bl.a. vem som meddelat socialtjänsten om en enskild kan i vissa fall hemlighållas för denne) och 4 kap. 14 § försäkringsrö- relselagen (2010:2043). I fråga om sådana uppgifter gäller inte bestämmelserna om informationsskyldighet i personuppgiftsla- gen.

Den absoluta sekretessen enligt 35 kap. 3 § offentlighets- och sekretesslagen gäller endast i myndighets verksamhet som avser förande eller uttag ur belastningsregistret. Om en registeruppgift lämnas till en annan myndighet gäller sekretess för uppgiften där endast om det är föreskrivet i någon annan bestämmelse i sekre- tesslagen.

När det gäller regleringen i PUL gäller inte bestämmelserna i 23–26 §§ om det är särskilt föreskrivet i lag eller annan författ- ning eller annars framgår av beslut som har meddelats med stöd av författning, att uppgifter inte får lämnas ut till den registre- rade. Med beslut som har meddelats med stöd av författning avses t.ex. beslut om förbehåll enligt 10 kap. 14 § offentlighets- och sekretesslagen. I särskilda registerförfattningar kan det fin- nas föreskrifter om att uppgifter i vissa register inte får lämnas ut till den registrerade, se t.ex. 4 kap. 5 § lagen (2009:62) om åtgär- der mot penningtvätt och finansiering av terrorism (prop. 2008/09:70 s. 200, prop. 1998/99:19 s. 78 och SOU 2007:23; se prop. 2009/10:220 s. 267–268 om motsvarande bestämmelse avseende misstänkta betalningstransaktioner). En personupp- giftsansvarig som inte är en myndighet får därvid i motsvarande fall som avses i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) vägra att lämna ut uppgifter till den registrerade.

Ds 2012:45

Genomförande av direktivet

5.4.3.1Registerkontroll inom förskoleverksamhet, skola, skolbarnomsorg m.m.

Av 9 § andra stycket lagen (1998:620) om belastningsregister framgår att en enskild som behöver ett registerutdrag om sig själv har rätt att få ett begränsat utdrag ur registret bl.a. enligt bestämmelser i skollagen (2010:800), enligt bestämmelser i lagen (2007:171) om registerkontroll av personal vid sådana hem för vård eller boende som tar emot barn, eller enligt bestämmelser i lagen (2010:479) om registerkontroll av personal som utför vissa insatser åt barn med funktionshinder. Vad ett registerutdrag i dessa fall ska innehålla för uppgifter anges i 22 § förordningen (1999:1134) om belastningsregister.

Enligt 2 kap. 31–33 §§ i skollagen (2010:800)29 ska den som erbjuds anställning inom förskola, förskoleklass, fritidshem, grundskola, grundsärskola, specialskola och sameskola samt inom annan pedagogisk verksamhet som avses i 25 kap. (dvs. pedagogisk omsorg som erbjuds i stället för förskola eller fri- tidshem, öppen förskola, öppen fritidsverksamhet, omsorg under tid då förskola eller fritidshem inte erbjuds) till den som erbju- der anställningen lämna ett utdrag ur belastningsregistret. Skyl- digheten omfattar numera även den som erbjuds eller tilldelas arbete inom berörd verksamhet under omständigheter som lik- nar dem som förekommer i ett anställningsförhållande inom verksamheten.30 Exempel på personer i denna utvidgade krets är de som arbetar med upphandlade tjänster så som städning, fas- tighetsskötsel och skolskjuts. Vidare omfattas även lärarstuden- ter och vuxenstuderande som deltar i praktik samt personer som deltar i ett arbetsmarknadspolitiskt program inom berörda verk- samheter.

29Tidigare reglerades frågan om registerutdrag i detta fall i lagen (2008:873) om register- kontroll av personal inom förskoleverksamhet, skola och skolbarnomsorg. Reglerna om registerkontroll är numera inarbetade i den nya skollagen (2010:800) som trädde i kraft den 1 augusti 2010.

30Genom en lagändring den 1 april 2008 i dåvarande lagen (2008:873) om registerkontroll av personal inom förskoleverksamhet, skola och skolbarnomsorg utvidgades personkret- sen till att omfatta de nu nämnda.

Genomförande av direktivet

Ds 2012:45

Frågan om registerkontroll av personliga assistenter har be- retts särskilt. Den 1 januari 2011 trädde lagen (2010:479) om registerkontroll av personal som utför vissa insatser åt barn med funktionshinder i kraft. Lagen innebär att den som bedriver verksamhet enligt lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade och utför insatser åt barn inte ska få anställa någon i verksamheten om inte utdrag ur belastningsregistret har kontrollerats. Kontrollen ska också avse den som, utan att det innebär anställning, erbjuds uppdrag, praktiktjänstgöring eller liknande inom sådan verksamhet. Skyldigheten att kontrollera utdrag ur belastningsregister gäller inte sådan personal som inte kommer att delta direkt i arbetet med stöd- och serviceinsatser eller vid anställning av en förälder som utför insatser åt sitt barn.31

Enligt lagen (2007:171) om registerkontroll av personal vid sådana hem för vård eller boende som tar emot barn gäller att den som erbjuds en anställning, uppdrag, praktiktjänstgöring eller liknande vid ett sådant hem, under omständigheter liknande dem som förekommer vid en anställning inom verksamheten, ska lämna utdrag ur belastningsregistret och misstankeregistret till den som erbjuder anställningen.

Som nedan redogörs för har den enskilde i samtliga ovan an- givna fall en rätt att erhålla ett s.k. begränsat utdrag ur belast- ningsregistret. Utdraget innehåller då sådana anteckningar som kan vara av betydelse vid en lämplighetsprövning med syfte att förebygga övergrepp mot barn och ungdomar i den aktuella verksamheten.

5.4.4Personlig integritet och barns behov av skydd

5.4.4.1Rättsliga utgångspunkter

Enligt 2 kap. 6 § andra stycket regeringsformen ska var och en gentemot det allmänna vara skyddad mot betydande intrång i

31 Prop. 2009/10:176, bet. 2009/10:SoU21, rskr. 2009/10:300.

Ds 2012:45

Genomförande av direktivet

den personliga integriteten, om det sker utan samtycke och in- nebär övervakning eller kartläggning av den enskildes personliga förhållanden.

I FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna från år 1948 (FN:s allmänna förklaring) anges i artikel 12 att ingen får utsättas för godtyckliga ingripanden i fråga om privat- liv, familj, hem eller korrespondens.

I den Europeiska konventionen den 4 november 1950 om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande fri- heterna (Europakonventionen) föreskrivs i artikel 8 att var och en har rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens. Den rättigheten får inte inskränkas av offent- lig myndighet annat än med stöd av lag och om det i en demo- kratisk stat är nödvändigt med hänsyn till statens säkerhet, den allmänna säkerheten, landets ekonomiska välstånd eller till före- byggande av oordning eller brott eller till skydd för hälsa eller moral eller för andra personers fri- och rättigheter.

Europaparlamentet och rådet har också utfärdat ett direktiv (95/46/EG av den 24 oktober 1995) om skydd för enskilda per- soner med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter (dataskyddsdirektivet). Direk- tivet har genomförts i svensk rätt genom personuppgiftslagen (1998:204). Det finns även generella bestämmelser i regerings- formen, brottsbalken och offentlighets- och sekretesslagen.

International Labour Organization (ILO), ett fackorgan un- der Förenta Nationerna som utarbetar konventioner och re- kommendationer på arbetslivets område, har också utarbetat riktlinjer angående skydd för anställdas personuppgifter (ILO Code on protection of workers’ personal data). Riktlinjerna fär- digställdes år 1996. Riktlinjerna är inte rättsligt bindande utan är avsedda som rekommendationer. Enligt dessa ska personuppgif- ter som huvudregel i första hand inhämtas från arbetstagaren själv. För det fall uppgifterna hämtas in från utomstående ska arbetstagaren informeras och i förväg uttryckligen samtycka till detta. Vidare sägs bl.a. att arbetsgivaren inte bör samla in per- sonuppgifter om lagöverträdelser. Det ges dock undantag till

Genomförande av direktivet

Ds 2012:45

denna rekommendation för det fall det är tillåtet enligt nationell lag och uppgifterna är relevanta för anställningen. I en kommen- tar till riktlinjerna anges att en uppgift om fällande dom för övergrepp på barn är relevant om anställningen innebär arbete med barn. En arbetstagare eller en arbetssökande ska dessutom i sådana fall vara skyldig att informera arbetsgivaren om domen.

När det särskilt gäller barns grundläggande rättigheter regle- ras detta bl.a. i Barnkonventionen. En av konventionens viktig- aste principer återfinns i artikel 3 där det stadgas att det är bar- nets bästa som ska komma i främsta rummet vid alla åtgärder som riktar sig mot barnet. Denna bestämmelse innebär att bar- nets situation, behov och intressen alltid ska beaktas vid besluts- fattande och i fall där man låter andra intressen väga över ska man kunna visa att en sammanvägning av relevanta intressen har gjorts i det enskilda fallet.32 Artikel 3 innehåller också en be- stämmelse om att det ska säkerställas att institutioner och andra inrättningar som ansvarar för vård eller skydd av barn uppfyller av behöriga myndigheter fastställda normer, särskilt i fråga om säkerhet, hälsa, personalens antal och lämplighet samt tillsyn.

Artikel 34 i Barnkonventionen tar sikte på att särskilt skydda barn mot övergrepp och utnyttjande. Av artikeln följer att barn ska skyddas mot alla former av sexuellt utnyttjande och sexuella övergrepp. För detta ändamål ska vidtas alla lämpliga nationella och internationella åtgärder för att förhindra att ett barn förmås eller tvingas att delta i en olaglig sexuell handling, utnyttjas för prostitution eller utnyttjas i pornografiska föreställningar och i pornografiskt material.

Barnkommittén underströk i sitt betänkande Barnets bästa i främsta rummet (SOU 1997:116) att en viktig fråga när det gäl- ler att skydda barn mot sexuella övergrepp är samhällets ansvar för att personer som har gjort sig skyldiga till sexuella övergrepp mot barn därefter inte tillåts arbeta med barn. Man betonade att skyddet för barnet, utifrån barnkonventionens perspektiv, i detta

32 SOU 1997:116 s. 129.

Ds 2012:45

Genomförande av direktivet

sammanhang är det övergripande intresset och att den vuxnes integritet och andra intressen måste komma i andra hand.33

5.4.4.2Integritetsskydd i arbetslivet

Frågan om tillgång till uppgifter ur belastningsregistret är starkt sammankopplad med frågan om integritetsskydd i arbetslivet. Frå- gan om integritetsskydd i arbetslivet har varit föremål för utredning ett flertal gånger, senast i betänkande av Utredningen om integri- tetsskydd i arbetslivet (SOU 2009:44).34 I kommittédirektiven till nämnda betänkande sägs bl.a. följande.35

Det har uppmärksammats att arbetsgivare i allt större utsträckning begär av en arbetssökande att få ta del av de uppgifter som finns re- gistrerade om sökanden i belastningsregistret.36 Vårt samhälle präglas av uppfattningen att en person efter avtjänat straff skall kunna verka i samhället på samma premisser som andra. Vetskapen om avtjänade straff i vissa fall kan förefalla omotiverad samtidigt som personens chanser att delta i arbetslivet då kan minska. För vissa typer av anställning utgör emellertid intresset av att skydda andra personer från risker som kan anses förknippade med tidigare lagföringar för brott tillräckliga skäl för att tillåta en begäran om att få ta del av vissa uppgifter om tidigare lagföring och straff. Det är angeläget att det står klart när sådan information kan inhämtas och vilken information som då kan efterfrågas. [ … ] De kontroller som arbetsgivaren utför genererar information om arbetstagare och andra som skall hanteras på något sätt. Det är därför angeläget att det i lag och annan författning finns bestämmelser som tillhandahål- ler en tillfredsställande reglering för hur aktuella uppgifter skall få behandlas.

Bakgrunden till utformningen av kommittédirektivet är en skri- velse av den 7 oktober 2004 från RPS till Justitiedepartementet

33SOU 1997:116 s. 39-40.

34Se även t.ex. SOU 1996:63 och SOU 2002:18.

35Kommittédirektiv 2006:55.

36I kommittédirektiv 2006:55 hänvisning till en framställning från Rikspolisstyrelsen till regeringen om en översyn av den enskildes rätt att ta del av uppgifter om sig själv, dnr Ju2004/8967/PO.

Genomförande av direktivet

Ds 2012:45

med en framställning om en översyn av den enskildes rätt att ta del av uppgifter om sig själv i belastningsregistret (dnr Ju2004/8976/PO). I skrivelsen framhölls att den enskildes rätt att få ta del av uppgifter ur registret om sig själv utnyttjades alltmer av arbetsgivare som utan uttryckligt stöd i lag begär att arbetssökande ska förete sådana utdrag. Förfarandet hade enligt skrivelsen fått en så stor omfattning att skyddet för den person- liga integriteten urholkades. I betänkandet SOU 2009:44 presen- terades av denna anledning följande statistik rörande utdrag ur belastningsregistret som en enskild begärt om sig själv avseende åren 2003–2008.37

Av Rikspolisstyrelsen levererade utdrag ur belastningsregistret rörande den enskilde efter begäran från denne under perioden 2003–2008

Typ av utdrag			2003	2004	2005	2006	2007	2008
Fullständigt		ut-	40 686	52 108	71 324	86 838	104 843	115 815
drag*
Begränsat		utdrag-	81 738	84 189	86 377	92 504	93 800	122 321
skolan**
Begränsat		utdrag-				21 425	6 890	9 319
försäkringsför-
medling***
Begränsat utdrag –							2 578	10 063
HVB****
Begränsat		utdrag	10 171	13 563	15 213	14 952	16 787	18 230
för	utlandsända-
mål*****

* Utdrag begärda med stöd av 9 § första stycket lagen om belastningsregister, 10 § data- lagen och 26 § personuppgiftslagen.

**Utdrag begärda med stöd av 9 andra stycket 2 lagen om belastningsregister. Obligato- risk registerkontroll infördes den 1 januari 2001. Den personkrets som omfattas av kon- trollen utvidgades den 1 april 2008.

***Utdrag begärda med stöd av 9 § andra stycket 3 lagen om belastningsregister. Obliga- torisk registerkontroll infördes den 1 juli 2005.

****Utdrag begärda med stöd av 9 § andra stycket 4 lagen om belastningsregister. Obli- gatorisk registerkontroll infördes den 1 april 2007.

37 SOU 2009:44 s. 273.

Ds 2012:45

Genomförande av direktivet

*****Utdrag begärda med stöd av 9 § andra stycket 1 lagen om belastningsregister.

Därutöver anges i betänkandet följande.38

Av RPS:s statistik framgår vidare att styrelsen levererat omkring

10 000 utdrag årligen under perioden 2006–2008 med stöd av den enskildes rätt enligt 26 § personuppgiftslagen och 10 § datalagen att få ut uppgifter om sig själv i de register som förs hos RPS. De upp- gifter som den enskilde därvid får är samtliga uppgifter från RPS:s register för vilka det inte gäller sekretess i förhållande till den regi- strerade. Dessa utdrag omfattar också ett fullständigt utdrag ur be- lastningsregistret, varför den redovisade summan för dessa utdrag är inkluderad i den summa som anges i tabellen ovan avseende full- ständigt utdrag från belastningsregistret.

Vi har, inför arbetet med denna promemoria, från RPS även in- hämtat motsvarande statistiska uppgifter rörande utdrag ur be- lastningsregistret som en enskild begärt av sig själv för åren 2009–2011.

Av Rikspolisstyrelsen levererade utdrag ur belastningsregistret rörande den enskilde efter begäran från denne under perioden 2009–2011.

Typ av utdrag	2009	2010	2011
Fullständiga utdrag*	127 334	161 349	176 939
Begränsat utdrag–skolan**	129 850	150 340	201 552
Begränsat utdrag – försäk-	8 215	8 729	12 832
ringsförmedling***
Begränsat utdrag–HVB****	13 389	25 133	30 684
Begränsat utdrag – utlands-	18 353	18 315	19 120
ändamål(brud)*****

*Utdrag begärda med stöd av 9 § första stycket lagen om belastningsregister, 10 § data- lagen och 26 § personuppgiftslagen.

**Utdrag begärda med stöd av 9 § andra stycket 2 lagen om belastningsregister.

***Utdrag begärda med stöd av 9 § andra stycket 3 lagen om belastningsregister.

38 SOU 2009:44 s. 274.

Genomförande av direktivet

Ds 2012:45

****Utdrag begärda med stöd av 9 § andra stycket 4 lagen om belastningsregister.

*****Utdrag begärda med stöd av 9 § andra stycket 1 lagen om belastningsregister.

Som redogjorts för ovan har den enskilde, med stöd av 9 § lagen (1998:620) om belastningsregister, rätt att på begäran skriftligen få ta del av samtliga uppgifter ur registret om sig själv. Denna rätt för den enskilde tillkom först år 1989. Före år 1989 hade enskilda endast undantagsvis rätt att ta del av uppgifter om sig själva i dåvarande kriminal- och polisregister. Bakom detta låg framförallt farhågor att den enskildes rätt skulle komma att ut- nyttjas av bl.a. arbetsgivare till att kräva anställningssökande på s.k. strafflöshetsintyg. Enligt såväl 1937 års sekretesslag som sekretesslagen från år 1980 gällde absolut sekretess för uppgifter i kriminalregistret och polisregistret. I den proposition som låg till grund för införandet av 1980 års sekretesslag anförde före- dragande statsrådet att det under arbetet med följdlagstiftningen fick övervägas om det borde införas en föreskrift i registerlagar- na som skulle innebära att den registrerade skulle ha rätt att ta del av uppgift om sig själv bara på sådant sätt att han inte kom att förfoga över något bevis om registrets innehåll.39 Under arbe- tet med följdlagstiftningen erinrade föredragande statsrådet om detta uttalande men förklarade att frågan krävde närmare utred- ning om vilken lösning man skulle välja varför han inte var be- redd att lägga fram något förslag om ändring.

Frågan behandlades härefter vid ett antal tillfällen, bl.a. i en promemoria från Justitiedepartementet den 5 februari 1980 (Dnr-80) med förslag till ändringar i polis- och registerlagarna, i propositionen 1980/81:18 med förslag till lag om ändring i sekre- tesslagen, i departementspromemorian Ds Ju 1981:6 om de regi- strerades rätt till insyn i kriminal- och polisregistren samt i de- partementspromemorian Ds 1985:8 angående lag om brottsregis- ter m.m.

I 1980 års promemoria föreslogs att den enskilde skulle ha rätt att ta del av sådana uppgifter om sig själv som hemlighölls

39 Prop. 1979/80:2 s. 214.

Ds 2012:45

Genomförande av direktivet

med hänsyn till den enskildes egna intressen. Enligt förslaget skulle den enskilde inte få tillgång till något registerutdrag utan skulle infinna sig på en polisstation för att där ta del av uppgif- terna på en bildskärm eller genom att läsa en utskrift.

I promemorian från 1981 framhölls att grundsatserna i 14 kap. 4 § sekretesslagen40 – att sekretess till skydd för den en- skilde inte gäller i förhållande till honom själv – och 10 § datala- gen gjorde sig gällande också i fråga om kriminal- och polisregis- ter. Det kunde därför starkt ifrågasättas om man borde vidmakt- hålla förbudet för en registrerad att få del av uppgifter om sig själv i sådana fall då uppgifterna hemlighölls uteslutande av hän- syn till den registrerades egna intressen. I promemorian erinra- des om att motiven till den registrerades begränsade insynsrätt var farhågor att registerutdragen skulle kunna utnyttjas av ar- betsgivare till att kräva arbetssökande på anställningsintyg och hyresvärdar till att kräva bostadssökande på strafflöshetsintyg.

Enligt promemorian visade remissutfallet att den lösning som förordats i 1980 års promemoria måste avvisas inte minst av praktiska skäl. Därtill kom, enligt promemorian, att det skulle vara svårt att få de enskildas förståelse för att de inte skulle kunna betros med att få med sig ett registerutdrag som gäller deras egen person och som de fått del av. Den enda lösning som återstod var enligt promemorian att låta den enskilde få del av uppgifterna i aktuella register om sig själv genom att han fick ett registerutdrag. Det anfördes dock att man måste söka förhindra att utdraget användes som strafflöshetsintyg. En tanke som nämndes i promemorian var att straffbelägga förfaranden som innebar t.ex. att en arbetsgivare som villkor för en anställning eller ett uppdrag avkräver någon ett utdrag ur kriminal- och po- lisregistret. Enligt promemorian fanns det emellertid inte någon anledning att befara att man från arbetsgivarnas sida skulle miss- bruka en ny reglering på detta sätt. Om det skulle förekomma kunde man förutsätta att detta skulle leda till reaktioner från de

40 Motsvaras av 12 kap. 1 § och 2 § första stycket samt 12 kap. 3 § första stycket offent- lighets- och sekretesslagen (2009:400).

Genomförande av direktivet

Ds 2012:45

anställdas fackliga sammanslutningar och från den allmänna opinionen.

Efter förslag i proposition 1987/88:122 infördes till slut en bestämmelse om insynsrätt för den enskilde i dåvarande krimi- nalregistret. Lagändringen trädde i kraft den 1 januari 1989. In- nebörden av bestämmelsen var att den enskilde på begäran skulle ha rätt att utan kostnad en gång per år få utdrag ur kriminalre- gistret beträffande sig själv. I propositionen framhölls att det allmänt sett varit svårt att finna en lösning som inte var förenad med olägenheter. Vad gällde frågan om i vilken form som den enskilde skulle få insyn i kriminalregistret anfördes bl.a. att frå- gan innefattat svåra gränsdragningsproblem och varit föremål för skilda uppfattningar. Vidare anfördes att man måste försöka hindra att en enskild tvingas visa upp utdrag ur registret som strafflöshetsintyg. I denna del anfördes även följande.41

Tanken att insynen i registret skulle ske via terminal har därför vissa fördelar. Emellertid visade det tidigare remissutfallet att denna väg knappast var framkomlig och läget är i detta hänseende oförändrat. I brottsregisterpromemorian42 pekades också på den lösning som har valts i Norge, där enskilda har rätt att få muntliga – men inte skriftliga – upplysningar om belastningsuppgifter som angår dem själva. Även denna lösning är emellertid uppenbarligen förenad med betydande nackdelar. I överensstämmelse med vad som föreslagits i brottsregisterpromemorian och godtagits av flera remissinstanser har jag därför stannat för att övervägande skäl talar för att tillåta in- syn för enskilda i kriminalregistret genom att de får ett utdrag av registret. Som jag bedömer är risken att dessa utdrag ska missbrukas inte så påtaglig att det finns anledning att vidta särskilda lagstift- ningsåtgärder. Jag avser emellertid att följa utvecklingen noga och vid tecken på missbruk av utdragen ta upp frågan på nytt. Om inte någon annan teknisk lösning då är möjlig, får man överväga att straffbelägga förfaranden som innebär att arbetsgivare eller hyres- värdar utnyttjar den enskildes rätt till registerutdrag för att avkräva arbets- eller bostadssökande sådana utdrag.

41Prop. 1987/88:122 s. 19–20.

42Vad som avses är Ds Ju 1985:8 angående lag om brottsregister m.m.

Ds 2012:45

Genomförande av direktivet

Med anledning av ovanstående har Utredningen om integritets- skydd i arbetslivet i sitt betänkande anfört följande.43

Det har på senare tid visat sig att allt fler arbetsgivare ställer som villkor för en anställning eller ett uppdrag att den enskilde ska be- ställa ett utdrag ur belastningsregistret och överlämna till eller visa upp för arbetsgivaren. Enligt Integritetsutredningen44 var detta till- vägagångssätt mer eller mindre rutin inom den finansiella sektorn och inom säkerhets- och bevakningsbranschen men det förekom i övrigt på hela arbetsmarknaden. Vidare anger RPS i den tidigare nämnda skrivelsen att RPS uppmärksammat att en hel del väl kända och etablerade företag med omfattande verksamhet konsekvent kräver registerutdrag från de arbetssökande. RPS:s statistik över en- skilds uttag av fullständiga registerutdrag om sig själv visar att anta- let uttag nästan tredubblats på sex år; från 40 686 utdrag år 2003 till 115 815 utdrag år 2008. Som tidigare nämnts har RPS uppskattat att ca 75 procent av de personer som begär utdrag är arbetssökande. En ordning som innebär att en arbetsgivare slentrianmässigt kan skaffa sådan mycket integritetskänslig information som uppgifterna i be- lastningsregistret utgör, kan få svåra konsekvenser för rehabilite- ringen av tidigare dömda. Det tidigare lagstiftningsarbetet har där- för utmärkts av en strävan att begränsa arbetsgivares möjligheter att få uppgifter ur registret. I belastningsregisterförfattningarna och re- gisterkontrollagarna har efter noggranna överväganden slagits fast vilka arbetsgivare som ska ha möjlighet eller skyldighet att genom- föra registerkontroll. Samtidigt har också, i enlighet med det system som anvisades vid tillkomsten av belastningsregistret, bestämts om- fattningen av de uppgifter som kontrollen ska avse. Som nämnts valde man då främst av praktiska skäl att inte begränsa registrets in- nehåll utan att registrera alla brott men framhöll att integritetsa- spekten kunde beaktas genom en reglering av utdragens innehåll. Den beskrivning av rådande förhållanden som lämnats bl.a. av RPS och den statistik som finns avseende utvecklingen under de senaste sex åren ger vid handen att de farhågor regeringen gett uttryck för i olika lagförarbeten nu synes ha besannats. Här ska också framhållas att förfarandet att utnyttja den enskildes insynsrätt innebär att en arbetsgivare som saknar författningsstöd för sin registerkontroll i praktiken kan komma att få ta del av betydligt mer omfattande in- formation från belastningsregistret än vad som gäller för flera av de

43SOU 2009:44 s. 278–279.

44Vad som avses är betänkande av Integritetsutredningen, SOU 2002:18.

Genomförande av direktivet

Ds 2012:45

arbetsgivare som från lagstiftarens sida befunnits ha ett behov av re- gisterkontroll. Det innebär att arbetsgivaren många gånger har möj- lighet att få tillgång till integritetskänslig information som inte är relevant för den sökta anställningen. Den utveckling som skett inger således stora betänkligheter från integritetsskyddssynpunkt. Här kan också konstateras att det skydd för den personliga integri- teten som regleringen i personuppgiftslagen utgör inte är tillräcklig. Lagens begränsade tillämpningsområde förhindrar nämligen inte att arbetsgivare tar del av ett registerutdrag under förutsättning att detta inte databehandlas eller förs till ett manuellt register. Den ut- veckling som ägt rum har ju uppenbarligen också skett trots före- komsten av bestämmelserna i personuppgiftslagen. För att för- hindra att reglerna som ger den enskilde en insynsrätt utnyttjas på ett sätt som vare sig är avsett eller önskvärt måste enligt vår upp- fattning lagstiftningsåtgärder tillgripas. Den fråga som då inställer sig är vilket tillvägagångssätt som bör väljas.

Till vad som ovan anförts kan tilläggas att RPS:s statistik över enskilds uttag av fullständiga registerutdrag om sig själv visar att dessa uttag fortsätter att öka kraftigt. Från cirka 130 000 uttag år 2009 till cirka 180 000 uttag år 2011.

Utredningen om integritetsskydd i arbetslivet har i sitt be- tänkande gjort följande överväganden.45

Ett sätt att lösa problemet skulle kunna vara att inskränka den en- skildes möjlighet att ta del av uppgifterna i registret. Det låter sig dock inte göras mot bakgrund av tidigare nämnda konventionsåta- ganden och andra internationella överenskommelser samt data- skyddsdirektivet. Det strider också mot grundsatserna i 14 kap. 4 § sekretesslagen.46 En förändring i detta hänseende skulle dessutom komma att gälla generellt och inte bara inom arbetslivet varför en sådan lösning skulle falla utanför vårt uppdrag. Som RPS framhållit i sin skrivelse är det förmodligen inte heller någon framkomlig väg att försöka hindra utnyttjandet av insynsrätten med hjälp av tek- niska lösningar. Alternativet att, såsom bl.a. antytts i tidigare nämnda förarbeten och även i RPS:s skrivelse, straffbelägga ett för- farande som innebär att en arbetsgivare utan författningsstöd kräver

45SOU 2009:44 s. 279–281.

46Motsvaras av 12 kap. 1 § och 2 § första stycket offentlighets- och sekretesslagen (2009:400).

Ds 2012:45

Genomförande av direktivet

registerutdrag av en arbetssökande anser vi heller inte vara lämpligt. Arbetsrättslig lagstiftning i Sverige är normalt inte straffbelagd. En- ligt vår mening bör istället det aktuella förfarandet förhindras ge- nom ett skadeståndssanktionerat förbud. Mot ett införande av ett sådant förbud för arbetsgivare skulle kunna invändas att arbetsgi- vare i vissa fall kan ha ett befogat intresse av att vidta en register- kontroll för att kunna anställa rätt person och att en felrekrytering kan få svåra följder för denne. Häremot kan i sin tur invändas att avsikten aldrig har varit att arbetsgivare efter eget gottfinnande ska kunna använda sig av den information som finns i belastningsregist- ret. Tvärtom framgår tydligt av olika förarbetsuttalanden att regist- ret bör användas restriktivt för anställningsändamål och endast i de fall och i den omfattning som särskilt stadgats. Att arbetsgivare an- vänder sig av den enskildes insynsrätt för att få information om ev. tidigare brottslighet får därför anses strida mot syftet med registret. Vi utesluter inte att det för vissa arbetsgivare, t.ex. av säkerhetsskäl, kan finnas ett berättigat behov av att genomföra en registerkontroll. Det skulle därför kunna diskuteras om man inte istället för ett för- bud skulle kunna överväga ett tillvägagångssätt som medger arbets- givaren rätt att vidta en sådan kontrollåtgärd efter en intresseavväg- ning varvid arbetstagarens befogade intresse av skydd för sin per- sonliga integritet skulle kunna tillvaratas genom att ett krav på nöd- vändighet uppställs för att åtgärden ska få vidtas. Vi menar emeller- tid att den avvägning som måste ligga till grund för en åtgärd av detta integritetskänsliga slag bör göras av statsmakten och inte överlåtas på arbetsgivaren. En ordning som tillåter arbetsgivaren att utnyttja den enskildes rätt att få ut uppgifter om sig själv måste an- ses olämplig även mot bakgrund av risken för den överskottsin- formation som arbetsgivaren härigenom kan få del av. Genom att utnyttja den enskildes insynsrätt får ju en arbetsgivare tillgång till samtliga uppgifter om den registrerade eftersom dessa utdrag till skillnad mot vad som ofta är fallet när lagstiftaren funnit en kontroll berättigad inte är begränsad till viss brottslighet. Sammanfattnings- vis anser vi således att det bör införas en bestämmelse med ett för- bud för arbetsgivare att utan stöd av lag eller med stöd av lag med- delad författning begära att en arbetssökande ska visa upp ett be- lastningsregisterutdrag. Genom bestämmelser i lagen om belast- ningsregister och sekretesslagen har lagstiftaren avsett att skapa ett skydd för den enskildes integritet liksom ett skydd mot att ett re- gister som tillkommit för i huvudsak andra ändamål obefogat an- vänds på ett sätt som försvårar rehabiliteringen av tidigare dömda. Utvecklingen har emellertid visat att den reglering som finns inte är

Genomförande av direktivet

Ds 2012:45

tillräcklig för att åstadkomma det avsedda skyddet eftersom skydds- reglerna har kunnat kringgås genom utnyttjandet av den enskildes rätt till insyn i registret. Den bestämmelse vi föreslår syftar till att försöka förhindra ett sådant kringgående för att också i realiteten åstadkomma det av lagstiftaren avsedda skyddet. Behovet av den fö- reslagna bestämmelsen framstår som angeläget med hänsyn till det utsatta läge som en arbetssökande ofta befinner sig i. Den som öns- kar komma i fråga för en anställning kan förmodligen inte motsätta sig en begäran från arbetsgivaren att uppvisa eller överlämna ett re- gisterutdrag. Den inskränkning i informationsfriheten som vår be- stämmelse utgör måste mot denna bakgrund anses vara klart befo- gad.

Krav på att vid rekryteringsförfarande uppvisa utdrag ur belast- ningsregistret är ingalunda avgränsat till det reella arbetslivet.

