En översyn av tryck- och yttrandefriheten, del 2

Innehåll

DEL 2

Bilagor
1	Tryck- och yttrandefrihetsberedningens direktiv
	2003:58........................................................................................	5
2	Tryck- och yttrandefrihetsberedningens tilläggsdirektiv
	2007:76......................................................................................	17
3	Tryck- och yttrandefrihetsberedningens tilläggsdirektiv
	2008:42......................................................................................	23
4	TF:s nuvarande lydelse ...........................................................	41
5	YGL:s nuvarande lydelse .........................................................	67
6	Ordlista över tekniska begrepp ...............................................	83
7	PM med förslag till lagreglering av
	tvångsmedelsanvändning på TF- och YGL-området.............	89
8	Databaser med utgivningsbevis.............................................	153
9	Ny yttrandefrihetsgrundlag – Lagtext och
	författningskommentar .........................................................	181
10	Ny yttrandefrihetsgrundlag – Bilaga till ordförandens
	reservation ..............................................................................	315

Bilaga 1

Kommittédirektiv

En beredning på det tryck- och	Dir.
yttrandefrihetsrättsliga området	2003:58

Beslut vid regeringssammanträde den 30 april 2003.

Sammanfattning av uppdraget

En beredning tillkallas med uppgift att följa utvecklingen på det tryck- och yttrandefrihetsrättsliga området samt utreda och lämna förslag till lösningar av olika problem på detta område. En särskilt viktig uppgift för beredningen är att lämna förslag till hur de problem som är relaterade till den tekniska och mediala utveck- lingen skall lösas.

Beredningen bör vid sina överväganden eftersträva att tekniken inte skall vara av avgörande betydelse för mediernas grundlags- skydd. I beredningens uppdrag ligger således att överväga frågan om det mot bakgrund av den tekniska och mediala utvecklingen är möjligt att i längden behålla en teknikberoende grundlagsreglering av yttrandefriheten i medierna och om det på sikt finns anledning att slå samman tryckfrihetsförordningen (TF) och yttrandefrihets- grundlagen (YGL) till en grundlag omfattande såväl tryckfrihet som annan yttrandefrihet.

Inom det tryck- och yttrandefrihetsrättsliga området kan det finnas behov även av andra förändringar än sådana som direkt är att hänföra till den tekniska utvecklingen. I beredningens uppdrag skall det därför ingå att identifiera och lämna förslag till lösningar av även andra problem inom detta område. Det kan t.ex. röra sig om att ge förslag på hur konflikter mellan grundlagarna och EG- rätten eller andra bestämmelser som grundar sig på internationellt samarbete kan lösas, men också att överväga frågor som rör med- delarfriheten.

Det skall i beredningens uppdrag ligga att utreda om ny teknik för framställning av skrifter och tekniska upptagningar omfattas av TF och YGL. En uppgift för beredningen skall också vara att analysera om det frivilliga grundlagsskyddet enligt 1 kap. 9 § YGL

Bilaga 1

SOU 2012:55

kan komma i konflikt med bestämmelser som har till syfte att skydda den personliga integriteten. Beredningen skall också över- väga om möjligheterna att ge internationell rättslig hjälp och lik- nande internationellt rättsligt bistånd inom det tryck- och ytt- randefrihetsrättsliga området skall utökas. Vidare skall beredningen utvärdera och ompröva TF:s brottskatalog. Beredningen skall också behandla de problem som Justitiekanslern har påtalat samt de frågor som rör ursprungsuppgifter för tekniska upptagningar som framställts utomlands och möjligheten för Högsta domstolen att förena tryck- och yttrandefrihetsmål vid två eller flera domstolar.

I beredningens uppdrag skall det också ingå att stå till reger- ingens förfogande för rådgivning i tryck- och yttrandefrihetsrätts- liga frågor.

Beredningen får presentera delbetänkanden efter hand som olika frågor behandlas.

Beredningen skall senast den 31 december 2004 redovisa sina överväganden i de frågor som rör utökade möjligheter att inom det tryck- och yttrandefrihetsrättsliga området ge internationell rättslig hjälp och liknande internationellt rättsligt bistånd, översynen av brottskatalogen, de av Justitiekanslern påtalade problemen, ursprungs- uppgifter för tekniska upptagningar som framställts utomlands samt möjligheten för Högsta domstolen att förena tryck- och yttrande- frihetsmål vid två eller flera domstolar.

Bakgrund

Tryckfriheten har en lång tradition i Sverige. Redan år 1766 in- fördes vår första tryckfrihetsförordning. Den nu gällande tryckfri- hetsförordningen trädde i kraft år 1949. Frågan om grundlagsskydd även för andra medier än tryckta skrifter började utredas under 1970-talet och år 1992 trädde YGL i kraft.

Såväl TF som YGL har ändrats ett flertal gånger sedan de trätt i kraft. Framför allt när det gäller YGL har ändringarna ofta inne- burit att grundlagsskyddet har anpassats till den tekniska utveck- lingen. Även de senast gjorda ändringarna i YGL utgör en sådan anpassning

Sedan den 1 januari 2003 är grundlagsskyddet enligt den s.k. databasregeln i 1 kap. 9 § YGL utvidgat till att gälla vissa nya tek- niker, bl.a. s.k. print on demand, som innebär framställning på kundens begäran av enstaka exemplar av skrifter, bilder och upp-

SOU 2012:55

Bilaga 1

tagningar genom överföring av information ur en databas. Dess- utom har till gruppen massmedieföretag lagts företag för yrkes- mässig framställning av tryckta och därmed jämställda skrifter, t.ex. bokförlag och tryckerier. Därutöver kan numera även andra aktörer än massmedieföretag få grundlagsskydd för motsvarande verksam- heter genom ansökan om utgivningsbevis. För att ett sådant bevis skall utfärdas krävs att en ansvarig utgivare utsetts. Radio- och TV- verket prövar frågor om utgivningsbevis.

Utvecklingen på informationsteknikens område har gått fort sedan tillkomsten av YGL. De medier som omfattas av YGL har fortlöpande utvecklats. Nya bärare av information har tillkommit och tillkommer alltjämt. Möjligheterna att snabbt och enkelt få tillgång till information har ökat drastiskt. De nya medieformerna innebär många gånger ökade möjligheter till interaktivitet vilket kan få till följd att avgränsningen mellan masskommunikation och privat kommunikation blir mindre tydlig. Utvecklingen har också inneburit att gränserna mellan tidigare relativt klart avgränsade tele-, data- och mediesektorer blivit mer otydliga. Gränserna mellan olika medier har därför blivit allt svårare att dra. Härigenom torde det bli svårare och svårare att avgöra om yttranden faller inom eller utanför grundlagsskyddet.

Av naturliga skäl är det svårt att göra några förutsägelser om hur den massmediala framtiden kommer att se ut. Men det är inte omöjligt att de traditionella massmedierna där innehållet är fixerat, såsom är fallet med tryckta skrifter, radio och TV, på längre sikt kommer att ersättas av individuellt anpassade upptagningar och sändningar. En sådan utveckling kräver förmodligen en grund- läggande förändring av grundlagsskyddet. Det är också tänkbart att skrifter kan komma att stå utan grundlagsskydd på grund av att de framställs med hjälp av en teknik som inte är att beteckna som tryckpress.

Den nu berörda problematiken har även uppmärksammats av riksdagen. I det senast avslutade lagstiftningsarbetet rörande TF och YGL uttalade riksdagen att det är sannolikt att sådan fram- ställning som sker genom print on demand inom några år kommer att bli mer vanligt förekommande i Sverige eftersom den tekniska utvecklingen innebär att det blir lättare och alltmer ekonomiskt intressant att framställa enskilda exemplar efter den enskilde kundens önskemål (2001/02:KU21 s. 22). Enligt riksdagen borde det i framtiden också kunna bli fråga om att ett bokförlag eller en återförsäljare, utan att en enskild person på särskild begäran beställt

Bilaga 1

SOU 2012:55

en ”print on demandskrift” använder framställningstekniken för att ta fram ett så stort antal exemplar som motsvarar vad som kan kallas för en upplaga. Frågan kan då uppkomma huruvida TF eller YGL är tillämplig och grundlagsskydd föreligger.

Mot den bakgrunden har riksdagen i ett tillkännagivande angett att det finns anledning att regeringen med utgångspunkt i hur den nya tekniken kan komma att användas gör eller låter göra en förutsättningslös utredning av TF:s och YGL:s bestämmelser i syfte att analysera om de kan komma att tillämpas på ny använd- ning av tekniken eller om det behövs ändringar (a. bet. s. 22 och rskr. 2001/02:233).

En omdebatterad fråga är om det är praktiskt möjligt att i längden behålla den nu rådande teknikberoende regleringen av tryck- och yttrandefriheten. Redan under det lagstiftningsarbete som föregick YGL diskuterades frågan om en teknikberoende eller teknikoberoende grundlag för yttrandefriheten. Det lades också fram förslag om att samla skyddet för tryck- och yttrandefriheten i en gemensam grundlag. Något sådant förslag genomfördes emeller- tid aldrig, bl.a. på grund av den risk som ansågs föreligga för att skyddet för tryckta skrifter skulle kunna komma att försvagas med en sådan lösning. Diskussionen i dessa frågor har därefter fortsatt, bl.a. i Mediekommitténs betänkande Grundlagsskydd för nya medier (SOU 1997:49). I det lagstiftningsarbete som följde det betänkandet uttalade Lagrådet att det synes ändamålsenligt att ju förr dess hellre inrikta lagstiftningsarbetet på en samlad grundlag omfattande såväl tryckfrihet som annan yttrandefrihet (prop. 1997/98:43 s. 312). Även i det lagstiftningsarbete baserat på Medie- grundlagsutredningens betänkande Yttrandefrihetsgrundlagen och Internet (SOU 2001:28) som har slutförts under år 2002 har från olika håll den synpunkten framförts att tiden nu är mogen för en genomgripande förändring av skyddet för yttrandefriheten.

Det sagda visar på att det är nödvändigt att kontinuerligt bevaka den tekniska och mediala utvecklingen och att det måste finnas en hög beredskap för att kunna anpassa grundlagsskyddet till de förhållanden som råder i samhället så att skyddet inte urholkas.

Mediegrundlagsutredningen framhöll vikten av att den mediala och tekniska utvecklingen följs och att det finns en beredskap att utreda olika frågor på yttrandefrihetsområdet. Utredningen före- slog därför att det inrättas en stående beredning som skall följa utvecklingen samt utreda och lämna förslag till lösningar av olika problem på yttrandefrihetens område. Vid remissbehandlingen av

SOU 2012:55

Bilaga 1

betänkandet var många instanser positiva till utredningens förslag att inrätta en sådan beredning. I den proposition som följde Mediegrundlagsutredningens betänkande uttalade regeringen att den såg positivt på det förslaget och att det fanns anledning att närmare överväga om inte en stående beredning bör inrättas (prop. 2001/02:74 s. 93). Riksdagen delade regeringens bedöm- ning (2001/02:KU 21 s. 66 f., rskr. 2001/02:233).

Men det är inte endast den tekniska utvecklingen som har be- tydelse för hur grundlagsskyddet bör utformas. Vi lever i dag i en alltmer internationell värld. Den massmediala verksamheten utgör i det sammanhanget inget undantag. Som ett typiskt exempel på detta kan nämnas Internet som till sin karaktär är gränsöver- skridande. Vidare har TV- och radiosändningar i dag en mer inter- nationell publik än tidigare. Men även andra grundlagsskyddade medier som tryckta skrifter och tekniska upptagningar distribueras i allt större omfattning över nationsgränserna.

Den ökande internationaliseringen har inneburit att det blir allt svårare att upprätthålla den unika svenska tryck- och yttrandefri- hetsregleringen. EG-rätten och EU-samarbetet i övrigt kan på vissa områden ha eller få ett innehåll som synes vara svårt att alltid förena med bestämmelserna i TF och YGL. Det är också så att vårt tryck- och yttrandefrihetsrättsliga system vållar problem i annat internationellt samarbete, framför allt när det gäller internationell brottsbekämpning.

Uppdraget

Uppdraget i stort

En särskild beredning tillkallas med uppgift att följa utvecklingen på det tryck- och yttrandefrihetsrättsliga området samt utreda och lämna förslag till lösningar på de olika problem som uppkommer på detta område. Utgångspunkten skall vara att grundlagsskyddet för tryck- och yttrandefriheten inte försvagas.

En viktig uppgift för beredningen blir att följa den tekniska och mediala utvecklingen på yttrandefrihetsområdet. Beredningen skall också lämna förslag till hur de problem ur tryck- och yttrandefri- hetsrättslig synpunkt som därmed uppstår bör lösas.

Beredningen bör vid sina överväganden eftersträva att tekniken inte skall vara av avgörande betydelse för mediernas grundlags-

Bilaga 1

SOU 2012:55

skydd. I beredningens uppdrag ligger således att överväga frågan om det mot bakgrund av den tekniska och mediala utvecklingen är möjligt att i längden behålla en teknikberoende grundlagsreglering av yttrandefriheten i medierna och om det på sikt finns anledning att slå samman TF och YGL till en grundlag omfattande såväl tryckfrihet som annan yttrandefrihet.

Beredningen skall också stå till regeringens förfogande för råd- givning i tryck- och yttrandefrihetsrättsliga frågor.

I det följande redovisas några frågor som beredningen särskilt skall uppmärksamma inom ramen för sitt arbete.

Omfattas ny teknik för framställning av skrifter och tekniska upp- tagningar av grundlagarna?

Som nämnts har riksdagen uttalat att det är sannolikt att en sådan framställning som sker genom print on demand inom några år kommer att bli mer vanligt förekommande. Enligt riksdagen borde det i framtiden också kunna bli fråga om att ett bokförlag eller en återförsäljare, utan att en enskild person på särskild begäran beställt en "print on demandskrift", använder framställningstekniken för att ta fram ett så stort antal exemplar som motsvarar vad som kan kallas för en upplaga. I ett sådant fall kan fråga uppkomma huru- vida grundlagsskydd föreligger.

Riksdagen har därför i ett tillkännagivande angett att det finns anledning att regeringen med utgångspunkt i hur den nya tekniken kan komma att användas gör eller låter göra en förutsättningslös utredning av TF:s och YGL:s bestämmelser i syfte att analysera om de kan komma att tillämpas på ny användning av tekniken eller om det behövs ändringar (2001/02:KU 21 s. 22 och rskr. 2001/02:233).

Det skall ingå i beredningens uppdrag att göra en sådan utredning.

SOU 2012:55

Bilaga 1

Integritetsaspekter på det frivilliga grundlagsskyddet

Under riksdagsbehandlingen av förslaget att i YGL införa ett fri- villigt grundlagsskydd för databasverksamhet uttalade konstitu- tionsutskottet att konflikter kan uppstå mellan ett sådant skydd och de bestämmelser som finns i syfte att skydda den personliga integriteten (2001/02:KU21 s. 32). Utskottet pekade bl.a. på att även om regeringen gjort bedömningen att det frivilliga grundlags- skyddet är förenligt med EG-direktivet om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter kan skyddet enligt personupp- giftslagen göras beroende av om utgivningsbevis finns och att grundlagsskyddet i värsta fall kan komma att omfatta databaser som utgör rena personregister. Regeringen borde därför ytterligare analysera eller låta analysera huruvida det frivilliga grundlags- skyddet kan komma i konflikt med bestämmelserna med syfte att skydda den personliga integriteten. Riksdagen tillkännagav reger- ingen som sin mening vad utskottet anfört (rskr. 2001/02:233).

Den begärda analysen skall göras av beredningen.

Det internationella samarbetet

Genom konventioner och andra internationella överenskommelser har Sverige åtagit sig att lämna rättsligt bistånd i olika angelägen- heter. Som ett exempel på en sådan överenskommelse kan nämnas Europarådets konvention från år 1959 om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål som nu är införlivad i den svenska lagstiftningen genom lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål.

När en utländsk myndighet med stöd av en internationell överenskommelse begär rättslig hjälp från Sverige kan vår unika tryck- och yttrandefrihetsrättsliga reglering vålla problem. En utländsk myndighets framställan kan t.ex. innefatta en begäran att förhör skall hållas med en i Sverige bosatt person eller att svenska myndigheter skall vidta något straffprocessuellt tvångsmedel, t.ex. kvarstad eller beslag. I dessa situationer kan frågan uppkomma om Sverige måste avstå från att hjälpa till med den begärda åtgärden, t.ex. på grund av att den person som framställningen avser omfattas av TF:s eller YGL:s särskilda regler om skydd för meddelare. Regeringen har också i ett antal fall avslagit utländska myndig- heters ansökningar om rättslig hjälp i brottmål med motiveringen

Bilaga 1

SOU 2012:55

att TF och YGL hindrar att rättslig hjälp beviljas. Motsvarande problem kan även uppstå då en utländsk myndighet begär att en person skall utlämnas eller att en dom skall verkställas i Sverige.

Europarådets konvention från år 1959 om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål medger att en framställning kan avslås för det fall ett bifall skulle strida mot det anmodade landets allmänna rätts- principer. När den svenska regeringen avslagit framställningar om internationell rättslig hjälp under hänvisning till bestämmelserna i TF och YGL har detta således skett helt i enlighet med konven- tionen. Regeringen konstaterade emellertid i prop. 2001/02:74 att den svenska hållningen inte alltid möts av förståelse från andra länder, bl.a. när utländska myndigheter har velat få hjälp med att ingripa mot den spridning av rasistisk propaganda som sker från Sverige. Regeringen uttalade därför att det finns anledning att överväga om inte bestämmelserna bör ses över för att möjliggöra att Sverige i större omfattning än för närvarande kan bistå med internationell rättslig hjälp inom det tryck- och yttrandefrihets- rättsliga området (a. prop. s. 93).

Detta uttalande från regeringen skall även ses mot bakgrund av den utveckling som sker beträffande det rättsliga samarbetet, särskilt när det gäller samarbetet mellan EU:s medlemsstater. De instrument som nu antas och förhandlas i EU bygger på principen om ömsesidigt erkännande, t.ex. rambeslutet om en europeisk arresteringsorder och överlämnande för brott inom EU. Utgångs- punkten i dessa instrument är att medlemsstaterna skall verkställa varandras beslut utan att den materiella grunden ifrågasätts. Möjlig- heterna att vägra verkställighet blir mot denna bakgrund be- gränsade.

Beredningen skall överväga om möjligheterna att ge inter- nationell rättslig hjälp inom det tryck- och yttrandefrihetsrättsliga området skall utökas. Som riksdagen har uttalat får det dock aldrig kunna bli fråga om att Sverige genom att bistå med sådan hjälp förfar på ett sätt som skulle strida mot svenska allmänna rätts- principer (2001/02:KU21 s. 68).

Som nämnts är det inte endast vid rättslig hjälp i brottmål som TF och YGL kan medföra problem i det internationella samarbetet. Beredningen skall därför även överväga om inte också möjligheten att vidta andra åtgärder inom ramen för det internationella rättsliga samarbetet, som t.ex. utlämning och verkställighet av utländska domar, som begärs av utländska myndigheter kan utökas inom TF:s och YGL:s tillämpningsområden.

SOU 2012:55

Bilaga 1

Översyn av brottskatalogen

Enligt TF och YGL anses vissa typer av yttranden utgöra ett sådant allvarligt missbruk av tryck- och yttrandefriheten att de straff- beläggs som tryck- och yttrandefrihetsbrott. Mot bakgrund av det starka skydd för tryck- och yttrandefriheten som finns i Sverige har kriminalisering av yttranden inom det grundlagsskyddade området alltid skett med eftertanke och stor återhållsamhet. Starka skäl krävs för att ändra grundlagarna och detta gäller särskilt när en utvidgning av det straffbara området övervägs.

Den 1 januari 2003 utökades brottskatalogen i TF  med verkan även för YGL  med ett antal nya brott. Dessa brott är olaga hot, hot mot tjänsteman (inklusive hot mot väktare m.fl.), övergrepp i rättssak och brott mot medborgerlig frihet. Under riksdags- behandlingen uttalade konstitutionsutskottet att all lagstiftning som innebär inskränkningar i tryck- och yttrandefriheten måste vara väl motiverade, såväl när de genomförs som om förhållandena ändras (2001/02:KU21 s. 43). Enligt utskottet finns det därför anledning att kontinuerligt utvärdera och ompröva TF:s brotts- katalog och regeringen bör därför ta initiativ till en sådan utvär- dering. Riksdagen tillkännagav regeringen som sin mening vad utskottet anfört (rskr. 2001/02:233).

Det skall ingå i beredningens uppdrag att göra denna översyn av brottskatalogen.

Vissa problem som påtalats av Justitiekanslern

Mot bakgrund av två avgöranden från Högsta domstolen under år 2002 rörande bl.a. frågan om YGL:s tillämplighet vid spridning av ett mindre antal videogram (NJA 2002 s. 281 och NJA 2002 s. 583) har Justitiekanslern i en skrivelse till Justitiedepartementet (dnr Ju2003/2080) påtalat vissa problem som avgörandena aktuali- serar.

Av skrivelsen framgår att Justitiekanslern av Högsta domstolens avgöranden dragit slutsatsen att det är den styrkta spridningen av en teknisk upptagning som i princip är ensamt avgörande för frågan om grundlagens tillämplighet. Enligt Justitiekanslern kan detta förhållande förväntas leda till bristande förutsebarhet och svår- bemästrade gränsdragningsproblem. Justitiekanslern pekar på att rättsosäkerhet kan uppstå för den som åtar sig att sprida ett fåtal

Bilaga 1

SOU 2012:55

exemplar av ett videogram och att om denne inte har kännedom om den sammanlagda spridningens omfattning kan han eller hon inte heller veta om det är grundlagens eller brottsbalkens bestämmelser som är tillämpliga.

Enligt Justitiekanslern aktualiserar Högsta domstolens avgöran- den också frågan om behörigheten för Justitiekanslern respektive allmän åklagare. Justitiekanslern anser att det är långt ifrån tillfreds- ställande att Justitiekanslern liksom allmän åklagare riskerar att få talan avvisad av Högsta domstolen efter flera års processande kring en fråga som för många framstår som en svårbegriplig formsak. Denna ordning måste enligt Justitiekanslern betraktas som en stor brist och bör om möjligt avhjälpas.

Justitiekanslern pekar även på svårigheterna att ta ställning till vilken åklagare – Justitiekanslern eller allmän åklagare – som skall leda en förundersökning under den tid då det fortfarande är en öppen fråga om grundlagen är tillämplig eller inte.

De av Justitiekanslern redovisade problemställningarna skall övervägas av beredningen.

Ursprungsuppgifter för tekniska upptagningar som framställts utom- lands

Enligt YGL skall tekniska upptagningar förses med tydliga upp- gifter om vem som har låtit framställa upptagningen samt om när, var och av vem exemplaren framställts (s.k. ursprungsuppgifter). Denna skyldighet vilar på den som framställer upptagningen.

Motsvarande skyldighet gäller också för upptagningar som har framställts utomlands. För sådana upptagningar skall det som sägs om den som låtit framställa upptagningen gälla för importören. Den importerade upptagningen skall alltså förses med uppgift om bl.a. vem som är importör. Det är emellertid inte importören som är skyldig att förse upptagningarna med nämnda uppgifter utan den som framställer upptagningen, och när framställaren finns utom- lands är han inte åtkomlig för svenska myndigheter.

Mot bakgrund av bl.a. en skrivelse från Justitiekanslern föreslog Mediegrundlagsutredningen att bestämmelserna om ursprungsupp- gifter för utomlands framställda tekniska upptagningar borde er- sättas med regler som ålägger importören en skyldighet att förse upptagningarna med uppgifter om vem som är importör och när exemplaren förts in i landet. Denna skyldighet skulle fullgöras på

SOU 2012:55

Bilaga 1

samma sätt som gäller för upptagningar som framställs här, dvs. genom att uppgifterna tas in i eller anbringas på upptagningen. Om inte detta var möjligt menade Mediegrundlagsutredningen att skyldigheten skulle fullgöras genom att uppgifterna anbringas på fodral, omslag eller liknande föremål.

Regeringen ansåg dock att utredningens förslag krävde ytter- ligare överväganden mot bakgrund av EG-medlemskapet (se prop. 2001/02:74 s. 77). Den av utredningen föreslagna regleringen skulle nämligen innebära att sådana exemplar av tekniska upptagningar som sprids i Sverige men är framställda i andra medlemsstater skulle behöva förses med en särskild märkning medan här i landet framställda exemplar skulle sakna sådan. Enligt regeringen var det oklart hur detta förhåller sig till EG-fördragets förbud mot kvantitativa importrestriktioner samt åtgärder med motsvarande verkan mellan medlemsstaterna.

Det skall ingå i beredningens uppdrag att mot denna bakgrund föreslå en lämplig lösning på problemet med ursprungsuppgifter för utomlands framställda tekniska upptagningar.

Gemensam handläggning av tryck- och yttrandefrihetsmål

Sedan den 1 januari 2003 gäller att mål rörande tryckfrihetsbrott och yttrandefrihetsbrott som har samband med varandra skall kunna tas upp av en av de tingsrätter som är rätt domstol för något av målen. Detsamma gäller för tryck- och yttrandefrihetsmål som rör enskilt anspråk på grund av sådana brott samt mål där talan enbart förs om konfiskation av en tryckt skrift eller teknisk upptagning. Målen skall också handläggas i en rättegång om inte synnerliga skäl talar mot det.

Under det lagstiftningsarbetet framförde en remissinstans syn- punkten att en domstol eller en enskild part bör ha möjlighet att begära att Högsta domstolen skall kunna förena mål med tryck- och yttrandefrihetsrättslig anknytning vid två eller flera domstolar. Regeringen uttalade att en sådan möjlighet är väl värd att överväga (prop. 2001/02:74 s. 87).

Det skall ligga i beredningens uppdrag att överväga om en sådan möjlighet bör införas.

Bilaga 1

SOU 2012:55

Samråd

Beredningen skall på lämpligt sätt samråda med riksdagspartierna. Formerna för samrådet kommer naturligtvis att vara beroende av vilka frågor som behandlas. Beredningen är också oförhindrad att arbeta med referens- och arbetsgrupper. Beredningen bör även uppmärksamma behovet av samråd med dels berörda myndigheter, dels sådana utredningar som initieras under beredningens arbete och som kan ha samband med dess uppdrag.

Övrigt

Beredningen skall föreslå de grundlagsändringar och andra lagänd- ringar som den finner motiverade.

Förslagen får presenteras i delbetänkanden av beredningen efter hand som olika frågor behandlas.

Beredningen skall senast den 31 december 2004 redovisa sina överväganden i de frågor som rör utökade möjligheter att inom det tryck- och yttrandefrihetsrättsliga området ge internationell rättslig hjälp och liknande internationellt rättsligt bistånd, översynen av brottskatalogen, de av Justitiekanslern påtalade problemen, ursprungs- uppgifter för tekniska upptagningar som framställts utomlands samt möjligheten för Högsta domstolen att förena mål med tryck- och yttrandefrihetsrättslig anknytning vid två eller flera domstolar.

(Justitiedepartementet)

Bilaga 2

Kommittédirektiv

Tilläggsdirektiv till Tryck- och	Dir.
yttrandefrihetsberedningen (Ju 2003:04)	2007:76
yttrandefrihetsberedningen (Ju 2003:04)
Beslut vid regeringssammanträde den 7 juni 2007

Sammanfattning av uppdraget

Tryck- och yttrandefrihetsberedningen skall överväga de yttrande- frihetsrättsliga aspekterna på Radio- och TV-lagsutredningens förslag om TV-sändningars tillgänglighet för funktionshindrade och föreslå de grundlagsändringar och andra lagändringar som dessa överväganden föranleder.

Inom ramen för beredningens arbete med frågor om straff- sanktionering av det s.k. repressalieförbudet i tryckfrihetsför- ordningen och yttrandefrihetsgrundlagen finns det anledning att överväga om förbuden mot efterforskning och repressalier för före- trädare för kommunala företag och de organ som vid tillämpning av sekretesslagen skall jämställas med myndigheter bör straff- sanktioneras och lämna förslag till hur en sådan straffsanktionering kan se ut.

Tryck- och yttrandefrihetsberedningen skall ombildas till en parlamentariskt sammansatt kommitté.

Beredningens nuvarande uppdrag

Regeringen tillkallade genom beslut den 30 april 2003 en beredning med uppgift att följa utvecklingen på det tryck- och yttrandefri- hetsrättsliga området (dir. 2003:58). Beredningen har antagit namnet Tryck- och yttrandefrihetsberedningen.

Beredningen har i uppdrag att utreda och lämna förslag till lös- ningar av olika problem på det tryck- och yttrandefrihetsrättsliga området. En särskilt viktig uppgift är att lämna förslag till hur de problem som är relaterade till den tekniska och mediala utveck-

Bilaga 2

SOU 2012:55

lingen skall lösas. I beredningens uppdrag ingår därför bl.a. att överväga frågan om det mot bakgrund av den tekniska och mediala utvecklingen är möjligt att i längden behålla en teknikberoende grundlagsreglering av yttrandefriheten i medierna och om det på sikt finns anledning att slå samman tryckfrihetsförordningen (TF) och yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) till en grundlag omfattande såväl tryckfrihet som annan yttrandefrihet. Beredningen skall här- utöver stå till regeringens förfogande för rådgivning i tryck- och yttrandefrihetsrättsliga frågor.

Beredningen lämnade den 22 december 2004 delbetänkandet Vissa tryck- och yttrandefrihetsrättsliga frågor (SOU 2004:114). I betänkandet behandlas bl.a. frågor om internationell rättslig hjälp, brottskatalogen och vissa målhandläggningsfrågor. Betänkandet bereds för närvarande i Justitiedepartementet. Den 15 november 2006 lämnade beredningen debattbetänkandet Ett nytt grund- lagsskydd för tryck- och yttrandefriheten? (SOU 2006:96). I debattbetänkandet presenteras tre olika alternativa grundlags- regleringar av tryck- och yttrandefriheten. Två av alternativen innebär att TF och YGL upphävs och att grundlagsskyddet för tryck- och yttrandefriheten får en helt annan utformning än den nuvarande. Det tredje alternativet innebär bl.a. att TF och YGL läggs samman till en ny yttrandefrihetsgrundlag. Att behålla TF och YGL i nuvarande utformning, eventuellt med några smärre justeringar för att komma till rätta med vissa tillämpningsproblem, nämns också som ett alternativ för framtiden. Betänkandet kommer under våren och sommaren 2007 att vara föremål för debatt och remissbehandling.

De frågor som omfattas av tilläggsuppdraget

Etableringsfriheten för trådsändningar och TV-programmens tillgäng- lighet för funktionshindrade

Radio- och TV-lagen (1996:844) innehåller inte några generellt tillämpliga bestämmelser om TV-programmens tillgänglighet för personer med funktionshinder, utan föreskriver endast att sänd- ningstillstånd som meddelas av regeringen får förenas med villkor om skyldighet för tillståndshavare att utforma sändningarna på ett sådant sätt att de blir tillgängliga för funktionshindrade. Sådana

SOU 2012:55 Bilaga 1

villkor finns i sändningstillstånden för Sveriges Television AB, Sveriges Utbildningsradio AB och TV4 AB.

Radio- och TV-lagsutredningen har i betänkandet Tillgäng- lighet, mobil TV samt vissa andra radio- och TV-rättsliga frågor (SOU 2006:51) föreslagit att det i radio- och TV-lagen skall införas en ny generell bestämmelse om TV-programmens tillgänglighet för personer med funktionshinder. Bestämmelsen innebär ett åläg- gande för den som sänder TV-program att utforma sändningarna på ett sådant sätt att de blir tillgängliga för personer med funk- tionshinder i den omfattning som föreskrivs av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Föreskrifterna skall kunna utformas så att programföretagen åläggs att förse en viss andel av TV-programmen med textning, teckenspråkstolkning, syntolkning eller uppläsning av textremsa.

Radio- och TV-lagsutredningen har bedömt att YGL:s bestäm- melser om etableringsfrihet för sändning av radioprogram genom tråd och redaktionell självständighet gör att det saknas möjlighet att införa en sådan bestämmelse för trådsändningar (3 kap. 1 och 4 § YGL). Enligt utredningen finns det inte några sakliga skäl som motiverar att TV-program som förmedlas genom tråd undantas från skyldigheten att tillse att sändningar görs tillgängliga för per- soner med funktionshinder. Utredningen ansåg därför att det finns anledning att överväga en ändring av YGL:s bestämmelser om möjligheten att begränsa etableringsfriheten för trådsändningar.

Regeringen uppdrar mot denna bakgrund åt Tryck- och yttrandefrihetsberedningen att överväga de yttrandefrihetsrättsliga aspekterna på Radio- och TV- lagsutredningens förslag i denna del. Beredningen skall särskilt beakta i vilken utsträckning ytterligare krav på trådsändningar kan komma att få negativa effekter på etableringsfriheten. Beredningen skall lämna förslag till de even- tuella grundlags-ändringar som övervägandena kan föranleda.

Straffsanktionering av repressalie- och efterforskningsförbudet för före- trädare för kommunala företag m.fl.

De grundläggande bestämmelserna om meddelarfrihet innebär att varje medborgare har rätt att lämna uppgifter om vad som helst till den som kan offentliggöra uppgifterna i medier, t.ex. nyhetsbyråer eller tidningsredaktioner. Meddelarfriheten kompletteras bl.a. med förbud mot efterforskning och repressalier.

Bilaga 2

SOU 2012:55

I TF och YGL straffsanktioneras brott mot efterforsknings- förbudet med böter eller fängelse i högst ett år. Det finns däremot inte någon bestämmelse i TF eller YGL om straffansvar för den som bryter mot repressalieförbudet i grundlagarna. Ansvaret för sådana överträdelser kan i förekommande fall vara att bedöma som tjänste- fel enligt 20 kap. 1 § brottsbalken. För straffansvar enligt den bestämmelsen förutsätts att någon uppsåtligen eller av oaktsamhet vid myndighetsutövning genom handling eller underlåtenhet åsido- sätter vad som gäller för uppgiften.

Som tidigare har nämnts ingår det i beredningens uppdrag att identifiera och lämna förslag till lösningar på problem inom det tryck- och yttrandefrihetsrättsliga området. Det kan enligt direktiven t.ex. gälla frågor som rör meddelarfriheten.

En fråga som under beredningens arbete har uppmärksammats när det gäller meddelarfrihet är att de arbetsrättsliga förhållandena för kommunalt anställda numera regleras genom kollektivavtal och inte genom offentligrättsliga regler. Detta har lett till att det kan saknas möjlighet till straffrättsliga sanktioner mot kommunala före- trädare som bryter mot repressalieförbudet eftersom ett beslut om disciplinpåföljd då inte utgör myndighetsutövning, vilket alltså är en förutsättning för straffrättsligt ansvar för tjänstefel (JK:s beslut 2005-10-24 dnr 3841-04-35).

Genom en ny bestämmelse i sekretesslagen (1980:100), 1 kap. 9 a §, som trädde i kraft den 1 juli 2006, klargjordes att förbuden i TF och YGL om förbud mot efterforskning och repressalier också gäller för företrädare för kommunala företag och de organ som enligt 1 kap. 8 § andra stycket och 1 kap. 9 § sekretesslagen skall jämställas med myndigheter. Frågan om huruvida efterforsknings- och repressalieförbuden skall straffsanktioneras behandlades dock inte i samband med den nya bestämmelsen i sekretesslagen (prop. 2005/06:162, s. 17 f.). Regeringen anförde i lagstiftningsärendet att frågan om straffsanktionering lämpligen borde övervägas i samband med att sanktionsbestämmelserna för överträdelser av repressalie- förbuden i TF och YGL ses över.

Inom ramen för beredningens arbete med frågor om straffsank- tionering av repressalieförbudet finns det enligt regeringens uppfatt- ning anledning att överväga om förbuden mot efterforskning och repressalier för företrädare för kommunala företag och de organ som vid tillämpning av sekretesslagen skall jämställas med myndig- heter bör straffsanktioneras och lämna förslag till hur en sådan straffsanktionering kan se ut.

SOU 2012:55

Bilaga 1

Tryck- och yttrandefrihetsberedningen skall ombildas till en parla- mentariskt sammansatt kommitté

Debattbetänkandet Ett nytt grundlagsskydd för tryck- och yttrande- friheten? aktualiserar principiella frågor om utformningen av grundslagsskyddet för tryck- och yttrandefriheten. Regeringen har för avsikt att senare, genom ytterligare tilläggsdirektiv, komplettera och precisera beredningens uppdrag i detta avseende.

De frågor gällande utformningen av grundlagsskyddet för tryck- och yttrandefriheten som beredningen kommer att behandla är av stor betydelse för den fria åsiktsbildningen och därmed också för det svenska statsskicket. Mot denna bakgrund är det särskilt ange- läget att beredningens arbete förankras i de politiska partierna. Bered- ningen skall därför ha en parlamentarisk sammansättning, dvs. den skall ombildas till en parlamentarisk kommitté. Eftersom det är viktigt att de politiska partierna är representerade i beredningen i god tid innan arbetet med förslag till utformningen av det framtida grundlagsskyddet för tryck- och yttrandefriheten påbörjas, skall om- bildningen ske redan nu.

Tidsplan m.m.

Beredningen skall redovisa arbetet som avser detta tilläggsuppdrag senast den 20 december 2007. I övrigt skall beredningens arbete, i relevanta delar, fortsätta i enlighet med de ursprungliga direktiven.

(Justitiedepartementet)

Bilaga 3

Kommittédirektiv

Tilläggsdirektiv till Tryck- och yttrandefri-	Dir.
hetsberedningen	2008:42

Beslut vid regeringssammanträde den 17 april 2008

Sammanfattning av uppdraget

Beredningens fortsatta arbete med förslag till grundlagsändringar inför valet 2010

Beredningen ska föreslå de ändringar som krävs för att digital bio samt e-böcker och e-tidningar som levereras med innehåll ska omfattas av yttrandefrihetsgrundlagen (YGL). Vidare ska bered- ningen lämna förslag till de ändringar i yttrandefrihetsgrundlagen som krävs för att ansvaret för vissa Internetpubliceringar ska förtydligas och för att offentlig visning av digital bio ska omfattas av undantaget från förbudet mot censur. I övrigt ska beredningen fortsätta att arbeta med de tidigare identifierade problemen och lämna de förslag till grundlagsändringar som den finner moti- verade.

Beredningens långsiktiga arbete

Beredningen ska fortsätta arbetet med att överväga om man i längden bör behålla en teknikberoende grundlagsreglering av tryck- och yttrandefriheten. Utgångspunkten för arbetet ska vara att de grundläggande tryck- och yttrandefrihetsrättsliga principerna som t.ex. ensamansvaret, jurysystemet och meddelarskyddet ska ligga fast. I uppdraget ingår att analysera de för- och nackdelar som en teknikoberoende reglering kan medföra.

Beredningen ska vidare analysera om andra distributionsformer för yttranden till allmänheten, utöver de traditionella medierna, kan behöva skyddas av de tryck- och yttrandefrihetsrättsliga princi-

Bilaga 3

SOU 2012:55

perna. Beredningen ska vid sin analys lägga särskild vikt vid vilken betydelse dessa distributionsformer kan ha för den fria åsikts- bildningen i samhället. Analysen ska också avse hur en avgränsning kan åstadkommas i förhållande till sådana distributionsformer för vilka ett skydd enligt regeringsformens och Europakonventionens bestämmelser är tillräckligt.

Om beredningen bedömer att det inte är möjligt att hitta en ny teknikoberoende regleringsmodell som ger ett tillräckligt starkt skydd för tryck- och yttrandefriheten, ska den inom ramen för nuvarande ordning göra en allmän översyn av tryckfrihets- förordningen (TF) och yttrandefrihetsgrundlagen med inrikt- ningen att göra de båda grundlagarna så tydliga och lättillämpade som möjligt. Beredningen ska också överväga om det är möjligt att flytta detaljbestämmelser i tryckfrihetsförordningen och yttrande- frihetsgrundlagen till vanlig lag.

Beredningen ska vidare utreda om skyddet för enskildas inte- gritet och privatliv i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihets- grundlagen bör stärkas. I uppdraget ingår också att utreda om lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden (tillämpningslagen) bör ändras för att öka möjligheterna att kvitta rättegångskostnaderna i tryck- och yttrandefrihetsmål. Beredningen ska dessutom överväga om det är möjligt att genom ändringar i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen eller i tillämpningslagen på annat sätt stärka enskilda personers ställning i förhållande till medieföretag om de utsätts för brott i medierna, dock utan att tryck- och yttrandefriheten på något avgörande sätt inskränks.

I beredningens uppdrag ingår också att fortsätta överväga om möjligheterna att lämna internationell rättslig hjälp och liknande internationellt bistånd på det grundlagsreglerade området bör ut- ökas.

Övrigt

Beredningen ska föreslå de grundlagsändringar och andra lag- ändringar som den finner motiverade.

Beredningen ska senast den 1 februari 2009 redovisa sitt uppdrag i den del det avser förslag till grundlagsändringar inför valet 2010. Uppdraget ska i övriga delar redovisas senast den 20 december 2011.

SOU 2012:55

Bilaga 3

Av beredningens ursprungliga direktiv framgår att den får pre- sentera delbetänkanden efter hand som olika frågor behandlas. I övrigt ska beredningens arbete fortsätta i enlighet med detta och tidigare givna direktiv.

Bakgrund

Beredningens nuvarande uppdrag

Regeringen tillkallade genom beslut den 30 april 2003 en beredning med uppgift att följa utvecklingen på det tryck- och yttrande- frihetsrättsliga området (dir. 2003:58). Beredningen har antagit namnet Tryck- och yttrandefrihetsberedningen.

Beredningen har i uppdrag att utreda och lämna förslag till lösningar av olika problem på det tryck- och yttrandefrihets- rättsliga området. En viktig uppgift är att lämna förslag till hur de problem som är relaterade till den tekniska och mediala utveck- lingen ska lösas. I beredningens uppdrag ingår därför att överväga frågan om det mot bakgrund av den tekniska och mediala utveck- lingen är möjligt att i längden behålla en teknikberoende grundlags- reglering av yttrandefriheten i medierna och om det på sikt finns anledning att slå samman tryckfrihetsförordningen och yttrandefri- hetsgrundlagen till en grundlag omfattande såväl tryckfrihet som annan yttrandefrihet.

Den 15 november 2006 lämnade beredningen betänkandet Ett nytt grundlagsskydd för tryck- och yttrandefriheten? (SOU 2006:96). I betänkandet, som har kommit att kallas debatt- betänkandet, presenteras tre olika alternativa modeller för grund- lagsreglering av tryck- och yttrandefriheten. Två av alternativen innebär att tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrund- lagen upphävs och att grundlagsskyddet för tryck- och yttrande- friheten får en helt annan utformning än den nuvarande. Det tredje alternativet innebär bl.a. att tryckfrihetsförordningen och yttrande- frihetsgrundlagen läggs samman till en ny yttrandefrihetsgrundlag. Att behålla tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrund-

Bilaga 3

SOU 2012:55

lagen i nuvarande utformning, eventuellt med några smärre justeringar för att komma till rätta med vissa tillämpningsproblem, nämns också som ett alternativ för framtiden. I debattbetänkandet har beredningen också presenterat förslag till lösningar av några av de problem som beredningen har identifierat. Betänkandet har remissbehandlats.

Genom tilläggsdirektiv den 7 juni 2007 beslutade regeringen att beredningen dels ska omvandlas till en parlamentarisk kommitté, dels ska överväga ytterligare vissa frågor (dir. 2007:76).

Behovet av en fortsatt översyn av tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen

Beredningens fortsatta arbete med förslag till grundlagsändringar inför valet 2010

Beredningen har under sitt arbete identifierat ett antal problem som den bedömt som särskilt angelägna att åtgärda inom ramen för den gällande regleringen. Det gäller grundlagsskydd för bl.a. digital bio, en s.k. stencilregel för tekniska upptagningar och ett för- tydligat ansvar för vissa Internetpubliceringar. Beredningen ska fortsätta att arbeta med dessa frågor med beaktande av de syn- punkter som framkommit under remissbehandling av de tidigare lämnade delbetänkandena (SOU 2004:114 och SOU 2006:96).

Beredningens långsiktiga arbete

En fortsatt översyn av den teknikberoende grundlagsregleringen

Resultatet av remissbehandlingen av beredningens betänkande Ett nytt grundlagsskydd för tryck- och yttrandefriheten? (SOU 2006:96) ger inte stöd för att ge beredningen fortsatt uppdrag att arbeta med någon av de presenterade modellerna för grund- lagsreglering av tryck- och yttrandefriheten. Beredningens arbete har dock visat att det finns brister med den nuvarande teknik- beroende regleringen. Samtidigt har denna reglering goda skäl för sig. Historiskt sett har det nämligen visat sig att skyddet för de tekniska hjälpmedel som används för att framställa och distribuera meddelanden är väl så centralt som skyddet för meddelandena som sådana. I olika länder och historiska skeden har vidare angreppen

SOU 2012:55

Bilaga 3

mot tryck- och yttrandefriheten ofta skett genom ingripanden eller inskränkningar i enskildas rätt att fritt förfoga över viss teknik. De brister som finns med den nuvarande regleringen är dock enligt regeringens uppfattning ändå sådana att det finns skäl att låta beredningen fortsätta det arbete som den inlett med att överväga om man i längden bör behålla en teknikberoende grundlags- reglering av tryck- och yttrandefriheten. Resultatet av bered- ningens arbete kan därefter bli föremål för en bred debatt om det framtida grundlagsskyddet för tryck- och yttrandefriheten och vara vägledande för regeringens fortsatta ställningstagande i frågan.

Brister med den nuvarande grundlagsregleringen

Den tryck- och yttrandefrihetsrättsliga regleringen i tryckfri- hetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen är komplex och i vissa avseenden svårgenomtränglig. Många av de termer och uttryck som används måste definieras och anpassas till nya situa- tioner och tillämpningsområden genom rättspraxis. Domstolarnas rättsutveckling har således haft en stor betydelse när det gäller att avgränsa och precisera många av grundlagarnas centrala bestäm- melser. Det återstår dock, som beredningen har konstaterat, fort- farande ett flertal frågor för rättstillämpningen att lösa.

Som exempel på den angivna rättsutvecklingen kan nämnas att Högsta domstolen funnit att en person som med två video- bandspelare kopierar ett videogram är ”den som låter framställa” en teknisk upptagning enligt 4 kap. 1 § YGL om avsikten är att sprida videogrammen (NJA 2002 s. 281). Regeringsrätten har vidare uttalat att med en ”redaktion” i databasregeln i 1 kap. 9 § YGL avses de personer som har hand om ordnandet och utgivningen av en tryckt periodisk skrift även om skriften och de upplysningar som tillhandahålls enbart innehåller uppgifter om betalnings- anmärkningar (RÅ 2003 ref 30). Som ytterligare exempel kan näm- nas att Marknadsdomstolen har att ta ställning till det kom- plicerade förhållandet mellan grundlagarnas materiella tillämp- ningsområde och reklam och marknadsföring (se t.ex. MD 2002:34).

De oklarheter som finns i begreppsbildningen gör att regleringen i viss mån är oförutsägbar. Vidare hänvisar bestämmelserna i yttrandefrihetsgrundlagen i många fall till bestämmelser i tryckfrihetsförordningen vilket innebär att en av våra fyra grundlagar inte kan läsas separat och alltså inte står på egna ben, vilket från principiella utgångspunkter kan ifrågasättas.

Bilaga 3

SOU 2012:55

De frekventa hänvisningarna gör också att bestämmelserna är svåröverskådliga. Härtill kommer att grundlagarnas höga detaljeringsnivå och teknikberoendet leder till att de ofta måste ändras, bl.a. för att nya medieformer ska fångas in, vilket i sin tur ytterligare ökar komplexiteten.

Beredningen har redovisat ett stort antal avgränsnings- och tillämpningsproblem men anfört att detta inte är unikt för tryck- frihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen utan något som förekommer beträffande så gott som all lagstiftning. Regeringen vill dock framhålla att många av de gränsdragningsproblem som förekommer på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihets- grundlagens områden är avgörande för om grundlagsregleringen är tillämplig eller inte. Sådana oklarheter kan, som Justitiekanslern (JK) har framhållit i sitt remissvar gällande debattbetänkandet, bl.a. leda till att brott inte kan beivras eftersom det inte går att avgöra vilken processordning som ska tillämpas, dvs. ett åtal riskerar att bli avvisat oavsett om talan väcks av JK eller av allmän åklagare. Som exempel kan nämnas att det inte ens efter en undersökning av Statens kriminaltekniska laboratorium alltid kan fastställas om något är framställt i tryckpress och att det alltså även efter en sådan undersökning är oklart om yttrandet omfattas av grundlagsskydd eller inte.

Oklarheterna i lagstiftningen kan också leda till att enskilda personer tvingas till omfattande processer i flera instanser utan att få sin sak slutligt prövad (se NJA 2002 s. 314 och NJA 2005 s. 884 samt NJA 2003 s. 31 och NJA 2007 s. 309).

Som beredningen har framhållit i debattbetänkandet lämnar såväl tryckfrihetsförordningen som yttrandefrihetsgrundlagen i och för sig stort utrymme för nya tekniker att falla in under grundlags- skyddet. Risken för att nya medieformer och ny teknikanvändning ska falla utanför skyddet just på grund av tekniken är därmed enligt beredningen inte särskilt stor. Beredningens bedömning, att tek- nikberoendet för närvarande och under åtminstone tio år inte kan förväntas utgöra något verkligt stort problem, framstår inte som osannolik. Teknikutvecklingen går emellertid snabbt och det är mycket möjligt att utvecklingstakten kommer att accelerera. Mot denna bakgrund är det svårt att göra några mer exakta förutsägelser om hur den massmediala framtiden kan komma att se ut. Det är dock rimligt att anta att det till följd av teknikutvecklingen i framtiden kommer att uppstå nya luckor i lagstiftningen, vilket alltså innebär att yttranden som framförs med användning av den

SOU 2012:55

Bilaga 3

nya tekniken kommer att falla utanför grundlagsskyddet. Det kan ifrågasättas om det är lämpligt att ha en grundlagsreglering som på detta sätt – om inte återkommande ändringar görs – riskerar att bli ifrånsprungen av teknikutvecklingen.

Tekniken är vidare inte bara avgörande för om grundlagsskydd föreligger eller inte utan också för vilka grundlagsregler som ska tillämpas. Flera av remissinstanserna har pekat på det förhållandet att ett yttrande som distribueras av ett medieföretag kan omfattas av olika regler – t.ex. beträffande vem som kan hållas ansvarig för innehållet – beroende på vilken teknik som väljs för distributionen. Det gäller bl.a. ansvaret för s.k. on-demand sändningar av radio- eller TV-program (som omfattas av 1 kap. 9 § YGL) i förhållande till traditionella radio- och TV-sändningar (som omfattas av 1 kap. 6 § YGL) och innehållet i artikeldatabaser (som omfattas av 1 kap. 9 § YGL) i förhållande till den ursprungliga tidningspubliceringen (som omfattas av 1 kap. 5 § TF). De senare årens utveckling inom medietekniken innebär att det har blivit allt vanligare att medie- konsumenterna själva bestämmer när de vill ta del av ett visst programinnehåll. Det framstår mot denna bakgrund som svår- förklarligt att inte samma regler gäller exempelvis för tillhanda- hållandet av programinnehållet i en databas som för traditionell sändningsverksamhet.

Beredningen har i debattbetänkandet redogjort för mediernas särskilda betydelse för åsiktsbildningen i samhället. Hittills har den rollen till största delen fyllts av traditionella medier som tidningar, radio och TV. Teknikutvecklingen har emellertid ökat enskilda personers möjligheter att utan större ekonomiska eller tekniska resurser förmedla sina tankar och åsikter till andra. Internet och dess möjligheter har här spelat en viktig roll. Denna utveckling fortsätter och debattörer av betydelse för opinionsbildningen hittar sina forum utanför den traditionella medievärlden, t.ex. genom att uppträda som bloggare. Det kan mot denna bakgrund tyckas märkligt att inte yttranden som framförs med användning av sådan nyare teknik omfattas av det skydd som de traditionella mass- medierna har. Det framstår som än mer märkligt om man ställer avsaknaden av grundlagsskydd för sådana yttranden i relation till det automatiska grundlagsskydd som gäller för olika mindre viktiga opinionsbildande företeelser, t.ex. tryck på t-shirts, tryckta visit- kort och information på varuförpackningar. Som JK har anfört kan gränsdragningen mellan grundlagsskyddade yttranden och andra yttranden alltså ibland vara svår att förklara utifrån ändamålsskäl.

Bilaga 3

SOU 2012:55

Det är också värt att, som Uppsala universitet har gjort i sitt remissvar gällande debattbetänkandet, notera att beredningens genomgång av aktuella problem med dagens tryck- och yttrande- frihetsreglering omfattar över trettio identifierade potentiella eller reella problem. Det innebär alltså att många centrala och svåra frågeställningar för närvarande är oreglerade i tryckfrihetsförord- ningen och yttrandefrihetsgrundlagen vilket i sig kan utgöra grund för att ifrågasätta om grundlagarna verkligen har en ändamålsenlig utformning. Detta är inte tillfredsställande och riskerar på sikt att urholka människors förtroende för regleringen. En sådan situation är allvarlig, särskilt på det centrala område som skyddet för tryck- och yttrandefriheten utgör.

Ett väl fungerande straffrättsligt samarbete på internationell nivå är viktigt i kampen mot den gränsöverskridande brottsligheten. Det gäller i synnerhet för det samarbete som sker inom ramen för Europeiska unionen. Även detta måste tas i beaktande om ett starkt skydd för tryck- och yttrandefriheten på sikt ska kunna garanteras.

Inom EU har ett nytt fördrag, Lissabonfördraget, förhandlats fram och avsikten är att det, efter att ha ratificerats av samtliga medlemsstater, ska träda i kraft under 2009. Lissabonfördraget innebär att samarbetet på det straffrättsliga och polisiära området fördjupas bl.a. genom att beslut inte längre ska fattas med enhäl- lighet utan med kvalificerad majoritet. Samarbetet kommer också i allt större utsträckning att bygga på principen om ömsesidigt erkännande. För att bl.a. underlätta ömsesidigt erkännande av domar och rättsliga avgöranden får straff- och processrättsliga miniregler antas. Genom att Lissabonfördraget innehåller en s.k. nödbroms – som innebär att en medlemsstat har möjlighet att i vissa fall begära att ett utkast till direktiv ska överlämnas till Europeiska rådet för ställningstagande – har det bedömts innehålla ett tillräckligt gott skydd för den svenska tryck- och yttrandefri- hetsrättsliga regleringen.

Mot bakgrund av den detaljerade svenska regleringen kan det utvidgade straffrättsliga samarbetet i praktiken leda till ett ökat antal konflikter med bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen. Det finns alltså skäl för att på sikt, så långt det är möjligt och med bibehållande av ett starkt skydd för tryck- och yttrandefriheten, försöka minska konfliktytorna mellan tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen samt gemenskapsrätten och EU-samarbetet i övrigt.

SOU 2012:55

Bilaga 3

Det är naturligtvis svårt att förutse om den nuvarande grund- lagsregleringen i framtiden kommer att kunna uppfylla de höga krav på skydd för tryck- och yttrandefrihet som finns i vårt demokratiska system eller om utvecklingen, om inga ändringar görs, kommer att leda till att skyddet för tryck- och yttrande- friheten försvagas. Det finns, vilket framgår av utfallet av remiss- behandlingen av debattbetänkandet, argument som talar i båda riktningarna. De inledningsvis redovisade problemen med tryck- frihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen avseende bl.a. avgränsnings- och tillämpningsproblem och risken för att regle- ringen på sikt kan komma att försvagas till följd av teknikutveck- lingen samt det ökade internationella samarbetet leder dock sammantaget regeringen till slutsatsen att det tryck- och yttrande- frihetsrättsliga regelverket på sikt kan behöva reformeras. Det är därför angeläget att fortsätta beredningens arbete med att överväga om man i längden bör behålla en teknikberoende grundlagsregle- ring av tryck- och yttrandefriheten.

Uppdraget

Beredningens fortsatta arbete med förslag till grundlagsändringar inför valet 2010

Som tidigare har nämnts har beredningen identifierat ett antal problem som det är angeläget att lösa inom ramen för den gällande regleringen. I det följande redovisas dessa frågor samt ytterligare en fråga som gäller digital bio och undantaget från censurförbudet i yttrandefrihetsgrundlagen.

Ny teknikanvändning som inte omfattas av grundlagsregleringen

Tryck- och yttrandefrihetsberedningen har i debattbetänkandet gjort en genomgång av i vilken utsträckning ny teknik som används för masskommunikation omfattas av tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen. Beredningen har funnit problem i två avseenden, det gäller digital bio och annan offentlig uppspelning ur en databas samt e-böcker och e-tidningar.

Med digital bio menas att den film som ska visas distribueras till biografen via bredband, satellit eller på en minihårddisk som laddas ned på biografens server. Biografvisningen sker sedan genom en

Bilaga 3

SOU 2012:55

uppspelning ur servern. Det är alltså fråga om ett slags offentlig uppspelning ur en databas, dvs. en motsvarighet till det i yttrande- frihetsgrundlagen nämnda spridningssättet uppspelning av en teknisk upptagning (1 kap. 10 § första stycket YGL). En sådan uppspelning ur en databas omfattas inte av någon av yttrande- frihetsgrundlagens bestämmelser. Detsamma gäller för offentlig uppspelning ur en databas av annat innehåll än film, t.ex. musik.

Som beredningen och flera av remissinstanserna har anfört är det sannolikt att digital biografvisning inom en relativt snar framtid kommer att bli det dominerade sättet för filmvisning. Det är inte heller ovanligt att musik på detta sätt spelas upp offentligt. Regeringen anser därför att det är angeläget att yttrandefri- hetsgrundlagen ändras så att även tillhandahållande av information genom offentlig uppspelning ur en databas omfattas av grundlags- skydd. Beredningen ska lämna förslag på en sådan ändring.

När det gäller e-böcker och e-tidningar som levereras med innehåll har beredningen gjort bedömningen att övervägande skäl talar för att dessa inte omfattas av grundlagsregleringen. Att ladda ner ytterligare material till en e-bok eller e-tidning skulle däremot enligt beredningen kunna omfattas av 1 kap. 6 eller 9 §§ YGL.

Även om det, som beredningen har funnit, är osäkert i vilken utsträckning e-tidningar och e-böcker som levereras med innehåll kommer att ha framgång på marknaden finns det principiella skäl för att även dessa tekniker bör omfattas av grundlagsregleringen. Beredningen ska därför föreslå de ändringar som krävs för att e- böcker och e-tidningar som levereras med innehåll ska omfattas av grundlagsskydd.

Censur av filmer för offentlig visning

Både tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen bygger på en princip om förbud mot censur och hindrande åtgärder. I 1 kap. 3 § andra stycket YGL görs emellertid ett undantag från denna princip genom att det anges att det i lag får meddelas föreskrifter om granskning och godkännande av rörliga bilder i filmer, videogram eller andra tekniska upptagningar som ska visas offentligt. I lagen (1990:886) om granskning och kontroll av filmer och videogram (granskningslagen) finns regler för sådan förhands- granskning.

Som tidigare har nämnts omfattas inte digital bio av yttrande- frihetsgrundlagen och därmed inte heller av censurförbudet.

SOU 2012:55

Bilaga 3

Utvecklingen av digital bio innebär alltså att grundlagsskyddet mot censur i motsvarande mån försvinner. Om yttrandefrihetsgrund- lagen ändras så att digital bio omfattas av grundlagsskyddet  innefattande bl.a. censurförbud  bör sådan filmvisning enligt regeringens uppfattning kunna förhandsgranskas på samma sätt som annan film som visas offentligt.

Några av remissinstanserna, bl.a. Riksdagens ombudsmän och Statens biografbyrå, har anfört att det finns anledning att se över undantaget från censurförbudet i yttrandefrihetsgrundlagen såvitt gäller den s.k. vuxencensuren. Regeringen anser att det i och för sig kan finnas anledning att se över dessa bestämmelser men att det bör göras i samband med en allmän översyn av granskningslagen. Undantaget från censurförbudet i yttrandefrihetsgrundlagen behövs alltjämt för att biograffilmer ska kunna förhandsgranskas, åtminstone för åldersprövning till skydd för barn. Beredningen ska därför  tillsammans med förslag som innebär att digital bio omfattas av grundlagsskydd  lämna förslag till de ändringar i yttrandefrihetsgrundlagen som behövs för att även digital bio ska kunna förhandsgranskas.

Förtydligat ansvar för vissa Internetpubliceringar

Beredningen har identifierat ett antal otydligheter i yttrandefrihets- grundlagen avseende ansvaret för vissa Internetpubliceringar. Det gäller bl.a. frågan om automatiskt grundlagsskydd för databaser som tillhandahålls av redaktioner för periodiska skrifter som inte är tryckta utan mångfaldigade på annat sätt. Beredningen har här- utöver hänvisat till tidigare lämnade förslag till ändringar i yttrandefrihetsgrundlagen (se SOU 2004:114, s. 321 f.). Dessa för- slag avser att förtydliga vissa bestämmelser om webbsändningar. Beredningen ska utifrån sina tidigare redovisade lösningar lämna förslag på de ändringar som krävs för att komma till rätta med de påtalade otydligheterna avseende ansvaret för vissa Internetpublice- ringar.

En stencilregel för tekniska upptagningar

Yttrandefrihetsgrundlagen är tillämplig på sådana tekniska upptag- ningar som är utgivna (1 kap. 10 § YGL). En teknisk upptagning anses utgiven då den har lämnats ut för att spridas till allmänheten i Sverige genom att spelas upp, säljas eller tillhandahållas på annat

Bilaga 3

SOU 2012:55

sätt. Om grundlagen är tillämplig eller inte, prövas i det enskilda fallet på grundval av vad som kan antas om spridningen. Om inte annat framgår av omständigheterna, ska grundlagen anses tillämplig på en upptagning som innehåller de uppgifter som enligt 3 kap. 13 § och 4 kap. 4 § YGL ska anges på en sådan.

I den praktiska tillämpningen har det uppstått ett stort antal gränsdragnings- och bevisproblem beträffande tekniska upptag- ningar som saknar ursprungsuppgifter. Det gäller såväl svårigheter att avgöra om grundlagsskydd föreligger eller inte som svårigheter att avgöra till vilken upplaga en upptagning hör. Dessa frågor har flera gånger påtalats av JK och under beredningens arbete har frågan väckts om inte grundlagsskyddet för tekniska upptagningar borde få en annan utformning än för närvarande.

För att komma tillrätta med de påtalade problemen har bered- ningen lämnat förslag på en s.k. stencilregel för tekniska upptag- ningar. Förslaget innebär att grundlagsskyddet inskränks eftersom alla utgivna upptagningar inte med automatik blir grundlags- skyddade. Det är dock enkelt för den som vill ha grundlagsskydd att försäkra sig om detta eftersom det enda som krävs är att de föreskrivna ursprungsuppgifterna anges.

Som Tullverket har påpekat under remissbehandlingen av debattbetänkandet måste emellertid förslaget analyseras i förhållande till det förslag om ursprungsmärkning av importerade tekniska upptagningar som lämnades i det tidigare delbetänkandet (SOU 2004:114). Vidare väcker förslaget frågor om hur det förhåller sig till de EG-rättsliga reglerna om fri rörlighet för varor (se Kommerskollegiets remissvar på det tidigare förslaget dnr Ju2004/11833/L6).

Beredningens förslag bör mot den angivna bakgrunden övervägas ytterligare med utgångspunkt från att grundlagsregleringen avseende tekniska upptagningar ska förenklas och förtydligas.

Beredningens långsiktiga arbete

En framtida reglering av tryck- och yttrandefriheten i medierna

Som tidigare har nämnts är det angeläget att fortsätta beredningens arbete med att överväga om man i längden bör behålla en teknik- beroende grundlagsreglering av tryck- och yttrandefriheten. I upp-

SOU 2012:55

Bilaga 3

draget ingår att analysera de för- och nackdelar som en teknik- oberoende reglering kan medföra.

Utgångspunkten för det fortsatta arbetet ska vara att skyddet för tryck- och yttrandefriheten i de traditionella medierna ska vara starkt. Det gäller framför allt för tidningar, böcker, radio och TV som alltjämt får anses ha en särskild betydelse för den fria åsiktsbildningen i samhället. För dessa medier är de centrala tryck- och yttrandefrihetsrättsliga principerna av grundläggande bety- delse. Det gäller såväl meddelarfriheten med ensamansvaret, för- budet mot censur och hindrande åtgärder som etableringsfriheten. Även brottskatalogen och den särskilda rättegångsordningen  med juryprövning  är för dessa medier av särskild betydelse. De principer som bär upp det nuvarande systemet ska alltså behållas för dessa medier.

Vid en första anblick kan det förefalla finnas goda skäl för en helt teknikoberoende grundlagsreglering, t.ex. i enlighet med den modell som finns i Europakonventionen. Mot det måste emellertid invändas att de svenska tryck- och yttrandefrihetsrättsliga princi- perna innehåller komponenter som svårligen kan förenas med en sådan regleringsmodell. Det gäller framför allt ensamansvaret och meddelarskyddet. En förutsättning för att ensamansvar och med- delarfrihet ska kunna tillämpas är att den ensamansvarige på förhand kan kontrollera vad som publiceras och att han eller hon kan lita på att det också blir dessa yttranden som framförs. Av detta följer att en framtida reglering sannolikt måste bygga på någon form av medieberoende eller åtminstone på att publicering sker i någorlunda organiserade former. Mot en reglering av europa- konventionsmodell talar också att gränsdragningar baserade på yttrandenas innehåll riskerar att öppna för ökat godtycke och för att tryck- och yttrandefriheten i orostider får stå tillbaka för andra intressen.

Beredningen ska vidare analysera om även andra distributions- former för yttranden till allmänheten, utöver de traditionella medierna, kan behöva skyddas av de tryck- och yttrandefrihets- rättsliga principerna. Beredningen ska vid sin analys lägga särskild vikt vid vilken betydelse dessa distributionsformer kan ha för den fria åsiktsbildningen i samhället. Analysen ska också avse hur en avgränsning kan åstadkommas i förhållande till sådana distribu- tionsformer för vilka ett skydd enligt regeringsformens och Europakonventionens bestämmelser är tillräckligt.

Bilaga 3

SOU 2012:55

Den nuvarande avgränsningen av det grundlagsreglerade området är, som tidigare har nämnts, i många fall svår att förklara utifrån ändamålsöverväganden. En sådan ordning är naturligtvis inte ägnad att inge förtroende för lagstiftningen. Det förhållandet kan också i längden göra det svårt att i internationella sammanhang få förståelse för anspråk på särskilda undantag till följd av tryck- och yttrandefrihetsregleringen. Beredningens arbete ska därför ta sikte på att finna en reglering som  utan att en detaljerat beskriven teknikanvändning utgör den huvudsakliga avgränsningsmetoden  ger de traditionella medierna och eventuellt också andra distribu- tionsformer för yttranden till allmänheten ett grundlagsskydd som i allt väsentligt motsvarar det nu gällande.

Den grundläggande uppbyggnaden av systemet ska alltså inte ta sikte på yttrandenas innehåll. Avgränsningen mellan vad som ska omfattas av de grundläggande reglerna i regeringsformen och Europakonventionen å den ena sidan och vad som ska falla inom tillämpningsområdet för den särskilda tryck- och yttrandefri- hetsregleringen å den andra måste i stället göras utifrån andra faktorer, t.ex. verksamhetens organisation eller inriktning. I detta sammanhang bör beredningen också överväga om det till det särskilda skyddet för tryck- och yttrandefriheten bör kopplas ett krav på utgivningsbevis eller ursprungsmärkning.

Den nuvarande regleringen kan, som ovan har framgått, innebära att ett yttrande som distribueras av ett medieföretag kan omfattas av olika regler beroende på vilken teknik som väljs för distributionen. En sådan ordning ger bl.a. en otydlig bild av vem som bär det rättsliga ansvaret för ett visst yttrande. Beredningen bör därför sträva efter att hålla samman ansvaret för ett yttrande som en medieaktör publicerar i olika medier.

Kan tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen göras mer lättillämpade?

Den tryck- och yttrandefrihetsrättsliga regleringen är som ovan har anförts komplicerad och i vissa avseenden svårgenomtränglig. Regleringen innehåller exempelvis en rad bestämmelser av ordningskaraktär som  utan att någon av de grundläggande tryck- och yttrandefrihetsrättsliga principerna träds förnär  borde kunna förläggas till vanlig lag. Här kan nämnas att regeringen i samband med vissa ändringar i tillämpningslagen fann att en i och för sig önskvärd lösning på ett praktiskt problem inte kunde genomföras

SOU 2012:55

Bilaga 3

utan grundlagsändring eftersom det i tryckfrihetsförordningen saknades ett bemyndigande för sådan lagstiftning (prop. 2006/07:87 s.11 f.).

Om beredningen bedömer att det inte är möjligt att hitta en ny teknikoberoende regleringsmodell som ger ett tillräckligt starkt skydd för tryck- och yttrandefriheten, ska den inom ramen för nuvarande ordning göra en allmän översyn av tryckfrihetsförord- ningen och yttrandefrihetsgrundlagen med inriktningen att göra de båda grundlagarna så tydliga och lättillämpade som möjligt. Bered- ningen ska också överväga om det är möjligt att flytta detaljbestäm- melser i grundlagarna till vanlig lag samt om möjligheterna att komplettera grundlagsbestämmelserna med tillämpningsbestäm- melser i lag bör utökas.

Skyddet för den personliga integriteten m.m.

Enligt beredningens ursprungliga direktiv (dir. 2003:58) ska den analysera om det frivilliga grundlagsskyddet enligt 1 kap. 9 § YGL kan komma i konflikt med bestämmelser som har till syfte att skydda den personliga integriteten. Beredningens arbete i den delen har ännu inte redovisats. Frågor rörande integritetsskydd har dock delvis behandlats i beredningens debattbetänkande där det konsta- teras att enskildas privatliv, i ett internationellt perspektiv, har ett relativt svagt skydd i den svenska lagstiftningen. Flera av remiss- instanserna har också pekat på balansen mellan yttrandefri- hetsintresset och skyddet för den personliga integriteten. Bland annat har Integritetsskyddskommittén konstaterat att den svenska tryckfrihetens unikt starka ställning medför ett svagt integritets- skydd vilket får ofördelaktiga konsekvenser för den enskildes skydd för sitt privatliv.

Regeringen anser att frågan om balansen mellan skyddet för tryck- och yttrandefrihet å den ena sidan och skyddet för enskildas integritet och privatliv å den andra bör analyseras, bl.a. mot bak- grund av att Internet har ökat möjligheterna att ge känslig infor- mation stor spridning. För Internetpubliceringar gäller dessutom att de till stor del faller utanför de självsanerande etiska regler som finns på pressens område. Härtill kommer utvecklingen av Europakonventionens regler till skydd för privatlivet respektive yttrandefriheten. Hur balansen mellan de två rättigheterna ska utformas är en grannlaga uppgift som kräver en noggrann analys och där den praxis som utvecklats av Europadomstolen bör tas i

Bilaga 3

SOU 2012:55

beaktande (jfr. t.ex. det s.k. Caroline av Monaco-målet, Europa- domstolens dom den 24 juni 2004 i mål von Hannover ./. Tyskland). Beredningen ska mot bakgrund av det anförda i sitt fortsatta arbete, utöver uppdraget att analysera om det frivilliga grundlagsskyddet kan komma i konflikt med bestämmelser som har till syfte att skydda den personliga integriteten, överväga om det generella skyddet för enskildas integritet och privatliv i tryck- frihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen bör stärkas och vilka effekter detta i så fall skulle få för tryck- och yttrandefriheten. Bland de aspekter som ska analyseras kan nämnas behovet av förutsebarhet när det gäller vilka publiceringar som skulle kunna komma i konflikt med ett stärkt integritetsskydd.

En fråga som har anknytning till skyddet för den personliga integriteten är utformningen av bestämmelserna som reglerar förutsättningarna för enskilda att föra talan vid domstol om de utsätts för brott i medierna. Tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen ger, bl.a. genom den föreskrivna pro- cessordningen med juryprövning och den s.k. instruktionen, ett visst försteg för medierna i en rättegång. Om juryn fäller svaran- den, ska domstolens domare därefter göra en oberoende prövning av målet. En målsägande måste alltså passera flera steg än svaranden för att nå framgång i målet. Härtill kommer att ett frikännande från en jury inte kan överklagas.

Advokatsamfundet har väckt frågan om inte rådande ordning kan medföra att enskilda, som anser sig förtalade, av ekonomiska skäl avstår från att väcka talan mot medieföretag och har därför föreslagit att möjligheterna att kvitta rättegångskostnaderna i tryck- och yttrandefrihetsmål ska öka.

Enligt regeringens uppfattning kan det inte uteslutas att en ökad möjlighet att kvitta rättegångskostnaderna skulle kunna stärka skyddet för enskildas personliga integritet eftersom det kan antas att en målsägande i större utsträckning då skulle våga ta den ekonomiska risken att väcka talan mot ett medieföretag, t.ex. avseende förtal. Beredningen ska därför utreda om 10 kap. 4 § tillämpningslagen bör ändras för att öka möjligheterna att kvitta rättegångskostnaderna i tryck- och yttrandefrihetsmål (jfr 6 kap. 6 § skadeståndslagen). Beredningen ska också överväga om det genom ändringar i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihets- grundlagen eller i tillämpningslagen är möjligt att på annat sätt stärka enskilda personers ställning i förhållande till medieföretag

SOU 2012:55

Bilaga 3

när de utsätts för brott i medierna, dock utan att tryck- och yttrandefriheten på något avgörande sätt inskränks.

Det internationella samarbetet

Beredningen har i sitt första delbetänkande (SOU 2004:114) före- slagit hur möjligheterna att lämna internationellt rättsligt bistånd på det tryck- och yttrandefrihetsrättsliga området skulle kunna ökas utan inskränkningar i de grundläggande principerna i tryckfri- hetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen. Under remiss- behandlingen av förslaget framkom olika tolkningar av om och på vilket sätt grundlagarna utgör hinder mot att bistå andra länder med t.ex. vittnesförhör under en förundersökning. Förslaget har ännu inte lett till lagstiftning.

Regeringen konstaterar att beredningens förslag skulle grund- lagsfästa en tolkning av tryckfrihetsförordningen och yttrandefri- hetsgrundlagen som innebär att det inte är möjligt att lämna rätts- ligt bistånd till andra länder utan uttryckligt stöd i grundlagarna. Som tidigare har nämnts kommer den framtida utvecklingen av EU sannolikt att innebära att samarbetet i straffrättsliga frågor för- djupas bl.a. genom att beslut inte längre ska fattas med enhällighet utan med kvalificerad majoritet. Det gemenskapsrättsliga sam- arbetet kommer också i allt större utsträckning att bygga på principen om ömsesidigt erkännande, vilket innebär att medlems- staterna ska verkställa varandras domar och beslut utan att den materiella grunden ifrågasätts. Vidare kan noteras att den tolkning som beredningen har gjort i fråga om möjligheterna att lämna rättsligt bistånd på det grundlagsreglerade området inte är oomtvistad. Beredningen ska därför på nytt analysera den aktuella frågan. Beredningen ska återuppta arbetet med att överväga om möjligheterna att lämna internationell rättslig hjälp i brottmål och liknande internationellt rättsligt bistånd på det grundlagsreglerade området bör utökas. I det fortsatta uppdraget ingår således att överväga om möjligheterna att erkänna domar och beslut som meddelats i andra medlemsstater i EU bör utökas inom tryck- frihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens tillämpnings- områden. Utgångspunkten ska vara att Sverige i så stor utsträck- ning som möjligt ska kunna bistå med bl.a. internationell rättslig hjälp och verkställighet av utländska domar och beslut.

I det fortsatta arbetet kan det finnas anledning för beredningen att i vissa avseenden se över grundlagarnas territoriella tillämp-

Bilaga 3

SOU 2012:55

ningsområde. Ett exempel på att tillämpningsområdet sträcker sig längre än vad som kan anses motiverat av ett värnande av yttrandefriheten här i landet är bestämmelsen i 13 kap. 6 § andra stycket TF som ger ett skydd för meddelare till skrifter som inte har getts ut i Sverige. En annan fråga som kan behöva aktualiseras på nytt är effekterna av det rättsfall som innebär att skrifter och tekniska upptagningar som sänds med post från Sverige till enskilda adressater i utlandet anses utgivna här trots att de inte når allmänheten i Sverige (NJA 1956 s. 48).

Övrigt

Beredningen ska föreslå de grundlagsändringar och andra lag- ändringar som den finner motiverade.

Av beredningens ursprungliga direktiv framgår att den får presentera delbetänkanden efter hand som olika frågor behandlas. I övrigt ska beredningens arbete fortsätta i enlighet med detta och tidigare givna direktiv.

(Justitiedepartementet)

SOU 2012:55

Bilaga 4

Svensk författningssamling

Tryckfrihetsförordningen;1	SFS 2011:509
	Omtryck

1 kap. Om tryckfrihet

1 § Med tryckfrihet förstås varje svensk medborgares rätt att, utan några av myndighet eller annat allmänt organ i förväg lagda hinder, utgiva skrifter, att sedermera endast inför laglig domstol kunna tilltalas för deras innehåll, och att icke i annat fall kunna straffas därför, än om detta innehåll strider mot tydlig lag, given att bevara allmänt lugn, utan att återhålla allmän upplys- ning.

I överensstämmelse med de i första stycket angivna grunderna för en all- män tryckfrihet och till säkerställande av ett fritt meningsutbyte och en allsi- dig upplysning skall det stå varje svensk medborgare fritt att, med iaktta- gande av de bestämmelser som äro i denna förordning meddelade till skydd för enskild rätt och allmän säkerhet, i tryckt skrift yttra sina tankar och åsik- ter, offentliggöra allmänna handlingar samt meddela uppgifter och underrät- telser i vad ämne som helst.

Det skall ock stå envar fritt att, i alla de fall då ej annat är i denna förord- ning föreskrivet, meddela uppgifter och underrättelser i vad ämne som helst för offentliggörande i tryckt skrift till författare eller annan som är att anse som upphovsman till framställning i skriften, till skriftens utgivare eller, om för skriften finnes särskild redaktion, till denna eller till företag för yrkes- mässig förmedling av nyheter eller andra meddelanden till periodiska skrif- ter.

Vidare skall envar äga rätt att, om ej annat följer av denna förordning, an- skaffa uppgifter och underrättelser i vad ämne som helst för att offentliggöra dem i tryckt skrift eller för att lämna meddelande som avses i föregående stycke. Lag (1976:955).

2 § Någon tryckningen föregående granskning av skrift eller något förbud mot tryckning därav må ej förekomma.

Ej heller vare tillåtet för myndighet eller annat allmänt organ att på grund av skrifts innehåll, genom åtgärd som icke äger stöd i denna förordning, hin- dra tryckning eller utgivning av skriften eller dess spridning bland allmänhe- ten.

3 § För missbruk av tryckfriheten eller medverkan däri må ej någon i an- nan ordning eller i annat fall än denna förordning bestämmer kunna tilltalas eller dömas till ansvar eller ersättningsskyldighet eller skriften konfiskeras eller läggas under beslag.

1 Tryckfrihetsförordningen senast ändrad 2010:1409.

Bilaga 4

SOU 2012:55

SFS 2011:509	4 § Envar, vilken blivit förtrott att döma över missbruk av tryckfriheten el-
	ler eljest vaka över denna förordnings efterlevnad, bör därvid städse hava i
	åtanke att tryckfriheten utgör grundval för ett fritt samhällsskick, alltid fästa
	sin uppmärksamhet mera på ämnets och tankens än på uttryckets lagstridig-
	het, på syftet än på framställningssättet, samt i tvivelsmål hellre fria än fälla.
	Vid bestämmande av påföljd, som enligt denna förordning är förenad med
	missbruk av tryckfriheten, skall, då meddelad uppgift påkallat rättelse, sär-
	skilt beaktas, huruvida sådan på lämpligt sätt bringats till allmänhetens kän-
	nedom.

5 § Denna förordning äger tillämpning å skrift, som framställts i tryck- press. Den skall ock tillämpas å skrift, som mångfaldigats genom stencile- ring, fotokopiering eller liknande tekniskt förfarande, om

1.utgivningsbevis gäller för skriften; eller

2.skriften är försedd med beteckning, som utvisar att den är mångfaldi- gad, samt i anslutning därtill tydliga uppgifter om vem som har mångfaldigat skriften och om ort och år för mångfaldigandet.

Bestämmelse i förordningen som har avseende å skrift som framställts i tryckpress eller å tryckning skall, när ej annat angives, äga motsvarande till- lämpning å annan skrift, varå förordningen enligt första stycket är tillämplig, eller å mångfaldigande av sådan skrift.

Till skrift hänföres bild, även om den ej åtföljes av text. Lag (1976:955).

6 § Tryckt skrift skall, för att anses såsom sådan, vara utgiven. En skrift anses utgiven då den blivit utlämnad till försäljning eller för spridning på an- nat sätt i Sverige. Detta gäller dock inte en myndighets tryckta handlingar, om de inte är tillgängliga för envar. Lag (1998:1438).

7 § Med periodisk skrift förstås en tidning, tidskrift eller någon annan så- dan tryckt skrift som enligt utgivningsplanen är avsedd att under en bestämd titel utgivas med minst fyra vid särskilda tider utkommande nummer eller häften årligen, samt löpsedlar och bilagor som hör till skriften. Sedan utgiv- ningsbevis för skriften har meddelats, skall denna anses som periodisk till dess att beviset återkallas eller förklaras förfallet.

Om ägaren till en periodisk skrift sprider eller låter sprida skriftens inne- håll eller delar av detta i form av ett radioprogram eller en teknisk upptag- ning som avses i yttrandefrihetsgrundlagen, skall i fråga om tillämpning av 1–14 kap. programmet eller upptagningen jämställas med en bilaga till skrif- ten i den utsträckning den i sådan form spridda versionen återger innehållet i skriften oförändrat samt anger hur innehållet har disponerats. I lag får före- skrivas om särskild skyldighet att spela in sådana program och bevara tek- niska upptagningar samt att tillhandahålla dessa. Bestämmelser om rätt till sändningar finns i 3 kap. yttrandefrihetsgrundlagen. Lag (1998:1438).

8 § Om den rätt, som tillkommer upphovsman till litterärt eller konstnär- ligt verk eller framställare av fotografisk bild, om upphovsrätten närstående rättigheter och om förbud mot att återgiva litterärt eller konstnärligt verk på ett sätt, som kränker den andliga odlingens intressen, gälle vad i lag är stad- gat. Lag (1988:1448).

SOU 2012:55

Bilaga 4

9 § Utan hinder av denna förordning gäller vad i lag är stadgat

SFS 2011:509

1.om förbud mot kommersiell annons i den mån annonsen används vid marknadsföring av alkoholhaltiga drycker eller tobaksvaror;

2.om förbud mot kommersiell annons som används vid marknadsföring av andra varor än tobaksvaror samt tjänster om det i annonsen förekommer ett varukännetecken som är i bruk för en tobaksvara eller enligt gällande be- stämmelser om varumärken är registrerat eller inarbetat för en sådan vara;

3.om förbud mot kommersiell annons som meddelats till skydd för hälsa eller miljö enligt förpliktelse som följer av anslutning till Europeiska gemen- skaperna;

4.om förbud mot offentliggörande i yrkesmässig kreditupplysningsverk- samhet av kreditupplysning, som innebär otillbörligt intrång i enskilds per- sonliga integritet eller som innehåller oriktig eller missvisande uppgift, om ersättningsskyldighet för sådant offentliggörande samt om rättelse av oriktig eller missvisande uppgift;

5.om ansvar och ersättningsskyldighet som avser det sätt på vilket uppgift eller underrättelse anskaffats. Lag (2002:810).

10 § Denna förordning är inte tillämplig på pornografiska bilder av perso- ner vars pubertetsutveckling inte är fullbordad eller som är under arton år.

Lag (2010:1355).

2 kap. Om allmänna handlingars offentlighet

1 § Till främjande av ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning skall varje svensk medborgare ha rätt att taga del av allmänna handlingar.

Lag (1976:954).

2 § Rätten att taga del av allmänna handlingar får begränsas endast om det är påkallat med hänsyn till

1.rikets säkerhet eller dess förhållande till annan stat eller mellanfolklig organisation,

2.rikets centrala finanspolitik, penningpolitik eller valutapolitik,

3.myndighets verksamhet för inspektion, kontroll eller annan tillsyn,

4.intresset att förebygga eller beivra brott,

5.det allmännas ekonomiska intresse,

6.skyddet för enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden,

7.intresset att bevara djur- eller växtart.

Begränsning av rätten att taga del av allmänna handlingar skall angivas noga i bestämmelse i en särskild lag eller, om så i visst fall befinnes lämpli- gare, i annan lag vartill den särskilda lagen hänvisar. Efter bemyndigande i sådan bestämmelse får dock regeringen genom förordning meddela närmare föreskrifter om bestämmelsens tillämplighet.

Utan hinder av andra stycket får i bestämmelse som där avses riksdagen eller regeringen tilläggas befogenhet att efter omständigheterna medgiva att viss handling lämnas ut. Lag (1976:954).

3 § Med handling förstås framställning i skrift eller bild samt upptagning som kan läsas, avlyssnas eller på annat sätt uppfattas endast med tekniskt

Bilaga 4

SOU 2012:55

SFS 2011:509 hjälpmedel. Handling är allmän, om den förvaras hos myndighet och enligt 6 eller 7 § är att anse som inkommen till eller upprättad hos myndighet.

En upptagning som avses i första stycket anses förvarad hos myndighet, om upptagningen är tillgänglig för myndigheten med tekniskt hjälpmedel som myndigheten själv utnyttjar för överföring i sådan form att den kan lä- sas, avlyssnas eller på annat sätt uppfattas. En sammanställning av uppgifter ur en upptagning för automatiserad behandling anses dock förvarad hos myndigheten endast om myndigheten kan göra sammanställningen tillgäng- lig med rutinbetonade åtgärder.

En sammanställning av uppgifter ur en upptagning för automatiserad be- handling anses dock inte förvarad hos myndigheten om sammanställningen innehåller personuppgifter och myndigheten enligt lag eller förordning sak- nar befogenhet att göra sammanställningen tillgänglig. Med personuppgift avses all slags information som direkt eller indirekt kan hänföras till en fy- sisk person. Lag (2002:907).

4 § Brev eller annat meddelande som är ställt personligen till den som innehar befattning vid myndighet anses som allmän handling, om hand- lingen gäller ärende eller annan fråga som ankommer på myndigheten och ej är avsedd för mottagaren endast som innehavare av annan ställning. Lag (1976:954).

5 § Med myndighet likställs i detta kapitel riksdagen och beslutande kom- munal församling. Lag (1998:1701).

6 § Handling anses inkommen till myndighet, när den har anlänt till myn- digheten eller kommit behörig befattningshavare till handa. I fråga om upp- tagning som avses i 3 § första stycket gäller i stället att den anses inkommen till myndighet när annan har gjort den tillgänglig för myndigheten på sätt som angives i 3 § andra stycket.

Tävlingsskrift, anbud eller annan sådan handling som enligt tillkännagi- vande skall avlämnas i förseglat omslag anses ej inkommen före den tid- punkt som har bestämts för öppnandet. Åtgärd som någon vidtager endast som led i teknisk bearbetning eller teknisk lagring av handling, som myndig- het har tillhandahållit, skall ej anses leda till att handling är inkommen till den myndigheten. Lag (1976:954).

7 § Handling anses upprättad hos myndighet, när den har expedierats. Handling som ej har expedierats anses upprättad när det ärende till vilket den hänför sig har slutbehandlats hos myndigheten eller, om handlingen ej hän- för sig till visst ärende, när den har justerats av myndigheten eller på annat sätt färdigställts.

I stället för vad som föreskrives i första stycket gäller att handling anses upprättad,

1.diarium, journal samt sådant register eller annan förteckning som föres fortlöpande, när handlingen har färdigställts för anteckning eller införing,

2.dom och annat beslut, som enligt vad därom är föreskrivet skall avkun- nas eller expedieras, samt protokoll och annan handling i vad den hänför sig till sådant beslut, när beslutet har avkunnats eller expedierats,

SOU 2012:55

Bilaga 4

3. annat myndighets protokoll och därmed jämförliga anteckningar, när	SFS 2011:509
handlingen har justerats av myndigheten eller på annat sätt färdigställts,
dock ej protokoll hos riksdagens utskott, kommuns revisorer eller statliga
kommittéer eller hos kommunal myndighet i ärende som denna endast bere-
der till avgörande. Lag (2002:1049).
8 § Har organ som ingår i eller är knutet till ett verk eller liknande myndig-
hetsorganisation överlämnat handling till annat organ inom samma myndig-
hetsorganisation eller framställt handling för sådant överlämnande, skall
handlingen ej anses som därigenom inkommen eller upprättad i annat fall än
då organen uppträda som självständiga i förhållande till varandra. Lag
(1976:954).
9 § Hos myndighet tillkommen minnesanteckning som ej har expedierats
skall ej heller efter den tidpunkt då den enligt 7 § är att anse som upprättad
anses som allmän handling hos myndigheten, om den icke tages om hand för
arkivering. Med minnesanteckning förstås promemoria och annan uppteck-
ning eller upptagning som har kommit till endast för ärendes föredragning
eller beredning, dock ej till den del den har tillfört ärendet sakuppgift.
Utkast eller koncept till myndighets beslut eller skrivelse och annan där-
med jämställd handling som ej har expedierats anses ej som allmän hand-
ling, såvida den icke tages om hand för arkivering. Lag (1976:954).
10 § Handling som förvaras hos en myndighet endast som led i teknisk be-
arbetning eller teknisk lagring för annans räkning anses inte som allmän
handling hos den myndigheten.
Som allmän handling anses inte handling som en myndighet förvarar en-
dast i syfte att kunna återskapa information som har gått förlorad i en myn-
dighets ordinarie system för automatiserad behandling av information (sä-
kerhetskopia). Lag (2010:1342).

11 § Som allmän handling anses ej

1.brev, telegram eller annan sådan handling som har inlämnats till eller upprättats hos myndighet endast för befordran av meddelande,

2.meddelande eller annan handling som har inlämnats till eller upprättats hos myndighet endast för offentliggörande i periodisk skrift som utgives ge- nom myndigheten,

3.tryckt skrift, ljud- eller bildupptagning eller annan handling som ingår i bibliotek eller som från enskild har tillförts allmänt arkiv uteslutande för för- varing och vård eller forsknings- och studieändamål eller privata brev, skrif- ter eller upptagningar som eljest ha överlämnats till myndighet uteslutande för ändamål som nu angivits,

4.upptagning av innehållet i handling som avses i 3, om upptagningen förvaras hos myndighet där den ursprungliga handlingen ej skulle vara att anse som allmän.

Det som föreskrivs i första stycket 3 om handling som ingår i bibliotek tilllämpas inte på upptagning i en databas som en myndighet har tillgång till enligt avtal med en annan myndighet, om upptagningen är allmän handling hos den myndigheten. Lag (2002:907).

Bilaga 4

SOU 2012:55

SFS 2011:509	12 § Allmän handling som får lämnas ut skall på begäran genast eller så
	snart det är möjligt på stället utan avgift tillhandahållas den, som önskar taga
	del därav, så att handlingen kan läsas, avlyssnas eller på annat sätt uppfattas.
	Handling får även skrivas av, avbildas eller tagas i anspråk för ljudöverfö-
	ring. Kan handling ej tillhandahållas utan att sådan del därav som icke får
	lämnas ut röjes, skall den i övriga delar göras tillgänglig för sökanden i av-
	skrift eller kopia.
	Myndighet är icke skyldig att tillhandahålla handling på stället, om bety-
	dande hinder möter. I fråga om upptagning som avses i 3 § första stycket fö-
	religger ej heller sådan skyldighet, om sökanden utan beaktansvärd olägen-
	het kan taga del av upptagningen hos närbelägen myndighet. Lag
	(1976:954).
	13 § Den som önskar ta del av en allmän handling har även rätt att mot
	fastställd avgift få avskrift eller kopia av handlingen till den del den får läm-
	nas ut. En myndighet är dock inte skyldig att i större utsträckning än vad
	som följer av lag lämna ut en upptagning för automatiserad behandling i an-
	nan form än utskrift. En myndighet är inte heller skyldig att framställa kopia
	av karta, ritning, bild eller annan i 3 § första stycket avsedd upptagning än
	som nyss har angivits, om svårighet möter och handlingen kan tillhandahål-
	las på stället.
	Begäran att få avskrift eller kopia av allmän handling skall behandlas
	skyndsamt. Lag (2002:907).
	14 § Begäran att få taga del av allmän handling göres hos myndighet som
	förvarar handlingen.
	Begäran prövas av myndighet som angives i första stycket. Om särskilda
	skäl föranleda det, får dock i bestämmelse som avses i 2 § andra stycket fö-
	reskrivas att prövningen vid tillämpningen av bestämmelsen skall ankomma
	på annan myndighet. I fråga om handling som är av synnerlig betydelse för
	rikets säkerhet kan även genom förordning föreskrivas att endast viss myn-
	dighet får pröva frågan om utlämnande. I de nu nämnda fallen skall begäran
	om utlämnande genast hänskjutas till behörig myndighet.
	Myndighet får inte på grund av att någon begär att få taga del av allmän
	handling efterforska vem han är eller vilket syfte han har med sin begäran i
	större utsträckning än som behövs för att myndigheten skall kunna pröva om
	hinder föreligger mot att handlingen lämnas ut. Lag (1982:939).
	15 § Om annan än riksdagen eller regeringen avslår begäran att få taga del
	av handling eller lämnar ut allmän handling med förbehåll, som inskränker
	sökandens rätt att yppa dess innehåll eller eljest förfoga över den, får sökan-
	den föra talan mot beslutet. Talan mot beslut av statsråd skall föras hos re-
	geringen och talan mot beslut av annan myndighet hos domstol.
	I den i 2 § omnämnda lagen skall närmare angivas hur talan mot beslut
	som avses i första stycket skall föras. Sådan talan skall alltid prövas skynd-
	samt.
	Angående rätt att föra talan mot beslut av myndighet som lyder under
	riksdagen är särskilt föreskrivet. Lag (1976:954).
6

SOU 2012:55

Bilaga 4

16 § Anteckning om hinder att lämna ut allmän handling får göras endast SFS 2011:509 på handling som omfattas av bestämmelse som avses i 2 § andra stycket.

Härvid skall tillämplig bestämmelse angivas. Lag (1976:954).

17 § I lag får föreskrivas att regeringen eller beslutande kommunal försam- ling får besluta att allmänna handlingar som hänför sig till myndighets verk- samhet, vilken skall övertas av enskilt organ, får överlämnas till det organet för förvaring, om detta behöver handlingarna i verksamheten, utan att hand- lingarna därigenom upphör att vara allmänna. Ett sådant organ skall i fråga om överlämnade handlingar jämställas med myndighet vid tillämpningen av 12–16 §§.

I lag får även föreskrivas att regeringen får besluta att allmänna hand- lingar får överlämnas till Svenska kyrkan eller någon av dess organisatoriska delar för förvaring, utan att handlingarna därigenom upphör att vara allmän- na. Detta gäller handlingar som senast den 31 december 1999 har kommit in till eller upprättats hos

1.myndigheter som har upphört och som har haft uppgifter som hänför sig till Svenska kyrkans verksamhet, eller

2.Svenska kyrkans beslutande församlingar.

Vid tillämpningen av 12–16 §§ skall Svenska kyrkan och dess organisato- riska delar jämställas med myndighet i fråga om överlämnade handlingar.

Lag (1998:1701).

18 § Grundläggande bestämmelser om hur allmänna handlingar skall be- varas samt om gallring och annat avhändande av sådana handlingar medde- las i lag. Lag (2002:907).

3 kap. Om rätt till anonymitet

1 § Författare till tryckt skrift vare ej skyldig att låta sitt namn eller sin pseudonym eller signatur utsättas å skriften. Vad nu sagts äger motsvarande tillämpning beträffande den som lämnat meddelande enligt 1 kap. 1 § tredje stycket, så ock i fråga om utgivare av tryckt skrift som ej är periodisk. Lag (1976:955).

2 § I mål som rör tryckfrihetsbrott må fråga ej väckas om vem som är för- fattare eller har lämnat meddelande enligt 1 kap. 1 § tredje stycket, ej heller om vem som är utgivare av tryckt skrift som ej är periodisk. Om för skrift, som ej är periodisk, författare eller utgivare har angivits å skriften med namn eller med pseudonym eller signatur, som enligt vad allmänt är känt åsyftar bestämd person, eller någon i skriftlig förklaring erkänt sig vara författaren eller utgivaren eller inför domstol i målet självmant avgivit sådant erkännan- de, må dock frågan om han är ansvarig behandlas i målet.

Fråga om vem som är ansvarig för brott enligt 7 kap. 3 § må utan hinder
av första stycket handläggas i samma rättegång som mål som där angives.
Lag (1976:955).
3 § Den som har tagit befattning med tillkomsten eller utgivningen av
tryckt skrift eller med framställning som var avsedd att införas i tryckt skrift
och den som har varit verksam inom företag för utgivning av tryckta skrifter	7
	7

Bilaga 4

SOU 2012:55

SFS 2011:509

eller inom företag för yrkesmässig förmedling av nyheter eller andra medde- landen till periodiska skrifter får inte röja vad han därvid erfarit om vem som är författare eller har lämnat meddelande enligt 1 kap. 1 § tredje stycket eller är utgivare av skrift som inte är periodisk.

Tystnadsplikten enligt första stycket gäller inte

1.om den till vars förmån tystnadsplikten gäller har samtyckt till att hans identitet röjs,

2.om fråga om identiteten får väckas enligt 2 § första stycket,

3.om det rör sig om brott som anges i 7 kap. 3 § första stycket 1,

4.i den mån domstol, när det är fråga om brott enligt 7 kap. 2 § eller 3 § första stycket 2 eller 3, finner det erforderligt, att vid förhandling uppgift lämnas, huruvida den som är tilltalad eller skäligen misstänkt för den brotts- liga gärningen har lämnat meddelandet eller medverkat till framställningen, eller

5.i den mån domstol i annat fall av hänsyn till ett allmänt eller enskilt in- tresse finner det vara av synnerlig vikt att uppgift om identiteten lämnas vid vittnesförhör eller förhör med en part under sanningsförsäkran.

Vid förhör som avses i andra stycket 4 eller 5 skall rätten noga vaka över att frågor inte ställs som kan inkräkta på tystnadsplikten utöver vad som i varje särskilt fall är medgivet. Lag (1991:1470).

4 § En myndighet eller ett annat allmänt organ får inte efterforska författa- ren till framställning som införts eller varit avsedd att införas i tryckt skrift, den som utgett eller avsett att utge framställning i sådan skrift eller den som lämnat meddelande enligt 1 kap. 1 § tredje stycket, i vidare mån än vad som erfordras för åtal eller annat ingripande mot honom som inte står i strid med denna förordning. Får efterforskning förekomma, ska den i 3 § angivna tyst- nadsplikten beaktas.

Inte heller får en myndighet eller ett annat allmänt organ ingripa mot nå- gon för att han eller hon i en tryckt skrift har brukat sin tryckfrihet eller med- verkat till ett sådant bruk. Lag (2010:1347).

5 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet mot författarens eller, i fall som avses i 1 §, mot utgivarens eller meddelarens vilja på tryckt skrift sätter ut dennes namn, pseudonym eller signatur eller åsidosätter sin tystnadsplikt enligt 3 §, döms till böter eller fängelse i högst ett år. Till samma straff döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet på skriften såsom författare, utgi- vare eller meddelare sätter ut namnet på eller pseudonym eller signaturen för annan person än den verkliga författaren, utgivaren eller meddelaren.

För efterforskning i strid med 4 § första stycket första meningen döms, om efterforskningen har skett uppsåtligen, till böter eller fängelse i högst ett år.

För uppsåtligt ingripande i strid med 4 § andra stycket döms, om åtgärden utgör avskedande, uppsägning, meddelande av disciplinpåföljd eller en lik- nande åtgärd, till böter eller fängelse i högst ett år.

Allmänt åtal för brott som avses i första stycket får väckas endast om mål- säganden anmält brottet till åtal. Lag (2010:1347).

6 § Med författare likställes i detta kapitel annan som är att anse som upp- hovsman till framställning som införts eller är avsedd att införas i tryckt skrift. Lag (1976:955).

SOU 2012:55

Bilaga 4

4 kap. Om tryckta skrifters framställning

SFS 2011:509

1 § Rätt att själv eller med biträde av andra genom tryckpress framställa tryckalster skall tillkomma varje svensk medborgare eller svensk juridisk person. Lag (1976:955).

2 § Skrift, som i riket framställes genom tryckpress eller som här mångfal- digas genom stencilering, fotokopiering eller liknande tekniskt förfarande och för vilken gäller utgivningsbevis, skall innehålla tydliga uppgifter om vem som har tryckt eller eljest mångfaldigat skriften samt om ort och år för mångfaldigandet, om skriften är avsedd att utgivas i riket och ej är att hänfö- ra till bild- eller tillfällighetstryck.

Om utsättande av uppgifter som avses i första stycket å skrift, som mång- faldigas genom stencilering, fotokopiering eller liknande tekniskt förfarande och för vilken ej gäller utgivningsbevis, är föreskrivet i 1 kap. 5 § första stycket. Lag (1976:955).

3 § Med bild- eller tillfällighetstryck förstås i denna förordning vykort och bildalbum, visitkort och notifikationer, adresskort, etiketter, blanketter, reklam- och emballagetryck samt annat affärstryck även som andra sådana tryckalster, allt under förutsättning att på grund av texten eller vad eljest framställes tryckfrihetsmissbruk kan anses uteslutet. Lag (1976:955).

4 § Om skyldighet att bevara exemplar av tryckt skrift för granskning och att lämna exemplar av skrift till bibliotek eller arkiv föreskrives i lag. Lag (1976:955).

5 § Den som framställer skrift och därvid bryter mot 2 § första stycket dö- mes till böter eller fängelse i högst ett år. Lag (1976:955).

6 § Har betecknats 4 § genom lag (1976:955).

7 § Har upphävts genom lag (1976:955).

8 § Har betecknats 5 § genom lag (1976:955).

9 § Har betecknats 3 § genom lag (1976:955).

5 kap. Om utgivning av periodisk skrift

1 § Ägare till periodisk skrift skall vara svensk medborgare eller svensk ju- ridisk person. I lag får föreskrivas att även utlänning eller utländsk juridisk person får vara ägare till sådan skrift. Lag (1994:1376).

2 § För periodisk skrift skall finnas en utgivare.

Utgivare skall vara svensk medborgare. I lag får föreskrivas att även ut- länning får vara utgivare.

Utgivare skall äga hemvist inom riket. Ej må den vara utgivare som är un- derårig eller i konkurstillstånd eller som har förvaltare enligt särskilda be-

stämmelser i lag. Lag (1988:1448).

Bilaga 4

SOU 2012:55

SFS 2011:509

3 § Utgivare för periodisk skrift utses av dess ägare.

Uppdrag att vara utgivare skall innefatta befogenhet att öva inseende över skriftens utgivning och bestämma över dess innehåll så att intet däri får infö- ras mot utgivarens vilja. Inskränkning i den befogenhet, som sålunda till- kommer utgivaren, vare utan verkan.

4 § Då utgivare utsetts, åligge ägaren att göra anmälan därom hos myndig- het som angives i lag. Anmälan skall innehålla uppgift å utgivarens namn och hemvist. Vid anmälan skall fogas bevis att utgivaren fyller föreskrivna behörighetsvillkor samt förklaring av utgivaren att han åtagit sig uppdraget att vara utgivare. Lag (1976:955).

5 § En periodisk skrift får inte utgivas innan det har utfärdats ett bevis om att det inte finns något hinder mot utgivning enligt denna förordning. Ett så- dant utgivningsbevis meddelas av den myndighet som avses i 4 § på ansökan av skriftens ägare. I ansökan skall anges skriftens titel och utgivningsort samt utgivningsplanen för skriften.

Ett utgivningsbevis får inte utfärdas innan det har gjorts en anmälan om utgivare enligt 4 §.

En ansökan om utgivningsbevis får avslås, om skriftens titel företer en så- dan likhet med titeln på en annan skrift som det finns ett utgivningsbevis för att förväxling lätt kan ske.

Ett utgivningsbevis gäller för en period av tio år från utfärdandet. Därefter förfaller beviset. Beslut om att beviset skall anses förfallet vid tioårsperio- dens utgång meddelas av den myndighet som avses i 4 §.

Beviset får förnyas på ansökan av skriftens ägare, varje gång för tio år från utgången av den föregående tioårsperioden. En ansökan om förnyelse får göras tidigast ett år före och senast på dagen för periodens utgång. För en ansökan om förnyelse av ett utgivningsbevis gäller i övrigt samma bestäm- melser som för den första ansökan.

Om en ansökan om förnyelse har gjorts i rätt tid, fortsätter beviset, trots vad som sägs i fjärde och femte styckena, att gälla till dess att beslutet med anledning av ansökan har vunnit laga kraft. Lag (1998:1438).

6 § Utfärdat utgivningsbevis må återkallas:

1.om ägaren anmält att skriftens utgivning upphört;

2.om äganderätten till skriften övergått till någon som ej fyller föreskriv- na behörighetsvillkor;

3.om utgivare ej finnes eller utgivaren ej fyller föreskrivna behörighets- villkor och behörig utgivare ej omedelbart utses;

4.om sex månader förflutit från den dag, då utgivningsbeviset utfärdades, utan att skriften utkommit;

5.om den skrift, som beviset avser, icke under något av de två senast för- flutna kalenderåren å särskilda tider utkommit med minst fyra nummer eller häften;

6.om inom sex månader, sedan skriften första gången utkom, visas att be- viset med hänsyn till stadgandet i 5 § tredje stycket icke bort utfärdas; eller

7.om titeln å en skrift typografiskt sett givits sådan likhet med titeln å an- nan skrift, för vilken utgivningsbevis utfärdats, att förväxling lätt kan ske samt rättelse ej omedelbart vidtages.

SOU 2012:55

Bilaga 4

Beslut om återkallelse meddelas av myndighet som avses i 4 §. I ärenden, SFS 2011:509 som avses i första stycket 2–7, skola, om det kan ske, ägaren och utgivaren

erhålla tillfälle att yttra sig. Lag (2002:908).

7 § Har ett utgivningsbevis återkallats på grund av ett förhållande som av- ses i 6 § första stycket 2, 3, 5 eller 7 eller har beviset förklarats förfallet, får det ändå inte utan medgivande av skriftens ägare utfärdas ett utgivningsbevis för en annan skrift vars titel visar en sådan likhet med skriftens titel att för- växling lätt kan ske, innan två år har förflutit sedan beslutet om återkallelse meddelades eller beviset förföll. Lag (1998:1438).

8 § Är utgivaren ej längre behörig eller kommer hans uppdrag eljest att upphöra, åligge ägaren att genast draga försorg om att ny utgivare utses samt att därom göra anmälan hos myndighet som avses i 4 §. Angående sådan an- mälan äge vad i 4 § är föreskrivet motsvarande tillämpning; vid anmälan skall, om det kan ske, fogas bevis att den förre utgivaren erhållit del av an- mälan.

Om utgivningsorten eller utgivningsplanen ändras, skall ägaren genast an- mäla det till den myndighet som avses i 4 §. Lag (1988:1448).

9 § För utgivare av periodisk skrift må finnas en eller flera ställföreträdare. Ställföreträdare utses av utgivaren. Då ställföreträdare utsetts, skall anmälan därom göras hos myndighet som avses i 4 §. Vid anmälan skall fogas bevis att ställföreträdaren fyller för utgivare föreskrivna behörighetsvillkor samt förklaring dels av ställföreträdaren att han åtagit sig uppdraget och dels av ägaren att han godkänt ställföreträdaren.

Angående ställföreträdare gälle i övrigt vad i 2 § andra och tredje styckena är stadgat. Kommer utgivarens uppdrag att upphöra, vare även uppdraget som ställföreträdare förfallet. Lag (1988:1448).

10 § Utgivaren må, sedan anmälan om ställföreträdare blivit gjord, över- lämna åt denne eller, om flera ställföreträdare finnas, åt någon av dem att i utgivarens ställe utöva den befogenhet, som enligt 3 § tillkommer utgivaren.

Kan det antagas att utgivaren på grund av sjukdom eller av annan tillfällig orsak oavbrutet under minst en månad ej kommer att utöva befogenheten som utgivare, skall han snarast överlämna denna till ställföreträdare. Finnes ej ställföreträdare eller kommer uppdraget för den eller dem som utsetts till ställföreträdare att upphöra, åligge utgivaren att genast draga försorg om att ställföreträdare utses och att anmälan därom sker på sätt i 9 § är föreskrivet.

11 § Å varje nummer eller häfte av periodisk skrift skall utgivarens namn utsättas.

Är befogenheten som utgivare överlämnad till ställföreträdare, skall å varje nummer eller häfte av skriften, varom är fråga, angivas att ställföreträ- daren inträtt som utgivare; sker det, erfordras ej att även utgivarens namn ut- sättes.

12 § Utgiver ägare till periodisk skrift sådan skrift utan att utgivningsbevis finnes eller ägaren är behörig

Bilaga 4

SOU 2012:55

SFS 2011:509

eller underlåter ägaren att på sätt i 8 § sägs draga försorg om att ny utgi- vare utses och göra anmälan därom

eller underlåter utgivare att, i fall som avses i 10 § andra stycket, överläm- na sitt uppdrag till ställföreträdare

eller utgiver någon periodisk skrift, för vars utgivning förbud enligt denna förordning meddelats eller som uppenbart utgör fortsättning av sådan skrift eller låter någon å periodisk skrift angiva sitt namn som utgivare eller

ställföreträdare utan att vara behörig,

straffes med böter; har skriften förklarats brottslig eller äro omständighe- terna eljest synnerligen försvårande, må dömas till fängelse i högst ett år.

Lag (1991:1470).

13 § Såsom i 12 § sägs straffes den som i ansökan eller anmälan, som av- ses i detta kapitel, eller i förklaring, som bifogats sådan ansökan eller anmä- lan, mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift.

14 § Underlåter ägaren till en periodisk skrift att enligt 8 § anmäla ny ut- givningsort eller ny utgivningsplan, skall han dömas till penningböter.

Överträder utgivare vad i 11 § är föreskrivet, vare straffet penningböter. Vad nu sagts gälle ock ställföreträdare, vilken inträtt som utgivare. Lag (1991:1470).

6 kap. Om tryckta skrifters spridning

1 § Rätt att själv eller med biträde av andra till salu hålla, försända eller an- norledes sprida tryckta skrifter skall tillkomma varje svensk medborgare el- ler svensk juridisk person.

2 § Utan hinder av denna förordning gälle vad i lag är stadgat för det fall att någon

1.förevisar pornografisk bild på eller vid allmän plats genom skyltning el- ler annat liknande förfarande på sätt som är ägnat att väcka allmän anstöt el- ler utan föregående beställning med posten sänder eller på annat sätt tillstäl- ler någon sådan bild;

2.bland barn och ungdom sprider tryckt skrift, som genom sitt innehåll kan verka förråande eller eljest medföra allvarlig fara för de ungas sedliga fostran.

Beträffande spridande av sådan karta över Sverige eller del därav som innehåller upplysning av betydelse för rikets försvar, eller av därmed jämför- lig ritning eller bild meddelas närmare bestämmelser i lag. Lag (1971:29).

3 § Saknar skrift, som avses i 4 kap. 2 § första stycket, där föreskriven uppgift eller är sådan uppgift eller uppgift enligt 1 kap. 5 § första stycket 2 å skrift, som där åsyftas, utspridaren veterligt, oriktig, straffes utspridaren med penningböter.

För spridande av tryckt skrift som, utspridaren veterligt, lagts under be- slag eller förklarats konfiskerad eller utgivits i strid mot förbud som enligt denna förordning meddelats för skriftens utgivning eller uppenbart utgör fortsättning av skrift som avses med sådant förbud, vare straffet böter eller fängelse i högst ett år. Lag (1991:1470).

SOU 2012:55

Bilaga 4

4 § För tryckt skrifts försändande genom postbefordringsföretag eller an- nan allmän trafikanstalt skola ej på grund av skriftens innehåll gälla särskil- da inskränkningar eller villkor. Vad nu sagts skall dock ej avse försändande, som innebär överträdelse av vad i 3 § är stadgat.

Allmän trafikanstalt, som mottagit tryckt skrift för befordran, skall ej an- ses som skriftens utspridare. Lag (1994:1474).

7 kap. Om tryckfrihetsbrott

1 § Med tryckfrihetsbrott förstås i denna förordning de gärningar som anges i 4 och 5 §§. Lag (1988:1448).

2 § Såsom tryckfrihetsbrott skall icke anses tillkännagivande i annons eller annat sådant meddelande, om ej av meddelandets innehåll omedelbart fram- går att ansvar för sådant brott kan ifrågakomma. Är i förening med omstän- dighet, som icke omedelbart framgår av meddelandets innehåll, meddelandet straffbart, gälle vad därom är stadgat. Vad nu sagts äge motsvarande tillämp- ning i fråga om meddelande genom chiffer eller på annat sätt, som är hemligt för allmänheten.

3 § Om någon lämnar meddelande, som avses i 1 kap. 1 § tredje stycket, eller, utan att svara enligt 8 kap., medverkar till framställning, som är avsedd att införas i tryckt skrift, såsom författare eller annan upphovsman eller så- som utgivare och därigenom gör sig skyldig till

1.högförräderi, spioneri, grovt spioneri, grov obehörig befattning med hemlig uppgift, uppror, landsförräderi, landssvek eller försök, förberedelse eller stämpling till sådant brott;

2.oriktigt utlämnande av allmän handling som ej är tillgänglig för envar eller tillhandahållande av sådan handling i strid med myndighets förbehåll vid dess utlämnande, när gärningen är uppsåtlig; eller

3.uppsåtligt åsidosättande av tystnadsplikt i de fall som angivas i särskild

lag,

gäller om ansvar för sådant brott vad i lag är stadgat.

Om någon anskaffar uppgift eller underrättelse i sådant syfte som avses i 1 kap. 1 § fjärde stycket och därigenom gör sig skyldig till brott som angives

iförevarande paragrafs första stycke 1, gäller om ansvar härför vad i lag är stadgat.

Det som föreskrivs i 2 kap. 22 § första stycket regeringsformen ska gälla också i fråga om förslag till föreskrifter som avses i första stycket 3. Lag

(2010:1409).

4 § Med beaktande av det i 1 kap. angivna syftet med en allmän tryckfrihet skall såsom tryckfrihetsbrott anses följande gärningar, om de begås genom tryckt skrift och är straffbara enligt lag:

1. högförräderi, förövat med uppsåt att riket eller del därav skall med våldsamma eller eljest lagstridiga medel eller med utländskt bistånd läggas under främmande makt eller bringas i beroende av sådan makt eller att del av riket skall sålunda lösryckas eller att åtgärd eller beslut av statschefen, reger- ingen, riksdagen eller högsta domarmakten skall med utländskt bistånd framtvingas eller hindras, såframt gärningen innebär fara för uppsåtets för- verkligande;

SFS 2011:509

Bilaga 4

SOU 2012:55

SFS 2011:509

försök, förberedelse eller stämpling till sådant högförräderi;

2.krigsanstiftan, såframt fara för att riket skall invecklas i krig eller andra fientligheter framkallas med utländskt bistånd;

3.spioneri, varigenom någon för att gå främmande makt till handa obehö- rigen befordrar, lämnar eller röjer uppgift rörande försvarsverk, vapen, för- råd, import, export, tillverkningssätt, underhandlingar, beslut, eller något förhållande i övrigt, vars uppenbarande för främmande makt kan medföra men för totalförsvaret eller eljest för rikets säkerhet, vare sig uppgiften är riktig eller ej;

försök, förberedelse eller stämpling till sådant spioneri;

4.obehörig befattning med hemlig uppgift, varigenom någon utan syfte att gå främmande makt till handa obehörigen befordrar, lämnar eller röjer uppgift rörande något förhållande av hemlig natur, vars uppenbarande för främmande makt kan medföra men för rikets försvar eller för folkförsörj- ningen vid krig eller av krig föranledda utomordentliga förhållanden eller el- jest för rikets säkerhet, vare sig uppgiften är riktig eller ej;

försök eller förberedelse till sådan obehörig befattning med hemlig upp- gift;

stämpling till sådant brott, om detta är att anse som grovt, vid vilken be- dömning särskilt skall beaktas om gärningen innefattade tillhandagående av främmande makt eller var av synnerligen farlig beskaffenhet med hänsyn till pågående krig eller rörde förhållande av stor betydelse eller om den brotts- lige röjde vad som på grund av allmän eller enskild tjänst betrotts honom;

5.vårdslöshet med hemlig uppgift, varigenom någon av grov oaktsamhet begår gärning som avses under 4;

6.uppror, förövad med uppsåt att statsskicket skall med vapenmakt eller eljest med våldsamma medel omstörtas eller att åtgärd eller beslut av stats- chefen, regeringen, riksdagen eller högsta domarmakten skall sålunda fram- tvingas eller hindras, såframt gärningen innebär fara för uppsåtets förverkli- gande;

försök, förberedelse eller stämpling till sådant uppror;

7.landsförräderi eller landssvek, i vad därigenom, då riket är i krig eller eljest i lag meddelade bestämmelser om sådant brott äger tillämpning, någon missleder eller förråder dem som är verksamma för rikets försvar eller förle- der dem till myteri, trolöshet eller modlöshet, förråder egendom som är av betydelse för totalförsvaret eller begår annan liknande förrädisk gärning som är ägnad att medföra men för totalförsvaret eller innefattar bistånd åt fien- den;

försök, förberedelse eller stämpling till sådant landsförräderi eller lands- svek;

8.landsskadlig vårdslöshet, i vad därigenom någon av oaktsamhet begår gärning som avses under 7;

9.ryktesspridning till fara för rikets säkerhet, varigenom, då riket är i krig eller eljest i lag meddelade bestämmelser om sådant brott äger tillämpning, någon sprider falska rykten eller andra osanna påståenden, som är ägnade att framkalla fara för rikets säkerhet, eller till främmande makt framför eller lå- ter framkomma sådana rykten eller påståenden eller bland krigsmän sprider falska rykten eller andra osanna påståenden som är ägnade att framkalla tro- löshet eller modlöshet;

SOU 2012:55

Bilaga 4

10.uppvigling, varigenom någon uppmanar eller eljest söker förleda till brottslig gärning, svikande av medborgerlig skyldighet eller ohörsamhet mot myndighet eller åsidosättande av vad som åligger krigsman i tjänsten;

11.hets mot folkgrupp, varigenom någon hotar eller uttrycker missakt- ning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning;

12.brott mot medborgerlig frihet, varigenom någon utövar olaga hot med uppsåt att påverka den allmänna åsiktsbildningen eller inkräkta på hand- lingsfriheten inom politisk organisation eller yrkes- eller näringssamman- slutning och därigenom sätter yttrande-, församlings- eller föreningsfriheten

ifara;

försök till sådant brott mot medborgerlig frihet;

13.olaga våldsskildring, varigenom någon i bild skildrar sexuellt våld el- ler tvång med uppsåt att bilden sprids, om inte gärningen med hänsyn till omständigheterna är försvarlig;

14.förtal, varigenom någon utpekar annan såsom brottslig eller klander- värd i sitt levnadssätt eller eljest lämnar uppgift som är ägnad att utsätta denne för andras missaktning, och, om den förtalade är avliden, gärningen är sårande för de efterlevande eller eljest kan anses kränka den frid, som bör tillkomma den avlidne, dock ej om det med hänsyn till omständigheterna var försvarligt att lämna uppgift i saken och han visar att uppgiften var sann eller att han hade skälig grund för den;

15.förolämpning, varigenom någon smädar annan genom kränkande till- mäle eller beskyllning eller genom annat skymfligt beteende mot honom;

16.olaga hot, varigenom någon hotar annan med brottslig gärning på ett sätt som är ägnat att hos den hotade framkalla allvarlig fruktan för egen eller annans säkerhet till person eller egendom;

17.hot mot tjänsteman, varigenom någon med hot om våld förgriper sig på annan i hans myndighetsutövning, i annan verksamhet där samma skydd åtnjuts som är förenat med myndighetsutövning eller vid biträde till åtgärd som omfattas av sådant skydd, för att tvinga honom till eller hindra honom från åtgärd däri eller hämnas för sådan åtgärd eller varigenom någon sålunda förgriper sig mot den som tidigare utövat sådan verksamhet eller biträtt där- vid för vad denne däri gjort eller underlåtit;

försök eller förberedelse till sådant hot mot tjänsteman, såvida ej brottet, om det fullbordats, skulle ha varit att anse som ringa;

18.övergrepp i rättssak, varigenom någon med hot om våld angriper an- nan för att denne gjort anmälan, fört talan, avlagt vittnesmål eller annars vid förhör avgett utsaga hos en domstol eller annan myndighet eller för att hin- dra annan från en sådan åtgärd eller varigenom någon med hot om gärning som medför lidande, skada eller olägenhet angriper annan för att denne av- lagt vittnesmål eller annars avgett utsaga vid förhör hos en myndighet eller för att hindra honom från att avge en sådan utsaga. Lag (2002:906).

5 § Som tryckfrihetsbrott skall anses också sådana gärningar, begångna genom tryckt skrift och straffbara enligt lag, som innebär att någon

1. uppsåtligen offentliggör allmän handling som ej är tillgänglig för envar, om han fått tillgång till handlingen i allmän tjänst, under utövande av tjäns- teplikt eller i därmed jämförbart förhållande;

SFS 2011:509

Bilaga 4

SOU 2012:55

SFS 2011:509	2. offentliggör uppgift och därvid uppsåtligen åsidosätter tystnadsplikt
	som avses i den i 3 § första stycket 3 angivna särskilda lagen;
	3. när riket är i krig eller omedelbar krigsfara offentliggör uppgift om för-
	hållanden vilkas röjande enligt lag innefattar annat brott mot rikets säkerhet
	än som anges i 4 §. Lag (1988:1448).
	6 § Vad i lag är stadgat angående påföljd för brott, som avses i 4 och 5 §§,
	gälle ock då brottet är att anse som tryckfrihetsbrott.
	Angående enskilt anspråk på grund av tryckfrihetsbrott stadgas i 11 kap.
	Fälles den tilltalade för brott, som avses i 4 § 14 eller 15, må ock, då fråga är
	om periodisk skrift, på yrkande förordnas att domen skall införas i skriften.
	Lag (1988:1448).
	7 § Tryckt skrift, som innefattar tryckfrihetsbrott, må konfiskeras.
	Konfiskering av tryckt skrift innebär att alla för spridning avsedda exem-
	plar av skriften skola förstöras samt att med formar, stenar, stereotyper,
	plåtar och andra dylika, uteslutande för tryckningen av skriften användbara
	materialier skall så förfaras att missbruk därmed ej kan ske. Lag
	(1998:1438).
	8 § I samband med konfiskering av periodisk skrift må, då fråga är om nå-
	got av de brott som avses i 4 § 1–3, 4 såvida det brottet är att anse som grovt,
	samt 6 och 7, meddelas förbud att utgiva skriften under viss, av rätten be-
	stämd tid, högst sex månader från det domen i tryckfrihetsmålet vinner laga
	kraft. Förbud som nu sagts må dock meddelas allenast då riket befinner sig i
	krig.
	Angående konfiskering av periodisk skrift, som sprides i strid mot utgiv-
	ningsförbud eller uppenbart utgör fortsättning av skrift som avses med så-
	dant förbud, gälle vad i allmänhet är stadgat om förverkande av föremål på
	grund av brott. Lag (1988:1448).
	8 kap. Ansvarighetsregler
	Om ansvaret för periodisk skrift
	1 § För tryckfrihetsbrott genom periodisk skrift svare den som var anmäld
	som utgivare, då skriften utgavs.
	Var ställföreträdare anmäld och har han inträtt som utgivare, svare ställfö-
	reträdaren. Lag (1976:955).
	2 § Fanns ej utgivningsbevis, då skriften utgavs, eller var utgivare, som en-
	ligt 1 § första stycket har att svara, ej längre behörig eller hade hans uppdrag
	eljest upphört, svare skriftens ägare.
	Ägare vare ock ansvarig, om utgivaren var utsedd för skens skull eller
	denne eljest, då skriften utgavs, uppenbart icke innehade den befogenhet,
	som enligt 5 kap. 3 § skall tillkomma honom.
	Var ställföreträdare, vilken inträtt som utgivare, ej längre behörig, då
	skriften utgavs, eller hade hans uppdrag eljest upphört eller förelåg beträf-
	fande ställföreträdaren förhållande, som i andra stycket sägs, svare utgiva-
16	ren. Lag (1976:955).
16

SOU 2012:55

Bilaga 4

3 § Kan det ej visas vem som var ägare, då skriften utgavs, svare i ägarens SFS 2011:509 ställe den som tryckt skriften. Lag (1976:955).

4 § Sprider någon periodisk skrift, varå uppgift om vem som tryckt skrif- ten saknas eller, utspridaren veterligt, är oriktig, och kan det ej utrönas vem som tryckt skriften, svare i stället för den som tryckt skriften utspridaren.

Lag (1976:955).

Om ansvaret för tryckt skrift, som ej är periodisk

5 § För tryckfrihetsbrott genom tryckt skrift, som ej är periodisk, svare skriftens författare, om han på sätt i 3 kap. 2 § sägs uppgivits vara författare till skriften. Författaren vare dock ej ansvarig, om skriften utgivits utan hans samtycke eller hans namn, pseudonym eller signatur utsatts därå mot hans vilja. Lag (1976:955).

6 § Är författare ej enligt 5 § ansvarig för skrift, vilken innehåller eller är avsedd att innehålla bidrag av flera författare, och har på sätt i 3 kap. 2 § sägs särskild utgivare för skriften uppgivits, svare utgivaren.

För annan skrift än i första stycket avses svare utgivaren, allenast om för- fattaren var avliden, då skriften utgavs.

Utgivaren vare ej ansvarig, om hans namn, pseudonym eller signatur ut- satts å skriften mot hans vilja.

Med utgivare av tryckt skrift, som ej är periodisk, förstås den som, utan att vara skriftens författare, tillhandahållit den för tryckning och utgivning. Lag (1976:955).

7 § Är varken författare eller utgivare enligt 5 eller 6 § ansvarig eller var han vid skriftens utgivning avliden, svare förläggaren.

Med förläggare till tryckt skrift, som ej är periodisk, förstås den som om- händerhaft tryckning och utgivning av annans skrift.

8 § Fanns ej förläggare eller kan det ej visas vem han är, svare i förlägga- rens ställe den som tryckt skriften. Lag (1976:955).

9 § I fråga om ansvar för utspridare av tryckt skrift, som ej är periodisk, äge vad i 4 § stadgats motsvarande tillämpning.

Gemensamma bestämmelser

10 § Hade den som enligt 2, 5, 6 eller 7 § skulle ha att svara vid skriftens utgivning ej känt hemvist inom riket och kan ej heller i målet utrönas, var han här i riket uppehåller sig, skall ansvaret övergå å den som efter honom har att svara, dock ej å utgivare av tryckt skrift, som ej är periodisk, i annat fall än som avses i 6 § första stycket eller å utspridare.

Lag samma vare, om beträffande den som enligt 1, 2, 5, 6 eller 7 § skulle ha att svara förelåg omständighet, vilken enligt lag utesluter straffbarhet, samt den efter honom ansvarige ägt eller bort äga kännedom om omständig- heten.

Bilaga 4

SOU 2012:55

SFS 2011:509

11 § Till omständighet, som enligt detta kapitel skulle medföra att annan än den tilltalade hade att svara, må hänsyn tagas allenast om den åberopas före huvudförhandlingen.

12 § Vid bedömande av fråga om ansvar för den som enligt detta kapitel har att svara för tryckt skrift skall så anses som om vad skriften innehåller in- förts däri med hans vetskap och vilja.

9 kap. Om tillsyn och åtal

1 § Justitiekanslern skall vaka över att de gränser för tryckfriheten som angivas i denna förordning ej överskridas. Lag (1976:955).

2 § Justitiekanslern är ensam åklagare i mål om tryckfrihetsbrott. Ej må annan än Justitiekanslern inleda förundersökning rörande tryckfrihetsbrott. Endast Justitiekanslern och rätten äga besluta om tvångsmedel med anled- ning av misstanke om sådant brott, om ej annat är föreskrivet i denna förord- ning.

Regeringen äger hos Justitiekanslern anmäla skrift till åtal för tryckfri- hetsbrott. I lag må föreskrivas att allmänt åtal för tryckfrihetsbrott må väckas endast efter regeringens medgivande.

Justitiekanslern är tillika ensam åklagare i annat tryckfrihetsmål än mål om tryckfrihetsbrott samt i mål som eljest avser brott mot bestämmelse i denna förordning; om befogenhet för Riksdagens ombudsman att vara åkla- gare i mål som nu angivits gäller dock vad i lag är stadgat. Lag (1976:955).

3 § Allmänt åtal för tryckfrihetsbrott skall väckas, i fråga om periodisk skrift för vilken vid utgivningen gällde utgivningsbevis inom sex månader och i fråga om annan skrift inom ett år från det skriften utgavs, vid påföljd att skriften eljest är från sådant åtal fri. Utan hinder av vad nu sagts må dock, sedan allmänt åtal inom nämnda tid blivit väckt, nytt åtal väckas mot annan, som är för brottet ansvarig.

Vad i lag är stadgat om tid, inom vilken brott skall beivras för att påföljd för brott ej skall anses bortfallen, gälle även i fråga om tryckfrihetsbrott. Lag (1976:955).

4 § Angående målsägandes rätt att angiva tryckfrihetsbrott eller tala därå gälle vad i lag är stadgat.

5 § Finnes ej någon, som enligt 8 kap. är för brottet ansvarig, eller kan ej stämning här i riket delgivas honom, må åklagaren eller målsäganden i stället för att väcka åtal göra ansökan om skriftens konfiskering. Lag (1998:1438).

10 kap. Om särskilda tvångsmedel

1 § Förekommer anledning att tryckt skrift på grund av tryckfrihetsbrott kan konfiskeras, må i avbidan på beslut därom skriften läggas under beslag.

I avbidan på rättens beslut må ock, i fall som avses i 7 kap. 8 §, meddelas utgivningsförbud för periodisk skrift. Lag (1998:1438).

SOU 2012:55

Bilaga 4

2 § Innan åtal för tryckfrihetsbrott väckts eller ansökan hos rätten gjorts	SFS 2011:509
om skriftens konfiskering, må, om brottet hör under allmänt åtal, förordnan-
de enligt 1 § om beslag och utgivningsförbud meddelas av Justitiekanslern. I
lag må föreskrivas att även allmän åklagare äger förordna om beslag inom
sitt verksamhetsområde. Lag (1976:955).
3 § Om ett beslag har verkställts utan rättens förordnande, får den som
drabbas av beslaget begära att rätten prövar det.
Då allmän åklagare förordnat om beslag, skall anmälan därom skyndsamt
göras hos Justitiekanslern. Denne har att genast pröva huruvida beslaget
skall äga bestånd. Lag (2002:908).
4 § Då Justitiekanslern förordnat om beslag eller fastställt beslag varom
allmän åklagare förordnat, skall åtal vara väckt eller ansökan om konfiske-
ring av skriften gjord inom två veckor, sedan Justitiekanslern meddelade
beslutet. Sker det ej, vare beslaget samt, om utgivningsförbud är därmed
förenat, även förbudet förfallet. Lag (1976:955).
5 § Sedan åtal för tryckfrihetsbrott väckts eller ansökan hos rätten gjorts
om skriftens konfiskering, äge rätten förordna om beslag och utgivningsför-
bud samt häva beslag eller förbud, som tidigare meddelats.
Då målet avgöres, pröve rätten, om meddelat förordnande fortfarande
skall bestå. Avvisas målet på den grund att rätten icke är behörig eller skiljer
rätten eljest målet från sig utan att prövning av skriftens brottslighet ägt rum
och finnes anledning antaga att talan om skriftens konfiskering kommer att
föras i annat mål, äge rätten bestämma att förordnandet skall bestå under
viss, av rätten utsatt tid. Väckes ej talan inom denna tid, vare förordnandet
förfallet.
6 § Förordnande om beslag skall innehålla uppgift å det eller de stycken i
skriften, som föranlett beslaget, och gälle endast band, del, nummer eller
häfte, vari samma stycken förekomma.
7 § Förordnande om beslag skall av polismyndighet genast verkställas.
Angående förbud mot spridande av tryckt skrift, som lagts under beslag, är
stadgat i 6 kap. 3 §. Lag (1976:955).
8 § Verkställande av beslag å tryckt skrift skall uteslutande omfatta de för
spridning avsedda exemplaren av skriften.
Bevis om tryckt skrifts tagande i beslag skall, så snart det kan ske, utan
avgift tillställas såväl den, hos vilken beslaget verkställes, som den som
tryckt skriften. Beviset skall innehålla uppgift å det eller de stycken i skrif-
ten, vilka föranlett beslaget. Lag (2002:908).
9 § Då förordnande om beslag blivit hävt eller förfallit, skall verkställighet
av beslaget genast gå åter.
10 § Har upphävts genom lag (1971:29).

Bilaga 4

SOU 2012:55

SFS 2011:509	11 § Är riket i krig eller krigsfara och anträffas vid avdelning av försvars-
	makten tryckt skrift, som uppenbart innefattar sådan enligt 7 kap. 4 § straff-
	bar uppvigling att krigsman därigenom kan förledas åsidosätta vad som ålig-
	ger honom i tjänsten, får skriften efter beslut av befattningshavare, som en-
	ligt lag skall avgöra frågor om disciplinansvar beträffande personal vid av-
	delningen, i avbidan på förordnande om beslag tagas i förvar.
	Är fara i dröjsmål, må även utan sådant beslut som avses i första stycket
	åtgärd som där sägs vidtagas av annan befattningshavare enligt bestämmel-
	ser som meddelas i lag. Anmälan därom skall dock skyndsamt göras hos be-
	fattningshavare som avses i första stycket. Denne har att genast pröva om
	skriften skall kvarbliva i förvar. Lag (1988:1448).
	12 § Då enligt 11 § beslut meddelats angående tryckt skrifts tagande i för-
	var, skall anmälan därom, så snart ske kan, göras hos Justitiekanslern. Denne
	har att genast pröva, huruvida skriften skall läggas under beslag. Lag
	(1976:955).
	13 § Angående beslag å periodisk skrift, som sprides i strid mot utgiv-
	ningsförbud eller uppenbart utgör fortsättning av skrift som avses med
	sådant förbud, gälle vad i allmänhet är stadgat om beslag å föremål, som må
	förklaras förverkat.
	14 § Exemplar av tryckt skrift, vilket skäligen kan antas äga betydelse för
	utredning i tryckfrihetsmål, får tas i beslag. Därvid gäller vad i 2 och 3 §§,
	5 § första stycket, 6 §, 7 § första stycket samt 9 § är stadgat. I övrigt skall i
	tillämpliga delar gälla vad som i allmänhet är föreskrivet om beslag. Åtal
	skall dock alltid väckas inom en månad från det att beslut om beslag medde-
	lades, om inte rätten på Justitiekanslerns framställning medger att tiden för-
	längs. Lag (1994:1475).
	11 kap. Om enskilt anspråk
	1 § Enskilt anspråk i anledning av missbruk av tryckfriheten må grundas
	allenast därå att den skrift, som anspråket avser, innefattar tryckfrihetsbrott.
	Sådant anspråk må, om ej annat nedan stadgas, icke göras gällande mot an-
	nan än den som enligt 8 kap. svarar för brottet. Har på grund av omständig-
	het, som avses i 8 kap. 10 §, ansvaret övergått å honom, må anspråket göras
	gällande även mot den som före honom haft att svara, om och i den omfatt-
	ning sådant anspråk eljest enligt lag må göras gällande.
	Vad i 8 kap. 12 § är stadgat i fråga om ansvar gälle ock beträffande enskilt
	anspråk.
	Om enskilt anspråk på grund av brott enligt 7 kap. 2 eller 3 § gäller vad i
	lag är stadgat. Lag (1976:955).
	2 § För enskilt anspråk, som må göras gällande mot utgivare av periodisk
	skrift eller ställföreträdare för denne, svare ock skriftens ägare. I fråga om
	annan tryckt skrift svare för anspråk, som må göras gällande mot författaren
	eller utgivaren, även skriftens förläggare.
20

SOU 2012:55

Bilaga 4

3 § Har någon som laga ställföreträdare för juridisk person eller som för- SFS 2011:509 myndare, god man eller förvaltare att svara för enskilt anspråk på grund av

tryckfrihetsbrott, får anspråket göras gällande även mot den juridiska perso- nen eller mot den, för vilken förmyndaren, gode mannen eller förvaltaren förordnats, om och i den omfattning sådant anspråk eljest enligt lag får göras gällande. Lag (1988:1448).

4 § Skall någon enligt detta kapitel jämte annan svara för enskilt anspråk, svare de en för båda och båda för en. Om bestämmande av ansvarigheten mellan dessa inbördes gälle vad eljest är stadgat.

5 § Enskilt anspråk i anledning av tryckfrihetsbrott må göras gällande utan hinder av att fråga om ansvar för brottet förfallit eller talan därom eljest ej kan föras.

12 kap. Om rättegången i tryckfrihetsmål

1 § Tryckfrihetsmål upptagas av tingsrätt inom vars domkrets länsstyrelse har sitt säte. Förekommer anledning att även annan tingsrätt inom länet skall äga upptaga tryckfrihetsmål, äger regeringen förordna därom.

Till tryckfrihetsmål hänföras mål angående ansvar eller enskilt anspråk på grund av tryckfrihetsbrott så ock ansökningsmål, som avses i 9 kap. 5 §. Till tryckfrihetsmål hänföras även mål angående ansvar eller enskilt anspråk på grund av brott enligt 7 kap. 3 §. Är fråga om brott enligt sistnämnda para- grafs andra stycke och har den som anskaffat uppgiften eller underrättelsen ej offentliggjort denna i tryckt skrift eller meddelat den till annan för sådant offentliggörande, skall dock målet handläggas som tryckfrihetsmål endast om det är uppenbart att anskaffandet skett för offentliggörande i tryckt skrift.

Lag (1976:955).

2 § I tryckfrihetsmål, vari talan föres om ansvar, skall frågan, huruvida brott föreligger, prövas av en jury om nio medlemmar, såframt ej parterna å ömse sidor förklara sig vilja utan sådan prövning hänskjuta målet till rättens avgörande. Frågan, huruvida den tilltalade enligt 8 kap. är ansvarig för skrift, prövas dock alltid enbart av rätten. Då jury prövar, huruvida brott föreligger, skall så anses vara fallet, om minst sex jurymän äro ense därom.

Finner juryn att brott icke föreligger, skall den tilltalade frikännas. Har ju- ryn funnit brott föreligga, skall även rätten pröva frågan härom. Är rätten av annan mening än juryn, äger rätten frikänna den tilltalade eller hänföra brot- tet under mildare straffbestämmelse än den som juryn tillämpat. Högre rätt, dit talan mot tingsrättens dom fullföljts, äge ej i vidare mån än tingsrätten frångå juryns bedömning. Lag (1976:955).

3 § För varje län skall utses jurymän, fördelade i två grupper med sexton jurymän i första gruppen och åtta jurymän i andra gruppen. För Stockholms län skall dock första gruppen omfatta tjugofyra jurymän och andra gruppen tolv jurymän. Jurymännen i den andra gruppen skall vara eller ha varit nämndemän vid allmän domstol eller allmän förvaltningsdomstol. Lag (1994:1475).

Bilaga 4

SOU 2012:55

SFS 2011:509	4 § Jurymännen utses genom val för en tid av fyra kalenderår.
	Valet skall förrättas av landstingsfullmäktige i länet eller, då inom länet
	finns kommun som ej tillhör landsting, av landstingsfullmäktige och kom-
	munfullmäktige i kommunen. I Gotlands län förrättas valet av kommunfull-
	mäktige i Gotlands kommun. Skall enligt vad nu sagts jurymännen väljas av
	mer än en valmyndighet, fördelar länsstyrelsen antalet jurymän inom vardera
	gruppen mellan valmyndigheterna med ledning av folkmängden.
	Då juryman skall väljas, ankommer det på tingsrätten att göra anmälan
	därom till den som har att föranstalta om valet. Lag (1998:1438).
	5 § Till jurymän skola utses svenska medborgare, som äro bosatta inom lä-
	net. De bör vara kända för omdömesgillhet, självständighet och rättrådighet.
	Bland jurymännen bör skilda samhällsgrupper och meningsriktningar samt
	olika delar av länet vara företrädda. Den som är underårig eller som har för-
	valtare enligt särskilda bestämmelser i lag får inte vara juryman. Lag
	(1988:1448).
	6 § Juryman, som fyllt sextio år, äge avsäga sig uppdraget. Vill juryman
	eljest avgå, pröve tingsrätten, om giltigt hinder föreligger för honom att utö-
	va uppdraget. Upphör juryman att vara valbar, vare uppdraget förfallet. Lag
	(1971:27).
	7 § Avgår juryman eller upphör han att vara valbar, skall inom den grupp
	av jurymän, som den avgångne tillhörde, valmyndigheten utse annan i hans
	ställe för återstoden av valperioden. Valet får i landstingsfullmäktiges ställe
	företagas av landstingsstyrelsen; dock gäller sådant val endast för tiden intill
	landstingsfullmäktiges nästkommande möte. Lag (1998:1438).
	8 § Klagan över val av juryman skall föras hos tingsrätten. Ehuru klagan ej
	föres, pröve rätten den valdes behörighet.
	Beträffande fullföljd av talan mot tingsrätts beslut i fråga, som avses i för-
	sta stycket, gälle vad i lag är stadgat om fullföljd av talan mot underrätts be-
	slut i rättegång. Mot hovrätts beslut må talan ej föras.
	Föres klagan, lände valet dock till efterrättelse, om ej rätten förordnar an-
	nat. Lag (1971:27).
	9 § De som äro utsedda till jurymän skola uppföras å en jurymannalista. I
	denna skall varje grupp upptagas särskilt.
	10 § I ett mål i vilket jury skall delta, skall rätten föredra jurymannalistan
	och behandla frågan, om det föreligger jäv mot någon som är upptagen på
	listan. Om jäv mot juryman gäller vad som i lag är stadgat om domare.
	Därefter skall juryn bildas av de ojäviga jurymännen på så sätt att vardera
	parten får utesluta tre jurymän inom den första gruppen och en inom den an-
	dra samt att rätten genom lottning bland de övriga tar ut så många till supple-
	anter att sex kvarstår i den första gruppen och tre i den andra.
	För jury i Stockholms län får vardera parten utesluta fem jurymän inom
	den första gruppen och två inom den andra. Lag (1994:1475).
22

SOU 2012:55

Bilaga 4

11 § Äro å ena sidan flera parter och vill endast någon av dem begagna sin uteslutningsrätt, gälle den uteslutning han företager även för de övriga. Vilja medparter utesluta olika jurymän och kunna de ej enas, företage rätten ute- slutningen genom lottning.

12 § Ej må någon utan laga förfall undandraga sig att tjänstgöra i jury. Kan på grund av jäv eller laga förfall för juryman nödigt antal ledamöter i

någon grupp ej erhållas, nämne rätten för varje juryman som erfordras tre till jurymän inom gruppen behöriga personer. Av de sålunda nämnda äge var- dera parten utesluta en. Ej må till juryman nämnas någon som förut i samma mål uteslutits.

13 § Förekomma samtidigt flera mål, vari jury skall deltaga, må rätten, ef- ter parternas hörande, förordna att samma jury skall tjänstgöra i alla målen. Skall jury utses gemensamt för flera mål, äge vad i 11 § är stadgat om ute- slutning av juryman i mål, vari å ena sidan äro flera parter, motsvarande till- lämpning. Lag (1976:955).

14 § Föres i mål om ansvar jämväl talan om enskilt anspråk mot annan än den tilltalade, skola de åtgärder av svarandepart, som avses i 2 § första stycket, 10 § andra stycket och 12 § andra stycket, ankomma på den tillta- lade.

Då talan utan samband med åtal föres om tryckt skrifts konfiskering eller om enskilt anspråk gälle om rättegången i sådant mål vad i 2 och 10–13 §§ är föreskrivet; har frågan huruvida brott föreligger tidigare prövats i tryckfri- hetsmål avseende ansvar för brott, skall dock prövning av samma fråga ej ånyo äga rum. I ansökningsmål skall den uteslutning av jurymän, som eljest ankommer på parterna, företagas av rätten genom lottning. Lag (1998:1438).

15 § Närmare bestämmelser om rättegången i tryckfrihetsmål meddelas i lag.

Äro inom samma län flera tingsrätter, vilka äga upptaga tryckfrihetsmål, skola de uppgifter, som avses i 4, 6, 8 och 9 §§, fullgöras av den tingsrätt re- geringen bestämmer. Lag (1974:155).