Motsvarande ”frivilliga” kontroller av enskilda, inför anställning eller uppdrag, är också enligt vad vi erfarit frekventa inom den barn- och ungdomsverksamhet som bedrivs inom de organise- rade frivilligverksamheterna. Vissa frivilligverksamheter har t.ex. som policy att alltid begära in utdrag ur belastningsregistret av- seende sina anställda och uppdragstagare medan andra begär in det i vissa särskilda fall. I en del fall begärs att den enskilde ska ge in ett fullständigt utdrag och i en del fall begärs att den enskilde ska komma in med ett begränsat utdrag som avser anställning inom skolan. I en del organisationers riktlinjer för att bemöta och förebygga sexuella övergrepp sägs t.ex. att det kan vara ”klokt” att begära utdrag ur belastningsregistret oavsett om det gäller anställda eller ideella medarbetare när dessa ska arbeta inom barnverksamheten.

Ds 2012:45

Genomförande av direktivet

5.4.5Överväganden och förslag

5.4.5.1Hinder att utöva yrkesverksamhet som inbegriper direkta och regelbundna kontakter med barn – artikel 10.1

Bedömning: Förutsatt att ytterligare arbetsgivare kommer att omfattas av en rätt att inför rekrytering begära information ur belastningsregistret om det finns fällande domar för brott en- ligt direktivet krävs inga lagändringar för att Sverige ska upp- fylla direktivets krav såvitt avser möjligheten att säkerställa att en fysisk person som har dömts för något av de brott som avses i artiklarna 3–7, tillfälligt eller permanent, kan förhind- ras att utöva åtminstone yrkesverksamhet som inbegriper di- rekta och regelbundna kontakter med barn.

Av vad som ovan beskrivits under avsnitt 5.4.3.1 kan konstateras att, när det gäller åtagandet enligt artikeln, det genom den befint- liga registerlagstiftningen i dag finns en reell möjlighet för vissa arbetsgivare inom vård, skola och omsorg att förhindra att per- soner som dömts för brott enligt direktivet arbetar inom vissa typer av verksamheter som innefattar kontakt med barn. Det är vår uppfattning att Sverige genom sådan registerlagstiftning upp- fyller kravet i artikeln. Som nedan regogörs för under avsnitt 5.4.5.2 anser vi dock att ytterligare arbetsgivare bör omfattas av rätten att begära uppgifter ur belastningsregistret för att uppfylla direktivets krav i artikel 10.2. Förutsatt att så sker kommer Sve- rige att uppfylla även kravet i artikel 10.1.

Någon möjlighet att enligt gällande svensk rätt utfärda ett förbud riktat till den enskilde mot att utöva verksamhet som innefattar direkt och regelbunden kontakt med barn finns inte. En sådan möjlighet torde närmast kunna jämföras med ett nä- ringsförbud enligt lagen (1986:436) om näringsförbud, eller ett kontaktförbud enligt lagen (1988:688) om kontaktförbud. En sådan lösning för uppfyllande av bestämmelsen i artikel 10.1

Genomförande av direktivet

Ds 2012:45

skulle kunna övervägas. Det skulle t.ex. kunna ha formen av sär- skild rättsverkan av brott och utdömas av domstol i samband med brottmålet. Genom att frågan om diskvalifikation kommer under domstols prövning i samband med att brottmålet avgörs skulle en mer nyanserad bild av risken för återfall i det enskilda fallet kunna göras, särskilt mot bakgrund av att domstolen då har tillgång till samtliga fakta i målet och att materialet beträffande den påstådda gärningen vid den tidpunkten oftast är relativt färskt. En ytterligare fördel med en sådan lösning skulle vara att det skulle ge den enskilde en möjlighet att överklaga ett beslut om diskvalifikation som denne är missnöjd med. Införande av diskvalifikation på grund av risk för återfall i brott skulle dock vara en nyhet för svensk lagstiftning och skulle kräva ingående överväganden, vilka inte ryms inom ramen för denna promemo- ria. Vi anser dock att frågan bör utredas närmare i annat sam- manhang.

5.4.5.2Arbetsgivares rätt till information ur belastningsregistret – artikel 10.2

Bedömning: Sverige uppfyller inte, på ett lämpligt sätt, de krav direktivet ställer upp såvitt avser arbetsgivares rätt att, när det gäller rekrytering av personer till yrkesverksamhet el- ler organiserad frivilligverksamhet som innefattar direkta och regelbundna kontakter med barn, begära information om fäl- lande domar för något av de brott som avses i direktivet.

Förslag: En rätt att begära information om uppgifter ur be- lastningsregistret ska införas för arbetsgivare när de rekryte- rar personer till yrkesverksamhet eller organiserad frivillig- verksamhet som inbegriper direkta och regelbundna kontak- ter med barn. Det är den enskilde själv som ska inhämta ett registerutdrag som han eller hon kan visa upp för arbetsgiva- ren. Det ska inte finnas någon rätt för arbetsgivaren att få be- hålla registerutdraget.

Ds 2012:45

Genomförande av direktivet

Skälen för bedömningen och förslaget

Enligt vår uppdragsbeskrivning ska särskilt analyseras hur till- gången till information om fällande domar ska säkerställas. Där- vid anges att utgångspunkten bör vara en lösning som bygger på att den enskilde kan få ett utdrag med uppgifter ur belastnings- registret som svarar mot kraven i direktivet och som kan visas upp för arbetsgivare eller annan. En ordning där den enskilde själv inhämtar belastningsregisterutdrag är också enligt vår me- ning den bästa metoden, eftersom integritetskränkningen blir minst när den enskilde själv har kontroll över vilka uppgifter som lämnas ut till den tilltänkte arbetsgivaren. Ett system där arbetsgivare inom ett stort antal verksamheter skulle ges möjlig- het att själva begära in registerutdrag skulle dessutom kunna innebära en spridning av mycket integritetskänsliga uppgifter till andra än dem som ska ta emot dessa. Mot detta kan naturligtvis anföras att det i dessa fall kan finnas en risk för förfalskning. RPS har dock gett utdragen en sådan utformning att risken här- för minimeras och därutöver visar erfarenheterna inom skolom- rådet att detta sätt att kontrollera registerutdrag är goda. Det kan också nämnas att det är just denna modell som förespråkas i In- ternational Labour Organization (ILO)47 riktlinjer angående skydd för anställdas personuppgifter (ILO Code on protection of workers’ personal data).

Vi har övervägt en lösning som innebär att den enskilde, när denne begär ett registerutdrag från RPS för aktuellt ändamål, ska bifoga handlingar som styrker arbetsgivarens rätt att efterfråga utdraget. En sådan lösning skulle ytterligare kunna minska det integritetsintrång som en begäran om registerutdrag utgör. Vi har dock valt att avstå från att föreslå en sådan lösning, framför- allt med hänsyn till att detta skulle ställa helt nya och högre krav på RPS och dess hantering av registerutdragen vilket i sin tur skulle medföra högre hanteringskostnader. Ett sådant förfarande

47 Ett fackorgan under FN som utarbetar konventioner och rekommendationer på arbets- livets område.

Genomförande av direktivet

Ds 2012:45

innebär också en nyhet i förhållande till hur begäran om regis- terutdrag hanteras i dag.

Överväganden

Allmänt om registerkontroll inom verksamheter som innebär kontakt med barn

Det finns i dag ingen samlad bild av förekomsten av sexuella övergrepp på barn och unga av personal inom yrkesverksamhet eller inom organiserad frivilligverksamhet. Att det förekommer övergrepp är dock känt. Det är också väl dokumenterat att sexu- ella övergrepp får mycket allvarliga konsekvenser för det en- skilda barnet. I 1998 års sexualbrottskommittés betänkande (SOU 2001:14) finns t.ex. en redogörelse för Rädda Barnens studie från år 1998 om sexuella övergrepp av pojkar. Av studien framgår att förövare av sexuella övergrepp mot barn finns inom alla samhällsklasser, i varierande åldrar och med olika kulturella bakgrunder. Av 101 pojkar som ingick i studien hade 23 stycken blivit utnyttjade av professionella/ideella som arbetar med barn. En redogörelse över förekomsten av övergrepp på barn finns även i betänkande av Lämplighetsprövningsutredningen (SOU 1998:69). Brottsförebyggande rådet (BRÅ) har också, på upp- drag av Utredningen om kunskap om sexuell exploatering av barn i Sverige (S 2003:05), gjort en kartläggning av polisanmälda och lagförda sexualbrott mot barn med inslag av sexuell exploa- tering under åren 1993–första kvartalet 2003. I kartläggningen framkom att drygt var tionde av de barn i undersökningen som hade blivit utsatta för sexuella övergrepp, hade blivit utsatta av en person som hade utnyttjat sin yrkesroll eller roll inom en fritidsverksamhet för att komma i kontakt med barn eller ung- domar. Här kan nämnas att det var vetskapen om att sexuella övergrepp överhuvudtaget förekom, och kunskapen om att såd- ana övergrepp kan få mycket allvarliga konsekvenser för det en- skilda barnet, som föranledde regeringen att föreslå åtgärder för

Ds 2012:45

Genomförande av direktivet

att så långt möjligt minska risken för att sådana övergrepp sker. Genom t.ex. lagen (2000:873) om registerkontroll av personal inom förskoleverksamhet, skola och skolbarnomsorg infördes därför en skyldighet för arbetsgivare inom dessa verksamheter att kontrollera om en arbetssökande hade blivit dömd för sexu- albrott eller grova våldsbrott.48 Av samma skäl infördes register- kontroll beträffande personal som utför vissa insatser åt barn med funktionshinder49 och för personal vid sådana hem för vård och boende som tar emot barn.50

Även om det finns anledning att tro att förekomsten av sexu- ella övergrepp från anställda eller uppdragstagare inom yrkes- verksamhet eller organiserad frivilligverksamhet är förhållandevis begränsad är det dock allvarligt i sig att det förekommer. Vet- skapen om detta föranleder oss att föreslå åtgärder för att så långt möjligt minska risken för att sådana övergrepp sker. Om det är möjligt att förhindra att personer som har dömts för sexu- albrott att arbeta med barn eller ungdomar, stärks barns och ungdomars skydd mot övergrepp. En registerkontroll ger ar- betsgivare tillgång till uppgifter huruvida någon som kommer att inneha anställning eller uppdrag som innebär direkt och regel- bunden kontakt med barn inom yrkesverksamhet eller organise- rad frivilligverksamhet har dömts för här aktuella brott. Skälen för kontroll väger mot ovan beskriven bakgrund så tungt att det måste accepteras att skyddet för den personliga integriteten får tåla viss inskränkning. Särskilt mot bakgrund av barnkonvent- ionens perspektiv är skyddet för barnet det övergripande intres- set och den vuxnes integritet får stå tillbaka för detta.

En registerkontroll avhåller sannolikt personer som har dömts för ifrågavarande brott att söka sig till här aktuella verk- samheter. Det ska dock redan här påpekas att en registerkontroll

48Lag (2000:873) om registerkontroll av personal inom förskoleverksamhet, skola och skolbarnomsorg är numera inarbetad i nya Skollagen (2010:800) där reglerna om regis- terkontroll återfinns i 2 kap. 31–33 §§.

49Lag (2010:479) om registerkontroll av personal som utför vissa insatser åt barn med funktionshinder.

50Lag (2007:171) om registerkontroll av personal vid sådana hem för vård eller boende som tar emot barn.

Genomförande av direktivet

Ds 2012:45

endast är en del av den lämplighetsprövning som måste göras vid rekrytering. Möjligheten till registerkontroll bör därför ses som ett komplement till rekryteringsförfarandet och bör vara det sista momentet i detta. Enbart en registerkontroll ger inte några garantier vare sig för att en person är lämplig eller olämplig för en viss befattning eller ett visst uppdrag. En möjlighet till regis- terkontroll medför inte ett absolut skydd för att barn och ung- domar inom aktuella verksamheter inte utsätts för sexuella över- grepp, särskilt mot bakgrund av att flera av dem som döms för sexualbrott mot barn inte är dömda tidigare. Det finns även en risk att en registerkontroll ger verksamhetsledningen en falsk känsla av trygghet. En registerkontroll får därför inte innebära att andra åtgärder för att säkerställa barnskyddet inte genomförs. En noggrann och grundlig rekrytering av personal är ett mycket viktigt instrument för att hitta den mest lämpliga sökanden. An- ställningsintervjuer och referenstagning bör därför ägnas tid och engagemang. En registerkontroll kan dock öka möjligheterna till att rätt personer får anställningen eller uppdraget.

Eftersom det i dag inte finns något förbud mot att arbetsgi- vare begär att den enskilde själv visar upp ett registerutdrag kan konstateras att Sverige, genom befintlig registerlagstiftning, torde uppfylla åtagandena i artikel 10.2 i direktivet såvitt avser såväl personer som är yrkesverksamma som personer verksamma inom den organiserade frivilligverksamheten. Om ett förbud enligt ovan däremot skulle införas (se avsnitt 5.4.4.2) torde lagändringar krävas som ger arbetsgivare, när de rekryterar en person till yrkesverksamhet eller organiserad frivilligverksamhet, en möjlighet att registerkontrollera enskilda inför anställning eller uppdrag inom verksamheten som innefattar direkta och regelbundna kontakter med barn. Även om ett sådant förbud inte skulle införas skulle det dock, om området lämnades oregle- rat, kunna uppfattas som en sanktionering av den omfattande kontroll av registerutdrag som i dag sker informellt. En sådan ordning kan inte vara önskvärd. En lämplig lösning skulle, enligt vår uppfattning, vara att utvidga registerlagstiftningen till att omfatta ytterligare arbetsgivare och att ge dessa möjlighet att i

Ds 2012:45

Genomförande av direktivet

den utsträckning direktivet kräver registerkontrollera enskilda inför anställning eller uppdrag i verksamheten i de delar som innefattar direkta och regelbundna kontakter med barn. Därige- nom torde en rimlig balans mellan intresset av att registerkon- trollera personer och intresset av att skydda den enskildes per- sonliga integritet kunna uppnås.

Det finns ett starkt intresse av att de verksamheter som arbe- tar med barn och ungdomar kan erbjuda en trygg och säker miljö så långt det är möjligt. Med utgångspunkt i att det kan anses olämpligt att personer som dömts för sexualbrott arbetar med barn skulle en registerkontroll kunna bidra till att sådana perso- ner hindrades från att arbeta med barn. En registerkontroll bör således kunna bidra till att skydda barn som vistas i de dessa verksamheter mot sexuella övergrepp. Skyddandet av barns rät- tighet att inte utsättas för övergrepp och samtidigt förebyggande av brott har också bedömts som ett angeläget samhälleligt behov.

Vad avses med begreppet direkt och regelbunden kontakt med barn?

Som ovan redogjorts för anges i artikel 10.2 att det är arbetsgi- vare som rekryterar personer till yrkesverksamhet och organise- rad frivilligverksamhet som innefattar direkta och regelbundna kontakter med barn (”direct and regular contacts with children”) som ska omfattas av en rätt att begära information om det finns fällande domar för brott enligt direktivet. Av beaktandesats 40 framgår att vad som avses med direkt och regelbunden kontakt med barn bör fastställas i enlighet med nationell lagstiftning. En definition av begreppet bör således ske för att kunna avgöra vilka arbetsgivare som ska ha rätten att registerkontrollera personer inför rekrytering till här aktuell verksamhet.

Enligt vår uppfattning bör med uttrycket avses situationer där arbetet är av sådan art att det möjliggör återkommande nära kon- takter med barn. Som sådana arbeten ska betraktas arbeten där arbetsuppgifterna varaktigt och i väsentlig grad består i att utan vårdnadshavarens närvaro fostra, undervisa, sköta eller annars ta

Genomförande av direktivet

Ds 2012:45

hand om barn eller annars arbeta i personlig kontakt med barn. Kravet på regelbundenhet bör innebära att den anställdes eller uppdragstagarens arbetsuppgifter inbegriper viss återkommande direktkontakt med barn. Vad som i det enskilda fallet avses med sådan regelbundenhet måste avgöras med hänsyn till den aktuella verksamheten.

Registerkontroll inom yrkesverksamhet som innebär direkt och regelbunden kontakt med barn

I Sverige har, som redogjorts för i avsnitt 5.4.3.1, arbetsgivare som rekryterar personal till förskoleverksamhet, skola, skol- barnomsorg m.m, till sådana hem för vård eller boende som tar emot barn, s.k. HVB-hem, samt till vissa insatser åt barn med funktionshinder, en skyldighet att registerkontrollera personer vid rekrytering till verksamheten. En stor del av dem som arbetar med barn och ungdomar registerkontrolleras således redan inför anställning i verksamhet som innebär direkta och regelbundna kontakter med barn.

Det kan dock konstateras att det, utöver de nu nämnda ar- betsgivarna, finns ett stort antal arbetsgivare som bedriver verk- samhet som innefattar direkt och regelbunden kontakt med barn. Som exempel på sådana arbetsgivare kan nämnas olika tros- samfund, t.ex. Svenska kyrkan. Svenska kyrkan beräknar att cirka 170 000 barn och ungdomar – från noll till nitton år - regelbun- det deltar i dess gruppverksamhet, t.ex. musiklek, tjejgrupper, söndagsskola och barntimmar.51 Därutöver tillkommer cirka 33 000 konfirmander samt besök i Svenska kyrkans öppna verk- samhet, såsom t.ex. besök i fritidsverksamhet och öppen för- skola, med cirka två miljoner besök per år.52 Även om en stor andel av dem som på olika sätt är verksamma inom samfunden

51Avser år 2011. Statistik hämtad från Svenska kyrkans hemsida http://www.svenskakyrkan.se/statistik .

52Avser år 2011. Statistik hämtad från Svenska kyrkans hemsida http://www.svenskakyrkan.se/statistik .

Ds 2012:45

Genomförande av direktivet

arbetar ideellt med olika uppdrag finns också en mycket stor andel som innehar anställning. Det ska redan här nämnas att vi anser att bl.a. trossamfund omfattas av definitionen av organise- rad frivilligverksamhet (se avsnitt 5.4.5.3).

Därutöver kan nämnas företag som inriktat sig på s.k. hus- hållsnära tjänster, vilket även inbegriper barnpassning, och före- tag som helt inriktat sig på s.k. nannyverksamhet och läxhjälp. Enligt en rapport från Almega53 har hemservicebranschen ökat väsentligt sedan införandet av det s.k. RUT-avdraget, vilket även omfattar viss barnpassning, och branschen ökar fortfarande. En- ligt vad vi erfarit erbjuder dessa företag barnpassning både regel- bundet, t.ex några eftermiddagar i veckan, och som tillfälliga uppdrag t.ex. en kväll. Företagen erbjuder bl.a. hjälp med att hämta barn från dagis/fritids, ordna mellanmål, följa med till aktiviteter, hjälp med läxläsning och mycket annat. De tar hand om både små och äldre barn. Många av företagen eftersträvar också kontinuitet när det gäller personal för just barnpassning och vid regelbundna uppdrag är det oftast samma personal som återkommer. Det kan i sammanhanget nämnas att de flesta av dessa företag redan i dag begär att personal som ska arbeta med barnpassning ger in ett registerutdrag inför anställning i den verksamheten.

Som ytterligare exempel på verksamheter kan nämnas den barnpassningsverksamhet som erbjuds medlemmar inom vissa träningslokaler. I den mån verksamheten är upplagd så att samma personal regelbundet arbetar med barnpassningen innefattas även sådana verksamheter av definitionen av vad som kan anses utgöra direkta och regelbundna kontakter med barn.

Som exempel kan också nämnas arbetsgivare som bedriver färdtjänstverksamhet och chaufförsverksamhet i linjetrafik. Såväl färdtjänstchaufförer som chaufförer i linjetrafik kommer att omfattas av den föreslagna definitionen på direkt och regelbun- den kontakt med barn, och således omfattas av arbetsgivarens rätt till registerkontroll, om den som är aktuell för anställning

53 Hemservice – Attityder och fakta kring hushållsnära tjänster, februari 2010.

Genomförande av direktivet

Ds 2012:45

kan antas komma att tilldelas arbetsuppgifter som innebär direkt och regelbunden kontakt med barn.

De verksamheter som nu nämnts utgör exempel på yrkes- verksamheter som kan innebära direkt och regelbunden kontakt med barn och där arbetsgivaren bör ha rätten att efterfråga ut- drag ur belastningsregistret inför rekrytering av personal till så- dan verksamhet. Det finns naturligtvis ytterligare arbetsgivare utöver de ovan nämnda som bedriver sådan yrkesverksamhet. Någon uttömmande uppräkning är knappast möjlig att göra.

Med vårt förslag till ny lagstiftning, och mot bakgrund av att vi inte föreslår en skyldighet för RPS att kontrollera om den aktuelle arbetsgivaren har en rätt att efterfråga uppgifter ur be- lastningsregistret (se ovan), kommer det ytterst att vara upp till den enskilde arbetsgivaren att bedöma om dess verksamhet och en persons arbetsuppgifter kommer att omfattas av den ovan angivna definitionen på vad som kan anses utgöra direkt och regelbunden kontakt med barn. Det kan argumenteras för att en sådan viktig fråga inte borde överlämnas till den enskilde arbets- givaren att bedöma och att det kan leda till missbruk av rätten att efterfråga registeruppgifter. I linje med direktivets syfte, att minska risken för att barn på olika sätt utsätts för sexuella över- grepp, måste dock också anses ligga att de arbetsgivare som verk- ligen bedriver sådan yrkesverksamhet som omfattas av direktivet också ska omfattas av möjligheten att begära uppgifter om fäl- lande domar för brott enligt direktivet. Eftersom skyddet för barnet måste vara det övergripande intresset finner vi att den lösning som föreslås kan motiveras, även ur integritetssynpunkt. Skyddet för den personliga integriteten påverkas endast i begrän- sad omfattning eftersom den enskilde kan välja att avstå från att söka sig till områden där det kan komma att krävas registerkon- troll. Det ska i sammanhanget påpekas att för det fall förslaget om ny lag om integritetsskydd i arbetslivet genomförs (se SOU 2009:44), arbetsgivare som missbrukar rätten till registerkontroll kan komma att bli skadeståndsskyldiga.

Ds 2012:45

Genomförande av direktivet

Registerkontroll inom organiserad frivilligverksamhet som innebär direkt och regelbunden kontakt med barn

I svensk rätt finns för närvarande inte någon i lag reglerad rätt för arbetsgivare inom organiserad frivilligverksamhet att regis- terkontrollera personer inför rekrytering till verksamhet som omfattar tillsyn över barn och/eller omsorg om barn och som innebär direkt och regelbunden kontakt med barn. Mot bak- grund av vad som redogjorts för ovan föreslår vi att en sådan rätt tillskapas. Som ovan angetts så kommer skyddet för den person- liga integriteten att påverkas endast i begränsad omfattning ef- tersom den enskilde kan välja att avstå från att söka sig till områ- den där det kan komma att krävas registerkontroll. Såvitt avser definitionen av begreppet organiserad frivilligverksamhet hänvisas till avsnitt 5.4.5.3.

Ska arbetsgivaren ges en skyldighet eller en möjlighet att kontrollera registerutdrag?

Det ska anmärkas att registerkontrollen i förevarande fall endast innebär en rätt för arbetsgivaren att efterfråga uppgifter ur be- lastningsregistret, inte en skyldighet. Direktivet ålägger inte hel- ler medlemsstaterna att införa en sådan skyldighet. Utifrån in- tegritetsskyddsaspekter kan naturligtvis olika synpunkter läggas på vad som är lämpligt i detta hänseende. Å ena sidan kan det tolkas som ett utpekande om endast vissa personer kontrolleras. Detta kan förstärka upplevelsen av integritetsintrång som en kontroll i sig innebär. Å andra sidan kan detta motverkas genom att kontroll endast utförs när vissa objektiva förutsättningar fö- religger. Med av arbetsgivaren i förväg fastlagda objektiva krite- rier för kontrollen kan integritetsintrånget anses mindre än vad som annars kan vara fallet. En lämplig lösning kan naturligtvis vara att arbetsgivaren har som utgångspunkt att alltid begära att personer som kommer i fråga för rekrytering till verksamhet som innebär direkt och regelbunden kontakt med barn ska upp-

Genomförande av direktivet

Ds 2012:45

visa registerutdrag. En enhetlig och konsekvent praxis hos ar- betsgivaren i dessa fall är utomordentligt viktigt som skydd för den personliga integriteten. Någon skyldighet för arbetsgivaren att i förevarande fall kontrollera uppgifter i belastningsregistret bör alltså inte införas.

Som en konsekvens av vad som angetts ovan kan inte något förbud uppställas mot att en arbetsgivare rekryterar personer med anteckningar i registret. Ett förbud mot sådan rekrytering skulle för övrigt kunna drabba en enskild onödigt hårt och är heller inte förenligt med grundprincipen att den som avtjänat sitt straff ska anses ha sonat sitt brott. Det är således arbetsgivaren själv, som är den som ansvarar för verksamheten, som avgör om en person med registeranteckning ändå kan rekryteras. Det för- utsätts dock att arbetsgivare kommer att utnyttja den möjlighet till registerkontroll som ges och att rekrytering generellt sker med stor noggrannhet och att de kommer att vara mycket för- siktiga när det gäller att rekrytera personer som företer regis- terutdrag med för direktivet relevanta registeranteckningar. Som ovan påpekats är en registerkontroll inte ett absolut skydd mot övergrepp utan det förutsätts att det dessutom sker ett i övrigt noggrant urvalsförfarande när det gäller lämplighet. Det kan dock förutsättas att personer som har registeranteckningar avse- ende här relevanta brott med liten sannolikhet kommer att söka sig till verksamheter som innebär att utdrag kan komma att be- höva företes.

Mot angiven bakgrund föreslår vi således att det bör införas en möjlighet för arbetsgivare, när de rekryterar personer till yr- kesverksamhet eller organiserad frivilligverksamhet som innefat- tar direkta och regelbundna kontakter med barn, att begära in- formation om uppgifter i belastningsregistret. Genom en sådan åtgärd stärks barns skydd mot sexuella övergrepp samtidigt som skyddet av den personliga integriteten endast i begränsad om- fattning påverkas eftersom den enskilde kan välja att avstå från att söka sig till områden där det kan komma att krävas register- kontroll.

Ds 2012:45

Genomförande av direktivet

Arbetsgivarens hantering av registerutdrag

När arbetsgivare hanterar registerutdrag om en person som ska rekryteras kan det, om behandlingen är automatiserad, delvis automatiserad eller i registerform, vara fråga om sådan behand- ling som omfattas av PUL. Om arbetsgivaren endast rent manu- ellt behandlar personuppgifter om lagöverträdelser i fall då en person aktuell för rekrytering uppvisar ett utdrag för kontroll, faller behandlingen utanför PUL:s tillämpningsområde, dock under förutsättning att innehållet i utdraget inte noteras i den aktuella personakten på ett sådant sätt att handlingarna är sök- bara efter personuppgifter eller är strukturerade. Personuppgif- ter om lagöverträdelser kan av många människor upplevas som känsliga. Sådana uppgifter om en person kan t.ex. påverka utom- ståendes uppfattning om personen. För rehabiliteringen av brottslingar är det viktigt att den som sonat sitt brott kan leva i samhället utan det hinder som uppgiften om den tidigare brotts- ligheten kan utgöra. Det finns alltså goda skäl för en restriktiv reglering av när personuppgifter om lagöverträdelser får registre- ras och lagras.

En ytterligare konsekvens av att arbetsgivaren endast ges en rätt, inte en skyldighet, att efterfråga uppgifter ur belastningsre- gistret bör bli att arbetsgivaren inte har någon rätt att kräva att få behålla utdraget. En sådan ordning innebär att problem med eventuell registerföring enligt personuppgiftslagen undviks. Det vore i många fall dessutom, särskilt såvitt avser många arbetsgi- vare inom den organiserade frivilligverksamheten, svårt rent praktiskt att på ett säkert sätt hantera sådana uppgifter utan risk för spridning och det vore direkt olämpligt om sådana integri- tetskänsliga uppgifter hamnade utom kontroll. Det kan däremot vara lämpligt att arbetsgivaren gör en anteckning om att regis- terutdrag kontrollerats. En sådan anteckning bör dock inte inne- hålla några uppgifter om innehållet i registret (jfr 21 § person- uppgiftslagen (1998:204)). För tydlighetens skull har i vårt för- slag till ny lag införts en bestämmelse som innebär att arbetsgi-

Genomförande av direktivet

Ds 2012:45

vare inte får dokumentera den utförda kontrollen på annat sätt än genom en anteckning om att registerutdraget har visats upp.

Någon särskild reglering av tystnadsplikt beträffande uppgif- terna i registerutdraget föreslås inte.

5.4.5.3Vad avses med begreppet organiserad frivilligverksamhet?

Bedömning: Med begreppet ”organiserad frivilligverksam- het” bör avses ideella föreningar, stiftelser och registrerade trossamfund.

Skälen för bedömningen

Vi föreslår, som ovan redogjorts för, att det införs en möjlighet till registerkontroll även för arbetsgivare som rekryterar perso- ner till organiserad frivilligverksamhet som innefattar direkta och regelbundna kontakter med barn. En central fråga blir där- med vad som avses med det nämnda begreppet.

Överväganden

I sammanhanget kan erinras om att i direktivet avses med termen arbetsgivare (”employers”) även personer som bedriver organisat- ioner som är aktiva inom frivilligverksamhet som omfattar tillsyn över barn och/eller omsorg om barn och som innebär direkt och regelbunden kontakt med barn (se beaktandesats 40). Även såd- ana arbetsgivare ska alltså tillförsäkras rätten att efterfråga in- formation om det finns fällande domar för något av de brott som avses i direktivet. Enligt vår uppfattning bör rätten att begära och ta del av information ur belastningsregistret lämpligtvis till- komma den eller de hos arbetsgivaren som har att besluta om vem som ska rekryteras.

Ds 2012:45

Genomförande av direktivet

Vad som avses med termen organiserad frivilligverksamhet

(”organized voluntary activities”) definieras inte i direktivet. Av beaktandesats 40 framgår att vad som avses med detta begrepp bör fastställas i enlighet med nationell lagstiftning.

Det finns i svensk lagstiftning ingen legaldefinition av be- greppet organiserad frivilligverksamhet. Med termen torde nor- malt avses olika sammanslutningar som har ett allmännyttigt syfte och som i organiserad form bedriver verksamhet som i mycket bygger på olika personers frivilliga arbete. I termen or- ganiserad torde, utöver att sammanslutningen bedriver relevant verksamhet av viss omfattning, ligga att sammanslutningen har en demokratisk struktur, att sammanslutningen har ett organ som kan företräda den utåt samt att den har någon form av styr- dokument, t.ex. stadgar.

Ett kännetecken på en frivilligorganisation är ofta också att det primära syftet med den inte är att berika sina eventuella med- lemmar ekonomiskt. Intäkterna säkras normalt genom bl.a. med- lemsavgifter, olika insamlingar och eventuellt offentliga bidrag. En gemensam nämnare för dessa organisationer är ofta frånvaron av tvång på alla nivåer och frikoppling från den offentliga för- valtningen. Kravet om frihet från den offentliga förvaltningen hindrar dock inte att en frivilligorganisation kan vara ekono- miskt beroende av t.ex. offentliga bidrag för sin existens eller att den kan ha representanter från kommunal eller statlig verksam- het i sin styrelse.

I Sverige finns en rad olika sammanslutningar vars verksam- het på olika sätt omfattar tillsyn över barn och/eller omsorg om barn och som innebär direkt och regelbunden kontakt med barn i organiserad form.

För svenskt vidkommande bedrivs denna typ av verksamhet, med mycket få undantag, inom ramen för en ideell förening, t.ex. scoutrörelsen eller olika idrottsföreningar, eller inom ramen för olika trossamfund, såväl registrerade som oregistrerade, t.ex. Svenska kyrkan. Därutöver bedrivs sådan verksamhet även i stif- telseform. Exempel på det senare är stiftelsen Barnens Dag och

Genomförande av direktivet

Ds 2012:45

stiftelsen Malmö sommargårdar. Även vissa samfund bedrivs i stiftelseform.

I sammanhanget kan nämnas att närmare 800 000 barn och ungdomar i Sverige är aktiva inom någon idrottsförening eller inom scoutrörelsen. Som ovan redogjorts för beräknar enbart Svenska kyrkan att cirka 170 000 barn och ungdomar – från noll till nitton år - regelbundet deltar i dess gruppverksamhet, t.ex. musiklek, tjejgrupper, söndagsskola och barntimmar.54 Därutö- ver tillkommer cirka 33 000 konfirmander samt besök i Svenska kyrkans öppna verksamhet, såsom t.ex. besök i fritidsverksamhet och öppen förskola, med cirka två miljoner besök per år.55 Därtill kommer ett stort antal barn och ungdomar som är aktiva inom andra typer av föreningar, t.ex. olika friluftsföreningar, och inom andra samfund.