16 § För fall då riket är i krig eller krigsfara eller det råder sådana utomor- dentliga förhållanden som är föranledda av krig eller krigsfara vari riket har befunnit sig får föreskrifter om anstånd med val av jurymän och om undan- tag från jurymäns rätt att avsäga sig sitt uppdrag meddelas i lag eller, efter bemyndigande i lag, av regeringen genom förordning. Lag (1988:1448).

13 kap. Om utrikes tryckta skrifter m.m.

1 § I fråga om skrift som tryckts utom riket och som utges här skall, om inte annat sägs nedan, i tillämpliga delar gälla vad som är föreskrivet i 1 kap., 3 kap., 6 kap., 7 kap., 8 kap. 1, 2, 5–7 och 10–12 §§ samt 9–12 kap.

Lag (1991:1470).

2 § Skrift, som tryckts utom riket, skall anses här utgiven då den på sätt i 1 kap. 6 § sägs blivit utlämnad för spridning inom riket. Lag (1991:1470).

SFS 2011:509

Bilaga 4

SOU 2012:55

SFS 2011:509	3 § Är periodisk skrift, som tryckes utom riket, huvudsakligen avsedd för
	spridning inom riket, gälle i tillämpliga delar vad i 5 kap. är stadgat; vad där
	sägs om ägares behörighet skall icke äga tillämpning.
	För utgivning här i riket av annan utom riket tryckt periodisk skrift erfor-
	dras ej utgivningsbevis. Finnes sådant bevis, skall i fråga om skriften tilläm-
	pas vad i första stycket sägs. Lag (1991:1470).
	4 § Vad i denna förordning är stadgat om ansvarighet för den som tryckt
	skrift skall i fråga om skrift, som tryckts utom riket, avse den som låtit ut-
	lämna skriften för spridning inom riket eller, om det ej kan visas vem han är
	eller han ej, då skriften här utgavs, ägde hemvist inom riket, den som enligt
	6 kap. är att anse som utspridare. Lag (1991:1470).
	5 § Om skyldighet att för granskning bevara exemplar av skrift, som
	tryckts utom riket, och att lämna exemplar av sådan skrift till bibliotek eller
	arkiv föreskrives i lag. Lag (1991:1470).

6 § I fråga om skrift som trycks utom riket och som utges här men som inte huvudsakligen är avsedd för spridning inom riket och för vilken inte heller utgivningsbevis finns gäller bestämmelserna i 1 kap. 1 § tredje och fjärde styckena angående meddelande och anskaffande av uppgifter och underrät- telser för offentliggörande om inte

1.meddelandet eller anskaffandet innefattar brott mot rikets säkerhet;

2.meddelandet innefattar utlämnande eller tillhandahållande som avses i 7 kap. 3 § första stycket 2;

3.meddelandet utgör uppsåtligt åsidosättande av tystnadsplikt.

Första stycket tillämpas också i fråga om en skrift som inte ges ut i Sve- rige, oavsett om skriften trycks här eller utomlands. Härvid jämställs med den som lämnar meddelande för offentliggörande den som på annat sätt medverkar till framställning i periodisk skrift såsom författare eller annan upphovsman.

Är meddelandet eller anskaffandet straffbart enligt vad som följer av för- sta och andra styckena, gäller vad som är föreskrivet därom. Mål angående ansvar eller enskilt anspråk på grund av brott som nu sagts skall handläggas som tryckfrihetsmål, när inte 12 kap. 1 § andra stycket tredje meningen har motsvarande tillämpning. I fråga om rätt till anonymitet för meddelaren gäl- ler vad som är föreskrivet i 3 kap.; bestämmelsen i 3 § 3 skall dock omfatta även annat brott mot rikets säkerhet än som där avses. Lag (1998:1438).

14 kap. Allmänna bestämmelser

1 § Vad i lag är stadgat om resning i mål i allmänhet gälle, utan hinder av att jury prövat huruvida brott föreligger, även dom i tryckfrihetsmål.

Beviljas resning i mål, vari jury prövat huruvida brott föreligger, och grundas resningen på omständighet som kan antagas hava inverkat på jury- prövningen, skall samtidigt beslutas att målet skall ånyo upptagas inför jury av den rätt som först dömt i målet. Om resning beviljas till den tilltalades förmån och saken är uppenbar, får den domstol som beviljar resningen i stäl- let omedelbart ändra domen. Lag (1988:1447).

SOU 2012:55

Bilaga 4

2 § Då på grund av högre rätts beslut tryckfrihetsmål, vari jury deltagit, skall ånyo upptagas inför jury av den rätt som först dömt i målet, gälle om juryns tillsättande vad i 12 kap. 10–14 §§ är stadgat.

3 § Tryckfrihetsmål och annat mål om brott mot bestämmelserna i denna förordning skola alltid skyndsamt behandlas.

4 § Har upphävts genom lag (1976:955).

5 § I allt varom bestämmelse ej meddelats i denna förordning eller i sär- skild lag, som utfärdas med stöd därav, gälle vad i lag eller författning eljest är stadgat.

Utlänning vare, såvitt ej annat följer av denna förordning eller annan lag, likställd med svensk medborgare. Lag (1976:955).

6 § Har upphävts genom lag (1974:155).

1.Denna lag2 träder i kraft den 1 januari 1978.

2.De nya bestämmelserna äger ej tillämpning på skrift, som mångfaldi- gats genom stencilering, fotokopiering eller liknande tekniskt förfarande och som utgivits före ikraftträdandet.

1.Denna lag3 träder i kraft den 1 januari 1999.

2.Äldre föreskrifter tillämpas på sådana tekniska upptagningar som spritts före ikraftträdandet.

3.De nya föreskrifterna i 1 kap. 7 § samt 5 kap. 5 och 7 §§ gäller även för utgivningsbevis som har utfärdats före ikraftträdandet. I stället för vad som sägs i 5 kap. 5 § fjärde stycket första meningen gäller sådana bevis för en pe- riod av tio år från lagens ikraftträdande.

4.I mål som rör skildring av barn i pornografisk bild tillämpas äldre före- skrifter, om talan väckts före ikraftträdandet.

(JUSTITIEDEPARTEMENTET)

21976:955.

31998:1438.

SFS 2011:509

SOU 2012:55

Bilaga 5

Svensk författningssamling

Yttrandefrihetsgrundlagen;1	SFS 2011:508
	Omtryck

1 kap. Grundläggande bestämmelser

1 § Varje svensk medborgare är gentemot det allmänna tillförsäkrad rätt enligt denna grundlag att i ljudradio, television och vissa liknande överfö- ringar, offentliga uppspelningar ur en databas samt filmer, videogram, ljud- upptagningar och andra tekniska upptagningar offentligen uttrycka tankar, åsikter och känslor och i övrigt lämna uppgifter i vilket ämne som helst.

Yttrandefriheten enligt denna grundlag har till ändamål att säkra ett fritt meningsutbyte, en fri och allsidig upplysning och ett fritt konstnärligt ska- pande. I den får inga andra begränsningar göras än de som följer av denna grundlag.

Vad som sägs i grundlagen om radioprogram gäller förutom program i ljudradio också program i television och innehållet i vissa andra överföringar av ljud, bild eller text som sker med hjälp av elektromagnetiska vågor samt innehållet i vissa offentliga uppspelningar ur en databas.

Med tekniska upptagningar avses i denna grundlag upptagningar som innehåller text, bild eller ljud och som kan läsas, avlyssnas eller på annat sätt uppfattas endast med tekniskt hjälpmedel.

Med databas avses i denna grundlag en samling av information lagrad för automatiserad behandling. Lag (2010:1349).

2 § Varje svensk medborgare är tillförsäkrad rätt att till författare och an- dra upphovsmän samt till utgivare, redaktioner, nyhetsbyråer och företag för framställning av tekniska upptagningar lämna uppgifter i vilket ämne som helst för offentliggörande i radioprogram och sådana upptagningar. Han har också rätt att anskaffa uppgifter i vilket ämne som helst för sådant uppgifts- lämnande eller offentliggörande. I dessa rättigheter får inga andra begräns- ningar göras än de som följer av denna grundlag. Lag (1998:1439).

3 § Det får inte förekomma att något som är avsett att framföras i ett radio- program eller en teknisk upptagning först måste granskas av en myndighet eller något annat allmänt organ. Inte heller är det tillåtet för myndigheter och andra allmänna organ att utan stöd i denna grundlag, på grund av det kända eller väntade innehållet i ett radioprogram eller en teknisk upptagning, för- bjuda eller hindra dess offentliggörande eller spridning bland allmänheten.

Trots första stycket får det genom lag meddelas föreskrifter om gransk- ning och godkännande av rörliga bilder i filmer, videogram eller andra

1 Yttrandefrihetsgrundlagen senast ändrad 2010:1410.

Bilaga 5

SOU 2012:55

SFS 2011:508

tekniska upptagningar som ska visas offentligt samt av rörliga bilder i en så- dan offentlig uppspelning ur en databas som avses i 9 § första stycket 3.

Det får inte utan stöd i denna grundlag förekomma att myndigheter och andra allmänna organ på grund av innehållet i radioprogram och tekniska upptagningar förbjuder eller hindrar innehav eller användning av sådana tek- niska hjälpmedel som behövs för att kunna ta emot radioprogram eller för att kunna uppfatta innehållet i tekniska upptagningar. Detsamma gäller förbud mot anläggande av trådnät för sändning av radioprogram. Lag (2010:1349).

4 § Myndigheter och andra allmänna organ får inte utan stöd i denna grundlag ingripa mot någon på grund av att han i ett radioprogram eller en teknisk upptagning har missbrukat yttrandefriheten eller medverkat till ett sådant missbruk. Inte heller får de utan stöd av denna grundlag av sådan an- ledning göra några ingripanden mot programmet eller upptagningen. Lag (1998:1439).

5 § Den som skall döma över missbruk av yttrandefriheten eller på annat sätt vaka över att denna grundlag efterlevs bör betänka att yttrandefriheten är en grundval för ett fritt samhällsskick. Han bör alltid uppmärksamma syftet mera än framställningssättet. Om han är tveksam, bör han hellre fria än fälla.

6 § Grundlagen är tillämplig på sändningar av radioprogram som är riktade till allmänheten och avsedda att tas emot med tekniska hjälpmedel. Som sändningar av radioprogram anses också tillhandahållande till allmänheten på särskild begäran av direktsända eller inspelade program, om starttidpunk- ten och innehållet inte kan påverkas av mottagaren.

I fråga om radioprogram som förmedlas genom satellitsändning som ut- går från Sverige gäller vad som i denna grundlag föreskrivs om radiopro- gram i allmänhet.

I lag får föreskrivas om undantag från denna grundlag i fråga om radio- program som huvudsakligen är avsedda att tas emot utomlands och radiopro- gram som sänds genom tråd men inte är avsedda att tas emot av någon större allmänhet. Sådant undantag får dock inte gälla vad som föreskrivs i 2 och 3 §§. Lag (2010:1349).

7 § I fråga om samtidig och oförändrad vidaresändning här i landet av radioprogram som avses i 6 § och som kommer från utlandet eller förmedlas hit genom satellitsändning men inte utgår från Sverige gäller enbart vad som föreskrivs i

3 § första stycket om förbud mot förhandsgranskning och andra hinder,

3 § tredje stycket om innehav av tekniska hjälpmedel och anläggande av trådnät,

4 § om förbud mot ingripanden utan stöd i grundlagen,

5 § om det förhållningssätt som skall iakttas vid tillämpningen av denna grundlag,

3 kap. 1 § om rätt att sända radioprogram i tråd samt

3 kap. 3 och 5 §§ om särskilda regler för lagstiftning och rättslig prövning. Har riksdagen godkänt en internationell överenskommelse om radiopro- gram får sådana föreskrifter som avses i 12 § andra stycket inte i strid med

överenskommelsen hindra vidaresändning av radioprogram.

SOU 2012:55

Bilaga 5

I 10 kap. 2 § finns föreskrifter om rätt att meddela och anskaffa uppgifter	SFS 2011:508
och underrättelser för offentliggörande i radioprogram från utlandet. Lag
(2002:909).
8 § I fråga om radioprogram eller delar av program som består i direkt-
sändningar av dagshändelser eller av sådana gudstjänster eller offentliga till-
ställningar som anordnas av någon annan än den som bedriver programverk-
samheten tillämpas inte bestämmelserna i
2 § om rätt att meddela och anskaffa uppgifter för offentliggörande,
4 § om förbud mot ingripanden,
5 § om förhållningssättet vid tillämpning av denna grundlag,
2 kap. om rätt till anonymitet,
5–7 kap. om yttrandefrihetsbrott, ansvarighet samt tillsyn, åtal och särskil-
da tvångsmedel,
9 kap. om rättegången i yttrandefrihetsmål samt
10 kap. 2 § om rätt att meddela och anskaffa uppgifter för offentliggöran-
de i radioprogram från utlandet.

9 § Denna grundlags föreskrifter om radioprogram tillämpas också, i andra fall än som avses i 6 § första stycket andra meningen, när en redaktion för en periodisk skrift eller för radioprogram, ett företag för yrkesmässig framställ- ning av tryckta eller därmed enligt tryckfrihetsförordningen jämställda skrif- ter eller av tekniska upptagningar eller en nyhetsbyrå med hjälp av elektro- magnetiska vågor

1.på särskild begäran tillhandahåller allmänheten information ur en data- bas, vars innehåll kan ändras endast av den som driver verksamheten, direkt genom överföring eller indirekt genom framställning av en teknisk upptag- ning, en skrift eller en bild,

2.annars, enligt överenskommelser i förväg, tillhandahåller allmänheten information som överförs direkt ur en sådan databas som anges i 1, eller

3.genom offentlig uppspelning tillhandhåller allmänheten information ur en sådan databas som anges i 1.

Vad som sägs i första stycket gäller också annan som har utgivningsbevis för sådan verksamhet. För att utgivningsbevis ska utfärdas krävs att

– verksamheten är ordnad på det sätt som anges i första stycket och att överföringarna utgår från Sverige,

– behörig utgivare utsetts och åtagit sig uppdraget,

– verksamheten har ett namn som är sådant att det inte lätt kan förväxlas med namn på en annan verksamhet enligt denna paragraf.

Ett utgivningsbevis gäller för en period av tio år från utfärdandet. Därefter förfaller beviset. Beviset får förnyas, varje gång för tio år från utgången av den föregående tioårsperioden, om det finns förutsättningar att utfärda så- dant bevis. Utgivningsbevis får återkallas om förutsättningar att utfärda så- dant bevis inte längre finns, om verksamheten inte påbörjats inom sex måna- der från den dag då utgivningsbeviset utfärdades eller om den som drev verksamheten anmält att den upphört. Om utgivningsbeviset förfaller eller återkallas, tillämpas därefter föreskrifter i lag eller annan författning.

Närmare bestämmelser om utfärdande, förfall, förnyelse och återkallelse av utgivningsbevis meddelas i lag.

Bilaga 5

SOU 2012:55

SFS 2011:508

Varje databas ska ha ett namn. Närmare bestämmelser om sådana namn meddelas i lag.

Föreskrifter om straff för den som bryter mot en föreskrift som meddelats med stöd av fjärde eller femte stycket meddelas i lag. Lag (2010:1349).

10 § Grundlagen är tillämplig på sådana tekniska upptagningar som är ut- givna. En teknisk upptagning anses utgiven då den utlämnats för att spridas till allmänheten i Sverige genom att spelas upp, säljas eller tillhandahållas på annat sätt.

Om grundlagen är tillämplig eller inte prövas i det enskilda fallet på grundval av vad som kan antas om spridningen. Om inte annat framgår av omständigheterna, skall grundlagen anses tillämplig på en upptagning med uppgifter enligt 3 kap. 13 § och 4 kap. 4 §. Lag (2002:909).

11 § Att vissa radioprogram och tekniska upptagningar skall jämställas med periodiska skrifter framgår av 1 kap. 7 § andra stycket tryckfrihetsför- ordningen. Lag (1998:1439).

12 § Vad som sägs i 1 kap. 8 och 9 §§ tryckfrihetsförordningen om att fö- reskrifter i lag får meddelas i fråga om upphovsmäns rättigheter, vissa kom- mersiella annonser, kreditupplysningsverksamhet och tillvägagångssätt för anskaffande av uppgifter utan hinder av grundlagen skall gälla också i fråga om radioprogram och tekniska upptagningar.

Bestämmelserna i denna grundlag hindrar inte att det i lag meddelas före- skrifter om förbud i övrigt mot kommersiell reklam i radioprogram eller om villkor för sådan reklam. Detsamma gäller föreskrifter om förbud mot och villkor för annan annonsering och sändning av program, som helt eller delvis bekostas av annan än den som bedriver programverksamheten. Lag (1998:1439).

13 § Grundlagen är inte tillämplig på pornografiska bilder av personer vars pubertetsutveckling inte är fullbordad eller som är under arton år. Lag (2010:1356).

2 kap. Om rätt till anonymitet

1 § Upphovsmannen till ett radioprogram eller en teknisk upptagning är inte skyldig att röja sin identitet. Detsamma gäller den som har framträtt i en sådan framställning och den som har lämnat en uppgift enligt 1 kap. 2 §. Lag (1998:1439).

2 § I mål om ansvar, skadestånd eller särskild rättsverkan på grund av ytt- randefrihetsbrott i ett radioprogram eller en teknisk upptagning får ingen ta upp frågan om vem som är framställningens upphovsman, vem som har framträtt i den, vem som har tillhandahållit den för offentliggörande eller vem som har lämnat uppgifter enligt 1 kap. 2 §.

Om någon har angetts som upphovsman till framställningen eller som den som har framträtt i denna, är det dock tillåtet att i målet pröva om han är an- svarig. Detsamma skall gälla, om någon i målet uppger sig vara upphovs- mannen eller den som har framträtt.

SOU 2012:55

Bilaga 5

Första stycket hindrar inte att det i en och samma rättegång handläggs bå- SFS 2011:508 de mål om yttrandefrihetsbrott och mål om brott som avses i 5 kap. 3 §. Lag

(1998:1439).

3 § Den som har tagit befattning med tillkomsten eller spridningen av en framställning som utgjort eller varit avsedd att ingå i ett radioprogram eller en teknisk upptagning och den som har varit verksam på en nyhetsbyrå får inte röja vad han därvid har fått veta om vem som är upphovsman till fram- ställningen eller har tillhandahållit den för offentliggörande eller om vem som har framträtt i den eller lämnat uppgifter enligt 1 kap. 2 §.

Tystnadsplikten enligt första stycket gäller inte

1.om den till vars förmån tystnadsplikten gäller har samtyckt till att hans identitet röjs,

2.om fråga om identiteten får väckas enligt 2 § andra stycket,

3.om det rör sig om brott som anges i 5 kap. 3 § första stycket 1,

4.i den mån domstol, när det är fråga om brott enligt 5 kap. 2 § eller 3 § första stycket 2 eller 3, finner det erforderligt att vid förhandling uppgift lämnas, huruvida den som är tilltalad eller skäligen misstänkt för den brotts- liga gärningen är den till vars förmån tystnadsplikten enligt första stycket gäller, eller

4 § Ingen myndighet eller annat allmänt organ får efterforska

1.upphovsmannen till en framställning som har offentliggjorts eller varit avsedd att offentliggöras i ett radioprogram eller en teknisk upptagning eller den som har framträtt i en sådan framställning,

2.den som har tillhandahållit eller avsett att tillhandahålla en framställ- ning för offentliggörande i ett radioprogram eller en teknisk upptagning, el- ler

3.den som har lämnat uppgifter enligt 1 kap. 2 §.

Förbudet hindrar inte efterforskning i fall då denna grundlag medger åtal eller annat ingripande. I sådana fall ska dock den i 3 § angivna tystnadsplik- ten beaktas.

Inte heller får en myndighet eller ett annat allmänt organ ingripa mot nå- gon för att han eller hon i ett radioprogram eller en teknisk upptagning har brukat sin yttrandefrihet eller medverkat till ett sådant bruk. Lag (2010:1349).

5 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot sin tystnadsplikt enligt 3 § ska dömas till böter eller fängelse i högst ett år. Detsamma gäller den som i ett radioprogram eller en teknisk upptagning uppsåtligen eller av oaktsamhet lämnar felaktiga uppgifter om vem som är framställningens upp- hovsman eller har tillhandahållit den för offentliggörande, vem som framträ- der i den eller vem som har lämnat uppgifter i den.

Bilaga 5

SOU 2012:55

SFS 2011:508	För efterforskning i strid med 4 § första och andra styckena döms, om ef-
	terforskningen har skett uppsåtligen, till böter eller fängelse i högst ett år.
	För uppsåtligt ingripande i strid med 4 § tredje stycket döms, om åtgärden
	utgör avskedande, uppsägning, meddelande av disciplinpåföljd eller en lik-
	nande åtgärd, till böter eller fängelse i högst ett år.
	Allmänt åtal för brott som avses i första stycket får väckas endast om mål-
	säganden har anmält brottet till åtal. Lag (2010:1349).
	3 kap. Om sändning samt framställande och spridning
	Radioprogram

1 § Varje svensk medborgare och svensk juridisk person har rätt att sända radioprogram genom tråd.

Den frihet som följer av första stycket hindrar inte att det i lag meddelas föreskrifter i fråga om

1.skyldighet för nätinnehavare att ge utrymme för vissa program i den ut- sträckning det behövs med hänsyn till allmänhetens intresse av tillgång till allsidig upplysning,

2.skyldighet för nätinnehavare att ge utrymme för överföringar i den ut- sträckning det behövs med hänsyn till intresset av konkurrens beträffande sådana överföringar i nätet eller allmänhetens intresse av tillgång till sådana överföringar,

3.skyldighet för nätinnehavare att vidta åtgärder för att tillförsäkra motta- garkretsen inflytande över programvalet,

4.skyldighet för den som sänder program i television att utforma sänd- ningarna på ett sådant sätt att programmen genom textning, tolkning, uppläst text eller liknande teknik blir tillgängliga för personer med funktionsnedsätt- ning, eller

5.ingripanden mot fortsatt sändning av ett utbud som inriktas på vålds- framställningar, pornografiska bilder eller hets mot folkgrupp. Lag

(2010:1349).

2 § Rätten att sända radioprogram på annat sätt än genom tråd får regleras genom lag som innehåller föreskrifter om tillstånd och villkor för att sända.

Det allmänna skall eftersträva att radiofrekvenserna tas i anspråk på ett sätt som leder till vidaste möjliga yttrandefrihet och informationsfrihet.

Det skall finnas möjlighet för sammanslutningar att få tillstånd att sända ljudradioprogram i lokala radiosändningar i den utsträckning som tillgängli- ga radiofrekvenser medger. Närmare föreskrifter härom meddelas i lag.

3 § I fråga om sådana begränsningar i sändningsrätten som avses i 1 och 2 §§ gäller vad som föreskrivs om begränsningar av grundläggande fri- och rättigheter i 2 kap. 21–23 §§ regeringsformen. Lag (2010:1410).

4 § Den som sänder radioprogram avgör självständigt vad som skall före- komma i programmen.

5 § Frågor om rätt att sända radioprogram skall kunna prövas av domstol

eller av en nämnd, vars sammansättning är bestämd i lag och vars ordföran-

SOU 2012:55

Bilaga 5

de skall vara eller ha varit ordinarie domare. Prövningen av beslut av reger-	SFS 2011:508
ingen skall göras av domstol och behöver endast avse beslutets laglighet.
Gäller saken en fråga om ingripande på grund av missbruk av yttrandefrihe-
ten, skall frågan prövas av domstol under medverkan av jury enligt de när-
mare bestämmelser som meddelas i lag. Detta gäller dock inte om saken rör
överträdelse av sådana föreskrifter eller villkor i fråga om kommersiell re-
klam, annan annonsering eller sändning av radioprogram som avses i 1 kap.
12 § andra stycket.
6 § Föreskrifter om skyldighet att bevara och tillhandahålla inspelningar
av radioprogram för granskning i efterhand och att lämna dem till arkiv får
meddelas i lag. Lag (2002:909).
7 § I lag får meddelas föreskrifter med syfte att förebygga spridning ge-
nom radioprogram av kartor, ritningar eller bilder som återger Sverige helt
eller delvis och innehåller upplysningar av betydelse för rikets försvar.
Tekniska upptagningar
8 § Varje svensk medborgare och svensk juridisk person har rätt att fram-
ställa och sprida tekniska upptagningar. För rätt att offentligt förevisa en
film, ett videogram eller någon annan teknisk upptagning med rörliga bilder
kan det dock krävas granskning och godkännande i enlighet med 1 kap. 3 §
andra stycket. Lag (1998:1439).
9 § Föreskrifter om skyldighet att bevara exemplar av tekniska upptag-
ningar och att tillhandahålla dem för granskning får meddelas i lag. I lag får
också meddelas föreskrifter om skyldighet att lämna exemplar av sådana
upptagningar till en myndighet och att lämna upplysningar i anslutning till
sådan skyldighet. Lag (1998:1439)
10 § Varken postbefordringsföretag eller någon annan allmän trafikinrätt-
ning får vägra att befordra tekniska upptagningar på grund av deras innehåll
i annat fall än då befordran skulle innebära överträdelse som avses i 13 §
tredje eller fjärde stycket.
En allmän trafikinrättning som tar emot en teknisk upptagning för befor-
dran skall inte anses som spridare av upptagningen enligt 6 kap. Lag
(1998:1439).
11 § Utan hinder av denna grundlag gäller det som föreskrivs i lag för det
fall att någon i förvärvssyfte till den som är under femton år lämnar ut fil-
mer, videogram eller andra tekniska upptagningar med rörliga bilder med in-
gående skildringar av verklighetstrogen karaktär som återger våld eller hot
om våld mot människor eller djur. Lag (1998:1439).
12 § Bestämmelserna i denna grundlag hindrar inte att det meddelas före-
skrifter i lag om straff och särskild rättsverkan för den som
1. förevisar pornografiska bilder på eller vid allmän plats genom skyltning
eller något liknande förfarande som kan väcka allmän anstöt,

Bilaga 5

SOU 2012:55

SFS 2011:508	2. utan föregående beställning med post eller på annat sätt tillställer någon
	pornografiska bilder, eller
	3. bland barn och ungdom sprider tekniska upptagningar som genom sitt
	innehåll kan verka förråande eller medföra annan allvarlig fara för de unga.
	Detsamma gäller i fråga om straff och särskild rättsverkan för den som
	bryter mot föreskrifter om granskning och godkännande av filmer, video-
	gram eller andra tekniska upptagningar med rörliga bilder som ska visas of-
	fentligt samt av rörliga bilder i en sådan offentlig uppspelning ur en databas
	som avses i 1 kap. 9 § första stycket 3.
	I lag får meddelas föreskrifter med syfte att förebygga spridning genom
	teknisk upptagning av kartor, ritningar eller bilder som återger Sverige helt
	eller delvis och innehåller upplysningar av betydelse för rikets försvar. Lag
	(2010:1349).
	13 § Sådana exemplar av tekniska upptagningar, som framställs i landet
	och är avsedda för spridning här, skall förses med tydliga uppgifter om vem
	som har låtit framställa upptagningen samt om när, var och av vem exempla-
	ren har framställts. Närmare bestämmelser om detta får meddelas i lag.
	Den som framställer en teknisk upptagning och därvid uppsåtligen eller av
	oaktsamhet bryter mot första stycket eller bestämmelser som avses där skall
	dömas till böter eller fängelse i högst ett år.
	Den som sprider en teknisk upptagning som saknar någon uppgift som är
	föreskriven i första stycket skall, om det sker uppsåtligen eller av oaktsam-
	het, dömas till penningböter. Detsamma skall gälla om en sådan uppgift är
	oriktig och spridaren känner till detta.
	Den som sprider en teknisk upptagning trots att han vet att den enligt
	denna grundlag har tagits i beslag eller konfiskerats skall dömas till böter el-
	ler fängelse i högst ett år. Lag (1998:1439).
	14 § Föreskrifter om skyldighet för den som yrkesmässigt säljer eller hyr
	ut filmer, videogram eller andra tekniska upptagningar med rörliga bilder att
	anmäla sig för registrering hos en myndighet får meddelas i lag eller, i fråga
	om anmälans innehåll och hur anmälan närmare skall ske, med stöd av lag.
	Lag (1998:1439).
	Beställda exemplar av upptagningar, skrifter och bilder
	15 § Av en sådan teknisk upptagning, skrift eller bild som avses i 1 kap.
	9 § första stycket 1 skall framgå databasens namn samt när, var och hur upp-
	tagningen, skriften eller bilden framställts. Den som driver verksamheten
	skall se till att upptagningen, skriften eller bilden har sådana uppgifter. När-
	mare bestämmelser om detta får meddelas i lag.
	Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot första stycket eller
	bestämmelser som avses där skall dömas till böter eller fängelse i högst ett
	år.
	Den som lämnar ut en sådan teknisk upptagning, skrift eller bild som av-
	ses i 1 kap. 9 § första stycket 1 och som saknar någon uppgift som är före-
	skriven i första stycket skall, om det sker uppsåtligen eller av oaktsamhet,
	dömas till penningböter. Detsamma skall gälla om en sådan uppgift är orik-
8

SOU 2012:55

Bilaga 5

tig och den som lämnar ut upptagningen, skriften eller bilden känner till	SFS 2011:508
detta. Lag (2002:909).
4 kap. Om utgivare
1 § Radioprogram och tekniska upptagningar skall ha en utgivare. Utgi-
vare av radioprogram skall enligt vad som närmare föreskrivs i lag utses för
varje program eller för hela eller delar av programverksamheten.
Utgivaren utses av den som bedriver sändningsverksamheten eller låter
framställa den tekniska upptagningen. Lag (1998:1439).
2 § Utgivaren skall vara svensk medborgare. I lag får föreskrivas att även
utlänningar får vara utgivare.
Den som är utgivare skall ha hemvist här i riket. Den som är underårig el-
ler i konkurs eller som har förvaltare enligt särskilda bestämmelser i lag får
inte vara utgivare. Uppgift om vem som är utgivare skall vara tillgänglig för
allmänheten.
3 § Utgivaren skall ha befogenhet att utöva tillsyn över framställningens
offentliggörande och att bestämma över dess innehåll så att ingenting får in-
föras i den mot hans vilja. Varje inskränkning i den befogenheten skall vara
utan verkan.
4 § Av en teknisk upptagning skall framgå vem som är utgivare. Utgivaren
skall se till att varje exemplar av upptagningen har en sådan uppgift. Av en
sådan teknisk upptagning, skrift eller bild som avses i 1 kap. 9 § första
stycket 1 skall framgå vem som är utgivare för databasen. Utgivaren skall se
till att varje exemplar har en sådan uppgift.
Uppgift om utgivaren av radioprogram skall hållas tillgänglig för allmän-
heten enligt vad som närmare föreskrivs i lag. Lag (2002:909).
5 § En utgivare för radioprogramverksamhet får utse en eller flera ställfö-
reträdare. Vad som sägs om utgivare i 2 – 4 §§ skall gälla också ställföreträ-
dare. Om utgivarens uppdrag upphör, upphör även uppdraget att vara ställfö-
reträdare.
6 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 1 § skall dömas
till böter eller, om omständigheterna är synnerligen försvårande, till fängelse
i högst ett år. Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 4 § första
stycket skall dömas till penningböter. I lag får föreskrivas straff för den som
bryter mot en föreskrift i lag som meddelats med stöd av 4 eller 5 §. Lag
(1994:1477).
7 § Har upphävts genom lag (1998:1439).
5 kap. Om yttrandefrihetsbrott
1 § De gärningar som anges som tryckfrihetsbrott i 7 kap. 4 och 5 §§ tryck-
frihetsförordningen skall anses som yttrandefrihetsbrott, om de begås i ett ra-
dioprogram eller en teknisk upptagning och är straffbara enligt lag.	9
	9

Bilaga 5

SOU 2012:55

SFS 2011:508	Under samma förutsättningar skall som yttrandefrihetsbrott anses även så-
	dan olaga våldsskildring varigenom någon genom rörliga bilder närgånget
	eller utdraget skildrar grovt våld mot människor eller djur med uppsåt att
	framställningen sprids, om inte gärningen med hänsyn till omständigheterna
	är försvarlig. Lag (1998:1439).
	2 § Gärningar som enligt 7 kap. 2 § tryckfrihetsförordningen inte skall an-
	ses som tryckfrihetsbrott, därför att de begås genom meddelanden där det
	brottsliga är dolt, skall inte heller anses som yttrandefrihetsbrott.

3 § Om någon lämnar ett meddelande, som avses i 1 kap. 2 §, eller, utan att svara enligt 6 kap., medverkar till en framställning som är avsedd att offent- liggöras i ett radioprogram eller en teknisk upptagning, som författare eller annan upphovsman eller genom att framträda i radioprogrammet och därige- nom gör sig skyldig till

1.högförräderi, spioneri, grovt spioneri, grov obehörig befattning med hemlig uppgift, uppror, landsförräderi, landssvek eller försök, förberedelse eller stämpling till sådant brott;

3.uppsåtligt åsidosättande av tystnadsplikt i de fall som anges i särskild

lag,

gäller vad som föreskrivs i lag om ansvar för sådant brott.

Om någon anskaffar en uppgift eller underrättelse i sådant syfte som avses

i1 kap. 2 § och därigenom gör sig skyldig till brott som anges i första stycket 1, gäller vad som föreskrivs i lag om ansvar för brottet.

Det som föreskrivs i 2 kap. 22 § första stycket regeringsformen om sär- skilt lagstiftningsförfarande ska gälla också i fråga om förslag till föreskrif- ter som avses i första stycket 3. Lag (2010:1410).

4 § Vad som är föreskrivet i lag om påföljd för brott som avses i 1 § skall gälla också när brottet är att anse som ett yttrandefrihetsbrott.

Om skadestånd på grund av yttrandefrihetsbrott finns bestämmelser i 8 kap.

När någon döms för förtal eller förolämpning i enlighet med 1 § första stycket, kan domstolen, om brottet begåtts i ett radioprogram, på yrkande av motparten besluta att domen skall återges helt eller delvis i ett radioprogram i samma sändningsverksamhet. Rätten får besluta att skyldigheten att återge domen skall avse ett av rätten gjort sammandrag av denna.

5 § När en domstol bestämmer påföljd för ett yttrandefrihetsbrott, skall domstolen särskilt ta hänsyn till om en rättelse har offentliggjorts.

6 § En teknisk upptagning som innefattar ett yttrandefrihetsbrott får kon- fiskeras. Är brottet olaga våldsskildring gäller om särskild rättsverkan i öv- rigt vad som föreskrivs i lag.

Vid konfiskering skall alla exemplar som är avsedda för spridning förstö- ras. Dessutom skall tillses att föremål som kan användas särskilt för att

SOU 2012:55

Bilaga 5

mångfaldiga den tekniska upptagningen inte skall kunna användas för att	SFS 2011:508
framställa ytterligare exemplar. Lag (1998:1439).
6 kap. Ansvarighetsregler
1 § Ansvaret för yttrandefrihetsbrott i ett radioprogram eller en teknisk
upptagning ligger på utgivaren. Har en ställföreträdare inträtt som utgivare,
har han ansvaret. I fråga om andra direktsända radioprogram än sådana som
avses i 1 kap. 8 § får i lag föreskrivas att den som framträder i programmet
skall ansvara för sina yttranden själv. Lag (1998:1439).

2 § Det ansvar för yttrandefrihetsbrott som annars skulle åvila utgivaren ligger på den som är skyldig att utse utgivare, om

1.det inte fanns någon behörig utgivare när brottet förövades,

2.utgivaren var utsedd för skens skull eller uppenbarligen inte kunde utö- va den befogenhet som anges i 4 kap. 3 § eller

3.uppgift om utgivaren inte har hållits tillgänglig för allmänheten på före- skrivet sätt.

Har en ställföreträdare inträtt som utgivare men var han inte längre behö- rig när brottet förövades eller hade hans uppdrag upphört eller förelåg det beträffande honom något förhållande som anges i första stycket 2 eller 3, lig- ger ansvaret för yttrandefrihetsbrott på utgivaren.

I stället för den som anges i första stycket ansvarar den som sprider en tek- nisk upptagning för yttrandefrihetsbrott i denna, om upptagningen saknar den i 3 kap. 13 § första stycket föreskrivna uppgiften om vem som har låtit framställa den och det inte kan klarläggas vem denne är eller han saknar känd hemortsadress i Sverige och inte heller kan påträffas här under rätte- gången.

Vad som sägs i tredje stycket för det fall att en uppgift saknas gäller också om en lämnad uppgift innebär att den som har låtit framställa den tekniska upptagningen har hemvist utomlands eller om uppgiften är oriktig och den som sprider upptagningen känner till detta. Lag (1998:1439).

3 § Om åtal väcks för ett yttrandefrihetsbrott och den tilltalade anser att det finns någon omständighet som medför att han inte skall vara ansvarig, skall han åberopa denna omständighet före huvudförhandlingen. Om han inte gör det, skall han betraktas som ansvarig. Lag (1998:1439).

4 § Den som ansvarar enligt detta kapitel för ett yttrandefrihetsbrott i en framställning skall anses ha haft kännedom om innehållet i framställningen. Han skall också anses ha medgett dess offentliggörande. Lag (1998:1439).

5 § Har upphävts genom lag (1998:1439).

6 § Har betecknats 3 § genom lag (1998:1439).

7 § Har betecknats 4 § genom lag (1998:1439).

Bilaga 5

SOU 2012:55

SFS 2011:508 7 kap. Om tillsyn, åtal och särskilda tvångsmedel

1 § Bestämmelserna i 9 kap. 1–4 §§ tryckfrihetsförordningen om tillsyn och åtal ska gälla också i fråga om radioprogram och tekniska upptagningar och i fråga om yttrandefrihetsmål. Justitiekanslern får överlämna åt allmän åklagare att vara åklagare i yttrandefrihetsmål om ansvar eller konfiskering på grund av olaga våldsskildring, hets mot folkgrupp, brott mot medborger- lig frihet, olaga hot, hot mot tjänsteman eller övergrepp i rättssak i tekniska upptagningar. Rätten att väcka allmänt åtal får dock inte överlämnas när det gäller yttrandefrihetsbrotten hets mot folkgrupp eller brott mot medborgerlig frihet.

Den tid inom vilken allmänt åtal för yttrandefrihetsbrott ska väckas är i fråga om radioprogram sex månader från det att programmet sändes eller, i fråga om tillhandahållande som avses i 1 kap. 9 § första stycket 1 och 2, från den tidpunkt när informationen inte längre tillhandahölls. I fråga om sådan offentlig uppspelning ur en databas som avses i 1 kap. 9 § första stycket 3 är tiden sex månader från uppspelningen. Beträffande tekniska upptagningar är tiden ett år från det att upptagningen gavs ut. Beträffande sådana upptag- ningar som saknar någon av de i 3 kap. 13 § föreskrivna uppgifterna gäller dock vad som är föreskrivet i lag om tid för väckande av talan med den be- gränsningen att allmänt åtal inte får väckas senare än två år från det att Justi- tiekanslern fick kännedom om upptagningen. Lag (2010:1349).

2 § Om ett yttrandefrihetsbrott har förövats i en teknisk upptagning utan att det finns någon som enligt 6 kap. är ansvarig för brottet, får åklagaren eller målsäganden i stället för att väcka åtal ansöka om konfiskering av upptag- ningen. Detsamma gäller, om stämning i Sverige inte kan delges den som är ansvarig för brottet. Lag (1998:1439).

3 § Vad som sägs i 10 kap. tryckfrihetsförordningen om beslag av tryckta skrifter skall gälla också i fråga om beslag av tekniska upptagningar. För så- dan upptagning, skrift eller bild som avses i 1 kap. 9 § första stycket 1 gäller, när det är fråga om utredningsbeslag med anledning av yttrandefrihetsbrott, vad som sägs i 10 kap. 14 § tryckfrihetsförordningen. I stället för 10 kap. 6 § och 8 § andra stycket tryckfrihetsförordningen gäller dock beträffande tek- niska upptagningar vad som föreskrivs i andra och tredje styckena i denna paragraf. Om den tid som avses i 10 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen med hänsyn till beslagets omfattning eller någon annan omständighet är otillräck- lig, får rätten på Justitiekanslerns framställning medge att tiden förlängs. Förlängningen får inte avse längre tid än som är oundgängligen nödvändig och får omfatta sammanlagt högst två veckor. Vad som sägs i 10 kap. 3 § an- dra stycket tryckfrihetsförordningen gäller inte, om Justitiekanslern enligt 1 § första stycket detta kapitel har överlämnat åt allmän åklagare att vara åklagare i yttrandefrihetsmål. Vad som sägs i 10 kap. 2, 4 och 14 §§ tryckfri- hetsförordningen samt denna paragraf om Justitiekanslerns uppgifter gäller i sådant fall även den allmänna åklagaren.

Varje beslut om beslag skall ange det eller de avsnitt av framställningen som har föranlett beslaget. Om det vid ett beslag som är av det slag som av- ses i 10 kap. 14 § tryckfrihetsförordningen inte är möjligt att i beslutet när-

mare ange varje sådant avsnitt, skall i efterhand, så snart det kan ske, i sär-

SOU 2012:55

Bilaga 5

skilt beslut anges vilka avsnitt som åberopas som brottsliga. Beslaget gäller	SFS 2011:508
endast de särskilda skivor, rullar eller andra sådana delar av upptagningen
där dessa avsnitt förekommer.
Bevis om att beslag har beslutats skall, så snart det kan ske, utan kostnad
tillställas den som beslaget verkställs hos samt den som har låtit framställa
den tekniska upptagningen. Beviset skall innehålla uppgift om det eller de
avsnitt i upptagningen som har föranlett beslaget. Lag (2002:909).
4 § I lag får föreskrivas att en nämnd vars sammansättning är bestämd i lag
och vars ordförande skall vara eller ha varit ordinarie domare skall granska
om radioprogram, som någon har sänt på annat sätt än genom tråd, står i
överensstämmelse med de föreskrifter eller andra villkor som gäller för
sändningarna. En sådan nämnd får endast uttala sin mening och förelägga
den sändande att följa föreskrifterna eller villkoren. I lagen får föreskrivas att
ett föreläggande av nämnden får förenas med vite. Frågor om ansvar för ytt-
randefrihetsbrott och om utdömande av vite prövas alltid av domstol enligt
3 kap. 5 §.
5 § Genom lag får föreskrivas om särskild tillsyn över att yttrandefriheten i
filmer, videogram eller andra tekniska upptagningar med rörliga bilder inte
missbrukas genom olaga våldsskildring och över att sådana upptagningar
med våld eller hot om våld inte i förvärvssyfte sprids till den som är under
femton år. Därvid får föreskrivas om befogenhet för en tillsynsmyndighet att
tillfälligt ta hand om ett exemplar av en film, ett videogram eller en teknisk
upptagning med rörliga bilder som kan antas innehålla en framställning som
innefattar olaga våldsskildring. Lag (1998:1439).
6 § I fråga om sådana föreskrifter som avses i 4 och 5 §§ gäller vad som
föreskrivs om begränsningar av grundläggande fri- och rättigheter i 2 kap.
21–23 §§ regeringsformen. Lag (2010:1410).
8 kap. Om skadestånd
1 § Skadestånd får inte dömas ut på grund av innehållet i ett radioprogram
eller en teknisk upptagning i andra fall än när framställningen innefattar ett
yttrandefrihetsbrott.
Om skadestånd på grund av brott som avses i 5 kap. 2 och 3 §§ gäller vad
som är föreskrivet i lag. Lag (1998:1439).
2 § Den som enligt 6 kap. bär det straffrättsliga ansvaret ansvarar även för
skadestånd. Skadeståndet kan krävas ut också av den som bedriver program-
verksamheten eller har låtit framställa den tekniska upptagningen.
I fall som avses i 1 kap. 8 § ansvarar gärningsmannen för skadestånd på
grund av brott som han begår i sändningen. Skadeståndet kan krävas ut även
av den som bedriver programverksamheten. Lag (1998:1439).
3 § Om den som skulle bära det straffrättsliga ansvaret inte har någon känd
hemortsadress i landet när brottet förövas och inte heller kan påträffas här
under rättegången och ansvaret därför övergår på någon annan enligt 6 kap.

Bilaga 5

SOU 2012:55

SFS 2011:508 2 § tredje stycket, får skadestånd ändå krävas ut även av den förre, i den mån det medges i lag. Lag (1998:1439).

4 § Vad som sägs i 6 kap. 4 § denna grundlag skall gälla också i fråga om skadestånd på grund av yttrandefrihetsbrott i ett radioprogram eller en tek- nisk upptagning. I fråga om sådant skadestånd skall också gälla vad som sägs i 11 kap. 3–5 §§ tryckfrihetsförordningen om enskilt anspråk i vissa fall. Lag (1998:1439).

9 kap. Om rättegången i yttrandefrihetsmål

1 § Vad som sägs i 12 kap. tryckfrihetsförordningen om rättegången i tryckfrihetsmål skall gälla också i fråga om motsvarande mål som avser ra- dioprogram och tekniska upptagningar (yttrandefrihetsmål). Hänvisningen i 12 kap. 2 § till 8 kap. tryckfrihetsförordningen skall därvid avse 6 kap. denna grundlag.

De som utsetts till jurymän för tryckfrihetsmål skall också vara jurymän i yttrandefrihetsmål. Lag (1998:1439).

10 kap. Om radioprogram och tekniska upptagningar från utlandet m.m.

1 § Bestämmelserna i 1–9 och 11 kap. är tillämpliga också på sådana tek- niska upptagningar som har framställts utomlands och som lämnas ut för spridning i Sverige. Vad som annars sägs om den som har låtit framställa upptagningen skall därvid i stället gälla den som här i landet lämnar ut den för spridning.

I fråga om rätten att meddela och anskaffa uppgifter och underrättelser för offentliggörande och om rätten till anonymitet gäller dock i tillämpliga delar vad som sägs i 13 kap. 6 § tryckfrihetsförordningen. Därvid skall

hänvisningen till 1 kap. 1 § tredje och fjärde styckena tryckfrihetsförord- ningen avse 1 kap. 2 § denna grundlag,

hänvisningen till 3 kap. tryckfrihetsförordningen avse 2 kap. denna grund- lag,

hänvisningen till 3 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen avse 2 kap. 3 § denna grundlag och

hänvisningen till 7 kap. 3 § första stycket 2 tryckfrihetsförordningen avse 5 kap. 3 § första stycket 2 denna grundlag. Lag (1998:1439).

2 § Det som enligt 1 § gäller i fråga om rätt att meddela och anskaffa upp- gifter och underrättelser och att vara anonym gäller också radioprogram som sänds från sändare utanför Sverige och tekniska upptagningar som inte läm- nas ut för spridning i Sverige, oavsett om upptagningen har framställts här eller i utlandet. I lag får dock föreskrivas undantag från rätten att meddela och anskaffa uppgifter i fråga om radioprogram som sänds från öppna havet eller luftrummet däröver. Lag (1998:1439).

SOU 2012:55

Bilaga 5

11 kap. Allmänna bestämmelser

1 § Vad som sägs i 14 kap. 1–3 §§ tryckfrihetsförordningen om resning, högre rätts prövning av tryckfrihetsmål och skyndsam behandling av mål skall gälla också i fråga om motsvarande mål enligt denna grundlag.

I alla hänseenden som inte har reglerats särskilt i denna grundlag eller i lag som har beslutats med stöd av den gäller vad som är föreskrivet i lag eller annan författning.

Utlänningar är i fråga om yttrandefriheten enligt denna grundlag likställda med svenska medborgare, om inte något annat följer av lag. Lag (2002:909).

1.Denna grundlag2 träder i kraft den 1 januari 1992.

2.De nya föreskrifterna skall inte tillämpas på radioprogram som har sänts före ikraftträdandet.

3.I fråga om filmer och ljudupptagningar som har lämnats ut för sprid- ning före ikraftträdandet skall de nya föreskrifterna tillämpas med följande undantag:

a) En film eller en ljudupptagning skall anses ha lämnats ut för spridning den dag denna grundlag trätt i kraft.

b) Föreskrifterna i 2 kap., 3 kap. 13 § första–tredje styckena, 4 kap., 6 kap. 1–5 §§ och 10 kap. 1 § första stycket andra meningen skall inte tilllämpas.

c) Den som sprider en film är ansvarig för yttrandefrihetsbrott i filmen, om spridningen skulle ha varit straffbar även enligt äldre bestämmelser.

d) Ansvaret för yttrandefrihetsbrott i en ljudupptagning ligger på upp- hovsmannen och den som framträder i upptagningen, om de är att anse som gärningsmän, samt på den som har låtit framställa upptagningen och på den som sprider den, allt under förutsättning att deras handlande skulle ha varit straffbart även enligt äldre bestämmelser.

e) I stället för vad som föreskrivs i 8 kap. 2 § första stycket gäller att ska- destånd kan krävas ut av den som enligt c) och d) bär det straffrättsliga an- svaret för innehållet i en film eller en ljudupptagning.

f) De nya föreskrifterna gäller inte i fråga om spridning som före ikraftträ- dandet har skett av filmer med skildringar av sexuellt våld eller tvång eller närgångna eller utdragna skildringar av grovt våld mot människor eller djur. g) De nya föreskrifterna tillämpas inte vid prövning av talan som har väckts före ikraftträdandet. Skulle en tillämpning av de nya föreskrifterna ha

lett till frihet från påföljd, får någon sådan dock inte ådömas.

Denna lag3 träder i kraft den 1 januari 1995. Har beslut om beslag medde- lats före ikraftträdandet skall äldre bestämmelser tillämpas för beslaget.

1.Denna lag4 träder i kraft den 1 januari 1999.

2.I fråga om tekniska upptagningar som inte omfattas av tidigare lydelse och som har lämnats ut för spridning före ikraftträdandet skall de nya före- skrifterna tillämpas med följande undantag.

21991:1469.

31994:1477.

41998:1439.

SFS 2011:508

Bilaga 5

SOU 2012:55

SFS 2011:508	a) En teknisk upptagning skall anses ha lämnats ut för spridning den dag
	denna grundlag trätt i kraft.
	b) Föreskrifterna i 2 kap., 3 kap. 13 § första–tredje styckena, 4 kap., 6 kap.
	1 och 2 §§ och 10 kap. 1 § första stycket andra meningen skall inte tillämpas.
	c) Den som sprider en teknisk upptagning är ansvarig för yttrandefrihets-
	brott i upptagningen, om gärningen skulle ha varit straffbar även enligt äldre
	bestämmelser.
	d) I stället för vad som föreskrivs i 8 kap. 2 § första stycket gäller att ska-
	destånd kan krävas ut av den som enligt c bär det straffrättsliga ansvaret för
	innehållet i en teknisk upptagning, om skadeståndsskyldighet förelegat en-
	ligt bestämmelser i vanlig lag.
	e) De nya föreskrifterna gäller inte i fråga om spridning som före ikraftträ-
	dandet har skett av tekniska upptagningar med bilder som innefattar skild-
	ringar av sexuellt våld eller tvång.
	f) De nya föreskrifterna tillämpas inte vid prövning av talan som har
	väckts före ikraftträdandet. Skulle en tillämpning av de nya föreskrifterna ha
	lett till frihet från påföljd, får någon sådan dock inte dömas ut.
	3. De äldre föreskrifterna skall tillämpas på ljudupptagningar som har
	lämnats ut för spridning före ikraftträdandet.
	4. I mål som rör skildring av barn i pornografisk bild tillämpas äldre före-
	skrifter, om talan väckts före ikraftträdandet.

	1. Denna lag5 träder i kraft den 1 januari 2003.
	2. Äldre föreskrifter tillämpas på sådant tillhandahållande som avses i
	1 kap. 9 § och som skett före ikraftträdandet.
	3. Den nya föreskriften i 7 kap. 1 § andra stycket första meningen om
	preskriptionstid för yttrandefrihetsbrott vid tillhandahållande som avses i
	1 kap. 9 § tillämpas endast på information som fortfarande finns i databasen
	vid ikraftträdandet.
	4. Den nya föreskriften i 7 kap. 1 § andra stycket tredje meningen tilläm-
	pas endast på tekniska upptagningar som ges ut efter ikraftträdandet.

	(JUSTITIEDEPARTEMENTET)

2002:909.

Thomson Reuters Professional AB, tel. 08-587 671 00

Edita Västra Aros, Västerås 2010

Bilaga 6

Ordlista – några begrepp

3G och 4G

Tredje och fjärde generationens mobilkommunikation, ger högre över- föringshastighet och möjliggör sändning och mottagning av bl.a. rör- liga bilder med hög kvalitet och utan mera störande avbrott.

ADSL

Beteckning för överföring av information via ett modem som kopplats till en fast telefonlinje (Asymmetric Digital Subscriber Line).

Appar

Mindre datorprogram som installeras i mobiltelefonen, läsplattan eller datorn. Det kan t.ex. vara ett program som ger användaren väderprog- noser.

Bit

Bit är den minsta beståndsdelen i en datamängd. Ett tusen bit är 1 kilo- bit, 1 kb. Tusen kb blir i sin tur en megabit, en Mb (förkortning av binary digit).

Blogg

En webbplats tillgänglig via internet där inläggen som regel publiceras i kronologisk ordning. Blogg är en förkortning och försvenskning av engelskans web och log.

Bluetooth

Används för överföring av data via elektromagnetiska vågor mellan elektronisk utrustning som till exempel mobiltelefoner och datorer med en räckvidd på upp till 100 meter.

Bredband

Elektronisk förbindelse där data överförs med en relativt hög över- föringshastighet.

Broadcast

Allmän utsändning som kan avlyssnas av flera mottagare samtidigt.

Bilaga 6

SOU 2012:55

Byte

En byte består av en kombination av åtta stycken nollor och ettor som representerar ett tecken, t.ex. en bokstav. En byte består av åtta bitar, se bit.

Chatt

Ett samtal i realtid som förs med korta textmeddelanden som överförs via internet (eng. chat).

DAB

Digital överföring av radiosändningar som kräver speciella mottagare, DAB+ har högre kapacitet än DAB (Digital Audio Broadcasting).

Databas

En avgränsad plats för lagring av information i datoriserad form. Informa- tionen är lätt sökbar med hjälp av en databashanterare.

Domänadress

Adressen till en webbplats eller till en dator på internet (eng. domain address).

Elektromagnetiska vågor

Ett grundläggande vetenskapligt begrepp för vågrörelse i tråd eller etern. Användningen varierar beroende på vågornas frekvens, våg- längd. Långa våglängder används bl.a. vid överföring av tv- och radio- program medan t.ex. röntgenstrålning har hög frekvens.

GPS

Används för navigering och positionsbestämning. Togs i allmänt bruk 1994 (Global Positioning System).

HTML

Formspråk som används vid utformningen av hemsidor. Särskilda koder bestämmer t.ex. utformningen av bokstäver och spaltbredd (Hyper Text Markup Language).

HTTP

Ett standardiserat protokoll för att överföra webbsidor mellan webb- platser och användare på internet (Hyper Text Transfer Protocol).

Den kod som används för att styra, adressera, överföringen av data över internet (Internet Protocol).

SOU 2012:55

Bilaga 6

IP-adress

För att kunna kommunicera får alla datorer i ett nätverk en unik siffer- kombination, Internet Protocol adress. När användare skriver namnet på en webbplats ”översätts” det i ett särskilt register till webbplatsens IP-nummer.

IP-telefoni

Telefoni som sker via en internetuppkoppling.

Internet

Världens största nätverk av datorer för enkel och effektiv överföring av text, ljud och bild. Uppskattningsvis ”består” internet av över 100 miljoner datorer.

Internetoperatör

Den som tillhandahåller uppkoppling på internet, internetaccess. Kallas också internetleverantör eller nätleverantör (eng. Internet Service Pro- vider).

Konvergens

Används för att beskriva när gränserna mellan olika former av över- föring, utrustning eller tjänster löses upp.

LAN

Sammankopplade datorer i ett mindre nätverk, t.ex. på ett företag (Local Area Network).

Länk

Klickbar adress, länk, till en annan webbsida eller webbplats.

Läsplatta

Kallas ibland också surfplatta. En form av dator som kan laddas med t.ex. böcker eller användas för uppkoppling mot internet. Går ibland även att använda som kamera och telefon.

Molnbaserade datortjänster

Avser funktioner för lagring av data och andra funktioner som finns utspridda på servrar på internet som leverantören av tjänsten förfogar över.

Penetration

Anger hur stor andel av befolkningen som använder en viss utrustning eller tar del av en tjänst, t.ex. hur många som använder mobiltelefon.

Bilaga 6

SOU 2012:55

Podd

En tjänst för nedladdning av t.ex. radioprogram eller tv-program till en mobiltelefon eller dator för uppspelning vid en tidpunkt som använd- aren bestämmer.

Print on demand

En tjänst som innebär att exemplar av t.ex. en skrift framställs ur en databas i det antal exemplar som efterfrågas.

Server

Dator i ett nätverk som håller ordning på gemensamma funktioner och utrustning som t.ex. skrivare och e-post. Servrar används också för lagring av data.

SMS

Korta textmeddelanden som sänds mellan mobiltelefoner (Short Message Service).

Sociala medier

Ett sammanfattande begrepp för elektronisk publicering där använd- arna skapar innehållet, t.ex. Facebook.

Strömmande medier

Innebär att t.ex. ett tv-program eller ett musikstycke spelas upp direkt från källan och där användaren bestämmer när överföringen ska starta, pauseras eller avbrytas (eng. streaming). Ett exempel är musiktjänsten Spotify.

Teknisk upptagning

Bärare av information i datoriserad form, t.ex. en cd-skiva eller ett USB- minne. Tekniska upptagningar kan endast avläsas med hjälp av tekniska hjälpmedel.

Toppdomän

Gemensam ”adress” för webbplatser inom främst ett land. Till exempel är toppdomänen för Sverige .se. Det innebär inte att alla sidor är på svenska eller administreras från Sverige.

Trådlöst bredband

Uppkopplingsmöjlighet för datorer via 3G- eller 4G-nätet.

SOU 2012:55

Bilaga 6

Trådlöst nätverk

Nätverk där datoranvändare kan koppla upp sig mot gemensamma funktioner som t.ex. internetanslutning och skrivare. Lokala nätverk kallas WLAN, (Wireless Local Area Network), och kan omfatta ett hus- håll eller ett företag. Nätverk som täcker en större yta benämns WMAN, (Wireless Metro Area Network).

Twitter

Kallas även för mikroblogg. Kortare textmeddelanden, s.k. tweets, på högst 140 tecken som visas på användarens konto. Användare kan pre- numerera på, följa, andra twittrares flöden.

Unicast

Allmän utsändning som kan avlyssnas av flera mottagare. Men till skillnad mot broadcast har varje mottagare en egen förbindelse med sändaren.

Vidaresändningsplikt

En vidaresändningsplikt innebär att nätinnehavare är skyldiga att till- handahålla de program som anses nödvändiga för att tillgodose kravet på allmänhetens tillgång till en allsidig upplysning (eng. must carry).

Värdtjänster

Tjänster som gör det möjligt för enskilda att skapa och publicera en webbplats. Ett exempel på en värdtjänst, eller innehållstjänst, är s.k. webbhotell där enskilda kan hyra utrymme. Som värdtjänst räknas inte tillhandahållandet av internetaccess.

Webbradio

Radioprogram som avlyssnas i en dator eller telefon med internetupp- koppling.

WWW

World Wide Web eller webben är en beteckning för internet.

Överföringshastighet

Den hastighet som data överförs med, anges i bit per sekund.

Bilaga 7

PM med förslag till lagreglering av tvångsmedelsanvändning på TF- och YGL-området

1 Inledning1

1.1Allmänna utgångspunkter

I denna promemoria behandlas ett antal frågeställningar som har samband med tvångsmedelsanvändning på det område som i tryck- frihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen behandlar det s.k. meddelarskyddet, främst meddelarfriheten och anonymitets- skyddet som särskilt avser att skydda mediernas källor.

Som utgångspunkt för våra överväganden och förslag ska nämnas att problem vid tvångsmedelsanvändning med hänsyn till anonymi- tetsskyddet föreligger enbart när rätt till anonymitet föreligger enligt 3 kap. 1–2 §§ TF eller 2 kap. 1–2 §§ YGL och något undantag från tystnadsplikten enligt 3 kap. 3 § TF respektive 2 kap. 3 § YGL inte är tillämpligt.

Yttrandefrihetskommittén har av tidsskäl inte kunnat gå in på frågan om det finns ett behov av närmare regler rörande avväg- ningen mellan intresset av anonymitetsskydd och intresset av att kunna använda tvångsmedel.

I en bilaga till denna promemoria lämnas en översikt över det arbete som har bedrivits på området av tidigare utredningar. Vidare berörs där den rättspraxis som har utbildats och uttalanden som har redovisats av tillsynsorgan som JO och JK samt Riksåklagaren.

Mot den bakgrund som då framträder är det vår mening att en ny och mer detaljerad reglering behövs för att meddelarskyddet

1 Denna PM presenterades av ett antal av kommitténs experter, därtill ombedda av kom- mittén. De frågor som aktualiseras i denna har dock inte övervägts närmare av kommittén, se avsnitt 18.4 i betänkandet.

Bilaga 7

SOU 2012:55

fullt ut ska kunna bevaras även i sådana situationer då straffproces- suella tvångsmedel är aktuella att tillgripa.

I det följande ges en sammanställning av ett antal utredningar, domstolspraxis, myndighetsuttalanden m.m. som resonerat kring frågan och kommit fram till att nya lagregleringar är motiverade på detta område.

Redan år 1976 angav Utredningen om anonymitetsskydd vid beslag och husrannsakan för sin del att med tanke på den vikt grundlagen tillmäter anonymitetsskyddet framstår avsaknaden av såväl särskilda regler som vägledande uttalanden om hur de straff- processuella tvångsmedlen ska användas i nu berörda situationer som mindre tillfredsställande.2

Tvångsmedelskommittén uttrycker 1984 att med de begräns- ningar av vittnesplikten som gjordes genom de nya reglerna i 3 kap. 3 § TF har också kommit avsaknaden av några häremot svarande generella skyddsregler vid utredning med hjälp av tvångsmedel att framstå som än mera anmärkningsvärd. Ordningen framstår i nuva- rande skick som otillfredsställande. Det är svårt att se varför skyd- det för anonymiteten inte ska vara kringgärdat av samma garantier i form av domstolsprövning vid en utredning genom tvångsmedels- användning som vid en utredning genom vittnesförhör.3

I prop. 1988/89:124 s. 34 f. har den tolkningen gjorts att av frågeförbudet följer att tvångsmedel inte får användas för att komma åt uppgifter hos dem för vilka tystnadsplikt gäller (direkt efter- forskning) enligt 3 kap. 3 § andra stycket, 4 och 5 §§ TF respektive 2 kap. 3 § andra stycket, 4 och 5 §§ YGL utan man får i stället försöka få rättens tillstånd till att få fram uppgiften vid förhör inför domstol. Jämför dock NJA 2003 s. 107 där Högsta domstolen uttalade att om domstolen funnit att undantag från tystnadsplikten kunnat göras enligt 3 kap. 3 § andra stycket 5 TF hade den även kunnat bifalla ett yrkande om editionsföreläggande avseende den uppgift som ett vittnesförhör skulle avsett. När uppgifter inte direkt efterforskas utan kan komma att röjas som en bieffekt av tvångsmedelsanvändningen gäller f.n. endast proportionalitets- principen (och offentliga ombud).

Det finns även en dom från Europadomstolen4 som talar för att en reglering ska införas. Målet gällde beslag av broschyrer och annat skriftligt material. Rättsläget beträffande relationen mellan

2Se SOU 1976:36 s. 23.

3Se SOU 1984:54 s. 54.

4Se 17 januari 2006 Soini m.fl. ./. Finland.

SOU 2012:55

Bilaga 7

tryckfrihetslagen och tvångsmedelslagen var oklart i Finland och det fanns därför inte en sådan rättslig förutsebarhet som krävs för att laglighetskravet i artikel 10.2 i Europakonventionen ska vara uppfyllt. Artikel 10 hade därför kränkts. Det kan antas att rela- tionen skulle anses oklar även i Sverige.

JK har i vissa beslut framhållit vikten av att i lag reglera t.ex. möjligheterna till kopiering av beslagtagen egendom, se dnr 2806- 00-21 och 6372-07-31. I det senare fallet rörde det sig om beslag av en dator hos en person med anknytning till ett medieföretag. JK framhöll bl.a. följande.

Högsta domstolen har i rättsfallet NJA 1981 s. 791 funnit övervägande skäl tala för att låta en bestämmelse om syn i 39 kap. 5 § RB, som rör skriftligt material, genom analogisk lagtolkning omfatta även film- upptagningar. I målet beträffande beslaget av en journalists dator5 har emellertid tingsrätten ansett att det, med hänsyn till att en dator kan innehålla en mycket stor mängd uppgifter och att uppgifterna kan vara av vitt skilda slag, skulle föra för långt att genom en analogisk lagtolk- ning låta bestämmelsen i 27 kap. 2 § RB omfatta också all den info- rmation som finns i en dator. En annan sak är, som tidigare har nämnts, att ändamålet med förbudsregeln enligt tingsrätten bör till- mätas betydelse vid den proportionalitetsbedömning som ska göras enligt 27 kap. 1 § tredje stycket RB. Hovrätten har inte haft någon annan uppfattning än tingsrätten.

Det har genom åren framförts olika åsikter i frågan om beslagsför- budet i 27 kap. 2 § RB är tillämpligt när beslag görs av datorlagrad information. Vissa har menat att regeln om beslagsförbud ska tillämpas analogt, medan andra haft motsatt uppfattning bl.a. med hänvisning till att det saknas behov av en sådan analogitillämpning.

Det måste ses som ett problem att det är oklart vad bestämmelsen i 27 kap. 2 § RB omfattar och att åsikterna om regelns tillämplighet på datorlagrad information därför går isär. Bestämmelsen rör väsentliga intressen, då den syftar till att ge skydd åt bl.a. uppgiftslämnare till medieföretag.

Enligt Justitiekanslerns mening är det väsentligt för meddelarfri- heten att skyddet för källor gäller oavsett vilket medium som infor- mationen om källan finns på. Det betyder att den princip som uttrycks i 27 kap. 2 § RB bör gälla även för annat än skriftliga handlingar.

Det anförda innebär att lagstiftaren enligt Justitiekanslerns mening har anledning att se till att rättsläget klargörs och att meddelarskyddet därvid säkerställs.

JK föreslog att en lagreglering borde övervägas i tre avseenden:

5 Se Mål nr B19049-07 och B191-09.

Bilaga 7

SOU 2012:55

1.Det bör klargöras om bestämmelsen i 27 kap. 2 § rättegångsbalken – om begränsningar i rätten att lägga beslag på skriftliga handlingar – är tillämplig även på elektroniska handlingar. I annat fall synes en lagbe- stämmelse behövas.

2.Förutsättningarna för genomsökning av en dator tillhörande någon inom den skyddade krets som avses i 27 kap. 2 § rättegångsbalken bör författningsregleras.

3.Rätten för polis och åklagare att kopiera beslagtaget material torde behöva lagregleras.

Mot bakgrund av att lagstiftaren, genom en stor mängd utredningar som tillsatts sedan IB-affären, försökt hitta en tydlig reglering och med beaktande av de slutsatser som framkommit i de olika sam- manhang där frågorna behandlats kan vi konstatera att rättsläget är så pass oklart att ytterligare lagreglering behövs för att säkerställa anonymiteten i relation till tvångsmedelsanvändning.6

Det är främst på fem områden som vi menar att behovet av en reglering är som störst. Vi har utgått ifrån att de nya reglerna ska finnas i lag och inte i grundlag.7

1.2Sammanfattning av våra förslag

1.I 27 kap. 1 § rättegångsbalken görs ett förtydligande så att det framgår direkt av paragrafen att även elektroniska upptagningar kan tas i beslag. I fråga om elektroniska upptagningar av skrift ska gälla samma regler som för traditionella handlingar. Därmed görs det också klart att reglerna om beslagsförbud i 27 kap. 2 § rättegångs- balken omfattar sådan bevisning i elektronisk form, (se avsnitt 2).

2.Kopiering av beslagtagen egendom ska få ske. Kopiorna ska för- störas senast när den utredning som beslaget har gjorts i har lagts ned eller avslutats eller när ett lagakraftvunnet avgörande finns, (se avsnitt 3).

3.Endast rätten ska få besluta om tvångsmedelsanvändning hos per- soner med tystnadsplikt. En sådan bestämmelse ska införas i 27 kap. (beslag), 28 kap. (husrannsakan) och 39 kap. (syn), (se avsnitt 4).

6Se Exklusivitetsfrågan s. 328 och Åsa Lindebergs artikel i Juridisk Tidskrift 2002-03 nr 4.

7Se SOU 1975:49 s. 27, prop. 1975/76:204 s. 111 och SOU 1984:54 s. 57.

SOU 2012:55

Bilaga 7

4.Det bör införas ytterligare skyddsregler vid genomsökning av beslagtagna datorer m.m. än de som Förundersökningsutredningen (SOU 2011:45) har föreslagit, (se avsnitt 4.3).

5.Nya regler bör införas i rättegångsbalken som reglerar hur genomgången av beslagtagna datorer eller andra lagringsutrymmen ska gå till vilka bygger på riktlinjer som rekommenderas av Riks- åklagaren, (se avsnitt 5).

Vi utvecklar skälen för vår ståndpunkt i det följande.

2 Anpassning av beslagsreglerna

Vårt förslag: Ett förtydligande bör göras i den grundläggande regeln om beslag i 27 kap. 1 § rättegångsbalken så att det fram- går direkt av paragrafen att även elektroniska upptagningar kan tas i beslag. I fråga om elektroniska upptagningar av skrift ska gälla samma regler som för traditionella handlingar. Därmed görs det också klart att reglerna om beslagsförbud omfattar sådan bevisning i elektronisk form. Motsvarande ändringar görs i reglerna om editionsskyldighet och om skyldighet att till- handahålla föremål för syn.

I departementspromemorian Brott och brottsutredning i IT miljö

(Ds 2005:6 s. 283) redovisades bl.a. följande synsätt. Vi vill instämma i beskrivningen av beslagsreglerna och deras brister i det digitala samhälle vi lever i i dag.

Beslagsreglerna tar, som tidigare nämnts, sikte på fysiska före- mål. Det är således först när elektroniska data antingen har omvandlats till en utskrift eller har lagrats på ett fysiskt medium som beslagsreglerna kan träda i funktion. Husrannsakan som syftar till att få fram elektroniska data får därmed det vidare syftet att inte bara göra informationen tillgänglig utan även att omvandla den i sådan form att beslagsreglerna kan tillämpas.

Eftersom beslagsreglerna utgår från traditionella informations- bärare, samtidigt som information i allt större utsträckning dator- behandlas och lagras i elektronisk form, har det uppstått en klyfta mellan regelsystemet och verkligheten. Enligt sin ordalydelse gäller beslagsförbuden bara när det är fråga om en traditionell handling, inte när informationen är lagrad på datamedium. Enligt uppgift

Bilaga 7

SOU 2012:55

tillämpas inte heller alltid regeln om beslagsförbud när beslag görs av datorlagrad information.

Vissa anser att reglerna om beslagsförbud skall tillämpas analogt medan andra menar att det inte behövs. Detta innebär att, genom den tekniska utvecklingen, har skyddet för exempelvis läkarjour- naler i elektronisk form, en advokats klienthandlingar som är lag- rade på datamedium eller en tidningsredaktions material som inte är i pappersform blivit betydligt bräckligare än vad lagstiftaren har avsett, eftersom regeln om beslagsförbud inte har anpassats till den numera dominerande tekniska formen för framställning och lagring av text.

Vi menar att det inte framstår som sakligt motiverat att uppgif- ter som är avsedda att omfattas av beslagsförbudet har ett sämre skydd om de finns i elektronisk form än om de finns i en skriftlig handling. Det är väsentligt för meddelarfriheten att skyddet för källor gäller oavsett vilket medium som informationen om källan finns på. I en värld där vi går mot en näst intill total digitalisering av information blir det än mer stötande att beslagsförbudet och de principer som förbudet finns till för att skydda sätts ur spel på grund av en ålderdomlig lagstiftning.

När det i den nyssnämnda promemorian (Ds 2005:6) föreslogs att bestämmelserna om beslagsförbud skulle bli direkt tillämpliga på elektroniska handlingar såg det ut som att frågan som togs upp redan i SOU 1976:36 s. 85 med ett konkret lagförslag om tekniska upptagningar skulle regleras.

Men Förundersökningsutredningen som nyligen har lagt fram sitt förslag (SOU 2011:45) befarar att praktiska problem kan komma att uppstå om beslagsförbudet görs direkt tillämpligt på datorlagrad information eftersom myndigheterna före ett beslut om beslag av en dator, usb-minne eller liknande måste försäkra sig om att lagrings- utrymmet inte innehåller uppgifter som omfattas av beslags- förbudet.