Med ideell förening avses föreningar, som genom icke- ekonomisk verksamhet främjar ideella syften, föreningar som genom ekonomisk verksamhet främjar ideella syften och före- ningar som genom icke-ekonomisk verksamhet främjar sina medlemmars ekonomiska intressen. I den först nämnda gruppen föreningar återfinns mängder av sällskapsföreningar, idrotts- sammanslutningar, oregistrerade religiösa samfund och andra liknande sammanslutningar. I den andra gruppen återfinns t.ex. hemslöjdsföreningar med klart ideell inriktning. I den tredje gruppen återfinns t.ex. fackföreningar, arbetsgivarorganisationer och hyresgästföreningar. De föreningar som bedriver sådan verksamhet som omfattas av direktivet torde med få undantag återfinnas i den förstnämnda gruppen.

För svenskt vidkommande bör således med begreppet organi- serad frivilligverksamhet avses ideella föreningar, stiftelser samt registrerade trossamfund som bedriver verksamhet som innebär direkta och regelbundna kontakter med barn. Skäl att avgränsa definitionen till att avse endast ideella föreningar som genom

54Avser år 2011. Statistik hämtad från Svenska kyrkans hemsida http://www.svenskakyrkan.se/statistik .

55Avser år 2011. Statistik hämtad från Svenska kyrkans hemsida http://www.svenskakyrkan.se/statistik .

Ds 2012:45

Genomförande av direktivet

icke-ekonomisk verksamhet främjar ideella syften torde inte vara lämpligt eftersom många idrottsföreningar på senare tid kommit att bedriva omfattande ekonomisk verksamhet, om än i ideellt syfte. En sådan avgränsning av definitionen skulle alltså komma att utesluta en del av den organiserade frivilligverksamheten vil- ket i sin tur skulle motverka syftet med direktivet.

5.4.5.4Vilka kategorier av personer bör få kontrolleras?

Bedömning: Av integritetsskäl bör endast den som kommer i fråga för anställning eller uppdrag omfattas av arbetsgivarens rätt att efterfråga uppgifter ur belastningsregistret. Föräldrar som är verksamma endast inom en grupp vari det egna barnet ingår bör inte omfattas av arbetsgivarens rätt att efterfråga in- formation om uppgifter ur belastningsregistret.

Skälen för bedömningen

Avgränsningen av vilka kategorier av anställda eller uppdragsta- gare som ska omfattas av möjligheten till registerkontroll måste ske efter noggranna avvägningar. Införandet av en registerkon- troll måste framstå som proportionerlig i förhållande till sitt ändamål och till de motstående intressen som kan finnas.

Överväganden

Syftet med registerkontrollen i förevarande fall är att minska risken för att sexuella övergrepp på barn sker i de berörda verk- samheterna. En lagstiftning om registerkontroll som tar sikte på att skydda barn bör vara så heltäckande som möjligt.

Med anledning av ovanstående bör registerkontrollen, både såvitt avser yrkesverksamhet och organiserad frivilligverksamhet, omfatta alla som rekryteras till verksamheten och som kommer att ha direkt och regelbunden kontakt med barn. Registerkon-

Genomförande av direktivet

Ds 2012:45

trollen bör avse såväl personer som kommer att erhålla anställ- ning som personer som endast ges visst uppdrag hos arbetsgiva- ren. Med anställning avses i sammanhanget inte bara tillsvidare- anställningar utan även olika tidsbegränsade anställningar. Med uppdrag avses bl.a. uppdrag att praktisera, att arbetsträna eller andra liknande uppdrag. Även personal från av arbetsgivaren anlitade bemanningsföretag får anses ha ett uppdrag i verksam- heten, liksom vikarier vid t.ex. sjukdom hos den ordinarie perso- nalen.

Ytterligare exempel på uppdrag, vilka framförallt blir aktuella inom den organiserade frivilligverksamheten, som bör omfattas av arbetsgivarens rätt till registerkontroll är instruktörsuppdrag, ledar- eller tränaruppdrag. Även uppdrag som t.ex. massör eller uppdrag som t.ex. kock under lägervistelser, och liknande bör omfattas om arbetet innebär direkt och regelbunden kontakt med barn.

Det måste röra sig om ett kontinuerligt uppdrag och inte endast en tillfällig kontakt. Hur lång anställningen eller uppdra- get är tänkt att vara bör inte tillmätas betydelse. Det relevanta för arbetsgivarens rätt att efterfråga information ur belastnings- registret är att anställningen eller uppdraget, under den tid det består, innefattar direkta och regelbundna kontakter med barn.

Rena ”inhopp” av en person någon enstaka gång bör inte omfat- tas av arbetsgivarens rätt till registerkontroll. Personal med t.ex. rent administrativa uppgifter torde normalt sett inte omfattas av rätten till registerkontroll. En bedömning av en persons faktiska arbetsuppgifter får göras i varje enskilt fall.

Huruvida anställningen eller uppdraget är avlönat eller oavlö- nat, vilket ofta är fallet för ideella medarbetare inom den organi- serade frivilligverksamheten, har ingen betydelse, det är uppgif- terna i sig, dvs. att de innebär direkt och regelbunden kontakt med barn, som är avgörande.

Anställning eller uppdrag i verksamheter som visserligen in- nebär direkt och regelbunden kontakt med barn men där barnet ledsagas av föräldrar, lärare, pedagoger eller liknande och där barnen inte lämnas ensamma med den anställde eller uppdragsta-

Ds 2012:45

Genomförande av direktivet

garen bör inte omfattas av arbetsgivarens rätt att efterfråga ut- drag ur belastningsregistret. Inte heller bör föräldrar eller andra som hjälper till t.ex. vid en turnering eller som kör barnen till och från läger eller tävlingar, omfattas. Inte heller föräldrar som deltar i t.ex. sitt barns lägervistelse bör omfattas.

För att skydda den enskildes integritet är det endast den per- son som faktiskt erbjuds anställning eller uppdrag som innefattar direkta och regelbundna kontakter med barn som ska få kontrol- leras. För en sådan ordning talar också en önskan om att be- gränsa antalet belastningsregisterutdrag. Rätten för arbetsgivaren att få ta del av information ur belastningsregistret ska således inte gälla andra eventuella kandidater till anställningen eller upp- draget.

Av hänsyn till främst den personliga integriteten bör inte re- dan rekryterade personer omfattas av arbetsgivarens rätt till re- gisterkontroll. Registerkontrollen är ju avsedd att vara en del av lämplighetsprövningen som äger rum i samband med rekrytering av personer till verksamheten. Sedan någon anställts eller erhållit ett uppdrag måste lämplighetsprövningen i princip anses avslu- tad. En registerkontroll härefter skulle förmodligen upplevas som mycket integritetskränkande. Personer som redan innehar anställning eller uppdrag i verksamheten har inte heller, till skill- nad från den som är föremål för nyrekrytering, någon möjlighet att välja att avstå från att kontrolleras för det fall arbetsgivaren begär det. För det fall en redan verksam person avslutar sin an- ställning eller sitt uppdrag, för att därefter på nytt bli föremål för rekrytering för uppgifter som innebär direkt och regelbunden kontakt med barn, har dock arbetsgivaren samma rätt att efter- fråga uppgifter ur belastningsregistret som vid annan nyrekryte- ring. Personen i fråga har då en möjlighet att välja att inte komma i fråga för fortsatt anställning eller fortsatt uppdrag inom verksamheten. Det registerutdrag som uppvisas för arbetsgivaren bör inte vara äldre än ett år.

I samband med införandet av registerkontroll inom förskole- verksamhet, skola och skolbarnomsorg berörde Lämplighetsut-

Genomförande av direktivet

Ds 2012:45

redningen i sitt betänkande (SOU 1998:69) frågan om bl.a. för- äldrar i föräldrakooperativa förskolor skulle omfattas av den då föreslagna registerkontrollen. Lämplighetsutredningen ansåg det ur integritetssynpunkt särskilt betänkligt att kontrollera dessa kategorier.56 När frågan om en utvidgning av registerkontrollen utreddes diskuterades frågan på nytt. I promemorian om Regis- terkontroll inom förskoleverksamhet, skola och barnomsorg (Ds 2004:42) anfördes att ett krav på registerkontroll av en förälder som vill vara delaktig i sitt barns utveckling och lärande i försko- lan eller skolan innebar ett mycket stort intrång i den personliga integriteten. Vidare anfördes bl.a. att alla människor har rätt att bli förälder och att vara delaktiga i barnets skolgång utan att först behöva visa sin lämplighet härför samt att utgångspunkten för en förälders medverkan inte var verksamheten i sig utan in- tresset av att vara delaktig i sitt barns utveckling och välbefin- nande. Vidare övervägdes om ytterligare kategorier av vuxna som befinner sig i de berörda verksamheterna skulle omfattas av re- gisterkontroll. Regeringen fann dock att den avgränsning som lades fram var väl avvägd.57 Vidare anfördes att hänsynen till den vuxnes integritet vägde så tungt att registerkontroll inte borde ske när det handlade om vuxnas deltagande i verksamheter där deras egna barn vistas. Den nämnda kategorin kom inte att om- fattas av kravet på registerkontroll.

När frågan om registerkontroll för personliga assistenter blev föremål för utredning påtalade LSS-kommittén i sitt betänkande Möjlighet att leva som andra - Ny lag om stöd och service till vissa personer med funktionsnedsättning (SOU 2008:77) att det förekom att barnets vårdnadshavare och också andra släktingar arbetade som personliga assistenter åt barn och unga.58 I betän- kandet anfördes att en vårdnadshavare är ställföreträdare för barnet och har som sådan ansvar för hur den personliga assistan- sen anordnas. Utredningen uttalade i denna del att barnets relat- ion till vårdnadshavaren är så mycket mer än den som finns mel-

56SOU 1998:69 s. 128.

57Prop. 2007/08:28 s. 13–14.

58SOU 2008:77 s. 316.

Ds 2012:45

Genomförande av direktivet

lan barnet och en personlig assistent och det finns i föräldrabal- ken regler avseende denna relation. Det framstod därför enligt utredningen inte som lämpligt att ett eventuellt krav på register- kontroll skulle omfatta den som är vårdnadshavare för den assi- stansberättigade.59 Utredningen ansåg dock att andra närstående borde kunna omfattas av kravet för att det skulle få den effekt som avsågs.60 Regeringen delade LSS-kommitténs bedömning i denna del men ansåg att undantaget skulle gälla barnets föräldrar i stället för vårdnadshavare, eftersom det var relationen mellan barn och förälder som var speciell i sammanhanget.61 Regeringen fann också skäl att undanta föräldrar från registerkontroll även när de utförde andra LSS-insatser åt sina barn.62

På de skäl som ovan anförts delar vi den bedömning som där gjorts beträffande föräldrar i föräldrakooperativa förskolor. Av- sikten är således inte heller att de ska omfattas av denna prome- morias förslag. Ett införande av en möjlighet till registerkontroll i dessa fall skulle enligt vår mening innebära ett alltför stort in- trång i den personliga integriteten.

Enligt vad vi erfarit är det också inom många organiserade fri- villigverksamheter vanligt att en förälder arbetar som t.ex. ledare eller tränare för en grupp vari det egna barnet ingår. Frågan är då om även dessa föräldrar, på motsvarande sätt som föräldrar som är verksamma inom föräldrakooperativa förskolor och föräldrar som utför LSS-tjänster åt sina barn, ska undantas från arbetsgiva- rens rätt att efterfråga uppgifter ur belastningsregistret. De ar- gument som anförts ovan för att undanta de nämnda kategorier- na äger giltighet även i förhållande till föräldrar som är verk- samma inom den organiserade frivilligverksamheten. Relationen barn – förälder är speciell och en förälder som vill vara delaktig i sitt barns utveckling och dess intressen på fritiden ska inte först behöva bevisa sin lämplighet härför. Ett införande av en möjlig-

59SOU 2008:77 s. 316.

60SOU 2008:77 s. 316.

61Prop. 2009/10:176 s. 41.

62Prop. 2009/10:176 s. 42.

Genomförande av direktivet

Ds 2012:45

het till registerkontroll i dessa fall skulle enligt vår mening även här innebära ett alltför stort intrång i den personliga integriteten.

Föräldrar som innehar anställning eller uppdrag som innebär direkt och regelbunden kontakt med barn inom yrkesverksamhet eller inom organiserad frivilligverksamhet endast i grupp vari det egna barnet ingår bör således inte omfattas av arbetsgivarens rätt att efterfråga information om uppgifter ur belastningsregistret. Andra närstående bör dock kunna omfattas av denna möjlighet för att det ska få den effekt som avses.

5.4.5.5Vilka brott bör registerkontrollen omfatta?

Förslag: Registerkontrollen ska omfatta uppgifter om alla sexualbrott, människohandel, koppleri, olaga tvång och barn- pornografibrott samt anstiftan, medhjälp och försök till dessa brott i den mån det är straffbelagt. Därutöver ska registerut- dragen innehålla uppgifter om mord, dråp, grov misshandel, människorov och grovt rån. Om påföljden avser något annat brott bör också uppgifter om det brottet lämnas ut. Enskilda ska ha rätt att få ett utdrag om sig själva som är begränsat en- ligt föreskrifter som meddelas av regeringen.

Skälen för förslaget

Enligt bestämmelsen i artikel 10.2 i direktivet ska arbetsgivare ha rätt att erhålla information om fällande domar för något av de brott som avses i artiklarna 3–7 i direktivet.

Bestämmelsen innebär en rätt för arbetsgivare att erhålla in- formation om fällande domar såvitt avser samtliga sexualbrott, människohandel, koppleri, olaga tvång och barnpornografibrott samt, i den mån det är straffbelagt, anstiftan, medhjälp och för- sök till dessa brott. De registerutdrag som den enskilde begär om sig själv med anledning av direktivet bör alltså innehålla de nu angivna brotten. Om påföljden avser även något annat brott, ska också uppgifter om det brottet lämnas ut.

Ds 2012:45

Genomförande av direktivet

Det kan, trots att direktivets skyldighet i denna del endast omfattar brott enligt direktivet, argumenteras för att registerut- dragen i förevarande fall bör innehålla även uppgifter om de allra grövsta våldsbrotten. När det gäller registerutdragen inom sko- lans område omfattar dessa, utöver brott enligt 6 kap. brottsbal- ken (samtliga sexualbrott) och 16 kap. 10 a § brottsbalken (barnpornografibrott), även brott enligt 3 kap. 1, 2 och 6 §§ brottsbalken (mord, dråp och grov misshandel), 4 kap. 1 § brottsbalken (människorov) samt 8 kap. 6 § brottsbalken (grovt rån). Lämplighetsutredningen uttalade i sitt betänkande Lämp- lighetsprövning av personal inom förskoleverksamhet, skola och skolbarnsomsorg (SOU 1998:69) att när det gäller personer som gjort sig skyldiga till de grövsta formerna av våldsbrott såsom mord, dråp och grov misshandel kan generellt sägas att de visat likgiltighet för andras liv, hälsa och integritet och att sådana per- soner redan av detta skäl kan anses som olämpliga för arbeten med barn och ungdomar.63 Detsamma kunde, enligt Lämplig- hetsutredningen, sägas om den som begått vissa andra grova brott som har karaktär av övergrepp eller som innehåller sådana moment, såsom människorov och grovt rån.64 Lämplighetsut- redningen konstaterade att om även dessa brott togs med i ut- dragen så stärktes barns och ungdomars skydd mot övergrepp.65 Till detta anfördes att t.ex. ett mord kan ha innefattat även sexu- aliserat våld utan att detta kommit till uttryck i rubriceringen av brottet då den som i samband med att han begår ett mord också begår sexuella övergrepp mot offret inte döms särskilt för något sexualbrott.66

Det kan, på samma skäl som angivits ovan, argumenteras för att även registerutdragen i förevarande fall bör innehålla uppgif- ter om de nu nämnda brotten, även om direktivet inte omfattar dessa brott. Häremot kan anföras att det i och för sig är andra psykiska mekanismer och drivkrafter bakom när det gäller per-

63SOU 1998:69 s. 93.

64SOU 1998:69 s. 93

65SOU 1998:69 s. 120.

66SOU 1998 :69 s. 93–94.

Genomförande av direktivet

Ds 2012:45

soner som dras sexuellt till barn och som innebär att sådana per- soner särskilt kan söka sig till verksamheter som innebär kontak- ter med barn. Återfallsrisken bedöms också generellt vara betyd- ligt högre i dessa fall. Motsvarande mekanismer och drivkrafter finns oftast inte när det gäller övriga ovan angivna brott. En yt- terligare aspekt är att information om ett utökat antal brott in- nebär ytterligare ingrepp i den personliga integriteten. Trots detta anser vi dock, med hänvisning till att även personer som dömts för sådana brott kan anses olämpliga att arbeta med barn och ungdomar och mot bakgrund av att barns och ungdomars skydd mot övergrepp förstärks om utdragen innehåller även dessa ytterligare brott, att ett registerutdrag som är avsett för användning i förevarande fall bör innehålla även uppgifter om mord, dråp, människorov, grov misshandel, människorov och grovt rån. Om påföljden avser även något annat brott, ska också uppgifter om det brottet lämnas ut.

En enskild har, som ovan redogjorts för, enligt bestämmel- serna i 9 § lagen (1998:620) om belastningsregister rätt att på begäran skriftligen få ta del av samtliga uppgifter ur registret om sig själv. Ett sådant utdrag är dock inte begränsat till att avse vissa typer av brott och det kan därför innehålla uppgifter om brott som saknar betydelse för bedömningen av en persons lämplighet för arbete med barn och ungdomar. För personal vid skola, förskola m.m., samt för personal vid sådana hem för vård eller boende som tar emot barn och för personal som utför vissa insatser åt barn med funktionshinder, är registerkontrollen be- gränsad till vissa av regeringen, eller av den myndighet regering- en bestämt, i förordning meddelade brott. Vi föreslår därför att det även i förevarande fall ska införas en rätt för den enskilde att få ett begränsat utdrag ur belastningsregistret om sig själva. Ut- draget bör vara begränsat till att omfatta ovan angivna brott. I den mån det är straffbelagt ska även anstiftan, medhjälp och för- sök till brott omfattas av utdraget i den utsträckning som före- slagits ovan. Allt enligt föreskrifter som regeringen meddelar. Om påföljden avser något annat brott bör också uppgifter om det brottet lämnas ut.

Ds 2012:45

Genomförande av direktivet

5.4.5.6Den lagtekniska utformningen

Förslag: Bestämmelser om registerkontroll av anställda eller uppdragstagare inom yrkesverksamhet och organiserad frivil- ligverksamhet som innebär direkta och regelbundna kontak- ter med barn bör tas upp i en särskild lag. I lagen om belast- ningsregister tas in en bestämmelse om rätt för enskild som erbjuds arbete i sådan verksamhet att få ut ett registerutdrag med begränsat innehåll. I förordningen till lagen om belast- ningsregister tas in bestämmelser om vad registret i sådana fall ska innehålla.

Skälen för förslaget

Våra överväganden utgår från att utdrag ur belastningsregistret ska göras endast när det verkligen finns skäl till det och endast beträffande uppgifter som har relevans i det sammanhang det ska användas. I lagen om belastningsregister, med tillhörande för- ordning, finns noga reglerat vilka myndigheter och andra en- skilda än den som registret avser som har rätt att få ut regis- terutdrag och vilka brott utdraget ska avse.

Överväganden

Som ovan nämnts pågår för närvarande beredning av de förslag som lagts fram i betänkande av Utredningen om integritetsskydd i arbetslivet (SOU 2009:44). Registerlagstiftningen är också i vissa delar för närvarande föremål för utredning (dir. 2011:86). I avvaktan på utgången av de nämnda utredningarna finner vi att de av oss föreslagna bestämmelserna om rätt för arbetsgivare inom yrkesverksamhet och organiserad frivilligverksamhet att erhålla information om fällande domar bör bli föremål för särlag- stiftning. Det kan därutöver konstateras att vi inte kunnat finna någon i övrigt lämplig befintlig lag att placera de nya bestämmel- serna om registerkontroll i. Att placera dem direkt i lagen om

Genomförande av direktivet

Ds 2012:45

belastningsregister torde inte vara lämpligt, eftersom denna lag framförallt reglerar själva förandet av registret. De föreslagna bestämmelserna bör således tas upp i en särskild lag efter möns- ter från motsvarande reglering avseende s.k. HVB-hem och vissa personliga assistenter. I likhet med vad som gäller där ska utdrag som begärs av den som kommit i fråga för anställning eller upp- drag inom yrkesverksamhet eller inom organiserad frivilligverk- samhet endast innehålla anteckningar om vissa särskilt angivna brott. Detta medför behov av ändringar i lagen om belastnings- register och i förordningen om belastningsregister.

5.4.6Utbyte av uppgifter ur kriminalregister mellan EU:s medlemsstater – artikel 10.3

Bedömning och förslag: Genom enskildas rätt att få ta del av uppgifter om sig själv i belastningsregistret, även via central- myndigheten, uppfyller Sverige de krav direktivet ställer såvitt avser utlämnande av uppgifter ur kriminalregister för andra ändamål än brottmålsförfaranden. För att den enskilde ska ha rätt att begära ett begränsat utdrag även i de fall de rekryteras till anställning eller uppdrag inom en yrkesverksamhet eller en organiserad frivilligverksamhet i en annan medlemsstat inom EU föreslår vi att den av oss föreslagna nya lagen ska vara tillämplig på såväl svenska anställnings- och uppdrags- förhållanden som anställnings- och uppdragsförhållanden i en annan medlemsstat. Den nya lagen görs subsidiär i förhål- lande till andra författningar som reglerar enskilds rätt till re- gisterutdrag för anställningsförhållanden.

En enskild ska ha rätt att i samtliga fall, via centralmyndighet- en, på begäran få ta del av kriminaluppgifter som kan finnas om honom eller henne i en annan stat. Reglering härom kan ske i förordning.

100

Ds 2012:45

Genomförande av direktivet

Skälen för bedömningen och förslaget

Direktivets bestämmelse

Enligt bestämmelsen i artikel 10.3 ska medlemsstaterna vidta åtgärder för att, när det gäller tillämpning av artikel 10.1 och 10.2, se till att information rörande fällande domar för brott en- ligt direktivet eller om diskvalifikation på grund av en fällande dom, överförs i enlighet med förfarandet i Rådets rambeslut 2009/315/RIF av den 26 februari 2009 om organisationen av medlemsstaternas utbyte av uppgifter ur kriminalregistret och uppgifternas innehåll (ECRIS) och med den berördes medgi- vande när det begärs i enlighet med artikel 6 i det rambeslutet. Artikel 10.3 behandlar alltså frågan om utbyte av uppgifter ur kriminalregistret enligt ECRIS för andra ändamål än brottmåls- förfaranden.

I beaktandesats 41 i direktivet noteras att det i direktivet tas hänsyn till att tillgång till uppgifter i belastningsregistren, med hänsyn till de olika rättsliga traditionerna i medlemsländerna, lämnas av antingen behörig myndighet eller av den berörda per- sonen. Vidare sägs att direktivet inte innebär någon skyldighet för medlemsstaterna att ändra sina system när det gäller belast- ningsregister eller tillgång till dessa register.

Av direktivets beaktandesats 42 framgår att syftet med direk- tivet inte är att harmonisera regler om den berördes medgivande när det gäller utbyte av information ur belastningsregistren, dvs. om sådant medgivande ska krävas eller inte. Vidare sägs i beak- tandesatsen att oavsett om sådant medgivande krävs eller inte under nationell rätt, direktivet inte innebär någon skyldighet att ändra nationella lagar eller förfaranden i detta hänseende.

Sverige har ännu inte genomfört ECRIS men rambeslutet har godkänts av riksdagen (prop. 2008/09:18 - Sveriges antagande av rambeslut om utbyte av uppgifter ur kriminalregister) och en proposition (prop. 2011/12:163) har överlämnats till riksdagen.

ECRIS är en del av det arbete som pågår inom EU för att för- bättra informationsutbytet mellan medlemsstaterna på det rätts-

101

Genomförande av direktivet

Ds 2012:45

liga området. Enligt ECRIS ska varje medlemsstat som meddelar en dom mot en annan medlemsstats medborgare, informera medborgarstaten om domen. Medborgarstaten ska därefter lagra informationen. Tanken är att varje medlemsstat ska ha informat- ion om samtliga domar som har meddelats inom EU mot de egna medborgarna. Rambeslutet möjliggör också för medlemsstaterna att, via centralmyndigheterna, begära uppgifter ur varandras kri- minalregister i enskilda fall.

Artikel 6 i ECRIS innehåller bestämmelser om när och hur en begäran om att få ut uppgifter ur en annan medlemsstats krimi- nalregister kan göras.

Enligt artikel 6.1 i ECRIS får centralmyndigheten, när en be- gäran kommer in om uppgifter som finns i en medlemsstats kri- minalregister, i sin tur rikta en begäran till en annan medlems- stats centralmyndighet. Artikeln innebär att centralmyndigheten i t.ex. Sverige, när en begäran om att få ut uppgifter ur andra medlemsstaters kriminalregister kommer in från myndigheter och enskilda i Sverige, i sin tur får rikta en begäran till en annan medlemsstats centralmyndighet. Artikeln är fakultativ. Sverige kan därför avgöra i vilken utsträckning myndigheter och enskilda ska kunna vända sig till centralmyndigheten67 för att få ut sådana uppgifter.

Av ECRIS artikel 6.2 följer att centralmyndigheten, när en begäran kommer in från en enskild om att få ut uppgifter om sig själv i en annan medlemsstats kriminalregister, i sin tur får rikta en begäran till den medlemsstats centralmyndighet där personen är eller har varit bosatt eller är medborgare.

Av artikel 6.3 i ECRIS följer att centralmyndigheten i t.ex. Sverige, när en enskild som inte är medborgare i Sverige ansöker om att få ut uppgifter om sig själv i belastningsregistret, i sin tur ska rikta en begäran till den medlemsstats centralmyndighet där personen är medborgare. Syftet med artikel 6.3 är främst att se till att en person som dömts för sexualbrott mot barn, och där-

67 I prop. 2011/12:163 s. 23 f, föreslås att Rikspolisstyrelsen ska vara centralmyndighet enligt ECRIS för Sveriges del.

102

Ds 2012:45

Genomförande av direktivet

med eventuellt också diskvalificerats från fortsatt arbete med tillsyn av barn i en medlemsstat, inte ska kunna dölja detta för- hållande när denne söker liknande arbete i en annan medlems- stat. Ett av ECRIS syften är just att hindra sådana förfaranden (se beaktandesats 12 i ECRIS).

Gällande rätt

Europeiska konventionen om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål

Den europeiska konventionen om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål av den 20 april 1959 (1959 års konvention) ratificerades av Sverige år 1967 (SÖ 1968:15). Genom konventionen har det skapats möjligheter för medlemsstaterna att bistå varandra i brottsutredningar, bl.a. genom utbyte av uppgifter ur kriminal- register.

Enligt artikel 13 i konventionen är en konventionsstat, när en annan avtalsslutande stat begär att få uppgifter ur kriminalregist- ret i ett enskilt ärende, skyldig att under vissa förutsättningar lämna ut sådana uppgifter. En anmodad stat ska enligt artikel 13.1 på begäran lämna uppgifter ur registret i samma utsträck- ning som nationella myndigheter har rätt att få tillgång till upp- gifterna, om uppgifterna ska användas i ett brottmålsförfarande.

Enligt artikel 13.2 ska den anmodade staten, i andra fall än som anges i punkten 1, svara enligt sin nationella lagstiftning.

Enligt artikel 15.3 kan en begäran om uppgifter ur kriminal- registret, med stöd av artikel 13.1, ställas direkt till behörig myndighet medan en begäran med stöd av artikel 13.2 ska ställas till landets justitieministerium.

Av artikel 22 följer att justitieministerierna i de avtalsslutande staterna minst en gång varje år ska underrätta konventionssta- terna om straffdomar och ”efterföljande åtgärder” avseende dessa staters respektive medborgare.

När det gäller enskildas rätt att få uppgifter om sig själv ur ett kriminalregister finns inga uttryckliga regler i 1959 års konvent-

103

Genomförande av direktivet

Ds 2012:45

ion. Som ovan beskrivits anges visserligen i artikel 13.2 att upp- gifter ska kunna lämnas ut i andra fall än de som anges i första punkten. Det framgår dock av förklaranderapporten till kon- ventionen att bestämmelsen syftar till att andra myndigheter och domstolar än de som handhar ett brottmålsärende kan begära ut uppgifterna, även om en förfrågan från en enskild person via en myndiget i den ansökande staten inte utesluts.

EU-konventionen om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål

Genom 2000 års konvention om ömsesidig rättslig hjälp i brott- mål mellan Europeiska unionens medlemsstater av den 29 maj 2000 (2000 års EU-konvention), jämte ett tilläggsprotokoll, har det rättsliga samarbetet i brottmål mellan EU:s medlemsstater utvidgats till att omfatta nya förfaranden. Konventionen trädde för Sveriges del i kraft år 2005. Ett huvudsyfte med 2000 års EU- konvention är att ansökningar om rättslig hjälp ska göras genom direkta kontakter mellan rättsliga myndigheter i medlemsstater- na.

Genom artikel 3 har tillämpningsområdet för rättslig hjälp ut- vidgats i förhållande till 1959 års konvention till att också om- fatta förfaranden som inletts av administrativa myndigheter. En förutsättning är att gärningen är straffbar i den begärande eller den anmodade staten, eller i båda, såsom överträdelser av rätts- regler. Ett annat villkor är att beslutet ska kunna leda till en prövning i en domstol som är behörig att handlägga brottmål.

Enligt artikel 6 ska framställningar och svar om rättslig hjälp som huvudregel göras skriftligen i direkta kontakter mellan be- höriga rättsliga myndigheter. Det finns dock enligt samma arti- kel en möjlighet att i särskilda fall göra framställningar och skicka svar mellan en medlemsstats centrala myndighet och en annan medlemsstats centrala myndighet eller mellan en med- lemsstats rättsliga myndighet och en annan medlemsstats cen- trala myndighet.

Artikel 7.1 rör informationsutbyte på eget initiativ. Bestäm- melsen gäller generellt och är inte knuten till någon viss form av

104

Ds 2012:45

Genomförande av direktivet

rättslig hjälp. Den myndighet som lämnar information får enligt artikel 7.2 ställa upp villkor om användningsbegränsningar i en- lighet med nationell rätt. Den mottagande myndigheten är bun- den av sådana villkor.

I artikel 23 finns bestämmelser om användningsbegränsningar för personuppgifter som överförs mellan medlemsstater.

Dataskyddsrambeslutet

Rådets rambeslut 2008/977/RIF av den 27 november 2008 om skydd av personuppgifter som behandlas inom ramen för polis- samarbete och straffrättsligt samarbete (dataskyddsrambeslutet) reglerar dataskyddet inom angivna områden. Rambeslutet är föranlett av de nya EU-instrument som rör utvidgat polisiärt och rättsligt samarbete avseende gränsöverskridande informationsut- byte. Dataskyddsrambeslutet omfattar uppgifter som genom polisiärt eller straffrättsligt samarbete överförs eller görs till- gängliga mellan EU:s medlemsstater, om uppgifterna ska använ- das för att förebygga, utreda, avslöja eller lagföra brott, eller verkställa straffrättsliga påföljder. Det är endast behandling av personuppgifter som utförs helt eller delvis automatiserat samt annan behandling av personuppgifter som ingår i eller kommer att ingå i ett register som faller inom tillämpningsområdet.

Dataskyddsrambeslutet förpliktar medlemsstaterna att be- handla uppgifter som utbyts mellan staterna inom ramen för det angivna samarbetet på ett sådant sätt att skyddet för enskildas integritet värnas. En grundläggande regel är att uppgifter som mottagits inte får behandlas för något annat ändamål än det ur- sprungliga, dvs. det ändamål för vilket de överfördes eller gjordes tillgängliga. Vidarebehandling av uppgifter får dock alltid ske för att förebygga, förhindra eller upptäcka annan brottslig verksam- het, utreda eller beivra andra brott eller verkställa andra straff- rättsliga påföljder än de för vilka uppgifterna överfördes eller gjordes tillgängliga samt för åtgärder i andra rättsliga eller admi- nistrativa förfaranden med direkt anknytning till sådan verksam- het. Personuppgifter får vidare behandlas för andra ändamål om

105

Genomförande av direktivet

Ds 2012:45

den som överfört eller gjort uppgifterna tillgängliga har lämnat sitt medgivande eller den som uppgifterna avser har samtyckt till det. Slutligen får uppgifter alltid användas för att avvärja en omedelbar och allvarlig fara för den allmänna säkerheten.