Det ska dock framhållas att Förundersökningsutredningen har haft till syfte att se över effektiviteten och rättssäkerheten i förunder- sökningar. Utredaren har naturligtvis rätt i att ett anpassat beslagsförbud ur effektivitetssynpunkt innebär att beslag i IT-miljö kan försvåras i vissa situationer. Men, som de flesta utredningar som har behandlat frågan har kommit fram till, inträffar det sällan att beslag görs på exempelvis advokatkontor eller nyhetsredak- tioner och sett ur ett yttrandefrihetsperspektiv bör anonymitets- intresset väga starkare än utredningseffektiviteten i dessa få fall för

SOU 2012:55

Bilaga 7

att upprätthålla meddelarskyddet och därmed förtroendet för den grundlagsskyddade tryck- och yttrandefriheten.

Även Advokatsamfundet har varit kritiskt till att beslagsförbu- det inte är tillämpligt på digitala handlingar. Samfundet har lämnat särskilt yttrande till Riksåklagaren i ett ärende8 då en advokats dator beslagtogs. Advokatsamfundet framhöll bl.a. följande i sitt yttrande:

Det inledda tillsynsärendet är av mycket stor vikt för Advokatkåren. Att kringgå skyddsreglerna för informationsutbytet mellan advokat och klient på sätt som har gjorts i det aktuella ärendet är djupt olyck- ligt och helt oacceptabelt. För att förhindra att situationen uppkom- mer på nytt anser Advokatsamfundet det angeläget att Åklagarmyn- digheten snarast genom råd och anvisningar ger ledning till åklagarna hur de ska agera i denna typ av situation, så att skyddet… inte åsido- sätts. En begäran till Justitiedepartementet om förtydligande av lag- stiftningen på området bör dessutom övervägas.”

Också Riksåklagaren har i det aktuella beslutet ansett att frågan om beslagsförbudsregeln tillämplighet på digitala handlingar är så viktig och känslig att han i ärendet slår fast vissa riktlinjer som ska gälla för samtliga åklagare. Vi återkommer till dessa i avsnitt 5.

Vårt förslag

Mot bakgrund av det anförda föreslår vi att en anpassning av beslags- reglerna kommer till stånd i enlighet med vad som fördes fram i departementspromemorian Brott och brottsutredning i IT miljö (Ds 2005:6 s. 283 ff.). Här kan av utrymmesskäl enklast hänvisas till de där föreslagna lagparagraferna och de därtill anslutande författningskommentarerna.

3 Kopiering av bevis och gallring av kopior

Vårt förslag: Kopiering av beslagtagen egendom ska få ske. Kopi- orna av beslagtagen egendom ska förstöras senast när den utred- ning som beslaget har gjorts i har lagts ned eller avslutats eller när ett lagakraftvunnet avgörande finns.

8 Se ÅM-A 2006/1152.

Bilaga 7

SOU 2012:55

Det saknas i dag regler beträffande kopiering av beslagtaget material. Det gäller både skriftliga handlingar och information på datorer och andra medier. Det är vår uppfattning att frågan om kopiering av bevis har stor principiell och praktisk betydelse speciellt vid s.k. spegling av datorer då en mängd överskottsinformation tas i beslag. Denna information kan innehålla dokumentation som träffas av beslagsförbudet och som omfattas av meddelarskyddet. Det behövs därför en reglering som hanterar behandlingen av överskotts- information och kopiering av bevis.

Beslagsreglerna i 27 kap. rättegångsbalken är tillämpliga endast på handlingar som har tagits i beslag, inte på kopior. Detta medför bl.a. att beslagsförbudsregeln i 27 kap. 2 § rättegångsbalken inte är tillämplig på kopior. Enligt 27 kap. 6 § rättegångsbalken kan den som har drabbats av ett beslag begära rättens prövning av beslaget. När beslaget väl har hävts är det dock inte längre möjligt att begära prövning, inte ens om polis eller åklagare har behållit kopior av de beslagtagna handlingarna.9 Med anledning härav har Högsta dom- stolen uttalat att en åtgärd av polisen att fotokopiera beslagtaget material för att sedan häva beslaget inte kan anses väl förenlig med grunderna för bestämmelserna om rätt att begära domstolspröv- ning av beslag. Det gäller om åtgärden inte grundas på önskemål eller medgivande från den som drabbas av beslaget.10 Polisrätts- utredningen delade inte Högsta domstolens uppfattning i denna fråga och hänvisade till att svensk rättstradition bygger på prin- cipen att polisen får använda all information, oavsett på vilket sätt den har inhämtats. Utredningen påpekade dock att med hänsyn till behovsprincipen handlingar inte bör kopieras i större omfattning än som är nödvändigt för brottsutredningen.11

I ett beslut den 17 maj 200112, som avsåg klagomål mot en åkla- gare med anledning av att denne hade beslagtagit och kopierat ett videoband tillhörande TV4 Göteborg AB, uttalade JK beträffande kopiering av innehållet på en dator:

Beslag av datorutrustning eller delar därav torde inte vara ovanliga nuförtiden. Både för den mot vilka sådana beslag riktas och för polis och åklagare torde stora praktiska fördelar vara förknippade med att beslaget kan effektueras genom att innehållet på datorn kopieras i stället för att hela utrustningen måste tas om hand och bortforslas. En kopiering torde dock inte kunna genomföras utan samtycke från den

9Se NJA 1977 s. 573.

10Se NJA 1988 s. 471.

11Se SOU 1995:47 s. 197 f.

12Se dnr 2806-00-21.

SOU 2012:55

Bilaga 7

som har rätten till datorn och ett samtycke torde också i allmänhet kunna påräknas när alternativet är att hela utrustningen fraktas bort. Det måste emellertid då beaktas att det föreligger en tvångssituation och att ett samtycke knappast kan anses ha lämnats helt frivilligt. När innehållet på en hårddisk kopieras för att viss information skall bli åtkomlig uppkommer också särskilda problem beträffande annan information som lagrats i datorn och som också kopierats, dvs. över- skottsinformation. Mot den angivna bakgrunden anser jag att frågan om en lagreglering av möjligheterna till kopiering av beslagtaget material kan behöva övervägas på nytt.

JK framhåller i ett beslut den 19 december 200713, att de frågor som uppkommer vid kopiering av beslagtaget material både är viktiga och komplicerade och att det finns anledning att återigen under- stryka behovet av en lagreglering.

Riksåklagaren har i sitt tidigare nämnda beslut år 2002 uttalat sig om beslag och kopiering av information som finns lagrad på dator- medium.14 Ärendet rörde ett beslag av en misstänkts dator som innehöll journalistiskt material. Enligt den misstänkte gällde med- delarskydd för materialet. Åklagaren beslutade om beslag av datorn. Statens kriminaltekniska laboratorium (SKL) framställde två kopior av hårddisken, en för att säkerställa att det kunde visas att åkla- garmyndigheten inte hade manipulerat datorn och en för utred- ningsändamål. En genomgång av datorn gjordes med den miss- tänkte och dennes försvarare. Två dokument skrevs ut och togs i beslag. Beslaget av själva datorn hävdes.

Riksåklagaren konstaterade att det saknas särskilda regler för kopiering av beslagtaget material. Om det vid en husrannsakan där information söks i en dator uppkommer fråga om beslag, torde det i praktiken inte finnas någon annan möjlighet än att antingen ta datorn i beslag eller kopiera hårddisken. Enligt Riksåklagaren måste därvid självfallet reglerna om beslagsförbud beaktas. Kopiering av information från ett datormedium torde dock inte rättsligt skilja sig från kopiering av skriftliga handlingar. Kopior av beslagtaget material torde därför inte kunna omfattas av beslaget oavsett om det är skriftligt eller lagrat på datormedium. Riksåklagaren hänvi- sade till det ovan nämnda beslutet av JK angående beslag av ett videoband, i vilket frågan om överskottsinformation hade upp- märksammats, och anförde att Riksåklagaren delade JK:s uppfatt-

13Se dnr 6372-07-31.

14Se RÅ-beslut 2002-03-06, dnr 2001/0381.

Bilaga 7

SOU 2012:55

ning att frågan om lagreglering av möjligheterna till kopiering av beslagtaget material borde övervägas.

Om en lagreglering aktualiseras bör det särskilt uppmärksammas att kopior av beslagtaget material inte omfattas av själva beslaget. Det gäller oavsett om det rör sig om skriftliga handlingar eller information på något annat medium. Om ett beslag hävs kan den som har drabbats av beslaget normalt inte få rättens prövning av det (jfr NJA 1977 s. 573). Det gäller även om åklagaren har tagit och behållit en kopia av materialet och trots att den information som finns på kopiorna är lika skyddsvärd som informationen på originalmediet.

Riksåklagaren fann inte anledning att rikta kritik mot åklagaren vad avsåg handläggningen av beslagsfrågan, men gjorde tillägget att de två hårddiskar som hade kopierats från den misstänktes dator inne- höll filer som torde omfattas av beslagsförbudet i 27 kap. 2 § rätte- gångsbalken och att i varje fall dessa filer borde, om möjligt, för- störas.

Förundersökningsutredningen (SOU 2011:45) föreslår att kopi- ering av beslagtagen egendom ska få ske (vid beslag av dator s.k. spegling). Av praktiska skäl är detta en nödvändighet och vi kan inte komma till någon annan slutsats än att så får ske. Men, när det gäller frågan huruvida kopior ska gallras eller ej är det enligt vår mening en principiell utgångspunkt att kopiorna härrör från ett beslag. Kopiorna utgör visserligen inte formellt beslagtagen egen- dom, men de har kunnat tas fram uteslutande genom ett beslag. Då en förundersökning läggs ned eller avslutas ska gjorda beslag upp- hävas. Om målet avgörs i domstol, kan ett beslag bestå men dock längst till dess domen vinner laga kraft. Principen när det gäller ett beslag är alltså att det ska upphävas när det inte längre finns skäl för det. Motsvarande reglering, som syftar till att tillgodose den enskildes rättssäkerhet, bör enligt vår mening gälla för kopior av beslag i likhet med vad som t.ex. gäller vid hemlig kameraövervak- ning. Det innebär att kopiorna bör gallras senast när den utredning som beslaget har gjorts i har lagts ned eller avslutats eller när ett lagakraftvunnet avgörande finns. En sådan principiell ordning framstår också som rimlig, eftersom det hävda beslaget och förfa- randet med kopiering inte kan bli föremål för någon rättslig pröv- ning. Vi anser därför att en regel om gallring av kopior av beslagta- get material bör föras in i rättegångsbalken och vi ställer oss bakom

SOU 2012:55

Bilaga 7

de synpunkter som Sigurd Heuman m.fl. har framfört i ett särskilt yttrande till betänkandet där följande slutsats dras15:

Det egentliga skälet [till varför gallring ej ska ske] verkar vara att det eventuellt kan vara bra att ha informationen i en framtid, dock oklart hur den ska användas. I den intressekonflikt som här föreligger mellan å ena sidan den enskildes rättssäkerhet med krav på gallring och å andra sidan främst de brottsutredande myndigheternas effektivitet bör det förstnämnda intresset ges företräde. En generell gallringsskyldig- het bör alltså finnas. Om det införs eventuella undantag från denna gallringsskyldighet, fordras en närmare reglering om hur dessa ska til- lämpas. Regleringen bör innehålla bl.a. vem som får fatta beslut om att information ska få sparas och framför allt i vilken utsträckning som undantag från gallring får göras. Möjligheterna att medge undantag bör begränsas till fall som författningsmässigt är klart preciserade. Undantagen måste också framstå som rimliga och vara omgärdade av erforderliga villkor så att det inte blir möjligt att spara information bara för att den kan vara bra att ha.

Sammanfattningsvis föreslår vi att kopiorna av sådana handlingar som varit föremål för beslag ska förstöras senast när den utredning som beslaget har gjorts i har lagts ned eller avslutats eller när ett lagakraftvunnet avgörande finns.

Av tidsskäl har vi inte hunnit utforma ett förslag till lagtext i denna del.

4Rättens tillstånd vid tvångsmedelsanvändning hos personer med tystnadsplikt

Vårt förslag: Regler om att endast rätten får besluta om tvångs- medelsanvändning hos personer med tystnadsplikt bör införas i rättegångsbalkens kapitel om beslag (27 kap.)16, husrannsakan (28 kap.) och syn (39 kap.).

15Det ska nämnas att även JK avvisat utredningen i denna del och har i sitt remissyttrande ställt sig bakom Sigurd Heumans särskilda yttrande (dnr 4187-11-80).

16[Vi är osäkra på om det fungerar med en sådan regel eftersom beslag ofta sker på plats under pågående husrannsakan men vi tycker att det är rimligt att rätten fattar beslut om beslag i dessa miljöer.]

Bilaga 7

SOU 2012:55

4.1Allmänna utgångspunkter

Det är vår uppfattning att endast rätten bör anförtros den mycket delikata proportionalitetsbedömning som krävs i de fall där tvångs- medel ska användas mot personer med tystnadsplikt eller på före- mål som kan innehålla skyddad information. Det finns särskilt starka skäl för att höja ribban för tvångsmedelsanvändning när det finns risk för att källor avslöjas eller att efterforskning sker. Det är av största vikt för anonymiteten och förtroendet för medierna att källor skyddas och att meddelare känner sig trygga att inte polis och åklagare går in och gör husrannsakan samt beslagtar datorer eller annan odefinierbar mängd information (såsom usb-minnen, cd-romskivor, dvd:er, videofilmer etc.), utan att en domstol först gjort avvägningen om det är nödvändigt och ”om skälen för åtgär- den uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller för något annat motstående intresse.” 17

4.2Särskilt om användning av tvångsmedel mot medieföretag

JK har i ett tidigare nämnt beslut daterat 19 december 200718 sam- manfattat rättsläget på följande sätt.

Det finns inte några särskilda bestämmelser som reglerar möjlig- heten att vidta tvångsåtgärder mot medieföretag. Det finns alltså inte lagstöd för att ta större hänsyn till intresset av anonymitets- skydd än som följer av reglerna i rättegångsbalken. I förarbetena omnämns dock husrannsakan eller avlyssning på en nyhetsredak- tion som exempel på situationer där hänsynen till tredje mans intresse bör ha stor betydelse vid den proportionalitetsbedömning som ska göras.19

Att åtgärden riktas mot en nyhetsredaktion eller liknande kan även få betydelse för frågan om vem som ska förordna om hus- rannsakan. Ett förordnande om husrannsakan meddelas enligt 28 kap. 4 § rättegångsbalken av undersökningsledaren, åklagaren eller rätten. Om en husrannsakan kan antas bli av stor omfattning eller medföra synnerlig olägenhet för den som åtgärden vidtas hos, bör åtgärden inte vidtas utan rättens förordnande, om det inte är fara i dröjsmål. Justitieombudsmannen (JO) har uttalat att husrannsakan

17Se 27 kap. 1 § tredje stycket rättegångsbalken.

18Se beslut 6372-07-31.

19Se prop. 1988/89:124 s. 28.

100

SOU 2012:55

Bilaga 7

på en tidningsredaktion inte utan angelägna tidsskäl bör företas utan rättens förordnande.20

I ett beslut den 29 augusti 2001 tog Göteborgs tingsrätt ställ- ning till en begäran om husrannsakan hos TV4 m.fl. efter kraval- lerna vid EU-toppmötet i Göteborg i juni 2001. Tingsrätten fann att det fanns synnerlig anledning att anta att utredning om de påstådda brotten kunde vinnas genom husrannsakan och att det på grund härav i och för sig fanns skäl att bifalla framställningen. Begäran avslogs emellertid med hänvisning till att skälen för åtgär- den inte uppvägde de allvarliga skador som kunde följa på denna. Tingsrätten konstaterade att det fanns anledning att anta att hus- rannsakan skulle ge tillgång till ett synnerligen vidlyftigt material, att en avgränsning skulle behöva göras och att sekretesskyddade uppgifter skulle få hanteras i stor utsträckning av dem som skulle genomföra åtgärden. En så brett utformad åtgärd som den aktuella medförde enligt tingsrätten att effektiviteten av sekretesskyddet kunde sättas i fråga.

I det här sammanhanget kan det nämnas att Europadomstolen i ett avgörande den 27 november 2007 har prövat om en husrannsa- kan hos en journalist i Belgien utgjorde en överträdelse av artikel 10 i Europakonventionen. Syftet med husrannsakan var att utreda om journalisten hade gjort sig skyldig till mutbrott genom att betala en EU-tjänsteman för viss information. Domstolen konstaterade att åtgärden hade vidtagits för att ta reda på vem som var journalistens källa och framhöll att källskyddet är en grundläggande förutsätt- ning för yttrandefriheten. Domstolen fann att de belgiska myndig- heternas skäl för den ifrågasatta åtgärden inte var tillräckliga för att motivera densamma. Åtgärden stred därmed mot artikel 10.

Den tidigare nämnda utredningen om ett utökat anonymitets- skydd (SOU 1976:36) presenterade ett förslag som innebar att reglerna i 27 kap. rättegångsbalken om beslag och i 28 kap. om hus- rannsakan skulle kompletteras med bestämmelser som tog sikte på behovet av skydd för anonymitetsintresset. Förslaget innebar att särskilda förutsättningar skulle gälla för beslag och husrannsakan i anonymitetsfallen, att åtgärden i dessa fall som regel skulle prövas av domstol och att anonymitetsintresset skulle bevakas av en sär- skild företrädare (anonymitetsombud). Vidare skulle enligt försla- get vissa särskilda regler gälla för förfarandet. Förslaget har som sagt inte genomförts.

20 Se JO 1975/76 s. 153.

101

Bilaga 7

SOU 2012:55

Som tidigare har nämnts är en husrannsakan på en nyhetsredak- tion ett exempel på en sådan situation där hänsynen till tredje mans intresse bör tillmätas stor betydelse vid den proportionalitets- bedömning som ska göras innan tvångsmedlet beslutas. Att åtgär- den riktas mot en nyhetsredaktion kan också få betydelse för frågan om vem som bör fatta beslutet, åklagaren eller rätten. Om ett tvångsmedel kan antas bli av stor omfattning eller medföra syn- nerlig olägenhet, bör åtgärden enligt JO21 normalt inte vidtas utan rättens förordnande. Det gäller t.ex. en husrannsakan på en tid- ningsredaktion.

Vi delar JK:s analys av rättsläget och har följande förslag till reglering.

Vårt förslag

En reglering byggd på de här redovisade övervägandena skulle kunna komma till uttryck i 27 kap. 4 § fjärde stycket rättegångsbal- ken och få följande lydelse.

Beslut om beslag av föremål, enligt detta kapitel, hos den som har tystnadsplikt enligt 3 kap. 3 § TF eller 2 kap. 3 § YGL får endast ske med rättens tillstånd.

Motsvarande ändringar görs i 28 kap. 4 § fjärde stycket beträffande förutsättningar för husrannsakan, i 38 kap. 2 § fjärde stycket beträf- fande beslut om att förete skriftlig handling och i 39 kap. 5 § tredje stycket beträffande förutsättningarna för syn.

4.3Särskilda regler för genomsökning m.m. av digitala informationsbärare som tagits i beslag

Förundersökningsutredningen (SOU 2011:45) har i sitt betän- kande lagt ett förslag som innebär följande. Om en digital infor- mationsbärare som tas i beslag kan antas innehålla uppgifter för vilka beslagsförbud gäller, ska bl.a. den hos vilken beslaget gjorts beredas tillfälle att närvara vid genomsökningen av informations- bäraren. En sådan närvarorätt ska inte gälla för uppgifter mellan närstående. Om det vid en genomsökning av en digital informa- tionsbärare visar sig att innehållet omfattas av beslagsförbud, får

21 Se JO 1975/76 s. 153.

102

SOU 2012:55

Bilaga 7

den befattningshavare som utför genomsökningen inte ta ytterli- gare del av detta innehåll.

Det kan i sammanhanget nämnas att JO kritiserat Tullverket i ett beslut22 då Tullverket ej tillät en journalist från Svenska Dagbla- det att närvara vid genomsökandet av hans dator.

Vi är mycket positiva till Förundersökningsutredningens förslag om en närvarorätt vid genomsökning av en digital informations- bärare och förbud mot att ta fortsatt del av innehåll som visar sig omfattas av beslagsförbud.

Då det trots de ökade skyddsreglerna vid beslag och husrann- sakan som föreslagits ovan finns situationer då polis och åklagare fått tillgång till t.ex. datorer för genomgång i förundersökning av brott krävs ytterligare skyddsregler för att minimera risken för att källor avslöjas och för att undvika direkt eller indirekt efterforsk- ning. Således föreslås ytterligare regler om genomsökning av dato- rer m.m. som ska komplettera lagfästandet av Riksåklagarens rikt- linjer som föreslås i avsnitt 5.

Vi kan här hänvisa till den lagtext och de författningskommen- tarer som Förundersökningsutredningen fört fram.23

5Riksåklagarens riktlinjer vid genomgång av beslagtagna datorer bör lagfästas

Vårt förslag: Vi föreslår nya regler i rättegångsbalken som reglerar hur genomgången av beslagtagna dator eller andra lagrings- utrymmen ska gå till.

Som tidigare har nämnts har Riksåklagaren lagt fast vissa riktlinjer som ska gälla för alla åklagare vid beslag av elektroniska dokument. Riksåklagaren framhåller24 att en självklar utgångspunkt är att de åtgärder en åklagare vidtar i tjänsten ska stå i överensstämmelse med såväl gällande lagstiftning som god åklagarsed. Med åklagare- tiken som grund går det inte att bortse ifrån att beslagförbudsre- geln tillkom i en tid då andra informationsbärare än vanliga papper knappast förekom alls. Detta innebär – med hänsyn till den tek- niska utvecklingen – att ändamålet med beslagförbudsregeln måste

22Se JO-beslut 2012-04-25, dnr 1724-2011.

23Se SOU 2011:45 s. 355 ff.

24Se ÅM-A 2006/1152.

103

Bilaga 7

SOU 2012:55

beaktas då innehållet i en beslagtagen dator eller en kopierad hård- disk närmare analyseras annars finns det en avsevärd risk att åtgär- der vidtas i strid med vad som kan anses vara åklagaretiskt riktigt.

Följande riktlinjer rekommenderas av Riksåklagaren:

Beslagtagna elektroniska dokument som i pappersform hade ansetts omfattas av beslagsförbudet i 27 kap. 2 § rättegångs- balken ska inte användas i förundersökningen.

Dokument innehållande sådan information ska omedelbart släckas ned.

Dokument innehållande sådan information som skrivits ut ska omedelbart förstöras.

Sådana handlingar eller motsvarande uppteckningar ska inte heller åberopas som bevis.

Försiktighet vid genomgången av en beslagtagen dator ska iakttas. Det är tillräckligt med blygsamt mått av bevisning (jfr NJA 1990 s. 537) vid invändning om att beslagsförbu- det skulle ha varit tillämpligt på dokumentationen.

Det kan här tilläggas att JK i det tidigare nämnda ärendet rörande beslag och genomsökning av en journalists dator uttalat att de av Riksåklagaren fastställda riktlinjerna var väl avvägda men att frå- gorna ur rättssäkerhetssynpunkt var så viktiga att de principer som kommer till uttryck i riktlinjerna borde lagfästas.25

Även Förundersökningsutredningen har ställt sig positiv till att riktlinjerna (i vissa delar) blir föremål för lagstiftning. Här kan hänvisas till vad den utredningen har anfört, se SOU 2011:45 s. 355 ff.

Av tidsskäl har vi inte hunnit utforma någon egen lagtext eller författningskommentar. Reglerna kan dock förslagsvis föras in som nya stycken i 27 kap. 2 § rättegångsbalken.

Bilaga – Översikt över tidigare utredningar, rättspraxis och uttalan- den från tillsynsorgan.

25 Se JK-beslut 2007-12-19, dnr 6372-07-31 och 6373-07-31.

104

SOU 2012:55

Bilaga 7

Bilaga: Översikt över tidigare utredningar, rättspraxis och uttalanden från tillsynsorgan.

1 Inledning

Meddelarfriheten, dvs. rätten att straffritt lämna uppgifter för pub- licering, är en av de grundläggande principerna i det svenska grund- lagsskyddet för tryck- och yttrandefriheten. Till meddelarfriheten hör regler om meddelarskydd i form av rätt till anonymitet och förbud för myndigheter att efterforska vem som lämnat uppgifter för publicering. Meddelarfriheten och meddelarskyddet syftar till att säkra massmediernas tillgång till information och är av stor betydelse för medborgarnas möjlighet att granska myndigheters och andra organs verksamhet. Straffprocessuella tvångsmedel, t.ex. beslag och husrannsakan, används för att utreda brott eller för att säkerställa att rättegång kan hållas. Användning av sådana tvångs- medel kan komma i konflikt med grundlagsreglerna om meddelar- skydd, exempelvis när det finns risk att anonyma meddelares iden- titet röjs vid husrannsakan eller beslag. Gällande lagstiftning inne- håller inga generella regler om hur avvägningen mellan intresset av meddelarskydd och intresset av att använda tvångsmedel skall ske. Bortsett från en lagfäst proportionalitetsprincip avser de avväg- ningsregler som finns endast vissa tvångsmedel och är kompli- cerade. Ett exempel är regeln i 27 kap. 2 § RB om förbud mot beslag av skriftlig handling vars innehåll kan antas träffas av vittnes- förbudet enligt 36 kap. 5 § sjätte stycket RB för den som har tystnadsplikt enligt reglerna i TF eller YGL och inte omfattas av något undantag från dessa.

Konflikten mellan intresset av meddelarskydd och intresset av att använda tvångsmedel har belysts i flera fall, bl.a. i den s.k. IB- affären26 då en husrannsakan verkställdes på tidningens Folket i bild/Kulturfront redaktion. Konflikten belystes också i ett ärende rörande begäran om förordnande om husrannsakan hos TV 4 m.fl. efter kravallerna vid EU-mötet i Göteborg i juni 2001. Beslut att inleda förundersökning hade fattats på grund av anmälningar från enskilda och husrannsakan begärdes för eftersökande av film- material av betydelse för brottsutredningarna. Göteborgs tingsrätt ansåg i sitt beslut den 29 augusti 200127 att det fanns synnerlig

26Axberger, Tryckfrihetens gränser, 1984, s. 298 ff.

27Mål nr B 9000-01.

105

Bilaga 7

SOU 2012:55

anledning anta att utredning om de påstådda brotten kunde vinnas genom husrannsakan och att det på grund härav i och för sig fanns skäl att bifalla framställningen. Tingsrätten avslog emellertid begä- ran med hänvisning till att skälen för åtgärden inte uppvägde de allvarliga skador som kunde följa på denna.

Tingsrätten noterade att begäran avsåg husrannsakan hos före- tag som sysslar med bl.a. nyhetsbevakning, samhällsrapportering och liknande massmedial verksamhet, att det i sådan verksamhet i betydande omfattning förekommer uppgifter som inte får röjas på grund av i grundlag stadgad sekretess, exempelvis rätt till anony- mitet för vissa kategorier av personer enligt 2 kap. 3 § YGL, samt att det inte framkommit att någon regel om undantag från anony- mitetsskyddet var tillämplig. Tingsrätten konstaterade att det fanns anledning att anta att husrannsakan skulle ge tillgång till ett syn- nerligen vidlyftigt material, att en avgränsning skulle behöva göras och att sekretesskyddade uppgifter i stor omfattning skulle få hanteras av dem som skulle genomföra åtgärden. Tingsrätten ansåg att särskilda villkor måste uppställas i ett beslut om husrannsakan för att värna sekretesskyddet men att det även med sådana försik- tighetsåtgärder fanns en påtaglig risk att allmänhetens tilltro till sekretesskyddet skulle rubbas. Tingsrätten fortsatte:

En så brett utformad åtgärd som nu begärs medför enligt tingsrättens mening att effektiviteten av sekretesskyddet sätts i fråga. Detta kan leda till mycket allvarliga skadeverkningar. Massmedias nyhetsbevak- ning och samhällsrapportering utgör en fundamental del av en demo- krati och det är av vikt att enskilda kan vända sig till media med en väl- grundad tilltro till anonymitetsskyddet. Såsom en allmän princip vid tvångsåtgärder av ifrågavarande slag gäller att en tvångsåtgärd får ske endast om skälen för denna uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för något motstående intresse. Denna s.k. pro- portionalitetsprincip kan genom det anförda inte anses vara uppfylld för den begärda åtgärden. Sammanfattningsvis finner tingsrätten att skälen för åtgärden inte uppväger de allvarliga skador som kan följa på denna.

Tingsrättens beslut överklagades inte.

Svenska Journalistförbundet har med anledning av Göteborgs tingsrätts ovan redovisade beslut i skrivelser till justitieministern28 föreslagit en förstärkning av anonymitetsskyddet vid husrannsakan.

28 Skrivelser av den 25 september 2001 och den 12 mars 2003.

106

SOU 2012:55

Bilaga 7

Regeringen har överlämnat skrivelserna till Tryck- och yttrandefri- hetsberedningen utan att ge några direktiv i frågan.29

2 Gällande rätt

2.1Meddelarfrihet och meddelarskydd m.m.

Allmänt

Meddelarfriheten innebär bl.a. att det i viss utsträckning är möjligt att straffritt lämna annars sekretessbelagda uppgifter till massme- dier för publicering. Meddelarfriheten är en del i den reglering som förverkligar offentlighetsprincipen.

De grundläggande reglerna om meddelarfrihet30 innebär att varje medborgare har rätt att lämna uppgift i vilket ämne som helst till författare, utgivare, redaktioner m.fl. som kan offentliggöra upp- giften i ett sådant massmedium som omfattas av TF eller YGL. Varje medborgare har också rätt att anskaffa uppgifter för sådant offentliggörande. I dessa rättigheter får inga andra begränsningar göras än de som anges i TF eller YGL.

Meddelarfriheten är dock inte oinskränkt. De undantagsfall då en person som lämnar uppgifter för offentliggörande kan fällas till ansvar för detta anges i 7 kap. 3 § TF och 5 kap. 3 § YGL. Det är fråga om vissa grövre brott mot rikets säkerhet, uppsåtligt oriktigt utlämnande av hemlig handling och tillhandahållande av sådan handling i strid med myndighets förbehåll samt uppsåtligt åsido- sättande av sådana s.k. meddelarfrihetsbrytande tystnadsplikter som anges i de olika kapitlen i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400), jfr 13 kap. 5 § OSL.

Meddelarfriheten kompletteras med skydd för meddelarens ano- nymitet. Reglerna om rätt till anonymitet, om tystnadsplikt och efterforskningsförbud är utformade på samma sätt i TF och YGL. De innebär i huvudsak följande. Författare eller annan upphovs- man, den som lämnar uppgift eller bidrag för offentliggörande, utgivare till icke periodisk skrift och den som har framträtt i en framställning som skyddas av YGL har rätt att vara anonym.31 De som tar del i tillkomsten, utgivningen eller spridningen av en fram- ställning som införts eller varit avsedd att införas i ett medium som

29Regeringens beslut 2004-04-01, Ju2001/6599/L6, Ju2003/2636/L6.

301 kap. 1 § tredje stycket TF och 1 kap. 2 § YGL.

313 kap. 1 och 2 §§ TF respektive 2 kap. 1 och 2 §§ YGL.

107

Bilaga 7

SOU 2012:55

skyddas av TF eller YGL har tystnadsplikt beträffande sådana per- soners identitet.32 Efterforskningsförbudet innebär att myndigheter och andra allmänna organ inte får forska efter den anonyme för- fattaren eller upphovsmannen eller vem som utgett eller avsett att utge framställning i tryckt skrift, vem som lämnat uppgift för pub- licering eller vem som tillhandahållit framställningen för publice- ring i vidare mån än som erfordras för åtal eller annat ingripande mot honom som är tillåtet enligt TF eller YGL.33 För uppsåtlig överträdelse av efterforskningsförbudet döms till böter eller fäng- else i högst ett år.34

Närmare om tystnadsplikten m.m.

Reglerna om tystnadsplikt och undantag därifrån i 3 kap. 3 § TF första och andra stycket fick sin nuvarande materiella utformning den 1 januari 1978.35 I samband med ikraftträdandet av YGL den 1 januari 1992 infördes också regeln om att rätten vid förhör skall vaka över att frågor inte ställs som kan inkräkta på tystnadsplikten. Samtidigt gjordes en del språkliga ändringar i paragrafen och den delades upp i stycken.36 2 kap. 3 § YGL motsvarar 3 kap. 3 § TF. Tystnadsplikten enligt paragraferna innebär ett förbud mot läm- nande av upplysningar som direkt eller indirekt kan avslöja upp- giftslämnarens eller en annan skyddad persons identitet. En skyd- dad person kan ju avslöjas genom att en journalist redogör för omständigheterna kring ett uppgiftslämnande och tystnadsplikten innehåller alltså förbud även mot ett sådant röjande.37

Tystnadsplikten är dock inte absolut. I paragrafernas andra stycke anges under fem punkter undantag från tystnadsplikten.

Punkten 1 avser det fallet att den till vars förmån tystnadsplikten gäller har samtyckt till att hans identitet avslöjas. Samtycket behö- ver inte vara uttryckligt. Det kan också vara förutsatt eller under- förstått.38

Enligt punkten 2 gäller tystnadsplikten inte heller om fråga om identiteten får väckas enligt 3 kap. 2 § första stycket TF respektive

323 kap. 3 § TF, 2 kap. 3 § YGL.

333 kap. 4 § TF och 2 kap. 4 § YGL.

343 kap. 5 § andra stycket TF, 2 kap. 5 § andra stycket YGL.

35SFS 1976:955, prop. 1975/76:204, KU 54, rskr 394, KU 1976/77:1, rskr 2.

36SFS 1991:1470, prop. 1990/91:64, KU 21, rskr 254, 1991/92:KU1, rskr 2.

37Jfr prop. 1990/91:64 s. 139.

38Jfr Axberger, Tryckfrihetens gränser, 1984, s. 340, SOU 1990:12 s. 247.

108

SOU 2012:55

Bilaga 7

2 kap. 2 § andra stycket YGL. Sistnämnda bestämmelser innebär att i mål om ansvar för tryck- respektive yttrandefrihetsbrott får i princip inte fråga väckas om vem som är upphovsman, meddelare, utgivare till icke periodisk skrift eller vem som har framträtt i fram- ställningen. Från denna huvudregel får enligt bestämmelsen i TF göras undantag i fråga om icke periodisk skrift men endast om författaren eller utgivaren angetts med namn eller signatur på skriften eller annars gett sig till känna på visst sätt. Enligt bestäm- melsen i YGL får undantag från huvudregeln göras om någon angetts som upphovsman eller som den som har framträtt eller i målet uppger sig vara någon av dessa personer.

Punkten 3 upptar undantag för de grova brott mot rikets säker- het som enligt 7 kap. 3 § första stycket 1 TF respektive 5 kap. 3 § första stycket 1 YGL kan bestraffas även när de begås genom med- delande för offentliggörande i grundlagsskyddat medium. Det är fråga om högförräderi, spioneri, grovt spioneri, grov obehörig befattning med hemlig uppgift, uppror, landsförräderi och lands- svek samt försök, förberedelse eller stämpling till sådant brott.

Punkten 4 rör andra undantag från tystnadsplikten i fråga om meddelares eller annan medverkandes identitet än det fall som avses i punkten 3. I punkten görs undantag från tystnadsplikten i den mån domstol finner det erforderligt att vid förhandling uppgift lämnas, huruvida den som är tilltalad eller skäligen misstänkt är den som har lämnat meddelandet eller medverkat till framställningen. Undantaget gäller endast om det är fråga om brott som avses i 7 kap. 2 § TF respektive 5 kap. 2 § YGL, dvs. publicerat annonsmed- delande eller liknande som är straffbart på grund av omständighet som inte omedelbart framgår av dess innehåll, s.k. svårbegripliga publiceringsmeddelanden, eller om det är fråga om brott som avses i 7 kap. 3 § första stycket 2 eller 3 TF respektive 5 kap. 3 § första stycket 2 eller 3 YGL, dvs. uppsåtligt utlämnande av hemlig hand- ling eller uppsåtlig överträdelse av kvalificerad tystnadsplikt.

Tystnadsplikten enligt TF och YGL får åsidosättas med stöd av denna punkt endast vid förhandling inför domstol efter beslut av rätten. Det är alltså inte tillåtet att röja meddelare vid polisförhör. Den som har tystnadsplikt får endast uttala sig om huruvida viss utpekad person är identisk med meddelaren (eller den på annat sätt medverkande) eller inte. Han får inte upplysa om vem som i annat fall är meddelare (eller annan medverkande). Den som utpekas skall vara antingen tilltalad eller skäligen misstänkt under förundersök- ning. Uppgift kan lämnas inte bara vid huvudförhandling utan

109

Bilaga 7

SOU 2012:55

också t.ex. vid vittnesförhör under förundersökning.39 För att ett förhör skall få äga rum måste annan utredning ha lett till att en viss person har blivit tilltalad eller skäligen misstänkt för att ha lämnat meddelandet eller medverkat till framställningen. Utredningen måste dessutom ha nått så långt att den brottsliga gärningen kan preci- seras. Det räcker inte med en generell hänvisning till ett straff- stadgande. Frågor som kan röja att någon som inte är tilltalad eller skäligen misstänkt har lämnat meddelandet eller annars medverkat får inte ställas. Frågor till den hörde får dessutom enbart avse den påstådda gärningen. Regleringen innebär i praktiken att den som hörs endast kan bekräfta en på annan utredning grundad miss- tanke.40 Rätten skall se till att förhöret inte går utöver de ramar som gäller enligt TF eller YGL.41

I punkten 5 anges att tystnadsplikten inte gäller i den mån dom- stol i annat fall (än som avses i de föregående punkterna) av hänsyn till ett allmänt eller enskilt intresse finner det vara av synnerlig vikt att uppgift om identiteten lämnas vid vittnesförhör eller förhör med en part under sanningsförsäkran. Bestämmelsen reglerar vilka avvikelser från tystnadsplikten som får göras i andra mål än tryck- frihetsmål. Det är alltså här fråga om att det i mål som handläggs vid t.ex. allmän domstol eller förvaltningsdomstol åberopas förhör med en person som har tystnadsplikt enligt TF. Målen har normalt ingen annan tryckfrihetsrättslig aspekt än just denna tystnadsplikt. I den allmänna motiveringen i propositionen angavs följande42:

Tystnadsplikten till skydd för anonymiteten får givetvis enligt den föreslagna, allmänna regeln brytas vid vittnes- eller partsförhör endast om det är av verklig betydelse i målet att uppgift om meddelare eller författare lämnas och bevisningen inte lämpligen kan föras på annat sätt. Att dessa villkor är uppfyllda kan emellertid inte utan vidare tas till intäkt för att tystnadsplikten bör vika. I tvistemål får dessutom beaktas parternas intresse av målets utgång, såvitt denna kan påverkas av den ifrågasatta bevisningen. I brottmål bör hänsyn tas till hur pass allvarligt det brott är som avses med åtalet. Under i övrigt likartade förhållanden måste det vidare ligga närmre till hands att medge bevis- ning som bryter anonymiteten, om bevisningen kan antas vara till den tilltalades förmån än om motsatsen är fallet. Sammanfattningsvis vill jag understryka att beslut om att hänsynen till anonymiteten skall vika får fattas endast om mycket starka skäl kan åberopas.

39Prop. 1975/76:204 s. 143.

40Prop. 1990/91:64 s. 140.

41SOU 1990:12 s. 249.

42Prop. 1975/76:204 s. 111 f.

110

SOU 2012:55

Bilaga 7

I specialmotiveringen43 angav föredragande statsrådet att det enligt hans mening i princip inte förelåg hinder mot att företrädare för en tidning hörs under förundersökningen till utrönande av vem som har lämnat uppgifter som av allt att döma har anskaffats genom inbrott eller på annat sådant sätt. Det måste emellertid enligt före- dragande statsrådet kunna åberopas mycket starka skäl för att ett sådant förhör skall kunna tillåtas och även om regeln i och för sig medger vittnesförhör också under förundersökning fick det förut- sättas att avkall från tystnadsplikten i flertalet fall medges endast för förhör vid huvudförhandling.

I paragrafernas tredje stycke anges att rätten vid förhör som avses i punkten 4 och 5 skall noga vaka över att frågor inte ställs som kan inkräkta på tystnadsplikten utöver vad som är medgivet.

Tystnadsplikten kompletteras av det straffsanktionerade efter- forskningsförbudet i 3 kap. 4 § TF respektive 2 kap. 4 § YGL. Efterforskningsförbudet innebär att myndigheter och andra all- männa organ inte får forska efter den anonyme författaren eller upphovsmannen eller vem som utgett eller avsett att utge fram- ställning i tryckt skrift, vem som lämnat uppgift för publicering eller vem som tillhandahållit framställningen för publicering i vidare mån än som erfordras för åtal eller annat ingripande mot honom som är tillåtet enligt TF eller YGL. För uppsåtlig överträdelse av efterforskningsförbudet döms till böter eller fängelse i högst ett år.44 Enligt sista meningen i 3 kap. 4 § TF och 2 kap. 4 § YGL skall vid tillåten efterforskning den i 3 kap. 3 § TF respektive 2 kap. 3 § YGL angivna tystnadsplikten beaktas. Regeln innebär att myndig- heter vid tillåten efterforskning skall självmant iaktta och respek- tera tystnadsplikten. Detta betyder att ett frågeförbud gäller för den efterforskande myndigheten. Trots att efterforskning är till- låten tar alltså tystnadsplikten över och gäller även till förmån för den som har begått brott mot vilket ingripande är tillåtet. Medde- larskyddet är alltså mera vidsträckt än meddelarfriheten.45

43Prop. 1975/76:204 s. 144.

443 kap. 5 § andra stycket TF, 2 kap. 5 § andra stycket YGL.

45Prop. 1975/76:204 s.113, Axberger Tryckfrihetens gränser, 1984, s. 346.

111

Bilaga 7

SOU 2012:55

Undantag från vittnesplikten

I 36 kap. 5 § sjätte stycket RB anges att den som har tystnadsplikt enligt 3 kap. 3 § TF eller 2 kap. 3 § YGL får höras som vittne om förhållanden som tystnadsplikten avser endast i den mån det före- skrivs i nämnda paragrafer. Regeln infördes år 1977 på initiativ av Lagrådet.46 Den har betydelse inte bara vid överväganden angående vittnesförhör med en företrädare för massmedia utan också vid överväganden angående användning av tvångsmedel. Som berörts tidigare får ju enligt 27 kap. 2 § RB beslag inte läggas på skriftlig handling om dess innehåll kan antas vara sådant att den som inne- har handlingen antingen inte får höras som vittne om det eller är den till vars förmån tystnadsplikten gäller. Regeln är även av bety- delse i fråga om husrannsakan (28 kap. 1 § RB) och kroppsvisi- tation (28 kap. 11 § RB) eftersom sådana åtgärder för eftersökande av föremål endast får avse föremål som är underkastade eller kan tas i beslag.

När det sjätte stycket med erinran om tystnadsplikten enligt TF infördes i 36 kap. 5 § RB sades i motiven inget om hur det var tänkt att beslagsförbudet i 27 kap. 2 § RB och reglerna om husrannsakan och kroppsvisitation i 28 kap. 1 och 11 §§ RB skulle tillämpas i förhållande till tystnadspliktsreglerna i TF. Denna fråga behandla- des däremot i förarbetena till bl.a. lagfästandet av proportiona- litetsprincipen i 27 kap. 1 § tredje stycket RB.47

3 Tvångsmedel m.m.

3.1Allmänt

Straffprocessuella tvångsmedel används i brottsutredande syfte eller för att en rättegång skall kunna genomföras. De innefattar normalt tvång mot person eller egendom.48 Regler om straff- processuella tvångsmedel finns i 24–28 kap. RB och en del särskilda lagar. Exempel på sådana tvångsmedel är häktning, beslag och hus- rannsakan. Hemlig teleavlyssning, hemlig teleövervakning och hemlig kameraövervakning betraktas också som straffprocessuella tvångs- medel trots att de saknar inslag av tvång. Att dessa åtgärder räknas till tvångsmedlen torde bero på att de omfattas av grundlags-

46SFS 1977:1020, prop. 1977/78:62, KU 20, rskr 78.

47SFS 1989:650, prop. 1988/89:124, JuU25, rskr. 313.

48Jfr Ekelöf, Bylund m.fl., Rättegång III, sjunde uppl.,2006, s. 37 ff.

112

SOU 2012:55

Bilaga 7

skyddet för den personliga integriteten i 2 kap. 6 § RF och på att den övervakade skulle motsätta sig åtgärden om han kände till den.49

Även i andra mål än brottmål kan vissa tvångsåtgärder vidtas. Enligt 15 kap. RB kan i tvistemål bl.a. kvarstad användas till säk- rande av betalning av en fordran eller säkerställande av bättre rätt till egendom. I detta sammanhang är emellertid endast sådana åtgärder av intresse som kan innebära risk för avslöjande av uppgifter som är anonymitetsskyddade enligt TF eller YGL. I det följande behandlas därför endast sådana åtgärder. Editionsföreläggande enligt 38 kap. RB är exempel på en sådan åtgärd som kan företas i tvistemål.

Mot bakgrund av integritetsskyddet i RF anses att det för användande av tvångsåtgärder mot enskilda gäller främst fyra all- männa principer. Dessa är legalitetsprincipen, ändamålsprincipen, behovsprincipen och proportionalitetsprincipen. Legalitetsprincipen innebär att tvångsåtgärder inte får företas utan att det föreligger ett uttryckligt stöd i lag. Ändamålsprincipen innebär att tvångsmedel endast får användas i det syfte som det är avsett för. Behovsprinci- pen innebär att en tvångsåtgärd inte bör företas om det inte är nöd- vändigt med hänsyn till syftet med åtgärden. Den åtgärd skall väljas som innebär minsta möjliga intrång i den enskildes frihet och rätt. Åtgärden skall vara ägnad att leda till det önskade resultatet och den skall upphävas när det inte längre föreligger skäl för den. Behovsprincipen kommer till tydligt uttryck i t.ex. 25 kap. 1 § RB när det gäller användningen av reseförbud i stället för häktning i vissa fall. Proportionalitetsprincipen innebär att ett tvångsmedel får tillgripas endast om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller för något annat motstående intresse. Åtgärden skall alltså i fråga om art, styrka, räckvidd och varaktighet stå i rimlig proportion till vad som står att vinna med den. Proportionalitetsprincipen lagfästes år 198950, se 24 kap. 1 § tredje stycket RB (häktning), 25 kap. 1 § tredje stycket RB (reseförbud och anmälningsskyldighet), 26 kap. 1 § andra stycket RB (kvarstad), 27 kap. 1 § tredje stycket RB (beslag, postkontroll, hemlig teleavlyssning, hemlig teleövervakning) och 28 kap. 3 a § RB (husrannsakan).

Vid införandet av proportionalitetsprincipen erinrade departe- mentschefen om att det i varje enskilt fall måste ske en prövning av om tvångsmedlet över huvud taget behöver tillgripas och om syftet

49Jfr Ekelöf, Bylund m.fl., Rättegång III, sjunde uppl.,2006, s. 42.

50SFS 1989:650, prop. 1988/89:124, JuU25, rskr. 313.

113

Bilaga 7

SOU 2012:55

kan tillgodoses genom någon mindre ingripande åtgärd.51 Hon angav också att med motstående intresse avsågs, förutom direkta följder för den som utsätts för tvångsmedlet, även indirekta verk- ningar av tvångsmedelsanvändningen. Det kan t.ex. röra sig om intrång i tredje mans rättsligt skyddade intressen. Som exempel på situationer där sådana effekter kan uppstå nämndes husrannsakan på en tidningsredaktion eller avlyssning av telefoner på en sådan redaktion. Det angavs att hemlig teleavlyssning ter sig särskilt all- varlig om den används på anknytningar till tidningsföretag eller andra massmedieföretag. Följderna för flödet av meddelanden till de nyhetsförmedlande organen skulle i sådana fall enligt föredra- gande statsrådet kunna bli mycket allvarliga. Hon anförde att utrymmet för t.ex. hemlig teleavlyssning av ett massmedieföretag därför torde bli mycket begränsat men att det ändå inte kunde ute- slutas att tvångsmedel undantagsvis måste tillgripas också där.52

När det gällde skyddet för anonymitetsintresset konstaterade departementschefen att förarbetena till införandet av det nya sjätte stycket i 36 kap. 5 § RB med erinran om tystnadsplikten enligt TF inte gav någon ledning angående hur det var tänkt att beslagsför- budet i 27 kap. 2 § RB och reglerna om husrannsakan och kropps- visitation i 28 kap. 1 och 11 §§ RB skulle tillämpas i förhållande till tystnadspliktsreglerna i TF. Hon anförde därefter följande53:

När det gäller direkt efterforskning genom beslag, husrannsakan eller kroppsvisitation som ett led i utredning av brott som avses i 3 kap. 3 § 4 TF eller i syfte att få fram bevisning i andra brottmål som avses i punkt 5 av samma paragraf, har tvångsmedelskommittén i sitt slutbe- tänkande uttalat sig om två tänkbara tolkningar. Den ena är att, eftersom frågor inte får ställas till den tystnadspliktige utom dom- stolsförhandling, inte heller tvångsmedel får tillgripas mot honom till utrönande av det som han inte får röja. Den andra är att, om det när frågan om tvångsmedelsanvändning kommer upp kan förutses att rät- ten vid ett framtida vittnesförhör skulle komma att anse att tystnads- plikten bör vika för vittnesplikten, tvångsmedel bör kunna användas. Den tystnadspliktige skulle ju då få höras som vittne om uppgiften.

Kommittén anslöt sig närmast till den senare tolkningen. Departe- mentschefen hade den uppfattningen att någon annan tolkning än den första inte var rimlig. Hon menade att detta följde redan av

51Prop. 1988/89:124 s. 27.

52Prop. 1988/89:124 s. 28.

53Prop. 1988/89:124 s. 34 f.

114

SOU 2012:55

Bilaga 7

lagstiftningens utformning och ordalydelse och de uttalanden som gjorts i prop. 1975/76:204. Hon fortsatte54:

I 3 kap. 4 § TF har ju föreskrivits att, om efterforskning får före- komma, därvid skall beaktas den i 3 § angivna tystnadsplikten. I moti- ven anges (s. 113) att tystnadsplikten härigenom får sin motsvarighet i ett principiellt frågeförbud för polis och andra myndigheter. Detta innebär också att polis och åklagare inte kan använda tvångsmedel för att komma åt uppgifter hos dem för vilka tystnadsplikt gäller enligt 3 kap. 3 § 4 och 5 TF. Innehåller t.ex. en skriftlig handling en anonymi- tetsskyddad uppgift som är av direkt betydelse för utredningen av brottet, får åklagaren i stället för att ta handlingen i beslag försöka få rättens tillstånd till att få fram uppgiften vid förhör inför domstol med den person som kan tänkas sitta inne med informationen i fråga. Att tystnadsplikt inte gäller i vissa fall i fråga om brott mot rikets säkerhet följer av 3 kap. 3 § 3 TF.

Med denna tolkning av bestämmelserna ansåg departementschefen att det skydd den enskilde hade mot direkt efterforskning av ano- nymitetsskyddade uppgifter genom tvångsmedelsanvändning hade fått en rimlig avvägning och föreslog inte någon ytterligare lagstift- ning i ämnet.

Departementschefen berörde därefter det förhållandet att kon- flikt med anonymitetsskyddet kan uppkomma även när skyddade uppgifter inte direkt efterforskas utan kan komma att röjas som en bieffekt av tvångsmedelsanvändningen. Hon angav att det enligt hennes förmenande viktigaste skyddet mot sådant röjande av skyd- dade uppgifter var de regler som förhindrar att ett tvångsmedel avsiktligt används för andra ändamål än det formellt beslutats för. Härtill kom att proportionalitetsprincipen också hade betydelse i bieffektsfallen. Departementschefen angav att när hon nu föreslog att denna princip skulle lagfästas för de straffprocessuella tvångs- medlen gav detta ett förhöjt och tillräckligt skydd mot obehörigt röjande av uppgifter som inte är direkt efterforskade vid tvångsme- delsanvändningen.

3.2Beslag och postkontroll

Enligt 27 kap. 1 § första stycket RB må föremål som skäligen kan antas äga betydelse för utredning om brott eller vara genom brott någon avhänt eller på grund av brott förverkat tagas i beslag. I 27

54 Prop. 1988/89:124 s. 35

115

Bilaga 7

SOU 2012:55

kap. 1 § andra stycket RB föreskrivs att reglerna om beslag inte bara gäller föremål utan även skriftliga handlingar, om inte annat är föreskrivet.

Syftet med regeln är att göra klart att en handling får tas i beslag även om det bara är den information som handlingen innehåller som är av intresse, inte handlingen som sådan. I 27 kap. 2 § RB finns en regel om beslagsförbud avseende skriftlig handling. Om handlingens innehåll kan antas vara sådant att någon inom de kate- gorier som räknas upp i 36 kap. 5 § RB (bl.a. läkare, advokater, sjuksköterskor och psykologer) inte får höras som vittne om inne- hållet i handlingen och handlingen innehas av denne eller av den till vars förmån tystnadsplikten gäller, får handlingen inte tas i beslag. Vidare får meddelanden mellan den misstänkte och hans närstående eller hans närstående emellan bara tas i beslag vid mycket grova brott.

Enligt 27 kap. 9 § RB kan domstol förordna att försändelse som får tas i beslag och väntas komma in till ett befordringsföretag skall hållas kvar en viss tid, högst en månad, tills frågan om beslag har avgjorts, s.k. postkontroll. Brev, telegram eller annan försändelse som finns hos ett post- eller telebefordringsföretag får tas i beslag endast om det för brottet är föreskrivet fängelse i ett år eller där- över och försändelsen hade kunnat tas i beslag hos mottagaren (27 kap. 3 § RB). Enligt 27 kap. 12 § RB gäller särskilt stränga regler angående vem som får undersöka post- eller telegrafför- sändelse, brev eller annan sluten handling som tas i beslag. Regler om kontroll av postförsändelser finns också i 6 kap. 11 och 12 §§ tullagen (2000:1281), 3 kap. 1 § lagen (1998:506) om punktskatte- kontroll av transporter m.m. av alkoholvaror, tobaksvaror och energiprodukter, 22 § lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård och 19 § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga.

Som framgått tidigare finns den s.k. proportionalitetsprincipen lagfäst i 27 kap. 1 § tredje stycket RB i fråga om beslag och post- kontroll (samt hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning). Regeln innebär att tvångsmedel enligt kapitlet får beslutas endast om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller något annat motstående intresse. Som exempel på en situation då intrång i ett motstående intresse kan uppkomma har nämnts husrannsakan på en tidnings- redaktion eller avlyssning av telefoner på en sådan redaktion. Även beslag av handlingar på en sådan plats kan naturligtvis innebära ett

116

SOU 2012:55

Bilaga 7

sådant intrång. Som tidigare nämnts får polis och åklagare inte använda tvångsmedel för att komma åt uppgifter hos dem för vilka tystnadsplikt gäller enligt 3 kap. 3 andra stycket 4 och 5 TF.55 Det- samma måste anses gälla dem för vilka tystnadsplikt gäller enligt 2 kap. 3 § andra stycket 4 och 5 YGL. Innehåller t.ex. en skriftlig handling en anonymitetsskyddad uppgift som är av direkt bety- delse för utredningen av brottet, får åklagaren i stället för att ta handlingen i beslag försöka få rättens tillstånd till att få fram upp- giften vid förhör inför domstolen med den person som kan tänkas sitta inne med informationen i fråga.

Beslag får beslutas av den som med laga rätt griper eller anhåller en misstänkt eller verkställer häktning, husrannsakan, kroppsvisi- tation eller kroppsbesiktning beträffande föremål som därvid påträffas. Föremål som påträffas i annat fall får tas i beslag av undersökningsledaren eller åklagaren. Vid fara i dröjsmål får åtgär- den företas av polisman, om det inte är fråga om försändelse som finns hos ett post- eller telebefordringsföretag (27 kap. 4 § RB). Enligt 27 kap. 5 § RB får rätten förordna om beslag på föremål som företes vid rätten eller eljest är tillgängligt för beslag. Under förun- dersökningsstadiet kan rätten ta upp en fråga om beslag endast på yrkande av undersökningsledaren eller åklagaren. Efter åtalet får rätten ta upp frågan även på yrkande av målsäganden eller själv- mant. Om fråga om beslag väcks vid rätten skall förhandling i frå- gan äga rum så snart som möjligt.

Närmare om beslagsförbudsreglernas tillämpning på datalagrad information56

Enligt ordalydelsen i 27 kap. 2 § gäller reglerna om beslagsförbud endast skriftliga handlingar. Av förarbetena framgår att beslagsför- budet inte enbart är avsett att träffa skriftliga meddelanden utan även andra handlingar, t.ex. läkarjournaler (se SOU 1938:43 s. 324 och NJA II 1943 s. 360). Flera utredningar har berört frågan om beslagsreglerna, däribland beslagsförbudet, är tillämpliga på elektro- niska handlingar och uppgifter. Utredningen om anonymitetsskydd vid beslag och husrannsakan tillsattes för att utreda behovet av särskilda regler till skydd för anonymiteten hos meddelare i sam- band med användning av beslag och husrannsakan. Utredningen

55Jfr Fitger, Kommentar till rättegångsbalken.

56Detta avsnitt är hämtat från SOU 2011:45 s. 291 ff.

117

Bilaga 7

SOU 2012:55

föreslog, med hänvisning till definitionen av begreppet allmän handling i TF, ett tillägg till bestämmelsen i 27 kap. 1 § RB som innebar att skriftliga handlingar i det aktuella avseendet skulle omfatta även upptagningar som kan läsas eller avlyssnas endast med tekniskt hjälpmedel (se SOU 1976:36 s. 85). Förslaget genom- fördes inte.

Polisrättsutredningen hade uppfattningen att polisens befogen- het att söka efter information i datorer saknar stöd i lag och att det fanns behov av att lagreglera detta (SOU 1995:47 s. 184). Utred- ningen föreslog att begreppet ”föremål” i 27 kap. RB skulle ersättas med ”egendom”. När det gäller beslagsförbuden innebar förslaget en utvidgning av tillämpningsområdet på så sätt att förbuden, för- utom skriftliga handlingar, också skulle avse annan egendom som kan innehålla skyddsvärda uppgifter, t.ex. disketter och kassett- band. Inte heller dessa förslag har lett till lagstiftning. IT-utred- ningen – som hade i uppdrag att lämna förslag till erforderlig regle- ring vid övergången från traditionella rutiner till elektronisk doku- menthantering – ansåg, till skillnad från Polisrättsutredningen, att bestämmelserna i 27 och 28 kap. RB är tillämpliga även när det gäl- ler datalagrad information (SOU 1996:40 s. 209).

I promemorian Brott och brottsutredning i IT-miljö (Ds 2005:6) konstaterades att beslagsförbuden enligt sin ordalydelse bara gäller när det är fråga om en traditionell handling och inte när informa- tionen finns lagrad på datamedium. Enligt utredaren innebär detta att, genom den tekniska utvecklingen, skyddet för exempelvis läkarjournaler i elektronisk form, en advokats datalagrade klient- handlingar eller en tidningsredaktions material som inte finns i pappersform blir betydligt sämre än vad lagstiftaren har avsett, eftersom regeln om beslagsförbud inte har anpassats till den numera dominerande formen för framställning och lagring av text. I promemorian föreslås att det av 27 kap. 1 § RB uttryckligen ska framgå att inte bara skriftliga handlingar utan även elektroniska handlingar kan bli föremål för beslag. Därmed skulle det klargöras att reglerna om beslagsförbud omfattar även bevisning i elektronisk form (Ds 2005:6 s. 283 f. och s. 303 f.). Promemorian har remiss- behandlats men har inte lett till några lagstiftningsåtgärder.

Det finns inga rättsfall där HD uttalat sig om tillämpningen av beslagsförbuden på datalagrad information. Däremot har HD tolkat tillämpligheten av reglerna om edition i 38 kap. RB när det gäller sådan information. Dessa bestämmelser gäller enligt sin orda- lydelse bara skriftliga handlingar. I avgörandet NJA 1998 s. 829

118

SOU 2012:55

Bilaga 7

fann HD att editionsreglerna, trots ordalydelsen, är tillämpliga även på datalagrad information. Samtliga instanser gjorde för övrigt samma bedömning

JK har i ett beslut den 19 december 2007 (dnr 6372-07-31 och 6373-07-31) framfört uppfattningen att det bör klargöras om beslagsförbudet i 27 kap. 2 § RB är tillämpligt även på elektroniska handlingar. Bakgrunden till ärendet var att det vid en husrannsakan hos en journalist med anknytning till ett medieföretag gjorts ett beslag av en dator. Tvångsåtgärderna vidtogs med anledning av en förundersökning om bl.a. mutbrott och skattebrott. Journalisten och medieföretaget begärde rättens prövning av beslaget och upp- gav att den beslagtagna datorn innehöll material som omfattas av källskyddet i yttrandefrihetsgrundlagen. Beslaget fastställdes i tings- rätt och hovrätt. HD meddelade inte prövningstillstånd. Tingrätten ansåg att det, med hänsyn till att en dator kan innehålla en mycket stor mängd uppgifter och att dessa kan vara av vitt skilda slag, skulle föra för långt att genom en analogisk tolkning låta bestäm- melsen om beslagsförbud i 27 kap. 2 § RB omfatta också all den information som finns i en dator. En annan sak är, enligt tingsrät- ten, att ändamålet med förbudsregeln bör tillmätas betydelse vid den proportionalitetsbedömning som ska göras enligt 27 kap. 1 § tredje stycket RB (Stockholms tingsrätts beslut 2007-10-01, mål nr B 19049-07). Hovrätten delade tingsrättens uppfattning.

JK konstaterade i sitt beslut att det genom åren framförts olika åsikter i frågan om beslagsförbudet i 27 kap. 2 § RB är tillämpligt vid beslag av datorlagrad information och att det måste ses som ett problem att det är oklart vad som omfattas av bestämmelsen. Eftersom regeln enligt JK skyddar väsentliga intressen borde skyd- det gälla oavsett på vilket medium informationen är lagrad. Princi- pen som kommer till uttryck i 27 kap. 2 § RB bör därför, enligt JK, gälla även för annat än skriftliga handlingar. Med anledning av detta ansåg JK att rättsläget bör klargöras. Enligt JK är en möjlighet att i linje med vad som föreslås i Ds 2005:6 klargöra att den aktuella bestämmelsen ska tillämpas även på elektroniska handlingar. Med tanke på att det är informationen, snarare än föremålet, som är av intresse i sammanhanget kan man enligt JK exempelvis tänka sig att beslag ibland får läggas på viss information i en dator men inte på datorn som sådan.

Även JO har i ett beslut den 4 december 2008 gjort uttalanden angående beslagsförbudsregelns tillämplighet på elektroniska hand- lingar (dnr 2138-2007). Bakgrunden i ärendet var att det i samband

119

Bilaga 7

SOU 2012:55

med en husrannsakan hos en brottsmisstänkt person, som tidigare varit gift med en annan i ärendet misstänkt person, beslagtagits en dator där det fanns lagrat e-postkorrespondens mellan de aktuella personerna. Korrespondensen åberopades sedan av åklagaren som bevisning i den efterföljande rättegången mot de båda misstänkta.

Åklagarmyndigheten anförde i sitt yttrande till JO bl.a. följande.

Enligt gällande rätt är det tillåtet att under en husrannsakan söka efter information i en dator (SOU 1995:47 s. 184). Med de informations- mängder som numera är vanliga i datorer är det dock normalt inte praktiskt genomförbart. Då fråga om beslag uppkommer med anled- ning av vad som påträffats eller kan komma att påträffas i en dator, torde därför i praktiken inte finnas något annat sätt än att ta denna eller del av datorn i beslag. Det är en nödvändighet för en effektiv brottsbekämpning att så kan ske. Ett beslut att ta en dator eller en del av en dator i beslag kan inte anses stå i konflikt med beslagsförbudsre- geln. Åtgärden att på papper skriva ut en elektronisk handling innebär enligt min mening inte heller att en skriftlig handling tas i beslag (se om dessa frågor i Brott och brottsutredning i IT-miljö, Ds 2005:6 s. 303 ff.). Något lagstridigt beslag har det därför enligt min mening inte varit frågan om. Frågan är då om det har funnits hinder att använda de aktuella e-postmeddelandena trots att beslaget av datorn i och för sig inte har varit felaktigt och den information de innehåller inte har kommit åklagaren till del i strid med gällande rätt. Ändamålet med beslagsförbudsregeln är att skydda förtroligheten mellan vissa personkategorier, däribland den misstänkte och honom eller henne närstående personer. Vid tillkomsten av beslagsförbudsregeln var van- liga papper den huvudsakliga informationsbäraren. I dag är det troligt- vis vanligast att information finns i datorer och liknande. Riksåklaga- ren har i ett tillsynsärende gällande skriftliga handlingar mellan en misstänkt och en advokat (ÅM-A 2006/1152) uttalat att ändamålet med beslagsförbudsregeln måste beaktas då innehållet i en beslagtagen dator eller en kopierad hårddisk analyseras. Det finns därför åklagare- tiska skäl som talar mot att elektroniska dokument används inom ramen för en förundersökning om dokumenten är sådana att de i pap- persform hade omfattats av beslagsförbudet. Skälen får anses vara så starka att de väger tyngre än det brottsbekämpande intresset. I föreva- rande fall har det inte varit aktuellt att ta korrespondensen i beslag. Mot bakgrund av det tidigare anförda är det min uppfattning att beslagsförbudsregeln ska tillämpas på motsvarande sätt rörande elektroniska dokument som om det varit fråga om beslag av en vanlig fysisk handling. Således får elektroniska dokument inte användas vid brottsutredningen om beslagsförbudsregeln hade varit tillämpliga på handlingen om den hade varit i pappersform.

JO uttalade för egen del bl.a. följande.

120

SOU 2012:55

Bilaga 7

När en dator beslagtas innebär det i praktiken – på samma sätt som om beslaget skulle ha avsett en pärm med skriftliga handlingar – att all information som finns lagrad i datorn blir tillgänglig för de brottsutre- dande myndigheterna och på motsvarande sätt oåtkomlig för den som datorn tas i beslag från. Beslagsförbudsregeln syftar, som Åklagar- myndigheten anfört, till att skydda förtroligheten mellan vissa person- kategorier, däribland den misstänkte och honom eller henne närstå- ende personer. Behovet av att bereda skydd för förtrolig korrespon- dens mellan bl.a. närstående är givetvis lika starkt oavsett om ett dokument lagrats elektroniskt eller i form av en utskrift. Det vore orimligt om t.ex. ett brev från den misstänkte till någon närstående som lagrats elektroniskt skulle ha ett sämre skydd än samma brev skulle ha om det i stället hade skrivits ut och lagts i en skrivbordslåda. Jag anser således att det finns starka skäl att behandla elektroniskt lagrad information på samma sätt som man skulle ha behandlat informationen om den hade återfunnits i en skriftlig handling. En annan sak är att det inte är lika lätt att avskilja information som lagrats på t.ex. en hårddisk som det är att avskilja en skriftlig handling från t.ex. en pärm.

Det kan tilläggas att JO, liksom Åklagarmyndigheten, inte hade några invändningar mot själva beslutet att beslagta datorn. JO kon- staterar i den delen att det enligt gällande rätt är tillåtet att i sam- band med husrannsakan söka efter information i en dator och att detta av praktiska skäl brukar ske genom att datorn eller en del av den tas i beslag.

Avslutningsvis framför JO uppfattningen att det är mycket otill- fredsställande att det saknas en tydlig författningsreglering av hur reglerna om beslag ska tillämpas på elektroniska handlingar. JO instämmer därför i JK:s uppfattning, som redovisats ovan, att det finns ett tydligt behov av att rättsläget klargörs.

JO har även i ett senare avgörande behandlat frågan om beslags- förbudets tillämplighet på elektroniska handlingar (2010-12-22, dnr 140-2010). I det fallet hade åklagaren tagit en mobiltelefon i beslag från en advokat. Telefonen tillhörde advokatens klient, som satt häktad, men hade överlämnats till advokaten av klientens son. JO ansåg att telefonen hade anförtrotts advokaten och att de sms som telefonen innehöll därför omfattades av beslagsförbudet. I ytt- randet till JO anförde Åklagarmyndigheten att beslaget inte endast syftade till att få tillgång till dessa textmeddelanden utan också till att klarlägga när viss kommunikation skett. Åklagarmyndigheten ansåg alltså att det fanns information i telefonen som inte omfat- tades av beslagsförbudet och att det därför fanns förutsättningar att besluta om beslag. JO delade inte denna uppfattning utan ansåg att

121

Bilaga 7

SOU 2012:55

all den information som fanns elektroniskt lagrad i mobiltelefonen, således inte endast textmeddelanden utan även t.ex. uppgifter om när meddelanden och samtal ägt rum, omfattades av beslagsförbudet.

Genomsökning av beslagtagna datorer m.m.57

En fråga som uppkommit med anledning av beslag i IT-miljö är hur genomsökningen av en dator eller annat medium för lagring av elektroniska uppgifter bör ske i fall då mediet kan antas innehålla material som omfattas av beslagsförbudet. Som nämnts i föregå- ende avsnitt anses det inte enligt gällande rätt finnas något hinder mot att under en husrannsakan genomsöka exempelvis en dator. Det krävs således inget särskilt beslut om husrannsakan för datorn. Normalt sett är dock inte en genomsökning praktiskt möjlig utan att datorn tas i beslag eller att hårddisken kopieras. I promemorian Ds 2005:6 har lagts fram ett förslag på ett införande av särskilda bestämmelser om husrannsakan i IT-miljö. Syftet med en sådan husrannsakan skulle vara att söka efter information i elektronisk form. I allt väsentligt skulle samma regler gälla som vid andra for- mer av husrannsakan. Husrannsakan i IT-miljö föreslogs dock kunna verkställas även via elektroniska kommunikationsnät, dvs. att åtgärden sker på distans genom att polisen t.ex. kopplar upp sig mot någon annans dator och på så sätt tar del av datalagrad infor- mation (Ds 2005:6 s. 292 ff.). Förslaget har inte lett till lagstiftning.

Riksåklagaren har inom ramen för ett särskilt tillsynsärende gett uttryck för vissa principer som bör följas om det i exempelvis en beslagtagen dator anträffas sådana uppgifter som avses i 27 kap. 2 § RB (ÅM-A 2006/1152). I ärendet hade en dator tagits i beslag vid en husrannsakan hos en brottsmisstänkt person. Vid genomgång av datorn påträffades meddelanden mellan den misstänkte och en advokat. Uppgifter från meddelandena användes sedan av åklagaren under förundersökningen i samband med förhör med den miss- tänkte. Meddelandena togs inte in i förundersökningsprotokollet.

Riksåklagaren uttalade att det finns starka åklagaretiska skäl som talar mot att elektroniska dokument används i en förundersökning då dokumenten är sådana att de i pappersform omfattats av beslagförbudet i 27 kap. 2 § RB. Vid en datorgenomgång ska därför, enligt riksåklagaren, dokument som innehåller sådan information

57 Avsnittet är hämtat från SOU 2011:45 s. 296.

122

SOU 2012:55

Bilaga 7

omedelbart släckas ned. Vidare uttalades att i de fall en pappers- utskrift skett ska denna genast förstöras. Inte heller ska sådana handlingar åberopas som bevisning. Mot bakgrund av detta anförde riksåklagaren att viss försiktighet måste iakttas vid en genomgång av en beslagtagen dator, del av en dator eller en kopierad hårddisk. Samtidigt uttalades att en misstänkt persons invändning mot att vissa elektroniskt lagrade dokument används under en förunder- sökning inte utan vidare kan godtas. Genom en hänvisning till NJA 1990 s. 537 konstaterades dock att det räcker med ett blygsamt mått av bevisning för att åklagaren ska vara skyldig att beakta en sådan invändning. Om beviskravet är uppfyllt ska enligt riks- åklagaren utredningen rörande dokumenten avslutas. Vidare anfördes att om det står klart att dokumenten fortsättningsvis inte ska användas, ska dessa inte heller tas in i förundersökningsprotokollet.

I det JK-beslut från december 2007 (dnr 6372-07-31, 6373-07- 31), som nämnts i föregående avsnitt, berörs bl.a. de riktlinjer som riksåklagaren dragit upp för genomsökningsförfarandet av vissa datorer. JK uttalade bl.a. följande.

Justitiekanslern har i och för sig inte något att invända mot Riksåkla- garens principer som de kommer till uttryck i nämnda beslut. De framstår tvärtom som kloka överväganden och ett försök till en mer formlös reglering av det rättsliga vakuum som nu får anses råda på området. Men mycket talar för att frågor av sådan vikt som det här handlar om dels regleras i bindande form, dels övervägs och beslutas – i varje fall i de övergripande delarna – av lagstiftaren. Det är sålunda enligt min mening inte tillfredsställande att frågan om skydd för källor och meddelarskydd i övrigt är beroende av åklagarens diskretionära överväganden grundade på åklagaretik enbart. Detta konstaterande innebär självfallet inte något ifrågasättande av att denna etik håller måttet. Det starka genomslag som denna sak och en annan närbesläk- tad fråga om husrannsakan på en medieredaktion nyligen har fått i den allmänna debatten visar dock enligt min mening tydligt att de starka delvis motstående intressen som här är involverade kräver en författ- ningsreglering. Det torde då böra övervägas under vilka förutsätt- ningar en dator tillhörande någon inom den skyddade krets som avses i 27 kap. 2 § RB ska få genomsökas, t.ex. om frågan om genomsökning ska prövas av allmän domstol och om rätten i så fall ska föreskriva vill- kor för genomsökningen. Vidare torde det böra övervägas om det behövs bestämmelser om övervakning på visst sätt av genomgången.

I tingsrättens avgörande att fastställa åklagarens beslut att ta ifråga- varande dator i beslag framgår att åklagaren hade för avsikt att til- lämpa riksåklagarens principer såsom de kommit till uttryck i 2006 års tillsynsärende. Det innebar bl.a. att journalisten och försvararen

123

Bilaga 7

SOU 2012:55

skulle få övervaka genomgången av materialet. Vidare skulle under- sökningen vara riktad och begränsad bl.a. genom att sökning på visst namn skulle ske. Om något dokument bedömdes innehålla uppgifter som omfattades av källskyddet skulle det genast stängas ned. Tingsrätten anförde att det var av betydelse att Åklagarmyn- digheten avsåg att göra en begränsad och riktad sökning av materi- alet i datorn. Med hänsyn till bl.a. detta gjordes bedömningen att beslutet om beslag inte stod i strid med proportionalitetsprincipen i 27 kap. 1 § tredje stycket RB, dvs. att skälen för åtgärden upp- vägde det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebar för jour- nalisten eller för något annat motstående intresse (Stockholms tingsrätts beslut 2007-10-01, mål nr B 19049-07). Hovrätten gjorde ingen annan bedömning än tingsrätten.

3.3Husrannsakan m.m.

Om det förekommer anledning att brott på vilket fängelse kan följa har förövats får husrannsakan, såvitt här är av intresse, enligt 28 kap. 1 § första stycket RB ske av hus, rum eller slutet förvarings- ställe för eftersökande av föremål som är underkastat beslag, dvs. som kan tas i beslag, eller eljest till utrönande av omständighet som kan äga betydelse för utredning om brottet. Om beslag är uteslutet till följd av t.ex. en sådan omständighet som anges i t.ex. 27 kap 2 § RB om beslagsförbud får det inte ske någon husrannsakan för att söka efter föremålet.58

I 28 kap. 3 a § RB har som nämnts proportionalitetsprincipen fastslagits i fråga om husrannsakan. Husrannsakan får alltså beslu- tas endast om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller något annat motstående intresse. Som nämnts tidigare har som exempel på en situation då intrång i ett motstående intresse kan uppkomma nämnts husrannsakan på en tidningsredaktion eller avlyssning av telefoner på en sådan redaktion och det har angetts att polis och åklagare inte får använda tvångsmedel för att komma åt uppgifter hos dem för vilka tystnadsplikt gäller enligt 3 kap. 3 andra stycket 4 och 5 TF.59 Detsamma måste anses gälla dem för vilka tystnadsplikt gäller enligt 2 kap. 3 § andra stycket 4 och 5 YGL. Innehåller t.ex. en skriftlig handling en anonymitetsskyddad uppgift som är av

58Fitger, Kommentar till rättegångsbalken.

59Jfr Fitger, Kommentar till rättegångsbalken.

124

SOU 2012:55

Bilaga 7

direkt betydelse för utredningen av brottet, får åklagaren i stället för att besluta om husrannsakan för att ta handlingen i beslag för- söka få rättens tillstånd till att få fram uppgiften vid förhör inför domstolen med den person som kan tänkas sitta inne med infor- mationen i fråga.

Förordnande om husrannsakan för eftersökande av föremål eller eljest till utrönande av omständighet som kan äga betydelse för utredning av brottet meddelas av undersökningsledaren, åklagaren eller rätten. Om husrannsakan kan antas bli av stor omfattning eller medföra synnerlig olägenhet för den hos vilken åtgärden företas, bör enligt 28 kap. 4 § första stycket RB, åtgärden inte vidtas utan rättens förordnande. Om det är fara i dröjsmål får enligt 28 kap. 5 § RB en polisman företa husrannsakan utan föregående förordnande. Fråga om husrannsakan får rätten ta upp på yrkande av undersök- ningsledaren eller åklagaren. Efter åtalet får rätten även på yrkande av målsägande eller självmant ta upp en sådan fråga.

Enligt 28 kap. 10 § RB får undersökningsledaren, åklagaren eller polisman företa undersökning även på annat ställe än i rum, hus, eller slutet förvaringsställe som avses i 28 kap. 1 § RB även om det inte är tillgängligt för allmänheten. Platser som faller in under 28 kap. 10 § RB är t.ex. gårdsplaner, fabriksområden, brädgårdar och liknande upplag samt byggnadsplatser.60 Undersökning på sådant ställe kan företas av den som leder förundersökningen eller av åkla- garen eller av polisman utan särskilt förordnande. En undersökning av nu angivet slag är inte att betrakta som husrannsakan och de förut i kapitlet upptagna bestämmelserna är inte tillämpliga.61

Förhållandet mellan reglerna om husrannsakan och meddelar- skyddet aktualiserades som nämnts inledningsvis i IB-affären och efter kravallerna i Göteborg i juni 2001. Problematiken behandla- des också av Göta hovrätt i oktober 1998.62

I det sistnämnda fallet rörde det bakomliggande ärendet miss- tänkta bedrägerier. Vissa personer hade satt in annonser i Sundsvalls tidning där de erbjöd sig att köpa bilar eller att åta sig förmedlings- uppdrag. Åklagaren begärde att tingsrätten skulle förordna om husrannsakan på tidningens redaktion till eftersökande av föremål som kan ha betydelse som bevis. Det bakomliggande syftet var att utröna vem som stod bakom bl.a. en annons som använts för att

60Fitger, Kommentar till rättegångsbalken.

61Fitger, Kommentar till rättegångsbalken.

62Beslut 1998-10-06, mål nr Ö 1423/98.

125

Bilaga 7

SOU 2012:55

begå brott. Tingsrätten biföll begäran. Tidningen överklagade beslutet med yrkande att hovrätten skulle ogilla åklagarens begäran.

Hovrätten angav att en förutsättning för att husrannsakan för eftersökande av föremål som kan ha betydelse som bevis skall få ske är att föremålet kan tas i beslag. Av 27 kap. 2 § RB jämförd med 36 kap. 5 § samma balk följer enligt hovrätten att beslag inte får ske av en skriftlig handling vars innehåll är sådant att den som innehar handlingen är underkastad tystnadsplikt enligt 3 kap. 3 § TF. Hov- rätten angav att det skulle kunna tyckas att det inte föreligger något skyddsvärt tryckfrihetsrättsligt intresse i den aktuella situationen men fann emellertid, med hänvisning till Håkan Strömberg i SvJT 1980 s. 25 ff., att huvudregeln enligt TF är att även författaren till en sådan rent kommersiell annons som utgjort led i ett bedrägeri- brott skyddas av reglerna om anonymitetsskydd. De anställda på tidningen var därmed enligt hovrätten förhindrade att yppa vem som stod bakom annonsen om inte något undantag förelåg. Hov- rätten angav att det undantag som skulle kunna vara aktuellt var 3 kap. 3 § andra stycket 5 TF.

Hovrätten anförde att i samband med ändringar av TF den åsikten har framförts att när det undantag från tystnadsplikten som skulle kunna aktualiseras förutsätter en prövning vid ett vittnesför- hör under en domstolsförhandling kan det inte komma i fråga att tillåta husrannsakan för att utröna sådana uppgifter. Med den tolk- ningen skulle åklagarens framställning enligt hovrätten lämnas utan bifall. Hovrätten angav också att en alternativ tolkning av lagtexten är att rätten vid en begäran om husrannsakan får göra en prövning av om det kan förutses att tystnadsplikten vid ett framtida vittnes- förhör skulle få vika för vittnesplikten. Hovrätten noterade att för att detta skulle ske i det förevarande fallet krävdes att det motive- rades av ett allmänt eller enskilt intresse av synnerlig vikt. Hovrät- ten ansåg att det med den restriktiva tolkning av detta begrepp som lagstiftaren gett uttryck för inte kunde anses föreligga något sådant intresse i detta fall och lämnade åklagarens framställning om hus- rannsakan utan bifall. Hovrättens beslut överklagades inte.

Om det i lag eller författning har getts avvikande bestämmelser om husrannsakan, kroppsvisitation och kroppsbesiktning gäller enligt 28 kap. 15 § RB de bestämmelserna. Avvikande bestämmelser om husrannsakan och kroppsvisitation finns bl.a. i 36 § lagen (1964:167) om unga lagöverträdare. Enligt dessa bestämmelser krävs, förutom vad som föreskrivs i 27 och 28 kap. RB, särskilda skäl för att tillgripa husrannsakan och kroppsvisitation beträffande den som

126

SOU 2012:55

Bilaga 7

är misstänkt för att ha begått brott före femton års ålder. I 20 § polislagen (1984:387) och 26 § lagen (2000:1225) om straff för smugg- ling finns också avvikande bestämmelser om husrannsakan.

3.4Editionsföreläggande

I 38 kap. 2 § RB regleras den s.k. processuella editionsplikten. Regeln avser såväl tvistemål som brottmål och innebär att den som innehar en handling som kan antas äga betydelse som bevis är skyldig att förete den. Rätten kan enligt 38 kap. 4 § RB förelägga den som är skyldig att förete en handling att göra detta. Den som framställer ett editionsyrkande skall ange vad han vill styrka med beviset och vilka handlingar yrkandet avser. Den handling det gäller skall ha ett bevisvärde för ett visst i målet aktuellt bevistema och bevisvärdet skall ha betydelse i målet.

Enligt 38 kap. 2 § andra stycket RB får befattningshavare eller annan som avses i 36 kap. 5 § RB inte förete skriftlig handling om dess innehåll kan antas vara sådant att han inte får höras som vittne om det. Part till förmån för vilken tystnadsplikten gäller är inte skyldig att förete handling som han innehar.

NJA 2003 s. 107 handlade om editionsföreläggande under för- undersökning. Det var dels fråga om det i 3 kap. 3 § andra stycket 5 TF angivna undantaget från tystnadsplikt kan tillämpas vid edi- tionsföreläggande, dels om sådant föreläggande kan ges innan någon är skäligen misstänkt för det brott förundersökningen avser. Bakgrunden var en förundersökning rörande bedrägeri. En okänd person hade i annonser införda i tidningen Göteborgs-Posten bju- dit ut begagnade lastbilar till försäljning. I vart fall en person hade svarat på annonsen och betalat in 30 000 kr till en betalningsmotta- gare i Spanien. Varken telefonnumret i annonsen eller betalnings- mottagaren hade kunnat spåras. Förundersökningen hade således inte kommit så långt att någon skäligen kunde misstänkas för brottet.

I syfte att få uppgift om annonsörens identitet begärde åklaga- ren vid tingsrätten dels vittnesförhör under förundersökning med Göteborgs-Postens ansvarige utgivare, dels editionsföreläggande mot GP avseende skriftliga handlingar rörande beställning och betal- ning av annonserna. Tingsrätten avslog åklagarens begäran om vitt- nesförhör under förundersökningen med motiveringen att det i 23 kap. 13 § RB föreskrivs att sådant förhör inte får äga rum innan

127

Bilaga 7

SOU 2012:55

förundersökningen fortskridit så långt att någon skäligen kan misstänkas för brottet. Åklagarens begäran om editionsföreläg- gande bifölls emellertid. Efter överklagande från GP ändrade hov- rätten beslutet rörande editionsföreläggande på så sätt att utläm- nandet endast skulle avse handlingarna i den del de innefattade uppgifter om författarens eller meddelarens identitet. GP överkla- gade till HD och yrkade att åklagarens begäran om editionsföreläg- gande skulle avslås. GP:s invändningar tog i huvudsak sikte på att editionsföreläggandet avsåg uppgifter för vilka tidningens anställda hade tystnadsplikt enligt 3 kap. 3 § första stycket TF och att för- hållandena inte var sådana att tystnadsplikten borde vika enligt bestämmelsens andra stycke.

HD konstaterade att det i 23 kap. 14 § andra stycket RB anges att undersökningsledare får hos rätten begära föreläggande att skriftligt bevis skall företes, att några särskilda förutsättningar inte anges i bestämmelsen och att närmare regler om editionsföreläg- gande finns i 38 kap. RB.

HD anförde vidare att till grund för utformningen av 38 kap. 2 § RB ligger uppfattningen att editionsplikten i princip bör ha samma omfattning som skyldigheten att avge muntlig utsaga om urkun- dens innehåll och konstaterade att om de i 23 kap. 13 § RB angivna kraven för vittnesförhör under förundersökning varit uppfyllda, hade sådant förhör kunnat hållas med GP:s ansvarige utgivare rörande annonsörens identitet under förutsättning att domstolen vid prövning enligt 3 kap. 3 § 2 st. 5 TF funnit att undantag från tystnadsplikten kunde göras. Det fick enligt HD anses följa av bestämmelsen i 38 kap. 2 § RB med däri gjord hänvisning till 36 kap. 5 § att domstolen, om den hade funnit förutsättningar för vitt- nesförhör föreligga, även hade kunnat bifalla ett yrkande om edi- tionsföreläggande mot GP avseende den uppgift ur en handling som ett vittnesförhör skulle ha fått avse.

HD fann emellertid att det förelåg förbud mot att hålla vitt- nesförhör när det, som i det förevarande fallet, inte finns någon som skäligen kunde misstänkas för det brott som förundersök- ningen avsåg. Något uttryckligt förbud mot editionsföreläggande i motsvarande situation finns inte. Den grundläggande tanken om att editionsplikten bör ha samma omfattning som vittnesplikten, vilken bl.a. kommer till uttryck i att editionsföreläggande inte får riktas mot den misstänkte eller någon denne närstående, ledde emellertid till slutsatsen att det även för editionsföreläggande bör vara en förutsättning att förundersökningen kommit så långt att

128

SOU 2012:55

Bilaga 7

någon är skäligen misstänkt. Åklagarens syfte att få fram identite- ten på en person som kan misstänkas ha begått det brott förunder- sökningen avser kunde således enligt HD inte uppnås genom edi- tionsföreläggande. På grund av det anförda avslogs åklagarens yrkande.

3.5Syn

I 39 kap. RB finns bestämmelser om bevismedlet syn. Syn är varje domstolens iakttagelse av föremål av visst slag för vinnande av bevisning rörande relevanta fakta i målet. Reglerna om syn kommer sällan till användning i brottmål där åklagaren i stället kan använda sig av beslag eller husrannsakan.

Syn kan komma till stånd på begäran av part eller till följd av att rätten agerat självmant (se 35 kap 6 § RB). Enligt 39 kap. 5 § RB är den som innehar föremål som lämpligen kan flyttas till rätten och som kan antas äga betydelse som bevis skyldig att tillhandahålla det för syn. Sådan skyldighet föreligger dock inte i brottmål för den misstänkte eller honom närstående. Bestämmelserna i 36 kap. 6 § RB om vittnes rätt att vägra yttra sig om omständighet som röjer att han eller honom närstående begått brottslig eller vanärande handling, om yrkeshemlighet och om enskilds personliga förhål- landen av visst slag äger enligt 39 kap. 5 § första stycket RB mot- svarande tillämpning i fråga om rätt att vägra tillhandahålla föremål för syn.

Enligt 39 kap. 5 § första stycket sista meningen RB gäller i fråga om skyldighet att förete skriftlig handling för syn vad som anges att 38 kap. 2 § om skyldighet att förete skriftligt bevis. Den först- nämnda regeln avser fall där handlingen har betydelse för t.ex. handstilsundersökning eller såvitt avser fingeravtryck och syftar till att förhindra att handlingens innehåll obehörigen avslöjas. I rätts- fallen NJA 1981 s. 791 och NJA 1992 s. 307 ansågs hänvisningen i 39 kap. 5 § första stycket sista meningen RB i fråga om skyldighet att förete skriftlig handling för syn till vad som anges i 38 kap. 2 § RB om skyldighet att förete skriftligt bevis analogt tillämplig på filmmaterial som sänts respektive delvis sänts i TV.

I NJA 1981 s. 791 var det fråga om filmupptagning av en demon- stration som sänts i TV. En deltagare i demonstrationen åtalades för brott i samband med denna. Han yrkade editionsföreläggande för Sveriges Television AB alternativt föreläggande för bolaget att för

129

Bilaga 7

SOU 2012:55

syn tillhandahålla filmmaterial bestående av delar av TV-inslag från demonstrationen. SvT bestred yrkandet under åberopande av vissa upphovsrättsliga argument samt med hänvisning till att dess upp- gift att producera program kunde äventyras om dess medarbetare kunde uppfattas som insamlare av material för bevis- och utred- ningsändamål. Tingsrätten förordnade att SvT skulle tillhandahålla filmerna för syn. Hovrätten lämnade bolagets yrkande om att beslutet skulle upphävas utan bifall.

HD ansåg i likhet med tingsrätt och hovrätt att yrkandet om föreläggande för bolaget att förete det befintliga filmmaterialet skulle prövas enligt bestämmelserna om syn i 39 kap. 5 § RB. HD ansåg också, som nämnts ovan, att hänvisningen i 39 kap. 5 § första stycket sista meningen RB i fråga om skyldighet att förete skriftlig handling för syn till vad som anges i 38 kap. 2 § RB om skyldighet att förete skriftligt bevis skulle tillämpas analogt på filmmaterialet. HD angav att det av då gällande 9 § radioansvarighetslagen och 39 kap. 5 § RB fick anses följa att hinder i princip mötte mot att film- materialet utlämnades om därigenom skulle röjas identiteten hos personer som framträtt i materialet. Vid prövning av innebörden i det i radioansvarighetslagen använda uttrycket ”framträtt i pro- gram” fann HD att det närmast avsåg personer som vidtalats att medverka. Såvitt framgick av vad som förekommit i målet innehöll inte filmmaterialet upptagningar av personer som på detta sätt framträtt. 9 § radioansvarighetslagen utgjorde därför enligt HD inte hinder mot att filmmaterialet utlämnades.

HD angav vidare att ett vidsträcktare hänsynstagande till ytt- rande- och informationsfrihetsintressena än som enligt det anförda framgick av RB:s regler saknade stöd i lag, att upphovsrättsliga aspekter inte utgjorde grund för avsteg från regleringen i RB och att inte heller vad bolaget i övrigt åberopat föranledde sådant avsteg. Bolagets besvär lämnades utan bifall.

I NJA 1992 s. 307 prövade HD frågan om utlämnande av icke publicerat TV-material. En läkare yrkade vid tingsrätten ansvar för och skadestånd av SvT för grovt förtal bestående i att det i ett pro- gram i SvT påståtts bl.a. att han gjort sig skyldig till brott. Samtal med honom förekom i en videoinspelning som delvis hade sänts i programmet. Läkaren yrkade vid tingsrätten att SvT skulle föreläg- gas förete originalinspelningen av samtalen i oklippt version. Bola- get bestred yrkandet och anförde att 9 § radioansvarighetslagen inte utgjorde något hinder mot att banden lämnades ut men att de bortklippta avsnitten var icke sänt arbetsmaterial för framställande

130

SOU 2012:55

Bilaga 7

av program, att det skulle kränka den journalistiska integriteten om utomstående fick del av sådana inspelningar och att bolaget därför av principiella skäl aldrig lämnar ut icke publicerat material. Tings- rätten förordnade att SvT skulle tillhandahålla originalbandet. Hov- rätten och HD lämnade SvT:s besvär utan bifall.

Rättsfallen har kommenterats av Åsa Lindeberg i artikeln ”TV- material som bevis i brottmål – särskilt om möjligheten att använda tvångsmedel på grundlagsskyddat material” i Juridisk Tidskrift 2002–2003 nr 4. Hon anför (s. 852):

Av de båda HD-avgörandena framgår att filmmaterial från TV-företag inte kan anses åtnjuta något skydd utöver vad som följer av tystnads- plikten och RB:s regler. Att det också saknar betydelse om materialet sänts i TV eller ej framgår av NJA 1992 s. 307. Det föreligger således ingen principiell skillnad mellan publicerat och opublicerat material. Materialets form (film, ljudband eller dokument) torde inte heller ha någon betydelse. En förutsättning för att ett utlämnande skulle vara möjligt i dessa fall, var att det rörde sig om ett närmare angivet material och att sekretesskyddet för de personer som framträtt i pro- gramavsnitten inte var i fara. Ett material som rymmer något som kan röja eller skada meddelare är skyddat och kan inte tvingas fram via edition. Om materialet inte rymmer några sådana uppgifter kan det tvingas fram, om det står någorlunda klart att det har ett bevisvärde. Båda avgörandena handlade om ansökningar från enskilda, vilket troli- gen var av stor betydelse. Enligt förarbetena skall ju vid avvägningen den aktuella uppgiften väga tyngre om den kan antas vara till fördel för den tilltalade än om motsatsen gäller. I NJA 1992 s. 307 samtyckte dessutom läkaren till utlämnandet, vilket innebar att tystnadsplikten därmed föll bort.

De frågor som aktualiseras i rättsfallen behandlas också av Persson i Exklusivitetsfrågan s. 316 ff.

3.6Hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning

I 27 kap. 18 respektive 19 §§ RB och därefter följande paragrafer finns bestämmelser om hemlig teleavlyssning respektive hemlig tele- övervakning. Hemlig teleavlyssning innebär att innehållet i tele- meddelanden som befordras eller har befordrats till eller från ett telefonnummer, en kod eller en annan teleadress i hemlighet avlyss- nas eller spelas in med tekniskt hjälpmedel. Med telemeddelande avses bl.a. telefon- och telefax-trafik, e-posttrafik och förmedling via hemsidor, nyhetsgrupper och chatkanaler. Hemlig teleavlyss- ning får användas vid förundersökning angående brott för vilket

131

Bilaga 7

SOU 2012:55

inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år, angående försök, förberedelse eller stämpling till sådant brott, om sådan gärning är straffbelagd, samt angående annat brott om det kan antas att brottets straffvärde överstiger fängelse i två år.

Hemlig teleövervakning avser inte innehållet i telemeddelanden utan innebär att uppgifter i hemlighet hämtas in om telemeddelan- den som befordras eller har befordrats till eller från en viss tele- adress. Vad som hämtas in är uppgifter om till eller från vilka tele- adresser den övervakade adressen sänder respektive mottar meddelanden, när detta sker och hur lång tid det tar. Hemlig teleövervakning kan också bestå i att telemeddelanden hindras att nå fram. Hemlig teleövervakning får användas vid förundersökning angående brott för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i sex månader, angående dataintrång, barnpornografibrott som inte är ringa, visst brott enligt narkotikastrafflagen, visst brott enligt lagen om straff för varusmuggling samt angående, försök, förberedelse och stämpling till sådant brott om sådan gärning är straffbelagd.

Hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning får ske endast om någon är skäligen misstänkt för brottet och åtgärden är av synnerlig vikt för utredningen. Särskilda krav på anknytning till den misstänkte ställs också på den teleadress som skall avlyssnas eller övervakas. Fråga om tillstånd till hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning prövas av rätten. Offentligt ombud skall bevaka enskildas integritetsintressen i sådana ärenden.

I 27 kap. 22 § RB anges att hemlig teleavlyssning inte får ske av telemeddelande mellan den misstänkte och hans försvarare. Om det framkommer under avlyssningen att det är fråga om ett sådant meddelande skall avlyssningen avbrytas. I den mån upptagningar och uppteckningar omfattas av förbudet skall de omedelbart för- störas.

Det är uppenbart att hemlig teleavlyssning kan innebära ett röjande av identiteten hos meddelare eller annan medverkande till publicering i grundlagsskyddat medium som har rätt att vara ano- nym. Även hemlig teleövervakning kan innebära risker i detta hän- seende. Till skydd för anonymitetsintresset lagfästes proportiona- litetsprincipen i 27 kap. 1 § tredje stycket RB samtidigt som reg- lerna om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning inför- des år 1989. Regeln innebär att tvångsmedel enligt 27 kap. RB (beslag, postkontroll, hemlig teleavlyssning och hemlig teleöver- vakning) får beslutas endast om skälen för åtgärden uppväger det

132

SOU 2012:55

Bilaga 7

intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller något annat motstående intresse.

Som nämnts tidigare avses med termen motstående intresse enligt föredragande statsrådet förutom direkta följder för den som utsätts för tvångsmedlet, även indirekta verkningar, t.ex. intrång i tredje mans skyddade intressen. Som exempel på situationer där sådana indirekta effekter kan uppstå nämndes husrannsakan på en tidningsredaktion eller avlyssning av telefoner på en sådan redak- tion. Det angavs att hemlig teleavlyssning ter sig särskilt allvarlig om den används på anknytningar till tidningsföretag eller andra massmedieföretag. Följderna för flödet av meddelanden till de nyhetsförmedlande organen skulle i sådana fall enligt föredragande statsrådet kunna bli mycket allvarliga. Hon anförde att utrymmet för t.ex. hemlig teleavlyssning av ett massmedieföretag därför torde bli mycket begränsat men att det ändå inte kunde uteslutas att tvångsmedel undantagsvis måste tillgripas också där.63

3.7Hemlig kameraövervakning

Hemlig kameraövervakning regleras i den särskilda tidsbegränsade lagen (1995:1506) om hemlig kameraövervakning. Efter den senaste förlängningen av giltighetstiden gäller lagen till utgången av år 2007. I Ds 2007:2 Frågan om fortsatt giltighet av 1952 års tvångs- medelslag och lagen om hemlig kameraövervakning föreslås bl.a. att bestämmelserna i lagen om hemlig kameraövervakning ges obe- gränsad giltighetstid och att de med oförändrat innehåll överförs till de allmänna tvångsmedelsbestämmelserna i 27 kap. RB. Prome- morian bereds för närvarande i justitiedepartementet.

Hemlig kameraövervakning innebär att fjärrstyrda TV-kameror, andra optisk-elektroniska instrument eller därmed jämförbara utrustningar används för optisk personövervakning vid förunder- sökning i brottmål, utan att upplysning om övervakningen lämnas. Hemlig kameraövervakning får användas vid förundersökning angående brott för vilket inte är förskrivet lindrigare straff än fäng- else två år, angående försök, förberedelse eller stämpling till sådant brott, om sådan gärning är straffbelagd, samt angående annat brott om det kan antas att brottets straffvärde överstiger fängelse i två år. För att hemlig kameraövervakning skall få användas krävs att någon är skäligen misstänkt för brottet, att åtgärden är av synnerlig vikt

63 Prop. 1988/89:124 s. 28.

133

Bilaga 7

SOU 2012:55

för utredningen samt att skälen för åtgärden uppväger det men som den medför för den misstänkte eller något annat motstående intresse. Åtgärden får endast avse sådan plats där den misstänkte kan antas komma att uppehålla sig.

I 3 a § anges att om det inte finns någon som är skäligen miss- tänkt får hemlig kameraövervakning användas för att övervaka den plats där brottet har begåtts eller en nära omgivning till denna plats. Sådan kameraövervakning får ske endast om syftet är att fastställa vem som skäligen kan misstänkas för brottet.

Hemlig kameraövervakning får användas endast efter tillstånd av rätten.

Upptagningar som gjorts vid hemlig kameraövervakning skall förstöras omedelbart efter granskning om de saknar betydelse från brottsutredningssynpunkt. I de delar de är av sådan betydelse skall de bevaras tills förundersökningen läggs ned eller avslutas eller, om åtal väcks, tills målet slutligt avgjorts. I de delar upptagningarna är av betydelse för att förhindra brott skall de bevaras så länge de behövs för att förhindra brottet.

I förarbetena till lagen (prop. 1995/96:85, bet. 1995/96:JuU11) berörs inte förhållandet till meddelarskyddet enligt TF och YGL.

3.8Andra lagar med regler om hemliga tvångsmedel

1952 års tvångsmedelslag

Lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål, 1952 års tvångsmedelslag, innehåller tilläggs- och undan- tagsbestämmelser till den grundläggande regleringen i rättegångs- balken i fråga om straffprocessuella tvångsmedel. I likhet med lagen om hemlig kameraövervakning har 1952 års tvångsmedelslag alltifrån tillkomsten varit tidsbegränsad. Den gäller nu till utgången av år 2007.

1952 års tvångsmedelslag gäller vid förundersökning om brott som ansetts vara särskilt allvarliga för landets säkerhet. Lagen omfattar vissa allmänfarliga brott, t.ex. sabotage och grovt sabo- tage. Vidare omfattas mordbrand, grov mordbrand, allmänfarlig ödeläggelse, kapning, sjö- eller luftfartssabotage samt flygplatssa- botage om något av dessa brott innefattar sabotage. Därutöver omfattar lagen dels vissa högmålsbrott som uppror och olovlig kårverksamhet, dels vissa brott mot rikets säkerhet, t.ex. spioneri.

134

SOU 2012:55

Bilaga 7

Från och med den 1 juli 2003 omfattas även terroristbrott (prop. 2002/03:38, bet. 2002/03:JuU12). Lagen gäller också försök, förbe- redelse och stämpling till dessa brott, om sådan gärning är straffbar.

Lagen ger utvidgade möjligheter att använda bl.a. tvångsmedlen postkontroll, hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning. I Ds 2007:2 föreslås lagen få obestämd giltighetstid.

Lagen om särskild utlänningskontroll

I lagen (1991:572) om särskild utlänningskontroll finns bestäm- melser om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning. Bland annat dessa tvångsmedel får användas om det är av betydelse för att utröna om utlänningen eller en organisation eller grupp som han tillhör eller verkar för, planlägger eller förbereder terroristbrott enligt 2 § lagen (2003:48) om straff för terroristbrott (19 och 20 §§). Som förutsättning gäller att det finns synnerliga skäl för åtgärden. Tillstånd att använda tvångsmedlet skall enligt 21 § gälla för en viss tid som inte överstiger en månad. Frågan om tillstånd prövas av Stockholms tingsrätt på yrkande av Säkerhetspolisen eller en polismyndighet.

3.9Lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål

I lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp finns bestämmel- ser om i vilka fall straffprocessuella tvångsmedel kan aktualiseras i Sverige efter ansökan från annan stat. Den allmänna principen är att rättslig hjälp endast får lämnas under samma förutsättningar som en motsvarande åtgärd får vidtas i en svensk förundersökning eller rättegång. I lagen kan dock finnas avvikande regler t.ex. om pröv- ning av beslag (4 kap. 16 §). I samband med att 2000 års konvent- ion om ömsesidig rättshjälp i brottmål mellan EU:s medlemsstater genomfördes i svensk rätt infördes två nya former av rättslig hjälp i lagen, nämligen tekniskt bistånd med hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning samt tillstånd till gränsöverskridande hem- lig teleavlyssning och teleövervakning. Dessa former av rättslig hjälp regleras direkt i lagen.

Det kan noteras att lagens förhållande till TF och YGL berördes i förarbetena. Det angavs64 att rättslig hjälp på TF:s och YGL:s

64 Prop. 1999/2000:61 s. 73.

135

Bilaga 7

SOU 2012:55

områden inte borde omfattas av lagen, att ingripanden mot grund- lagsskyddade medier endast kan ske i de fall och den ordning som föreskrivs i TF och YGL och att om det i ett ärende om rättslig hjälp förekommer misstanke om tryck- eller yttrandefrihetsbrott i Sverige skall ärendet handläggas av JK som kan besluta att inleda en svensk förundersökning enligt den ordning som föreskrivs i dessa grundlagar. Uttalandena tar sikte på den situationen att åtgärden är ett led i beivrandet av missbruk av tryck- eller yttrandefriheten och inte på den situationen att åtgärden är ett led i beivrandet av annat brott men kan komma i konflikt med delar av skyddet för tryck- och yttrandefriheten, t.ex. rätten till anonymitet.

3.10Tvångsåtgärder i beskattningsförfarandet

Lagen (1994:466) om särskilda tvångsåtgärder i beskattningsförfa- randet ersatte bevissäkringslagen (1975:1027) för skatte- och avgifts- processen. I 6–9 §§ finns regler om eftersökande och omhänder- tagande av handlingar. Beslut om eftersökande och omhänder- tagande fattas som huvudregel av länsrätten på ansökan av gransk- ningsledare (14 §). På den enskildes begäran omfattas inte handling som inte får tas i beslag enligt 27 kap. 2 § RB och inte heller handling med ett betydande skyddsintresse, om dess innehåll på grund av särskilda omständigheter inte bör komma till annans kännedom (16 §). Handling av det sistnämnda slaget får dock undantas endast om dess skyddsintresse är större än dess betydelse för kontrollen. I 4 § anges att beslut om åtgärd enligt lagen får fat- tas endast om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som den innebär för den enskilde.

3.11Utsökningsbalken

I 2 kap. 15–17 §§ UB finns bestämmelser om kronofogdemyndig- hetens möjligheter att använda vissa tvångsmedel. I 2 kap. 17 § första stycket UB anges att hus, rum eller förvaringsställe får genomsökas vid förrättning, om det behövs för att verkställighet skall kunna ske. Enligt andra stycket får förrättningsmannen låta öppna lås eller bereda sig tillträde på annat sätt, om han behöver tillträde till utrymme som är tillslutet. Han får dock inte bereda sig tillträde till bostad i innehavarens frånvaro annat än om underrät-

136

SOU 2012:55

Bilaga 7

telse om tiden för förrättningen har sänts till innehavaren med posten eller lämnats på annat lämpligt sätt och det kan antas att denne håller sig undan eller om eljest särskilda skäl föreligger. Sär- skilda skäl kan vara att innehavaren av bostaden trots anmaning inte har hört av sig, att förrättningen är brådskande eller att utmät- ningsgäldenär eller annan uppenbart söker sabotera verkställig- heten. Tredje stycket medger att förrättningsmannen också i övrigt använder tvång för att genomföra förrättningen i den mån det kan anses befogat med hänsyn till omständigheterna.

4 Frågans tidigare behandling

Frågan om förhållandet mellan meddelarskyddet enligt TF och reglerna i vanlig lag om straffprocessuella tvångsmedel m.m. som kan innebära risk för röjande av skyddade uppgifter har behandlats tidigare. Här lämnas en kort redogörelse för de senaste av dessa arbeten.

Som framgått i det föregående fick tystnadspliktsregeln i 3 kap. 3 § TF sin nuvarande utformning genom prop. 1975/76:204 och prop. 1990/91:64. Prop. 1975/76:204 byggde på Massmedieutred- ningens (MMU) förslag. Kretsen som har tystnadsplikt utvidgades och villkoren för att tystnadsplikt skall vika för vittnesplikt skärp- tes, samtidigt infördes det straffsanktionerade efterforskningsför- budet i 3 kap. 4 § TF. Genom prop. 1990/91:64 infördes erinran i 3 kap. 3 § sista stycket TF om att rätten vid förhör skall vaka över att frågor inte ställs som kan inkräkta på tystnadsplikten utöver vad som är medgivet.

MMU föreslog inte några direkta grundlagsbestämmelser till skydd för rätten till anonymitet vid beslag, husrannsakan eller andra tvångsåtgärder men förordade en regel i grundlag som hänvisade till bestämmelser i ämnet i vanlig lag (SOU 1975:49 s. 27). I propo- sitionen (prop. 1975/76:204 s. 111) angav departementschefen att föreskrifter om förhållandet mellan anonymitetsskyddet och tvångs- medelsregleringen är ett viktigt moment i anonymitetsrätten, att sådana föreskrifter inte borde tas upp i grundlag och att en hän- visning i grundlag till sådan lagstiftning borde anstå tills den hade beslutats. Propositionen beslutades den 25 mars 1976. I juni samma år lämnade utredningen om anonymitetsskydd vid beslag och husrann- sakan betänkandet Anonymitet och tvångsmedel (SOU 1976:36). Utredningen föreslog att 27–28 kap. RB om beslag respektive

137

Bilaga 7

SOU 2012:55

husrannsakan skulle kompletteras med regler till skydd för anonymitetsintresset. De nya bestämmelserna anslöt nära till 3 kap. 3 § TF och innebar att särskilda förutsättningar skulle gälla för beslag och husrannsakan i anonymitetsfallen, att åtgärden i dessa fall som regel skulle prövas av domstol, att anonymitetsintresset skulle bevakas av en särskild företrädare (anonymitetsombud) och att vissa regler skulle gälla för förfarandet. Förslaget ledde inte till lagstiftning.

Erinran om att den som har tystnadsplikt enligt 3 kap. 3 § TF eller 2 kap. 3 § YGL får höras som vittne endast i den mån det framgår av dessa §§ infördes som nämnts i 36 kap. 5 § sjätte stycket RB genom prop. 1977/78:62 efter påpekande från Lagrådet. Det sades i propositionen inget om hur tystnadsplikten enligt TF skulle tillämpas i fråga om beslag (27 kap. 2 § RB), skriftligt bevis (38 kap. 2 § RB), husrannsakan för eftersökande av föremål som är under- kastat beslag (28 kap. 1 § RB) eller syn av skriftlig handling (39 kap. 2 § RB med hänvisning till 38 kap. 2 § samma balk, jfr NJA 1981 s. 791 som innebär att hänvisningen beträffande skriftlig handling i 39 kap. 5 § första stycket RB till 38 kap. 2 § samma balk skall tillämpas analogt på videoupptagningar varigenom även 36 kap. 5 § blir tillämplig). Genom införandet av erinran om tystnads- plikt enligt grundlagarna i 36 kap. 5 § RB påverkades en mängd regler och institut i RB. Regeln i 36 kap. 5 § RB är ju en grundregel till vilken det hänvisas i en rad lagrum (jfr. Persson Exklusivitets- frågan s. 318).

Tvångsmedelskommittén lämnade i sitt slutbetänkande Tvångs- medel – anonymitet – integritet, SOU 1984:54, förslag till en s.k. baslag om tvångsmedel. Lagen skulle gälla för de slag av tvångsme- delsanvändning som syftar till att få del av muntliga eller skriftliga uppgifter eller som har ett annat syfte men som kan få till bieffekt att uppgifter kommer till en myndighets kännedom. Lagen skulle reglera två huvudfrågor, dels skydd för vissa uppgifter, bl.a. det tryckfrihetsrättsliga skyddet för anonymitet, dels hanteringen av uppgifter som framkommer under tvångsmedelsanvändning, bl.a. överskottsinformation. Ändamåls-, behovs- och proportionalitets- grundsatserna lagfästes genom lagen.

I fråga om anonymitetsskyddet innebar lagförslaget i korthet följande. I en paragraf anges vilka uppgifter som skall skyddas enligt lagen. Det är bl.a. fråga om vem som är en sådan person som var tillförsäkrad anonymitet enligt TF. Enligt lagförslaget skall vid all tvångsmedelsanvändning uppmärksamhet ägnas åt om förfaran-

138

SOU 2012:55

Bilaga 7

det kan medföra röjande av skyddad uppgift. Intresset av skydd för uppgiften skall vägas mot det intresse som ligger till grund för tvångsmedelsanvändningen. Intresset av skydd för anonymitets- skyddad uppgift skall därvid tillmätas synnerlig vikt och för att tvångsmedelsanvändning skall ges företräde torde enligt kommit- tén normalt krävas att det rör sig om ett brott för vilket är före- skrivet fängelse i minst två år. Avgörandet av om det kan antas att uppgift som skall skyddas kommer att röjas skall enligt förslaget ligga hos den myndighet som överväger att använda tvångsmedel. Om ett röjande kan antas ske skall beslut i frågan undantagslöst fattas av domstol. Inte i något fall får interimistiska beslut fattas av myndigheten. Om man då tvångsåtgärden beslutas inser att risk för röjande finns men väljer att ändå använda tvångsmedlet skall före- skrifter som förebygger röjande ges i beslutet. Om det framkom- mer nya omständigheter som tyder på att även andra uppgifter kan komma att röjas än sådana som tidigare varit i fråga skall verkstäl- ligheten ställas in och ny domstolsprövning ske. Försegling och liknande åtgärder som inte kan medföra röjande får dock vidtas för att förhindra att material undanhålls eller förstörs. För att ytterli- gare förstärka skyddet för uppgifter föreslogs även inrättande av offentliga ombud som skulle kunna medverka vid domstolspröv- ningen och verkställigheten.

Förslaget ledde inte till lagstiftning. Proportionalitetsprincipen lagfästes dock år 1989 (se nedan) och systemet med offentliga ombud i ärenden om tillstånd till hemlig teleavlyssning och hemlig kameraövervakning infördes år 2004. Den 1 juli 2005 infördes också regler om överskottsinformation i ärenden rörande hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning (27 kap. 23 a och 24 §§ RB), hemlig kameraövervakning (6 a och 7 §§ lagen 1995:1506 om hemlig kameraövervakning) och särskild utlänningskontroll (21 a och 22 §§ lagen 1991:572 om särskild utlänningskontroll).

Lagfästande av proportionalitetsprincipen år 1989 (SFS 1989:650, prop. 1988/89:124, JuU25, rskr. 313) innebar som framgått i det föregående att principen infördes i 24 kap. 1 § tredje stycket RB (häktning), 25 kap. 1 § tredje stycket RB (reseförbud och anmäl- ningsskyldighet), 26 kap. 1 § andra stycket RB (kvarstad), 27 kap. 1 § tredje stycket RB (beslag, postkontroll, hemlig teleavlyssning, hemlig teleövervakning) och 28 kap. 3 a § RB (husrannsakan). Som nämnts angav departementschefen därvid (a. prop. s. 35) att direkt efterforskning genom användning av tvångsmedel var utesluten och att proportionalitetsprincipen gav ett tillräckligt skydd i bieffekts-

139

Bilaga 7

SOU 2012:55

fallen, dvs. vid obehörigt röjande av uppgifter som inte är direkt efterforskade vid tvångsmedelsanvändningen.

5 Aktuella lagförslag och utredningar

5.1Signalspaning

Den 12 mars 2007 lämnades den omdiskuterade propositionen 2006/07:63 En anpassad försvarsunderrättelseverksamhet till riks- dagen. I propositionen behandlas dels förslag till ändringar i lagen (2000:130) om försvarsunderrättelseverksamhet, dels förslag till en ny lag om signalspaning i försvarsunderrättelseverksamhet som berör den signalspaning som får bedrivas av Försvarets radioanstalt (FRA). Den underrättelseinhämtning i form av signalspaning som FRA bedriver har tidigare varit oreglerad och vilat på principen att etern är fri. Den tekniska utvecklingen har inneburit att den information som förut kunde infångas genom signalspaning i etern nu i hög grad sänds via tråd eller kabel. FRA har uppgett65 att 98 procent av trafiken till och från Sverige går i kabel. Mot denna bak- grund har det ansetts finnas skäl att överväga en reglering som låter signalspaningen omfatta även trådbunden kommunikation.

I fråga om lagen om försvarsunderrättelseverksamhet innebär förslagen bl.a. att mandatet för försvarsunderrättelseverksamheten ändras från ”yttre militära hot” till ”yttre hot”, att det uttryckligen anges att verksamheten endast får avse utländska förhållanden samt att gränsdragningen mellan polisiär verksamhet och försvarsunder- rättelseverksamhet förtydligas.

Enligt förslaget till ny lag om signalspaning i försvarsunderrät- telseverksamhet får signalspaningsmyndigheten i försvarsunder- rättelseverksamhet enligt lagen (2000:130) om försvarsunderrättel- severksamhet inhämta signaler i elektronisk form vid signalspaning i etern och i tråd. Inhämtning i tråd skall ske automatiserat och får endast avse signaler som identifierats genom sökbegrepp. Signal- spaning sker efter inriktning från regeringen eller berörda myndig- heter. En inriktning av signalspaningen får inte avse endast en viss fysisk person. Ett särskilt tillståndsförfarande föreslås för myndig- heternas inriktningar. Underrättelser med uppgifter som inhämtats enligt lagen skall rapporteras till berörda myndigheter i enlighet med vad som föreskrivs i lagen (2000:130) om försvarsunderrättel-

65 SOU 2003:32 s. 129.

140

SOU 2012:55

Bilaga 7

severksamhet. I 7 § i den föreslagna lagen anges att upptagning eller uppteckning av uppgifter som inhämtats enligt lagen skall förstöras omgående om innehållet avser uppgifter för vilka tystnadsplikt gäller enligt 3 kap. 3 § TF eller 2 kap. 3 § YGL eller som omfattas av efterforskningsförbudet i 3 kap. 4 § TF eller 2 kap. 4 § YGL. De sökbegrepp som skall användas, liksom att förstöring och rapporte- ring sker i enlighet med lagens bestämmelser skall kontrolleras i särskild ordning. Den myndighet som kontrollerar verksamheten föreslås få möjlighet att besluta att inhämtning skall upphöra och inhämtat material förstöras. Ett integritetsskyddsråd inrättas också.

Vid behandlingen av reglerna om att vissa upptagningar och uppteckningar skall förstöras anförs i propositionen följande angå- ende relationen till tryck- och yttrandefriheten66:

En viktig utgångspunkt är vidare att regler om signalspaning inte får strida mot det skydd för meddelarfriheten som gäller enligt tryckfri- hetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen. Även om signalspa- ningen inte riktas mot personer som är verksamma på massmedieom- rådet kommer det inte att gå att helt undvika risken för att exempelvis ett meddelande mellan en journalist och en meddelare inhämtas. Ano- nymitetsskyddet som garanteras genom journalistens tystnadsplikt bryts då igenom. En upptagning eller uppteckning kan också innefatta ett brott mot det s.k. efterforskningsförbudet. Det ideala skulle vara om inhämtning som berörde massmedieområdet förbjöds. Vid auto- matiserad inhämtning är det dock inte möjligt att upprätthålla ett sådant förbud. Av praktiska och tekniska skäl kan det inte heller krä- vas att inhämtningen omedelbart skall avbrytas. Problemet kan inte lösas på annat sätt än genom en föreskrift om att upptagningar eller uppteckningar som står i konflikt med tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen omedelbart skall förstöras…

När det gäller sådana upptagningar eller uppteckningar som berör det grundlagsskyddade området kan det naturligtvis förekomma att innehållet är sådant att det i och för sig är av intresse för försvars- underrättelseverksamheten. Detta saknar dock betydelse när det gäller tillämpningen av den föreslagna bestämmelsen; en sådan upptagning eller uppteckning skall förstöras så snart det har konstaterats att den är av sådant slag som anges i bestämmelsen, innehållet i det som omfattas av grundlagsskyddet saknar därvid all betydelse…

Regeringen delar inte Tidningsutgivarnas bedömning att det före- slagna systemet skulle kräva grundlagsreglering. Enbart den omstän- digheten att informationen inhämtas kan nämligen inte anses innebära ett brott mot anonymitetsskyddet och efterforskningsförbudet om inte något sådant syfte föreligger…

Regeringens uppfattning är sammanfattningsvis att genom försla- get tillgodoses anonymitetsskyddet och meddelarfriheten på ett sätt

66 Prop. 2006/07:63 s. 105 ff.

141

Bilaga 7

SOU 2012:55

som, vilket också Justitiekanslern anfört, får anses godtagbart med hänsyn till den intresseavvägning som är nödvändig.

Förslaget trädde i kraft den 1 januari 2009 men reviderades i prop. 2008/09:201 efter bl.a. påtryckningar från allmänheten. Det nya lagförslaget trädde i kraft den 1 dec 2009.

5.2Buggning

I propositionen 2005/06:178 Hemlig rumsavlyssning föreslog rege- ringen att hemlig rumsavlyssning (”buggning”) skall införas som ett nytt hemligt tvångsmedel genom en särskild tidsbegränsad lag. Lagen föreslogs träda i kraft den 1 juli 2006 och gälla till och med den 30 juni 2009. Den 31 maj 2006 beslöt riksdagen att lagförslaget skulle hänvisas till justitieutskottet för att där vila i minst tolv månader från den 29 maj 2006.67 Efter att lagförslaget hade vilat utkom justitieutskottet med ett betänkande 2007/08:JuU3. Lagen (2007:978) om hemlig rumsavlyssning trädde i kraft den 1 januari 2008 och gäller fram till 31 december 2013.

Med hemlig rumsavlyssning avses att tal i enrum, samtal mellan andra eller förhandlingar vid sammanträde eller annan samman- komst som allmänheten inte har tillträde till i hemlighet avlyssnas eller tas upp genom ett tekniskt hjälpmedel för återgivning av ljud. Hemlig rumsavlyssning skall enligt förslaget få användas vid förun- dersökning avseende brott som har ett minimistraff om fängelse i minst fyra år. Hemlig rumsavlyssning skall också få användas vid förundersökning angående vissa andra brott som räknas upp i lag- texten under förutsättning att straffvärdet kan antas överstiga fäng- else i fyra år.

Hemlig rumsavlyssning skall endast få avse en plats där det finns särskild anledning att anta att den misstänkte kommer att uppehålla sig. Enligt förslaget gäller ett absolut förbud mot att avlyssna vissa platser. Det gäller dels en sådan plats som stadigvarande används eller är särskilt avsedd att användas för verksamhet som bedrivs av advokater, läkare, tandläkare, barnmorskor, sjuksköterskor, psy- kologer, psykoterapeuter eller familjerådgivare, dels sådana platser som används för bikt eller enskild själavård. Enligt 4 § andra stycket 1 får hemlig rumsavlyssning inte heller avse en sådan plats som stadigvarande används eller är särskilt avsedd att användas för

67 Bet. 2005/06: JuU26, rskr. 2005/06:320.

142

SOU 2012:55

Bilaga 7

verksamhet för vilken tystnadsplikt gäller enligt 3 kap. 3 § TF eller 2 kap. 3 § YGL, t.ex. massmedieredaktioner. Enligt sista stycket i samma paragraf gäller detta förbud dock inte om det finns synner- lig anledning att anta att platsen används för ett sådant brott som avses i lagen.

Enligt 5 § i den föreslagna lagen får hemlig rumsavlyssning inte avse samtal eller annat tal där någon som yttrar sig inte skulle ha kunnat höras som vittne om det som framkommit på grund av bestämmelserna i 36 kap. 5 § andra – sjätte styckena RB. Det inne- bär att bl.a. samtal mellan försvarare och den misstänkte, bikt och enskild själavård och samtal, där enligt TF eller YGL någon som talar inte får avslöja sin källa, inte får avlyssnas. Om det under rumsavlyssningen framgår att det är fråga om sådant tal som inte får avlyssnas skall avlyssningen omedelbart avbrytas. En upptag- ning eller uppteckning som innehåller sådant som inte får avlyssnas skall i dessa delar omedelbart förstöras.

För användning av hemlig rumsavlyssning krävs enligt förslaget att allmän domstol lämnar tillstånd. Offentliga ombud skall delta i sådana tillståndsärenden. Tillstånd till hemlig rumsavlyssning skall få lämnas endast om någon är skäligen misstänkt för ett sådant brott som avses i lagen, åtgärden är av synnerlig vikt för utred- ningen samt skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär.

Förslaget innebär att internationell rättslig hjälp enligt lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål skall kunna lämnas i form av hemlig rumsavlyssning.

Angående möjligheten att avlyssna bl.a. massmedieredaktioner anfördes i propositionen i huvudsak följande (prop. 2005/06:178 s. 66 f.):

Intresset av att upprätthålla ett starkt skydd för den personliga integriteten talar för att i så stor utsträckning som möjligt undanta platser där det typiskt sett förekommer integritetskänslig information. Enligt vår mening kan det emellertid inte uteslutas att grovt kriminella i vissa fall anpassar sin verksamhet efter sådana undantag i lagstift- ningen. Det skulle kunna påtagligt minska tvångsmedlets effektivitet och till och med kunna uppfattas som stötande om det föreskrivna skyddet för vissa platser utnyttjas för att begå mycket allvarliga brott. Ett exempel på det är en lokal som stadigvarande används av en grupp politiska extremister för att framställa cd-skivor. Hemlig rumsavlyss- ning av en sådan lokal kommer, med vårt förslag, som huvudregel inte att vara tillåten, eftersom det är en sådan plats där uppgifter som omfattas av meddelarskyddet regelmässigt förekommer (jfr 36 kap. 5 §

143

Bilaga 7

SOU 2012:55

sjätte stycket rättegångsbalken). Skulle platsen användas för brott som kan föranleda hemlig rumsavlyssning, t.ex. förberedelse till mord eller omfattande narkotikaförsäljning, är det emellertid inte rimligt att hemlig rumsavlyssning inte skall kunna äga rum. För att hemlig rums- avlyssning skall komma ifråga bör det dock föreligga en hög grad av sannolikhet för att det på platsen begås brott av sådant slag som får föranleda hemlig rumsavlyssning…

Tillstånd till hemlig rumsavlyssning, när det gäller platser där upp- gifter som omfattas av meddelarskyddet regelmässigt förekommer, bör således få meddelas endast om det finns omständigheter som påtagligt visar att polisen med fog kan förvänta sig att det där förekommer sådan brottslig verksamhet som kan föranleda hemlig rumsavlyssning.

Vårt förslag innebär således att massmedieredaktioner som huvud- regel undantas från tillämpningsområdet för reglerna om hemlig rums- avlyssning. Som Lagrådet påpekade i sitt yttrande över lagrådsremissen Hemlig avlyssning m.m. måste användningen av hemlig rumsavlyss- ning också vara förenlig med efterforskningsförbudet i 3 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen respektive 2 kap. 4 § yttrandefrihetsgrundla- gen. Om hemlig rumsavlyssning med stöd av undantagsregeln skulle tillåtas på en sådan plats, innebär detta givetvis inte att bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen om t.ex. förbud mot censur och andra hindrande åtgärder kan åsidosättas. Detta grundlagsskydd skall alltså beaktas vid verkställigheten på samma sätt som skulle ske i dag om tillstånd skulle ges till husrannsa- kan på en massmedieredaktion. Det kan inte anses föreligga något behov av att i den nya lagen om hemlig rumsavlyssning särskilt hänvisa till efterforskningsförbudet, såsom Lagrådet förespråkade i sitt ytt- rande över lagrådsremissen Hemlig avlyssning m.m.

Som framgår av det följande innebär vårt förslag att uppgifter som åtnjuter skydd enligt grundlagarna och som framförs i samtal inte skall få avlyssnas genom hemlig rumsavlyssning.

Angående regeln i 5 § om att hemlig rumsavlyssning inte får avse visst tal angavs i propositionen bl.a. följande (a. prop. s. 103):

Paragrafen innebär inte någon skyldighet för polisen att alltid lyssna i realtid. Däremot innebär den en skyldighet för polismyndigheten att se till att de samtal som på detta sätt har tagits upp på band eller annan teknisk upptagning, inte vidare lyssnas av utan i stället omedelbart för- störs. Exempel på när paragrafen kan bli tillämplig är om den miss- tänktes bostad avlyssnas och den misstänkte där för ett samtal med en journalist inför en artikel som denne skall skriva…

Konstitutionsutskottet gjorde i sitt yttrande över förslaget ett antal överväganden beträffande förhållandet till grundläggande fri- och rättigheter men avstod från att ta ställning. Utskottet angav att avvägningarna borde göras i samband med justitieutskottets bered-

144

SOU 2012:55

Bilaga 7

ning av ärendet. Justitieutskottet ansåg att lagförslagen såvitt avsåg undantagen från avlyssning väl balanserade intresset av en effektiv bekämpning av de grövsta brotten mot intresset av att freda den personliga sfären och de grundlagsskyddade rättigheterna. Utskot- tet tillstyrkte lagförslaget.68

Som nämnts ovan trädde lagen (2007:978) om hemlig rumsav- lyssning i kraft den 1 januari 2008 och gäller fram till 31 december 2013.

5.3Preventiva tvångsmedel

I propositionen 2005/06:177 Åtgärder för att förhindra vissa sär- skilt allvarliga brott föreslog regeringen att de brottsbekämpande myndigheterna genom en särskild lag ges möjlighet att använda hemlig teleavlyssning, hemlig teleövervakning, hemlig kameraöver- vakning och postkontroll för att förhindra vissa särskilt allvarliga brott. Den 31 maj 2006 beslöt riksdagen att lagförslaget skulle hän- visas till justitieutskottet för att där vila i minst tolv månader från den 29 maj 2006.69

Tillstånd till tvångsmedelsanvändning skall enligt förslaget kunna meddelas, om det med hänsyn till omständigheterna finns anled- ning att anta att en person kommer att utöva allvarlig brottslig verksamhet som innefattar en i lagen särskilt angiven gärning. De gärningar som särskilt anges är vissa högmålsbrott, brott mot rikets säkerhet, allmänfarliga brott och terroristbrott, dvs. den brottslig- het som Säkerhetspolisen enligt gällande ansvars- och uppgiftsför- delning inom polisen har att bekämpa. Vidare anges vissa andra mycket allvarliga brott såsom mord och människorov, dvs. brott som den öppna polisen skall bekämpa. De aktuella tvångsmedlen skall få användas för att förhindra även dessa brott, om det finns anledning att anta att avsikten med brottet är att förmå offentliga organ eller den som yrkesmässigt bedriver nyhetsförmedling eller annan journalistik att vidta eller avstå från att vidta en åtgärd eller att hämnas en åtgärd.

Allmän domstol skall lämna tillstånd till åtgärden och offentliga ombud skall delta i sådana tillståndsärenden. Tillstånd skall få läm- nas endast om det är av synnerlig vikt för att förhindra den brotts- liga verksamheten och skälen för åtgärden uppväger det intrång

68Bet. 2005/06:JuU26.

69Bet 2005/06: JuU30, rsk. 2005/06:321.

145

Bilaga 7

SOU 2012:55

eller men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller något annat motstående intresse. Enligt 11 § i förslaget får hemlig teleavlyssning inte ske av telefonsamtal eller andra telemeddelanden mellan den som är misstänkt för något brott och hans försvarare. Om det framkommer under avlyssningen att det är fråga om ett sådant samtal eller meddelande skall avlyssningen avbrytas och upptagningar och uppteckningar skall i den mån de omfattas av förbudet omedelbart förstöras. I 12 § finns regler för användningen av överskottsinformation som erhålls vid tvångsmedelsanvänd- ningen som väsentligen begränsar användningen av sådan infor- mation.

I propositionen finns inga uttalanden angående förhållandet till meddelarskyddet enligt TF och YGL.

Justitieutskottet behandlade propositionen parallellt med den ovan behandlade propositionen om hemlig rumsavlyssning (bugg- ning). Utskottet angav att det inte hade någon annan uppfattning än Lagrådet och konstitutionsutskottet om att förslaget kräver grannlaga och ömtåliga avvägningar (bet. 2005/06:JuU30 s. 12) men kom till den sammanfattande bedömningen att riksdagen borde anta förslaget (a. bet. s. 19). Inte heller i betänkandet finns några uttalanden angående förhållandet till meddelarskyddet enligt TF och YGL.

Lagen (2007:979) om åtgärder för att förhindra vissa särskilt all- varliga brott trädde i kraft den 1 januari 2008 och gäller fram till 31 december 2013.

5.4Hemlig dataavläsning

I SOU 2005:38 Tillgång till elektronisk kommunikation i brottsut- redningar m.m. föreslår Beredningen för rättsväsendets utveckling bl.a. att hemlig dataavläsning införs som ett nytt tvångsmedel. Metoden kan innebära att myndigheterna i hemlighet sänder en viss mjukvara, en s.k. programkod, till en dator. Mjukvaran ger sedan myndigheterna uppgifter om vilken information som finns i datorn och hur datorn används, dvs. såväl historiska uppgifter som upp- gifter som genereras under verkställigheten blir tillgängliga. Myn- digheterna kan alltså läsa av informationen, t.ex. innan den förs vidare via trådbunden eller trådlös förbindelse. Vilken information det är fråga om i det enskilda fallet och hur informationen skall levereras till myndigheten beror på vad myndigheterna har bestämt

146

SOU 2012:55

Bilaga 7

vid utformningen av mjukvaran. Det är alltså möjligt att i viss utsträckning precisera och begränsa vilken information man vill ha uppgift om och om informationen skall skickas till myndigheten via radio, över Internet eller t.ex. lagras på olika sätt i datorn för att sedan tas ut vid exempelvis framtida husrannsakan och beslag. Dataavläsning kan också innebära att hård- eller mjukvara med liknande funktion placeras i den informationsbärande utrustningen genom ett fysiskt ingrepp, t.ex. vid ett hemligt intrång i en persons bostad eller på dennes arbetsplats.

Det är uppenbart att hemlig dataavläsning kan innebära att identiteten hos den som enligt TF eller YGL har rätt till anonymi- tet avslöjas. I betänkandet behandlas inte det föreslagna tvångs- medlets förhållande till skyddsreglerna i TF och YGL.

Enligt prop. 2011/12:55 föreslås förslaget träda i kraft den 1 juli 2012.

5.5Frågan om fortsatt giltighet av 1952 års tvångsmedelslag och lagen om hemlig kameraövervakning

I maj 2006 fick en särskild utredare i uppdrag att göra en översyn av användningen av tvångsmedel enligt lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål och lagen (1995:1506) om hemlig kameraövervakning. Utredningen utmynnade i ett lagförslag (prop. 2007/08:163) som bifölls av riksdagen. Lag- förslaget trädde i kraft den 1 januari 2009 och gäller fram till den 31 december 2013.

5.6Trafikdatalagring

Den 18 maj 2006 gav chefen för justitiedepartementet en särskild utredare i uppdrag att lämna förslag till hur man i svensk rätt skall genomföra Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/24/EG av den 15 mars 2006 om lagring av uppgifter som genererats eller behandlats i samband med tillhandahållande av allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster eller allmänna kommunika- tionsnät och om ändring av direktiv 2002/58/EG (datalagrings- direktivet). Utredningen har antagit namnet Trafikuppgiftsutred-

147

Bilaga 7

SOU 2012:55

ningen.70 I SOU 2007:76 föreslår utredningen att lagringen av trafik- uppgifter ska ske hos leverantören och att lagringstiden ska vara ett år. Därefter ska uppgifterna utplånas. Leverantörerna ska vara skyldiga att anpassa sin verksamhet så att uppgifterna enkelt kan tas om hand av de brottsbekämpande myndigheterna vid ett utlämnande. Post- och telestyrelsen ska ha tillsyn över leverantö- rernas lagring av trafikuppgifter.

I lagförslaget (prop. 2010/11:46) föreslås att det i lag förs in bestämmelser som bl.a. anger ändamålen med lagringsskyldigheten och vilka teknikområden som omfattas. Den närmare tekniska beskrivningen av vilka uppgifter som ska lagras bedöms lämpligast att ta in i förordning. Slutligen föreslås särskilda bestämmelser för att skapa ett tillfredsställande skydd för de uppgifter som lagras.

Justitieutskottets har avgett ett betänkande (2011/12:JuU28) i samband med att det äldre betänkandet (2010/11:JuU14) och lag- förslaget har fått vila i minst tolv månader i enlighet med riksda- gens beslut. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 maj 2012. I det första betänkandet tillstyrker Justitieutskottet lagförslaget, dock med den ändringen att utskottet föreslår att de föreskrifter som regeringen meddelar med stöd av bemyndigandet i lagen om elektronisk kommunikation snarast ska underställas riksdagen för prövning, och avstyrker samtliga motioner.

Datalagringsdirektivet syftar till att harmonisera medlemssta- ternas regler om de skyldigheter som leverantörer av allmänt till- gängliga elektroniska kommunikationstjänster eller allmänna kommunikationsnät har att lagra vissa uppgifter som genereras eller behandlas i samband med att en kommunikation sker per fast eller mobil telefoni, eller på Internet. Tanken är att se till att trafikupp- gifter skall finnas tillgängliga och kunna lämnas ut till de brottsbe- kämpande myndigheterna för att de skall kunna avslöja, utreda och åtala för allvarlig brottslighet, såsom denna definieras i nationell lag. De uppgifter som skall lagras svarar främst, enkelt uttryckt, på frågorna vem kommunicerade med vem, när skedde det, var befann sig de som kommunicerade med varandra och vilken typ av kom- munikation användes vid tillfället. Lagringsskyldigheten omfattar inte innehållet i en kommunikation. Direktivet anger lagringstiden för alla kategorier av trafikuppgifter till minst sex månader och högst två år, med möjlighet att ha en tidsbegränsad längre lagrings- tid vid särskilda omständigheter.

70 Ju 2006:04, dir. 2006:49 och 2007:37.

148

SOU 2012:55

Bilaga 7

Även om lagringsskyldigheten inte omfattar innehållet i en kommunikation kan den ändå tänkas komma i konflikt med rätten till anonymitet enligt TF och YGL eftersom uppgifter om när, var och till eller från vilken abonnent en kommunikation skedde kan ge indikationer om t.ex. vem som lämnar en viss uppgift för publice- ring. Det är viktigt att denna aspekt uppmärksammas.

5.7Brott och brottsutredning i IT-miljö

Överåklagare Gunnel Lindberg har i utredningen Brott och brotts- utredning i IT-miljö (Ds 2005:6) föreslagit bl.a. att reglerna om husrannsakan och beslag anpassas till den moderna tekniken. I rät- tegångsbalken föreslås en ny regel om husrannsakan i IT-miljö. Förutsättningarna för en sådan husrannsakan skall i princip vara desamma som för husrannsakan i en fysisk miljö. Kretsen som får besluta om husrannsakan i IT-miljö blir dock något snävare än kretsen som kan besluta om en vanlig husrannsakan. Genom ändringar i reglerna om beslag föreslås att beslag kan avse information i elek- tronisk form. Ändringarna innebär bl.a. att de s.k. beslagsförbuden, som hindrar beslag av särskilt integritetskänsliga handlingar, görs direkt tillämpliga på elektronisk information. Reglerna om edition föreslås ändras på motsvarande sätt.

Utredaren har i utredningen framhållit att det förhållandet att endast skriftliga handlingar nämns i den för beslagshanteringen centrala regeln om beslagsförbud har fått till följd att sådan infor- mation som lagras i elektronisk form och som rör uppgifter som omfattas av tystnadsplikt formellt har ett betydligt sämre skydd än motsvarande uppgifter i traditionella handlingar. Hon har föreslagit att ett förtydligande görs i den grundläggande regeln om beslag så att det framgår av paragrafen att även elektroniska handlingar kan tas i beslag. Vidare ska det enligt förslaget framgå att särbestäm- melserna om skriftliga handlingar ska tillämpas på elektroniska upptagningar av skrift (Ds 2005:6 s. 283 f.). Promemorian har remissbehandlats men har inte lett till några lagstiftningsåtgärder.

149

Bilaga 7

SOU 2012:55

5.8Förundersökning – objektivitet, beslag, dokumentation m.m. (Förundersökningsutredningen)

Förundersökningsutredningen har haft i uppdrag att utreda hur förundersökningarnas kvalitet bäst kan säkerställas. De frågor som tas upp i slutbetänkandet avser bl.a. tillämpningen av objektivitets- kravet, innebörden av förundersökningsledaransvaret, de brottsut- redande myndigheternas metoder för kvalitetssäkring, dokumenta- tion och bevarande av sidomaterial, inspelning av förundersök- ningsförhör, beslag som görs i bevissyfte samt beslag i IT-miljö. Dessutom tar utredningen i betänkandet upp behovet av komplet- terande lagstiftning för att stärka den enskildes rättssäkerhet i vissa speciella avseenden.

Frågorna som behandlas är om det bör införas en lagreglerad rätt till ersättning för egendom som skadats i samband med teknisk undersökning, om polisen bör ges möjlighet att tillfälligt omhän- derta egendom för att en brottsutredning inte ska försvåras samt om det bör införas uttryckligt lagstöd för vissa begränsningar av rörelsefriheten vid kroppsvisitation och kroppsbesiktning.

Lagförslagen i Ds 2005:6 om en anpassning av beslagsreglerna till IT-miljö förkastades av Förundersökningsutredningen (se SOU 2011:45 s 353 ff.) som i sina övervägande skriver följande.

Enligt gällande rätt anses datorer och andra informationsbärare få genomsökas inom ramen för en husrannsakan (se bl.a. SOU 1995:47). I praktiken torde det dock vara mycket sällsynt att det sker en sådan genomgång. Anledningen till detta är den stora informationsmängd som vanligtvis finns lagrad i en dator. Det normala förfarandet är i stället att informationsbäraren som ett första steg tas i beslag för att därefter genomsökas. Enligt utredningens uppfattning är det också på detta sätt som det bör gå till för att brottsutredningar ska kunna bedri- vas effektivt. En ordning som förutsätter att de brottsutredande myn- digheterna genomsökte innehållet i exempelvis en dator före ett even- tuellt beslut om beslag skulle kräva alltför stora resurser. Dessutom skulle intrånget för den enskilde i många fall öka om det regelmässigt skedde genomsökningar på platsen för en husrannsakan. Det förhåller sig annorlunda med traditionella handlingar, som lättare kan identifie- ras och avskiljas innan ett beslut om beslag fattas. De gällande bestämmelserna om beslagsförbud är också utformade med den utgångspunkten.

Om en reglering skulle utformas på det sätt som föreslås i Ds 2005:6 finns enligt utredningens mening en påtaglig risk för att de brottsutredande myndigheternas arbete i samband med verkställig- heten av beslag i IT-miljö skulle försvåras. Ett uttryckligt förbud mot beslag av vissa elektroniska handlingar skulle nämligen kunna innebära

150

SOU 2012:55

Bilaga 7

att myndigheterna redan före ett beslag av en informationsbärare måste försäkra sig om att det digitala lagringsutrymmet inte innehåller uppgifter som omfattas av beslagsförbudet. Som nyss beskrivits skulle ett krav på sådan förhandsgranskning många gånger vara orimligt med hänsyn till informationsmängden samt framstå som oförsvarligt från resurssynpunkt. Om de brottsutredande myndigheterna var förhind- rade att besluta om beslag vid misstanke om att den digitala informa- tionsbäraren i någon del innehöll känslig information, skulle det inne- bära att inte heller annan för utredningen relevant information skulle kunna säkras genom beslag. Detta skulle riskera att försvåra utred- ningen. Återigen skulle alternativet vara att på plats söka genom materialet och därvid gallra ut de känsliga uppgifterna, vilket alltså sällan torde vara möjligt.

Ett annat förhållande gäller för förbudet mot beslag av närstående- korrespondens enligt 27 kap. 2 § andra meningen RB. Det får anses vara mer regel än undantag att det i exempelvis datorer och mobiltele- foner finns lagrat elektroniska meddelanden från närstående. Detta förhållande skulle kunna mer eller mindre omöjliggöra beslag av digi- tala informationsbärare vid andra brott än de som har ett föreskrivet straffminimum om fängelse i två år. Med en direkt tillämplighet av beslagsreglerna på elektronisk information innebär nämligen ett beslag av informationsbäraren per definition också ett beslag av dess innehåll.

Mot bakgrund av vad som nu har anförts är utredningen av upp- fattningen att bestämmelser som innebär att de nuvarande beslagsför- budsreglerna görs direkt tillämpliga på elektroniska upptagningar skulle innebära alltför stora praktiska nackdelar vid verkställigheten av beslag i IT-miljö.

151

Bilaga 8		SOU 2012:55

154

SOU 2012:55		Bilaga 8

155

Bilaga 8		SOU 2012:55

156

SOU 2012:55		Bilaga 8

159

Bilaga 8		SOU 2012:55

162

SOU 2012:55		Bilaga 8

163

Bilaga 8		SOU 2012:55

164

SOU 2012:55		Bilaga 8

165

Bilaga 8		SOU 2012:55

166

SOU 2012:55		Bilaga 8

167

Bilaga 8		SOU 2012:55

168

SOU 2012:55		Bilaga 8

169

SOU 2012:55		Bilaga 8

171

Bilaga 8		SOU 2012:55

172

Bilaga 8		SOU 2012:55

174

Bilaga 8		SOU 2012:55

176

SOU 2012:55		Bilaga 8

177

Bilaga 8		SOU 2012:55

178

Bilaga 9

Ny yttrandefrihetsgrundlag –

Lagtext och författningskommentar

1 kap. Grundläggande bestämmelser

1 kap. 1 §

Rätten att yttra sig och att lämna uppgifter (1 kap. 1 § första stycket

TF, 1 kap. 1 § första stycket YGL)

1 § Var och en är gentemot det allmänna tillförsäkrad rätt enligt denna grundlag att i massmedier uttrycka tankar, åsikter och känslor och i övrigt lämna uppgifter i vilket ämne som helst.