Om det enligt den överförande medlemsstatens nationella lagstiftning gäller särskilda begränsningar i fråga om utbytet av uppgifter mellan behöriga myndigheter inom den medlemssta- ten, ska enligt rambeslutet den överförande myndigheten infor- mera mottagaren om dessa begränsningar. Medlemsstaterna ska dock inte tillämpa några andra begränsningar när det gäller över- föringen av uppgifter till andra medlemsstater än de som gäller motsvarande nationella överföringar av uppgifter. Mottagaren ska se till att dessa begränsningar följs.

Den överförande myndigheten får, när den överför uppgifter, meddela tidsfrister för lagring av uppgifter efter vilka mottagaren ska radera eller blockera uppgifterna eller kontrollera om dessa fortfarande behövs.

Riksdagen har godkänt utkastet till rambeslut (se prop. 2008/09:16 s. 32, bet. 2008/09:JuU7, rskr. 2008/09:41).

Utredningen om informationsutbyte vid brottsbekämpning m.m. har i delbetänkandet Dataskydd vid europeiskt polisiärt och straffrättsligt samarbete (SOU 2011:20) lämnat förslag till hur rambeslutet ska genomföras i svensk rätt. Förslaget har re- mitterats och bereds för närvarande inom Regeringskansliet.

Regeringsformen

Enligt en ny bestämmelse i 2 kap. 6 § andra stycket regerings- formen ska var och en gentemot det allmänna vara skyddad mot betydande intrång i den personliga integriteten, om det sker utan samtycke och innebär övervakning eller kartläggning av den en- skildes personliga förhållanden. Skyddet mot intrång får begrän- sas i lag och bara i den ordning som föreskrivs i 2 kap. regerings- formen. Bestämmelsen trädde i kraft den 1 januari 2011. Avgö- rande för om en åtgärd ska anses innebära övervakning eller kart- läggning är inte dess huvudsakliga syfte utan vilken effekt åtgär-

106

Ds 2012:45

Genomförande av direktivet

den har. Som exempel på åtgärder som kan anses innebära kart- läggning anges i prop. 2009/10 80, En reformerad grundlag, bl.a. registrering i polisens register. Vid bedömningen av vad som kan anses utgöra ett betydande intrång ska enligt förarbetsuttalan- dena vägas in uppgifternas karaktär och omfattning samt ända- målet med behandlingen och omfattningen av utlämnandet av uppgifter till andra.68 Bestämmelsen gäller för både svenska med- borgare och andra som vistas här i landet.

Lag (1999:1134) om belastningsregister

Uppgifter om den som dömts till påföljd för brott finns, som ovan redogjorts för, i belastningsregistret. I lagen (1998:620) om belastningsregister och förordningen (1999:1134) om belast- ningsregister finns bestämmelser om vilka uppgifter som regist- ret ska innehålla och om när uppgifter ur detta ska eller får läm- nas ut till såväl nationella som utländska myndigheter och andra organ.

I 11–14 §§ i lagen om belastningsregister finns bestämmelser om utlämnande av uppgifter ur registret till bland andra ut- ländska myndigheter. Enligt 11 § får uppgifter ur belastningsre- gistret lämnas till en utländsk myndighet om utlämnandet följer av en internationell överenskommelse som Sverige efter riksda- gens godkännande tillträtt. 1959 års konvention är en sådan överenskommelse. Uppgifter ur belastningsregistret får vidare enligt 12 § lämnas ut till de rättskipande myndigheterna i de nordiska länderna för utredning i brottmål och till stat som är ansluten till Interpol för att förebygga, upptäcka, utreda eller beivra brott eller för ett utlänningsärende.

I prop. 2011/12:163 föreslås en ny 12 a § som innebär att uppgifter ur registret, efter en begäran som sker med stöd av ECRIS, får lämnas ut till en myndighet i en annan medlemsstat i Europeiska unionen för något annat ändamål än att användas i ett brottmålsförfarande om motsvarande rätt att få del av uppgif- terna finns för en svensk myndighet. Paragrafen reglerar alltså

68 Prop. 2009/10:80 s. 171–185.

107

Genomförande av direktivet

Ds 2012:45

möjligheten att lämna ut uppgifter ur belastningsregistret till en myndighet i en annan medlemsstat i Europeiska unionen för andra ändamål än att användas i ett brottmålsförfarande och är tillämplig när en annan medlemsstat med stöd av ECRIS begär uppgifter ur registret. Om en medlemsstat begär uppgifter för att användas i ett brottmålsförfarande ska i stället 11 § samt kompletterande bestämmelser i förordningen (1999:1134) om belastningsregister tillämpas. Uppgifter ur registret får enligt paragrafen lämnas ut endast om motsvarande rätt att få del av uppgifterna finns för en svensk myndighet, dvs. om förutsätt- ningar för utlämnande till en svensk myndighet för motsvarande ändamål följer av bestämmelserna i lagen om belastningsregister eller förordningen om belastningsregister.

I prop. 2011/12:163 föreslås också en ny 21 § i lagen om be- lastningsregister. Bestämmelsen innebär att om en svensk myn- dighet efter begäran har fått uppgifter från en annan medlemsstat i Europeiska unionen med stöd av bestämmelserna i ECRIS får uppgifterna användas endast för det ändamål som de begärdes för. Om den medlemsstat som överfört uppgifterna med stöd av ECRIS har föreskrivit villkor som begränsar rätten att använda uppgifterna, ska myndigheten följa även dessa villkor. Villkoren gäller inte bara för den myndighet som tar emot uppgifterna, utan även för alla andra svenska myndigheter som senare får till- gång till dessa (se prop. 1990/91:131 s. 23). Uppgifter som har överförts med stöd av ECRIS får dock alltid användas för att avvärja ett överhängande och allvarligt hot mot den allmänna säkerheten. Paragrafen reglerar således svenska myndigheters användning av uppgifter som efter begäran överlämnas från en annan medlemsstat med stöd av ECRIS och innefattar en be- gränsning av myndigheternas principiella skyldighet enligt svensk rätt att se till att frågor som uppkommer inom myndig- hetsområdet blir så utredda som deras beskaffenhet kräver. Myndigheter i Sverige får endast använda mottagna uppgifter för det ändamål för vilket uppgifterna begärdes. Det innebär att uppgifter som har begärts inom ramen för ett brottmåls- förfarande endast får användas inom ramen för det förfarandet.

108

Ds 2012:45

Genomförande av direktivet

Det innebär vidare att uppgifter som har begärts för något annat ändamål än att användas i ett brottmålsförfarande endast får an- vändas inom ramen för det ärende för vilket de begärdes.

De nämnda bestämmelserna kommer också att medföra vissa förändringar i förordningen om belastningsregister.

I förordningen om belastningsregister finns vissa bestämmel- ser om inhämtande av uppgifter som begärts av en annan stat. I 24 § anges att uppgifter får lämnas ut med stöd av 11 § lagen om belastningsregister när de behövs i sådan verksamhet som avses i 2 § första stycket 1–3 i nämnda lag. Det betyder att uppgifter ur registret lämnas ut när de behövs för att förebygga, upptäcka, utreda eller beivra brott. Detta motsvarar regleringen i artikel 13.1 i 1959 års konvention. Uppgifter får lämnas ut i andra fall endast när det finns särskilda skäl, dvs. en prövning görs då i varje enskilt fall. Detta är i överensstämmelse med artikel 13.2 i 1959 års konvention, som anger att de förutsättningar som ställs upp i nationell rätt gäller.

Som ovan beskrivits innehåller 9 § lagen om belastningsregis- ter bestämmelser om när en enskild har rätt att begära uppgifter om sig själv. I de fall en enskild person, som inte är svensk med- borgare, begär att få uppgifter om sig själv ur belastningsregistret så inhämtas i dag inte uppgifter ur kriminalregister från den stat som personen är medborgare i.

Lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål

Bestämmelser om rättslig hjälp i brottmål finns i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål. Genom lagen är huvudparten av bestämmelserna i 1959 års konvention och 2000 års EU-konvention med tillhörande protokoll genom- förda i svensk rätt.

Lagens tillämpningsområde täcker internationellt rättsligt samarbete såvitt avser utredning om eller lagföring av brott. Det internationella polissamarbetet och tullsamarbetet har lämnats utanför lagens tillämpningsområde.

109

Genomförande av direktivet

Ds 2012:45

Lagen är tillämplig när svenska åklagare och svenska domsto- lar ansöker om rättslig hjälp utomlands. Lagen är vidare tillämp- lig när utländska åklagare och domstolar, samt i de fall det följer av en internationell överenskommelse som är bindande för Sve- rige, andra myndigheter och befattningshavare ansöker om rätts- lig hjälp i Sverige. Lagen är inte begränsad till samarbete med vissa stater, utan gäller generellt när Sverige ansöker om rättslig hjälp i annan stat eller när Sverige lämnar sådan hjälp.

Vad som anses som rättslig hjälp anges i 1 kap. 2 §. Uppräk- ningen av vilka åtgärder som är att anse som rättslig hjälp enligt lagen är inte uttömmande. Av 1 kap. 5 § följer att rättslig hjälp i vissa fall även kan lämnas i administrativa ärenden som handläggs gemensamt med brottmål och av 1 kap. 6 § framgår att rättslig hjälp även kan lämnas i ärenden som bl.a. avser verkställighet av straff och liknande ärenden.

I lagen regleras vidare förfarandet och under vilka förutsätt- ningar som Sverige kan lämna bistånd. Enligt 2 kap. 1 § är ut- gångspunkten att samma förfarande och villkor som gäller nat- ionellt ska tillämpas vid rättslig hjälp till andra stater.

Lagen innehåller även bestämmelser om villkor för använd- ningsbegränsningar. Enligt 5 kap. 1 § första stycket, som gäller då åklagare eller domstol i Sverige i ett ärende om rättslig hjälp har fått uppgifter från en annan stat för att användas vid utred- ning av brott eller i ett rättsligt förfarande med anledning av brott, ska uppgifter som tagits emot från en annan stat vara fö- remål för användningsbegränsningar om det följer av den inter- nationella överenskommelse som låg till grund för att uppgifter- na överlämnades. En sådan användningsbegränsning ska följas oavsett vad som annars är föreskrivit i lag eller annan författning.

Enligt 5 kap. 1 § andra stycket gäller bestämmelserna om an- vändningsbegränsning även beträffande villkor som en annan stat ställer upp för att på eget initiativ, utan samband med ett ärende, lämna rättslig hjälp.

Enligt 5 kap. 2 §, som gäller när Sverige lämnar rättslig hjälp till annan stat, får hjälpen förenas med villkor som är påkallade med hänsyn till enskilds rätt eller som är nödvändiga från allmän

110

Ds 2012:45

Genomförande av direktivet

synpunkt. Villkor får dock inte ställas upp som strider mot en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige.

Det ska i detta sammanhang särskilt poängteras att det i prop. 2011/12:163 föreslås en ny bestämmelse i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål. Bestämmelsen, 1 kap. 8 §, innebär att den lagen inte ska gälla när kriminalregisteruppgifter utbyts med stöd av ECRIS. För sådant utbyte ska i stället lagen (1998:620) om belastningsregister och föreskrifter som medde- lats med stöd av den lagen gälla. Det innebär att om Sverige skickar eller begär kriminalregisteruppgifter med stöd av ECRIS ska de bestämmelser som finns i lagen och förordningen om belastningsregister tillämpas. Skulle däremot Sverige eller en annan medlemsstat utbyta information med stöd av den europe- iska konventionen om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål av den 20 april 1959 eller 2000 års konvention om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål mellan Europeiska unionens medlemsstater av den 29 maj 2000 ska i stället lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål tillämpas. Om centralmyndigheten i en annan med- lemsstat med stöd av rambeslutet begär en kopia av en dom eller andra uppgifter som inte återfinns i belastningsregistret kan dock lagen vara tillämplig. En begäran får i sådana fall lämnas enligt bestämmelserna i den lagen.69

Överväganden

Att uppgifter ur kriminalregister ska kunna utbytas mellan EU:s medlemsstater för andra ändamål än brottmålsförfaranden kan i många fall innebära att myndigheter och andra får ett bättre och mer fullständigt underlag vid lämplighetsbedömningar för olika slag av tillstånd, anställningar och liknande. En sådan möjlighet kan vara särskilt betydelsefull när det gäller att förebygga sexu- ella övergrepp mot barn. Att förebygga sexuella övergrepp mot barn är en prioriterad fråga för såväl Sverige som inom EU. Vad

69 Prop. 2011/12:163 s. 59.

111

Genomförande av direktivet

Ds 2012:45

som är legitima intressen nationellt bör också kunna ses som berättigade ändamål för att uppgifter ur kriminalregister ska kunna lämnas ut till andra medlemsstater. Andra medlemsstater bör således kunna få tillgång till uppgifter ur belastningsregistret även för andra ändamål än för att användas i ett brottmålsförfa- rande. Av samma skäl bör även Sverige kunna inhämta motsva- rande uppgifter ur andra medlemsstaters kriminalregister.

När det gäller rätten till utdrag ur belastningsregistret för an- ställningsändamål tillkommer den, enligt 9 § lagen om belast- ningsregister, den enskilde själv. Även förslagen i denna prome- moria bygger på att det är den enskilde som ska begära ut ett utdrag ur belastningsregistret för att sedan visa upp detta för arbetsgivaren. I prop. 2011/12:163 föreslås, för ett uppfyllande av artikel 6 i ECRIS, att det införs en ny bestämmelse, 12 a §, i lagen om belastningsregister som innebär att uppgifter ur belast- ningsregistret får lämnas ut för andra ändamål än brottmål i den utsträckning en svensk myndighet i motsvarande fall är berätti- gad att få ta del av uppgifterna. Detta innebär att arbetsgivare som i dag har rätt att från den enskilde få ett utdrag ur belast- ningsregistret vid ett anställningsförfarande – t.ex. enligt be- stämmelserna i skollagen (2010:800) – inte kommer att kunna vända sig till centralmyndigheten för att begära uppgifter ur en annan medlemsstats kriminalregister. Dessa arbetsgivare får även i fortsättningen vända sig till den enskilde som i sin tur får in- hämta uppgifterna.

Enskildas rätt att få ta del av uppgifter om sig själv i svenska kriminalregister

Av artikel 6, punkterna 2 och 3, i ECRIS följer att en enskild, som är eller har varit bosatt eller medborgare i Sverige, har rätt att vända sig till en annan medlemsstats centralmyndighet, t.ex. där personen för tillfället vistas eller är bosatt, för att begära uppgifter ur kriminalregistret om sig själv. Den medlemsstatens centralmyndighet kan då vända sig till centralmyndigheten i Sve-

112

Ds 2012:45

Genomförande av direktivet

rige för att få ut uppgift om sökanden är dömd i Sverige. Centralmyndigheten i den medlemsstaten har i vissa fall också en skyldighet att inhämta sådana uppgifter.

Enligt 9 § lagen om belastningsregister har en enskild rätt att på begäran skriftligen få ta del av samtliga uppgifter ur registret om sig själv. Enligt tredje stycket i den bestämmelsen ska en begäran om uppgifter ur registret vara skriftlig och undertecknad av sökanden. Bestämmelsen är enligt vår bedömning tillämplig även när en förfrågan för enskilds räkning kommer via en centralmyndighet i en annan medlemsstat, under förutsättning att centralmyndigheten vidarebefordrar en undertecknad begäran från den enskilde. En enskild i en annan medlemsstat, som vän- der sig till centralmyndigheten i den medlemsstat som han eller hon befinner sig i, har därför samma möjlighet att skriftligen få ta del av samtliga uppgifter ur belastningsregistret om sig själv som en enskild i Sverige. Sverige torde således genom denna re- glering uppfylla de krav direktivet ställer såvitt gäller möjligheten att utge information om förekomsten av fällande domar för nå- got av de brott som avses med direktivet.

Regleringen innebär dock att den enskilde inte har möjlighet att, i enlighet med 9 § andra stycket lagen om belastningsregis- ter, begära ett begränsat registerutdrag om sig själv från Sverige för anställning eller uppdrag i en annan medlemsstat. En sådan lösning kan tyckas otillfredsställande. Inte heller förslaget i prop. 2011/12:163 kommer att innebära en sådan möjlighet eftersom förslaget endast berör myndigheters rätt, inte den enskildes. Att komplettera den i prop. 2011/12:163 förslagna bestämmelsen med motsvarande rätt för enskilda i enlighet med 9 § andra stycket lagen om belastningsregister är inte möjligt då nämnda stycke kräver stöd av vissa särskilt angivna författningar, vilka endast berör inhemska anställningsförhållanden.

För att den enskilde ska ha rätt att begära ett begränsat utdrag även i de fall de rekryteras för anställning eller uppdrag inom yrkesverksamhet eller organiserad frivilligverksamhet i en annan medlemsstat föreslår vi att den av oss föreslagna nya lagen ska vara tillämplig på såväl svenska anställnings- eller uppdragsför-

113

Genomförande av direktivet

Ds 2012:45

hållanden som anställnings- eller uppdragsförhållanden i en an- nan medlemsstat inom EU. Den enskilde som rekryteras för en anställning eller ett uppdrag inom en yrkesverksamhet eller en organiserad frivilligverksamhet i en annan medlemsstat får då samma rätt som den som rekryteras för en anställning eller ett uppdrag i Sverige att få ett begränsat utdrag ur belastningsregist- ret med för anställningen eller uppdraget relevanta brott.

Den av oss föreslagna nya lagen bör vara subsidiär i förhål- lande till andra författningar som styr frågor om registerkontroll. Den nya lagen ska alltså inte tillämpas i de fall det i annan för- fattning finns bestämmelser som reglerar enskilds rätt till regis- terutdrag för anställningsändamål. Detta innebär framförallt att det även fortsättningsvis kommer att vara bestämmelserna i skol- lagen (2010:800), lagen (2007:171) om registerkontroll av perso- nal vid sådana hem för vård eller boende som tar emot barn och lagen (2010:479) om registerkontroll av personal som utför vissa insatser åt barn med funktionshinder, som ska tillämpas i regis- terfrågor som rör dessa verksamheter i Sverige. Det kan särskilt tilläggas att de nämnda lagarna uppfyller de krav direktivet ställer på vilka brott arbetsgivaren ska ges rätt att efterfråga.

Enskildas rätt att få ta del av uppgifter om sig själv ur andra medlemsstaters kriminalregister

Av artikel 6.2 i ECRIS följer att centralmyndigheten i Sverige, när en begäran kommer in från en enskild om att få ut uppgifter om sig själv i en annan medlemsstats kriminalregister, i sin tur får rikta en begäran till den medlemsstats centralmyndighet där personen är eller har varit bosatt eller medborgare. I prop. 2011/12:163 görs bedömningen att en enskild i dessa situationer ska ha rätt att på begäran få ta del av kriminalregisteruppgifter som kan finnas om honom eller henne i den staten. En sådan begäran ska enligt nämnd proposition kunna göras hos central- myndigheten. Vi delar denna bedömning och anser, i likhet med

114

Ds 2012:45

Genomförande av direktivet

vad som angetts i propositionen, att detta kan regleras i förord- ning.

Av artikel 6.3 följer att centralmyndigheten, när en enskild ansöker om uppgifter om sig själv i kriminalregistret hos centralmyndigheten i en annan medlemsstat än den medlemsstat där personen är medborgare ska centralmyndigheten i den med- lemsstat till vilken ansökan riktas ansöka om uppgifter ur krimi- nalregistret hos centralmyndigheten i den medlemsstat där per- sonen är medborgare, för att kunna införa dessa uppgifter i det utdrag som ska tillhandahållas den berörda personen. Bestäm- melser härom kan regleras i förordning.

5.5Preskriptionsregler – artikel 15.2

Bedömning: Sverige uppfyller inte direktivets krav på för- längd preskriptionstid när det gäller normalgraden av brottet utnyttjande av barn för sexuell posering samt brotten köp av sexuell handling av barn och sexuellt ofredande.

Förslag: Vi föreslår att tillämpningsområdet för preskript- ionsbestämmelsen i 35 kap. 4 § andra stycket brottsbalken ut- vidgas till att omfatta samtliga brott enligt 6 kap. 8 § brotts- balken samt brott enligt 6 kap. 9 och 10 §§ brottsbalken.

Skälen för bedömningen och förslaget

Direktivets bestämmelser

I artikel 15.2 i direktivet föreskrivs att medlemsstaterna ska vidta de åtgärder som är nödvändiga för att möjliggöra lagföring av vart och ett av de brott som avses i artiklarna 3, 4.2, 4.3, 4.5, 4.6 och 4.7, samt, när barnpornografi som avses i artikel 2 c i) och ii) har använts, av de grova brott som avses i artikel 5.6 under en tillräckligt lång tidsperiod efter det att offret har uppnått myn- dighetsålder och i en omfattning som motsvarar det berörda

115

Genomförande av direktivet

Ds 2012:45

brottets svårighetsgrad. Artikeln kompletteras av beaktandesats 26, sista meningen, i vilken anges att hur lång den tillräckligt långa tidsperioden för lagföring ska vara bör fastställas i enlighet med nationell lagstiftning.

Ovanstående innebär att samtliga brott som rör sexuella övergrepp, att förmå, rekrytera eller tvinga barn att delta i por- nografiska föreställningar eller i barnprostitution eller att företa sexuella handlingar med en barnprostituerad samt produktion av barnpornografi när avbildningar av barn involverade i verkliga eller simulerade sexuella handlingar eller av ett barns könsorgan för sexuellt syfte, ska omfattas av en förlängd preskriptionstid.

Det kan i sammanhanget nämnas att motsvarande artikel, ar- tikel 8.6, i rambeslutet endast omfattade de allvarligaste brotten (”the most serious of the offences”). Förevarande bestämmelse i direktivet går alltså längre än rambeslutet i denna del.

Gällande rätt

De allmänna bestämmelserna om preskription i svensk rätt finns i 35 kap. brottsbalken. Preskriptionstiden är, enligt 35 kap. 1 § och 4 § första stycket brottsbalken, bestämd till ett visst antal år beroende på det straff som högst kan följa på brottet.

Preskriptionstiden löper enligt huvudregeln viss tid från den dag då brottet begicks. För vissa brott har huvudregeln om ett samband mellan brottets svårhet och preskriptionstidens längd frångåtts. Detta gäller, enligt 35 kap. 4 § andra stycket brottsbal- ken, bl.a. vissa bokföringsbrott och vissa sexualbrott mot barn. När det gäller sistnämnda brott är utgångspunkten för preskrip- tionstidens beräkning den dag målsäganden fyller eller skulle ha fyllt 18 år. Syftet med bestämmelsen är att stärka skyddet för barn och ungdomar som blivit sexuellt utnyttjade.

De sexualbrott som omfattas av 35 kap. 4 § andra stycket brottsbalken är, enligt första punkten, brott enligt 6 kap. 4–6 §§ och 8 § tredje stycket samma balk och försök till sådana brott,

116

Ds 2012:45

Genomförande av direktivet

dvs. våldtäkt mot barn, grov våldtäkt mot barn, sexuellt utnytt- jande av barn, sexuellt övergrepp mot barn, grovt sexuellt över- grepp mot barn samt grovt sexuellt utnyttjande av barn för sexu- ell posering. Enligt andra punkten i paragrafen omfattas brott enligt 6 kap. 1–3 §§ och 12 § brottsbalken eller försök till sådana brott, om brottet begåtts mot en person som inte fyllt arton år. Punkten omfattar således brotten våldtäkt, grov våldtäkt, sexu- ellt tvång, grovt sexuellt tvång, sexuellt utnyttjande av person i beroendeställning, grovt sexuellt utnyttjande av person i bero- ende ställning, koppleri och grovt koppleri. I tredje punkten samma paragraf anges att även brott enligt 16 kap. 10 a § första och femte stycket eller försök till sådana brott omfattas, om brottet avser skildring av barn i pornografisk bild och en till- lämpning av första stycket inte leder till att möjligheten att döma ut påföljd bortfaller senare. Punkten omfattar således barnpor- nografibrott och grovt barnpornografibrott. Enligt fjärde punk- ten i paragrafen omfattas också brott enligt 2 § lagen (1982:316) med förbud mot könsstympning av kvinnor eller försök till såd- ana brott, om brottet begåtts mot en person som inte fyllt arton år. Att märka är att såväl brott av normalgraden som grovt brott omfattas av den förlängda preskriptionstiden beträffande sist- nämnda brott.

Det kan i detta sammanhang också nämnas att bestämmelser- na om åtalspreskription kompletteras med en bestämmelse om absolut preskription (35 kap. 6 § brottsbalken).

Överväganden

Sverige uppfyller till största del redan de krav direktivet ställer avseende vilka brott som ska omfattas av förlängd preskriptions- tid. De gärningar som avses i artiklarna 3.4–3.6, 4.5, 4.6 samt 5.6, med de begränsningar som anges, omfattas således enligt gäl- lande svensk rätt av förlängd preskriptionstid.

De gärningar som beskrivs i artiklarna 3.2 och 3.3, 4.2 och 4.3 samt 4.7 motsvaras i svensk rätt i vart fall av brotten utnyttjande

117

Genomförande av direktivet

Ds 2012:45

av barn för sexuell posering (6 kap. 8 § första och andra styckena brottsbalken), köp av sexuell handling av barn (6 kap. 9 § brotts- balken) och sexuellt ofredande (6 kap. 10 § brottsbalken). Av de nämnda brotten är det, enligt gällande svensk rätt, endast brottet grovt sexuellt utnyttjande av barn för sexuell posering som har en förlängd preskriptionstid. För normalgraden av brottet ut- nyttjande av barn för sexuell posering, köp av sexuell handling av barn och sexuellt ofredande är således preskriptionstiden för närvarande fem år räknat från dagen då brottet begicks. Sverige uppfyller därmed inte direktivets krav såvitt avser nu nämnda brott.

Det kan nämnas att artikel 33 i PC-ES anger en med direkti- vet motsvarande skyldighet angående preskription, även om samtliga brott som fastställs i PC-ES inte ska omfattas av en förlängd preskriptionstid. 2008 års Sexualbrottsutredning har i sitt betänkande (SOU 2010:71) konstaterat att Sverige inte upp- fyller PC-ES krav på förlängd preskriptionstid såvitt avser nor- malgraden av brottet utnyttjande av barn för sexuell posering. Utredningen har därför föreslagit en ändring av 35 kap. 4 § andra stycket brottsbalken innebärande att även normalgraden av brot- tet utnyttjande av barn för sexuell posering ska omfattas av en förlängd preskriptionstid. Den av Sexualbrottsutredningen före- slagna ändringen är relevant även för ett uppfyllande av direkti- vets krav i denna del. Vi delar således den bedömning utredning- en gjort att en ändring av 35 kap. 4 § andra stycket brottsbalken bör ske innebärande att även normalgraden av brottet utnytt- jande av barn för sexuell posering ska omfattas av förlängd pre- skriptionstid. Även försök till angivet brott bör omfattas.

För ett uppfyllande av direktivets krav i artikel 15.2 i övrigt föreslås i denna promemoria att den särskilda preskriptionsbe- stämmelsen i 35 kap. 4 § andra stycket brottsbalken utvidgas till att omfatta även köp av sexuell handling av barn och sexuellt ofredande. Den föreslagna nya preskriptionsbestämmelsen bör också omfatta försök till brott i den utsträckning de är straffbara på försöksstadiet. Det försöksbrott som kommer att omfattas, utöver försök till normalgraden av brottet utnyttjande av barn

118

Ds 2012:45

Genomförande av direktivet

för sexuell posering, är försök till köp av sexuell handling av barn. Det sätt som preskriptionstiden beräknas på enligt 35 kap. 4 § andra stycket brottsbalken tar liksom direktivet sin utgångs- punkt i offrets myndighetsålder.

5.6Interventionsprogram och interventionsåtgärder – artiklarna 22–24.

Artiklarna 22–24 berör bestämmelser om riskbedömning av dömda och icke dömda personer i syfte att fastställa lämpliga interventionsprogram eller interventionsåtgärder. Med intervent- ionsprogram eller interventionsåtgärder avses bl.a. åtgärder eller program för att förhindra att personer begår här aktuella brott eller att se till att adekvat hjälp och behandling finns för dem som begått sådana brott. Nedan ges en närmare redogörelse kring dessa frågor.

5.6.1Förebyggande interventionsprogram eller åtgärder för personer som befarar att de kan begå brott – artikel 22

Bedömning: Det krävs inte några lagändringar för att tillgo- dose de krav som ställs upp i direktivet när det gäller förebyg- gande program eller åtgärder för personer som befarar att de kan begå brott enligt direktivet.

Skälen för bedömningen

Direktivets bestämmelser

I artikel 22 stadgas en skyldighet för medlemsstaterna att vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att personer som befarar att de kan komma att begå något brott enligt artiklarna 3–7 i lämpliga fall kan få tillgång till effektiva interventionsprogram

119

Genomförande av direktivet

Ds 2012:45

eller åtgärder för att bedöma och förebygga risken att brott be- gås. Det kan nämnas att en motsvarande bestämmelse finns i PC-ES artikel 7.

Överväganden

Personer som upplever att de kan vara i riskzonen att begå sexu- ella övergrepp kan, oavsett var i landet de bor, kontakta Centrum för Andrologi och Sexualmedicin (CASM) på Karolinska univer- sitetssjukhuset i Huddinge för att få vård och behandling. CASM har sedan uppstarten av den utåtriktade verksamheten i april 2007 tagit emot och behandlat cirka 300 patienter som oroat sig för att deras sexuella fantasier och tankar ska gå över gränsen. CASM forskar och utvecklar behandlingsmetoder och erbjuder olika former av terapi. Såväl kvinnor som män kan söka sig till kliniken för att lära sig att hantera sin sexuella problema- tik. Det kan bl.a. röra sig om sexuell tvångsmässighet, sexuellt våld eller annan sexualitet som personen upplever som proble- matisk. De sexualmedicinska patienterna kan komma in via re- miss, via egenanmälan eller via andra instanser som CASM sam- arbetar med, t.ex. polisen, frivårdsmyndigheten och socialtjäns- ten. Även andra organisationer, såsom Rädda Barnen och ECPAT (End Child Prostitution, Child Pornography and Traf- ficking in Children for Sexual Purposes) har förmedlat kontakt till CASM för hjälpsökande.

CASM bedriver forskning inom området i syfte att skapa un- derlag för bl.a. diagnostik och behandling. CASM arbetar också preventivt genom att etablera och utveckla behandlingsprogram för personer som genom sina avvikelser utgör en risk för sexuella övergrepp och våldshandlingar. Verksamheten fungerar både som kunskapscentrum och samarbetspartner till myndigheter och organisationer. Hit kan även personal inom hälso- och sjuk-

120

Ds 2012:45

Genomförande av direktivet

vården vända sig för att få information, kunskapsinhämtning, stöd och råd.70

CASM har också nyligen inrättat en hjälptelefonlinje, Pre- venTell, dit personer som har tappat kontrollen över sin sexuali- tet kan vända sig för att få behandling i tid. Hjälptelefonlinjen är en del av den satsning på 120 miljoner kronor som regeringen under perioden 2011–2014 satsar för att förebygga och bekämpa sexuellt våld och andra övergrepp. Av dessa har CASM tilldelats tio miljoner kronor.

Den nya hjälptelefonlinjen ska underlätta tillgängligheten för personer som tappat kontrollen över sin sexualitet att få hjälp och stöd i tid. Hjälptelefonlinjen är nationell och alla som ringer kan vara anonyma. Målet är att få personerna som ringer att söka hjälp på en mottagning. Hjälptelefonlinjen är öppen dygnet runt med möjligheten att lämna meddelande och bli uppringd inom 24 timmar av läkare, sjuksköterska, psykolog eller terapeut som är vana vid att hantera den här typen av problem. Tanken med hjälptelefonlinjen är att kunna nå dem som skulle kunna bli för- övare, innan de faktiskt blir det. Enligt uppgift från CASM har de, sedan hjälptelefonlinjen startades upp, tagit emot cirka fem till tio samtal per dag från hjälpsökande personer. CASM förvän- tar sig att antalet kommer att öka i takt med att hjälptelefonlin- jen blir mer uppmärksammad.71

Andra verksamheter som tar emot samtal från oroliga perso- ner som upplever att de kan komma att begå sexuella övergrepp är bl.a. RFSU och enskilda terapeuter.

Regeringen gav i januari 2010 Statens beredning för medi- cinsk utvärdering (SBU) respektive Socialstyrelsen i uppdrag att genomföra dels en utvärdering av effekterna av behandlingsme- toder för personer som begått eller riskerar att begå sexuella övergrepp mot barn (SBU), dels en kartläggning av förekomsten

70 Information om CASM hämtad från Karolinska Universitetssjukhusets hemsida www.karolinska.se . Därutöver har information erhållits från Stefan Arver, överläkare och klinikchef på Andrologiska enheten, Karolinska sjukhuset.