I paragrafen läggs den huvudsakliga innebörden av det särskilda grundlagsskyddet för yttrandefriheten fast. Bestämmelsen ska ses som en introduktion och fungerar som en bas för övriga bestämmelser i grundlagen. Den kan anses motsvara portalstadgandet i 1 kap. 1 § RF.

Yttrandefriheten och rätten att lämna uppgifter är inte absolut. I den nya yttrandefrihetsgrundlagen finns sålunda föreskrifter som på olika sätt begränsar dessa friheter, t.ex. bestämmelserna om yttrande- frihetsbrott och om inskränkningar i meddelarfriheten.

Utgångspunkten är att skyddet enligt den nya yttrandefrihets- grundlagen tillkommer ”var och en”. Det innebär en skillnad mot regleringen i TF och YGL, som pekar ut ”varje svensk medborgare” som skyddssubjekt. Motsvarande ändring genomförs på andra ställen i grundlagstexten. Den innebär dock inte någon förändring i sak. Det blir fortfarande möjligt att i lag meddela bestämmelser som begränsar skyddet för andra än svenska medborgare (se 13 kap. 5 §).

Skyddet enligt den nya yttrandefrihetsgrundlagen gäller i för- hållande till ”det allmänna”. Den grundlagsskyddade friheten att uttrycka sig i massmedier eller att lämna uppgifter kan alltså inte åberopas mot t.ex. privatpersoner eller privata företag.

181

Bilaga 9

SOU 2012:55

Med ”det allmänna” förstås myndigheter och andra allmänna organ. Hit räknas olika verkställande organ såsom domstolar, regeringen och förvaltningsmyndigheter, däremot inte sådana privat- rättsliga subjekt som har fått i uppdrag att utföra förvaltningsupp- gifter (jfr 12 kap. 4 § andra stycket RF där det talas om överlämn- ande av förvaltningsuppgifter till juridiska personer och enskilda individer). Även normgivande organ omfattas när de meddelar offent- ligrättsliga föreskrifter, t.ex. när riksdagen stiftar lagar och förvalt- ningsmyndigheter meddelar olika föreskrifter. Det spelar i det här sammanhanget ingen roll om en viss offentlig verksamhet bedrivs i statlig eller kommunal regi. Kommunala förvaltningsmyndigheter och beslutande församlingar (t.ex. fullmäktige) omfattas således av beteckningen ”det allmänna”.

Bestämmelserna om allmänna handlingar och meddelarskydd tillämpas även på bolag, föreningar och stiftelser där en kommun eller ett landsting utövar ett rättsligt bestämmande inflytande (se 2 kap. 3–4 §§ och 13 kap. 2 § offentlighets- och sekretesslagen [2009:400]).

Bestämmelsen medför en rätt att uttrycka sig i ”massmedier”.

Detta begrepp definieras i 3 §. Direkt kommunikation i form av teaterföreställningar, politiska tal m.m. omfattas inte av det särskilda skydd som yttrandefrihetsgrundlagen ger. Av 5 § framgår att inte heller alla massmedier omfattas av regleringen.

Genom kravet på ”medierad” kommunikation – alltså att ytt- randena ska uttryckas i massmedier – behålls ett av grunddragen i det hittillsvarande systemet. Den nya yttrandefrihetsgrundlagen ställer alltså krav på att yttranden för att omfattas av lagen ska uttryckas i massmedier. Däremot finns inget krav på att en viss kom- munikations- eller framställningsteknik ska användas. Denna teknik- neutralitet innebär en viktig förändring i förhållande till TF och YGL.

Rätten att ”lämna uppgifter i vilket ämne som helst” brukar sammanfattas med begreppet meddelarfrihet. Det ger var och en rätt att lämna uppgifter för offentliggörande i massmedier som omfattas av yttrandefrihetsgrundlagen. Meddelare inom myndig- heter och andra allmänna organ har rätt att avslöja även sekretess- belagda uppgifter för publicering i grundlagsskyddade medier. Meddelarfriheten skyddas genom förbud mot efterforskning och repressalier samt genom tystnadsplikt för den som tar emot med- delandet.

182

SOU 2012:55

Bilaga 9

Meddelarfriheten är inte oinskränkt. Enligt 7 kap. 4 § kan med- delaren i undantagsfall fällas till ansvar enligt allmän lag för lämnande av vissa typer av uppgifter. Det gäller t.ex. om uppgifts- lämnandet innefattar vissa grövre brott mot rikets säkerhet eller en överträdelse av en kvalificerad tystnadsplikt. Frågor som rör med- delarens ställning behandlas närmare i 7 § samt i 3 kap. och i 7 kap. 4 §.

I bestämmelsen anges att rätten att uttrycka sig och att lämna uppgifter gäller ”enligt denna grundlag”. Härmed avses att gräns- erna för rättigheterna bestäms i själva grundlagen. Detta sägs tyd- ligare i 2 § andra stycket och upprepas på de ställen i lagen där det har ansetts befogat för att inget tvivel ska uppstå.

Uttrycket ”enligt denna grundlag” kan också sägas ge en anvis- ning om att inte alla yttranden i massmedier faller innanför det särskilt starka skydd som yttrandefrihetsgrundlagen ger. Yttranden som faller utanför grundlagens tillämpningsområde skyddas av det allmänna värn för yttranden som ges i regeringsformen (2 kap. 1 § RF) och i Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättig- heterna och de grundläggande friheterna.

I 2 § anges syftet med den särskilda grundlagsregleringen för vissa delar av yttrandefriheten.

Yttrandefrihetsgrundlagen innebär inte någon ändring i fråga om det skydd för yttrandefriheten som följer av artikel 10 i Europa- konventionen, jfr 2 kap. 19 § RF och lagen (1994:1219) om den euro- peiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättighet- erna och de grundläggande friheterna. Det innebär att Europa- domstolens rättspraxis påverkar svensk rätt på i princip samma sätt som tidigare.

1 kap. 2 §

Yttrandefrihetens ändamål (1 kap. 1 § andra stycket TF och 1 kap. 1 § andra stycket YGL)

2 § Yttrandefriheten enligt denna grundlag har till ändamål att säkra ett fritt meningsutbyte, en fri och allsidig upplysning och ett fritt konst- närligt skapande. Grundlagen ger ett särskilt skydd åt sådana yttranden som är riktade till allmänheten och som antingen sprids yrkesmässigt eller någon tydligt har tagit ansvar för.

I yttrandefriheten får inga andra begränsningar göras än de som följer av denna grundlag.

183

Bilaga 9

SOU 2012:55

I första stycket anges ändamålet med yttrandefriheten enligt den nya yttrandefrihetsgrundlagen. Enligt bestämmelsens första mening ska

ändamålet vara att ”säkra ett fritt meningsutbyte, en fri och allsidig upplysning och ett fritt konstnärligt skapande”. Formuleringen motsvarar den som finns i YGL.

Enligt förarbetena till YGL ska ändamålsbestämmelsen där för- stås så att grundlagen ska säkerställa den kommunikation mellan människor som sker offentligen i de uttrycksformer som omfattas av grundlagen. I uttrycket ”ett fritt konstnärligt skapande” inbe- grips i YGL, enligt nämnda förarbeten, offentliggörandet av produkter av konstnärlig verksamhet (prop. 1990/91:64 s. 107 f.). Det uttrycket förekommer inte i TF. Där nämns endast ”ett fritt meningsutbyte” och ”en allsidig upplysning” i ändamålsbestämmelsen. Någon saklig skillnad var dock inte avsedd med tillägget i YGL.

På samma sätt som i TF och YGL har grundlagens ändamål betydelse för att i vissa avseenden begränsa NYGL:s tillämpnings- område. Det gäller t.ex. vissa brott som till sin karaktär inte har ansetts ha med yttrandefrihetens ändamål att göra, såsom bedrägeri och koppleri. En tolkning av ändamålet har också legat till grund för bedömningen att viss kommersiell reklam delvis har ansetts ligga utanför grundlagarnas tillämpningsområde.

Till skillnad mot TF och YGL har dessa avgränsningar kommit till uttryck i grundlagstexten. I 9 § andra stycket har det sålunda införts en bestämmelse om att grundlagen inte hindrar ingripanden enligt vanlig lag på grund av gärningar som har en sådan karaktär att de inte berör yttrandefrihetens ändamål enligt 2 §. Enligt 13 § 4 gäller vad som sägs i lag om förbud mot och villkor för reklam- åtgärder av utpräglat kommersiell natur. Syftet med dessa bestäm- melser är att grundlagen ska avgränsas på samma sätt som enligt den praxis som har utvecklats kring TF och YGL i dessa avseenden.

I två avseenden får ändamålsbestämmelsen i NYGL större betyd- else jämfört med motsvarande bestämmelser i TF och YGL. För det första innehåller NYGL ett nytt undantag för viss behandling av personuppgifter (14 §). Undantaget gäller endast för sådan behand- ling som sker för annat ändamål än det som anges i 2 § och omfat- tar inte heller massmedier som ges ut av massmedieföretag. För det andra innehåller NYGL en bestämmelse (16 §) som anger de gen- erella förutsättningar som ska vara uppfyllda för lagstiftning som införs med stöd i grundlagen. Sådana bestämmelser, s.k. dele- gationsbestämmelser, finns i bl.a. 1 kap. 11–14 §§, och 6 kap. 5 och 6 §§. Enligt 16 § får sådan lagstiftning aldrig gå utöver vad som är

184

SOU 2012:55

Bilaga 9

nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett att fri- heten får begränsas och inte heller sträcka sig så långt att begräns- ningen utgör ett hot mot det fria meningsutbytet, den fria och all- sidiga upplysningen eller det fria konstnärliga skapandet.

Till skillnad från TF och YGL finns det i den nya yttrande- frihetsgrundlagen också en bestämmelse som framhäver ändamålet med den förstärkta grundlagsregleringen. Det handlar alltså om grunden för att det finns ett särskilt skydd för vissa former av masskommunikation som är starkare än det generella skydd för yttrandefriheten som ges i RF. I första styckets andra mening anges sålunda till att börja med att grundlagen ger ett särskilt skydd åt

”sådana yttranden som är riktade till allmänheten”. Detta ger uttryck för att det utifrån allmänna synpunkter framstår som speciellt angeläget att trygga möjligheterna att framföra yttranden som är avsedda att spridas utanför en begränsad krets. Från principiell utgångspunkt har sådana offentliga yttranden särskilt stor betydelse för att möjliggöra ett fritt meningsutbyte, en fri och allsidig upp- lysning och ett fritt konstnärligt skapande. Detta motiverar ett extra starkt och väl anpassat skydd för yttranden som riktar sig till allmänheten.

I den andra meningen anges vidare att det särskilda skyddet omfattar yttranden ”som antingen har spritts yrkesmässigt eller någon tydligt har tagit ansvar för”. Detta är en nyhet i förhållande till TF och YGL. Enligt den nya yttrandefrihetsgrundlagen är det endast den yrkesmässiga framställningen och spridningen av ytt- randen som har ett automatiskt grundlagsskydd. Den som ägnar sig åt sådan verksamhet benämns i den här grundlagen massmedie- företag, se 4 §. Det starka skyddet för den mer professionellt bedrivna medieverksamheten motiveras av att den är av särskild betydelse för opinionsbildningen i samhället.

Även andra aktörer kan dock få grundlagsskydd för yttranden i massmedier för vilka de tydligt har tagit ansvar. Med ”tydligt har tagit ansvar” avses att det finns ett gällande utgivningsbevis eller att mediet har försetts med uppgifter om vem som har åtagit sig ansvaret för innehållet, se 5 §.

Genom att skyddet knyts till yttranden från massmedieföretag eller som någon tydligt har tagit ansvar för, blir det normalt enklare att klarlägga ansvarsförhållandena vid publiceringar. På det sättet främjas möjligheterna att upprätthålla vissa yttrandefrihetsrättsliga grundsatser. Här avses främst principerna om ensamansvar och meddelarfrihet. En etablerad aktör i mediebranschen kan förväntas

185

Bilaga 9

SOU 2012:55

iaktta ordning och reda i fråga om vem som ansvarar för innehållet i ett massmedium. När det gäller andra aktörer klarlägger systemet med utgivningsbevis eller ansvarsuppgifter vem som bär ansvaret för en publicering. Tydliga ansvarsförhållanden klargör vidare rätts- läget för den som står i begrepp att t.ex. lämna känsliga uppgifter till en journalist för publicering. Han eller hon blir normalt inte straffrättsligt ansvarig för ett sådant meddelande. Det blir i stället den som har åtagit sig ansvaret för massmediet.

I andra stycket uttrycks den centrala principen att några andra begränsningar av yttrandefriheten än de som följer av grundlagen inte får göras. Här skiljer sig skyddet för yttrandefriheten enligt denna grundlag från vad som gäller enligt 2 kap. RF. Enligt RF kan yttrandefriheten inskränkas under förutsättning att vissa allmänt formulerade krav är uppfyllda (se 2 kap. 21–23 §§). Någon motsva- rande möjlighet finns inte enligt denna grundlag och det är särskilt detta som ger det starka skyddet åt yttranden som omfattas av grundlagen.

1 kap. 3 §

Massmedier (1 kap. 5 § TF, 1 kap. 1 § YGL )

3 § Med massmedier avses i denna grundlag medier som är avsedda att sprida yttranden till allmänheten.

I paragrafen anges vad som avses med ”massmedier” enligt grund- lagen. Det ska vara fråga om ”medier som är avsedda att sprida yttranden till allmänheten”.

Massmediebegreppet är centralt för grundlagen eftersom det ligger till grund för avgränsningen av dess tillämpningsområde. Detta omfattar yttranden i massmedier som antingen ges ut av massmedie- företag eller har utgivningsbevis eller har försetts med s.k. ansvars- uppgifter (se 5 §).

Tillämpningsområdet begränsas även geografiskt, genom att det ställs krav på vilken koppling mediet resp. yttrandet ska ha till Sverige för att grundlagen ska gälla. Bestämmelserna härom åter- finns i 12 kap. Vidare begränsas tillämpningsområdet genom vissa undantag. Yttranden inom vissa områden undantas helt från grund- lagsskyddet, varjämte vissa frågor får regleras i lag (se 1 kap. 11– 16 §§).

186

SOU 2012:55

Bilaga 9

I dag kända hjälpmedel som används för att sprida yttranden till allmänheten kan vara sådana som bär yttrandet rent fysiskt, t.ex. tidningar, böcker och dvd-skivor (fysiska informationsbärare). I andra fall är yttrandet inte fixerat utan förmedlas till mottagaren med hjälp av bl.a. elektromagnetiska vågor. Här kan som exempel nämnas radio, tv, webbsändningar och andra tjänster som är till- gängliga via internet.

En del av begreppet massmedier är ordet ”medier”. Detta avser hjälpmedel för indirekt kommunikation till allmänheten. Av betydelse är här att hålla isär mediebegreppet från den teknik som används för att framställa eller distribuera mediet. Det är sålunda inte tryck- pressen och papperet utan boken eller tidningen som utgör mediet. På liknande sätt är det inte distributionsnätet för utsändning av tv- signaler som är mediet utan de sändningar vars innehåll kan upp- fattas av tittarna. När det gäller webbplatser är det inte internet med dess datorer, tråd m.m. som är mediet i den mening som avses här. Mediet är i stället nättidningen, bloggen, webbplatsen etc., som bär yttrandet på motsvarande sätt som exempelvis en tryckt dags- tidning eller ett tv-program. Förståelsen kan många gånger underlättas om det betonas att mediet (tidningen, radioprogram- met, webbplatsen eller dvd-skivan med innehåll) är det redskap varigenom yttrandet förmedlas med hjälp av viss teknik (tryck- press, elektroniska vågor, internet eller en plastskiva med möjlighet att lagra elektroniskt innehåll).

Ändå är det förvisso inte alltid lätt att skilja mediet från tek- niken. Men eftersom grundlagen för att gälla kräver att mediet ges ut av ett massmedieföretag, att utgivningsbevis gäller eller att ansvars- uppgifter har satts ut, torde det inte uppstå några större problem i den praktiska tillämpningen.

För definitionen av massmedier saknar det betydelse i vilket syfte ett yttrande sprids till allmänheten. Även massmedier som används för andra syften än rent journalistiska omfattas, såsom reklam, sponsringsmeddelanden och annan marknadsföring, varnings- texter, produktinformation, bipacksedlar till läkemedel etc. För att de ska omfattas av grundlagen krävs dock att de sprids av ett mass- medieföretag, att massmediet omfattas av ett utgivningsbevis eller är försett med ansvarsuppgifter (se 5 §). I vissa fall ger grundlagen stöd för att i vanlig lag reglera t.ex. frågor om marknadsföring (se 13 §).

Det är alltid avsikten i det enskilda fallet som är avgörande för bedömningen av om ett medium är ”avsett att sprida yttranden till

187

Bilaga 9

SOU 2012:55

allmänheten”. Det innebär att även medier som normalt inte betraktas som massmedier, t.ex. tröjor och förpackningar, kan vara det i sär- skilda fall. Om användaren även har andra avsikter med massmediet bör det huvudsakliga syftet anses avgörande.

Tidningar, böcker, filmer, radio- och tv-program och webb- platser används så gott som alltid för spridning av yttranden till all- mänheten. I de enstaka fall då t.ex. en bok, en tidning eller en tidskrift är avsedd för annat än spridning till allmänheten är de inte att anse som massmedier. Så kan vara fallet exempelvis om en tidning framställs för enbart de boende i ett hus eller om en bok produceras bara i enstaka exemplar för en familj.

Kravet att ett medium ska vara avsett att sprida yttranden till all- mänheten utesluter normalt grundlagsskydd för yttranden som fixeras på mera okonventionella föremål och platser. En nedklott- rad tunnelbanevagn utgör t.ex. med den här definitionen inte ett massmedium eftersom den används för ett annat huvudsakligt syfte än att sprida yttranden till allmänheten. Inte heller omfattas en husvägg som används som underlag för en text eller en målning.

Burkar, kartonger och andra liknande anordningar har det huvud- sakliga syftet att förpacka varor och inte att offentliggöra olika med- delanden. De kan därför inte anses avsedda att sprida yttranden till allmänheten och utgör därmed inte massmedier. Det betyder att t.ex. cigarrettpaket och läkemedelsförpackningar inte omfattas av grundlagsskyddet. Det spelar därvid ingen roll att texten på förpack- ningarna är tryckt eller att den rent faktiskt når många personer.

Det nu sagda utesluter inte att t.ex. plank, klädesplagg och kartonger ibland kan vara framställda och används med det huvud- sakliga syftet att ge offentlighet åt yttranden. I så fall är de, som framgått, ”medier som är avsedda att sprida yttranden till allmän- heten” och omfattas av massmediebegreppet. För att grundlagen ska vara tillämplig fordras emellertid också att kraven i 5 § om massmedieföretag, utgivningsbevis eller ansvarsuppgifter är upp- fyllda.

Det är sålunda den avsedda användningen som är avgörande. En webbplats som tillhandahålls via internet används vanligtvis för sådan spridning, men om tillgången till webbplatsen begränsas med t.ex. ett inloggningsförfarande är den normalt inte avsedd för all- mänheten. Dock kan det ändå handla om spridning till allmänheten under förutsättning att inloggningen är tillgänglig för en tillräckligt öppen eller vid krets av mottagare (se nedan angående vad som avses med ”allmänheten”). För det fallet att tillgången till en webb-

188

SOU 2012:55

Bilaga 9

plats begränsas till alla inom en viss organisation, ett s.k. intranät, är tillgången inte öppen och ibland inte heller tillräckligt vid. En sådan webbplats är då inte ett massmedium enligt grundlagen.

I vissa fall är det svårt att skilja mellan mediet och själva ytt- randet. Så är fallet då yttrandet och mediet kan framstå som samma sak. En sådan situation kan sägas föreligga i fråga om bl.a. skulpturer och tavlor. En tavla kan sålunda sägas utgöra ett yttrande, men den kan också sägas förmedla det yttrande som konstnären har velat framföra. Frågan är således vilket yttrande som ska bedömas, och detta måste klarläggas i rättstillämpningen innan yttrandet och dess eventuella grundlagstillhörighet avgörs. Skulpturer, tavlor m.m. får ofta antas vara avsedda att sprida yttranden till allmänheten på samma sätt som t.ex. böcker, och de är då också att anse som massmedier med avseende på de yttranden som de förmedlar. Men däremot är de inte medier när det gäller det yttrande som de i sig utgör. Detta kan självfallet ibland innebära en komplikation vid tillämpningen. Ungefär motsvarande gränsdragningssvårigheter – som alltså i grunden handlar om vilket yttrande som ska bedömas – finns ibland med TF och YGL.

Mediebegreppet tar inte sikte på hjälpmedel som enbart används för att underlätta direkt kommunikation mellan personer. Exem- pelvis utgör en mikrofon eller megafon som nyttjas för att överföra ett tal under ett möte eller en demonstration inte ett medium i den mening som avses här. Detsamma gäller normalt överföringar till bildskärmar som används under musik- eller idrottsevenemang för att den närvarande publiken bättre ska kunna följa vad som händer. Överföringar till bildskärmar och högtalare av en teaterföreställ- ning eller en konsert utanför teatern respektive konsertlokalen för offentlig visning – ryms däremot under massmediebegreppet.

De medier som omfattas av grundlagen ska vara avsedda att sprida yttranden till allmänheten. Med allmänheten menas här en potentiell mottagarkrets som antingen är i princip öppen för alla, eller är sluten men vid i den meningen att den omfattar ett någor- lunda stort antal personer. Med ”i princip öppen för alla” avses att alla eller så gott som alla människor i landet ska ha en principiell möjlighet att inträda i kretsen. Det kan t.ex. röra sig om prenumerant- erna på en dagstidning eller en tidskrift eller om deltagarna i en förening eller ett politiskt parti med öppet medlemskap. En förening som kräver att medlemmarna bor på en viss ort eller kör en bil av ett visst märke är att anse som en krets som är ”i princip öppen för alla” i nu avsedd mening, eftersom det i princip är möjligt för var

189

Bilaga 9

SOU 2012:55

och en att bosätta sig på den angivna orten eller att skaffa sig en bil av aktuellt slag.

Att de praktiska förutsättningarna i vissa fall begränsar sprid- ningen saknar betydelse. Böcker och andra fysiska informations- bärare som framställs endast i en begränsad upplaga görs därför tillgängliga för allmänheten om det i princip är möjligt för vem som helst att köpa exemplar av den begränsade upplagan. Detsamma gäller för s.k. on demand-verksamhet, där exemplar framställs först vid beställning. Så länge möjligheten att beställa exemplar är i princip öppen för alla handlar det om spridning till allmänheten.

Vad som i detta sammanhang ska avses med en ”vid” krets är svårt att ange en gång för alla. Tidningar eller hemsidor som sprids inom t.ex. fackföreningar, idrottsföreningar och större företag torde så gott som alltid få anses bli spridda till en vid krets och där- med till allmänheten i nu avsedd mening. Detsamma torde få anses gälla webbplatser som riktar sig till och kan läsas av ett stort antal mottagare. Är spridningen mera begränsad än så får det bedömas från fall till fall om den kan anses avsedd för allmänheten. Av betydelse bör därvid vara inte bara kretsens storlek rent numerärt utan också t.ex. hur strängt avgränsad den är och efter vilka kriterier. Att spridningen begränsas utifrån vissa icke påverkbara kriterier utesluter självfallet inte att mottagarkretsen är tillräckligt stor för att den ska anses vara en vid krets och att spridningen därmed utgör spridning till allmänheten. Som exempel kan nämnas taltidningar som endast är tillgängliga för synskadade.

Man torde i regel kunna utgå från att det finns en avsikt att sprida yttranden till allmänheten i de fall den som ansvarar är ett företag för yrkesmässig framställning av medier eller har försett mediet med ansvarsuppgifter eller skaffat utgivningsbevis.

Viss ledning för tolkningen av uttrycket ”allmänheten” kan sökas i andra bestämmelser som använder detta begrepp.

Nedan ska anges ett antal exempel som visar vad den nu aktuella begränsningen av tillämpningsområdet – massmedier – innebär för några praktiska fall.

Dagstidningar, tidskrifter och böcker används så gott som ute- slutande för spridning av yttranden till allmänheten och är därför nästan alltid massmedier. Detsamma gäller t.ex. nättidningar, nät- tidskrifter, ljudböcker och e-böcker.

Vad gäller då beträffande e-böcker och e-tidningar som finns ned- laddade på t.ex. en läsplatta med möjlighet till ytterligare ned- laddning inklusive förändringar i det tidigare materialet? Sådana

190

SOU 2012:55

Bilaga 9

medier har inte kunnat rymmas under YGL på grund av den lagens begränsningar till viss teknik. Men de utgör massmedier och omfat- tas av den nya yttrandefrihetsgrundlagen under förutsättning att de framställs eller sprids av ett massmedieföretag eller det finns utgiv- ningsbevis eller ansvarsuppgifter (se 5 §).

Sändningar i radio och tv är så gott som alltid massmedier. Distributionsformen spelar inte någon roll så länge den möjliggör spridning till allmänheten, varför även sändningar som sker via internet eller annars utanför de traditionella distributionsnäten kan omfattas. Detsamma gäller förstås oavsett om en sändning sker i marknätet, via kabel eller genom satellit. Även överföringar av tv- och radioprogram som startas av mottagaren via t.ex. internet utgör massmedier om de är tillgängliga för allmänheten. Det är att märka att vissa direktsändningar särregleras i 12 § på i huvudsak det sättet att utgivaren ansvarar enbart för det som han eller hon kan direkt eller indirekt kontrollera.

Även andra databaser är ofta avsedda för spridning av yttranden till allmänheten. Därmed är de alltså massmedier enligt den nya yttrandefrihetsgrundlagen. Det gäller t.ex. de flesta bloggar och andra webbplatser. Om de sprids av massmedieföretag eller det finns utgiv- ningsbevis eller ansvarsuppgifter omfattas de av grundlagen.

Sociala medier på internet, t.ex. de för närvarande aktuella Face- book, Twitter och Google+ kan vara massmedier. Yttrandena sprids ofta till så stora grupper att det får anses röra sig om sprid- ning till allmänheten. Normalt torde grundlagsskydd ändå inte aktualiseras, eftersom förutsättningarna enligt 5 § sällan är upp- fyllda.

Som har sagts ovan finns det vissa företeelser som inte är typiska massmedier men som under vissa förutsättningar ändå får ses som massmedier enligt grundlagen. Så är fallet när de är avsedda just för att sprida yttranden till allmänheten. På det sättet kan t.ex. vissa klädesplagg, affischer, förpackningar m.m. ses som massmedier och sålunda omfattas av grundlagen om de framställs eller sprids av massmedieföretag, liksom om det finns utgivningsbevis eller ansvars- uppgifter. Som tidigare sagts torde man i regel kunna utgå från att det finns en avsikt att sprida yttranden till allmänheten i de fall den som ansvarar är ett företag för yrkesmässig framställning av medier eller har försett mediet med utgivningsbevis eller ansvarsuppgifter.

Flygblad, klistermärken och dylika företeelser som normalt är framställda i många exemplar torde oftast vara att se som mass- medier och därmed omfattade av grundlagen om ett massmedie-

191

Bilaga 9

SOU 2012:55

företag står bakom eller det finns ansvarsuppgifter. Visitkort, inbjudningskort och liknande är i regel avsedda för en begränsad krets och därmed inte för spridning till ”allmänheten”. Om den begränsade kretsen är påtagligt stor kan den dock vara att se som

”allmänheten”. Den närmare gränsdragningen får överlämnas till rättstillämpningen.

Tekniska upptagningar som har ett innehåll när de förvärvas är normalt avsedda för spridning till allmänheten. Det gäller t.ex. cd- skivor med musik eller språkkurser, liksom det gäller dvd-skivor med film eller dataspel och olika analoga lagringsmedier med inne- håll. De omfattas alltså av grundlagen om de ges ut av massmedie- företag, eller det finns utgivningsbevis eller ansvarsuppgifter. Tomma sådana skivor och andra tomma lagringsmedier är däremot inte massmedier; de är inte som sådana avsedda för spridning av yttranden. Tekniska upptagningar med innehåll som är avsedda för endast en liten krets är inte heller massmedier.

Filmer av alla de slag är massmedier oavsett distributionsform, om de är avsedda för spridning till allmänheten. Filmer är ett exempel på att det ibland vara svårt, om man inte är noggrann, att precisera vad det egentligen är som är ett massmedium. Är det

”filmen = filmproduktionen” (dvs. bilderna, texten och musiken, alltså det ”intellektuella innehållet” som sådant), eller är det ”filmen = filmrullen eller dvd-skivan” (dvs. den sak som innehåller bilderna m.m.)? Så som begreppet massmedium är definierat är det bara det sistnämnda som avses. Filmen i betydelsen ”det intellektuella inne- hållet” är att se som en mängd yttranden som förmedlas till allmän- heten genom det fysiska eller det digitala mediet.

Fotografier är oftast inte massmedier men kan ibland vara det (jfr vad som har sagts om bl.a. tavlor och skulpturer ovan). Foto- grafier som sprids genom att visas på utställningar utgör dock massmedier i yttrandefrihetsgrundlagens mening för spridning av det yttrande som må finnas på fotografiet, men däremot inte för spridning av det yttrande som fotografiet som sådant utgör. Denna distinktion kan många gånger få betydelse för bedömningen av fotografiets innehåll, varvid det sammanhang där det förekommer kan vara avgörande. Vidare blir ett fotografi som framställs i många exemplar för spridning till allmänheten ett massmedium i den mångfaldigade formen. Med utgivningsbevis eller ansvarsuppgifter uppkommer sålunda grundlagsskydd, liksom om fotografiet är utgivet av ett massmedieföretag.

192

SOU 2012:55

Bilaga 9

Direkt kommunikation, dvs. kommunikation mellan personer som är närvarande på samma plats så att de kan uppfatta det som yttras direkt med sina sinnen (tal- och synavstånd), och hjälpmedel för sådan kommunikation, t.ex. högtalaranläggningar, tv-monitorer vid eller utanför arenor omfattas inte av grundlagsskyddet även om avsikten är att yttrandena ska spridas till allmänheten. Det sagda gäller för t.ex. politiska tal inför publik, demonstrationer, konserter, teater och dansföreställningar.

1 kap. 4 §

Massmedieföretag (1 kap. 9 § första stycket YGL)

4 § Med massmedieföretag avses i denna grundlag sammanslutningar och enskilda vilkas huvudsakliga verksamhet består i att på yrkes- mässiga grunder ge ut massmedier.

Som massmedieföretag räknas även andra sammanslutningar och enskilda som med stöd av myndighets beslut får sända radio eller tv.

I paragrafens första stycke definieras begreppet massmedieföretag. Med sådana företag avses sammanslutningar eller enskilda vilkas huvudsakliga verksamhet består i att på yrkesmässiga grunder fram- ställa eller sprida massmedier. Bestämningen är central för hela grund- lagens uppbyggnad eftersom massmedieföretagen åtnjuter ett auto- matiskt grundlagsskydd. Därmed gynnas massmedieföretagen framför andra aktörer som sprider yttranden genom massmedier. Definitionen på massmedieföretag är förhållandevis snäv. Begreppet är avsett att framför allt omfatta den ”egentliga mediebranschen”, dvs. den pro- fessionella spridningen av massmedier.

Den närmaste motsvarigheten i dagens reglering återfinns i den s.k. databasregeln i 1 kap. 9 § YGL. Enligt den bestämmelsens första stycke ges skydd åt databasöverföringar från en ”redaktion för en tryckt periodisk skrift eller för radioprogram, ett företag för yrkesmässig framställning av tryckta eller därmed enligt tryckfri- hetsförordningen jämställda skrifter eller av tekniska upptagningar eller en nyhetsbyrå”.

Av paragrafen framgår att massmedieföretag kan avse både sam- manslutningar och enskilda. Uttrycket ”sammanslutningar” före- kommer i bestämmelserna om grundläggande fri- och rättigheter i 2 kap. RF (se t.ex. 2 §). Det inrymmer i princip alla situationer då någon sluter sig samman med ”andra för allmänna eller enskilda

193

Bilaga 9

SOU 2012:55

syften” (se 2 kap. 1 § 5 RF). Ett visst mått av organisation och beständighet måste dock föreligga för att man ska kunna tala om en

”sammanslutning”. Annars blir det snarare fråga om en ”samman- komst” (SOU 1975:75 s. 316). Med den här definitionen avses med sammanslutningar olika typer av bolag, ekonomiska eller ideella föreningar m.m. Även mer löst sammansatta grupper kan omfattas, t.ex. en aktionsgrupp som har bildats för en viss fråga. Det bör noteras att en sammanslutning inte behöver utgöra ett självständigt rättssubjekt (dvs. en ”juridisk person”).

Stiftelser brukar inte anses utgöra sammanslutningar i egentlig mening. Det utmärkande draget hos en stiftelse är att viss egendom har avsatts för att självständigt förvaltas i syfte att tillgodose ett visst ändamål. En stiftelse är dock ett självständigt rättssubjekt och i mediesammanhang används den frekvent för att driva t.ex. dags- tidningar. Stiftelserna bör därför – liksom för övrigt alla juridiska personer – anses utgöra sammanslutningar i den mening som begrep- pet används här. Paragrafen innebär således att bl.a. stiftelser vars huvudsakliga verksamhet är att driva en dagstidning eller något annat yrkesmässigt skött massmedium utgör massmedieföretag.

Det kan noteras att definitionen av massmedieföretag i den här delen innebär att ordet ”företag” ges en något vidare betydelse än vad det har i dagligt tal, särskilt om det beaktas att även enskilda kan utgöra massmedieföretag.

Det är endast sammanslutningar eller enskilda vilkas huvud- sakliga verksamhet består i att framställa eller sprida massmedier som kan vara massmedieföretag. Kravet utesluter skrifter m.m. från företag och föreningar som egentligen främst sysslar med annan verksamhet än att framställa eller sprida massmedier från det auto- matiska skyddet. Det kan bl.a. röra sig om opinions- och informa- tionsmaterial som ges ut av partier, organisationer på arbetsmarknaden eller bilföretag och banker. För att sådant material ska få grundlags- skydd fordras utgivningsbevis eller ansvarsuppgifter samt därtill att inget av undantagen från det materiella tillämpningsområdet gäller.

I andra fall kan det vara mer oklart om kravet på ”huvudsak- lighet” är uppfyllt. Det kan t.ex. vara fråga om bolag som bedriver flera olika typer av verksamhet, varav spridning av massmedier är en. I sådana situationer får det prövas om medieverksamheten är så framträdande att det rör sig om ett massmedieföretag. Här torde bl.a. verksamhetens omsättning och antalet sysselsatta i förhållande till andra grenar av företaget få betydelse för bedömningen. Det är vidare tänkbart att en organisation (bolag, fackförening m.m.) väljer

194

SOU 2012:55

Bilaga 9

att förlägga sin massmedieverksamhet i ett separat bolag e.d. som uteslutande ägnar sig åt sådan verksamhet. En sådan enhet bör anses utgöra ett massmedieföretag i varje fall om den innebär att mass- medieverksamheten på ett tydligt och formellt självständigt sätt avskiljs från den övriga verksamheten.

I paragrafen förutsätts vidare att medieverksamheten bedrivs på yrkesmässiga grunder. Det ska således röra sig om en professionellt bedriven verksamhet. Några krav på innehållet i de medier som produceras i verksamheten uppställs inte. Kravet på yrkesmässighet får dock anses innebära att verksamheten ska drivas av personer vilka har till yrke att framställa eller sprida massmedier och därmed håller en viss professionell nivå. Att det finns ett förvärvssyfte med verksamheten är inte avgörande men torde i många fall kunna tala för att den är yrkesmässig. Publikationer från en tillfällig samman- slutning som har bildats enbart i syfte att påverka opinionen i en viss fråga omfattas inte. Det bör noteras att i detta och liknande fall kravet på ”huvudsaklighet” i och för sig kan vara uppfyllt. Men genom att medieverksamheten inte bedrivs på yrkesmässiga grun- der blir det ändå inte fråga om ett massmedieföretag.

I paragrafen används uttrycket ”ge ut” massmedier. Avsikten är att inrymma endast de företag som sysslar med ”utgivning” i begrep- pets vanliga mening. Däri ligger att vederbörande i princip har kontroll över innehållet. De som sysslar med enbart spridning (t.ex. Posten) eller enbart framställning (t.ex. tryckerier) ska sålunda inte omfattas av det automatiska grundlagsskyddet (se vidare nedan).

Begreppet ”utgivning” knyter an till den terminologi som används i grundlagen i övrigt, jfr ”utgivare” och ”utgivningsbevis”. Det får i det här sammanhanget förstås så att det innefattar offentliggörande via alla typer av massmedier.

I andra stycket sägs att även andra enskilda och sammanslut- ningar än sådana som uppfyller kraven i första stycket ska räknas som massmedieföretag om de får sända radio eller tv med stöd av myndighets beslut. Det handlar här om sådana företag, ideella föreningar m.fl. som har tillstånd från regeringen eller från Myn- digheten för radio och tv enligt radio- och tv-lagen (2010:696), RTVL. Till denna grupp hör även sådana aktörer som har för- ordnats av Myndigheten för radio och tv som lokala kabelsändar- företag enligt 9 kap. 5 och 6 §§ RTVL. De flesta av de aktörer som har myndighetsbeslut att sända tv eller radio torde uppfylla kraven enligt första stycket. Men för att det inte ska råda någon tvekan om att grundlagen automatiskt omfattar alla sådana aktörer, alltså även

195

Bilaga 9

SOU 2012:55

t.ex. ideella föreningar som sänder närradio utan att vara profes- sionella, förs de in under grundlagen genom en hänvisning till till- ståndet.

1 kap. 5 §

När grundlagen blir tillämplig (1 kap. 5 § TF och 1 kap. 613 §§ YGL)

5 § Grundlagen är tillämplig på yttranden i massmedier

1.som ges ut av massmedieföretag, eller

2.för vilka utgivningsbevis gäller, eller

3.som har försetts med tydliga uppgifter om vem som har åtagit sig ansvaret enligt denna grundlag för innehållet och om dennes hem- vist i Sverige (ansvarsuppgifter).

När ordet massmedier används nedan avses sådana grundlagsskyd- dade massmedier.

Grundlagen gäller inte för yttranden som den ansvarige saknar möjlighet att kontrollera före offentliggörandet.

Paragrafen anger grundlagens tillämpningsområde och är därför en av de allra mest centrala. Som framgår av första stycket, omfattas yttranden i massmedier i tre fall. Enligt punkt 1 blir grundlagen tillämplig på yttranden i massmedier som ges ut av massmedie- företag. Enligt punkt 2 blir den tillämplig på yttranden i mass- medier för vilka utgivningsbevis gäller. Och enligt punkt 3 inträder grundlagsskydd om massmediet har försetts med tydliga uppgifter om vem som ansvarar för innehållet enligt grundlagen och om dennes hemvist i Sverige. Vad som avses med massmedier framgår av 3 §. I 4 § definieras begreppet massmedieföretag.

Grundlagen är uppbyggd kring antagandet att massmedieföre- tagens verksamhet är av särskild betydelse för yttrandefriheten. Ett uttryck för detta är alltså att enligt punkt 1 massmedier som ges ut av massmedieföretag får – till skillnad från vad som gäller för andra aktörer – ett automatiskt grundlagsskydd. Inga ytterligare åtgärder behöver vidtas för att grundlagen ska bli tillämplig. I fråga om mass- medieföretagen blir grundlagen därmed tillämplig enligt samma principer som gäller i TF och YGL.

Att grundlagen är tillämplig på bl.a. yttranden i massmedier som

”ges ut” av massmedieföretag innebär inte att grundlagsskyddet bara omfattar redan utgivna massmedier. Av andra bestämmelser i grundlagen följer att även den process som innebär att ett mass-

196

SOU 2012:55

Bilaga 9

medium framställs skyddas på olika sätt. Detsamma gäller för massmedier som visserligen föreligger i färdigt skick men som inte har spritts till allmänheten av ett massmedieföretag, t.ex. en bok eller tidning som ännu inte har lämnats ut till försäljning eller en färdig biograffilm som inte har haft premiär. Här avses främst bestämmelserna om etableringsfrihet (7 §), förbud mot censur och hindrande åtgärder (8 §) och meddelar- och anskaffarskydd (6 § och 3 kap.).

Det automatiska grundlagsskyddet gäller även i de fall då mass- mediet framställs av någon annan än massmedieföretaget, om det färdigställda massmediet ges ut av ett massmedieföretag. Här kan som exempel nämnas TV-program som sänds i en etablerad kanal men som har köpts in från ett produktionsbolag som inte är ett mass- medieföretag. Situationen är likartad när det gäller vissa debattfora på internet som bl.a. innebär att beställda eller spontant insända debatt- inlägg publiceras. Det avgörande får i princip anses vara om det är massmedieföretaget som tar publiceringsbeslutet och därmed har kontroll över innehållet.

Enligt punkt 2 är grundlagen också tillämplig på yttranden i massmedier för vilka utgivningsbevis gäller. Sådana bevis kan sökas för enstaka offentliggöranden eller för massmedier som utkommer regelbundet. Närmare bestämmelser om vad som gäller för utgiv- ningsbevis finns i 4 kap. Redan här anges dock den viktiga utgångs- punkten att grundlagen tillämpas när utgivningsbevis ”gäller”. Det betyder dels att grundlagen inte är tillämplig i de fall då något utgivningsbevis ännu inte har beviljats även om förutsättningarna för att få det finns, dels att ett beviljat utgivningsbevis gör grund- lagen tillämplig även om det har getts på felaktiga grunder, t.ex. därför att den anmälde ansvarige utgivaren inte existerar eller har angetts för skens skull. Grundlagen är dock inte tillämplig om det inte är fråga om något massmedium. Det framgår av att förut- sättningarna enligt lagen då inte är uppfyllda. Att grundlagen i övrigt gäller även om utgivningsbevis har utfärdats på felaktiga grunder kan verka egendomligt, men en sådan ordning är att före- dra om tillämplighetsfrågor ska kunna lösas någorlunda enkelt.

Enligt punkt 3 blir grundlagen tillämplig på massmedier som har försetts med tydliga uppgifter om vem som har åtagit sig ansvaret enligt grundlagen för innehållet och dennes hemvist i Sverige

(ansvarsuppgifter). Med ”tydliga uppgifter” avses att det med hjälp av uppgifterna ska vara möjligt att identifiera den ansvarige och kunna komma i kontakt med honom eller henne. Det innebär att upp-

197

Bilaga 9

SOU 2012:55

gifterna i princip ska kunna kontrolleras mot offentliga register, som t.ex. folkbokföringsregistret hos Skatteverket. Det innebär också att kravet på uppgifternas omfattning kan variera. Om den ansvarige har ett vanligt förekommande namn och bor i en storstad måste uppgifterna kompletteras t.ex. med mer exakta adressuppgifter eller fullständigt namn. Att det enbart sätts ut pseudonymer, signaturer eller andra kännetecken uppfyller inte kravet på tydlighet även om beteckningarna är inarbetade i vissa sammanhang.

Utöver namn måste den ansvariges hemvist anges. Med hem- visten avses den ort där den som har tagit på sig ansvaret har sin huvudsakliga vistelseort (jfr 10 kap. 1 § rättegångsbalken). Anges en ort utanför Sverige eller en felaktig ort inom Sverige gäller inte grundlagen.

Att uppgifterna ska vara ”tydliga” innebär också att de ska vara lätt tillgängliga för den som tar del av innehållet i massmediet. De kan t.ex. placeras i för- eller eftertexten till en film, på försätts- bladet i en bok, under en flik på en webbplats med kontaktupp- gifter, eller i sidfoten på varje webbsida. Det räcker inte att man kan anta eller av de samlade uppgifterna kan utröna vem som är ansvarig. Av uppgifterna ska det framgå att den namngivne tar på sig ansvaret.

Vad som ska anges i fråga om ansvarstagandet är ”vem som har åtagit sig ansvaret enligt denna grundlag för innehållet ”. Detta krav har förts in i lagen för att säkra ett effektivt ansvarstagande och under- lätta rättstillämpningen, där det annars skulle kunna uppkomma svårlösta tolkningssituationer. Kravet innebär att det måste anges att ansvar tas ”enligt yttrandefrihetsgrundlagen”, ”enligt grundlagen” eller något motsvarande. Det räcker sålunda inte att det framgår vem som står bakom exempelvis en webbplats eller en tidning, inte heller att det sägs att ”A ansvarar för innehållet” e.d. Meningen är att den person som anges ska vara helt klar över vad för slags ansvar det handlar om och att det är fråga om att uppfylla grundlagens krav.

198

SOU 2012:55

Bilaga 9

namnet är påhittat. Avsikten är att detta ska läsas så att sådana falska uppgifter inte utgör några ”tydliga uppgifter om vem som ansvarar”.

Grundlagen är sålunda inte tillämplig i sådana situationer. Om den utpekade är en s.k. målvakt – dvs. en person som har förmåtts ta det formella ansvaret men inte har något inflytande över vad som offentliggörs – bör grundlagen däremot bli tillämplig. En annan ordning skulle orsaka alltför stora tillämpningsproblem.

I sak finns inga nämnvärda skillnader mellan skyddet enligt de tre punkterna i första stycket. I några avseenden är dock regle- ringen mindre detaljerad när det är ansvarsuppgifter som gör att grundlagen är tillämplig. Här finns framför allt skäl att nämna att föreskrifterna om utgivare i 4 kap. inte tillämpas och att ansvars- bestämmelserna i 8 kap. har en enklare utformning.

Det bör observeras att bestämmelsen om tillämpningsområdet i första stycket bara anger vilka yttranden som omfattas av grund- lagen. I de följande paragraferna (6–8 §§) finns bestämmelser som

även skyddar vissa ”förstadier” till offentliggörandet av sådana yttranden (meddelarfrihet, etableringsfrihet och censurförbud).

I andra stycket finns en begreppsbestämning som motiveras främst av att texten i grundlagen inte bör vara mer mångordig än nödvändigt.

När ordet ”massmedier” används i lagens följande bestämmelser ska uttrycket läsas som ”grundlagsskyddade massmedier”. Det gäller alltså trots att begreppet massmedier har definierats i 3 § utan någon sådan begränsning. Att en kortare form används av praktiska skäl ändrar naturligtvis inte själva definitionen av begreppet.

I tredje stycket anges i första meningen ytterligare en förutsätt- ning för att grundlagen ska vara tillämplig på ett yttrande; den ansvarige ska ha möjlighet att kontrollera innehållet innan det offent- liggörs. Bestämmelsen är framför allt avsedd för de allt vanligare fall där lyssnaren, tittaren eller läsaren engageras i publiceringarna. Bestämmelsen avser inte de interna kontrollmöjligheterna utan det förutsätts på samma sätt som i TF och YGL att den ansvarige organiserar verksamheten så att han eller hon kan svara för beslut om offentliggöranden som om de vore hans eller hennes egna. Bestämmelsen är framför allt avsedd för de fall där lyssnaren, tittaren eller läsaren engageras i publiceringarna.

Detta är juridiskt oproblematiskt så länge den ansvarige har sista ordet och avgör vad som ska offentliggöras. Om däremot användaren direkt kan påverka innehållet genom att lägga till, ta bort eller modifiera t.ex. texten på en webbsida och den ansvarige bara kan ingripa i efterhand, gäller inte grundlagen för de yttranden

199

Bilaga 9

SOU 2012:55

som är användarens. En blogg eller webbsida och liknande mass- medier kan alltså innehålla yttranden som har ett förstärkt skydd enligt denna grundlag och sådana som faller utanför grundlagen. I det senare fallet gäller brottsbalkens regler om ansvar.

När det gäller direktsändningar av t.ex. debattprogram har pro- gramföretaget – med hjälp av bl.a. producent och programledare – en sådan kontroll att de normalt har möjlighet att undvika eventu- ella yttrandefrihetsbrott genom yttranden av de medverkande. De kan bl.a. bestämma vilka som ska bjudas in och vilka ämnen som ska diskuteras. Under sändningen kan programledaren avbryta den som är på väg att yttra sig på ett sätt som kan medföra ansvar för yttrandefrihetsbrott och även själv yttra sig på ett sådant sätt att ett yttrande som annars skulle vara brottsligt förlorar sin udd och där- med sin brottsliga karaktär. Under sådana förutsättningar får det anses att den ansvarige har möjlighet att kontrollera yttranden i sändningen före offentliggörandet. Undantaget i tredje stycket gäller således inte för den typen av direktsändningar.

Det ska i detta sammanhang noteras att det enligt 8 kap. 7 § finns möjlighet att i lag föreskriva att den som framträder själv i direktsändning ska ansvara för sina yttranden. Det gäller endast för andra direktsändningar än sådana som omfattas av 1 kap. 12 § (s.k. dagshändelser). När det gäller direktsändningar av s.k. dagshändel- ser är tillämpningen av grundlagens bestämmelser begränsad enligt 1 kap. 12 §, bl.a. gäller inte bestämmelserna om ensamansvar och meddelarskydd.

Det finns anledning att även här gå igenom de medier som har nämnts sist i författningskommentaren till 3 § för att ge exempel på paragrafens tillämpning i praktiken.

Dagstidningar, tidskrifter och böcker som ges ut av mass- medieföretag omfattas automatiskt av grundlagen. Ges de ut av någon annan kan grundlagsskydd erhållas genom att utgivnings- bevis anskaffas eller genom att tydliga ansvarsuppgifter sätts ut. Detsamma gäller för t.ex. nättidningar, nättidskrifter, ljudböcker och e-böcker. I den mån det i de digitala medierna finns chattar, kom- mentarrutor e.d. där läsarna får lämna egna bidrag omfattas dessa enligt tredje stycket i princip inte av grundlagen. Men om de är så ordnade att de kan kontrolleras av den ansvarige innan de publi- ceras, omfattas de av grundlagen.

Enligt YGL har som nämnts tidigare e-böcker och e-tidningar som finns nedladdade på t.ex. en läsplatta med möjlighet till ytter- ligare nedladdning fått särbehandlas. De kommer att omfattas av

200

SOU 2012:55

Bilaga 9

den nya yttrandefrihetsgrundlagen under förutsättning att de ges ut av ett massmedieföretag eller det finns utgivningsbevis eller ansvarsuppgifter. Att de kan ändras genom nedladdning av t.ex. nya uppgifter eller tillkommande text spelar inte någon roll så länge massmedieföretaget är utgivare, eller utgivningsbeviset eller ansvars- uppgifterna är så utformade att de omfattar även den nya versionen.

Gäller de sålunda ”själva tidningen” eller ”boken” uppkommer inte några tillämpningsproblem. Det förutsätter dock att ändringar inte kan göras utan kontroll av den som ansvarar för tidningen resp. boken.

Beträffande radio och tv uppkommer vissa komplikationer när det gäller utgivningsbegreppet. Radio och tv omfattas av auto- matiskt grundlagsskydd i den mån kanalen eller programmet ”ges ut” av ett massmedieföretag. Men en särskild fråga är därvid hur man ska se på sådana företag som ibland svarar för rent teknisk distribution av kanaler och program (1), ibland köper program och sänder vidare under eget ansvar (2) och ibland svarar för vissa egna produktionsinsatser (3). Som har sagts tidigare bör det avgörande när det gäller frågan om utgivning i princip anses vara publicerings- beslutet och därmed kontrollen över innehållet. Ett företag som det nämnda är att betrakta som ett massmedieföretag under förut- sättning att dess huvudsakliga verksamhet består i utgivning av massmedier, varvid utgivning i enlighet med det sagda förutsätter att det rör sig om mer än enbart teknisk distribution. Och även om företaget kvalificerar sig som ett massmedieföretag är det inte säkert att grundlagen är automatiskt tillämplig. Detta fordrar ju nämligen att det är fråga om yttranden i massmedier som ”ges ut” av massmedieföretag, vilket i sin tur betyder att det måste röra sig om sådana kanaler eller program som företaget tar ett publicerings- ansvar för (2 eller 3). Om så inte är fallet kan dock naturligtvis automatiskt grundlagsskydd föreligga för yttrandena på den grunden att ett annat massmedieföretag står för utgivningen. Och i de få fall då utgivaren är någon annan än ett massmedieföretag kan grundlagsskydd erhållas genom utgivningsbevis eller ansvarsupp- gifter.

Även andra databaser som är massmedier omfattas av grund- lagen om de ges ut av massmedieföretag, om de har utgivningsbevis eller om de är försedda med ansvarsuppgifter. Det kan gälla t.ex. bloggar och hemsidor av olika slag. När det gäller ansvarsuppgifter fordras, som tidigare sagts, att uppgifterna är tydliga och att de avser ett uttryckligt ansvarstagande enligt grundlagen.

201

Bilaga 9

SOU 2012:55

Som tidigare nämnts uppkommer inte sällan det problem som avhandlas i tredje stycket – angående inlägg som inte kan kontrol- leras av den ansvarige – när det gäller just webbplatser på internet. Möjligheten att göra s.k. omodererade kommentarer är vanlig där. I den mån sådana inlägg från utomstående förekommer omfattas de inte av grundlagsskyddet. Det påverkar dock inte grundlagsskyddet för webbplatsen i övrigt.

Yttranden på sociala medier på internet, t.ex. Facebook och Twitter, har normalt inte grundlagsskydd. Det beror på att ingen av förutsättningarna i första stycket är uppfylld. Ett massmedieföretag som sprider sina medier via sociala medier får dock automatiskt grundlagsskydd för yttrandena, och detsamma gäller – under förut- sättning att massmediekravet är uppfyllt, se ovan – den som skaffar sig utgivningsbevis för yttranden där eller förser dem med ansvars- uppgifter. Det står klart att inte t.ex. ”själva Facebook” kan åtnjuta grundlagsskydd. Det beror bl.a. på att materialet till största delarna framställs och sprids av andra än massmedieföretag, och att det inte heller anges några ansvarsuppgifter eller finns något utgivnings- bevis för mediet som sådant.

När det gäller filmer har vi konstaterat att de normalt är mass- medier oavsett distributionsform men att tillämpningsproblem ibland kan uppkomma beroende på om det som avses är den immaterialrättsliga produkten (filmverket) eller det fysiska eller elektroniska medium (den fysiska filmen) där filmverket är lagrat. Att båda omfattas av grundlagsskyddet om de har getts ut av ett mass- medieföretag står klart, liksom om det finns utgivningsbevis eller ansvarsuppgifter. Ett filmverk ges normalt ut av ett producent- företag. Ofta är det samma företag som ger ut filmen på dvd e.d., men det kan också vara ett annat massmedieföretag som har fått denna distributionsrätt och som i så fall ansvarar för yttranden i filmen om inte annat har överenskommits (se vidare författnings- kommentaren till 8 kap. 1 §). Är det inte ett massmedieföretag som har hand om utgivningen av en film på dvd, men finns det i stället ansvarsuppgifter på skivorna, är det dessa skivor med filmen som har grundlagsskydd. I så fall är det inte filmproduktionen som avgör frågan om ansvar utan ansvarsuppgifterna.

202

SOU 2012:55

Bilaga 9

1 kap. 6 §

Meddelarfrihet och anskaffarfrihet (1 kap. 1 § tredje stycket TF, 1 kap. 2 § YGL)

6 § Var och en får lämna uppgifter i vilket ämne som helst till före- trädare för massmedier för offentliggörande. Meddelarfriheten gäller även då uppgifter lämnas till någon som kan förväntas offentliggöra eller låta offentliggöra dem i ett massmedium.

Var och en har också rätt att anskaffa uppgifter i vilket ämne som helst för sådant uppgiftslämnande eller offentliggörande.

I dessa rättigheter får inga andra begränsningar göras än de som följer av denna grundlag.

Paragrafen innehåller de grundläggande bestämmelserna om med- delarfriheten, dvs. friheten att lämna uppgifter för publicering i grundlagsskyddade massmedier. Denna frihet gäller, enligt första stycket första meningen, för ”var och en” och ”i vilket ämne som helst”. Regeln motsvarar så långt de bestämmelser som gäller enligt

TF och YGL.

Meddelarfriheten gäller i förhållande till det allmänna. Begrep- pet ”det allmänna” definieras i 2 § och omfattar myndigheter och andra allmänna organ. Således kan den som lämnar ett publicerings- meddelande inte åberopa meddelarfriheten för att värja sig mot sanktioner eller ifrågasättanden från t.ex. en privat arbetsgivare eller en enskild medborgare.

Genom bestämmelser i lag tillämpas dock principen om med- delarfrihet även för anställda på vissa organ som inte anses höra till

”det allmänna” enligt den gällande definitionen. Det gäller bl.a. bolag, föreningar och stiftelser där en kommun eller ett landsting utövar ett rättsligt bestämmande inflytande. Vidare omfattas en del andra privaträttsliga organ (t.ex. arbetslöshetskassor och besiktnings- organ för fordonsprövning) i den utsträckning dessa utför förvalt- ningsuppgifter, se 2 kap. 3–4 §§ samt 13 kap. 2 § i offentlighets- och sekretesslagen och bilagan till den lagen.

Meddelarfriheten är enligt ordalydelsen avsedd att omfatta alla som på ett eller annat sätt lämnar meddelanden för offentlig- görande. Den gäller sålunda både för dem som anonymt eller med namn framträder i mediet och för dem som anonymt eller offent- ligt lämnar uppgifter som direkt eller indirekt bidrar till innehållet i ett massmedium. Av det ansvarssystem som läggs fast i NYGL framgår dock att även andra som medverkar till innehållet i ett

203

Bilaga 9

SOU 2012:55

grundlagsskyddat massmedium åtnjuter ansvarsfrihet, under förut- sättning att de inte ansvarar enligt 8 kap. (jfr prop. 1975/76:204 s. 129 f.). Här avses ”upphovsmannen” till innehållet i ett mass- medium och den som ”framträder” i detta. Skyddet för dessa personer behandlas i 3 kap. (Anonymitetsskyddet) och i 7 kap. (Yttrandefri- hetsbrott m.m.) nedan.

Den krets av personer som uppgifter får lämnas till med bibe- hållet meddelarskydd är ”företrädare för massmedier”. Med det förstås inte bara personer som utåt representerar t.ex. en grund- lagsskyddad webbplats eller en dagstidning, utan alla som är direkt knutna till verksamheten i form av anställning och kan påverka om uppgifterna ska offentliggöras eller inte. I kretsen må även inklu- deras viss administrativ personal, t.ex. personer som hanterar den fysiska eller elektroniska posten samt receptionister som tar emot samtal. Det gäller oavsett om de är anställda av massmedieföretaget eller hos någon uppdragstagare.

Regleringen inskärper betydelsen av att samtliga verksamma inom en grundlagsskyddad verksamhet, liksom personer vid företag eller enskilda som anlitas av massmedieföretaget, har god kännedom om meddelarskyddet och vad det innebär.

Kretsen av företrädare får alltså också anses inkludera dem som är knutna till det grundlagsskyddade mediet exempelvis genom självständigt arbete med avsikt att slutresultatet ska publiceras i mediet. Det kan t.ex. gälla produktionsbolag, enskilda frilansjour- nalister eller debattörer som på uppdrag av ett medieföretag produ- cerar hela program eller inslag. De är att betrakta som företrädare oavsett om uppdraget gäller en längre period eller ett enskilt till- fälle.

Avsikten med begreppet ”företrädare” är att det ska omfatta i princip samma personer som enligt TF och YGL, varvid dock vissa skillnader uppkommer genom att tidigare etablerade begrepp över- ges. Förändringen torde innebära en viss utvidgning och därmed också, i detta avseende, en viss förstärkning av meddelarskyddet.

Grundlagsskyddet gäller också om en uppgift överförs anonymt via post eller på elektronisk väg till t.ex. en allmän e-postadress som tillhör tidningen, radiostationen eller det grundlagsskyddade mass- medium som det annars rör sig om.

Om en uppgift som är sekretessbelagd förmedlas till ett mass- medium via någon annan än den som ursprungligen anskaffade uppgifterna bryts meddelarskyddet. Det betyder bl.a. att efter- forskning får ske avseende ursprungskällan. Däremot omfattas det

204

SOU 2012:55

Bilaga 9

mellanled som har förmedlat uppgifterna till någon massmedie- företrädare av meddelarskyddet. Hans eller hennes identitet får inte röjas eller efterforskas i något annat fall än om det finns stöd för det i denna grundlag.

Meddelarfriheten – liksom skyddet för meddelare i form av t.ex. tystnadsplikt och efterforskningsförbud enligt 3 kap. 3 och 5 §§ – gäller även i fall då de överlämnade uppgifterna till slut inte offent- liggörs eller läggs till grund för publicering. Det avgörande är att meddelarens avsikt har varit att uppgifterna ska nå offentligheten, dvs. att de lämnas ”för offentliggörande”.

Den som lämnar meddelanden till någon som representerar ett icke grundlagsskyddat massmedium eller till någon som inte kan sägas vara ”företrädare” (se ovan) för ett sådant massmedium omfattas i princip inte av grundlagens skydd. Detsamma gäller för den som lämnar uppgifter i något annat syfte än att dessa ska publiceras i ett grundlagsskyddat massmedium. I det sist nämnda fallet gäller detta oavsett om uppgifterna lämnas till en företrädare för massmedier eller någon annan.

En särskild fråga är då vad som gäller om uppgiftslämnaren ursäktligt misstar sig om mottagarens behörighet. För att skydda godtroende meddelare mot efterforskning och repressalier föreslås att det införs en bestämmelse härom i 3 kap.

Genom andra meningen i första stycket modifieras det angivna synsättet något. Där anges att meddelarfriheten gäller även då upp- gifter lämnas till någon som kan förväntas offentliggöra eller låta offentliggöra dem i ett massmedium. Meningen har betydelse för meddelarfriheten i flera avseenden.

Den innebär att publiceringsmeddelanden kan lämnas straffritt även till någon som i ett senare skede avser att offentliggöra eller låta offentliggöra dem i ett massmedium. Här avses fall då mot- tagaren av informationen vid uppgiftslämnandet inte är en ”före- trädare för ett massmedium” i det avseende som behandlas i första meningen. Det kan t.ex. gälla uppgifter som meddelas till en för- fattare inom ramen för ett pågående bokprojekt. En annan tänkbar situation är att uppgifter överlämnas till en fristående samhälls- debattör som med anledning av uppgifterna bestämmer sig för att offentliggöra dessa på en webbplats med grundlagsskydd.

Meddelarfrihet enligt andra meningen förutsätter således att mot- tagaren av informationen ”kan förväntas” offentliggöra eller låta offentliggöra denna. Detta är en annan aspekt på meddelarfriheten. Kravet får betydelse om uppgiftslämnaren misstar sig om mot-

205

Bilaga 9

SOU 2012:55

tagarens behörighet eller om det sätt på vilket informationen ska publiceras. Det kan bl.a. avse situationen då uppgifter lämnas till någon som vilseleder meddelaren om att han företräder en tidning eller något annat massmedium. Ett annat fall är då information publiceras av ett företag som inte uppfyller kraven på ”massmedie- företag” och det aktuella massmediet därmed inte hade grundlags- skydd. Till dessa exempel bör även räknas situationen då misstag begås vid angivande av ansvarsuppgifter enligt 1 kap. 5§ första stycket 3 och grundlagsskydd för publiceringen därför inte upp- kommer. Så kan bl.a. bli fallet om man av förbiseende inte anger den ansvariges hemvist i Sverige.

Bestämmelsen innebär att meddelarfrihet föreligger – även vid de brister som beskrivs i exemplen – om uppgiftslämnaren kunde förvänta sig att den överlämnade information skulle publiceras i ett grundlagsskyddat massmedium. Frågan får avgöras efter en bedöm- ning av förhållandena i det enskilda fallet. Ett påstående från med- delaren om att denne räknade med att uppgifterna skulle användas i ett grundlagsskyddat massmedium bör normalt kunna godtas om det inte framstår som orimligt med hänsyn till omständigheterna. I tveksamma fall bör stadgandet tillämpas generöst i förhållande till uppgiftslämnaren.

Enligt andra stycket skyddas rätten att anskaffa information. Anskaffarfrihet innebär att uppgiftslämnaren har rätt att ta fram uppgifter i vilket ämne som helst. Anskaffandet får i princip inte leda till straffansvar eller ersättningsskyldighet, även om gärningen hade varit straffbelagd om den utfördes i ett annat sammanhang. Det bör betonas att det är själva anskaffandet som skyddas, inte alla de sätt det kan ske på (se nedan angående tredje stycket). Anskaffar- friheten gäller med samma begränsningar som har gällt enligt TF och YGL.

Av tredje stycket framgår att rätten att meddela och anskaffa uppgifter får begränsas endast i enlighet med vad som sägs i grund- lagen. En sådan begränsning framgår av 13 § 6, där det sägs att ”om ansvar och ersättningsskyldighet som avser det sätt på vilket en uppgift eller underrättelse har anskaffats” gäller vad som sägs i lag.

Ett straffbart tillvägagångssätt för att anskaffa uppgifter, t.ex. genom dataintrång eller inbrott, är alltså inte straffbefriat bara för att syftet är att offentliggöra uppgifterna i ett grundlagsskyddat massmedium.

Vissa andra begränsningar i meddelarfriheten och anskaffarfri- heten framgår av bestämmelserna om meddelarbrott m.m. i 7 kap. 4 och 5 §§. Begränsningarna sammanhänger med att sekretessen för

206

SOU 2012:55

Bilaga 9

vissa uppgifter anses väga tyngre än allmänhetens intresse av att få kunskap om dem (se bl.a. prop. 1975/76:204 s. 93 f.).

1 kap. 7 §

Etableringsfrihet (4 kap. och 6 kap. 1–3 §§ TF, 3 kap. YGL)

7 § Var och en får etablera och driva verksamhet för framställning eller spridning av massmedier. Inga andra begränsningar i denna frihet får förekomma än de som framgår av denna grundlag.

I paragrafen anges en av de grundläggande principerna för yttrande- friheten, nämligen etableringsfriheten. Paragrafen motsvarar väsent- ligen vad som gäller i dag såvitt gäller tryckta massmedier, radio, television och s.k. tekniska upptagningar. I övrigt är etablerings- friheten väsentligen utvidgad genom att den nu grundlagsskyddas beträffande alla massmedier. Som framgår av 5 § andra meningen ska ”massmedier” läsas som ”grundlagsskyddade massmedier”, dvs. sådana som har getts ut av massmedieföretag, har utgivningsbevis eller är försedda med ansvarsuppgifter. Etableringsfriheten avser alltså verksamhet för framställning och spridning av sådana medier. Eftersom bestämmelsen såvitt avser etableringen av verksamheten avser en tidpunkt då grundlagsskydd ännu inte har inträtt är bestämmelsen avsedd att läsas så att etableringsfriheten även gäller för framställning och spridning av sådana massmedier som avses bli grundlagsskyddade.

Etableringsfriheten uttrycks i första meningen som en rätt att

”etablera och driva verksamhet för framställning eller spridning av massmedier”, varjämte det i andra meningen föreskrivs ett förbud mot begränsningar i denna frihet utan stöd i grundlagen. Det inne- bär som sagt väsentligen detsamma som enligt TF och YGL, varvid dock friheten knyts till de medier som nu omfattas av grund- lagsskyddet. För att bestämmelsen ska bli kort och tydlig har det översetts med den omständigheten att det beträffande vissa medier kan te sig språkligt egendomligt att tala om framställning och sprid- ning av mediet som sådant. Det kan gälla exempelvis beträffande radio och television. Några tillämpningssvårigheter torde inte uppkomma med anledning av denna språkliga ofullkomlighet.

Med ”framställning” avses i detta sammanhang alla led i produk- tionen av ett massmedium inkl. det mångfaldigande som ibland inryms. Det handlar t.ex. om allt arbete med produktionen av en

207

Bilaga 9

SOU 2012:55

tidning, ett radioprogram eller en ljudbok. Och vad som skyddas är alltså rätten att starta ett företag, eller någon verksamhet i annan form, för sådan produktion. Det inkluderar t.ex. rätten att inneha nödvändig utrustning.

Friheten vad gäller verksamhet för framställning kan naturligtvis handla om medier på nätet och avse t.ex. produktion på webbsidor. Därvid kommer etableringsfriheten att handla om tillgången till datorer och internet, varvid sådan tillgång inte utan uttryckligt stöd i grundlagen får begränsas på ett sådant sätt att det innebär en begränsning i rätten att etablera och driva verksamhet.1 Bestämmelsen innebär en påminnelse om vilka grundläggande intressen som står på spel i en diskussion om t.ex. möjligheten att utestänga vissa personer och deras verksamhet från tillgång till nätet.

Den grundlagsfästa rätten att framställa massmedier innebär t.ex. att ett näringsförbud eller den s.k. konkurskarantänen inte kan inskränka exempelvis rätten att driva ett bokförlag eller ett pro- duktionsbolag för film eller television. Men i den mån ett företag driver såväl grundlagsskyddad som annan verksamhet kan den senare förhindras på olika sätt genom vanlig lag.

Självfallet innefattar etableringsfriheten såvitt gäller verksamhet för framställning en rätt att enbart etablera liksom en rätt att enbart driva en sådan verksamhet. Uttrycket ”etablera och driva” innebär alltså inte att friheten bara omfattar rätten till en verksamhet som omfattar båda dessa moment.

Det ska anmärkas att etableringsfriheten inte går så långt att den ger en grundlagsfäst rätt att utan inskränkningar i lag ”framställa massmedier”. Detta skulle kunna komma i konflikt med t.ex. regler om miljö och arbetarskydd, eftersom lagregler om sådant i princip inte skulle kunna träffa massmedieframställning utan uttryckligt stöd i grundlagen. Att ta in ett sådant uttryckligt stöd för alla de situationer där det skulle behövas har inte bedömts möjligt. En rätt att framställa grundlagsskyddade medier har funnits enligt YGL såvitt gäller s.k. tekniska upptagningar (se 3 kap. 8 §). Man får utgå från att den bestämmelsen – trots att inga begränsningar anges vara tillåtna, och trots att inga andra begränsningar får göras i de grund- lagsskyddade rättigheterna än de som följer av YGL (1 kap. 1 § första stycket andra meningen) – inte har inneburit en rätt att framställa sådana föremål utan hänsynstagande till de lagbestämmelser som berör sådan framställning.

1 Här återstår en EU-rättslig belysning, bl.a. i fråga om bekämpande av brott på nätet.

208

SOU 2012:55

Bilaga 9

”Spridning” innebär ett offentliggörande eller tillhandahållande på annat sätt av ett massmedium så att allmänheten ges möjlighet att ta del av det. Det kan ske t.ex. genom att mediet lämnas ut till försäljning i detaljhandeln eller görs tillgängligt för allmänheten via internet. Friheten att etablera eller driva verksamhet för spridning av massmedier innefattar sålunda t.ex. en rätt att idka handel med böcker, tidskrifter och tidningar, liksom en rätt att starta en verk- samhet för utdelning av flygblad till hushållen.

Även i denna del inrymmer etableringsfriheten en begränsning i det allmännas möjligheter att lägga indirekta hinder i vägen för verk- samheten, t.ex. genom beslag av en bil som används för distribution.

Någon rätt att ”sprida” utan några i lag angivna begränsningar ger inte bestämmelsen. Det säger sig självt att det inte kan finnas en rätt att t.ex. sätta upp affischer eller klistermärken utan hänsyn till bestämmelser om skadegörelse, eller att sprida sekretessbelagda uppgifter utan hinder av bestämmelser om tystnadsplikt.

Etableringsfriheten omfattar en rätt att organisera verksamheten som den enskilde finner lämpligt. Det innebär självfallet inte en frihet att bortse från bestämmelser om t.ex. redovisning, skatte- uppbörd eller anställningsskydd. Avsikten är över huvud taget att den som driver verksamhet av det aktuella slaget i allt väsentligt ska vara skyldig att följa samma regler som andra företag. Undantag från denna tolkningsprincip avses gälla endast i fråga om den sär- skilt känsliga rätten att starta en verksamhet (där som sagt närings- förbud inte gäller för rena massmedieföretag) och i fråga om sådana lagbestämmelser som tenderar att drabba särskilt massmedie- företag. Det sistnämnda kan gälla exempelvis bestämmelser om till- gång till kommunikations- och distributionssystem.

Redan av det sagda står det klart att uttrycket ”får etablera och driva verksamhet … [utan] begränsningar” ibland skapar svårig- heter såvitt gäller tolkningen av vad som är ”begränsningar”. Vid sidan av vad som har sagts ovan får dock uppkommande tolk- ningsfrågor överlämnas åt rättstillämpningen.

I andra meningen föreskrivs alltså att inga andra ”begränsningar i denna frihet” får göras än sådana som har stöd i grundlagen.

Sådana inskränkningar i form av krav på tillstånd för sändningar av radio och television finns i 6 kap.

Man kan fråga sig om den andra meningen över huvud taget behövs med hänsyn till att det i 2 § andra stycket finns en generell bestämmelse om att inga andra begränsningar får göras i yttrande- friheten än de som följer av grundlagen. Eftersom etableringsfri-

209

Bilaga 9

SOU 2012:55

heten får ses som en del av yttrandefriheten får det visserligen anses framgå av den nämnda bestämmelsen i 2 § att etableringsfriheten inte får begränsas på något annat sätt än enligt grundlagen. Det har ändå bedömts motiverat att i fråga om de bestämmelser som vid en inskränkt tolkning av lagtexten skulle kunna anses avse något annat

än ”yttrandefrihet” ta in en uttrycklig bestämmelse i grundlagen.

Motsvarande bestämmelser finns – för övrigt liksom i YGL – i para- graferna om meddelarfrihet och anskaffarfrihet (7 §), om förbud mot förhandsgranskning och hindrande åtgärder (8 §) och om förbud mot ingripanden utan stöd i grundlagen (9 §).

1 kap. 8 §

Förbud mot förhandsgranskning och hindrande åtgärder (1 kap. 2 § och 6 kap. 4 § TF, 1 kap. 3 § och 3 kap. 10 § YGL)

8 § Det får inte förekomma att något som är avsett att framföras i massmedier först måste granskas av en myndighet eller något annat allmänt organ. Dock får det genom lag meddelas föreskrifter om granskning och godkännande av rörliga bilder som ska visas offentligt för barn.

Inte heller är det tillåtet för myndigheter och andra allmänna organ att utan stöd i denna grundlag, på grund av det kända eller förväntade innehållet i ett massmedium, förbjuda eller hindra dess offentlig- görande eller försvåra dess spridning och mottagande bland allmän- heten.

Genom bestämmelsen i första stycket förbjuds all förhandsgransk- ning av yttranden. Detta s.k. censurförbud är en av de mest centrala bestämmelserna i skyddet av yttrandefriheten. Det har en djup historisk förankring och innebär t.ex. att ingen statlig eller kom- munal arbetsgivare kan begära att få läsa en grundlagsskyddad personaltidning i förväg, att rektor inte får granska elevrådets grundlagsskyddade webbplats före publicering och att varken polis eller någon annan myndighet får undersöka grundlagsskyddade flygblad innan de delas ut. Alla eventuella ingripanden med anled- ning av brott mot yttrandefriheten måste ske i efterhand.

Censurförbudet är absolut, med undantag för rörliga bilder som är avsedda att visas offentligt för barn. Det finns alltså grundlags- stöd för förhandsgranskning av filmer som ska visas offentligt för barn. Motsvarande censur för vuxna är upphävd sedan den 1 januari 2011.

210

SOU 2012:55

Bilaga 9

När det sägs i bestämmelsen att det inte får förekomma att något ”först” måste granskas avses att ingen granskning får före- komma innan yttrandet i fråga framförs. Därmed avses normalt den tidpunkt då det massmedium som förmedlar yttrandet ges ut, dvs. offentliggörs för allmänheten. Yttranden i tidningar, böcker och andra massmedier knutna till fysiska informationsbärare framförs då exemplar av dem sprids till allmänheten. Yttranden som sprids via radio och tv framförs då programmet sänds till allmänheten. Om yttrandet sprids via t.ex. nättidningar, bloggar och andra medier där innehållet tillhandahålls under en längre tidsperiod, anses fram- förandet ske då yttrandet läggs ut så att det blir tillgängligt för all- mänheten.

Ett yttrande som sprids via olika massmedier framförs flera gånger. Detsamma gäller om det sprids via samma massmedieform men vid olika tidpunkter. Om polisen t.ex. får besked om att en film som tidigare har fällts för hets mot folkgrupp ska visas på nytt, får inget förbud meddelas eller några hindrande åtgärder vidtas på grund av innehållet. Polisen måste vänta till dess att det nya yttrandet har framförts. Frågan om vid vilken tidpunkt yttranden i olika medier anses bli framförda avhandlas även i författningskommentaren till bestämmelsen om åtalspreskription i 10 kap. 7 §.

I andra stycket stadgas det s.k. förbudet mot hindrande åtgärder, dvs. att inga åtgärder utom de i grundlagen angivna får vidtas som hindrar offentliggörandet, spridningen eller mottagandet av yttran- den. Förbudet gäller endast hinder ”på grund av … innehållet”. Det

är därmed inte förbjudet exempelvis att polisen hindrar att affischer klistras upp på stan om det sker för att hindra nedskräpning, eller att skivor med musik säljs på ett torg i strid med ett allmänt salu- förbud. Vidare får utrustning för mottagning av t.ex. radio eller för uppkoppling på internet förbjudas av säkerhets- eller ordningsskäl på kriminalvårdsanstalter, militärförläggningar eller motsvarande institutioner. Och kulturhistoriskt värdefulla miljöer får skyddas genom begränsningar t.ex. vad gäller uppsättning av utrustning för mottagning.

211

Bilaga 9

SOU 2012:55

internetuppkoppling. Förbudet omfattar också t.ex. åtgärder för att störa ut överföringar som sker med elektromagnetiska vågor eller genom tråd. Några inskränkningar i rätten att anlägga trådnät får vidare inte göras på grund av det förväntade innehållet. Angående innebörden av ”myndigheter och andra allmänna organ” se kom- mentaren under 1 §.

Skyddet mot censur och andra hindrande åtgärder gäller, på samma sätt som enligt TF och YGL, endast massmedier som omfattas av grundlagen. Det framgår av att uttrycket massmedier enligt 4 § första stycket andra meningen ska läsas som grundlagsskyddade mass- medier. Det har övervägts att låta bestämmelserna omfatta även andra yttranden, t.ex. på teater och i politiska tal. Detta har dock visat sig förhållandevis komplicerat och det har skadat enkelheten i regleringen. Det har därför ansetts bäst att bestämmelsen liksom övriga regler i grundlagen begränsas till det grundlagsskyddade området. Det betyder naturligtvis inte att det är fritt fram för censur och hindrande åtgärder mot exempelvis teaterföreställningar och konstutställningar. Det innebär bara att grundlagen inte sätter upp några hinder för lagstiftaren att föreskriva sådana åtgärder för det fall det skulle bedömas motiverat av någon anledning. Det är svårt att se att lagstiftaren skulle finna skäl till detta, men det är naturligtvis värt att notera att även i detta hänseende yttrandefriheten är särskilt stark för just de yttranden som omfattas av yttrande- frihetsgrundlagen.

1 kap. 9 §

Inga ingripanden utan stöd i grundlag (1 kap. 3 § TF, 1 kap. 4 § YGL)

9 § Myndigheter och andra allmänna organ får inte utan stöd i denna grundlag ingripa mot någon på grund av att han eller hon i ett mass- medium har missbrukat yttrandefriheten eller medverkat till ett sådant missbruk. Inte heller får de utan stöd i denna grundlag av sådan anle- ning ingripa mot det massmedium där yttrandet har förekommit.

[Bestämmelserna i denna grundlag hindrar inte ingripanden enligt vanlig lag på grund av gärningar som har en sådan karaktär att de inte berör yttrandefrihetens ändamål enligt 2 §.]2

2 De flesta ledamöter var vid sammanträdet (2011-09-14) emot ett inkluderande av detta stycke. Några meningsskiljaktigheter beträffande innehållet fanns i och för sig inte, men majoriteten ansåg att signaleffekten av en bestämmelse i grundlagen som ser ut som en inskränkning i yttrandefriheten är olycklig. Därtill anfördes det begränsade behovet och

212

SOU 2012:55

Bilaga 9

Enligt första stycket är yttrandefrihetsgrundlagen exklusiv straff- och processlag på yttrandefrihetens område. Det innebär att straff och andra sanktioner mot den som utnyttjat sin yttrandefrihet inom lagens tillämpningsområde kan tillgripas endast om de har stöd i yttrandefrihetsgrundlagen. I andra meningen ges samma skydd åt det massmedium där yttrandet i fråga har förekommit. Grundlagen förbjuder sådana ingripanden mot grundlagsskyddade massmedier som inte har stöd i själva grundlagen.

Exklusivitetsprincipen ligger i TF och YGL till grund för vissa avgränsningar av grundlagarnas materiella tillämpningsområde. I praxis har det förklarats att vissa frågor inte har med tryck- eller yttrandefriheten att göra och att det därför är möjligt att göra ingripanden utan hänsyn till grundlagarnas bestämmelser. Någon uttrycklig regel härom, utöver exklusivitetsprincipen, bedömdes i TF och YGL inte vara nödvändig. När det gäller den nya yttrande- frihetsgrundlagen är avsikten att den ska vara tydligare vad gäller undantag från tillämpningsområdet. Därför har bestämmelsen i andra stycket införts, liksom en bestämmelse om undantag för annonser av utpräglat kommersiell natur (se 13 § 4). Strikt rättsligt kan dessa undantag anses framgå redan av det nu behandlade första stycket, genom att förbudet mot ingripanden utan stöd i grundlagen gäller bara när någon har ”missbrukat yttrandefriheten”. Men avsikten har som sagt varit att göra regleringen tydligare.

Innebörden av exklusivitetsprincipen är att inga ingripanden får göras på grundlagsområdet utan stöd i grundlagen. Det betyder bl.a. att polisen inte får gripa den som sätter upp grundlags- skyddade affischer med brottsligt innehåll, att vanlig åklagare inte får åtala den som uttrycker sig på ett brottsligt sätt på en blogg som har utgivningsbevis och att ingen över huvud taget får ingripa mot den som yttrar sig på ett sätt som skulle vara brottsligt i annat sammanhang – exempelvis använder personuppgifter på ett kränk- ande sätt utan personens samtycke – men som är tillåtet i ett grund- lagsskyddat medium.

risken för att ingreppen i yttrandefriheten blir större med en uttrycklig bestämmelse. Ett förslag som framfördes var att lägga till ett uppenbarhetsrekvisit för att på så sätt begränsa riskerna för att undantaget blir större än som är avsett. Emot detta anfördes att det torde stå i strid med nuvarande praxis och kan komma att hindra ingripanden mot brott i större utsträckning än vi i själva verket vill. Det konstaterades att frågan om ett uttryckligt undan- tag i alla händelser bör analyseras ordentligt i övervägandena.

213

Bilaga 9

SOU 2012:55

eller stänga en grundlagsskyddad blogg oavsett vad den innehåller. Det betyder också att Datainspektionen inte har rätt att besluta om förelägganden avseende t.ex. borttagande av personuppgifter på en webbsida som innehåller sådana ansvarsuppgifter som fordras för grundlagsskydd (se 5 §).

[I andra stycket finns en bestämmelse som uttryckligen lägger fast det som alltså kan sägas framgå indirekt av första meningen i första stycket. Bestämmelsen är ny men är inte avsedd att innebära någon förändring i sak jämfört med TF och YGL. Innebörden är att ingripanden får ske mot sådana yttranden i grundlagsskyddade medier som saknar allt samband med yttrandefrihetens ändamål enligt 2 §, dvs. med ändamålet att säkra ett fritt meningsutbyte, en fri och allsidig upplysning och ett fritt konstnärligt skapande.

Som exempel på brott som det får ingripas mot enligt vanlig lag kan nämnas de flesta fall av bedrägeri, svindleri, koppleri och utpress- ning. Det kan dock tänkas situationer där sådana gärningar har ett sådant samband med yttrandefrihetens ändamål att de ska gå fria från ingripanden enligt vanlig lag och därmed faller under första stycket. Ett exempel är att en journalist i en tidning eller ett radioprogram bedrar delar av publiken eller genomför en kopplerigärning huvud- sakligen i journalistiskt syfte. Då måste frågan om grundlagens tillämplighet prövas först enligt bestämmelsen i andra stycket, innan det prövas om förfarandet är brottsligt enligt bedrägeri- resp. koppleribestämmelsen i brottsbalken.

På motsvarande sätt kan brott som sexuellt ofredande (6 kap. 10 § andra stycket brottsbalken), olaga tvång (4 kap. 4 § brottsbalken), olaga spridande av efterbildning (14 kap. 10 § brottsbalken) och osann försäkran (15 kap. 10 § brottsbalken) ibland vara sådana att de skyddas av grundlagen och ibland ha en sådan karaktär att de inte berör yttrandefrihetens ändamål och därför omfattas av undan- taget i andra stycket.

Vad som ”berör yttrandefrihetens ändamål” kan givetvis många gånger vara svårt att avgöra. Viss ledning kan hämtas i rättsfallet NJA 1999 s. 275, där offentliggörandet av hotfulla fotografier i en tidning ansågs ha varit ett led i reporterns journalistiska verk- samhet. Framställandet av fotografierna och överlämnandet av dem till reportern föll därför, oavsett fotografiernas hotfulla och skräm- mande karaktär, inom det område som TF var avsedd att skydda. Hade enda syftet med såväl överlämnandet av fotografierna som publiceringen varit att hota, hade utan tvivel förfarandet varit brotts- ligt. Till saken hör att olaga hot infördes i brottskatalogen som en

214

SOU 2012:55 Bilaga 9

följd bl.a. av detta fall, medan däremot meddelarfriheten inte inskränktes.

Vid tvekan om huruvida ett yttrande i ett grundlagsskyddat mass- medium har en sådan karaktär att det berör yttrandefrihetens ändamål bör den yttrandefrihetsvänliga tolkningen normalt få företräde. Det är viktigt att den nya bestämmelsen inte tas till intäkt för en tillämp- ning där yttrandefriheten inskränks jämfört med tidigare. För att gärningen ska kunna angripas enligt vanlig lag bör det stå klart att den inte har med yttrandefriheten enligt grundlagen att göra.]

1 kap. 10 §

Instruktion för tillämpningen (1 kap. 4 § TF, 1 kap. 5 § YGL)

10 § Den som ska döma över missbruk av yttrandefriheten eller på annat sätt vaka över att denna grundlag efterlevs bör betänka att yttrandefriheten är en grundval för ett fritt samhällsskick, se mer till syftet än till framställningssättet och vid tveksamhet hellre fria än fälla.

Paragrafen innehåller den s.k. instruktionen. Den riktar sig i första hand till JK, domare, jurymän och nämndemän som ska döma över brott inom yttrandefrihetens område. Syftet är att hos dem inskärpa vikten av att de vid bedömningar av t.ex. ett åtalat yttrandefrihetsbrott ska ha yttrandefrihetens betydelse i åtanke.

När det sägs att man ska ”se mer till syftet än till framställ- ningssättet” är avsikten att framhålla vikten av att det är helhets- intrycket och avsikten med yttrandet som är avgörande när det ska bedömas.

Störst betydelse i praktiken torde det sista ledet i bestämmelsen ha. I tveksamma fall ska yttrandet och den som har fällt det frias. Detta har gällt även tidigare och presumtionen för friande synes ha tillmätts stor praktisk vikt.

1 kap. 11 §

Undantag för upphovsrätten (1 kap. 8 § TF, 1 kap. 12 § YGL)

11 § Om den rätt som tillkommer upphovsmän till litterära eller konst- närliga verk, om upphovsrätten närstående rättigheter och om förbud mot att återge ett verk på ett sätt som kränker den andliga odlingens intressen, gäller vad som stadgas i lag.

215

Bilaga 9

SOU 2012:55

Paragrafen innehåller en delegationsbestämmelse som ger stöd för att i vanlig lag reglera frågor om upphovsrätt och närstående rättigheter. Det motsvarar i sak vad som gäller enligt TF och YGL men en anpassning har gjorts till lagen om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk (1960:729).

Gränserna för den delegation som lämnas i denna paragraf är inte i alla delar klara. Grundlagens bestämmelser om förbud mot förhandsgranskning och om skydd för meddelare m.fl. kan t.ex. inte åsidosättas av denna bestämmelse även om det inte framgår av ordalydelsen. Om det i lag t.ex. föreskrivs att böcker får förhands- granskas i syfte att skydda en upphovsrättsinnehavares rätt, kommer bestämmelsen i konflikt med grundlagens förbud mot för- handsgranskning och får därför vika. På samma sätt kan inte heller en tänkt bestämmelse i upphovsrättslagen som gör undantag från skyddet för meddelares rätt enligt yttrandefrihetsgrundlagen att lämna information för publicering tillämpas. Det gäller även om syftet är att skydda en upphovsrättsinnehavares verk mot olagligt offentliggörande.

1 kap. 12 §

Undantag för vissa direktsändningar (1 kap. 8 § YGL)

12 § I fråga om direktsändningar i massmedier av dagshändelser eller offentliga tillställningar som anordnas av någon annan än den som låter direktsända tillställningen tillämpas inte bestämmelserna i

6 § om meddelar- och anskaffarfrihet,

9 § om förbud mot ingripanden,

10 § om förhållningssättet vid tillämpning av denna grundlag,

3 kap. om rätten till anonymitet,

710 kap. om regleringen av yttrandefrihetsbrotten, ansvarighet, tillsyn, åtal och särskilda tvångsmedel,

11 kap. om rättegången i yttrandefrihetsmål samt

12 kap. om meddelar- och anskaffarfrihet för vissa publiceringar med internationell anknytning.

De i paragrafen nämnda bestämmelserna i yttrandefrihetsgrund- lagen är inte tillämpliga vid sådana direktsändningar som anges i paragrafens inledning. Undantaget innebär att yttranden som för- medlas genom sådana direktsändningar ska bedömas enligt all- männa straffrättsliga regler och i vanlig rättegång. Det motsvarar i allt väsentligt vad som gäller i dag enligt 1 kap. 8 § YGL. Särskilda

216

SOU 2012:55

Bilaga 9

regler gäller om skadeståndsansvaret vid yttrandefrihetsbrott som förekommer i denna typ av sändningar, se 9 kap. 2 §.

1 kap. 13 §

Undantag för kommersiella annonser, kreditupplysningsverksamhet och sättet för anskaffande (1 kap. 9 § TF, 1 kap. 12 § YGL)

13 § Utan hinder av denna grundlag gäller vad som sägs i lag om

1.förbud mot kommersiella annonser i den mån annonsen används vid marknadsföring av alkoholhaltiga drycker eller tobaksvaror;

2.förbud mot kommersiella annonser som används vid marknads- föring av andra varor än tobaksvaror samt tjänster om det i annonsen förekommer ett varukännetecken som är i bruk för en tobaksvara eller enligt gällande bestämmelser om varumärken är registrerat eller inar- betat för en sådan vara;

3.förbud mot kommersiella annonser som har meddelats till skydd för hälsa eller miljö enligt förpliktelser som följer av anslutningen till Europeiska unionen;

4.förbud mot och villkor för reklamåtgärder av utpräglat kom- mersiell natur;

5.förbud mot och villkor för annan annonsering i sändningar i radio och tv samt förbud mot och villkor för sådana sändningar som helt eller delvis bekostas av annan än den som bedriver sändningsverk- samheten;

6.förbud mot offentliggörande i yrkesmässig kreditupplysnings- verksamhet av kreditupplysningar som innebär ett otillbörligt intrång i enskildas personliga integritet eller som innehåller oriktiga eller miss- visande uppgifter, om ersättningsskyldighet för sådant offentliggö- rande samt om rättelse av oriktiga eller missvisande uppgifter, skyldig- het att lämna information till den som avses med upplysningen och krav på legitimt syfte hos den som beställer uppgifter;

7.ansvar och ersättningsskyldighet som avser det sätt på vilket en uppgift eller underrättelse har anskaffats.

Paragrafen innebär att det görs vissa undantag från grundlagens s.k. materiella tillämpningsområde. I stället tillämpas vad riksdagen har föreskrivit i vanlig lag. Undantaget gäller i första hand förbud mot vissa kommersiella annonser och liknande (punkterna 1–5), varvid p. 4 och 5 är nya (se nedan). Undantag gäller vidare för kreditupplys- ningsverksamhet (p. 6) på så sätt att vissa begränsningar för sådan verksamhet får göras i vanlig lag. Slutligen görs undantag – på samma sätt som enligt TF och YGL – för tillvägagångssättet vid anskaf- fandet av uppgifter eller underrättelser.

217

Bilaga 9

SOU 2012:55

Bestämmelsen har sin motsvarighet i 1 kap. 9 § TF. Enligt en hän- visning i 1 kap. 12 § YGL gäller detsamma på YGL:s område. I den sistnämnda paragrafens andra stycke sägs vidare att bestämmelserna i

YGL inte hindrar att det i lag meddelas föreskrifter ”om förbud i

övrigt mot kommersiell reklam i radioprogram eller om villkor för sådan reklam” och ”förbud mot och villkor för annan annonsering och sändning av program, som helt eller delvis bekostas av annan

än den som driver programverksamheten” (s.k. sponsring).

I paragrafen är alltså p. 4 ny i förhållande till 1 kap. 9 § TF. Den återspeglar en viktig princip som har utvecklats i praxis vid tolk- ning av exklusivitetsprincipen i TF och YGL, nämligen att grund- lagen inte hindrar ingripanden med stöd i vanlig lag mot annonser och andra reklamåtgärder av ”utpräglat kommersiell natur”. Här- med förstås åtgärder som ”har vidtagits i kommersiell verksamhet och i kommersiellt syfte samt har rent kommersiella förhållanden till föremål” (se bl.a. NJA 1999 s. 749 och 2003 s. 25 samt prop.

1986/87:151 s. 54). Införandet av undantaget i grundlagen är inte avsett att ändra det rättsläge som har uppstått genom praxis. Begreppet reklamåtgärder omfattar även sponsring och produkt- placering.

I p. 5 ges stöd för att i lag reglera viss annan form av annonser- ing än kommersiell sådan. Bestämmelsen är begränsad till sådan annonsering som sker i sändningar av radio och tv och avser s.k.

åsiktsannonsering, dvs. åtgärder ”som är inriktade på att bibringa allmänheten vissa allmänna värderingar eller påverka människors beteende i viss riktning”, t.ex. meddelanden från politiska partier

(prop. 1990/91:64 s. 114). I begreppet annonsering ligger också att det handlar om meddelanden som sänds på uppdrag av någon annan än den som bedriver programverksamheten. Förutom tradi- tionella meddelanden i radio och tv omfattas även sponsring, dvs. sändning av program som helt eller delvis bekostas av någon annan än den som svarar för programverksamheten. Bestämmelsen är avsedd att, tillsammans med punkten 4, täcka in det som anges i 1 kap. 12 § andra stycket YGL. Förbud mot åsiktsannonsering i radio- och tv-sändningar för vilka villkor om opartiskhet gäller finns i 5 kap. 6 § och 14 kap. 3 § RTVL.

I undantaget för kreditupplysningsverksamhet (p. 6) har ett tillägg gjorts jämfört med lydelsen i TF. Syftet är att ge ett tydligt grundlagsstöd åt de lagändringar i kreditupplysningslagen som genomfördes efter förslag i prop. 2009/10:151.

218

SOU 2012:55

Bilaga 9

Liksom har sagts i författningskommentaren till 11 § beträf- fande den bestämmelsen medför inte undantagen i 13 § någon möjlighet för lagstiftaren att tillskapa regler som skulle innebära en inskränkning i t.ex. censurförbudet eller förbudet mot hindrande åtgärder (8 §) eller i meddelarfriheten (6 §). Det har inte ansetts nödvändigt att ta in någon särskild föreskrift om detta i grund- lagen. I den mån undantagen över huvud taget skulle kunna anses inrymma en möjlighet att lagstifta på ett sådant inskränkande sätt följer det av grundlagens företräde framför vanlig lag att en bestäm- melse inte får tillämpas i strid med grundlagens föreskrifter.

Undantagen i denna paragraf gäller sådana frågor som huvud- sakligen omfattas av grundlagens ändamål och som därför skulle ligga inom grundlagens materiella tillämpningsområde om de inte undantogs. Undantagen är därför utformade som delegationsregler, dvs. de ger rätt för riksdagen att i vanlig lag reglera vissa angivna frågor. Eftersom de innebär en möjlighet för riksdagen att inskränka yttrandefriheten ska undantagen tolkas restriktivt. Vidare ska bestämmelsen i 16 § beaktas. Där stadgas att lagstiftaren måste iaktta en proportionalitetsprincip och att begränsningar i yttrandefriheten aldrig får sträcka sig så långt att begränsningen utgör ett hot mot det fria meningsutbytet, den fria och allsidiga upplysningen eller det fria konstnärliga skapandet.

1 kap. 14 §

Undantag för behandling av personuppgifter (ny)

14 § Utan hinder av denna grundlag gäller för andra massmedier än de som ges ut av massmedieföretag vad som sägs i lag om behandling av personuppgifter som sker för andra ändamål än de som anges i 2 §.

Behandling av personuppgifter som sker för något annat ändamål än det som enligt 2 § är ändamålet med yttrandefriheten enligt grundlagen får enligt denna bestämmelse regleras i vanlig lag. Det gäller för personuppgiftsbehandling i andra grundlagsskyddade massmedier än sådana som ges ut av massmedieföretag. I lag kan sålunda tas in bestämmelser om exempelvis krav på samtycke för behandling och möjlighet för en myndighet att föreskriva att upp- gifter ska avlägsnas. I praktiken öppnar bestämmelsen för framför allt de regler som finns i personuppgiftslagen. I den lagen tas sam- tidigt in en bestämmelse som anpassar dess undantag för grund-

219

Bilaga 9

SOU 2012:55

lagsskyddad personuppgiftsbehandling till den nya yttrandefrihets- grundlagen.

Avsikten med undantaget är att grundlagen ska undgå konflikt med EU:s bestämmelser om behandling av personuppgifter. Sådana bestämmelser finns i dag i det s.k. dataskyddsdirektivet, som har implementerats i svensk rätt huvudsakligen genom personuppgifts- lagen. Undantaget gäller som sagt inte yttranden i massmedier från massmedieföretag. Den behandling av personuppgifter som före- kommer i sådana yttranden kan förutsättas ske uteslutande för journalistiska ändamål och därmed vara tillåten enligt artikel 9 i dataskyddsdirektivet.

Bestämmelsen är utformad så att den väsentligen ska motsvara det undantag från dataskyddsdirektivets tillämpningsområde som finns i artikel 9. Enligt artikeln får undantag göras för person- uppgiftsbehandling som sker ”uteslutande för journalistiska ända- mål eller för litterärt eller konstnärligt skapande”. Som en mot- svarighet till detta undantag hänvisas till grundlagens ändamål såsom det kommer till uttryck i 2 §. Den i 2 § använda lokutionen ”ett fritt meningsutbyte, en fri och allsidig upplysning” är därvid avsedd att i huvudsak motsvara direktivets ”för journalistiska ändamål”, vilket i

EU-domstolens praxis har tolkats vidsträckt.

I NJA 2001 s. 409 har Högsta domstolen ansett att direktivet i denna del omfattar en rätt att informera, utöva kritik och väcka debatt om samhällsfrågor av betydelse för allmänheten. Detta inryms utan tvekan i grundlagens ändamål enligt 2 §.

Lokutionen ”ett fritt konstnärligt skapande” är avsedd att mot- svara direktivets ”konstnärligt skapande”.

Avsikten är att bestämmelsen ska tolkas utifrån värdet med en stark yttrandefrihet även när det gäller personuppgifter men kon- formt med dataskyddsdirektivet så långt det bedöms nödvändigt för att tillämpningen inte ska komma i konflikt med EU-rätten. Några exempel kan nämnas till viss ledning för rättstillämpningen.

Att i en omfattande databas tillhandahålla känsliga person- uppgifter om ett stort antal personer, t.ex. dömda sexförbrytare, i syfte att andra ska kunna kartlägga dessa, är normalt sådant som inte kan anses omfattas av grundlagens ändamål att säkra ett fritt meningsutbyte. Enligt bestämmelsen i denna paragraf blir det därför tillåtet att reglera sådan personuppgiftsbehandling i vanlig lag såvitt gäller andra massmedier än sådana som ges ut av mass- medieföretag.

220

SOU 2012:55

Bilaga 9

Om någon berättar på sin grundlagsskyddade blogg om t.ex. en grannfamiljs dyrbara vanor eller chefens dåliga humör är det troligen inte sådana uppgifter som undgår undantaget i 14 § om syftet är att baktala dessa personer. Detsamma gäller i regel kränk- ande uttalanden och allmänna elakheter om människor. Person- uppgifter inom ramen för en politisk diskussion, kritik mot en myndighet eller ifrågasättanden av vad som sägs i en debattartikel avser däremot tydligt ändamålet ett fritt meningsutbyte.

Bestämmelsen är utformad som en s.k. delegationsregel som gör det möjligt att lagstifta i vanlig lag om personuppgiftsbehandling. På samma sätt som delegationsbestämmelserna i 13 § innebär denna att hela grundlagen i och för sig undantas men att det inte för den skull blir möjligt att lagstifta i strid med grundlagen. Förbudet mot förhandsgranskning och hindrande åtgärder är exempel på bestäm- melser som det inte går att lagstifta i strid med (se vad som har sagts angående 11 och 13 §§). Detsamma gäller bestämmelserna i 3 kap. som avser att skydda meddelare. Det har inte ansetts nöd- vändigt att ta in någon bestämmelse som klargör detta.

Till sist bör nämnas att behandling av personuppgifter för när- varande regleras i flera lagar. Förutom personuppgiftslagen, som är subsidiär i förhållande till andra författningar som gäller behandling av personuppgifter, kan nämnas kreditupplysningslagen och patient- datalagen. Av den nuvarande personuppgiftslagen följer att ingripande inte får ske mot behandling som utförs för uteslutande journalistiskt ändamål eller för konstnärligt eller litterärt skapande. Tillämpning av bl.a. personuppgiftslagen torde därför i första hand bli aktuell då det handlar om mer systematisk behandling av ett stort antal person- uppgifter eller behandling av känsliga personuppgifter som har mindre betydelse för yttrandefriheten. Motsvarande avgränsning saknas i de flesta andra författningar som gäller behandling av personuppgifter.

1 kap. 15 §

Undantag för barnpornografi (1 kap. 10 § TF och 1 kap. 13 § YGL)

15 § Grundlagen är inte tillämplig på pornografiska bilder av personer vars pubertetsutveckling inte är fullbordad eller som är under arton år.

Bestämmelsen motsvarar vad som gäller enligt 1 kap. 10 § TF och 1 kap. 13 § YGL. Till skillnad mot de s.k. delegationsreglerna i bl.a. 13 § innebär denna bestämmelse att barnpornografiska bilder över

221

Bilaga 9

SOU 2012:55

huvud taget inte omfattas av grundlagen. Det är således möjligt att i vanlig lag förbjuda bl.a. innehav av barnpornografi.

1 kap. 16 §

Förutsättningar för begränsningar av yttrandefriheten (delvis ny)

16 § Lagstiftning som begränsar yttrandefriheten med stöd av denna grundlag får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett att friheten får begränsas. Inte heller får den sträcka sig så långt att begränsningen utgör ett hot mot det fria meningsutbytet, den fria och allsidiga upplysningen eller det fria konst- närliga skapandet.

Vid sådan lagstiftning som avses i första stycket gäller vad som föreskrivs i 2 kap. 22 § regeringsformen om ett särskilt lagstiftnings- förfarande.

I paragrafen, som är ny i förhållande till TF och YGL, anges de all- männa förutsättningar som gäller för lagstiftning som innebär begränsningar i yttrandefriheten och som sker med stöd i grund- lagen. Förutom de krav som uppställs här måste sådan lagstiftning hållas inom de ramar som anges i den aktuella delegations- bestämmelsen i grundlagen. Lagregleringen av kreditupplysnings- verksamhet måste exempelvis begränsas till ”yrkesmässig kredit- upplysningsverksamhet” (se 13 § 5).

I 2 kap. 1 § första stycket RF anges bl.a. att var och en är tillför- säkrad yttrande- och informationsfrihet. I andra stycket hänvisas till TF och YGL när det gäller tryckfriheten och motsvarande frihet att yttra sig i de medieformer som omfattas av YGL. Bestämmelsen i andra stycket innebär att TF och YGL är exklusiva inom sina tillämpningsområden. Bestämmelserna i 2 kap. RF gäller således inte lagstiftning som sker med stöd i TF och YGL (se prop. 1978/79:195 s. 62).

I NYGL har det ansetts lämpligt att föra in en begräns- ningsbestämmelse som motsvarar en av RF:s begränsningar. Det är en variant av den s.k. proportionalitetsprincipen, som här innebär att en begränsning i yttrandefriheten i lag aldrig får gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett att friheten över huvud taget får begränsas. Bestämmelsen finns i första meningen.

En sådan proportionalitetsbedömning innebär i korthet att lag- stiftaren måste överväga om den planerade lagstiftningen kan leda

222

SOU 2012:55

Bilaga 9

till det avsedda resultatet och om det finns mindre ingripande alternativ. Därutöver måste lagstiftaren göra en allmän bedömning om fördelarna med den planerade lagstiftningen överväger det intrång som den kan innebära. Bestämmelsen är också avsedd att lägga ett särskilt krav på tydlighet vid lagstiftning som sker med stöd i grundlagen (jfr Bull/Sterzel, Regeringsformen. En kommentar, 2010 s. 101). Denne måste tydligt förklara vad som motiverar lag- stiftningen och redovisa sina överväganden i frågan.

Det handlar alltså om begränsningar som görs med stöd av s.k. delegationsbestämmelser i grundlagen (bl.a. 1 kap. 11, 13–14 §§ samt 6 kap. 5 och 6 §§). I dessa bestämmelser ges möjlighet för lag- stiftaren att reglera vissa frågor i vanlig lag. Grundlagstiftaren har med andra ord delegerat dessa frågor till stiftaren av vanlig lag. Det gäller dock sådant som huvudsakligen anses falla inom grundlagens tillämpningsområde. Däremot omfattas inte lagstiftning som sker utanför grundlagens tillämpningsområde, t.ex. lagstiftning om frågor som till sin karaktär är sådana att de inte berör yttrandefrihetens ändamål enligt 2 § och därför ligger utanför tillämpningsområdet (jfr 9 § andra stycket). Inte heller är den nu aktuella begränsningen aktuell för barnpornografi, som uttryckligen har undantagits från grundlagens tillämpningsområde (15 §).

Enligt andra meningen får lagstiftning med stöd av grundlagen som innebär begränsningar i yttrandefriheten inte heller sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot det fria meningsutbytet, den fria och allsidiga upplysningen eller det fria konstnärliga skapandet. Bestämmelsen hämtar sin inspiration från 2 kap. 21 § andra meningen RF, som anger att en begränsning aldrig får ”… sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen såsom en av folkstyrelsens grundvalar”. Här hänvisas i stället till ändamålen med yttrandefriheten enligt NYGL (se 2 §).

Ett mycket tydligt exempel på en begränsning som skulle strida mot den angivna bestämmelsen är om lagstiftaren i upphovsrätts- lagen skulle införa ett förbud mot alla yttranden som utan tillstånd av rättighetshavaren återger en del av ett upphovsrättsligt skyddat verk (jfr 11 §). Ett annat mycket tydligt exempel är om lagstiftaren skulle införa skadeståndsskyldighet för den som anskaffar informa- tion för offentliggörande genom att gå runt och ”tjuvlyssna”.

I andra stycket anges att bestämmelsen i 2 kap. 22 § RF om ett särskilt lagstiftningsförfarande ska gälla vid sådan lagstiftning som avses i första stycket. Det innebär att ett förslag till lag som medför en begränsning av den yttrandefrihet som skyddas av NYGL ska på

223

Bilaga 9

SOU 2012:55

begäran av lägst tio riksdagsledamöter vila i riksdagen i minst tolv månader innan det får antas. Undantag görs för det fallet att minst fem sjättedelar av de röstande enas om beslutet.

Det kan diskuteras om det som sägs i andra stycket gäller även utan en uttrycklig bestämmelse. Härom synes råda delade meningar, och för att ingen osäkerhet ska råda har en bestämmelse tagits in i lagen. Det kan i det sammanhanget noteras att bestämmelserna i RF om ändringar i själva grundlagen gäller även för NYGL utan att det finns någon uttrycklig bestämmelse därom.

2 kap. Allmänna handlingars offentlighet

I detta kapitel har det gjorts språkliga ändringar i lagtexten i för- hållande till 2 kap. TF men i stort sett inga ändringar i sak.

2 kap. 1 §

Offentlighetsprincipens syfte (2 kap. 1 § TF)

1 §Till främjande av ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning ska var och en ha rätt att ta del av allmänna handlingar.

2 kap. 2 §

Begränsningar av offentlighetsprincipen (2 kap. 2 § TF)

2 § Rätten att ta del av allmänna handlingar får begränsas endast om det behövs med hänsyn till

1.rikets säkerhet eller dess förhållande till någon annan stat eller en mellanfolklig organisation,

2.rikets centrala finanspolitik, penningpolitik eller valutapolitik,

3.någon myndighets verksamhet för inspektion, kontroll eller annan tillsyn,

4.intresset att förebygga eller beivra brott,

5.det allmännas ekonomiska intresse,

6.skyddet för någon enskilds personliga eller ekonomiska förhål- landen,

7.intresset att bevara någon djur- eller växtart.

Varje begränsning av rätten att ta del av allmänna handlingar ska anges noga i en bestämmelse i en särskild lag eller, om det i ett visst fall anses lämpligare, i en annan lag som den särskilda lagen hänvisar till. Efter bemyndigande i en sådan bestämmelse får dock regeringen

224

SOU 2012:55

Bilaga 9

genom förordning meddela närmare föreskrifter om bestämmelsens tillämplighet.

Utan hinder av andra stycket får i en sådan bestämmelse som där avses riksdagen eller regeringen ges befogenhet att efter omständig- heterna medge att en viss handling lämnas ut.

2 kap. 3 §

Om handlingsbegreppet (2 kap. 3 § TF)

3 Med en handling avses en framställning i skrift eller bild samt en upptagning som kan läsas, avlyssnas eller på annat sätt uppfattas endast med ett tekniskt hjälpmedel. En handling är allmän om den förvaras hos en myndighet och enligt 6 eller 7 § är att anse som inkommen till eller upprättad hos myndigheten.

En upptagning som avses i första stycket anses förvarad hos en myndighet om upptagningen är tillgänglig för myndigheten med ett tekniskt hjälpmedel som myndigheten själv utnyttjar för överföring i sådan form att den kan läsas, avlyssnas eller på annat sätt uppfattas. En sammanställning av uppgifter ur en upptagning för automatiserad behand- ling anses dock förvarad hos myndigheten endast om myndigheten kan göra sammanställningen tillgänglig med rutinbetonade åtgärder.

En sammanställning av uppgifter ur en upptagning för automatise- rad behandling anses dock inte förvarad hos myndigheten om sam- manställningen innehåller personuppgifter och myndigheten enligt lag eller förordning saknar befogenhet att göra sammanställningen till- gänglig. Med personuppgift avses all slags information som direkt eller indirekt kan hänföras till en fysisk person.

2 kap. 4 §

Om handling som sänds till befattningshavare (2 kap. 4 § TF)

4 § Ett brev eller ett annat meddelande som är ställt personligen till den som innehar en befattning vid en myndighet anses som en allmän handling om handlingen gäller ett ärende eller en annan fråga som ankommer på myndigheten och inte är avsedd för mottagaren endast som innehavare av någon annan ställning.

225

Bilaga 9

SOU 2012:55

2 kap. 5 §

Om riksdagen och kommunal församling (2 kap. 5 § TF)

5 § Med myndigheter likställs i detta kapitel riksdagen och beslutande kommunala församlingar.

2 kap. 6 §

Om inkommen handling (2 kap. 6 § TF)

6 § En handling anses inkommen till en myndighet när den har anlänt till myndigheten eller kommit någon behörig befattningshavare till handa. I fråga om en upptagning som avses i 3 § första stycket gäller i stället att den anses inkommen till myndigheten när någon har gjort den tillgänglig för myndigheten på det sätt som anges i 3 § andra stycket.

En tävlingsskrift, ett anbud eller en annan sådan handling som enligt tillkännagivande ska avlämnas i ett förseglat omslag anses ha inkommit först vid den tidpunkt som har bestämts för öppnandet.

En åtgärd som någon vidtar endast som ett led i teknisk bearbet- ning eller teknisk lagring av en handling som en myndighet har till- handahållit innebär inte att handlingen anses inkommen till den myn- digheten.

2 kap. 7 §

Om upprättade handling (2 kap. 7 § TF)

7 § En handling anses upprättad hos en myndighet när den har expedi- erats. En handling som inte har expedierats anses upprättad när det ärende till vilket den hör har slutbehandlats hos myndigheten eller, om handlingen inte hör till något visst ärende, när den har justerats av myndigheten eller på annat sätt färdigställts.

I stället för vad som föreskrivs i första stycket gäller att en hand- ling anses upprättad,

1.diarium, journal samt sådant register eller annan förteckning som förs fortlöpande, när handlingen har färdigställts för anteckning eller införing,

2.dom och andra beslut, som enligt vad därom är föreskrivet ska avkunnas eller expedieras, samt protokoll och andra handlingar i vad de hänför sig till ett sådant beslut, när beslutet har avkunnats eller expedi- erats,

3.andra protokoll och därmed jämförliga anteckningar hos myn- digheter, när handlingen har justerats av myndigheten eller på annat

226

SOU 2012:55

Bilaga 9

sätt färdigställts, dock inte protokoll hos riksdagens utskott, kom- muners revisorer eller statliga kommittéer eller hos en kommunal myndighet i ett ärende som denna endast bereder till avgörande.

2 kap. 8 §

Utbyte av handlingar inom en myndighet (2 kap. 8 § TF)

8 § Har ett organ som ingår i eller är knutet till en myndighet eller ett annat allmänt organ överlämnat en handling till ett annat organ inom samma myndighetsorganisation eller framställt en handling för sådant överlämnande ska handlingen anses som därigenom inkommen eller upprättad endast då organen uppträder som självständiga i förhållande till varandra.

2 kap. 9 §

Om minnesanteckning och koncept (2 kap. 9 § TF)

9 § En minnesanteckning som har tillkommit hos en myndighet och som inte har expedierats ska inte heller efter den tidpunkt då den enligt 7 § är att anse som upprättad anses som en allmän handling hos myndigheten, om den inte tas om hand för arkivering. Med minnes- anteckningar avses promemorior och andra uppteckningar eller upp- tagningar som har kommit till endast för ett ärendes föredragning eller beredning, dock inte till den del den har tillfört ärendet någon sak- uppgift.

Ett utkast eller ett koncept till myndighetens beslut eller skrivelse och andra därmed jämställda handlingar som inte har expedierats anses som en allmän handling endast om den icke tas om hand för arkiver- ing.

2 kap. 10 §

Teknisk bearbetning och lagring av handling (2 kap. 10 § TF)

10 § En handling som förvaras hos en myndighet endast som ett led i teknisk bearbetning eller teknisk lagring för annans räkning anses inte som en allmän handling hos den myndigheten.

Som en allmän handling anses inte en handling som en myndighet förvarar endast i syfte att kunna återskapa information som har gått förlorad i en myndighets ordinarie system för automatiserad behand- ling av information (säkerhetskopia).

227

Bilaga 9

SOU 2012:55

2 kap. 11 §

Vad som inte utgör allmän handling (2 kap. 11 § TF)

11 § Som allmänna handlingar anses inte

1.brev, telegram eller andra sådana handlingar som har kommit in till eller upprättats hos en myndighet endast för befordran av ett med- delande,

2.meddelanden eller andra handlingar som har kommit in till eller upprättats hos en myndighet endast för offentliggörande i ett mass- medium som ges ut av myndigheten,

3.skrifter, ljud- eller bildupptagningar eller andra handlingar som ingår i bibliotek eller som från någon enskild har tillförts ett allmänt arkiv uteslutande för förvaring och vård eller forsknings- och studie- ändamål eller privata brev, skrifter eller upptagningar som annars har överlämnats till en myndighet uteslutande för sådana ändamål som nu har angetts,

4.upptagningar av innehållet i handlingar som avses i 3, om upptag- ningen förvaras hos en myndighet där den ursprungliga handlingen inte skulle vara att anse som allmän.

Det som föreskrivs i första stycket 3 om handlingar som ingår i bibliotek tillämpas inte på upptagningar i en databas som en myndig- het har tillgång till enligt avtal med en annan myndighet, om upp- tagningen är en allmän handling hos den myndigheten.

2 kap. 12 §

Om rätten att ta del av allmän handling (2 kap. 12 § TF)

12 §Allmänna handlingar som får lämnas ut ska på begäran genast eller så snart det är möjligt tillhandahållas hos myndigheten utan avgift för den som önskar ta del av dem. Handlingar får även skrivas av, avbildas eller tas i anspråk för ljudöverföring. Kan en handling inte tillhanda- hållas utan att en sådan del av den som inte får lämnas ut blir röjd, ska den i övriga delar göras tillgänglig för sökanden i avskrift eller kopia.

En myndighet är inte skyldig att tillhandahålla en handling hos sig om det finns betydande hinder för det. Inte heller när det gäller upp- tagningar som avses i 3 § första stycket finns det någon sådan skyldig- het om sökanden utan större besvär kan ta del av upptagningen hos en närbelägen myndighet.

228

SOU 2012:55

Bilaga 9

2 kap. 13 §

Rätten att få kopia (2 kap. 13 § TF)

13 § Den som önskar ta del av en allmän handling har även rätt att mot en fastställd avgift få en avskrift eller kopia av handlingen till den del den får lämnas ut. En myndighet är dock inte skyldig att i större utsträckning än vad som följer av lag lämna ut en upptagning för auto- matiserad behandling i annan form än en utskrift. En myndighet är inte heller skyldig att framställa en kopia av en karta, ritning, bild eller annan i 3 § första stycket avsedd upptagning än som nyss har angetts, om svårighet möter och handlingen kan tillhandahållas hos myndig- heten.

En begäran att få en avskrift eller en kopia av en allmän handling ska behandlas skyndsamt.

2 kap. 14 §

Begäran att få ta del av allmän handling (2 kap. 14 § TF)

14 § En begäran att få ta del av en allmän handling görs hos den myn- dighet som förvarar handlingen.

Begäran ska prövas av den myndighet som anges i första stycket. Om särskilda skäl finns får dock i en sådan bestämmelse som avses i 2 § andra stycket föreskrivas att prövningen vid tillämpningen av bestäm- melsen ska göras av en annan myndighet. I fråga om handlingar som är av synnerlig betydelse för rikets säkerhet kan även genom förordning före- skrivas att endast viss myndighet får pröva frågan om utlämnande. I de nu nämnda fallen ska begäran om utlämnande genast hänskjutas till behörig myndighet.

En myndighet får inte på grund av att någon begär att få ta del av en allmän handling efterforska vem han eller hon är eller syftet med begäran i större utsträckning än som behövs för att myndigheten ska kunna pröva om det finns hinder mot att handlingen lämnas ut.

2 kap. 15 §

Om överklagande av beslut om utlämnande (2 kap. 15 § TF)

15 § Om någon annan än riksdagen eller regeringen avslår en begäran att få ta del av en handling eller lämnar ut en allmän handling med ett förbehåll som inskränker sökandens rätt att yppa dess innehåll eller annars förfoga över den, får sökanden föra talan mot beslutet. Talan mot ett beslut av ett statsråd ska föras hos regeringen och talan mot beslut av en annan myndighet hos domstol.

229

Bilaga 9

SOU 2012:55

I den i 2 § nämnda lagen ska närmare anges hur talan mot beslut som avses i första stycket ska föras. En sådan talan ska alltid prövas skyndsamt.

Angående rätt att föra talan mot beslut av myndigheter som lyder under riksdagen är särskilt föreskrivet.

2 kap. 16 §

Sekretessmarkering på hemlig handling (2 kap. 16 § TF)

16 § En anteckning om hinder att lämna ut en allmän handling får göras endast på handlingar som omfattas av en sådan bestämmelse som avses i 2 § andra stycket. Av sekretessmarkeringen ska framgå vilken bestämmelse som är tillämplig.

2 kap. 17 §

Om överlämnande av handling till enskilt organ (2 kap. 17 § TF)

17 § I lag får föreskrivas att regeringen eller en beslutande kommunal församling får besluta att allmänna handlingar som hänför sig till en myndighets verksamhet som ska övertas av enskilt organ får över- lämnas till det organet för förvaring, om detta behöver handlingarna i verksamheten, utan att handlingarna därigenom upphör att vara all- männa. Ett sådant organ ska i fråga om de överlämnade handlingarna jämställas med en myndighet vid tillämpningen av 12–16 §§.

I lag får även föreskrivas att regeringen får besluta att allmänna hand- lingar får överlämnas till Svenska kyrkan eller någon av dess organisa- toriska delar för förvaring, utan att handlingarna därigenom upphör att vara allmänna. Detta gäller handlingar som senast den 31 december 1999 har kommit in till eller upprättats hos

1.myndigheter som har upphört och som har haft uppgifter som hänför sig till Svenska kyrkans verksamhet, eller

2.Svenska kyrkans beslutande församlingar.

Vid tillämpningen av 12–16 §§ ska Svenska kyrkan och dess organisa- toriska delar jämställas med myndigheter i fråga om överlämnade hand- lingar.

230

SOU 2012:55

Bilaga 9

2 kap. 18 §

Om gallring och bevarande (2 kap. 18 § TF)

18 § Grundläggande bestämmelser om hur allmänna handlingar ska bevaras samt om gallring och annat avhändande av sådana handlingar meddelas i lag.

3 kap. Anonymitetsskyddet

3 kap. 1 §

Rätt till anonymitet (3 kap. 1 § TF, 2 kap. 1 § YGL)

1 § Upphovsmannen till innehållet i ett massmedium eller den som framträder däri är inte skyldig att röja sin identitet. Detsamma gäller den som har lämnat uppgifter för offentliggörande enligt 1 kap. 6 §.

I paragrafen stadgas det grundläggande anonymitetsskyddet. Detta innebär en rätt till anonymitet som inte får inskränkas av det all- männa genom lagstiftning eller myndighetsåtgärder. Genom andra bestämmelser i kapitlet säkras möjligheterna att vara anonym, dock med vissa i grundlagen angivna undantag. Här avses i första hand bestämmelserna om frågeförbud (2 §), tystnadsplikt (3 §) och efterforskningsförbud (5 §). I 6 § förbjuds ingripanden mot den som har medverkat i tillkomsten av ett massmedium utan att vara ansvarig enligt 8 kap. Enligt 7 § straffsanktioneras överträdelser av bestämmelserna i 3, 5 och 6 §§.

Rätten till anonymitet omfattar upphovsmannen till ett mass- medium, den som framträder i massmediet och den som har lämnat uppgifter för offentliggörande i detta. Den här kretsen kan benäm- nas meddelare i vid mening. Regelverket i NYGL gör ingen skillnad mellan dessa personer i fråga om anonymitetsskyddet (se 2–5 §§, jfr även 6 § och 7 kap. 3 §). I dagligt tal brukar dock ”meddelare” i första hand användas som en synonym till ”uppgiftslämnare”. För att undvika missförstånd tillämpas även här den förståelsen av begrep- pet.

I första meningen talas om upphovsmannen och den som fram- träder. Som ”upphovsman” räknas alla som har bidragit till inne- hållet i ett massmedium. Det kan t.ex. vara den som har gjort efter- forskningsarbetet eller den som har skrivit en text. Men det kan också vara den som har fotograferat eller som har redigerat inne-

231

Bilaga 9

SOU 2012:55

hållet. Tecknare, regissörer och scenografer kan nämnas som andra exempel på upphovsmän. Alla dessa personer har rätt att vara anonyma.

I begreppet upphovsman ligger att dennes bidrag har utgjort en rimligt självständig intellektuell prestation med anknytning till innehållet i ett massmedium. Upphovsman får skiljas från utgivare eller någon annan som låter offentliggöra andras framställningar. Den som t.ex. publicerar en kopia av en text eller en allmän hand- ling räknas alltså normalt inte som upphovsman (se Strömberg och Axberger i Yttrandefrihetsrätt, 2004, s. 29).

Gränsen mellan den som ”framträder” och den som är ”upphovs- man” är inte alltid helt tydlig. Ett klart exempel är dock att foto- grafen anses vara upphovsman när en bild av en person publiceras i en tidning, medan den person som förekommer på bilden är den som ”framträder” i massmediet. Båda kan ha rätt till anonymitet enligt den här bestämmelsen.

I andra meningen ges en rätt till anonymitet för den som har lämnat uppgifter för publicering till någon representant för ett grund- lagsskyddat massmedium. Detta är en mycket viktig del av meddelar- skyddet och därmed av NYGL. Den som har lämnat uppgifter för publicering är i princip alltid skyddad av anonymitetsrätten, bl.a. även om den som har tystnadsplikt senare skulle upptäcka att det är en intressant nyhet att just personen i fråga är källa till en nyhet.

Av bestämmelsen framgår att anonymitetsrätten gäller om upp- giften har lämnats ”för offentliggörande”. Det krävs alltså inte att ett offentliggörande har kommit till stånd. Det är tillräckligt att uppgiften har lämnats med ett sådant syfte.

Detsamma gäller för upphovsmannen och för den som ”fram- träder”. I dessa fall gäller rätten till anonymitet trots att en framställ- ning inte har nått allmänheten. Det kan bl.a. avse en situation då ett redan färdigt avsnitt i en tv-serie stoppas av programföretaget. Upp- hovsmännen till programmet och de som medverkar däri har i det fallet rätt till anonymitet trots att avsnittet aldrig sänds. Frågan om meddelarskyddet vid sådana ”avsedda” framställningar berörs vidare i 3 §.

232

SOU 2012:55

Bilaga 9

3 kap. 2 §

Frågeförbud rörande meddelare m.m. (3 kap. 2 § TF, 2 kap. 2 § YGL)

2 § I mål som rör yttrandefrihetsbrott är det inte tillåtet att fråga vem som är upphovsman till innehållet i ett massmedium eller vem som har framträtt däri eller vem som har lämnat uppgifter enligt 1 kap. 6 §.

Om någon har angetts som den som har framträtt, är det tillåtet att pröva om han eller hon är ansvarig för sina yttranden i en sådan direkt- sändning som avses i 8 kap. 7 §. Detsamma ska gälla om någon i målet uppger vara den som har framträtt.

Första stycket hindrar inte att det i en och samma rättegång hand- läggs både mål om yttrandefrihetsbrott och mål som avses i 7 kap. 4 eller 5 §.

I första stycket uppställs ett förbud mot att i mål som rör yttrande- frihetsbrott beröra frågan om vem som är meddelare m.fl. Detta innebär bl.a. att åklagaren under en rättegång inte får ställa frågor till den som ansvarar för innehållet enligt 8 kap. om vem som t.ex. har skrivit den text som åtalet avser, vem som medverkar (”fram- träder”) i ett massmedium eller vem som har lämnat de uppgifter som publiceringen bygger på. Frågeförbudet gäller även i relation till vittnen och andra som agerar under rättegången. Inte heller dessa får tillfrågas om meddelarens identitet.

Förbudet enligt första stycket gäller alla som agerar under rätte- gången. Varken rätten, åklagare, advokater eller parter får alltså ta upp frågor som rör identiteten hos dem som skyddas av anonymitet.

Bestämmelsen tillämpas även under förundersökningar om ytt- randefrihetsbrott. Polis och åklagare får således inte under ett för- hör med t.ex. en utgivare som ansvarar enligt 8 kap. fråga om denne även är upphovsman till den framställning som brottsmisstanken rör. Det förhållandet är för övrigt inte intressant för att bedöma hur allvarligt brottet är. Straffet för utgivaren blir inte högre om han samtidigt är upphovsman.

Undantaget i andra stycket från frågeförbudet gäller direktsänd- ningar som avses i 8 kap. 7 §. Den som framträder i en sådan sänd- ning kan själv få ansvara för sina yttranden. I ett sådant mål kan det bli aktuellt att pröva om en viss person verkligen är den som har framträtt under direktsändningen och därmed ansvarar för ett visst yttrande.

Tredje stycket innebär att förbudet enligt första stycket inte utgör hinder mot att frågan om ansvar för brott av meddelare m.fl.

233

Bilaga 9

SOU 2012:55

eller anskaffare enligt 7 kap. 4 eller 5 § handläggs i samma rättegång som ett yttrandefrihetsbrott. I mål om meddelarbrott prövas själv- klart frågan om den åtalade för det brottet är den som har lämnat de aktuella uppgifterna. Frågeförbudet enligt första stycket lägger inte hinder i vägen för en sådan prövning.

3 kap. 3 §

Tystnadsplikt avseende källor (3 kap. 3 § första stycket TF, 2 kap. 3 § första stycket YGL)

3 § Den som har tagit befattning med utgivningen av ett massmedium eller en framställning som har varit avsedd att ingå i ett massmedium får inte lämna uppgifter som kan röja vad han eller hon därvid har fått veta om vem som är upphovsman eller har framträtt eller lämnat upp- gifter enligt 1 kap. 6 §. Sådan tystnadsplikt gäller även den som på annat sätt har varit verksam hos ett massmedieföretag, hos den som ger ut ett massmedium för vilket utgivningsbevis gäller eller som har ansvarsuppgifter, eller hos en nyhetsbyrå.

I bestämmelsen slås en tystnadsplikt avseende massmediernas källor fast. Det får inte röjas vem som är upphovsman till ett mass- medium, har framträtt däri eller har lämnat uppgifter för publi- cering. Tillämpningsområdet för tystnadsplikten är mycket brett och omfattar alla som har tagit befattning med utgivningen av ett massmedium eller med en framställning som har varit avsedd att införas i ett massmedium. Även andra som är verksamma hos t.ex. ett massmedieföretag kan omfattas av tystnadsplikt.

I lagtexten behandlas i två led den personkrets som har tyst- nadsplikt. Det första ledet framgår av första meningen och omfattar dem som på något sätt har varit inblandade i publiceringsprocessen avseende ett massmedium (”tagit befattning med utgivningen av ett massmedium…”). Den här kretsen är vid och gäller oavsett position, funktion eller grad av medverkan och oavsett var i pro- cessen personen har varit verksam. Bestämmelsen omfattar därmed även personer som på mer slumpartade grunder får del av uppgifter som avses med tystnadsplikten. Som framgår gäller tystnadsplikten även fall då någon publicering inte har kommit till stånd, se vidare nedan.

Tystnadsplikten tillämpas emellertid även på sådana led i pro- duktions- eller publiceringsprocessen som ligger utanför t.ex. ett

234

SOU 2012:55

Bilaga 9

massmedieföretag. Den kan avse bl.a. personalen på produktions- bolag, nyhetsbyråer, tryckerier, webbyråer och andra externa aktörer som anlitas för att skapa ett massmedium. Däremot omfattas inte personer och företag som anlitas utifrån för att sprida ett mass- medium. Fristående tidningsdistributörer, postföretag m.fl. bör normalt inte anses delaktiga i ”utgivningen” av ett massmedium i den mening som avses här (om utgivning, se vidare kommentaren till 1 kap. 5 §). I vissa situationer är det dock tänkbart att personal hos den här typen av externa aktörer har tystnadsplikt enligt den andra meningen i bestämmelsen. Så kan t.ex. bli fallet om ett oberoende distributionsföretag delar lokaler med ett massmedie- företag som ger ut dagstidningar. Se vidare nedan om tystnadsplikt för den som är ”verksam” hos massmedieföretag m.m.

Samma långtgående tystnadsplikt gäller för dem som tar befatt- ning med utgivning av ett massmedium som har grundlagsskydd genom utgivningsbevis eller ansvarsuppgifter.

I bestämmelsens andra mening behandlas det andra ledet i kretsen med tystnadsplikt. Inom ett massmedieföretag kan även personer som normalt arbetar med helt andra uppgifter än de publi- cistiska få kännedom om information som behöver hemlighållas. Här utesluts ingen särskild yrkeskategori, utan alla som i yrket får kännedom om sådan information har tystnadsplikt. Det kan t.ex. gälla receptionspersonal, vaktmästare och anställda som arbetar med löneadministration. Även uppdragstagare som anlitas av massmedie- företaget omfattas av tystnadsplikt på den här grunden. Således kan bl.a. externa datatekniker, lokalvårdare och hantverkare som arbetar i företagets lokaler ha tystnadsplikt.

Tystnadsplikt enligt andra meningen avser även personer verk- samma hos företag, ideella organisationer och andra som ger ut massmedier med grundlagsskydd. Detsamma gäller anställda på nyhetsbyråer. Även i dessa fall är alltså tystnadsplikten utvidgad till att omfatta personal och uppdragstagare som inte är inblandade i en viss publicering men som på annat sätt kommer i kontakt med känslig information. I en del situationer torde tystnadsplikt före- ligga även för personer som inte har en yrkesmässig relation till den aktuella verksamheten. Det kan t.ex. avse personer som på ideell grund utför arbete och uppdrag i ett politiskt parti som driver en webbplats för vilken grundlagsskydd gäller genom ansvarsupp- gifter.

Enligt bestämmelsen gäller tystnadsplikten även för dem som har tagit befattning med framställningar som har varit ”avsedda” att

235

Bilaga 9

SOU 2012:55

ingå i ett massmedium. Tystnadsplikten gäller således oberoende av om en publicering kommer till stånd eller inte. Det gäller under förutsättning att det har funnits en avsikt att en framställning eller ett meddelande ska publiceras i ett grundlagsskyddat massmedium. Det här får bl.a. betydelse om en text eller ett bildmaterial har lämnats av en frilansjournalist till ett massmedieföretag som sedan väljer att inte publicera materialet. Trots att detta refuseras gäller alltså tystnadsplikt för den som har hanterat texten eller bilderna på massmedieföretaget.

En annan situation är om materialet visserligen publiceras, men i en form som inte är grundlagsskyddad. Har avsikten hos med- delaren varit att publiceringen ska ske i ett massmedium som omfattas av grundlagen, gäller tystnadsplikt för uppgifter som kan röja dennes identitet. En journalist eller författare som är inför- stådd med att information lämnas för publicering i ett massmedium är skyldig att bevara uppgiftslämnarens identitet, även om journa- listen eller författaren sedan offentliggör uppgiften på t.ex. en blogg utan grundlagsskydd.

Bestämmelsen ska inte uppfattas så att tystnadsplikt tillämpas avseende alla meddelanden och framställningar där en avsikt till offentliggörande föreligger. Om det med tanke på omständig- heterna framstår som uppenbart att uppgifterna inte kommer att användas vid en publicering som omfattas av grundlagen ska tyst- nadsplikt inte gälla. Det kan exempelvis röra sig om uppgifter som lämnas till en nätbaserad kundtidning som drivs av ett bilföretag som saknar utgivningsbevis och på vilken ansvarsuppgifter inte anges. Den som lämnar information till ett sådant medium kan i rättsligt hänseende normalt inte förvänta sig att personalen på tidningen bevarar hans eller hennes anonymitet. Finns det däremot utgiv- ningsbevis för kundtidningen gäller tystnadsplikt avseende skri- bentens identitet, trots att texten aldrig publiceras.

Tystnadsplikten innebär också att information om identiteten hos en uppgiftslämnare, upphovsman eller den som framträder inte får spridas inom t.ex. en redaktion eller ett massmedieföretag. Om inte meddelaren m.fl. har lämnat sitt medgivande gäller tystnads- plikten även gentemot utgivaren.

236

SOU 2012:55

Bilaga 9

cering hos ett annat massmedieföretag, t.ex. i en konkurrerande tv- kanal eller tidning. Journalisten har inte tystnadsplikt för sådana uppgifter. Däremot bör tystnadsplikt gälla avseende identiteten hos den person som har upplyst journalisten om det andra massmedie- företagets källa.

Enligt bestämmelsen gäller tystnadsplikten ”vem som är” upp- hovsman eller ”den som har” framträtt eller lämnat uppgifter. Tyst- nadsplikten avser att skydda identiteten hos dessa personer. Alla slags uppgifter som ”kan röja” identiteten omfattas. Tystnads- plikten kan i vissa fall således avse även andra uppgifter än namnet på uppgiftslämnare m.fl. Det kan t.ex. vara nödvändigt att hemlig- hålla dennes bostadsort eller kön.

Det är straffbart att uppsåtligen eller av oaktsamhet bryta mot tystnadsplikten, se vidare i 7 §.

3 kap. 4 §

Undantag från tystnadsplikten (3 kap. 3 § andra och tredje styckena TF, 2 kap. 3 § andra och tredje styckena YGL)

4 § Tystnadsplikten enligt 3 § gäller inte

1.om den som tystnadsplikten ska skydda har samtyckt till att hans eller hennes identitet röjs,

2.om frågan om identiteten får väckas enligt 2 § andra stycket,

3.om det rör sig om ett brott som anges i 7 kap. 4 § första stycket 1,

4.i den mån domstolen, när det är fråga om brott enligt 7 kap. 3 § eller 4 § första stycket 2 eller 3, finner det nödvändigt att en uppgift lämnas vid en förhandling om huruvida den som är tilltalad eller skäligen misstänkt för den brottsliga gärningen har lämnat meddelandet eller medverkat till framställningen, eller

5.i den mån domstolen i något annat fall finner det vara av syn- nerlig vikt av hänsyn till ett allmänt eller enskilt intresse att en uppgift om identiteten lämnas vid vittnesförhör eller förhör med en part under sanningsförsäkran.

Vid förhör som avses i första stycket 4 eller 5 ska rätten noga vaka över att frågor inte ställs som kan inkräkta på tystnadsplikten utöver vad som i varje särskilt fall är medgivet.

I bestämmelsen anges vissa undantag från tystnadsplikten i 3 §. Uppräkningen i paragrafens första stycke är uttömmande och några ytterligare undantag får alltså inte förekomma.

Enligt första punkten gäller inte tystnadsplikt om uppgifts- lämnaren m.fl. har samtyckt till att hans eller hennes identitet röjs.

237

Bilaga 9

SOU 2012:55

Andra punkten medför att en journalist eller någon annan som har tystnadsplikt kan höras som t.ex. vittne i en rättegång som behandlar den situation som avses i 2 § andra stycket. Det som avses är främst situationen då domstolen har anledning att ta ställ- ning till frågan om den som har angetts (eller uppgett sig) vara den som ”framträder” i ett massmedium är ansvarig enligt den särskilda reglering som gäller för direktsändningar. Frågan kan aktualiseras redan under en förundersökning om brott.

Undantaget i tredje punkten avser de allvarligare formerna av meddelarbrott enligt 7 kap. 4 § första stycket 1 (bl.a. högförräderi och spioneri). Det är inte i strid med tystnadsplikten att avslöja meddelarens identitet vid sådana brottsmisstankar.

Enligt fjärde punkten kan en domstol besluta att undantag ska gälla från tystnadsplikten i mål som rör oriktigt utlämnande av en allmän handling eller åsidosättande av en kvalificerad tystnadsplikt (7 kap. 4 § första stycket 2 och 3). Undantaget avser även miss- tankar om brott genom sådana s.k. annonsmeddelanden som behand- las i 7 kap. 3 §.

I femte punkten finns en allmän bestämmelse som tillämpas i andra mål än yttrandefrihetsmål. Det kan således röra fall där något uttryckligt yttrandefrihetsintresse inte är aktuellt i själva målet. Uppgifter som omfattas av tystnadsplikt enligt 3 § kan likväl vara relevanta för utredningen i t.ex. ett brottmål. Domstolen kan besluta om undantag från tystnadsplikten efter en avvägning mellan intresset av anonymitetsskydd och vikten av att meddelarens m.fl. identitet klarläggs i målet. Av ordalydelsen framgår att det krävs mycket starka skäl (”synnerlig vikt”) för att tystnadsplikten ska åsidosättas.

Det kan t.ex. röra fall där brottet har ett högt straffvärde och upp- gifter som omfattas av tystnadsplikt talar till den tilltalades fördel.

Bestämmelsen i andra stycket är riktad till domstolen och betonar betydelsen av att den leder processen så att otillåten efterforskning av t.ex. en uppgiftslämnares identitet inte förekommer när rättegången berör frågor som kan omfattas av tystnadsplikt. Domstolen bör således ingripa om ett vittne eller en annan förhörsperson får frågor där svaret kan innebära att han eller hon bryter mot sin tystnads- plikt enligt 3 §.

238

SOU 2012:55

Bilaga 9

3 kap. 5 §

Efterforskningsförbud (3 kap. 4 § första och andra styckena TF, 2 kap. 4 § första och andra styckena YGL)

5 § Myndigheter och andra allmänna organ får inte efterforska någon som har rätt till anonymitet enligt 1 §.

Förbudet i första stycket hindrar inte efterforskning när det fordras för åtal eller annat ingripande som inte står i strid med denna grundlag. I sådana fall ska den i 3 § angivna tystnadsplikten beaktas.

Bestämmelsen i första stycket innehåller det s.k. efterforsknings- förbudet. Den riktar sig mot det allmänna (jfr 1 kap. 1 §). Grund- lagen hindrar alltså inte enskilda från att efterforska källor. I andra stycket anges det undantag från efterforskningsförbudet som gör att efterforskning får bedrivas när det krävs för åtal eller något annat ingripande som är förenligt med grundlagen.

Som en allmän utgångspunkt gäller att uttrycket ”efterforska” ska förstås i vid mening och att alla former av förfrågningar eller åtgärder som syftar till att nå kunskap om vem som t.ex. har lämnat ut en uppgift är otillåtna. Ett typfall av otillåten efterforskning är en offentlig arbetsgivares fråga till en anställd om det är han eller hon som på arbetsplatsen eller i annat sammanhang har lämnat ut en uppgift som senare har återgetts i ett massmedium (jfr NJA 2001 s. 673).

Gruppen som skyddas av förbudet mot efterforskning enligt första stycket är densamma som omfattas av rätten till anonymitet enligt 1 §. Efterforskningsförbudet är således inriktat på att hindra myndigheter och andra offentliga organ från att ta reda på identi- teten hos upphovsmannen till innehållet i ett massmedium, den som ”framträder” i massmediet eller den som har lämnat uppgifter för offentliggörande.

Förbudet mot efterforskning kan bli tillämpligt även när någon publicering inte har kommit till stånd. I fråga om uppgiftslämnande enligt 1 kap. 6 § gäller skyddet om uppgiften har lämnats ”för offentliggörande” i ett grundlagsskyddat massmedium, dvs. oavsett om materialet används vid en sådan publicering eller inte. Att dra gränsen för efterforskningsförbudet framstår som okomplicerat när uppgifter har lämnats för publicering i etablerade massmedier, såsom dagstidningar eller radio- och tv-kanaler. I dessa fall är det som regel uppenbart att avsikten har varit att uppgifterna ska publi- ceras i ett sammanhang där automatiskt grundlagsskydd gäller.

239

Bilaga 9

SOU 2012:55

Detsamma gäller om uppgifterna har lämnats till ett massmedium för vilket utgivningsbevis finns, t.ex. en tidskrift eller en webbplats.

Utanför de etablerade medierna blir dock frågan mer kompli- cerad. Här avses bl.a. fallet då det inte är givet att den som ger ut ett massmedium motsvarar definitionen på ”massmedieföretag” eller att det finns någon typ av brist avseende det frivilliga grund- lagsskyddet (det som gäller på grund av utgivningsbevis eller ansvars- uppgifter). I dessa fall kan lägen uppkomma då det framstår som att de grundläggande förutsättningarna för meddelarskydd inte är uppfyllda (objektiva kriterier). Det gäller t.ex. om uppgifter för publicering lämnas på en webbplats i den felaktiga tron att denna omfattas av ett utgivningsbevis.

I de berörda fallen bör normalt stor hänsyn tas till meddelarens m.fl. avsikter och hur denne har bedömt situationen (subjektiva kriterier). Det synsättet tillämpas sedan tidigare (se bl.a. prop. 1975/76:204 s. 130) men får nu ett mer uttryckligt stöd i grundlagen genom bestämmelsen om meddelarfrihet i 1 kap. 7 § första stycket. Den bestämmelsen innebär att ansvarsfrihet gäller för meddelaren om lämnandet av uppgifter sker till någon som kan ”förväntas” offentliggöra eller låta offentliggöra dem i ett massmedium. Detta ska även vara vägledande för bedömningen av frågan om meddelar- ens rätt till anonymitet och det därmed sammanhängande förbudet mot efterforskning.

De subjektiva förhållandena hos uppgiftslämnaren m.fl. kan allt- så behöva vägas in även vid en efterforskningssituation. Trodde denne t.ex. att uppgiften skulle publiceras på en webbplats som drevs av ett massmedieföretag? Fanns det i så fall fog för den upp- fattningen med tanke på omständigheterna?