71 Information om hjälptelefonlinjen PrevenTell hämtad från Karolinska Universitets- sjukhusets hemsida www.karolinska.se . Därutöver har information erhållits från Stefan Arver, överläkare och klinikchef på Andrologiska enheten, Karolinska sjukhuset.

121

Genomförande av direktivet

Ds 2012:45

i Sverige av sådana behandlingsmetoder (Socialstyrelsen). SBU drar i sin rapport Medicinska och psykologiska metoder för att motverka sexuella övergrepp mot barn bl.a. slutsatsen att det sak- nas forskning om förebyggande metoder när det gäller personer som inte begått övergrepp men har en förhöjd risk.72 Socialsty- relsen drar i sin rapport Behandlingsinsatser för personer som har begått eller riskerar att begå sexuella övergrepp mot barn från janu- ari 2011 bl.a. den slutsatsen att vetenskapligt beprövade behand- lingsinsatser bör utvecklas och tillgängliggöras för män, kvinnor och barn som har begått eller riskerar att begå sexuella över- grepp.73 Ärendet bereds vidare inom Socialdepartementet. I sam- band med uppföljningen 2012 av den nationella handlingsplanen mot sexuell exploatering av barn avser regeringen att bedöma behovet av ytterligare åtgärder för att bekämpa sexuell exploate- ring av barn.

Även om det, som framgått av de ovan redovisade rapporter- na, finns utrymme för utveckling när det gäller förebyggande program, görs bedömningen att Sverige lever upp till de krav direktivet ställer såvitt avser förebyggande program eller åtgärder för personer som befarar att de kan begå brott enligt direktivet. Bestämmelserna föranleder således inga lagändringar.

5.6.2Förebyggande insatser – artikel 23

Bedömning: Det krävs inte några lagändringar för att tillgo- dose de krav direktivet ställer upp när det gäller förebyggande insatser.

72Information hämtad från SBU:s rapport Medicinska och psykologiska metoder för att motverka sexuella övergrepp mot barn (maj 2011) s. 14. Rapporten finns tillgänglig på SBU:s hemsida www.sbu.se .

73Information hämtad från Socialstyrelsens rapport Behandlingsinsatser för personer som har begått eller riskerar att begå sexuella övergrepp mot barn (januari 2011) s. 8. Rapporten finns tillgänglig på Socialstyrelsens hemsida www.socialstyrelsen.se .

122

Ds 2012:45

Genomförande av direktivet

Skälen för bedömningen

Direktivets bestämmelser

I artikel 23.1 stadgas att medlemsstaterna ska vidta lämpliga åt- gärder, som utbildning och fostran, i syfte att motverka och minska den efterfrågan som ligger till grund för alla former av sexuella övergrepp mot och sexuell exploatering av barn.

Artikel 23.2 anger att medlemsstaterna ska vidta lämpliga åt- gärder, även via internet, till exempel informationskampanjer och kampanjer för att öka medvetenheten samt forsknings- och ut- bildningsprogram, om lämpligt i samarbete med relevanta orga- nisationer inom det civila samhället och andra aktörer, i syfte att öka medvetenheten och minska risken för att barn faller offer för sexuella övergrepp och sexuell exploatering.

Artikel 23.1 och 23.2 kompletteras av beaktandesats 34 av vil- ken framgår att medlemsstaterna bör fastställa och/eller stärka sina strategier för att förebygga sexuella övergrepp mot barn och sexuell exploatering av barn, inbegripet åtgärder för att motverka och minska den efterfrågan som ligger till grund för alla former av sexuell exploatering av barn, liksom åtgärder för att minska risken för att barn blir offer, med hjälp av information, kam- panjer för att öka medvetenheten samt forsknings- och utbild- ningsprogram. Vidare framgår att medlemsstaterna, vid sådana initiativ, bör inta ett synsätt som värnar om barnets rättigheter samt att det är viktigt att säkerställa att informationskampanjer riktade till barn är lämpade för denna målgrupp och att de är tillräckligt lättbegripliga samt att man bör överväga att införa hjälplinjer/telefonjourer.

I artikel 23.3 stadgas att medlemsstaterna ska främja regel- bunden kompetensutveckling för tjänstemän som kan väntas komma i kontakt med barn som fallit offer för sexuella över- grepp och exploatering, däribland poliser ute på fältet, i syfte att möjliggöra för dem att identifiera och bemöta barn som är offer för brott och barn som eventuellt kan bli offer för sexuella över- grepp eller sexuell exploatering. Artikeln kompletteras av beak-

123

Genomförande av direktivet

Ds 2012:45

tandesats 36 av vilken framgår att personer som i sin yrkesverk- samhet kan väntas komma i kontakt med barn som fallit offer för sexuella övergrepp och sexuell exploatering bör få lämplig utbildning för att kunna identifiera och bemöta sådana brottsof- fer. Av beaktandesatsen framgår vidare att sådan utbildning bör främjas för personer inom följande personalkategorier när de kan väntas komma i kontakt med barn som är brottsoffer: poliser, åklagare, domare och domstolspersonal, personal inom barnhäl- san samt inom hälso- och sjukvården, men även omfatta perso- ner i andra personalkategorier som i sitt arbete kan väntas komma i kontakt med barn som fallit offer för sexuella över- grepp och sexuell exploatering.

Artikel 23 motsvaras i princip av artikel 8.1 (art. 23.1), artikel 6 (23.2) och artikel 5.1 och 2 (23.3) i PC-ES. Det kan också nämnas att med artikel 23 motsvarande bestämmelser även åter- finns i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/36/EU av den 5 april 2011 om förebyggande och bekämpande av männi- skohandel, om skydd av dess offer och om ersättande av rådets rambeslut 2002/629/RIF (människohandelsdirektivet) artikel 18.1–3. Människohandelsdirektivet ska vara infört i svensk rätt senast den 6 april 2013.

Överväganden

Vår bedömning är att kravet är i artikel 23.1 är uppfyllt genom att olika myndigheter genomför informationskampanjer på om- rådet. Som exempel kan nämnas att Brottsoffermyndigheten anordnar temadagar riktade till allmänheten och att Utrikesde- partementet informerar om sexuell exploatering i samband med turism och resande. Regeringen finansierar också genom Sida ett program för att bekämpa sexuell exploatering av barn. En del av projektet är att öka allmänhetens kännedom och medvetande inom området. Vidare har Stiftelsen Allmänna Barnahuset bedri- vit ett särskilt informationsprojekt samt, som ett led i kunskaps- spridningen, gjort en sammanställning av den forskning och den

124

Ds 2012:45

Genomförande av direktivet

kunskap som finns på området inom olika sektorer i samhället. Även Statens medieråd, som har som uppdrag att stärka barn och unga som medvetna medieanvändare och skydda dem från skad- lig mediepåverkan, och Ungdomsstyrelsen, vars uppdrag bl.a. är att förebygga och motverka att ungdomar blir sexuellt utnyttjade på internet, tillhandahåller särskild information kring unga på internet. I sammanhanget kan även lyftas fram det treåriga pro- jekt som BUP-Elefanten har drivit åren 2006–2009 gällande stöd till ungdomar vilka utsatts för övergrepp och sexuell exploate- ring på internet.74 Projektet benämns Onlineprojektet och har haft till syfte att bygga en kunskapsbas om sexuella övergrepp på barn med IT-anknytning.75 Även många ideella organisationer informerar i frågorna.

När det gäller artikel 23.2 är det vår bedömning att Sverige uppfyller kraven även i den artikeln. Av nationella styrdokument för skolan följer att verksamheten i skolan ska utformas i över- ensstämmelse med grundläggande och demokratiska värderingar och att var och en som arbetar i skolan ska främja aktningen för varje människas egenvärde.76 I kursplanerna för de samhällsori- enterande ämnena ingår bl.a. att diskutera och reflektera över begrepp som identitet, sexualitet, kärlek, ansvar och jämställd- het.77 Inom kunskapsområdet behandlas också bl.a. samlevnad, relationer och människosyn så att möjligheten att diskutera vär- defrågor i detta sammanhang utnyttjas. Svensk lagstiftning om grundläggande fri- och rättigheter samt internationella överens- kommelser om mänskliga rättigheter och Barnkonventionen, ska uppmärksammas och ligga till grund för eftertanke och reflekt- ion.

74 BUP-Elefanten är en barn- och ungdomspsykiatrisk specialenhet vid Universitetssjuk- huset i Linköping. Enheten har funnits sedan år 1995 och erbjuder behandling till barn under 18 år som har utsatts för sexuella övergrepp eller fysisk misshandel samt till deras föräldrar.

75En utvärdering av projektet finns bl.a. på http://www.childhood.se/upl/files/13885.pdf .

76Skollagen (2010:800), läroplaner och kursplaner. Se särskilt Läroplanen för grundsko- lan, förskoleklassen och fritidshemmet 2011 (Lgr 11), tillgängliga bl.a. på Skolverkets hemsida www.skolverket.se .

77Se kursplan i grundskolan för biologi och för samhällskunskap, tillgänglig bl.a. på Skolverkets hemsida www.skolverket.se .

125

Genomförande av direktivet

Ds 2012:45

Sex- och samlevnadsundervisningen är ett kunskapsövergri- pande ämne som ingår i kursplanerna för samhällsorienterande ämnen och biologi. Undervisningen ska ge goda kunskaper om sexuell och reproduktiv hälsa samt ge möjlighet till diskussion om attityder, normer och värderingar när det gäller till exempel könsroller, könsidentitet och sexuell integritet. Även om in- formation om riskerna för sexuell exploatering och sexuella övergrepp ska ske i undervisningen inte särskilt är utpekat i styr- dokumenten är det vår bedömning att Sverige uppfyller direkti- vets krav i denna del eftersom information av detta slag ligger väl inom ramen för skolans värdegrund och då särskilt inom kun- skapsområdena för de samhällsorienterande ämnena samt de mål som sex- och samlevnadsundervisningen har.

Till dessa åtgärder kan läggas att det genom olika regeringsbe- slut sker särskilda statliga satsningar med anknytning till inform- ation till barn om riskerna med sexuell exploatering och sexuella övergrepp. Statens medieråd representerar t.ex. Sverige i det europeiska nätverket Insafe, ett samarbete mellan organisationer från ett trettiotal länder som alla arbetar för att sprida kunskap och öka medvetenheten om säkrare användning av internet bland barn och unga. Inom EU-samarbetet driver Statens medieråd ett Safer Internet Centre tillsammans med BRIS och kampanjen Det unga Internet med stöd från Safer Internet Programme. Safer In- ternet Programme riktas främst till lärare, förskollärare, skolper- sonal, fritidsledare men också till andra som arbetar med barn och ungdomar. Det unga internet är en kampanj som Medierådet (1990–2010) drivit i Sverige sedan 2002 och som efter den 1 ja- nuari 2011 drivs av Statens medieråd. I arbetet med Det unga Internet har Statens Medieråd genomfört konferenser och semi- narier runt om i landet som riktat sig till yrkesgrupper som arbe- tar med barn och ungdomar för att ge stöd och inspiration till undervisning och diskussioner kring hur internet och andra me- dier används och bör användas.

År 2008 gav regeringen Myndigheten för skolutveckling i uppdrag att planera och genomföra insatser i syfte att främja jämställdhet i grundskolan och motsvarande skolformer, gymna-

126

Ds 2012:45

Genomförande av direktivet

sieskolan och vuxenutbildningen.78 Den myndigheten har nu lagts ner och det är i stället Skolverket som ansvarar för uppgif- ten. I uppdraget ingår att erbjuda personal i grund- och gymna- sieskolan fortbildning om bl.a. sex- och samlevnadsundervisning. Utgångspunkten för de insatserna ska vara varje flickas och poj- kes rätt till kroppslig och sexuell integritet med respekt för varje människas egenvärde. Fortbildningen ska ge kunskap bl.a. om hur sådana komplexa frågeställningar såsom sexuellt utnyttjande, sexuellt våld och sexuell exploatering, innefattande sådan exploa- tering som sker i nya digitala medier, kan diskuteras med elever ur ett jämställdhets- och rättighetsperspektiv. Uppdraget slut- rapporterades den 21 december 2010.79 Regeringen gav också Skolverket i uppdrag att under åren 2009–2011 genomföra sär- skilda insatser som främjar, stärker och sprider kunskap om sko- lans värdegrund, bl.a. i syfte att öka kunskapen bland elever om deras rättigheter enligt barnkonventionen.80 Uppdraget redovi- sades i april 2011. Skolverket har inom ramen för uppdraget sam- lat information om skolans värdegrund på ett lättillgängligt sätt på Skolverkets webbplats. En uppföljande studie av skolornas värdegrundsarbete är genomförd liksom framställning av två olika stödmaterial.81

Regeringen gav också i september 2008 Ungdomsstyrelsen i uppdrag att göra en studie bland unga i åldern 13–25 år. Studien skulle belysa erfarenheter av och attityder till exponering av sex- uell natur och sexuellt utnyttjande via interaktiva medier som internet samt om erfarenheter av och attityder till sexuella tjäns- ter mot ersättning.82 I uppdraget ingick bl.a. också att analysera om den digitala tekniken och dess möjligheter kan ha påverkat attityderna till sexuell exponering och att sälja sexuella tjänster

78Regeringens beslut den 12 juni 2006 (U2006/9049/S).

79Redovisningen av uppdraget finns bl.a. på http://www.skolverket.se/.

80Regeringsbeslut den 29 april 2009 (U2009/2848/S).

81Information hämtad från skolverkets hemsida www.skolverket.se . Material om skolans värdegrund finns samlat under värdegrundsportalen www.skolverket.se/vardegrund . Här finns information om aktuell forskning, stödmaterial, reportage och intervjuer med anknytning till demokrati- och jämställdhetsfrågor samt frågor som rör mänskliga rättig- heter.

82Regeringens beslut den 11 september 2008 (IJ 2008/1824/UF).

127

Genomförande av direktivet

Ds 2012:45

bland unga samt att ta fram ett metodmaterial som skulle kunna användas av lärare och andra aktörer som arbetar med personer i åldern 13–25 år. Därutöver ingick även att ta fram utbildningar som riktade sig till personal som arbetar med barn och ungdomar och som har en samordnande och utvecklande roll för fritids- verksamhet, skola och andra relevanta kommunala verksamheter. Uppdraget att kartlägga ungas erfarenheter av och attityder till sexuell exponering och exploatering via internet och andra inter- aktiva medier utgör en del i Handlingsplanen mot prostitution och människohandel för sexuella ändamål.83 Uppdraget redovisades under hösten 200984 och utbildningarna påbörjades under våren 2010.

Ungdomsstyrelsen har också inom ramen för uppdraget tagit fram ett metodmaterial gällande ungas erfarenhet av sexuell ex- ponering och exploatering på Internet, Ses offline?, som bl.a. ska användas av lärare i högstadie- och gymnasieskolor. Därutöver har Ungdomsstyrelsen, tillsammans med Stiftelsen Allmänna Barnhuset, tagit fram en vägledning, Men fråga mig bara, om sexuell exploatering i samarbete med experter på området. Väg- ledningen är avsedd att användas t.ex. inom skolan, i fritidsverk- samheter och i ungdomsorganisationer. Ungdomsstyrelsen och Stiftelsen Allmänna Barnahuset anordnar även seminarier utifrån vägledningens tema.

Artikel 23.3 stadgar också en skyldighet för medlemsstaterna att främja regelbunden kompetensutveckling för tjänstemän som kan förväntas komma i kontakt med offer och potentiella offer för sexuella övergrepp och sexuell exploatering.

Av regeringens nationella handlingsplan mot sexuell exploate- ring av barn framgår att förmedling av kunskap till olika yrkes- grupper och särskilda utbildningsinsatser på området är en högt prioriterad fråga. Även regeringens handlingsplan från år 2009 mot prostitution och människohandel för sexuella ändamål be- handlar frågan.

83Skr. 2007/08:167.

84Se Ungdomsstyrelsens skrift 2009:9.

128

Ds 2012:45

Genomförande av direktivet

I handlingsplanen mot prostitution och människohandel gavs Socialstyrelsen i uppdrag att ta fram ett metodmaterial riktat till personal inom bl.a. hälso- och sjukvården, socialtjänsten, skyd- dade boenden och på ungdomsmottagningar. Syftet med upp- draget var att höja kompetensen avseende problematiken kring personer som befinner sig i prostitution. Uppdraget redovisades i mars 2011 och utmynnade bl.a. i utbildningsmaterial om prosti- tution och människohandel för sexuella ändamål, ett för barn och unga samt ett för vuxna. Fokus i materialet ligger på stöd, skydd och hjälp till utsatta personer. I utbildningsmaterialen ges en översikt över problematiken och kunskapsläget om prostitut- ion och människohandel för sexuella ändamål. Här beskrivs också hur man kan identifiera, bemöta och samtala med enskilda i syfte att ge dem adekvat stöd.85 Därutöver har Socialstyrelsen ett kontinuerligt uppdrag som syftar till att ta fram kunskapsun- derlag som stärker socialtjänstens arbete med barn och unga i utsatta situationer. En särskild utredare har haft i uppdrag att analysera och lämna förslag till hur de statliga resurser som i dag avsätts till socialtjänstens verksamhetsområde på bästa sätt kan bidra till att stödja kunskapsutvecklingen inom området.86

Stiftelsen Allmänna Barnahuset har genom särskilda rege- ringsuppdrag åren 2004–2008 stått för en kunskapsförmedling kring sexuell exploatering av barn och ungdomar bl.a. till olika yrkesgrupper. Stiftelsen har i det arbetet tagit fram en förkortad version av betänkandet SOU 2004:71, Sexuell exploatering av barn i Sverige.

Regeringen har under åren 2006–2009 gett ekonomiskt stöd till uppbyggnaden av Barnrättsakademin vid Örebro universitet. Barnrättsakademin, som är knuten till institutionen för juridik, psykologi och socialt arbete, verkar för att stärka kunskapen om barnets rättigheter bland beslutsfattare och yrkesverksamma vars

85 Information om utbildningsmaterialet finns på Socialstyrelsens hemsida www.socialstyrelsen.se .

86 Utredningen om nya former för stöd till kunskapsutvecklingen inom socialtjänsten (S 2007:08). Se även prop. 2006/07:129.

129

Genomförande av direktivet

Ds 2012:45

arbete rör barn, t.ex. jurister, lärare, sjukvårdsanställda, socialar- betare och samhällsplanerare.

I sammanhanget kan också nämnas de särskilda jämställdhets- insatser i skolan som Skolverket ansvarar för och där personal i skolan ska ges fortbildning i frågor om bl.a. sexuell exploatering och sexuella övergrepp.

Regeringen gav i maj 2007 Brottsoffermyndigheten i uppdrag att utforma och att i samråd med berörda myndigheter genom- föra ett utbildningsprogram för ett förbättrat bemötande av sex- ualbrottsoffer. Utbildningsprogrammet riktade sig till polis- myndigheter, åklagarkamrar och domstolar. När barn är offer för sexualbrott skulle programmet särskilt fokusera på att öka kun- skapen om barns särskilda utsatthet och behov vid dessa brott. Uppdraget redovisades den 1 oktober 2009.

I september 2008 fick Brottsoffermyndigheten i uppdrag att, i samråd med RPS, Åklagarmyndigheten, Domstolsverket och Migrationsverket, utforma och genomföra ett utbildningspro- gram för att öka kompetensen i frågor som rör prostitution och människohandel för sexuella ändamål. Utbildningsprogrammet riktade sig till personal inom polisen, Åklagarmyndigheten, domstolsväsendet och Migrationsverket. Syftet med programmet var att förbättra kunskapen om de bakomliggande mekanismer som påverkar förekomsten av prostitution och människohandel för sexuella ändamål, samt att förbättra bemötandet av de perso- ner som utsatts för prostitution och människohandel för sexuella ändamål. Uppdraget redovisades i december 2010.

Som ett led i regeringens arbete för att förebygga och be- kämpa mäns våld mot kvinnor gavs Brottsoffermyndigheten i maj 2011 i uppdrag att vidareutveckla och genomföra ett utbild- ningsprogram för bättre bemötande av sexualbrottsoffer i sam- band med polisanmälan, förundersökning och rättegång. Utbild- ningsprogrammet ska riktas till personal inom länspolismyndig- heterna, Åklagarmyndigheten, Sveriges Domstolar och till advo- kater. Utbildningen ska specifikt fokusera på barn och ungdo- mars särskilda utsatthet och behov vid dessa brott, rättskedjeper- spektivet samt på samverkan med berörda aktörer såväl inom

130

Ds 2012:45

Genomförande av direktivet

som utanför rättsväsendet i sexualbrottsmål. Uppdraget ska slut- redovisas senast den 15 juni 2014.

RPS har haft regeringens uppdrag att säkerställa att det inom varje polismyndighet finns tillgång till kvalificerad kompetens att förebygga och utreda mäns våld mot kvinnor och våld riktat mot barn samt att vidta åtgärder för att säkerställa att all personal som utreder ärenden med barn som utsatts för brott, genomgår för arbetsuppgifterna särskilt anpassad utbildning. RPS arbetar med uppdraget inom projektet Brott i nära relation, vilket pro- jekt har som mål att långsiktigt minska brottsligheten i nära re- lationer samt höja kompetensen att utreda sådana brott. Som en del i projektet har en ny och mer omfattande utbildning i tre steg för barnutredare tagits fram. RPS har också, i samarbete med polismyndigheterna, andra myndigheter i rättskedjan samt frivil- ligorganisationer, tagit fram en operativ handbok för polisens arbete med brott i nära relationer. Därutöver har en webbaserad interaktiv utbildning tagits fram samt har bl.a. en informations- satsning till allmänheten gått ut från Polisen för att öka anmäl- ningarna och minska mörkertalen. RPS har också inlett ett sam- arbete med RFSL i syfte att poliser ska bli bättre på bemötande och på att uppmärksamma våld. För att satsningen ska genomfö- ras fullt ut på polismyndigheterna har varje polismyndighet ut- sett kontakt- och införandeansvariga.

Regeringen gav också den 23 oktober 2008 i uppdrag åt RPS att, i samverkan med Åklagarmyndigheten, Rättsmedicinalverket och Socialstyrelsen, ta fram gemensamma nationella riktlinjer för samverkan vid utredningar kring barn som misstänks vara utsatta för brott. Syftet med de gemensamma nationella riktlinjerna är enligt uppdraget att säkerställa att samverkan vid utredningar kring barn sker på ett effektivt och rättssäkert sätt, med barnets bästa i fokus. I uppdraget ingick vidare att låta utvärdera verk- samheter där myndigheter samverkar i gemensamma lokaler vid utredningar kring barn som misstänkts vara utsatta för brott. Syftet med utvärderingen var att ta fram underlag för bedömning av om utredningarna anpassats till barnens behov och om un- derlagen för rättsprocessen och för samhällets fortsatta insatser

131

Genomförande av direktivet

Ds 2012:45

förbättrats. Projketet utvärderades 2010. Arbetet med detta fort- går ute i myndigheterna där RPS framförallt trycker på samver- kan mellan aktörerna.

Regeringen gav därutöver RPS i uppdrag att mellan år 2011 och 2013 genomföra en informationskampanj om brott i nära relationer, hedersrelaterat våld och förtryck. Syftet är att fler brott ska anmälas och att mörkertalet ska minska. Målgrupperna är både personer som är direkt utsatta för brott och de som be- vittnar brott.

Vidare anordnas det inom rättsväsendet utbildningar i frågor om övergrepp mot barn där målsättningen är bl.a. ökade kun- skaper hos personal vars arbete berör barn. Utbildning i frågor om övergrepp mot barn ingår t.ex. i Åklagarmyndighetens grundutbildning. För att ge åklagarna fördjupade kunskaper om våld och sexuella övergrepp mot barn anordnas sedan år 2004 utbildningen Övergrepp mot barn, bestående av ett basblock och två fortsättningskurser. I myndighetens vidareutbildning finns bl.a. kursen Brott och bevissäkring i IT-miljö som omfattar barn- pornografibrott. I specialistutbildningen finns bl.a. kurserna Övergrepp mot barn, del I–III, vilka syftar till att ge åklagarna fördjupade kunskaper avseende våld och sexuella övergrepp mot barn. Som vägledning och stöd för åklagare vid handläggning av förundersökningar vid övergrepp mot barn, har Åklagarmyndig- heten tagit fram handboken Handläggning av ärenden rörande övergrepp mot barn. I den anges olika utgångspunkter för hand- läggningen, bl.a. att förundersökningen ska handläggas skynd- samt, att åklagaren ska vara aktiv som förundersökningsledare och att utredningar om övergrepp mot barn ska lottas på ett be- gränsat antal specialiserade åklagare. Åklagarmyndigheten har också sammanställt en rättspromemoria som hjälp för åklagare som handlägger ärenden om barnpornografibrott. Promemorian behandlar frågor som rör bl.a. förundersökningen och rätte- gången vid dessa brott.

Domstolsverket har, för anställda inom Sveriges Domstolar, arrangerat såväl utbildningar som kunskapskonferenser om barnpornografi, sexualbrott mot barn och sexuell exploatering av

132

Ds 2012:45

Genomförande av direktivet

barn, bl.a. tillsammans med ECPAT Sverige. Sexualbrott mot barn har också behandlats i specialiseringsprojektet Humanjuri- dik. Under 2006 och 2007 genomförde Domstolsverket tillsam- mans med Åklagarmyndigheten en gemensam utbildning om människohandel för åklagare, domare och advokater. Också Sve- riges Domstolar har fått i uppdrag att redovisa åtgärder som har vidtagits för att säkerställa att det hos personal vars arbete berör barn finns erforderlig kunskap om barns rättigheter, utveckling och behov samt hur utbildningsinsatser i frågor som rör barn kvalitetssäkras och hur kompetensen bibehålls över tid.

Därutöver kan nämnas Barnskyddsutredningen (SOU 2009:68) i vilken föreslås en rad åtgärder för att stärka skyddet för barnen, bl.a. föreslås en åtstramning av tidpunkten för anmä- lan till att avse redan tidpunkten när den anmälningsskyldige misstänker att ett barn far illa. Därutöver föreslås ett flertal andra åtgärder till skydd för barn och unga. Det kan i samman- hanget även nämnas att regeringen har för avsikt att skärpa såväl det förebyggande arbetet som kontroll och uppföljning i dessa delar för att stärka kvaliteten. Sammanlagt kommer regeringen att satsa 200 miljoner kronor årligen fram till 2015 och därefter 182 miljoner kronor årligen för att stärka skyddet för utsatta barn.

Det ska i sammanhanget också poängteras att många organi- sationer inom den organiserade frivilligverksamheten bedriver ett omfattande arbete för att öka kunskapen och minimera ris- ken för övergrepp inom sina respektive verksamheter. T.ex. så har Riksidrottsförbundet sedan ett tiotal år tillbaka arbetat aktivt för att motverka sexuella övergrepp inom idrottsrörelsen. I mars 2011 beslutade Riksidrottsförbundet också om en policy mot sexuella övergrepp. Svenska Scoutrådet och Svenska Scoutför- bundet anordnade i mars 2012 ett seminarium om övergrepp mot barn och unga inom föreningslivet. Svenska Scoutrådet och Svenska Scoutförbundet har också utarbetat en webbkurs - Trygga Möten webbkurs - som är framtagen för alla som jobbar med barn och unga och som handlar om att skapa en trygg och säker verksamhet fri från övergrepp. I kursen får man bland an-

133

Genomförande av direktivet

Ds 2012:45

nat kunskap om hur man skapar en trygg miljö för barn och ungdomar, hur man förebygger övergrepp och hur man beter sig om man tror att någon far illa.87 Även Svenska kyrkan har utar- betat riktlinjer för att bemöta och förebygga sexuella övergrepp mot barn. Också andra trossamfund och föreningar bedriver ett omfattande arbete för att förebygga sexuella övergrepp mot barn.

Mot bakgrund av ovanstående är det, även om det finns ut- rymme för ytterligare insatser på området, vår bedömning att Sverige lever upp till åtagandena i artikel 23 i direktivet. Be- stämmelsen föranleder således inga lagändringar.

5.6.3Frivilligt deltagande i interventionsprogram eller interventionsåtgärder inom ramen för eller efter det straffrättsliga förfarandet – artikel 24

Bedömning: Det krävs inte några lagändringar för att tillgo- dose de krav direktivet ställer upp när det gäller förebyg- gande, behandlande eller deltagande i interventionsprogram eller interventionsåtgärder inom ramen för eller efter det straffrättsliga förfarandet.

Skälen för bedömningen

Direktivets bestämmelser

Artikel 24 behandlar frågor om deltagande i interventionspro- gram eller interventionsåtgärder inom ramen för eller efter det straffrättsliga förfarandet.

I artikel 24.1 anges att medlemsstaterna, utan att det påverkar tillämpningen av interventionsprogram eller interventionsåtgär- der som fastställs av behöriga rättsliga myndigheter enligt nat- ionell lag, ska vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säker-

87 Se Svenska scoutrådets hemsida för ytterligare information, www.scout.se .

134

Ds 2012:45

Genomförande av direktivet

ställa att effektiva interventionsprogram eller interventionsåtgär- der finns tillgängliga för att förhindra och minimera riskerna för upprepade brott av sexuell natur mot barn. Sådana program eller åtgärder ska enligt artikeln vara tillgängliga när som helst under de straffrättsliga förfarandena, både i och utanför fängelset, i enlighet med nationell lagstiftning. Artikeln förtydligas i beak- tandesatserna 37 och 38 av vilka framgår att det ska röra sig om frivilliga program och åtgärder som ska föreslås förövare och att det inte inverkar på åtgärder som de rättsliga myndigheterna kan ålägga förövare att genomgå samt att programmen och åtgärder- na inte ska tillhandahållas som någon automatisk rättighet och att det är upp till medlemsstaterna att avgöra vilka program som är lämpliga.

Artikel 24.2 anger att interventionsprogrammen eller inter- ventionsåtgärderna ska vara anpassade efter de speciella utveckl- ingsbehoven hos barn som gör sig skyldiga till sexualbrott.

Enligt bestämmelsen i artikel 24.3 ska medlemsstaterna vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att a) personer som är föremål för straffrättsliga förfaranden för något av de brott som avses i artiklarna 3–7, på villkor som varken är till för- fång för eller strider mot rätten till försvar eller mot kravet på en rättvis och opartisk rättegång, och som särskilt är förenliga med principen om oskuldspresumtionen, och b) personer som har dömts för något av de brott som avses i artiklarna 3–7, kan få tillgång till de interventionsprogram eller interventionsåtgärder som avses i punkt 1.

I artikel 24.4 anges att medlemsstaterna ska vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att de personer som avses i punkt 3 blir föremål för bedömning av vilken fara de utgör och eventuella risker för återfall i brott enligt artiklarna 3–7, i syfte att fastställa lämpliga interventionsprogram eller åtgärder. Av beaktandesats 39 framgår att formerna när det gäller sådana bedömningar ska vara förenliga med medlemsstaternas interna procedurer.

Av bestämmelsen i artikel 24.5 framgår att medlemsstaterna ska vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att de personer som avses i punkt 3, och som fått förslag om interventionspro-

135

Genomförande av direktivet

Ds 2012:45

gram eller åtgärder, får a) fullständig information om skälen till erbjudandet, b) samtycker till deltagande i programmet eller åtgärden med fullständig kännedom om omständigheterna och c) kan vägra och, när det gäller dömda personer, blir informerade om de möjliga följderna av sådan vägran.

Bestämmelserna i artikel 24 motsvaras i huvudsak av artiklar- na 15.1 (24.1), 16.3 (24.2), 16.1-2 (24.3), 15.3 (24.4) och 17 (24.5) i PC-ES.

Överväganden

I betänkande av Utredningen om kunskaper om sexuellt exploa- terade barn i Sverige, Sexuell exploatering av barn (SOU 2004:71), konstaterades att förövare som inte har dömts har mycket små möjligheter att få adekvat behandling och att detta också gäller såväl inom den öppna som den slutna psykiatrin.88 I regeringens nationella handlingsplan mot sexuell exploatering av barn togs denna slutsats från utredningen upp särskilt. I hand- lingsplanen angavs att en kartläggning skulle ske av vilka insatser som finns tillgängliga för personer som har begått eller riskerar att begå sexualbrott mot barn, samt en utvärdering av effekterna av dessa. Ett sådant uppdrag lämnades också till Statens bered- ning för medicinsk utvärdering (SBU) och Socialstyrelsen ge- nom ett regeringsbeslut den 28 januari 2010.89 Socialstyrelsens uppdrag var att kartlägga de behandlingar som ges till personer som begår eller riskerar att begå sexuella övergrepp mot barn medan SBU:s uppdrag innebar att genomföra en utvärdering av effekterna av behandlingsmetoderna. Enligt uppdraget skulle Socialstyrelsen i sin kartläggning lägga tyngdpunkten på vilka insatser som finns tillgängliga för personer som inte är föremål för åtgärder inom ramen för t.ex. kriminalvård eller sluten ung- domsvård.

88SOU 2004:71 s. 23.

89Regeringens beslut den 28 januari 2010 (S2010/886/SF).

136

Ds 2012:45

Genomförande av direktivet

Av Socialstyrelsens rapport kan utläsas att den behandling som används i Sverige främst är olika former av terapi. Det kan vara individuell terapi, gruppterapi, psykodynamiskt inriktad terapi, kognitiv beteendeterapi och stödsamtal. Farmakologisk eller medicinsk behandling för att dämpa sexualdriften (kemisk kastrering) har också praktiserats, även om behandlingsmetoden är sällsynt i Sverige.

Behandling utanför påföljdssystemet bedrivs framförallt inom ramen för hälso- och sjukvården. I sammanhanget bör framhållas det arbete som bedrivs vid Centrum för Andrologi och Sexual- medicin (CASM) vid Karolinska universitetssjukhuset. Kliniken tar emot patienter från hela landet som är i riskzonen för att begå sexualbrott. Inget hindrar att också personer som redan står under åtal eller i övrigt inom ramen för en pågående straffpro- cess för ett sexualbrott, får behandling vid CASM, så sker också. För häktade personer kan det dock, särskilt med tanke på de restriktioner som ofta följer med häktningen, i praktiken vara svårgenomförbart.

Behandlingsmetoder för personer som begår eller riskerar att begå sexualbrott finns, som nedan redogörs för, utvecklade men det är tydligt att det i praktiken till allra största delen alltjämt är dömda personer som är föremål för åtgärderna. Ett skäl till detta är naturligtvis att det torde finnas ett stort mörkertal inom om- rådet, t.ex. på grund av omständigheter som skuld- och skam- känslor och självförnekelse hos den som begått ett brott av detta slag eller riskerar att göra det. Det är då först och främst i sam- band med ett straffprocessuellt förfarande som ett behandlings- behov uppdagas. Det förekommer dock att personer som inte har blivit dömda för ett sexualbrott söker vård på egen hand. Vid den numera ökade tillgängligheten till hjälp, t.ex. via hjälptele- fonlinjen PrevenTell, är det också rimligt att förvänta sig att fler söker hjälp (se nedan samt avsnitt 5.6.1).

Som ovan beskrivits (se avsnitt 5.6.1) utreder, diagnostiserar och behandlar CASM personer som upplever att de är i riskzo- nen att förgripa sig sexuellt på barn eller vuxna. Syftet är primärt att arbeta förebyggande för att förhindra sexuella övergrepp och

137

Genomförande av direktivet

Ds 2012:45

därmed minska antalet offer. Patienterna kan söka hjälp på egen hand, komma in på remiss från psykiatrin, primärvården, före- tagshälsovården, privata psykoterapeuter eller via polis eller soci- altjänst. Personer med upplevd risk att begå sexualbrott erbjuds att genomgå ett omfattande program med intervjuer och tester. Utifrån den bedömningen påbörjas en KBT-behandling inriktad på sociala färdigheter. CASM erbjuder även affektfokuserad psykoterapi. Såväl gruppterapi som individuell terapi ges. I kom- bination med nämnda behandlingar ger CASM vid behov även farmakologisk behandling. Därutöver erbjuder CASM behand- ling för dömda som avtjänat sitt straff. Verksamheten bedrivs inom ramen för försöksutskrivningen från Frivården. Uppfölj- ning sker av samtliga behandlade inom CASM. Uppföljningen är individuellt anpassad och pågår mellan ett halvt till ett år efter avslutad behandling. CASM har också nyligen inrättat en hjälp- telefonlinje, PrevenTell, som ska underlätta tillgängligheten för personer som tappat kontrollen över sin sexualitet att få hjälp och stöd i tid (se avsnitt 5.6.1).90

För dömda personer bedrivs insatser av aktuellt slag framför- allt inom ramen för Kriminalvårdens verksamhet. För personer som dömts för sexualbrott till rättspsykiatrisk vård enligt lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård ges behandling inom ramen för placeringen på en rättspsykiatrisk klinik. Behandlingen inom rättspsykiatrin är individuell och innebär psykodynamisk eller kognitiv beteendeterapi i form av enskilda samtal utifrån den enskildes behov och problem. Även läkemedelsbehandling före- kommer. För unga förövare bedrivs behandling inom ramen för socialtjänstens och Statens Institutionsstyrelses (SiS) arbete (LVU-vård).

Under 2000-talet har relations- och samlevnadsprogrammet, ROS, fått ett brett genomslag i behandlingen av sexualbrottsför-

90 Information hämtad från CASM:s hemsida www.karolinska.se samt från Socialstyrel- sens rapport Behandlingsinsatser för personer som har begått eller riskerar att begå sexuella övergrepp mot barn, tillgänglig bl.a. på Socialstyrelsens hemsida www.socialstyrelsen.se . Därutöver har information lämnats av Stefan Arver, överläkare och klinikchef på Andro- logiska enheten, Karolinska sjukhuset.

138

Ds 2012:45

Genomförande av direktivet

övare inom Kriminalvården. Behandlingsmetoden är ett kogni- tivt program som är såväl psykodynamiskt som beteendeterapeu- tiskt. Deltagande i programmet sker i form av gruppsessioner med rollspel och uppgifter som ska lösas och/eller individuell behandling. Programmet löper i 18–28 veckor vid 36–56 till- fällen, eller sammanlagt 153–168 timmar, i grupper om sex till åtta deltagare. Det individuella programmet omfattar cirka 60 timmar. Programmet leds av två gruppledare, varav minst en är psykolog/psykoterapeut. Därtill krävs programledarutbildning i ROS. Behandlingen finns tillgänglig såväl i Frivården över hela landet som i anstalt. Den syftar till att identifiera den dömdes riskfaktorer för att återfalla i brott. Metoden har även ett upp- följningsprogram. Deltagarna i programmet gör tester såväl före som efter behandlingen för att det i efterhand ska vara möjligt att utvärdera programmets effekter för den enskilda individen.91

Det finns även ett särskilt anpassat program av ROS för unga förö- vare (se nedan).92

Det kan i sammanhanget också nämnas att CASM och Kri- minalvården för närvarande håller på att utveckla ett gemensamt program för internerade sexualbrottsförövare. Därutöver pågår diskussioner mellan CASM och Kriminalvården om en helt ny verksamhet innebärande att personal från CASM ska åka ut till anstalter i hela Sverige för att arbeta med sexualbrottsförövare.93

När det gäller kravet att för barn som begår sexualbrott till- handahålla särskilda anpassade program eller åtgärder har Social- tjänsten ett övergripande ansvar. Socialstyrelsen utövar tillsyn över verksamheten. Statens Institutionsstyrelse har på ett par låsta avdelningar på sina institutioner behandling av förövare av sexualbrott. Ungdomarna på den slutna avdelningen får en kom- binerad behandling som består av ett lösningsfokuserat förhåll- ningssätt. Där ingår exempelvis Aggression Replacement Trai-

91 Information om ROS-programmet hämtad från Kriminalvårdens hemsida www.kriminalvarden.se .

92Information hämtad från Socialstyrelsens rapport Behandlingsinsatser för personer som har begått eller riskerar att begå sexuella övergrepp mot barn, s. 23.

93Information om samarbete mellan Kriminalvården och CASM lämnad av Stefan Arver, överläkare och klinikchef på Andrologiska enheten, Karolinska sjukhuset.

139

Genomförande av direktivet

Ds 2012:45

ning (ART) som är en färdighetsträning och ilskekontroll och moralträning. Dessutom får de individuell terapi, sex- och sam- levnadsundervisning och gängse skolundervisning. Frigivna och deras familjer får träffa en familj- och nätverksledare två veckor, tre månader eller sex månader efter frisläppandet för att kontrol- lera om utslussningsplanen, skolgången etc. har fungerat.

Statens Institutionsstyrelse har också en öppen avdelning i södra Sverige för pojkar mellan 13 och 21 år som har begått sex- uella övergrepp. Pojkarna är omhändertagna enligt lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga. Den öppna avdel- ningen tar även emot pojkar som är placerade av socialtjänsten enligt Socialtjänstlagen (2001:453). Behandlingsinsatserna på den öppna avdelningen kallas integrativ modell. Den består av be- handlingsprogrammet ROS, individualterapi och ett eget utarbe- tat program kallat identitet och sexualitet. ROS- programmet som i första hand används inom Kriminalvården har i detta fall anpassats för ungdomar. Flickor som agerar sexuellt mot barn eller har dömts för sexuella övergrepp placeras på hem för ung- domar med blandad problematik. Behandling som är specifik för sexualbrott erbjuds inte till flickor.

Barn som förgripit sig sexuellt kan få professionell hjälp via barn- och ungdomspsykiatriska kliniker (BUP). Det finns två specialenheter i landet som kan ta emot barn och ungdomar med sexuell beteendeproblematik för bedömning och behandling. BUP Grinden i Stockholm och BUP-Elefanten i Linköping. Be- handlingsinsatserna består av insatser baserade på beteendeträ- ning och information t.ex. pedagogisk gruppbehandling, indivi- duellt utformad behandling eller samtalsterapi baserad på kogni- tiv beteendeterapi. Uppföljning av hur barnen förändrats efter behandlingsinsatserna görs en till två gånger under det första året.

Här ska också nämnas att det i södra Sverige finns en privat aktör som sedan 2005 specialiserat sig på barn och ungdomar med sexuell övergreppsproblematik. Övergripande mål för verk- samheten är att förhindra att barnen och ungdomarna begår fler sexuella övergrepp, bl.a. genom att barnen lär sig att uppfatta

140

Ds 2012:45

Genomförande av direktivet

risksignaler och kontrollera sitt beteende. Hemmet har hela Sve- rige som upptagningsområde. Företaget erbjuder såväl öppen- vård som HVB samt mellanboende. Behandlingsmetoderna som erbjuds är individuellt anpassade med inslag av offerempati, traumahantering och relationsfärdigheter. I öppenvården möts både flickor och pojkar och deras föräldrar i gruppverksamheter med kognitiv beteendeterapi och dialektisk beteendeterapi (KBT och DBT) som grund.94

Socialstyrelsen har, som tidigare nämnts, i sin rapport Be- handlingsinsatser för personer som har begått eller riskerar att begå sexuella övergrepp mot barn dragit slutsatsen att vetenskapligt beprövade behandlingsinsatser för personer som begått eller riskerar att begå sexuella övergrepp bör utvecklas och tillgänglig- göras. Därutöver kan tilläggas att också viss brist avseende be- handling av häktade personer kan föreligga. Även om den tid någon sitter häktad oftast är förhållandevis kort kan det ändock vara lämpligt att överväga att förbättra även den möjligheten. En sådan fråga kan lämpligen övervägas i samband med att regering- ens handlingsplan mot sexuell exploatering ses över. Mot angi- ven bakgrund är det vår bedömning att Sverige uppfyller de krav direktivet ställer upp i artiklarna 24.1–24.3.

När det gäller kraven i artikel 24.4 avseende risk- och åter- fallsbedömning kan anföras att Kriminalvården regelmässigt genomför sådana. Olika s.k. kliniska checklistor används då som strukturerade hjälpmedel. Checklistorna är anpassade efter brottstyper. Beträffande sexualbrott används instrumenten Vi- olence Risk Scale: Sexual Offenders (VRS:SO) eller STAB- LE/ACUTE.95 Riskbedömningar ska regelmässigt ske i samband med att personutredning görs på uppdrag av domstol när åtal har väckts.96 Riskbedömningar sker även i samband med straffverk-

94Information om behandling av unga förövare är hämtad från Socialstyrelsens rapport

Behandlingsinsatser för personer som har begått eller riskerar att begå sexuella övergrepp mot barn, s. 23.

95Se bl.a. Kriminalvårdens rapport Matchningen av klienter till ROS Våld i nära relationer och sexualbrott 2008-2010, Strategiområde 8.

96Se Kriminalvårdens föreskrifter och allmänna råd om personutredning och yttrande i brottmål, KVFS 2011:4.

141

Genomförande av direktivet

Ds 2012:45

ställighet i anstalt när en verkställighetsplan upprättas. En sådan plan upprättas för samtliga som verkställer fängelsestraff. Det kan också anföras att Kriminalvården regelbundet utvärderar sina behandlingsmetoder. Därvid sker dels en uppföljning av varje klient som tagit del av behandling dels en övergripande utvärde- ring av effekten av behandlingsmetoderna.

En särskild form av utvärdering är den som skett inom SBU inom ramen för det regeringsuppdrag som redovisats i det före- gående. SBU har haft i uppdrag att undersöka de vetenskapliga effekterna av olika behandlingsmetoder för att förebygga sexu- ella övergrepp mot barn. SBU konstaterar i sin utvärdering att det finns ett stort behov av välgjorda studier som utvärderar den övergreppsförebyggande effekten av behandling för vuxna som begått sexuella övergrepp mot barn. För att kunna bedöma ef- fekten av behandling måste också, enligt SBU, större, slumpvisa och kontrollerade studier på flernationell nivå genomföras, i vilka studier Sverige bör delta både för att bygga upp en nationell kompetens och för att kunna väga in omständigheter som är specifika för Sverige. SBU konstaterar vidare att välgjorda stu- dier som utvärderar psykologiska behandlingar för barn med sexuella problembeteenden är nödvändiga för att förbättra det bristfälliga kunskapsunderlag som finns i dag. Detsamma gäller enligt SBU för ungdomar som begått sexuella övergrepp mot barn, även om kunskapsläget där är något bättre. Nuvarande kunskapsläge om brottsförebyggande effekter av insatser för personer som riskerar att begå sexuella övergrepp mot barn är enligt SBU otillräckligt eftersom effektstudier helt saknas på området. SBU anför dock att det finns studier som tyder på att dessa personer kan nås för olika potentiellt verksamma insatser. Enligt SBU bör framtida studier, förutom brott, mäta föränd- ringar i relevanta riskfaktorer under behandlingens gång ef- tersom ett sådant förfarande kan öka den statistiska styrkan och förkorta uppföljningstiderna samt även ge information om vilka specifika mekanismer som bidrar till en observerad effekt. SBU konstaterar vidare i sin utvärdering att tillgången på hälsoeko- nomiska studier inom området är mycket begränsad och att det

142

Ds 2012:45

Genomförande av direktivet

finns ett behov av studier av kostnader och effekter för behand- ling av personer som begår eller riskerar att begå sexuella över- grepp mot barn.97

Det ska i sammanhanget framhållas att all behandling som er- bjuds sexualbrottsförövare i Sverige sker på frivillig väg. Inform- ation av det slag som avses i artikel 24.5 lämnas enligt vi erfarit regelmässigt till berörda personer.

Sammanfattningsvis är det, beträffande rätten till tillgång till förebyggande och behandlande program eller åtgärder enligt aktuell artikel, vår bedömning att mycket görs på området men att det också finns behov av att förstärka och förbättra det sexu- albrottsförebyggande arbetet ytterligare. Vår bedömning är dock att Sverige uppfyller kraven i artikel 24 varför några lagändringar inte föreslås.

5.7Ikraftträdande och övergångsbestämmelser

Bedömning och förslag: Den nya lagen om registerkontroll avseende personer som arbetar med barn och de föreslagna ändringarna i övrigt föreslås träda i kraft den 1 december 2013. Den nya preskriptionsbestämmelsen – som innebär att preskriptionstiden för normalgraden av brottet utnyttjande av barn för sexuell posering samt brotten köp av sexuell hand- ling av barn och sexuellt ofredande löper från den dag målsä- ganden fyller eller skulle ha fyllt 18 år - ska gälla även för brott som har begåtts före ikraftträdandet, om inte möjlighet- en att döma till påföljd har bortfallit dessförinnan enligt äldre bestämmelser. Några särskilda övergångsbestämmelser ska inte meddelas i övrigt.

97 Information hämtad från SBU:s rapport Medicinska och psykologiska metoder för att förebygga sexuella övergrepp mot barn (maj 2011). Rapporten finns tillgänglig bl.a. på SBU:s hemsida www.sbu.se .

143

Genomförande av direktivet

Ds 2012:45

Skälen för bedömningen

Direktivets bestämmelser

Enligt artikel 27 i direktivet ska medlemsstaterna sätta i kraft de lagar och andra förordningar som är nödvändiga för att följa direktivet senast den 18 december 2013. Medlemsstaterna ska därvid till kommissionen överlämna texten till de bestämmelser genom vilka skyldigheterna enligt direktivet införlivas med nat- ionell lagstiftning.

Gällande rätt

I bl.a. 1 kap. 1 § brottsbalken, 5 § brottsbalkens promul- gationslag, 2 kap. 10 § regeringsformen och artikel 7 i Europa- konventionen kommer legalitetsprincipen och det förbud mot retroaktiv strafflagstillämpning som följer därav till uttryck. Be- stämmelserna tar dock sikte på straff och utgör därför i och för sig inget hinder mot att nya bestämmelser om preskription görs tillämpliga på brott som begåtts före ikraftträdandet, under för- utsättning att brottet inte redan preskriberats enligt äldre be- stämmelser. Skälet till detta är att en ändring av preskriptionsti- den för ett brott inte påverkar straffet som sådant, utan endast möjligheten att döma ut påföljd. Trots detta är det en etablerad grundsats att en lagändring som medför att preskriptionstiden för ett visst brott blir förlängd inte ska tillämpas på brott som begåtts före ikraftträdandet. Denna princip, som kommer till uttryck i 12 § brottsbalkens promulgationslag, är emellertid inte undantagslös. Så har t.ex. de förlängningar som under senare år gjorts i fråga om preskriptionstiden vid vissa sexualbrott mot barn gjorts tillämpliga även på brott som vid ikraftträdandet inte var preskriberade enligt den äldre bestämmelsen.98 Emellertid

98 Se t.ex. prop. 1994/95:2 s. 31, prop. 2004/05:45 s. 131, prop. 2009/10:50 s. 31 och prop. 2009/10:71.

144

Ds 2012:45

Genomförande av direktivet

står det klart att det bör finnas goda skäl för att på detta sätt frångå huvudregeln i 12 § brottsbalkens promulgationslag.

Överväganden

Mot ovan angiven bakgrund bör den lag och de lagändringar som föreslagits i denna promemoria träda i kraft senast den 1 decem- ber 2013.

Vid den avvägning som även i förevarande fall måste göras mellan intresset av förutsebarhet i straffrättskipningen och be- hovet av retroaktiv tillämpning av nya preskriptionsbestämmel- ser ser vi inga skäl att avvika från den bedömning som gjorts i de tidigare lagstiftningsärendena. Nuvarande preskriptionsbestäm- melser skulle kunna medföra att vissa fall av nu aktuella brott hinner preskriberas innan målsäganden inser, eller förmår att påtala, att hon eller han utsatts för ett brott. Detta talar också här för att ändringen bör ges retroaktiv verkan. En övergångsbe- stämmelse bör därför ges av innebörd att förlängningen av pre- skriptionstiden för normalgraden av brottet utnyttjande av barn för sexuell posering samt brotten köp av sexuell handling av barn och sexuellt ofredande ska gälla även för brott som har begåtts före ikraftträdandet, om inte möjligheten att döma till påföljd dessförinnan har bortfallit enligt äldre bestämmelser.

145

6 Ekonomiska konsekvenser

Enligt vår uppdragsbeskrivning ska utredaren bedöma förslagens ekonomiska konsekvenser för berörda företag och organisation- er samt det allmänna.

Ytterligare personkategorier kommer med denna promemo- rias förslag att omfattas av möjlighet till registerkontroll. Hur många det kan bli frågan om är svårt att uppskatta eftersom det inte finns någon statistik att hänföra sig till. Enligt RPS beräk- ningar sker redan i dag ett större uttag av registerutdrag än vad de lagar om registerkontroll som finns i dag motiverar. Som ovan angivits begär också flera av de arbetsgivare som kommer att omfattas av förslaget i denna promemoria redan i dag att den som är aktuell för anställning eller uppdrag inom den berörda verksamheten ska ge in ett utdrag ur belastningsregistret.

Om den lag som föreslås i denna promemoria antas på före- slaget sätt kommer sannolikt en ökning av uttag av registerut- drag att ske. Eftersom det här är fråga om ett begränsat utdrag anger RPS att en ny utdragsnivå måste byggas och att inrappor- teringssystemet måste justeras för att kunna ta emot det nya utdragsändamålet. Därutöver anger RPS att skanningssystemet måste anpassas så att utdragsändamålets blanketter kan skannas in samt måste personalen ges utbildning och genomgång av det nya ändamålet, med dess lagar och regelverk. Enligt uppgifter från RPS kan dessa kostnader uppskattas till ungefär 150 000 kr. Enligt de beräkningar som RPS har uppgår sedan kostnaden för den normala handläggningen till cirka 20 kr per utdrag. I den kostnaden ingår hantering, telefonsupport, papper, porto osv. Förslaget bedöms dock av RPS sammantaget inte medföra några

147

7 Författningskommentar

7.1Förslaget till lag (2013:00) om registerkontroll avseende personer som arbetar med barn

1 §

Den som rekryterar en person till yrkesverksamhet eller organiserad frivilligverksamhet för anställning eller uppdrag som innebär direkt och regelbunden kontakt med barn har rätt att begära att den som erbjuds anställningen eller uppdraget ska uppvisa ett utdrag ur det register som förs enligt lagen (1998:620) om belastningsregister. Utdraget ska vara högst ett år gammalt. I lagen om belastningsregis- ter finns bestämmelser om att regeringen får meddela föreskrifter om innehållet i sådana utdrag.

Första stycket ska inte tillämpas på en förälder som innehar an- ställning eller uppdrag endast inom en grupp vari det egna barnet ingår.

Paragrafen reglerar registerkontrollen av arbets- eller uppdrags- sökande inom yrkesverksamhet eller organiserad frivilligverk- samhet som innebär direkt och regelbunden kontakt med barn. Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 5.4.5.2.

Paragrafen anger en rätt, inte en skyldighet, för den som re- kryterar en person till yrkesverksamhet eller organiserad frivil- ligverksamhet för anställning eller uppdrag som innebär direkt och regelbunden kontakt med barn, att begära att den som er- bjuds anställningen eller uppdraget ska uppvisa ett utdrag ur belastningsregistret. Utdraget som uppvisas ska vara högst ett år

149

Författningskommentar

Ds 2012:45

gammalt. Det är den enskilde själv som ska inhämta ett regis- terutdrag som han eller hon ska visa upp för arbetsgivaren.

Med begreppet direkt och regelbunden kontakt med barn avses situationer där arbetet är av sådan art att det möjliggör åter- kommande nära kontakter med barnet. Som sådana arbeten skall betraktas arbeten där arbetsuppgifterna varaktigt och i väsentlig grad består i att utan vårdnadshavarens närvaro fostra, undervisa, sköta eller annars ta hand om barn eller annars arbeta i personlig kontakt med barn. Kravet på regelbundenhet innebär att den anställdes arbetsuppgifter inbegriper viss återkommande direkt- kontakt med barn. Vad som i det enskilda fallet avses med sådan regelbundenhet måste avgöras med hänsyn till den aktuella verk- samheten.

Med begreppet organiserad frivilligverksamhet avses ideella föreningar, stiftelser och registrerade trossamfund.

Definitionen av begreppen har behandlats i avsnitt 5.4.5.2 och avsnitt 5.4.5.3.

Vilka kategorier av personer som ska få kontrolleras har be- handlats i avsnitt 5.4.5.4. Det är endast den som kommer i fråga för anställning eller uppdrag inom verksamhet som innebär di- rekt och regelbunden kontakt med barn som ska få kontrolleras. Föräldrar som innehar anställning eller uppdrag endast inom en grupp vari det egna barnet ingår omfattas inte av arbetsgivarens rätt att efterfråga uppgifter ur belastningsregistret. Avsikten är att föräldrar i föräldrakooperativa förskolor och föräldrar i orga- niserad frivilligverksamhet som har uppdrag endast inom grupp vari det egna barnet ingår ska undantas från arbetsgivarens rätt till registerkontroll.

Vilka brott den aktuella registerkontrollen ska omfatta be- handlas i avsnitt 5.4.5.5. Den som enligt denna lag ombeds att uppvisa ett utdrag ur belastningsregistret har en rätt att erhålla ett s.k. begränsat utdrag innehållande endast för anställningen eller uppdraget relevanta brottsanteckningar.

150

Ds 2012:45

Författningskommentar

2 §

Arbetsgivaren får inte dokumentera den utförda kontrollen på an- nat sätt än genom en anteckning om att registerutdraget har visats upp.

Bestämmelsen, som har behandlats i avsnitt 5.4.5.2, anger att en arbetsgivare som begär att arbets- eller uppdragssökande ska uppvisa utdrag ur belastningsregistret inte får dokumentera den utförda registerkontrollen på annat sätt än genom en anteckning om att registerutdraget har visats upp. Arbetsgivaren har ingen rätt att få behålla utdraget.

3 §

Denna lag gäller även för anställning eller uppdrag i en annan medlemsstat inom Europeiska unionen.

För att Sverige, på ett lämpligt sätt, ska uppfylla kravet i direkti- vets artikel 10.3, som behandlar utbyte av uppgifter ur kriminal- register mellan EU:s medlemsstater för andra ändamål än brott- målsförfaranden, är paragrafen tillämplig på anställningar och uppdrag inom berörda verksamheter både i Sverige och i andra medlemsstater. Härigenom får den enskilde en rätt att begära ett begränsat utdrag med för anställningen eller uppdraget relevanta brott även i de fall de rekryteras till yrkesverksamhet eller orga- niserad frivilligverksamhet i en annan medlemsstat. Bestämmel- sen har behandlats i avsnitt 5.4.6.

4 §

Om det i annan lag eller i en förordning finns bestämmelser som reglerar registerkontroll ska de bestämmelserna gälla.

Paragrafen innebär att lagen är subsidiär i förhållande till andra författningar som reglerar enskilds rätt till registerutdrag för anställningsändamål. Lagar som avses är framförallt skollagen (2010:800), lagen (2007:171) om registerkontroll av personal vid sådana hem för vård eller boende som tar emot barn och lagen

151

Författningskommentar

Ds 2012:45

(2010:479) om registerkontroll av personal som utför vissa insat- ser åt barn med funktionshinder. För anställning i Sverige inom dessa verksamheter kommer det således även fortsättningsvis vara de lagarna som gäller såvitt avser registerkontroll. Bestäm- melsen har behandlats i avsnitt 5.4.6.

7.2Förslaget till lag om ändring i brottsbalken

35 kap. Om bortfallande av påföljd

4 §

Vid brott som avses i följande bestämmelser ska de i 1 § be- stämda tiderna räknas från den dag målsäganden fyller eller skulle ha fyllt arton år:

1.6 kap. 4-6 §§, 8 och 9 §§ eller försök till sådana brott,

2.6 kap. 1-3 och 12 §§ eller försök till sådana brott, om brot- tet begåtts mot en person som inte fyllt arton år,

3.6 kap. 10 §,

4. 16 kap. 10 a § första stycket och femte stycket eller försök till sådana brott, om brottet avser skildring av barn i pornogra- fisk bild och en tillämpning av första stycket inte leder till att möjligheten att döma ut påföljd bortfaller senare,

5. 2 § lagen (1982:316) med förbud mot könsstympning av kvinnor eller försök till sådant brott, om brottet begåtts mot en person som inte fyllt arton år.

152

Ds 2012:45

Författningskommentar

Paragrafen innehåller bestämmelser om beräkning av tid för åtalspreskription. Andra stycket har ändrats. Övervägandena finns i avsnitt 5.5.

Ändringarna innebär att preskriptionstiden i förhållande till gällande rätt förlängs såvitt avser brott mot 6 kap. 8 § brottsbal- ken första och andra styckena samt 6 kap. 9 och 10 §§ brottsbal- ken. Ändringarna innebär även att den absoluta preskriptionsti- den enligt 35 kap. 6 § i de fall som nu är aktuella skall räknas från den dag målsäganden fyller eller skulle ha fyllt 18 år.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

1.Denna lag träder i kraft den 1 december 2013.

Ändringarna föreslås träda i kraft den 1 december 2013.

Av en särskild övergångsbestämmelse framgår att ändringarna i bestämmelsen i 35 kap. 4 § andra stycket ska tillämpas även på brott som har begåtts före ikraftträdandet om inte möjligheten att döma till påföljd har bortfallit enligt äldre bestämmelser.

7.3Förslaget till lag om ändring i lagen (1998:620) om belastningsregister

9 §

En enskild har rätt att på begäran skriftligen få ta del av samtliga uppgifter ur registret om sig själv. Sådana uppgifter ska på begä- ran lämnas ut utan avgift en gång per kalenderår.

En enskild som behöver ett registerutdrag om sig själv har rätt att få ett begränsat utdrag ur registret

153

Författningskommentar

Ds 2012:45

1.för att kunna ta till vara sin rätt i ett främmande land eller få tillstånd att resa in, bosätta sig eller arbeta där,

2.enligt bestämmelser i skollagen (2010:800),

3.enligt bestämmelser i lagen (2005:405) om försäkrings- förmedling,

4.enligt bestämmelser i lagen (2007:171) om registerkontroll av personal vid sådana hem för vård eller boende som tar emot barn,

5.enligt bestämmelser i lagen (2010:479) om registerkontroll av personal som utför vissa insatser åt barn med funktionshin- der, eller

6.enligt bestämmelser i lagen (2013:00) om registerkontroll av- seende personer som arbetar med barn.

Regeringen, eller i fråga om andra stycket punkterna 1–3 den myndighet regeringen bestämmer, får meddela föreskrifter om vilka uppgifter ett sådant utdrag ska innehålla.

En begäran om uppgifter ur registret ska vara skriftlig och undertecknad av den sökande.

Paragrafen reglerar rätten för enskilda att få information om de uppgifter som finns i registret om dem själva. I paragrafens andra stycke finns angivet de situationer där en enskild har rätt att få ett utdrag med ett begränsat innehåll. Ett tillägg i form av en ny punkt 6 har gjorts med innebörden att en rätt att få ett utdrag med begränsat innehåll även tillkommer den som begär det enligt bestämmelser i lagen (2013:00) om registerkontroll avseende personer som arbetar med barn. Överväganden om den lagtek- niska utformningen finns i avsnitt 5.4.5.6

154

17.12.2011		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 335/1

(Lagstiftningsakter)

DIREKTIV

EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV 2011/92/EU av den 13 december 2011

om bekämpande av sexuella övergrepp mot barn, sexuell exploatering av barn och barnpornografi samt om ersättande av rådets rambeslut 2004/68/RIF

EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV

med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktions sätt, särskilt artiklarna 82.2 och 83.1,

med beaktande av Europeiska kommissionens förslag,

efter översändande av utkastet till lagstiftningsakt till de natio nella parlamenten,

med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommit téns yttrande (1),

efter att ha hört Regionkommittén,

i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet (2), och

av följande skäl:

(1)Sexuella övergrepp mot barn och sexuell exploatering av barn, däribland barnpornografi, utgör allvarliga kränk ningar av de grundläggande rättigheterna, framför allt barns rätt till det skydd och den omvårdnad som behövs för deras välfärd i enlighet med vad som föreskrivs i Förenta nationernas konvention av år 1989 om barnets rättigheter och Europeiska unionens stadga om de grund läggande rättigheterna (3).

vid alla åtgärder som rör barn, oavsett om de vidtas av offentliga myndigheter eller privata institutioner. Vidare ger Stockholmsprogrammet – Ett öppet och säkert Eu ropa i medborgarnas tjänst och för deras skydd (4) uttalad prioritet åt att bekämpa sexuella övergrepp mot barn, sexuell exploatering av barn och barnpornografi.

(3)Barnpornografi, som består av bilder där barn utsätts för sexuella övergrepp, och andra särskilt allvarliga former av sexuella övergrepp mot barn och sexuell exploatering av barn ökar och sprids genom användningen av ny teknik och internet.

(4)	Genom	rådets	rambeslut	2004/68/RIF av	den
	22 december 2003 om bekämpande av sexuellt utnytt
	jande av barn och barnpornografi (5) tillnärmas medlems
	staternas lagstiftning när det gäller att straffbelägga de
	allvarligaste formerna av sexuella övergrepp mot barn
	och sexuell exploatering av barn, utvidga den nationella
	behörigheten och tillförsäkra brottsoffer ett stöd som
	uppfyller	vissa	minimikrav.	I rådets rambeslut	av

2001/220/RIF av den 15 mars 2001 om brottsoffrets ställning i straffrättsliga förfaranden (6) fastställs en rad rättigheter för brottsoffer i straffrättsliga förfaranden, bland annat rätten till skydd och ersättning. Dessutom kommer samordningen av lagföring av fall av sexuella övergrepp mot barn, sexuell exploatering av barn och barnpornografi att underlättas genom genomförandet av rådets rambeslut 2009/948/RIF av den 30 november 2009 om förebyggande och lösning av tvister om ut övande av jurisdiktion i straffrättsliga förfaranden (7).

(2)I enlighet med artikel 6.1 i fördraget om Europeiska unionen erkänner unionen de rättigheter, friheter och

principer som fastställs i Europeiska unionens	stadga
om de grundläggande rättigheterna, vars artikel	24.2
slår fast att barnets bästa ska komma i främsta rummet

(1) EUT C 48, 15.2.2011, s. 138.

(2) Europaparlamentets ståndpunkt av den 27 oktober 2011 (ännu ej offentliggjord i EUT) och rådets beslut av den 15 november 2011.

(3) EGT C 364, 18.12.2000, s. 1.

(5)Enligt artikel 34 i Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter åtar sig konventionsstaterna att skydda barn från alla former av sexuell exploatering och sexuella övergrepp. Förenta nationernas fakultativa protokoll av år

2000 till konventionen om barnets rättigheter om för säljning av barn, barnprostitution och barnpornografi

(4) EUT C 115, 4.5.2010, s. 1. (5) EUT L 13, 20.1.2004, s. 44. (6) EGT L 82, 22.3.2001, s. 1.

(7) EUT L 328, 15.12.2009, s. 42.

L 335/2		SV	Europeiska unionens officiella tidning	17.12.2011

och, i synnerhet, Europarådets konvention av år 2007 om skydd för barn mot sexuell exploatering och sexuella övergrepp är avgörande steg i processen för att öka det internationella samarbetet på detta område.

(6)Allvarliga brott som sexuell exploatering av barn och barnpornografi kräver en övergripande strategi som om fattar lagföring av gärningsmän, skydd av barn som är brottsoffer och förebyggandet av fenomenet. Vid genom förandet av åtgärder för att bekämpa sådana brott måste barnets bästa komma i främsta rummet, i enlighet med Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättig heterna och Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter. Rambeslut 2004/68/RIF bör ersättas med ett nytt instrument som tillhandahåller en sådan övergri pande rättslig ram så att detta syfte kan uppnås.

(7)Detta direktiv bör till fullo komplettera Europaparlamen tets och rådets direktiv 2011/36/EU av den 5 april 2011 om förebyggande och bekämpande av människohandel, om skydd av dess offer och om ersättande av rådets rambeslut 2002/629/RIF (1), eftersom vissa offer för människohandel även är barn som har utsatts för sexu ella övergrepp eller sexuell exploatering.

(8)När det gäller straffbeläggandet av handlingar förknip pade med pornografiska föreställningar avser detta direk tiv sådana handlingar som består i en organiserad live posering ägnad för en publik; definitionen utesluter där med personlig och direkt kommunikation mellan samtyc kande jämbördiga parter samt barn som har uppnått åldern för sexuellt självbestämmande och deras partner.

(9)Barnpornografi inbegriper ofta bilder som visar sexuella övergrepp mot barn som begås av vuxna. Det kan även inbegripa bilder av barn som medverkar i en handling med tydlig sexuell innebörd, eller av deras könsorgan, där bilderna framställs och används för i första hand sexuella syften, och utnyttjas med eller utan barnets vetskap. Vi dare omfattar begreppet barnpornografi verklighetstrogna bilder av ett barn som medverkar eller som avbildas som medverkande i en handling med tydlig sexuell innebörd, för i första hand sexuella syften.

(10)Funktionshinder innebär inte i sig automatiskt att det är omöjligt att samtycka till sexuella handlingar. Att utnyttja förekomsten av ett sådant funktionshinder för att kunna företa sexuella handlingar med ett barn bör dock krimi naliseras.

(11)Vid antagandet av lagstiftning om materiell straffrätt bör unionen säkerställa enhetlighet i denna lagstiftning, sär skilt när det gäller straffnivåerna. Mot bakgrund av Lis sabonfördraget är det lämpligt att påminna om rådets slutsatser av den 24 och 25 april 2002 om den metod som ska tillämpas vid tillnärmning av påföljder där fyra

(1) EUT L 101, 15.4.2011, s. 1.

påföljdsnivåer anges. Eftersom detta direktiv innehåller ett ovanligt stort antal olika brott krävs det, för att direktivet ska kunna avspegla vilken grad av allvar det är frågan om, en differentiering av straffnivån som går längre än vad som normalt bör föreskrivas i unionens rättsliga in strument.

(12)Allvarliga former av sexuella övergrepp mot barn och sexuell exploatering av barn bör omfattas av effektiva, proportionella och avskräckande påföljder. Detta omfat tar framför allt olika former av sexuella övergrepp mot barn och sexuell exploatering av barn som underlättas genom användningen av informations- och kommunika tionsteknik, exempelvis då kontakt sökes med barn i sexuella syften via sociala medier och chattrum på inter net. Definitionen av barnpornografi bör också klargöras och i högre grad anpassas till den som förekommer i internationella instrument.

(13)Det maximala fängelsestraff som föreskrivs i detta direk tiv för de brott som avses i direktivet bör gälla åtmin stone för de allvarligaste formerna av dessa brott.

(14)För att nå det maximala fängelsestraff som föreskrivs i detta direktiv för brott som rör sexuella övergrepp mot barn, sexuell exploatering av barn och barnpornografi får medlemsstaterna med beaktande av sin nationella lags tiftning kombinera de straff som föreskrivs i nationell lagstiftning för dessa brott.

(15)Genom detta direktiv förpliktas medlemsstaterna att i sin nationella lagstiftning fastställa straffrättsliga påföljder för överträdelser av unionens lagstiftning om bekämpande av sexuella övergrepp mot barn, sexuell exploatering av barn och barnpornografi. Detta direktiv medför inga skyldig heter beträffande tillämpningen i enskilda fall av sådana påföljder eller av något annat befintligt system för brotts bekämpning.

(16)Särskilt i de fall då brott enligt detta direktiv begås för att uppnå ekonomisk vinning uppmanas medlemsstaterna att överväga att införa en möjlighet att ålägga ekono miska sanktioner utöver ett fängelsestraff.

(17)I barnpornografisammanhang ger termen ”olovligen” medlemsstaterna möjlighet att anse handlingar förknip pade med pornografiskt material som försvarliga när de utförs i exempelvis medicinska, vetenskapliga eller lik nande syften. Den möjliggör även verksamhet inom ra men för inhemska rättsliga befogenheter, exempelvis myndigheternas lagliga innehav av barnpornografi i sam band med straffrättsliga förfaranden eller för att för hindra, upptäcka eller utreda brott. Vidare utesluter den inte möjligheten att åberopa ansvarsfrihetsgrunder eller andra liknande principer som under vissa omständigheter befriar en person från ansvar, exempelvis då telefon- eller internetjourer vidtar åtgärder för att anmäla sådana fall.

17.12.2011		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 335/3

(18)Att medvetet skaffa sig tillgång till barnpornografi med hjälp av informations- och kommunikationsteknik bör straffbeläggas. För att kunna hållas ansvarig bör personen i fråga både ha avsikt att besöka en webbplats där barn pornografi finns tillgänglig och känna till att sådana bil der finns där. Påföljderna bör inte tillämpas på personer som oavsiktligt hamnar på webbplatser som innehåller barnpornografi. Att brottet är uppsåtligt kan främst kon stateras genom att det har upprepats eller att brotten begicks via en avgiftsbelagd tjänst.

(19)Kontaktsökning med barn för sexuella ändamål via inter net utgör en särskild hotbild eftersom internet erbjuder användarna anonymitet på ett sätt som saknar motstycke eftersom de kan dölja sin verkliga identitet och andra personuppgifter som ålder. Samtidigt erkänner medlems staterna att det är viktigt att bekämpa kontaktsökning med barn även i andra sammanhang än internet, särskilt när kontakten inte sker via informations- och kommuni kationsteknik. Medlemsstaterna uppmuntras att straff belägga kontaktsökning som syftar till att förmå ett barn att träffa gärningsmannen för sexuella ändamål och som begås i barnets närvaro eller närhet, exempelvis genom att införa ett särskilt förberedelsebrott eller försök till brott enligt detta direktiv eller som en särskild form av sexuellt övergrepp. Oavsett vilken rättslig lösning medlemsstaterna väljer för att straffbelägga ”offline grom ning” bör de se till att på ett eller annat sätt lagföra gärningsmännen till sådana brott.

(20)Detta direktiv reglerar inte medlemsstaternas politik när det gäller frivilliga sexuella handlingar mellan barn som kan ses som ett normalt utforskande av sexualiteten inom ramen för människans utveckling, med beaktande av olika kulturella traditioner och rättstraditioner och nya sätt att etablera och upprätthålla kontakter mellan barn och ungdomar, även genom informations- och kom munikationsteknik. Sådana frågor faller utanför detta di rektivs tillämpningsområde. De medlemsstater som väljer att utnyttja de möjligheter som avses i detta direktiv gör detta som ett led i utövandet av sina befogenheter.

(21)Medlemsstaterna bör ange försvårande omständigheter i sin nationella lagstiftning i enlighet med de tillämpliga regler om försvårande omständigheter som fastställts ge nom deras rättssystem. De bör se till att domare har möjlighet att beakta dessa försvårande omständigheter när de utmäter straffet för gärningsmännen, även om det inte finns någon skyldighet för domarna att tillämpa dessa försvårande omständigheter. Medlemsstaterna bör inte ange dessa försvårande omständigheter i sin lagstift ning när de är irrelevanta med tanke på det specifika brottets art. Relevansen av de olika försvårande omstän digheter som anges i detta direktiv bör utvärderas på nationell nivå för vart och ett av de brott som avses i detta direktiv.

(22)Fysisk eller psykisk oförmåga bör inom ramen för detta direktiv även anses omfatta tillstånd av fysisk eller mental oförmåga till följd av narkotika- eller alkoholpåverkan.

(23)Man bör i kampen mot sexuell exploatering av barn fullt ut använda sig av befintliga instrument om beslag och förverkande av utbyte av brott, som Förenta nationernas konvention mot gränsöverskridande organiserad brotts lighet och dess tilläggsprotokoll, Europarådets konven tion från 1990 om penningtvätt, efterforskning, beslag och förverkande av vinning av brott, rådets rambeslut 2001/500/RIF av den 26 juni 2001 om penningtvätt, identifiering, spårande, spärrande, beslag och förverkande av hjälpmedel till och vinning av brott (1) samt rådets rambeslut 2005/212/RIF av den 24 februari 2005 om förverkande av vinning, hjälpmedel och egendom som härrör från brott (2). Användning av beslagtagna och för verkade hjälpmedel och utbyte av sådana brott som avses i detta direktiv för att understödja hjälp och skydd till brottsoffer bör uppmuntras.

(24)Sekundär viktimisering av de offer för brott som avses i detta direktiv bör undvikas. I de medlemsstater där pro stitution eller medverkan i pornografi är straffbart enligt nationell straffrättslig lagstiftning bör det vara möjligt att inte väcka åtal eller utdöma straff enligt den lagstift ningen om barnet i fråga har begått dessa gärningar som ett resultat av att ha fallit offer för sexuell exploa tering, eller om barnet tvingats medverka i barnporno grafi.

(25)Som ett instrument för tillnärmning av straffrätt föreskri ver detta direktiv straffnivåer som bör tillämpas utan att det påverkar medlemsstaternas specifika kriminalpolitik vad gäller barn som begår brott.

(26)Brottsutredning och åtal bör underlättas för att ta hänsyn till svårigheterna för barn som är offer att anmäla sexu ella övergrepp och för att komma åt gärningsmännens anonymitet i cyberrymden. För att säkerställa att de brott som avses i detta direktiv kan utredas och lagföras fram gångsrikt bör utredning och lagföring i princip inte vara beroende av en anmälan eller angivelse av brottsoffret, eller dess företrädare, för att kunna inledas. Hur lång den tillräckliga långa tidsperioden för lagföring ska vara, bör fastställas i enlighet med nationell lagstiftning.

(27)Effektiva utredningsverktyg bör göras tillgängliga för dem som ansvarar för att utreda och lagföra de brott som

avses i detta direktiv. Dessa verktyg kan omfatta

(1) EGT L 182, 5.7.2001, s. 1. (2) EUT L 68, 15.3.2005, s. 49.

L 335/4		SV	Europeiska unionens officiella tidning	17.12.2011

avlyssning av kommunikation, dold övervakning inklu sive elektronisk övervakning, övervakning av bankkonton eller andra ekonomiska utredningar, med beaktande av bl.a. proportionalitetsprincipen och de utredda brottens natur och allvar. Vid behov och i enlighet med nationell lagstiftning, bör sådana verktyg även inkludera möjlighe ten för brottsbekämpande myndigheter att använda dold identitet på internet.

(28)Medlemsstaterna bör uppmana alla personer som har kännedom om eller hyser misstanke om sexuella över grepp mot eller sexuell exploatering av ett barn att rap portera till de behöriga myndigheterna. Det är varje med lemsstats ansvar att bestämma till vilka behöriga myndig heter sådana misstankar kan rapporteras. Sådana behö riga myndigheter bör inte inskränka sig till barnavårds myndigheter eller relevanta sociala myndigheter. Kravet om misstanke ”i god tro” bör syfta till att förhindra att bestämmelsen åberopas för att rättfärdiga att anmälan av helt och hållet inbillade eller osanna uppgifter görs med ont uppsåt.

(29)Reglerna om behörighet bör ändras i syfte att säkerställa att personer från unionen som begår sexuella övergrepp mot barn eller exploaterar barn sexuellt kan åtalas, även om de begår brotten utanför unionen, särskilt genom så kallad sexturism. Med barnsexturism bör förstås sexuell exploatering av barn av en eller flera personer som reser från sin vanliga miljö till ett resmål där de har sexuella kontakter med barn. Vad gäller den barnsexturism som sker utanför unionen uppmuntras medlemsstaterna att med tillgängliga nationella och internationella instrument

– inbegripet bilaterala eller multilaterala avtal om utläm ning, ömsesidigt bistånd eller överförande av lagföring – att samarbeta med tredjeländer och internationella orga nisationer i syfte att bekämpa sexturism. Medlemsstaterna bör främja en öppen dialog och kommunikation med länder utanför unionen för att göra det möjligt att med stöd av relevant lagstiftning åtala gärningsmän som reser utanför unionens gränser som barnsexturister.

(30)Åtgärder för att skydda barn som är brottsoffer bör vid tas med barnets bästa i främsta rummet och med beak tande av en bedömning av deras behov. Det bör vara lätt för barn som är brottsoffer att få tillgång till rättslig prövning och till åtgärder för att hantera intressekonflik ter när sexuella övergrepp mot eller sexuell exploatering av barn förekommer inom familjen. När en särskild fö reträdare bör utses för ett barn under en förundersökning eller rättegång, kan också en juridisk person, en institu tion eller en myndighet ikläda sig denna roll. Dessutom bör barn som utsatts för brott skyddas från sanktioner, t.ex. enligt den nationella lagstiftningen om prostitution, om de berättar om sin situation för behöriga myndighe

ter. Dessutom bör drabbade barns deltagande i straffrätts liga förfaranden i möjligaste mån inte orsaka dem ytter ligare trauma till följd av förhör eller visuell kontakt med gärningsmän. Goda kunskaper om barn och barns re aktionsmönster vid traumatiska upplevelser kommer att bidra till att säkra kvaliteten vid bevisupptagning och minska barnets stress under genomförandet av nödvän diga åtgärder.

(31)Medlemsstaterna bör överväga att erbjuda barn som är brottsoffer hjälp på kort och lång sikt. Alla skador som barn vållas genom sexuella övergrepp och sexuell exploa tering är betydelsefulla och bör behandlas. Skador till följd av sexuella övergrepp och sexuell exploatering är av sådan art att barnet bör få hjälp till dess att det har tillfrisknat i såväl fysisk som psykisk bemärkelse, vilket innebär att hjälp kan behövas även in i vuxen ålder. Man bör överväga att erbjuda hjälp och råd åt föräldrar eller vårdnadshavare till barn som är brottsoffer, såvida dessa inte är misstänkta för brottet i fråga, så att de kan bistå sitt barn under hela förfarandet.

(32)I rambeslut 2001/220/RIF fastställs en rad rättigheter för brottsoffer i samband med straffrättsliga förfaranden, bland annat rätten till skydd och ersättning. Barn som fallit offer för sexuella övergrepp, sexuell exploatering och barnpornografi bör dessutom få tillgång till juridisk rådgivning och, i enlighet med brottsoffrens roll i det berörda rättssystemet, till juridiskt ombud, även när det gäller att söka ersättning för skada. Sådan juridisk råd givning och sådant juridiskt ombud kan också tillhanda hållas av de behöriga myndigheterna för att söka ersätt ning från staten. Syftet med juridisk rådgivning är att offren ska kunna få information och rådgivning om de olika möjligheter som finns tillgängliga för dem. Den juridiska rådgivningen bör ges av en person med lämplig juridisk utbildning utan att denne nödvändigtvis behöver vara jurist. Tillgången till juridisk rådgivning och, i enlig het med brottsoffrens roll i det berörda rättssystemet, till juridiskt ombud bör vara kostnadsfri åtminstone när off ret inte har tillräckliga ekonomiska resurser, på ett sätt som är förenligt med medlemsstaternas interna förfaran den.

(33)Medlemsstaterna bör vidta åtgärder för att förebygga eller förhindra handlingar som är relaterade till främjande av sexuella övergrepp mot barn och barnsexturism. Olika förebyggande åtgärder skulle kunna övervägas, exempel vis utarbetande och förstärkning av en uppförandekod och självreglerande mekanismer inom turistindustrin, in förande av etiska regler eller ”kvalitetsmärkning” för turis torganisationer som bekämpar barnsexturism eller in förande av en uttalad policy för att motverka barnsextu rism.

17.12.2011		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 335/5

(34)Medlemsstaterna bör fastställa och/eller stärka sina stra tegier för att förebygga sexuella övergrepp mot barn och sexuell exploatering av barn, inbegripet åtgärder för att motverka och minska den efterfrågan som ligger till grund för alla former av sexuell exploatering av barn, liksom åtgärder för att minska risken för att barn blir offer, med hjälp av information, kampanjer för att öka medvetenheten samt forsknings- och utbildningsprogram. Vid sådana initiativ bör medlemsstaterna inta ett synsätt som värnar om barnets rättigheter. Det är viktigt att säkerställa att informationskampanjer riktade till barn är lämpade för denna målgrupp och att de är tillräckligt lättbegripliga. Man bör överväga att införa hjälplinjer/te lefonjourer.

(35)När det gäller systemet för att rapportera sexuella över grepp mot eller sexuell exploatering av barn och för att hjälpa barn i nöd bör användningen av de jourtelefon nummer – 116 000 för försvunna barn, 116 006 för brottsoffer och 116 111 för barn – som införts i hela unionen genom kommissionens beslut 2007/116/EG av den 15 februari 2007 om att reservera den nationella nummerserien som börjar med 116 för harmoniserade nummer för harmoniserade tjänster av samhälleligt värde (1), uppmuntras och erfarenheter av hur dessa fun gerar bör beaktas.

(36)Personer som i sin yrkesverksamhet kan väntas komma i kontakt med barn som fallit offer för sexuella övergrepp och sexuell exploatering bör få lämplig utbildning för att kunna identifiera och bemöta sådana brottsoffer. Sådan utbildning bör främjas för personer inom följande perso nalkategorier när de kan väntas komma i kontakt med barn som är brottsoffer: poliser, åklagare, advokater, do mare och domstolspersonal, personal inom barnhälsan samt inom hälso- och sjukvård, men även omfatta per soner i andra personalkategorier som i sitt arbete kan väntas komma i kontakt barn som fallit offer för sexuella övergrepp och sexuell exploatering.

(37)För att kunna förebygga sexuella övergrepp mot barn och sexuell exploatering av barn bör interventionsprogram eller interventionsåtgärder riktade till sexualförbrytare er bjudas. Dessa interventionsprogram eller interventions åtgärder bör följa en bred, flexibel strategi med inriktning på de medicinska och psykosociala aspekterna och vara av icke-obligatorisk karaktär. Dessa interventionsprogram eller interventionsåtgärder påverkar inte interventionspro gram eller interventionsåtgärder som förordnas av behö riga rättsliga myndigheter.

(38)Interventionsprogram eller interventionsåtgärder bör inte tillhandahållas som en automatisk rättighet. Det är med lemsstatens sak att avgöra vilka interventionsprogram el ler interventionsåtgärder som är lämpliga.

(1) EUT L 49, 17.2.2007, s. 30.

(39)I syfte att förhindra och minimera risken för återfall bör gärningsmännen bli föremål för en bedömning av vilken fara de utgör, och risken för återfall i sexualbrott mot barn. Formerna för en sådan bedömning – exempelvis vilken typ av myndighet som är behörig att beordra och genomföra bedömningen, eller vid vilken tidpunkt under eller efter det straffrättsliga förfarandet denna be dömning bör genomföras samt formerna för faktiska interventionsprogram eller interventionsåtgärder som er bjuds efter denna bedömning – bör vara förenliga med medlemsstaternas interna förfaranden. I samma syfte att förebygga och minimera återfall, bör gärningsmännen också ha möjlighet att delta i fungerande interventions program eller interventionsåtgärder på frivillig basis. Dessa interventionsprogram eller interventionsåtgärder bör inte inkräkta på nationella program för att behandla personer med psykiska störningar.

(40)När det bedöms lämpligt med beaktande av dels vilken fara gärningsmännen utgör, dels risken för återfall i brott, bör dömda gärningsmän tillfälligt eller permanent kunna förhindras att utöva åtminstone yrkesverksamhet som inbegriper direkta och regelbundna kontakter med barn. Vid rekrytering för en befattning som innefattar direkta och regelbundna kontakter med barn ska en arbetsgivare ha rätt att bli informerad om i kriminalregistret intagna fällande domar för sexualbrott mot barn eller om befint liga diskvalifikationer mot att utöva viss verksamhet. Med arbetsgivare avses i detta direktiv även personer som bedriver organisationer som är aktiva inom frivilligverk samhet som omfattar tillsyn över barn och/eller omsorg om barn och som innebär direkt och regelbunden kon takt med barn. På vilket sätt som information överläm nas, till exempel via den berörda personen, liksom det exakta innehållet i informationen och vad som avses med organiserad frivilligverksamhet och med direkt och regel bunden kontakt med barn bör fastställas i enlighet med nationell lagstiftning.

(41)Med vederbörligt beaktande av medlemsstaternas olika rättsliga traditioner utgår detta direktiv från att tillgång till kriminalregisteruppgifter endast beviljas av antingen de behöriga myndigheterna eller den berörda personen. Detta direktiv innebär inte någon skyldighet att ändra de nationella system som reglerar kriminalregistren eller till gången till dem.

(42)Syftet med detta direktiv är inte att harmonisera reglerna vad avser berörda personers samtycke vid utbyte av in formation ur kriminalregister, dvs. huruvida sådant sam tycke ska krävas eller inte. Oavsett om samtycke krävs eller inte krävs enligt den nationella lagstiftningen inne bär detta direktiv ingen ny skyldighet att ändra den na tionella lagstiftningen och de nationella förfarandena i detta hänseende.

L 335/6		SV	Europeiska unionens officiella tidning	17.12.2011

(43)Medlemsstaterna kan överväga att vidta ytterligare ad ministrativa åtgärder gentemot gärningsmännen, till ex empel genom att i sexualförbrytarregister registrera de personer som har dömts för något av de brott som avses i direktivet. Tillgången till dessa register bör begränsas i enlighet med nationella författningsprinciper och tillämp liga dataskyddsnormer, exempelvis genom att begränsa tillgången till rättsväsendet och/eller de brottsbekäm pande myndigheterna.

(44)Medlemsstaterna uppmuntras att skapa mekanismer för uppgiftsinsamling eller kontaktpunkter på nationell eller lokal nivå, i samarbete med det civila samhället, i syfte att observera och analysera fenomenet sexuella övergrepp mot barn och sexuell exploatering av barn. För att kor rekt kunna utvärdera resultatet av åtgärder mot sexuella övergrepp mot barn, sexuell exploatering av barn och barnpornografi bör unionen fortsätta sitt arbete med att utveckla metoderna för uppgiftsinsamling i syfte att få fram jämförbar statistik.

(45)Medlemsstaterna bör vidta lämpliga åtgärder för att skapa informationstjänster för att tillhandahålla information om hur man upptäcker tecken på sexuella övergrepp och sexuell exploatering.

(46)Barnpornografi, som utgörs av bilder på sexuella över grepp mot barn, är en särskild typ av innehåll som inte kan tolkas som uttryck för en åsikt. För att bekämpa barnpornografi måste man minska spridningen av mate rial med sexuella övergrepp mot barn genom att försvåra för gärningsmännen att ladda upp sådant innehåll på webbsidor som är tillgängliga för allmänheten. Det krävs därför åtgärder för att avlägsna innehållet och gripa dem som producerar, sprider eller laddar ner bilder på barn som utsätts för sexuella övergrepp. För att understödja unionens ansträngningar att bekämpa barnpornografi bör medlemsstaterna göra sitt yttersta för att samarbeta med tredjeländer för att se till att sådant innehåll avlägsnas från servrar på deras territorium.

(47)Trots sådana insatser är avlägsnande av barnpornografiskt innehåll vid källan emellertid ofta inte möjlig när origi nalmaterialet inte finns inom unionen, antingen beroende på att den stat där värdservrarna finns inte är samarbets villig, eller eftersom det visar sig ta särskilt lång tid att uppnå ett avlägsnande av materialet från den berörda staten. Mekanismer kan också inrättas för att blockera tillträde från unionens territorium till internetsidor som konstaterats innehålla eller sprida barnpornografi. Åtgär der som medlemsstaterna vidtar i enlighet med detta direktiv för att avlägsna eller, i lämpliga fall, blockera webbplatser som innehåller barnpornografi skulle kunna baseras på olika typer av offentliga åtgärder, lagstiftande,

icke-lagstiftande, rättsliga eller andra åtgärder. Det bör i detta sammanhang noteras att detta direktiv inte påverkar sådana frivilliga åtgärder som vidtas av internetbranschen för att förhindra att deras tjänster missbrukas eller med lemsstaternas stöd för sådana åtgärder. Oavsett grunden för den åtgärd eller metod som väljs bör medlemsstaterna se till att det görs på ett sätt som tillförsäkrar användare och tjänsteleverantörer en tillfredsställande nivå vad gäller rättssäkerhet och rättslig förutsägbarhet. Både när det gäller avlägsnande och blockering av innehåll som in begriper övergrepp mot barn bör samarbete mellan of fentliga myndigheter etableras och stärkas, särskilt för att säkerställa att nationella förteckningar över webbplatser med barnpornografiskt material är så fullständiga som möjligt och för att undvika dubbelarbete. All sådan ut veckling måste ta hänsyn till slutanvändarnas rättigheter, vara förenlig med gällande lagliga och rättsliga förfaran den och Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Genom programmet för ett säkrare internet har ett nät av telefonjourer inrät tats i syfte att samla in information och säkerställa täck ning av och utbyte av rapporter om de mest förekom mande typerna av olagligt innehåll på nätet.

(48)Syftet med detta direktiv är att ändra och utöka bestäm melserna i rambeslut 2004/68/RIF. Eftersom de ändringar som görs är många och genomgripande bör rambeslutet för tydlighetens skull ersättas i sin helhet med avseende på de medlemsstater som deltar i antagandet av detta direktiv.

(49)Eftersom målet med detta direktiv, nämligen att bekämpa sexuella övergrepp mot barn, sexuell exploatering av barn och barnpornografi, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna på egen hand och därför, på grund av åtgärdernas omfattning och verkningar, bättre kan uppnås på unionsnivå, får unionen vidta åt gärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen enligt artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i den artikeln går detta direktiv inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.

(50)Detta direktiv tar hänsyn till de grundläggande rättighe terna och beaktar de principer som framför allt erkänns i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättig heterna, i synnerhet principen om skydd av människans värdighet, förbudet mot tortyr och omänsklig eller för nedrande behandling eller bestraffning, barnets rättighe ter, rätten till frihet och säkerhet, rätt till yttrande- och informationsfrihet, rätt till skydd av personuppgifter, rät ten till ett effektivt rättsmedel och rättvis rättegång samt principerna om laglighet och proportionalitet i fråga om brott och straff. Detta direktiv syftar till att säkerställa att dessa rättigheter och principer respekteras fullt ut och måste genomföras i enlighet med detta.

17.12.2011		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 335/7

(51)I enlighet med artikel 3 i protokollet (nr 21) om För

enade kungarikets och Irlands ställning med avseende på området med frihet, säkerhet och rättvisa, fogat till fördraget om Europeiska unionen och fördraget om Eu ropeiska unionens funktionssätt, har Förenade kungariket och Irland meddelat att de önskar delta i antagandet och tillämpningen av detta direktiv.

(52) I enlighet med artiklarna 1 och 2 i protokollet (nr 22) om Danmarks ställning, som är fogat till fördraget om Europeiska unionen och till fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, deltar inte Danmark i antagandet av detta direktiv, som därför inte är bindande för eller tillämpligt på Danmark.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Syfte

Detta direktiv fastställer minimiregler om fastställande av brotts rekvisit och påföljder på området sexuella övergrepp mot barn och sexuell exploatering av barn, barnpornografi och kon taktsökning med barn för sexuella ändamål. Det inför också bestämmelser för att stärka åtgärderna för att förebygga sådana brott och förbättra skyddet av dess offer.

Artikel 2

Definitioner

I detta direktiv avses med

a)barn: varje person som är under arton år,

b)åldern för sexuellt självbestämmande: den ålder under vilken det enligt nationell lag är förbjudet att ägna sig åt sexuella handlingar med ett barn,:

c)barnpornografi:

i)allt material som avbildar ett barn som medverkar i en handling med uttrycklig eller simulerad sexuell innebörd,

ii)varje avbildning av ett barns könsorgan för i första hand sexuella syften,

iii)allt material som avbildar en person som framstår som ett barn som medverkar i en handling med uttrycklig

eller simulerad sexuell innebörd eller varje avbildning av könsorganen på en person som framstår som ett barn för i första hand sexuella syften, eller

iv)verklighetstrogna bilder av ett barn som medverkar i en handling med uttrycklig sexuell innebörd eller verklig hetstrogna bilder av ett barns könsorgan för i första hand sexuella syften,

d)barnprostitution: utnyttjande av ett barn för sexuella hand lingar, där pengar eller någon annan form av betalning eller ersättning lämnas eller utlovas som betalning för barnets sexuella handlingar, oavsett om denna betalning, detta löfte eller denna ersättning görs till barnet eller till en tredje part,

e)pornografisk föreställning: liveposering som riktar sig till en publik, även när det sker med hjälp av informations- och kommunikationsteknik,

i)av ett barn som medverkar i en handling med uttrycklig eller simulerad sexuell innebörd, eller

ii)av ett barns könsorgan för i första hand sexuella syften,

f)juridisk person: ett rättssubjekt som har denna status enligt tillämplig lagstiftning, med undantag för stater eller offent liga organ vid utövandet av offentliga maktbefogenheter samt offentliga internationella organisationer.

Artikel 3

Brott som har samband med sexuella övergrepp

1.Medlemsstaterna ska vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att de uppsåtliga handlingar som avses i punkterna 2–6 är straffbelagda.

2.Att i sexuella syften förmå ett barn, som inte har uppnått åldern för sexuellt självbestämmande, att bli vittne till sexuella handlingar, även utan att behöva delta, ska vara belagt med ett maximistraff på minst ett års fängelse.

3.Att i sexuella syften förmå ett barn, som inte har uppnått åldern för sexuellt självbestämmande, att bli vittne till sexuella övergrepp, även utan att behöva delta, ska vara belagt med ett maximistraff på minst två års fängelse.

4.Att ägna sig åt sexuella handlingar med ett barn, som inte har uppnått åldern för sexuellt självbestämmande, ska vara be lagt med ett maximistraff på minst fem års fängelse.

5.Att ägna sig åt sexuella handlingar med ett barn, om

i)missbruk av en erkänd förtroendeställning eller av makt eller inflytande över barnet förekommer, ska vara belagt med ett maximistraff på minst åtta års fängelse om barnet inte har uppnått åldern för sexuellt självbestämmande och minst tre års fängelse om barnet uppnått denna ålder, eller

ii)missbruk av barnets särskilt utsatta situation förekommer, framför allt till följd av ett psykiskt eller fysiskt funktions hinder eller en beroendeställning, ska vara belagt med ett maximistraff på minst åtta års fängelse om barnet inte har uppnått åldern för sexuellt självbestämmande och minst tre års fängelse om barnet uppnått denna ålder, eller

L 335/8		SV	Europeiska unionens officiella tidning	17.12.2011

iii)tvång, våld eller hot brukas, ska vara belagt med ett max imistraff på minst tio års fängelse om barnet inte har upp nått åldern för sexuellt självbestämmande och minst fem års fängelse om barnet uppnått denna ålder.

6. Att genom tvång, våld eller hot förmå ett barn att ägna sig åt sexuella handlingar med en tredje part ska vara belagt med ett maximistraff på minst tio års fängelse om barnet inte har uppnått åldern för sexuellt självbestämmande och minst fem års fängelse om barnet uppnått denna ålder.

Artikel 4

Brott som har samband med sexuell exploatering

1.Medlemsstaterna ska vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att de uppsåtliga handlingar som avses i punkterna 2–7 är straffbelagda.

2.Att förmå eller rekrytera ett barn till att delta i porno grafiska föreställningar, eller dra nytta av eller på annat sätt utnyttja ett barn för sådana syften, ska vara belagt med ett maximistraff på minst fem års fängelse om barnet inte har uppnått åldern för sexuellt självbestämmande och minst två års fängelse om barnet uppnått denna ålder.

3.Att tvinga eller med våld förmå ett barn till att delta i pornografiska föreställningar, eller att hota ett barn för sådana syften, ska vara belagt med ett maximistraff på minst åtta års fängelse om barnet inte har uppnått åldern för sexuellt själv bestämmande och minst fem års fängelse om barnet uppnått denna ålder.

4.Att medvetet bevista pornografiska föreställningar där ett barn deltar ska vara belagt med ett maximistraff på minst två års fängelse om barnet inte har uppnått åldern för sexuellt självbestämmande och minst ett års fängelse om barnet uppnått denna ålder.

5.Att förmå eller rekrytera ett barn till att delta i barnpro stitution, eller dra nytta av eller på annat sätt utnyttja ett barn för sådana syften, ska vara belagt med ett maximistraff på minst åtta års fängelse om barnet inte har uppnått åldern för sexuellt självbestämmande och minst fem års fängelse om barnet upp nått denna ålder.

6.Att tvinga eller med våld förmå ett barn till barnprostitu tion, eller att hota ett barn för sådana syften, ska vara belagt med ett maximistraff på minst tio års fängelse om barnet inte har uppnått åldern för sexuellt självbestämmande och minst fem års fängelse om barnet uppnått denna ålder.

7.Att ägna sig åt sexuella handlingar med ett barn, där barnprostitution utnyttjas, ska vara belagt med ett maximistraff på minst fem års fängelse om barnet inte har uppnått åldern för sexuellt självbestämmande och minst två års fängelse om barnet uppnått denna ålder.

Artikel 5

Brott som har samband med barnpornografi

1.Medlemsstaterna ska vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att de uppsåtliga handlingar som avses i punkterna 2–6 är straffbelagda när de begås olovligen.

2.Förvärv eller innehav av barnpornografi ska vara belagt med ett maximistraff på minst ett års fängelse.

3.Att medvetet skaffa sig tillgång till barnpornografi med hjälp av informations- eller kommunikationsteknik ska vara belagt med ett maximistraff på minst ett års fängelse.

4.Distribution, spridning eller överföring av barnpornografi ska vara belagt med ett maximistraff på minst två års fängelse.

5.Utbjudande, tillhandahållande eller tillgängliggörande av barnpornografi ska vara belagt med ett maximistraff på minst två års fängelse.

6.Produktion av barnpornografi ska vara belagt med ett maximistraff på minst tre års fängelse.

7.Det ankommer på medlemsstaterna att besluta huruvida denna artikel är tillämplig på fall som rör barnpornografi enligt artikel 2 c iii, om den person som framstår som ett barn i själva verket var 18 år eller äldre vid tidpunkten för avbildandet.

8.Det ankommer på medlemsstaterna att besluta huruvida punkterna 2 och 6 i denna artikel är tillämpliga i fall då det fastställs att det pornografiska materialet enligt artikel 2 c iv producerats och innehas av producenten enbart för eget privat bruk, i den mån inget pornografiskt material enligt artikel 2 c i,

iieller iii har använts för denna produktion och förutsatt att handlingen inte innebär någon risk för att materialet sprids.

Artikel 6

Kontaktsökning med barn i sexuellt syfte

1. Medlemsstaterna ska vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att följande uppsåtliga handlingar är straff belagda:

Förslag som en vuxen ger med hjälp av informations- och kommunikationsteknik i syfte att träffa ett barn som inte upp nått åldern för sexuellt självbestämmande för att begå något av de brott som avses i artiklarna 3.4 och 5.6 ska, om detta förslag har följts av faktiska handlingar som leder till ett sådant möte, vara belagt med ett maximistraff på minst ett års fängelse.

2. Medlemsstaterna ska vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att det är straffbart för en vuxen att med hjälp av informations- och kommunikationsteknik försöka begå nå got av de brott som avses i artikel 5.2 och 5.3 genom att kontakta barn som inte har uppnått åldern för sexuellt själv bestämmande i syfte att tillhandahålla barnpornografiskt mate rial som avbildar det barnet.

17.12.2011		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 335/9

Artikel 7

Anstiftan, medhjälp och försök

1.Medlemsstaterna ska vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att anstiftan av och medhjälp till något av de brott som avses i artiklarna 3–6 är straffbelagt.

2.Medlemsstaterna ska vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att försök att begå något av de brott som avses i artikel 3.4, 3.5 och 3.6, artikel 4.2, 4.3, 4.5, 4.6 och 4.7 samt artikel 5.4, 5.5 och 5.6 är straffbelagda.

Artikel 8

Frivilliga sexuella handlingar

1.Det ankommer på medlemsstaterna att besluta huruvida artikel 3.2 och 3.4 är tillämplig på frivilliga sexuella handlingar mellan jämbördiga parter som är nära i ålder och grad av psykisk och fysisk utveckling eller mognad, förutsatt att hand lingarna inte innebar någon form av övergrepp.

2.Det ankommer på medlemsstaterna att besluta huruvida artikel 4.4 är tillämplig på en pornografisk föreställning som äger rum inom ramen för en frivillig relation när barnet har uppnått åldern för sexuellt självbestämmande, eller mellan jäm bördiga parter som är nära i ålder och grad av psykisk och fysisk utveckling eller mognad, förutsatt att handlingarna inte innebär någon form av övergrepp eller exploatering och att inga pengar eller andra former av ersättning ges som betalning i utbyte mot den pornografiska föreställningen.

3.Det ankommer på medlemsstaterna att besluta huruvida artikel 5.2 och 5.6 är tillämplig på produktion, förvärv eller innehav av material som rör barn som uppnått åldern för sexu ellt självbestämmande om materialet produceras och innehas med dessa barns samtycke och enbart för de berörda personer nas privata bruk, förutsatt att handlingarna inte innebär någon form av övergrepp.

Artikel 9

Försvårande omständigheter

Förutsatt att följande omständigheter inte redan ingår i brotts rekvisiten för de brott som avses i artiklarna 3–7 ska medlems staterna vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att ned anstående omständigheter i enlighet med relevanta bestämmel ser i nationell lagstiftning ska kunna anses som försvårande omständigheter i samband med de relevanta brott som avses i artiklarna 3–7:

a)Brottet begicks mot ett barn i en särskilt utsatt situation, såsom ett barn med ett psykiskt eller fysiskt funktionshinder eller som befann sig i en beroendeställning eller i ett tillstånd av fysisk eller psykisk oförmåga.

b)Brottet begicks av en medlem i barnets familj, en person som sammanbodde med barnet eller en person som har missbrukat sin erkända förtroendeställning eller makt.

c)Brottet begicks av flera personer som agerade gemensamt.

d)Brottet begicks inom ramen för en kriminell organisation i den mening som avses i rådets rambeslut 2008/841/RIF av den 24 oktober 2008 om kampen mot organiserad brotts lighet (1).

e)Gärningsmannen har tidigare dömts för brott av samma art.

f)Gärningsmannen har avsiktligt eller genom vårdslöshet utsatt ett barn för livsfara.

g)Brottet begicks med användande av grovt våld eller vållade barnet allvarlig skada.

Artikel 10

Diskvalifikation till följd av fällande dom

1.För att undvika risk för återfall i brott ska medlemssta terna vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att en fysisk person som har dömts för något av de brott som avses

iartiklarna 3–7, tillfälligt eller permanent, kan förhindras att utöva åtminstone yrkesverksamhet som inbegriper direkta och regelbundna kontakter med barn.

2.Medlemsstaterna ska vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att arbetsgivare, när de rekryterar en person till yrkes verksamhet eller organiserad frivilligverksamhet som innefattar direkta och regelbundna kontakter med barn, har rätt att i enlighet med nationell lagstiftning och på lämpligt sätt – såsom tillgång på begäran eller via den berörda personen – begära information om det finns fällande domar för något av de brott som avses i artiklarna 3–7 i kriminalregistret, eller diskvalifika tioner till följd av sådana domar att utöva verksamhet som innefattar direkta och regelbundna kontakter med barn.

3.För tillämpning av punkterna 1 och 2 i denna artikel ska medlemsstaterna vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att information om förekomsten av en fällande dom för något av de brott som avses i artiklarna 3–7 i kriminal registret, eller diskvalifikationer till följd av sådana domar att utöva verksamhet som innefattar direkta och regelbundna kon takter med barn, överförs i enlighet med de förfaranden som anges i rådets rambeslut 2009/315/RIF av den 26 februari 2009 om organisationen av medlemsstaternas utbyte av uppgifter ur kriminalregistret och uppgifternas innehåll (2) då detta sker på begäran enligt artikel 6 i det rambeslutet och med den berörda personens samtycke.

(1) EUT L 300, 11.11.2008, s. 42. (2) EUT L 93, 7.4.2009, s. 23.

L 335/10		SV	Europeiska unionens officiella tidning	17.12.2011

Artikel 11

Beslag och förverkande

Medlemsstaterna ska vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att deras behöriga myndigheter har rätt att be slagta och förverka hjälpmedel till och vinning av de brott som avses i artiklarna 3, 4 och 5.

Artikel 12

Juridiska personers ansvar

1. Medlemsstaterna ska vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att juridiska personer kan ställas till ansvar för något av de brott som avses i artiklarna 3–7 och som begås till deras förmån av en person som agerar antingen enskilt eller som en del av den juridiska personens organisation och har en ledande ställning inom den juridiska personen, grundad på

a)behörighet att företräda den juridiska personen,

b)befogenhet att fatta beslut på den juridiska personens vägnar eller,

c)befogenhet att utöva kontroll inom den juridiska personen.

2.Medlemsstaterna ska också vidta de åtgärder som är nöd vändiga för att säkerställa att juridiska personer kan ställas till ansvar i de fall, där bristande övervakning eller kontroll från en person som avses i punkt 1 har gjort det möjligt för en person under den juridiska personens ansvar att begå något av de brott som avses i artiklarna 3–7 till förmån för den juridiska perso nen.

3.Juridiska personers ansvar enligt punkterna 1 och 2 ska inte utesluta straffrättsliga förfaranden mot fysiska personer som är gärningsmän, anstiftare eller medhjälpare till de brott som avses i artiklarna 3–7.

Artikel 13

Sanktioner för juridiska personer

1. Medlemsstaterna ska vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att en juridisk person som har ställts till ansvar i enlighet med artikel 12.1 kan bli föremål för effektiva, proportionella och avskräckande sanktioner, som ska innefatta bötesstraff eller administrativa avgifter och som får innefatta andra sanktioner, såsom

a)fråntagande av rätt till offentliga förmåner eller stöd,

b)tillfälligt eller permanent näringsförbud,

c)rättslig övervakning,

d)rättsligt beslut om upplösning av verksamheten, eller

e)tillfällig eller permanent stängning av de inrättningar som har använts för att begå brottet.

2. Medlemsstaterna ska vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att en juridisk person som har ställts till ansvar i enlighet med artikel 12.2 kan bli föremål för effektiva, proportionella och avskräckande påföljder eller åtgärder.

Artikel 14

Avstående från att lagföra eller utdöma påföljd för brottsoffret

Medlemsstaterna ska i överensstämmelse med de grundläggande principerna i sina rättssystem vidta de åtgärder som är nödvän diga för att säkerställa att de behöriga nationella myndigheterna har befogenhet att avstå från att lagföra eller straffa barn som är offer för sexuella övergrepp och sexuell exploatering för deras deltagande i brottslig verksamhet som de har tvingats att begå som en direkt följd av att de utsatts för någon av de gärningar som avses i artiklarna 4.2, 4.3, 4.5, 4.6 och 5.6.

Artikel 15

Utredning och lagföring

1.Medlemsstaterna ska vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att utredning eller lagföring av de brott som avses i artiklarna 3–7 inte är beroende av anmälan eller angi velse av ett offer eller av offrets företrädare, och att straffrättsliga förfaranden kan fortsätta även om den personen har tagit till baka sina uppgifter.

2.Medlemsstaterna ska vidta de åtgärder som är nödvändiga för att möjliggöra lagföring av vart och ett av de brott som avses i artiklarna 3, 4.2, 4.3, 4.5, 4.6 och 4.7, samt, när barn pornografi som avses i artikel 2 c i och ii har använts, av de grova brott som avses i artikel 5.6, under en tillräckligt lång tidsperiod efter det att offret har uppnått myndighetsålder och i en omfattning som motsvarar det berörda brottets svårhetsgrad.

3.Medlemsstaterna ska vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att effektiva utredningsverktyg, som de som används när det gäller organiserad brottslighet eller andra grova brott, är tillgängliga för de personer, enheter eller avdelningar som har ansvaret för att utreda eller lagföra brott som avses i artiklarna 3–7.

4.Medlemsstaterna ska vidta de åtgärder som är nödvändiga för att göra det möjligt för utredningsenheter eller utrednings myndigheter att söka identifiera offren för de brott som avses i artiklarna 3–7, i synnerhet genom att analysera barnpornogra fiskt material, såsom fotografier och audiovisuella inspelningar som överförts eller ställts till förfogande med hjälp av infor mations- och kommunikationsteknik.

Artikel 16

Rapportering av misstanke om sexuella övergrepp eller sexuell exploatering

1. Medlemsstaterna ska vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att de regler om sekretess som enligt den nationella lagstiftningen gäller för personer inom vissa yrkes kategorier som har till huvudsaklig uppgift att arbeta med barn, inte utgör ett hinder för möjligheten för dessa personer att rapportera situationer där de har skälig grund att anta att ett barn är offer för brott som avses i artiklarna 3–7, till de myn digheter som är ansvariga för skyddet av barn.

17.12.2011		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 335/11

2. Medlemsstaterna ska vidta de åtgärder som är nödvändiga för att uppmuntra alla personer som känner till eller i god tro misstänker att något av de brott som avses i artiklarna 3–7 har begåtts att rapportera dessa till behöriga myndigheter.

Artikel 17

Behörighet och samordning av åtal

1. Medlemsstaterna ska vidta de åtgärder som är nödvändiga för att fastställa sin behörighet när det gäller de brott som avses i artiklarna 3–7, när

a)brottet helt eller delvis har begåtts inom medlemsstaternas territorium, eller

b)gärningsmannen är medborgare i någon av medlemsstaterna.

2. En medlemsstat ska underrätta kommissionen om den beslutar att fastställa ytterligare behörighet när det gäller ett brott enligt artiklarna 3–7 vilket har begåtts utanför dess terri torium, bland annat när

a)brottet har begåtts mot en av dess medborgare eller en person som har sin hemvist på medlemsstatens territorium, eller

b)brottet har begåtts till förmån för en juridisk person som är etablerad på den medlemsstatens territorium, eller

c)gärningsmannen har sin hemvist på medlemsstatens territo rium.

3.Medlemsstaterna ska säkerställa att deras behörighet om fattar situationer i vilka ett brott enligt artiklarna 5 och 6 och, i den mån det är relevant, artiklarna 3 och 7, begås med hjälp av informations- och kommunikationsteknik till vilken åtkomsten skett från deras territorium, oavsett om denna är baserad inom deras territorium eller inte.

4.Vid lagföringen av något av de brott som avses i artiklarna 3.4, 3.5, 3.6, 4.2, 4.3, 4.5, 4.6, 4.7 och 5.6 ska medlemssta terna, om brottet begåtts utanför den berörda medlemsstatens territorium enligt punkt 1 b i den här artikeln, vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att dess behörighet inte är kopplad till villkoret att gärningarna är straffbelagda på den plats där de begicks.

5.Vid lagföringen av något av de brott som avses i artiklarna 3–7 ska varje medlemsstat, om brottet begåtts utanför den berörda medlemsstatens territorium enligt punkt 1 b i denna artikel, vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa

att dess behörighet inte är kopplad till villkoret att åtal endast får väckas på grundval av en anmälan från offret på den plats där brottet begicks, eller en formell underrättelse från den stat där brottet begicks.

Artikel 18

Allmänna bestämmelser om hjälp, stöd och skyddsåtgärder för barn som är brottsoffer

1.Barn som är offer för de brott som avses i artiklarna 3–7 ska ges hjälp, stöd och skydd i enlighet med artiklarna 19 och 20, med beaktande av barnets bästa.

2.Medlemsstaterna ska vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att ett barn får hjälp och stöd så snart de behöriga myndigheterna har en skäligen grundad indikation att anta att barnet kan ha utsatts för något av de brott som avses i artik larna 3–7.

3.Medlemsstaterna ska, om åldern på en person som utsatts för något av de brott som avses i artiklarna 3–7 är osäker och om det finns skäl att anta att den personen är ett barn, säker ställa att denna person förutsätts vara ett barn för att han eller hon omedelbart ska få tillgång till hjälp, stöd och skydd enligt artiklarna 19 och 20.

Artikel 19

Hjälp och stöd till brottsoffer

1.Medlemsstaterna ska vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att brottsoffer får hjälp och stöd före, under och en lämplig tid efter avslutande av de straffrättsliga förfaran dena, så att de kan utöva de rättigheter som fastställs i ram beslut 2001/220/RIF och i detta direktiv. Medlemsstaterna ska särskilt vidta nödvändiga åtgärder för att skydda barn som an mäler övergrepp som begåtts inom deras familj.

2.Medlemsstaterna ska vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att hjälp och stöd till barn som är brottsoffer inte villkoras av barnets vilja att samarbeta under brottsutredningen, åtalet eller rättegången.

3.Medlemsstaterna ska vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att specifika åtgärder som syftar till att hjälpa och stödja barn som är brottsoffer att utnyttja sina rättigheter enligt detta direktiv vidtas efter en individuell bedömning av de enskilda barnens särskilda omständigheter, och att vederbörlig hänsyn tas till barnets synpunkter, behov och problem.

4.Barn som fallit offer för något av de brott som avses i artiklarna 3–7 ska anses som särskilt sårbara brottsoffer enligt artiklarna 2.2, 8.4 och 14.1 i rambeslut 2001/220/RIF.

L 335/12		SV	Europeiska unionens officiella tidning	17.12.2011

5. Medlemsstaterna ska, där det är lämpligt och möjligt, vidta åtgärder för att hjälpa och stödja familjen till barn som är brottsoffer att utnyttja sina rättigheter enligt detta direktiv, när familjen befinner sig på medlemsstatens territorium. Framför allt ska medlemsstaterna, där det är lämpligt och möjligt, tillämpa artikel 4 i rambeslut 2001/220/RIF på brottsoffrets familj.

Artikel 20

Skydd för barn som är brottsoffer under brottsutredningar och straffrättsliga förfaranden

1.Medlemsstaterna ska vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att de behöriga myndigheterna i samband med brottsutredningar och straffrättsliga förfaranden, i enlighet med brottsoffrens roll i det berörda rättssystemet, utser en särskild företrädare för ett barn som är brottsoffer, om enligt den na tionella lagstiftningen personerna med föräldraansvar inte kan företräda barnet på grund av en intressekonflikt mellan dem och barnet, eller om barnet är ensamkommande eller har skilts från sin familj.

2.Medlemsstaterna ska säkerställa att barn som är brottsoffer utan dröjsmål får tillgång till juridisk rådgivning och, i enlighet med brottsoffrens roll i det berörda rättssystemet, till juridiskt ombud, även för att begära ersättning för skada. Juridisk råd givning och juridiskt ombud bör tillhandahållas kostnadsfritt om brottsoffret inte förfogar över tillräckliga ekonomiska medel.

3.Utan att det påverkar rätten till försvar ska medlemsstats staterna vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att följande iakttas i samband med utredningar av något av de brott som avses i artiklarna 3–7:

a)Att barnet förhörs utan onödigt dröjsmål efter det att upp gifterna har rapporterats till de behöriga myndigheterna.

b)Att barnet, vid behov, förhörs i lokaler som utformats eller ställts i ordning för detta ändamål.

c)Att barnet förhörs av eller genom yrkeskunniga personer som är särskilt utbildade för detta ändamål.

d)Att samma personer, om så är möjligt och lämpligt, håller alla förhör med barnet.

e)Att antalet förhör blir så få som möjligt och endast utförs om det är strikt nödvändigt för brottsutredningar och straff rättsliga förfaranden.

f)Att barnet får åtföljas av sitt juridiska ombud eller, om så är lämpligt, av en vuxen som han eller hon själv har valt, såvida det inte föreligger ett motiverat beslut som fastställer något annat med avseende på den personen.

4.Medlemsstaterna ska, i samband med utredningar av något av de brott som avses i artiklarna 3–7, vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att alla förhör med ett barn som är offer för brott eller, i förekommande fall, med ett barnvittne, får spelas in audiovisuellt, och att sådana audiovisuellt inspelade

förhör får användas som bevisning i straffrättsliga förfaranden inför domstol, i enlighet med bestämmelserna i den nationella lagstiftningen.

5. Medlemsstaterna ska vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att det i samband med straffrättsliga förfaran den i domstol som rör något av de brott som avses i artiklarna 3–7 kan beslutas

a)att förhöret ska hållas inom stängda dörrar,

b)att barnet får höras i domstolen utan att vara närvarande, särskilt genom användning av lämplig kommunikationstek nik.

6. Medlemsstaterna ska, om intresset för de barn som är brottsoffer talar för detta och med beaktande av andra övergri pande intressen, vidta de åtgärder som är nödvändiga för att skydda barnens privatliv, deras identitet och bild och förhindra offentlig spridning av sådan information som kan leda till att de identifieras.

Artikel 21

Åtgärder mot reklam för möjligheten att begå övergrepp och för barnsexturism

Medlemsstaterna ska besluta om lämpliga åtgärder för att för hindra eller förbjuda

a)spridning av material där det görs reklam för möjligheten att begå något av de brott som avses i artiklarna 3–6, och

b)anordnande för andra, oberoende av om syftet är kommersi ellt, av resor i syfte att begå något av de brott som avses i artiklarna 3–5.

Artikel 22

Förebyggande interventionsprogram eller åtgärder

Medlemsstaterna ska vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att personer som befarar att de kan komma att begå något av de brott som avses i artiklarna 3–7 i lämpliga fall får tillgång till effektiva interventionsprogram eller åtgärder för att bedöma och förhindra risken för att sådana brott begås.

Artikel 23

Förebyggande

1.Medlemsstaterna ska vidta lämpliga åtgärder, som utbild ning och fostran, i syfte att motverka och minska den efter frågan som ligger till grund för alla former av sexuella över grepp mot och sexuell exploatering av barn.

2.Medlemsstaterna ska vidta lämpliga åtgärder, även via in ternet, till exempel informationskampanjer och kampanjer för att öka medvetenheten samt forsknings- och utbildningspro gram, om lämpligt i samarbete med relevanta organisationer inom det civila samhället och andra aktörer, i syfte att öka medvetenheten och minska risken för att barn faller offer för sexuella övergrepp och sexuell exploatering.

17.12.2011		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 335/13

3. Medlemsstaterna ska främja regelbunden kompetens utveckling för tjänstemän som kan väntas komma i kontakt med barn som fallit offer för sexuella övergrepp och exploate ring, däribland poliser ute på fältet, i syfte att möjliggöra för dem att identifiera och bemöta barn som är offer för brott och barn som eventuellt kan bli offer för sexuella övergrepp eller sexuell exploatering.

Artikel 24

Interventionsprogram eller interventionsåtgärder på frivillig basis inom ramen för eller efter straffrättsliga förfaranden

1.Utan att det påverkar tillämpningen av interventionspro gram eller interventionsåtgärder som fastställs av behöriga rätts liga myndigheter enligt nationell lag, ska medlemsstaterna vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att effektiva interventionsprogram eller interventionsåtgärder finns tillgäng liga, för att förhindra och minimera riskerna för upprepade brott av sexuell natur mot barn. Sådana program eller åtgärder ska vara tillgängliga när som helst under de straffrättsliga för farandena, både i och utanför fängelset, i enlighet med nationell lagstiftning.

2.De interventionsprogram eller interventionsåtgärder som avses i punkt 1 ska uppfylla de särskilda utvecklingsbehoven hos barn som gör sig skyldiga till sexualbrott.

3.Medlemsstaterna ska vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att följande personer kan få tillgång till de interventionsprogram eller interventionsåtgärder som avses i punkt 1, nämligen:

a)personer som är föremål för straffrättsliga förfaranden för något av de brott som avses i artiklarna 3–7, på villkor som varken är till förfång för eller strider mot rätten till försvar eller mot kravet på en rättvis och opartisk rättegång, och som särskilt är förenliga med principen om oskuldspre sumtionen, och

b)personer som har dömts för något av de brott som avses i artiklarna 3–7.

4.Medlemsstaterna ska vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att personer som avses i punkt 3 blir föremål för en bedömning av vilken fara de utgör och eventuella risker för återfall i något av de brott som avses i artiklarna 3–7, i syfte att fastställa lämpliga interventionsprogram eller åtgärder.

5.Medlemsstaterna ska vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att personer som avses i punkt 3 vilka fått motta förslag om interventionsprogram eller åtgärder i enlighet med punkt 4

a)får fullständig information om skälen till förslaget,

b)samtycker till att delta i programmen eller åtgärderna med fullständig kännedom om omständigheterna,

c)kan vägra och, när det gäller dömda personer, blir infor merade om de möjliga följderna av en sådan vägran.

Artikel 25

Åtgärder mot webbplatser som innehåller eller sprider barnpornografi

1.Medlemsstaterna ska vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa ett avlägsnande utan dröjsmål av webbsidor som innehåller eller sprider barnpornografi och vars värdservrar lig ger på deras eget territorium, samt sträva efter att uppnå ett avlägsnande av sådana webbsidor vars värdservrar ligger utanför deras territorium.

2.Medlemsstaterna får vidta åtgärder för att blockera tillträ det till webbsidor som innehåller eller sprider barnpornografi för internetanvändare inom sitt territorium. Dessa åtgärder måste inrättas genom transparenta förfaranden och ska tillhan dahålla adekvata skyddsmekanismer, särskilt för att säkerställa att begränsningen inskränks till vad som är nödvändigt och

proportionerligt och att användarna informeras om orsaken till begränsningen. Skyddsmekanismerna ska även inbegripa möjlighet till rättslig prövning.

Artikel 26

Ersättande av rambeslut 2004/68/RIF

Rambeslut 2004/68/RIF ersätts härmed med avseende på de medlemsstater som deltar i antagandet av detta direktiv, dock utan att det påverkar dessa medlemsstaters skyldigheter när det gäller tidsfristen för införlivande i nationell lagstiftning av ram beslutet.

Med avseende på de medlemsstater som deltar i antagandet av detta direktiv ska hänvisningar till rambeslut 2004/68/RIF anses som hänvisningar till detta direktiv.

Artikel 27

Införlivande

1.Medlemsstaterna ska sätta i kraft de lagar och andra för fattningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv senast den 18 december 2013.

2.Medlemsstaterna ska till kommissionen överlämna texten till de bestämmelser genom vilka skyldigheterna enligt detta direktiv införlivas med deras nationella lagstiftning.

3.När en medlemsstat antar dessa bestämmelser ska de in nehålla en hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan hänvisning när de offentliggörs. Närmare föreskrifter om hur hänvisningen ska göras ska varje medlemsstat själv utfärda.

Artikel 28

Rapportering

1. Kommissionen ska senast 18 december 2015 överlämna en rapport till Europaparlamentet och rådet med en utvärdering av i vilken utsträckning medlemsstaterna har vidtagit de åtgär der som är nödvändiga för att följa bestämmelserna i detta direktiv, vid behov åtföljd av lagstiftningsförslag.

L 335/14		SV	Europeiska unionens officiella tidning	17.12.2011

2. Kommissionen ska senast den 18 december 2015 överlämna en rapport till Europaparlamentet och rådet med en utvärdering av genomförandet av de åtgärder som avses i artikel 25.

Artikel 29

Ikraftträdande

Detta direktiv träder i kraft samma dag som det offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning.

	Artikel 30
	Adressater
Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna i enlighet med fördragen.
Utfärdat i Strasbourg den 13 december 2011.
På Europaparlamentets vägnar		På rådets vägnar
J. BUZEK			M. SZPUNAR
Ordförande			Ordförande

17.12.2011		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 335/1

(Lagstiftningsakter)

DIREKTIV

EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV 2011/92/EU av den 13 december 2011

om bekämpande av sexuella övergrepp mot barn, sexuell exploatering av barn och barnpornografi samt om ersättande av rådets rambeslut 2004/68/RIF

EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV

med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktions sätt, särskilt artiklarna 82.2 och 83.1,

med beaktande av Europeiska kommissionens förslag,

efter översändande av utkastet till lagstiftningsakt till de natio nella parlamenten,

med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommit téns yttrande (1),

efter att ha hört Regionkommittén,

i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet (2), och

av följande skäl:

(4)	Genom	rådets	rambeslut	2004/68/RIF av	den
	22 december 2003 om bekämpande av sexuellt utnytt
	jande av barn och barnpornografi (5) tillnärmas medlems
	staternas lagstiftning när det gäller att straffbelägga de
	allvarligaste formerna av sexuella övergrepp mot barn
	och sexuell exploatering av barn, utvidga den nationella
	behörigheten och tillförsäkra brottsoffer ett stöd som
	uppfyller	vissa	minimikrav.	I rådets rambeslut	av

(2)I enlighet med artikel 6.1 i fördraget om Europeiska unionen erkänner unionen de rättigheter, friheter och

principer som fastställs i Europeiska unionens	stadga
om de grundläggande rättigheterna, vars artikel	24.2
slår fast att barnets bästa ska komma i främsta rummet

(1) EUT C 48, 15.2.2011, s. 138.

(2) Europaparlamentets ståndpunkt av den 27 oktober 2011 (ännu ej offentliggjord i EUT) och rådets beslut av den 15 november 2011.

(3) EGT C 364, 18.12.2000, s. 1.

2000 till konventionen om barnets rättigheter om för säljning av barn, barnprostitution och barnpornografi

(4) EUT C 115, 4.5.2010, s. 1. (5) EUT L 13, 20.1.2004, s. 44. (6) EGT L 82, 22.3.2001, s. 1.

(7) EUT L 328, 15.12.2009, s. 42.

L 335/2		SV	Europeiska unionens officiella tidning	17.12.2011

(1) EUT L 101, 15.4.2011, s. 1.

(13)Det maximala fängelsestraff som föreskrivs i detta direk tiv för de brott som avses i direktivet bör gälla åtmin stone för de allvarligaste formerna av dessa brott.

17.12.2011		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 335/3

(22)Fysisk eller psykisk oförmåga bör inom ramen för detta direktiv även anses omfatta tillstånd av fysisk eller mental oförmåga till följd av narkotika- eller alkoholpåverkan.

(27)Effektiva utredningsverktyg bör göras tillgängliga för dem som ansvarar för att utreda och lagföra de brott som

avses i detta direktiv. Dessa verktyg kan omfatta

(1) EGT L 182, 5.7.2001, s. 1. (2) EUT L 68, 15.3.2005, s. 49.

L 335/4		SV	Europeiska unionens officiella tidning	17.12.2011

17.12.2011		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 335/5

(1) EUT L 49, 17.2.2007, s. 30.

L 335/6		SV	Europeiska unionens officiella tidning	17.12.2011

17.12.2011		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 335/7