För att inte förbudet mot efterforskning ska bli illusoriskt i dessa fall är det viktigt att reglerna tillämpas med en betydande säkerhetsmarginal. Finns det med hänsyn till omständigheterna utrymme för antagandet att en anonym uppgiftslämnare kan ha trott sig vara på det grundlagsskyddade området, bör några efter- forskande åtgärder inte få förekomma. Så kan t.ex. vara fallet om uppgifterna publiceras av ett företag som visserligen ger ut mass- medier men som inte är ett massmedieföretag enligt 1 kap. 4 § eftersom kravet på huvudsaklighet inte är uppfyllt. En annan tänk- bar situation är att uppgifter lämnas i god tro till någon som normalt brukar publicera sig i grundlagsskyddade former, t.ex. genom att sätta ut ansvarsuppgifter. Även i det läget bör förbudet mot efterforskning gälla trots att publiceringen inte var grundlagsskyddad. I dessa fall

240

SOU 2012:55

Bilaga 9

kan det ju nämligen hävdas att meddelaren kunde ”förvänta” sig att en grundlagsskyddad publicering skulle äga rum och meddelar- skydd därmed föreligga, jfr 1 § och 1 kap. 1 §.

En motsatt bedömning – förbudet mot efterforskning gäller inte

– är möjlig om det med tanke på omständigheterna framstår som osannolikt att meddelaren trodde att publiceringen skulle ske i grundlagsskyddade former. Så kan t.ex. bli fallet om mottagaren av uppgifterna aldrig har publicerat sig tidigare eller i varje fall inte med grundlagsskydd. Vidare bör utgångspunkten vid en anonym icke grundlagsskyddad publicering normalt vara att meddelaren inte har lämnat uppgifter ”för offentliggörande” i ett grundlags- skyddat massmedium.

Det bör inte komma i fråga att andra myndigheter än de som utpekas som åklagare i yttrandefrihetsgrundlagen (JK och i vissa fall JO) vidtar efterforskande åtgärder om det är möjligt att anta att en uppgiftslämnare på subjektiv grund omfattas av meddelar- skyddet. Till exempel bör en polisanmälan som aktualiserar efter- forskning, och där det finns utrymme för tvekan om grundlagens tillämplighet, som regel överlämnas till JK eller JO. Där prövas grundlagens tillämplighet och om det finns förutsättningar att inleda förundersökning om, i första hand, brott mot tystnadsplikt enligt 7 kap. 4 § (se vidare nedan). Inom ramen för en sådan för- undersökning kan det därefter bli aktuellt med efterforskning under de förutsättningar som anges i grundlagen.

Förbudet mot efterforskning ska även tillämpas på upphovsmän till och den som ”framträder” i framställningar som är avsedda att publiceras i grundlagsskyddade massmedier. Här syftas alltså på situationer då en publicering av framställningen inte kommer till stånd. I dessa fall är det inte tillåtet för det allmänna att efterforska identiteten hos upphovsmannen m.fl. Även här kan frågan upp- komma i vilken utsträckning förbudet mot efterforskning ska gälla när en publicering äger rum i former som inte är grundlags- skyddade. Dessa situationer bör bedömas på samma sätt som gäller för uppgiftslämnare, se ovan.

I andra stycket sägs att efterforskning trots första stycket får bedrivas om det krävs för åtal eller ”annat ingripande” som är för- enligt med yttrandefrihetsgrundlagen. Det är i första hand med- delar- och anskaffarbrott enligt 7 kap. 4 och 5 §§ som kan bli aktuellt. Utredningen kan då behöva inriktas t.ex. på frågan om en meddelare genom att lämna en uppgift för publicering har brutit mot en kvalificerad tystnadsplikt. Är uppgiftslämnaren anonym

241

Bilaga 9 SOU 2012:55

kan utredningsåtgärder behöva vidtas för att klarlägga dennes identitet.

Ett exempel är att en nyhetsartikel i ett grundlagsskyddat mass- medium innehåller initierade uppgifter om hur en uppmärksammad våldsbrottsling svarar på den rättspsykiatriska vård som han har överlämnats till. Frågan berör området för kvalificerad sekretess och mycket talar för att brott mot tystnadsplikt har begåtts. En polisanmälan avseende artikeln ska överlämnas till JK för utredning (även JO har åtalsrätt). Inleder JK förundersökning om brott mot tystnadsplikt hindrar inte grundlagen att uppgiftslämnarens identitet efterforskas. Det kan bl.a. bli aktuellt att hålla förhör med vård- personal och då ställa frågor om vilka kontakter olika personer på vårdavdelningen har haft med en viss journalist.

Den andra meningen i andra stycket innehåller en viktig hänvis- ning till bestämmelsen om tystnadsplikt i 3§. Innebörden är bl.a. att det finns betydande inskränkningar i möjligheterna att förhöra en journalist i syfte att efterforska identiteten hos dennes källa. Om brottsmisstanken avser den mindre allvarliga formen av med- delarbrott (7 kap. 4§ första stycket 2 och 3) krävs domstolsbeslut för att journalisten ska kunna höras om uppgiftslämnaren. Ett sådant beslut förutsätter att förundersökningen har nått så långt att åtal har väckts eller att det finns skälig misstanke mot någon. För- höret med journalisten hålls vid en domstolsförhandling.

I exemplet ovan får således JK inte höra journalisten under inledningen av förundersökningen. Det krävs att den övriga utred- ningen har lett till att någon är skäligen misstänkt för brottet och att domstolen godkänner att förhör hålls.

Det är straffbart att uppsåtligen efterforska i strid med denna bestämmelse, se vidare i 7 §.

3 kap. 6 §

Repressalieförbud (3 kap. 4 § tredje stycket TF, 2 kap. 4 § tredje stycket YGL)

6 § Myndigheter och andra allmänna organ får inte ingripa mot någon för att han eller hon har brukat sin yttrandefrihet i ett massmedium eller medverkat till ett sådant bruk.

I bestämmelsen kommer det s.k. repressalieförbudet till direkt uttryck i grundlagen. Till viss del innebär paragrafen en upprepning

242

SOU 2012:55

Bilaga 9

av bestämmelsen i 1 kap. 9 § om yttrandefrihetsgrundlagens exklusivitet som straff- och processlag (den s.k. exklusivitetsgrund- satsen). Funktionen hos de två bestämmelserna skiljer sig dock åt. Den här bestämmelsen avser att precisera repressalieförbudet vid det lagliga ”bruket” av yttrandefriheten. Paragrafen i 1 kap. tar där- emot sikte på vad som ska gälla i straff- och processrättsligt hänse- ende om yttrandefriheten har ”missbrukats”. Repressalieförbudet innebär självfallet inte något hinder mot sådana ingripanden mot missbruk av yttrandefriheten som preciseras i grundlagen.

Hänvisningen till ”myndigheter och andra allmänna organ” innebär att alla offentliga organ omfattas av förbudet. Det spelar således inte någon roll om ett ingripande som avses i bestämmelsen sker inom den statliga eller den kommunala sektorn. Någon uppdelning mellan åtgärder som innefattar myndighetsutövning och andra åtgärder görs inte heller.

Begreppet ”ingripa” har här en vid innebörd. Det innefattar en mängd tänkbara repressalieåtgärder som grundar sig på den enskildes medverkan i grundlagsskyddade massmedier. Som exempel brukar nämnas avsked, uppsägning, disciplinpåföljd, fråntagande av arbets- uppgifter och utebliven löneförhöjning. Även andra mindre långt- gående åtgärder kan nämnas såsom utskällningar och utfrysning på arbetsplatsen (se prop. 2009/10:81 s. 38 f.). Brott mot repressalie- förbudet bestraffas dock endast vid de mer kvalificerade formerna av repressalier, se följande paragraf.

I fråga om bestämmelsens tillämpningsområde bör beaktas att ett liknande förbud mot repressalieåtgärder har ansetts följa av bestämmelsen om yttrandefrihet i 2 kap. 1 § regeringsformen (se JO i ärende dnr 149-2009 och 567-2009). Den faktiska betydelsen i nu aktuellt hänseende av att en publicering bedöms falla utanför NYGL framstår därför som begränsad. Även om NYGL inte är tillämplig, är en myndighet sålunda normalt förhindrad att vidta repressalier mot t.ex. en anställd för att denne har yttrat sig offent- ligt.

243

Bilaga 9

SOU 2012:55

3 kap. 7 §

Straff (3 kap. 5 § TF, 2 kap. 5 § YGL)

7 § Till böter eller fängelse i högst ett år ska den dömas som

1.uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot sin tystnadsplikt enligt 3 §, eller

2.uppsåtligen eller av oaktsamhet i ett massmedium lämnar fel- aktiga uppgifter om vem som är framställningens upphovsman eller har tillhandahållit den för offentliggörande, vem som framträder i den eller vem som har lämnat uppgifter enligt 1 kap. 6 §, eller

3.uppsåtligen efterforskar i strid med 5 §, eller

4.uppsåtligen ingriper i strid med 6 §, om åtgärden utgör avsked- ande, uppsägning, utdelande av disciplinpåföljd eller någon liknande åtgärd.

Allmänt åtal för brott som avses i första stycket 1 och 2 får väckas endast om målsäganden har anmält brottet till åtal.

I första stycket straffsanktioneras flera av de förbud som anges i 3 kap. Straffet för överträdelser är böter eller fängelse i högst ett år. De angivna brotten räknas inte till de s.k. yttrandefrihetsbrotten. Detta uttryck omfattar de brott som anges i 7 kap. 1 och 2 §§.

Enligt första stycket är det straffbart för bl.a. en journalist att uppsåtligen eller av oaktsamhet bryta mot den tystnadsplikt som framgår av 3 §. Bestämmelsen bidrar således till att skydda identiteten hos upphovsmannen, den som ”framträder” och uppgiftslämnaren. Enligt andra stycket förutsätter allmänt åtal enligt denna punkt att målsäganden har anmält brottet till åtal. Målsägande är den som tystnadsplikten är avsedd att skydda, t.ex. en uppgiftslämnare.

Andra punkten straffbelägger ett uppsåtligt eller oaktsamt lämnande av felaktiga uppgifter om identiteten hos upphovs- mannen, ”tillhandahållaren”, vem som ”framträder” eller uppgifts- lämnaren. Även här krävs målsägarangivelse för allmänt åtal.

Genom tredje punkten är det förenat med straffsanktion att upp- såtligen efterforska någon som har rätt till anonymitet enligt 1 §.

Här avses således upphovsmannen, den som ”framträder” och upp- giftslämnaren. Begreppet ”uppsåtligen” får uppfattas på samma sätt som inom den allmänna straffrätten. Straffbestämmelsen avser således fall där syftet med frågor eller andra åtgärder har varit att få kunskap om vem som står bakom en publicering som t.ex. för- fattare eller meddelare (SOU 2009:14 s. 225). Brottet hör under allmänt åtal och förutsätter alltså inte målsägarangivelse.

244

SOU 2012:55

Bilaga 9

I fråga om repressalieförbudet straffbeläggs genom fjärde punkten vissa mer allvarliga ingripanden om de sker uppsåtligen. Det som omfattas är avskedande, uppsägning, utdelande av disciplin- påföljd eller liknande åtgärder. Som exempel på ”liknande åtgärder” kan nämnas vissa fall av fråntagande av arbetsuppgifter och utebliven löneförhöjning (se prop. 2009/10:81 s. 42). Brottet hör under all- mänt åtal. Det bör anmärkas att straffstadgandet inte ska uppfattas som en inskränkning av själva repressalieförbudet enligt 6 §. För- budet i sig är alltså vidare än det straffbelagda området. Repressalier som inte omfattas av straffstadgandet kan mycket väl vara för- bjudna enligt 6 §. De torde i första hand få påtalas inom ramen för JK:s och JO:s tillsyn över allmän verksamhet.

4 kap. Utgivningsbevis

4 kap. 1 §

Vad utgivningsbevis kan avse (1 kap. 5 § TF, 1 kap. 9 § och 4 kap. 1 § YGL)

1 § Utgivningsbevis får beviljas för utgivning av massmedier. Beviset kan avse utgivning vid ett tillfälle eller regelbunden utgivning under ett gemensamt namn.

I paragrafen anges vad ett utgivningsbevis kan avse. Utgivnings- bevis får beviljas för alla slags massmedier, dvs. för medier som är avsedda att sprida yttranden till allmänheten (se 1kap. 3§). Det kan röra sig om t.ex. dagstidningar, nättidningar, tidskrifter och böcker i alla former, radio- och tv-kanaler, bloggar och andra webbsidor, filmer, cd-skivor med innehåll, andra digitala och analoga lagrings- medier med innehåll, flygblad, affischer samt klistermärken m.m. (se författningskommentaren till 1 kap. 3 §).

Ett utgivningsbevis kan omfatta utgivning vid ett tillfälle men även utgivning under en längre tidsperiod och med en gemensam titel. Utgivningsbeviset kan således omfatta utgivning av t.ex. en bok, en tidning eller en nättidning. Ett utgivningsbevis kan även omfatta flera massmedier som ges ut av samma person. Däremot kan utgivningsbevis inte utfärdas för en ”verksamhet”, även om denna omfattar spridning av flera massmedier. Beviset ska sålunda preciseras till att avse utgivning av ett eller flera massmedier.

245

Bilaga 9

SOU 2012:55

Omfattningen av utgivningsbeviset ska framgå av den beskrivning som lämnas vid ansökan.3

Någon definition på begreppet utgivningsbevis har inte ansetts nödvändig. Vad det är fråga om är en handling som utgör ett bevis på att det beskrivna massmediet omfattas av grundlagens formella tillämpningsområde. Det är således inte – som ordet möjligen kan antyda – ett bevis om ”en rätt att ge ut” en tidning eller något annat massmedium. I Sverige finns inte något krav på tillstånd för sådan utgivning.

Även om ett utgivningsbevis har utfärdats kan en tillämpning av grundlagen vara helt eller delvis utesluten av andra skäl. Det kan t.ex. bero på att något undantag är tillämpligt (se bl.a. 1 kap. 11– 15 §§ och 6 kap. 5 och 6 §§), såsom att en del av massmediet utgör en sådan kommersiell annons som är undantagen från tillämpnings- området enligt 1 kap. 12 §. Tillämpning av grundlagen kan även vara utesluten i fråga om delar av massmediet därför att den ansvarige saknar möjlighet att kontrollera innehållet före offentlig- görandet (1 kap. 5 § tredje stycket).

4 kap. 2 §

Ansökan om utgivningsbevis m.m. (1 kap. 5 § TF och 1 kap. 9 § andra stycket YGL)

2 § Ansökan om utgivningsbevis enligt 1 § görs av ägaren eller den som annars står för utgivningen av massmediet.

Utgivningsbevis ska utfärdas om

–ansökan avser ett eller flera massmedier,

–ansökan innehåller namn på de massmedier som ansökan avser,

och

–namn och adress i Sverige anges för en behörig utgivare som har åtagit sig uppdraget.

Närmare bestämmelser om ansökan och utfärdande av utgiv- ningsbevis får meddelas i lag. I lag meddelas även föreskrifter om straff för den som bryter mot en bestämmelse som har meddelats med stöd av denna paragraf.

Paragrafen anger vad som krävs för att utgivningsbevis ska utfärdas. Som den är formulerad anger den också uttömmande vilka krav den utfärdande myndigheten får ställa för att utfärda ett utgiv- ningsbevis. Är de tre angivna kraven uppfyllda – ett eller flera

3 Det bör övervägas om en begränsning till medier som ”utgår från Sverige” el. dyl. bör gälla.

246

SOU 2012:55

Bilaga 9

massmedier, namn på det eller de massmedier som beviset ska avse och namn och adress i Sverige på en behörig utgivare som har åtagit sig uppdraget – ska utgivningsbevis alltså utfärdas. Tredje stycket ger möjlighet att utfärda närmare bestämmelser i lag, men sådana bestämmelser kan bara precisera bestämmelserna, inte innehålla några tillkommande krav för utgivningsbevis.

Myndigheten har att pröva om utgivningen av det eller de medier som ansökan avser är ett eller flera massmedier enligt definitionen i 1 kap. 3 §. För att myndigheten ska kunna göra en sådan prövning måste ansökan innehålla en beskrivning av massmediet som är till- räcklig för den bedömning som ska göras.

I ansökan ska även anges ett namn för varje massmedium som omfattas av ansökan. Någon kontroll av om namnet är förväxlings- bart med andra namn behöver inte göras och förväxlingsbarhet är inte heller en grund för att avslå ansökan.

Beträffande utgivaren ska myndigheten bara kontrollera att den som har angetts uppfyller behörighetskraven enligt 5 kap. 2 §, att han eller hon har åtagit sig uppdragit och att namn och adress i Sverige finns i ansökan. Behörighetskraven innebär att utgivaren ska ha hemvist i Sverige samt inte vara underårig, försatt i konkurs eller ha förvaltare. Kontrollen av att vederbörande har åtagit sig uppdraget får normalt ske genom att det undersöks om det finns ett trovärdigt åtagande från utgivaren. Syftet är då främst att und- vika att någon utses för skens skull. Myndigheten ska inte under- söka exempelvis om vederbörande har tillräcklig förmåga att axla det ansvar som utgivarskapet innebär.

Närmare bestämmelser om hur förutsättningarna ska kontrol- leras anges i tillämpningslagen.

Att myndigheten inte får ställa några andra krav för prövningen än de som framgår av andra stycket innebär bl.a. att det inte ska prövas om tillämpningen av grundlagen i det enskilda fallet kan vara utesluten, t.ex. för att massmediet innehåller delar som inte kan kontrolleras av den ansvarige (jfr 1 kap. 5 § tredje stycket). Inte heller har det betydelse för utfärdandet att massmediet inne- håller sådana yttranden som är (helt eller delvis) undantagna från grundlagens tillämpningsområde, t.ex. barnpornografiska bilder eller vissa kommersiella annonser (se 1 kap. 11–15 §§).

Det säger sig själv att den utfärdande myndigheten inte får fästa någon vikt vid innehållet i det som har publicerats eller ska publi- ceras i det massmedium som ansökan avser. Om en ansökan om utgivningsbevis skulle avslås på den grunden att det kan förväntas

247

Bilaga 9

SOU 2012:55

att yttrandefrihetsbrott kommer att begås via massmediet vore det i strid inte bara med denna bestämmelse utan även med förbudet mot hindrande åtgärder enligt 1 kap. 8§ andra stycket.

I andra stycket sägs att närmare bestämmelser om ansökan och utfärdandet av utgivningsbevis får meddelas i lag. Sådana bestäm- melser kan gälla vad ansökan ska innehålla och vilken myndighet som ska pröva ansökningar om utgivningsbevis. Andra stycket ger även stöd för att i lag föreskriva straff för den som bryter mot en bestämmelse som har meddelats med stöd av denna paragraf. Det kan t.ex. röra straff för den som uppsåtligen eller av oaktsamhet lämnar oriktig uppgift i ansökan om utgivningsbevis (jfr 3 kap. 25§ tillämpningslagen).

4 kap. 3 §

Giltighet och förnyelse av utgivningsbevis (5 kap. 5 § fjärde–sjätte styckena TF och 1 kap. 9 § tredje, fjärde och sjätte styckena YGL)

3 § Ett utgivningsbevis gäller i tio år från utfärdandet. Utgivningsbevis får förnyas i perioder om tio år om förutsättningar att utfärda bevis finns. Förnyas inte beviset upphör det att gälla.

Om verksamheten är kortvarig eller om utgivningsbevis annars begärs för en kortare tid, får utgivningsbeviset beslutas gälla eller för- nyas för en kortare tid än tio år.

Närmare bestämmelser om utfärdande och förnyelse av utgivnings- bevis meddelas i lag

Paragrafen innehåller vissa regler om giltighet och förnyelse av utgivningsbevis. Den kompletteras med mer detaljerade bestäm- melser i tillämpningslagen.

Enligt första stycket gäller ett utgivningsbevis normalt i tio år från utfärdandet. Det gäller under förutsättning att det inte åter- kallas (se 4 §). Reglerna innebär att det i praktiken kan förekomma utgivningsbevis som inte motsvaras av någon utgivning. Det har inte ansetts att detta är en så stor olägenhet att det har funnits skäl att föreskriva en anmälningsskyldighet för innehavaren. Inget hindrar dock att myndigheten frågar om verksamhet fortfarande bedrivs.

Utgivningsbevis kan förnyas med tio år åt gången. För förnyelse gäller samma förutsättningar som när beviset först utfärdas. Sker ingen förnyelse upphör beviset att gälla.

248

SOU 2012:55

Bilaga 9

Ett utgivningsbevis gäller till dess att det återkallas eller upphör att gälla på grund av att tiden har gått ut. Det innebär att det inte ska prövas om utgivningsbeviset har blivit korrekt utfärdat vid t.ex. utredning av brott som kan ha begåtts genom yttranden i mass- mediet. Så länge utgivningsbeviset inte är återkallat, eller har upp- hört på grund av att tiden har gått ut, är grundlagen alltså formellt tillämplig för det massmedium som beviset avser, och det gäller även om beslutet om utgivningsbevis har varit felaktigt. En annan sak, som har påpekats i anslutning till 1 §, är att grundlagens tillämplighet ändå kan vara utesluten på grund av undantag eller någon annan anledning (se bl.a. 1 kap. 11–15 §§, 6 kap. 5 och 6 §§ och 1 kap. 5 § tredje stycket).

Skulle det undantagsvis inte vara fråga om ett massmedium gäller inte grundlagen trots att ett utgivningsbevis har utfärdats. Det framgår av hur bestämmelsen om tillämpningsområdet i 1 kap. 5 § är utformad.

Enligt andra stycket får det ibland beslutas om en kortare giltig- hetstid än tio år. Det gäller bl.a. om verksamheten är kortvarig eller om sökanden annars särskilt begär utgivningsbevis för en kortare tid. Närmare bestämmelser om detta finns i tillämpningslagen. Avsikten är att myndigheten ska bestämma giltighetstiden efter vad som är lämpligt i det enskilda fallet.

I tredje stycket sägs att det meddelas närmare bestämmelser om utfärdande och förnyelse av utgivningsbevis i lag. Vi har ovan varit inne på vad sådana bestämmelser bl.a. kan innehålla.

4 kap. 4 §

Återkallelse av utgivningsbevis (5 kap. 6 § TF, 1 kap. 9 § tredje stycket YGL)

4 § Utgivningsbevis får återkallas endast

– om förutsättningar att utfärda ett bevis inte längre finns,

–om utgivningen inte har påbörjats inom sex månader från den dag då utgivningsbeviset utfärdades,

– om det står klart att utgivningen har upphört, eller

–om den som innehar utgivningsbeviset begär det.

Närmare bestämmelser om återkallelse av utgivningsbevis meddelas i lag.

249

Bilaga 9

SOU 2012:55

Paragrafen innehåller en bestämmelse om under vilka förut- sättningar ett utgivningsbevis får återkallas. Så får enligt första stycket ske om det inte längre finns förutsättningar att utfärda ett bevis, exempelvis om det har blivit känt att det inte är fråga om något massmedium eller om den angivne utgivaren inte existerar. Beviset får även återkallas om utgivningen inte har påbörjats inom sex månader eller om det vid en senare tidpunkt står klart att utgiv- ningen har upphört. Syftet är främst att se till att de giltiga utgivnings- bevisen motsvarar faktisk verksamhet och att det ska vara enkelt att avgöra i vilka fall grundlagen gäller. Om och hur myndigheten ska kontrollera om utgivningen kommer igång är en sak som avhandlas i tillämpningslagen.

Slutligen får utgivningsbeviset återkallas om innehavaren begär det. Som har sagts tidigare, och som avhandlas i tillämpningslagen, får myndigheten agera för att ta reda på om verksamheten bedrivs eller inte, i syfte att se till att ”döda” utgivningsbevis blir åter- kallade.

Bestämmelserna om återkallelse kompletteras enligt andra stycket med mera detaljerade bestämmelser i tillämpningslagen. De kan avse t.ex. förfarandet vid återkallelse (jfr 3 kap. 23 § andra stycket nuvarande tillämpningslag).

(4 kap. 5 §

Skyndsam behandling av ärenden om utgivningsbevis (saknar motsvarighet i TF och YGL)

5 § Ärenden om utgivningsbevis ska behandlas skyndsamt.

Paragrafen riktar sig till den myndighet som ska handlägga ärenden om utgivningsbevis. Kravet på skyndsamhet ska ses i ljuset av de principiella invändningar som kan riktas mot ett system som inne- bär att den som vill ha grundlagsskydd genom utgivningsbevis först måste ansöka om det hos en myndighet. Bestämmelsen saknar motsvarighet i TF och YGL.4]

4 Det kan diskuteras om bestämmelsen är av ett sådant slag att den bör tas med i grundlagen. Den innehåller inte några sanktioner, och att den finns i grundlagen skyndar sannolikt inte på förfarandet jämfört med om den finns i tillämpningslagen. Att lagstiftaren skulle ta sig för att ta bort bestämmelsen i tillämpningslagen kan man knappast behöva befara. Möjligen talar därför det mesta för att den förs över till tillämpningslagen.

250

SOU 2012:55

Bilaga 9

5 kap. Utgivare

5 kap. 1 §

Utseende av utgivare (5 kap. 2 § första stycket och 5 kap. 3 § första stycket TF, 4 kap. 1 § YGL)

1 § För massmedier som ges ut av massmedieföretag eller för vilka utgivningsbevis gäller ska det finnas en utgivare. Utgivare för mass- medier som ges ut av massmedieföretag får utses för hela eller delar av verksamheten.

Utgivare utses av massmedieföretaget eller av den som ansöker om eller har fått utgivningsbevis enligt 4 kap. 2 §.

Närmare bestämmelser om utseende av utgivare meddelas i lag.

I paragrafens första stycke finns den grundläggande bestämmelsen om att det ska finnas en utgivare för varje massmedium som ges ut av ett massmedieföretag eller med stöd av ett utgivningsbevis. Det är därmed en skyldighet för den som driver verksamheten att utse utgivare. Av detta anses även följa, utan att det behöver finnas någon uttrycklig regel därom, en skyldighet att utse ny utgivare om en tidigare utsedd utgivare inte längre är behörig eller om hans eller hennes uppdrag upphör.

Utgivare ska enligt andra meningen utses för hela eller delar av verksamheten. När det gäller massmedieföretag kan det av olika skäl vara mest praktiskt och även i övrigt lämpligast att ansvaret decentraliseras. Hur ansvaret fördelas och beskrivs är företagets ensak, det avgörande är att varje massmedium har en utgivare.

Skyldigheten att utse utgivare åligger enligt andra stycket mass- medieföretaget eller, för massmedier med utgivningsbevis, den som har eller ska ansöka om utgivningsbevis enligt 4 kap. 2 §. Enligt ansvarsbestämmelserna (8 kap. 3 §) faller ansvaret på den som ska utse utgivare om utgivare saknas eller om utgivaren inte är behörig. Det ligger bl.a. därför i dennes intresse att se till att en behörig utgivare utses på ett korrekt sätt. Att behörig utgivare ska utses innan utgivningsbevis får utfärdas följer av 4 kap. 2 §.

Enligt tredje stycket ska närmare bestämmelser om utseende av utgivare meddelas i lag. De frågor som behöver regleras i lag är bl.a. en skyldighet för massmedieföretag att föra ett register över utsedda utgivare och vilka uppgifter som ska registreras (jfr 3 kap. 1 § tillämp- ningslagen).

För de massmedier som får grundlagsskydd genom utsättande av ansvarsuppgifter enligt 1 kap. 5 § behöver det inte utses utgivare

251

Bilaga 9

SOU 2012:55

enligt bestämmelserna i denna paragraf. I stället ansvarar den som anges i ansvarsuppgifterna.

5 kap. 2 §

Behörighetskrav (5 kap. 1 § TF, 4 kap. 2 § YGL)

2 § Utgivare ska ha hemvist i Sverige.

Den som är underårig eller i konkurs eller som har förvaltare enligt särskilda bestämmelser i lag får inte vara utgivare.

Paragrafen innehåller behörighetskraven för den som ska utses till utgivare. Avsikten med att ställa krav på utgivarens behörighet är att denne ska kunna axla det ansvar som följer med uppgiften. Det måste även vara enkelt att finna utgivaren vid ett eventuellt ansvars- utkrävande. Därför uppställs kravet att utgivaren ska ha hemvist i Sverige.

Kravet på viss behörighet ska förstås så att utgivaren förlorar sitt uppdrag om det brister i behörigheten, exempelvis genom att han eller hon försätts i konkurs. I så fall åligger det den som ska utse utgivare att omgående utse en ny, behörig, utgivare. Detta följer indirekt av 1 §.

Bestämmelsen motsvarar i stort sett vad som gäller enligt TF och YGL. Det krav som där gäller att utgivaren ska vara svensk medborgare har dock tagits bort. Det har ansetts tillräckligt att denne har hemvist i Sverige.

5 kap. 3 §

Utgivarens befogenhet (5 kap. 3 § TF, 4 kap. 3 § YGL)

3 § Utgivaren ska ha befogenhet att utöva tillsyn över massmediets offentliggörande och att bestämma över dess innehåll så att ingenting får införas däri mot hans eller hennes vilja. Varje inskränkning i denna befogenhet ska vara utan verkan.

I paragrafen anges att utgivaren ska ha befogenhet att vägra att publicera det som han eller hon inte vill ta ansvar för eller av andra skäl finner olämpligt att offentliggöra. I denna befogenhet ingår även en rätt att utöva tillsyn över massmediets offentliggörande, vilket bl.a. innebär att utgivaren ska ha full insyn i verksamheten.

252

SOU 2012:55

Bilaga 9

Bestämmelsen ger däremot inte utgivaren en rätt att mot ägarens vilja publicera material i massmediet (jfr Axberger, Tryckfrihetens gränser, 1984, s. 117).

Om utgivaren uppenbarligen saknar den befogenhet som krävs enligt denna paragraf övergår ansvaret enligt 8 kap. 3 § till den som ska utse utgivare.

Varje inskränkning i utgivarens befogenhet ska enligt andra meningen vara utan verkan. Innebörden av detta är att grundlagen tar över annan rättslig reglering av exempelvis marknadsrättslig eller arbetsrättslig art (se bl.a. MD 1998:18). Detsamma gäller före- skrifter som den som utser utgivaren kan tänkas utfärda och avtal som denne ingår med utgivaren.

5 kap. 4 §

Ställföreträdare (5 kap. 9 § TF, 4 kap. 5 § YGL)

4 § En utgivare får utse en eller flera ställföreträdare. Vad som sägs om utgivare i 2 § gäller också för en ställföreträdare. En ställföreträdare ska ha sådan befogenhet som anges 3 § när denne tjänstgör som utgivare.

Om utgivarens uppdrag upphör faller också ställföreträdarens upp- drag.

Närmare föreskrifter om ställföreträdare anges i lag.

Ställföreträdaren utses enligt första stycket första meningen av utgivaren. Ställföreträdaren behöver inte anmälas, men enligt andra meningen ska han eller hon uppfylla samma behörighetskrav som gäller för utgivaren. I händelse av att ställföreträdaren inte är behörig övergår ansvaret till utgivaren (8 kap. 2 §). Ställföreträdaren ska också ha samma befogenhet som utgivaren när han eller hon träder i utgiv- arens ställe.

Ställföreträdare får alltså utses av utgivaren. För det fall att utgivarens uppdrag upphör, exempelvis på grund av att denne inte längre är behörig, faller även ställföreträdarens uppdrag. Det sägs i andra stycket.

Enligt tredje stycket får det i lag anges närmare bestämmelser om ställföreträdare. Det kan bl.a. handla om hur och när ansvaret över- går till ställföreträdaren och att ställföreträdare ska godkännas av den som utsett utgivaren (jfr 3 kap. 14 § tillämpningslagen).

253

Bilaga 9

SOU 2012:55

5 kap. 5 §

Anmälan av utgivare (5 kap. 4 § TF, jfr 4 kap. 4 § andra stycket YGL och 3 kap. 1, 12 och 13 §§ tillämpningslagen)

5 § Utgivare för massmedier med utgivningsbevis ska anmälas till den myndighet som anges i lag. Anmälan ska göras av den som utser utgiv- aren.

Närmare föreskrifter om anmälan av utgivare anges i lag.

I bestämmelsens första stycke anges en skyldighet att anmäla utgivare för massmedier med utgivningsbevis. Att behörig utgivare har utsetts och åtagit sig uppdraget är en förutsättning för att utgivningsbevis ska utfärdas. Det följer av 4 kap. 2 §. Den första anmälan av utgivare för ett massmedium med utgivningsbevis görs således i samband med ansökan om utgivningsbevis. Denna bestäm- melse innebär att det finns en skyldighet att även anmäla utgivare som utses vid ett senare tillfälle till den i lag angivna myndigheten. Anmälan ska göras av den som utser utgivaren.

Anmälningsskyldigheten gäller alltså bara för utgivare för mass- medier med utgivningsbevis. När det gäller massmedieföretag har det ansetts tillräckligt att företaget håller uppgiften om utgivare tillgänglig för allmänheten (se 6 §).

Syftet med anmälningsskyldigheten är dels att ansvaret ska vara klarlagt, vilket är grunden för att utgivningsbevis medför grund- lagsskydd, dels att enskilda, myndigheter m.fl. utan större utredning ska kunna ta reda på vem som är utgivare för ett visst massmedium.

Enligt andra stycket får även här närmare föreskrifter anges i lag. Avsikten är att det i tillämpningslagen ska framgå att den myndig- het som tar emot anmälan ska registrera den i ett register som hålls tillgängligt för allmänheten. För att myndigheten ska kunna kontrollera utgivarens behörighet bör det vidare föreskrivas i tillämp- ningslagen att det till anmälan ska fogas nödvändig dokumentation, såsom bevis om att utgivaren inte är försatt i konkurs eller under förvaltare, samt personbevis. Av tillämpningslagen ska även framgå att myndigheten endast får registrera utgivare som uppfyller behörighetskraven.

254

SOU 2012:55

Bilaga 9

5 kap. 6 §

Uppgift om utgivare (5 kap. 11 § TF, 4 kap. 2 § andra stycket och 4 § andra stycket YGL)

6 § Uppgift om vem som är utsedd till utgivare ska hållas tillgänglig för allmänheten. Närmare föreskrifter om hur uppgiften ska hållas till- gänglig anges i lag.

I bestämmelsen anges en generell skyldighet att lämna uppgift om utgivaren så att denne kan identifieras. Avsikten med bestäm- melsen är att uppgiften om vem som är utgivare för ett visst mass- medium ska finnas lätt tillgänglig för alla. Bestämmelsen avses bli kompletterad i tillämpningslagen. Där ska anges att uppgifterna företrädesvis ska lämnas i massmediet, t.ex. i sluttexterna av en film eller på ett särskilt ställe på en webbplats. För det fall massmediet är knutet till en fysisk informationsbärare, såsom en dvd-skiva, bör det föreskrivas att uppgiften ska lämnas även på varje exemplar. Vad gäller massmedier som ges ut av massmedieföretag ska i tillämp- ningslagen föreskrivas en skyldighet för sådana företag att föra ett register över utsedda utgivare (jfr 3 kap. 1 § tillämpningslagen) samt att hålla registret tillgängligt för allmänheten.

För massmedier med utgivningsbevis gäller således både en skyl- dighet att anmäla utgivare till angiven myndighet och en skyldighet att hålla uppgift om utgivare tillgänglig för allmänheten.

5 kap. 7 §

Straff vid överträdelse (5 kap. 12–14 § TF, 4 kap. 6 § YGL)

7 § Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet bryter mot skyldig- heten att utse utgivare enligt 1 § första stycket ska dömas till böter eller, om omständigheterna är synnerligen försvårande, till fängelse i högst ett år.

I lag får föreskrivas om straff för den som bryter mot 5 eller 6 § eller mot en föreskrift i lag som har meddelats med stöd av någon av dessa bestämmelser eller med stöd av 1 eller 4 §.

I paragrafen finns bestämmelser om straff. I första stycket föreskrivs straff för den som bryter mot sin skyldighet att utse utgivare enligt 1 § första stycket. Straffet är böter eller, om omständigheterna är synnerligen försvårande, fängelse i högst ett år. Omständigheterna

255

Bilaga 9

SOU 2012:55

kan tänkas vara så försvårande om det har varit fråga om ett medvetet agerande för att undgå ansvar för relativt allvarligt brotts- lighet. Straffansvaret omfattar överträdelser som sker uppsåtligen eller av grov oaktsamhet

I andra stycket sägs att lagstiftaren får föreskriva straff för den som bryter mot skyldigheten att anmäla utgivare enligt 5§ eller skyldigheten att hålla uppgift om utgivare tillgänglig för allmän- heten enligt 6 §. Vidare får lagstiftaren föreskriva straff för den som bryter mot föreskrifter i lag som har meddelats med stöd av dessa paragrafer eller med stöd av 1 eller 4 §. Bestämmelserna finns i tillämpningslagen.

6 kap. Framställning och spridning av massmedier

Allmänt5

6 kap. 1 §

Bevarandeskyldighet och pliktleverans (4 kap. 4 § TF samt 3 kap. 6 § och 9 § YGL)

1 § Föreskrifter om skyldighet att bevara och tillhandahålla exemplar eller inspelningar av massmedier för granskning i efterhand och att lämna dem till bibliotek eller arkiv får meddelas i lag.

Bestämmelsen avser alla massmedier som omfattas av grundlagen. Den ger möjlighet att i lag införa bestämmelser om att exemplar och inspelningar ska bevaras för att möjliggöra en straffrättslig granskning. Bestämmelser av det slaget finns i 5 kap. tillämpningslagen. Den regleringen är straffsanktionerad.

Paragrafen ger även stöd för en lagstadgad plikt att leverera exemplar eller inspelningar till bibliotek (t.ex. Kungliga biblioteket). Bestämmelser av det slaget finns främst i lagen (1993:1392) om pliktexemplar av dokument.

5 I 6 kap. 2 § TF och 3 kap. 12 § YGL finns delegationsbestämmelser som bl.a. möjliggör att brottsbalkens bestämmelser om “otillåtet förfarande med pornografisk bild” får gälla även för grundlagsskyddade medier. Det kan diskuteras var dessa bestämmelser ska placeras.

256

SOU 2012:55

Bilaga 9

6 kap. 2 §

Distributionsplikt (6 kap. 4 § TF, 3 kap. 10 § YGL)

2 § Den som har tillstånd enligt lag att bedriva postverksamhet eller annan verksamhet som innefattar distribution av massmedier får inte vägra att distribuera ett massmedium på grund av dess innehåll, eller av ett sådant skäl uppställa särskilda distributionsvillkor.

Undantag från distributionsplikten i första stycket gäller om mass- mediet har tagits i beslag eller konfiskerats enligt denna grundlag.

Den som distribuerar massmedier enligt första stycket ska inte betraktas som spridare enligt 8 kap.

I denna paragraf finns den s.k. distributionsplikten reglerad. Den innebär en skyldighet för vissa distributörer att sprida massmedier. Det i yttrandefrihetshänseende väsentliga med distributionsplikten är att företagen i fråga inte får vägra att distribuera massmedier, eller ställa upp särskilda villkor, med hänvisning till innehållet i de yttranden som massmedierna innehåller.

Ett undantag från plikten gäller, liksom enligt TF och YGL, för massmedier som har tagits i beslag eller konfiskerats i enlighet med grundlagens bestämmelser.

I andra stycket klargörs att en distributör med distributionsplikt inte ska ses som spridare vid tillämpning av ansvarsreglerna i 8 kap. Även denna bestämmelse överensstämmer med vad som gäller enligt TF och YGL.

6 kap. 3 §

Spridning av beslagtagna eller konfiskerade massmedier (6 kap. 3 § andra stycket TF, 3 kap. 13 § fjärde stycket YGL)

3 § Den som sprider ett massmedium trots att han eller hon vet att det enligt denna grundlag har tagits i beslag eller konfiskerats ska dömas till böter eller fängelse i högst ett år.

Spridning av massmedier som har tagits i beslag eller konfiskerats straffbeläggs enligt denna paragraf. Spridaren är inte ansvarig för innehållet utan bara för att han sprider det som har tagits i beslag eller konfiskerats. Det blir därför inte fråga om något yttrande- frihetsmål i domstol. Frågan blir uppenbarligen endast aktuell för massmedier som kan beslagtas eller konfiskeras.

257

Bilaga 9

SOU 2012:55

6 kap. 4 §

Särskilt om kartor m.m. som återger Sverige (6 kap. 2 § TF, 3 kap. 7 § och 12 § tredje stycket YGL)

4 § I lag får meddelas föreskrifter med syfte att förebygga spridning genom massmedier av kartor, ritningar eller bilder som återger Sverige helt eller delvis och innehåller upplysningar av betydelse för rikets för- svar.

Bestämmelsen är en delegationsregel som tar sikte på alla typer av massmedier. Den innebär ett undantag från spridningsrätten. Bestämmelser av det slag som avses finns bl.a. i lagen (1990:217) om skydd för samhällsviktiga anläggningar.

Överföringar

6 kap. 5 §

Överföringar i tråd (3 kap. 1 § YGL)

5 § Var och en har rätt att överföra massmedier genom tråd.

Den frihet som följer av första stycket hindrar inte att det i lag meddelas föreskrifter om

1.skyldighet för nätinnehavare att ge utrymme för vissa program i den utsträckning det behövs med hänsyn till allmänhetens intresse av tillgång till allsidig upplysning,

2.skyldighet för nätinnehavare att ge utrymme för överföringar i den utsträckning det behövs med hänsyn till intresset av konkurrens beträffande sådana överföringar i nätet eller allmänhetens intresse av tillgång till sådana överföringar,

3.skyldighet för nätinnehavare att vidta åtgärder för att tillförsäkra mottagarkretsen inflytande över programvalet,

4.skyldighet för den som sänder program i tv att utforma sänd- ningarna på ett sådant sätt att programmen genom textning, tolkning, uppläst text eller liknande teknik blir tillgängliga för personer med funktionshinder, eller

5.ingripanden mot fortsatt sändning av ett utbud som inriktas på våldsframställningar, pornografiska bilder eller hets mot folkgrupp.

Den grundläggande innebörden av principen om etableringsfrihet har berörts i 1 kap. 7 §. Här regleras dess särskilda betydelse i fråga om överföring i tråd.

258

SOU 2012:55

Bilaga 9

Paragrafen innehåller i första stycket en särskild bestämmelse om att etableringsfrihet råder för överföringar av massmedier genom tråd. I princip omfattas därmed all elektronisk kommunikation av grundlagsskyddade massmedier som sker genom tråd. Bestämmelsen omfattar således inte enbart traditionella radio- och tv-sändningar. Det vore att ge etableringsfriheten avseende överföringar i tråd en alltför snäv innebörd (jfr prop. 2001/02:74 s. 89). Samtidigt bör det noteras att undantagen från etableringsfriheten i andra stycket är avpassade för sådan ljudradio- och televisionsdistribution (sänd- ningar) som regleras i främst RTVL. Ett viktigt undantag härifrån är dock möjligheten att meddela bestämmelser om att nätinne- havare i vissa fall är skyldiga att upplåta utrymme för ”över- föringar” (se p. 2 i andra stycket), se vidare nedan.

Med överföring genom ”tråd” avses överföring genom en sär- skilt anordnad ledare. Som exempel på trådnät kan nämnas telefon- nätet för fast telefoni och kabel-tv-nätet. Det bör påpekas att kom- munikation via internet till stor del är trådbunden men att inslaget av trådlösa överföringar nu tycks vara nästan lika stort (se vidare 2 §).

Etableringsfriheten för överföring i tråd utgår från att det inte får ställas krav på tillstånd för dessa överföringar. Möjligheterna att driva sådan verksamhet får inte begränsas på ett sätt som saknar stöd i NYGL. Det görs ingen skillnad mellan ”överföring” i betydelsen att driva egen programverksamhet och att distribuera andras mass- medier. Etableringsfrihet gäller för båda sändningstyperna.

Bestämmelsen ska vidare uppfattas så att etableringsfrihet för överföring i tråd gäller för ett nät där grundlagsskyddad kom- munikation ”kan förväntas ske”. Det krävs således inte att sådan kommunikation pågår när en fråga om inskränkning i etablerings- friheten aktualiseras (se Mediegrundlagsutredningen i Yttrande- frihetsgrundlagen och Internet, SOU 2001:28 s. 237 f.).

Av punkterna 1–5 i andra stycket framgår att etableringsfriheten för överföringar i tråd inte är oinskränkt. Reglerna innebär olika inskränkningar i nätinnehavarens förfogande över nätet.

I första punkten anges den s.k. must carry-principen. I lag får med- delas föreskrifter om skyldighet för nätinnehavare att ge utrymme för vissa program i den utsträckning det behövs med hänsyn till allmän- hetens intresse av tillgång till en allsidig upplysning. Principen har tillämpats så att nätinnehavare ska tillhandahålla utrymme i nätet dels för vissa tv-sändningar som sker med tillstånd av regeringen (sändningar från SVT och UR) och dels för sändningar från lokala

259

Bilaga 9

SOU 2012:55

kabelsändarföretag, se 9 kap. 1–5 §§ RTVL (prop. 2009/10:115 s. 192 f.). Denna s.k. vidaresändningsplikt syftar till att säkerställa att de som bor i en fastighet med kabel-tv har tillgång till samma pro- gramutbud som de skulle ha haft om fastigheten inte hade varit kabelansluten.

Den andra punkten ger möjlighet till bestämmelser i lag om skyldighet för nätinnehavare att ge utrymme för vissa överföringar. Förutsättningen är att det behövs med hänsyn till intresset av kon- kurrens beträffande sådana överföringar i nätet eller allmänhetens intresse av tillgång till dessa överföringar. Undantaget ger således tillåtelse till de bestämmelser om tillträde till och s.k. samtrafik mellan elektroniska kommunikationsnät (bl.a. för teletrafik) som finns i lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation (se främst 4 kap.).

Enligt tredje punkten får det i lag föreskrivas om skyldighet för nätinnehavare att vidta åtgärder för att tillförsäkra mottagarkretsen inflytande över programvalet. Det kan bl.a. röra en skyldighet för nätinnehavaren att höra mottagarkretsen om önskemål rörande programutbudet. Någon sådan lagstiftning har inte införts.

Den fjärde punkten tillåter regler i vanlig lag som ålägger den som sänder tv-program att genom textning, tolkning, uppläsning eller liknande göra programmen tillgängliga för personer med funk- tionsnedsättning. En bestämmelse av den innebörden finns i 5 kap. 12 § RTVL.

Femte punkten möjliggör lagregler om ingripanden mot fortsatt sändning av ett utbud som inriktas på våldsframställningar, porno- grafiska bilder eller hets mot folkgrupp. Här avses andra åtgärder än straff och skadestånd. I RTVL finns bestämmelser som tar sikte på innehållet i radio och tv i det här avseendet. Regleringen innebär bl.a. att den som vid upprepade tillfällen sänder våldsskildringar eller pornografiska bilder under vissa förutsättningar kan vitesföre- läggas av JK att inte sända sådana program ”på vissa tider och på sådant sätt att det finns en betydande risk för att barn kan se pro- grammen” (16 kap. 13 §). I 9 § nedan behandlas frågan om utdöm- ande av sådant vite.

260

SOU 2012:55

Bilaga 9

6 kap. 6 §

Andra överföringar än genom tråd (3 kap. 2 § YGL)

6 § Rätten att överföra massmedier på annat sätt än genom tråd får regleras genom lag som innehåller föreskrifter om tillstånd och villkor för att sända.

Det allmänna ska eftersträva att radiofrekvenserna tas i anspråk på ett sätt som leder till vidaste möjliga yttrandefrihet och informations- frihet.

Det ska finnas möjlighet för sammanslutningar att få tillstånd att sända ljudradioprogram i lokala radiosändningar i den utsträckning som tillgängliga radiofrekvenser medger det. Närmare föreskrifter härom meddelas i lag.

I fråga om trådlösa överföringar (”etersändningar”) av massmedier

är det tillåtet att i lag meddela föreskrifter om tillstånd och villkor för att sända. Det framgår av första stycket. Etableringsfrihet råder inte för sådana sändningar. Av tekniska skäl är det nämligen nöd- vändigt att reglera hur det begränsade sändningsutrymmet i etern används (se bl.a. prop. 1990/91:64 s. 78 f.). Exempel på den teknik som avses här är marksändningar som tas emot med vanlig antenn och satellitsändningar som tas emot med parabolantenn.

Sådana regler om tillstånd och villkor för etersändningar finns bl.a. i RTVL. Lagen gäller för sändningar av ljudradio och tv-pro- gram som är riktade till allmänheten och som är avsedda att tas emot med tekniska hjälpmedel. I RTVL finns således bestämmelser om tillståndsplikt och registrering och om innehållet i sänd- ningarna. Bestämmelser om rätten att använda radiofrekvenser finns i 3 kap. lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation.

Enligt andra stycket i den här aktuella bestämmelsen ska yttrande- friheten och informationsfriheten (jfr 2 kap. RF) vara grundläggande mål vid normgivning som berör fördelningen av det tillgängliga utrymmet i frekvensspektrum. På motsvarande sätt ska dessa fri- heter vara vägledande vid förvaltningsbeslut av ”det allmänna” som rör frekvensfördelningen (prop. 1990/91:64 s. 116 f.). Bestäm- melsen gäller vid normgivning avseende fördelning av radio- frekvenser och vid myndigheters beslut i tillståndsärenden.

Tredje stycket tar specifikt sikte på lokala radiosändningar från sammanslutningar. Här avses att det ska finnas en möjlighet att sända närradio i den utsträckning frekvensutrymmet medger. Bestämmelser om tillstånd att sända närradio finns i 12 kap. RTVL.

261

Bilaga 9

SOU 2012:55

Bestämmelsen i 3 kap. 3 § YGL angående allmänna villkor för begränsningar av sändningsrätten har i NYGL ersatts med en bestämmelse (1 kap. 16 §) som gäller all lagstiftning som sker med stöd i grundlagen.

6 kap. 7 §

Programföretags självständighet rörande innehållet (3 kap. 4 § YGL)

7 § Den som sänder massmedier avgör självständigt vad som ska före- komma i dessa.

Den redaktionella självständigheten i fråga om utgivning av mass- medier får grundlagsskydd. Bestämmelsen riktas mot det allmänna och mot t.ex. annonsörer. Skyddet avser den som sänder, dvs. den som har skyldighet att utse utgivare. Detta är inte med nöd- vändighet samma person eller företag som har sådant sändnings- tillstånd som avses i 6 §. Utgivarens rätt att bestämma m.m. över massmediet regleras i 5 kap. 3 § och berörs inte direkt av den här paragrafen.

6 kap. 8 §

Domstolsprövning av sändningstillstånd m.m. (3 kap. 5 § YGL)

8 § Frågor om rätt att överföra massmedier ska kunna prövas av dom- stol eller av en nämnd, vars sammansättning är bestämd i lag och vars ordförande ska vara eller ha varit ordinarie domare. Prövningen av beslut av regeringen ska göras av domstol och behöver endast avse beslutets laglighet.

Gäller saken en fråga om ingripande på grund av missbruk av yttrandefriheten, ska frågan prövas av domstol under medverkan av jury enligt de närmare bestämmelser som meddelas i lag. Detta gäller dock inte om saken rör överträdelse av sådana föreskrifter eller villkor i fråga om reklamåtgärder, annan annonsering eller sändning som avses i 1 kap. 13 § 4 och 5.

Bestämmelsen avser såväl tråd- som etersändningar. En domstol eller domstolsliknande nämnd ska enligt första stycket pröva frågor om tillstånd (t.ex. vid överklagande av sändningstillstånd). Gäller prövningen ett beslut av regeringen ska dock en domstol pröva

262

SOU 2012:55

Bilaga 9

beslutet och då endast lagenligheten av detta (genom s.k. rätts- prövning).

I andra stycket behandlas ingripanden till följd av missbruk av yttrandefriheten. De fallen ska som huvudregel behandlas under med- verkan av jury, även om det inte är ett straffrättsligt ingripande. Det kan t.ex. avse förbud mot fortsatt sändning med stöd av 5 § andra stycket 5. Frågan behandlas på lagnivå i 19 kap. 5 § RTVL i vilken det anges att jury ska medverka vid utdömande av vite som tar sikte på innehållet i sändningar (jfr 17 kap. 13 §).

Enligt andra meningen i andra stycket ska frågor om över- trädelse av regler om reklam inte prövas genom juryrättegång. Här avses lagbestämmelser som har meddelats med stöd av 1 kap. 12 § 4 och 5.

7 kap. Yttrandefrihetsbrott m.m.

7 kap. 1 §

Gärningar som utgör yttrandefrihetsbrott (7 kap. 4 § TF och 5 kap. 1 § YGL)

1 § Med beaktandet av yttrandefrihetens ändamål att säkra ett fritt meningsutbyte, en allsidig upplysning och ett fritt konstnärligt skapande ska som yttrandefrihetsbrott anses följande gärningar, om de begås i massmedier och är straffbara enligt lag:

1.högförräderi, förövat med uppsåt att riket eller någon del därav ska med våldsamma eller annars lagstridiga medel eller med utländskt bistånd läggas under främmande makt eller bringas i beroende av sådan makt eller att del av riket ska sålunda ryckas loss eller att åtgärd eller beslut av statschefen, regeringen, riksdagen eller högsta domarmakten ska med utländskt bistånd framtvingas eller hindras, om gärningen innebär fara för uppsåtets förverkligande;

försök, förberedelse eller stämpling till sådant högförräderi;

2.krigsanstiftan, om fara för att riket ska invecklas i krig eller andra fientligheter framkallas med utländskt bistånd;

3.spioneri, varigenom någon för att gå främmande makt till handa obehörigen befordrar, lämnar eller röjer uppgift rörande försvarsverk, vapen, förråd, import, export, tillverkningssätt, underhandlingar, beslut, eller något förhållande i övrigt vars uppenbarande för främmande makt kan medföra men för totalförsvaret eller annars för rikets säkerhet, vare sig uppgiften är riktig eller inte;

försök, förberedelse eller stämpling till sådant spioneri;

4.obehörig befattning med hemlig uppgift, varigenom någon utan syfte att gå främmande makt till handa obehörigen befordrar, lämnar

263

Bilaga 9

SOU 2012:55

eller röjer uppgift rörande något förhållande av hemlig natur, vars uppenbarande för främmande makt kan medföra men för rikets försvar eller för folkförsörjningen vid krig eller av krig föranledda utom- ordentliga förhållanden eller annars för rikets säkerhet, vare sig upp- giften är riktig eller inte;

försök eller förberedelse till sådan obehörig befattning med hemlig uppgift;

stämpling till sådant brott, om detta är att anse som grovt, vid vilken bedömning särskilt ska beaktas om gärningen innefattade tillhandagående av främmande makt eller var av synnerligen farlig beskaffenhet med hänsyn till pågående krig eller rörde något för- hållande av stor betydelse eller om den brottslige röjde vad som på grund av allmän eller enskild tjänst hade betrotts honom;

5.vårdslöshet med hemlig uppgift, varigenom någon av grov oakt- samhet begår en gärning som avses under 4;

6.uppror, förövat med uppsåt att statsskicket ska med vapenmakt eller annars med våldsamma medel omstörtas eller att en åtgärd eller ett beslut av statschefen, regeringen, riksdagen eller högsta domar- makten ska sålunda framtvingas eller hindras, om gärningen innebär fara för uppsåtets förverkligande;

försök, förberedelse eller stämpling till sådant uppror;

7.landsförräderi eller landssvek, i vad därigenom, då riket är i krig eller annars i lag meddelade bestämmelser om sådant brott äger tillämp- ning, någon missleder eller förråder dem som är verksamma för rikets försvar eller förleder dem till myteri, trolöshet eller modlöshet, förråder egendom som är av betydelse för totalförsvaret eller begår någon annan liknande förrädisk gärning som är ägnad att medföra men för totalförsvaret eller innefattar bistånd åt fienden;

försök, förberedelse eller stämpling till sådant landsförräderi eller landssvek;

8.landsskadlig vårdslöshet, i vad därigenom någon av oaktsamhet begår en gärning som avses under 7;

9.ryktesspridning till fara för rikets säkerhet, varigenom, då riket är i krig eller annars i lag meddelade bestämmelser om sådant brott ska tillämpas, någon sprider falska rykten eller andra osanna påståenden som är ägnade att framkalla fara för rikets säkerhet, eller till främ- mande makt framför eller låter framkomma sådana rykten eller påstå- enden eller bland krigsmän sprider falska rykten eller andra osanna påståenden som är ägnade att framkalla trolöshet eller modlöshet;

10.uppvigling, varigenom någon uppmanar eller annars söker för- leda till brottslig gärning, svikande av medborgerlig skyldighet eller ohörsamhet mot myndighet eller åsidosättande av vad som åligger krigsman i tjänsten;

11.hets mot folkgrupp, varigenom någon hotar eller uttrycker miss- aktning för en folkgrupp eller en annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekän- nelse eller sexuell läggning;

264

SOU 2012:55

Bilaga 9

12.brott mot medborgerlig frihet, varigenom någon utövar olaga hot med uppsåt att påverka den allmänna åsiktsbildningen eller inkräkta på handlingsfriheten inom en politisk organisation eller en yrkes- eller näringssammanslutning och därigenom sätter yttrande-, församlings- eller föreningsfriheten i fara;

försök till sådant brott mot medborgerlig frihet;

13.olaga våldsskildring, varigenom någon i bild skildrar sexuellt våld eller tvång med uppsåt att bilden sprids, eller i rörliga bilder när- gånget eller utdraget skildrar grovt våld mot människor eller djur med uppsåt att bilderna sprids, om inte gärningen med hänsyn till omständigheterna är försvarlig;

14.förtal, varigenom någon utpekar någon annan som brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller annars lämnar en uppgift som är ägnad att utsätta denne för andras missaktning och, om den för- talade är avliden, gärningen är sårande för de efterlevande eller annars kan anses kränka den frid som bör tillkomma den avlidne, dock inte om det med hänsyn till omständigheterna var försvarligt att lämna uppgift i saken och han eller hon visar att uppgiften var sann eller att han eller hon hade skälig grund för den;

15.förolämpning, varigenom någon smädar någon annan genom kränkande tillmäle eller beskyllning eller genom annat skymfligt bete- ende mot honom;

16.olaga hot, varigenom någon hotar någon annan med en brottslig gärning på ett sätt som är ägnat att hos den hotade framkalla allvarlig fruktan för egen eller annans säkerhet till person eller egendom;

17.hot mot tjänsteman, varigenom någon med hot om våld förgriper sig på någon annan i hans myndighetsutövning, i annan verksamhet där samma skydd åtnjuts som är förenat med myndighetsutövning eller vid biträde till åtgärd som omfattas av sådant skydd, för att tvinga honom till eller hindra honom från en åtgärd däri eller hämnas för en sådan åtgärd eller varigenom någon sålunda förgriper sig mot den som tidigare har utövat sådan verksamhet eller biträtt därvid för vad denne däri har gjort eller underlåtit;

försök eller förberedelse till sådant hot mot tjänsteman, såvida inte brottet, om det hade fullbordats, skulle ha varit att anse som ringa;

18.övergrepp i rättssak, varigenom någon med hot om våld angriper någon annan för att denne har gjort en anmälan, fört talan, avlagt vittnesmål eller annars vid förhör avgett en utsaga hos en domstol eller annan myndighet eller för att hindra någon annan från en sådan åtgärd eller varigenom någon med hot om gärning som medför lidande, skada eller olägenhet angriper någon annan för att denne har avlagt vittnes- mål eller annars avgett en utsaga vid förhör hos en myndighet eller för att hindra honom från att avge en sådan utsaga.

Bestämmelsen innehåller grundlagens s.k. brottskatalog. Den inne- fattar samtliga yttrandefrihetsbrott förutom de s.k. sekretess- brotten. De senare anges i 2 §.

265

Bilaga 9

SOU 2012:55

Paragrafen motsvarar 7 kap. 4 § TF. Bestämmelsen har komplet- terats med brottet olaga våldsskildring som begås genom skildring i rörliga bilder (p. 13). Brottet finns i dag i 5 kap. 1 § YGL.

7 kap. 2 §

Offentliggörandebrott (7 kap. 5 § TF och 5 kap. 1 § YGL)

2 § Som yttrandefrihetsbrott räknas också gärningar, begångna genom massmedier och straffbara enligt lag, som innebär att någon

1.uppsåtligen offentliggör en allmän handling som inte är tillgäng- lig för envar, om han eller hon har fått tillgång till handlingen i allmän tjänst, under utövande av tjänsteplikt eller i ett därmed jämförbart för- hållande;

2.offentliggör en uppgift och därmed uppsåtligen åsidosätter en tystnadsplikt som avses i den i 3 § första stycket 3 angivna särskilda lagen;

3.när landet är i krig eller omedelbar krigsfara offentliggör en upp- gift om förhållanden vilkas röjande enligt lag innefattar något annat brott mot landets säkerhet än som anges i 1 §.

I paragrafen anges vissa former av offentliggöranden som är straff- bara om gärningarna begås genom massmedier och är straffbara enligt lag. Paragrafen motsvaras av 7 kap. 5 § TF och 5 kap. 1 § YGL.

7 kap. 3 §

Tillkännagivande i annons (7 kap. 2 § TF och 5 kap. 2 § YGL)

3 § Ett tillkännagivande i en annons eller ett annat sådant meddelande ska anses vara ett yttrandefrihetsbrott endast om det av innehållet omedelbart framgår att ansvar för ett sådant brott kan komma i fråga. Är meddelandet straffbart i förening med en omständighet som inte omedelbart framgår av meddelandets innehåll, gäller vad som sägs i lag därom. Vad som nu har sagts gäller även meddelanden genom chiffer eller som på annat sätt är dolda för allmänheten.

Enligt denna bestämmelse är gärningar inte yttrandefrihetsbrott om det brottsliga i meddelandet är dolt. I stället gäller vad som stadgas i lag. Paragrafen motsvarar 7 kap. 2 § TF och 5 kap. 2 § YGL. Vissa språkliga förändringar har gjorts i syfte att göra texten mer lättill- gänglig.

266

SOU 2012:55

Bilaga 9

7 kap. 4 §

Meddelarbrott (7 kap. 3 § första och tredje styckena TF och 5 kap. 3 § första och tredje styckena YGL)

4 § Om någon lämnar ett meddelande som avses i 1 kap. 6 § första stycket eller, utan att ansvara enligt 8 kap., medverkar till en fram- ställning som är avsedd att offentliggöras i ett massmedium som för- fattare eller annan upphovsman eller genom att framträda, och därigenom gör sig skyldig till något av de nedan angivna brotten, gäller vad som föreskrivs i lag om ansvar för brottet.

De brott för vilka det sagda gäller är

1.högförräderi, spioneri, grovt spioneri, grov obehörig befattning med hemlig uppgift, uppror, landsförräderi, landssvek eller försök, förberedelse eller stämpling till ett sådant brott;

2.oriktigt utlämnande av allmän handling som ej är tillgänglig för envar eller tillhandahållande av en sådan handling i strid med en myndighets förbehåll vid dess utlämnande, när gärningen är uppsåtlig; och

3.uppsåtligt åsidosättande av tystnadsplikt i de fall som anges i en särskild lag.

Det som sägs i 2 kap. 22 § första stycket regeringsformen om sär- skilt lagstiftningsförfarande ska gälla också i fråga om förslag till föreskrifter som avses i andra stycket 3.

Paragrafen anger i vilka fall meddelare, anskaffare och andra med- verkande vid utgivningen av ett massmedium kan bli ansvariga för uppgifter som lämnas. Paragrafen motsvarar 7 kap. 3§ första och tredje styckena TF och 5 kap. 3 § första och tredje styckena YGL. Vissa språkliga förändringar har genomförts i syfte att göra texten mer lättillgänglig.

7 kap. 5 §

Anskaffarbrott (7 kap. 3 § andra stycket TF och 5 kap. 3 § andra stycket YGL)

5 § Om någon anskaffar en uppgift i ett sådant syfte som avses i 1 kap. 6 § andra stycket och därigenom gör sig skyldig till ett brott som anges i 4 § första stycket 1, gäller vad som sägs i lag om ansvar för brottet.

Enligt paragrafen kan den som utnyttjar sin anskaffarfrihet straffas enligt vanlig lag om han i samband med anskaffandet begår vissa, i

267

Bilaga 9

SOU 2012:55

föregående paragraf, uppräknade brott. Straffbestämmelsen gäller både den som anskaffar i syfte att lämna ett meddelande och den som anskaffar för eget offentliggörande.

Paragrafen motsvaras av 7 kap. 3 § andra stycket TF och 5 kap. 3 § andra stycket YGL.

7 kap. 6 §

Om påföljd vid yttrandefrihetsbrott (7 kap. 6 § första stycket TF och 5 kap. 4 § första stycket YGL)

6 § Vad som sägs i lag angående påföljd för brott som avses i 1 och 2 §§ gäller även då brottet utgör ett yttrandefrihetsbrott.

Vid bestämmande av påföljd för yttrandefrihetsbrott ska dom- stolen särskilt beakta om en rättelse eller ett annat tillrättaläggande har offentliggjorts för allmänheten.

Paragrafen anger att de påföljder som gäller för brott enligt vanlig lag ska gälla för motsvarande yttrandefrihetsbrott. Vidare ges en möj- lighet för domstolen att, vid bestämmande av påföljd för ett yttrande- frihetsbrott, ta hänsyn till eventuella rättelser som gärningsmannen har gjort.

Första stycket motsvaras av 7 kap. 6 § första stycket TF och 5 kap. 4 § första stycket YGL. Andra stycket motsvaras av 1 kap. 4 § andra stycket TF och 5 kap. 5 § YGL.

7 kap. 7 §

Publicering av dom (7 kap. 6 § andra stycket TF och 5 kap. 4 § tredje stycket YGL)

7 § Vid fällande dom i yttrandefrihetsmål kan, på yrkande av mot- parten, förordnas att domen eller en av domstolen gjord samman- fattning av domen ska publiceras i massmediet. Detta gäller inte om massmediet inte längre ges ut eller tillhandahålls allmänheten.

Paragrafen gäller skyldigheten att publicera en fällande dom. En sådan skyldighet kan beslutas av domstolen om det handlar om ett massmedium som ges ut regelbundet eller fortfarande tillhandahålls allmänheten, t.ex. via en webbsida. Motsvarande bestämmelse finns i 7 kap. 6 § andra stycket TF (periodisk skrift) och 5 kap. 4 § tredje

268

SOU 2012:55

Bilaga 9

stycket YGL (vid förtal eller förolämpning i radioprogram kan domstolen förordna att domen ska återges i samma sändningsverk- samhet).

7 kap. 8 §

Konfiskering m.m. (7 kap. 7 § TF och 5 kap. 6 § YGL)

8 § Massmedier som innehåller ett yttrandefrihetsbrott får konfiskeras till de delar som innehåller det brottsliga eller, om detta inte är möjligt, i sin helhet.

Konfiskering innebär att alla exemplar avsedda för spridning som innehåller det brottsliga ska förstöras.

En domstol får vid vite förbjuda vidare spridning av det brottsliga avsnittet i ett massmedium.

I första och andra styckena anges under vilka förutsättningar kon- fiskation av exemplar får ske. I detta sammanhang avses med mass- medier endast sådana som är knutna till fysiska informationsbärare, t.ex. tidningar, böcker och radioprogram lagrade på tekniska upp- tagningar.

I tredje stycket ges rätten en möjlighet att, vid vite, förbjuda spridning av yttranden som av domstolen har konstaterats inne- hålla yttrandefrihetsbrott. Det handlar om spridning både i form av fysiska exemplar och genom tillhandahållande i t.ex. en tv- eller radiosändning eller på en webbplats.

Ett yttrandefrihetsbrott som förekommer vid tillhandahållande på t.ex. en webbplats har tidigare ansetts vara perdurerande, dvs. sådant att brottet inte är avslutat förrän det brottsliga materialet inte längre tillhandahålls. I NYGL intas emellertid en ståndpunkt som bättre torde överensstämma med allmän straffrätt och som innebär att ett brott genom ett yttrande alltid begås vid den tid- punkt då yttrandet framförs och att den omständigheten att det finns tillgängligt även därefter inte innebär att brottet fortsätter att begås (se författningskommentaren till 10 kap. 7 §). Avsikten med bestämmelsen i tredje stycket är att i ett sådant fall ge domstolen en möjlighet att i domen förordna om att materialet inte får spridas vidare. I praktiken innebär det, när det gäller ett yttrande som finns tillgängligt på en databas, att yttrandet måste avlägsnas.

269

Bilaga 9

SOU 2012:55

7 kap. 9 §

Utgivningsförbud (7 kap. 8 § TF)

9 § I samband med konfiskering av ett massmedium får, då fråga är om något av de brott som avses i 1 § 1–4 såvida det brottet är att anse som grovt, samt 6 och 7, meddelas förbud att ge ut massmediet under viss av rätten bestämd tid, högst sex månader från det att domen i yttrandefrihetsmålet vinner laga kraft. Ett sådant förbud får dock med- delas endast då landet befinner sig i krig.

Angående konfiskering av massmedier som sprids i strid mot ett utgiv- ningsförbud eller uppenbart utgör fortsatt utgivning av massmedier som avses med ett sådant förbud, gäller vad i allmänhet sägs om förverk- ande av föremål på grund av brott.

Bestämmelsen anger att beslut om konfiskation då landet befinner sig i krig får kombineras med ett utgivningsförbud under sex månader. Det gäller endast då det är fråga om vissa allvarligare brott mot rikets säkerhet.

I andra stycket hänvisas till bestämmelserna om förverkande av föremål på grund av brott för det fall att ett utgivningsförbud inte åtlyds.

8 kap. Om ansvar

8 kap. 1 §

Utgivare och ställföreträdare (8 kap. TF, 6 kap. YGL)

1 § Ansvaret för yttrandefrihetsbrott i ett massmedium ligger på utgiv- aren. Har en ställföreträdare inträtt som utgivare har han eller hon ansvaret.

I 5 och 6 §§ finns bestämmelser om ansvar för massmedier med ansvarsuppgifter enligt 1 kap. 5 § första stycket 3.

Paragrafen innehåller den grundläggande bestämmelsen om ansvaret för yttrandefrihetsbrott. Det är liksom i dag fråga om ett ensamansvar, dvs. bara en person i taget kan bli ansvarig för ett yttrande. Denna särskilda ansvarsordning innebär att vid misstankar om yttrande- frihetsbrott tillämpas inte sedvanliga straffrättsliga metoder för att bestämma vem som är gärningsman. Något medverkansansvar aktualiseras inte heller.

270

SOU 2012:55

Bilaga 9

Ansvarig för innehållet i massmediet är den som pekas ut i denna eller någon av de följande bestämmelserna i detta kapitel. I princip kan ansvar inte utkrävas av någon som i övrigt har med- verkat till det straffbara yttrandet. En följd av ensamansvaret är att efterforskning av uppgiftslämnare och andra som har medverkat till utgivningen av massmediet inte blir aktuell. Se vidare 3 kap. i vilket det stadgas om bl.a. efterforsknings- och repressalieförbud.

I första stycket behandlas ansvar för yttrandefrihetsbrott som begås i massmedier med utgivare. Här avses massmedier som ges ut av massmedieföretag eller sådana för vilka utgivningsbevis gäller. Dessa massmedier ska enligt 5 kap. 1 § ha en utgivare. Utgångs- punkten är att utgivaren bär det straffrättsliga ansvaret. I 3 och 4 §§ behandlas fall då det av olika skäl inte går att utkräva ansvar av utgivaren. Då går ansvaret vidare enligt en s.k. ansvarskedja.

En särskild aspekt på ensamansvaret blir aktuell om ett mass- medieföretag i flera olika sammanhang offentliggör yttranden med ett identiskt eller likartat innehåll. Finns det flera utgivare i verk- samheten kan frågan uppkomma vem eller vilka som ansvarar för ett eventuellt yttrandefrihetsbrott. Det kan t.ex. vara en dagstid- ning som har en utgivare för papperstidningen och en annan för webbplatsen med samma namn, en tv-kanal som väljer att utse en särskild utgivare för varje program eller en webbplats med olika utgivare för t.ex. separata delar av webbplatsen, bloggar eller artikel- serier.

I straffrättsligt avseende behöver i dessa fall klargöras vad som är det brottsliga yttrandet och vem som ansvarar för detta. När det gäller gärningens identitet bör publiceringar som sker i olika mass- medier normalt betraktas som självständiga handlingar även om innehållet i det som yttras sakligt sett är detsamma. Det kan bl.a. gälla en artikel i en tryckt dagstidning som är textmässigt identisk med en artikel på tidningens nätupplaga. En sådan situation bör bedömas som olika publiceringar och därmed kunna föranleda åtal för två olika yttrandefrihetsbrott. Detta blir en följd av att det yttrandefrihetsrättsliga ansvaret enligt paragrafen knyts till det mass- medium där yttrandet förekommer.

Situationen blir mer komplicerad om ett brottsligt yttrande förekommer i flera olika och tydligt åtskilda program på t.ex. en radiokanal. Här kan nämnas fallet att en uppgift förs fram i ett magasinsprogram och sedan upprepas i en därpå följande nyhets- sändning. Även i dessa fall finns det utrymme att betrakta skeendet som två olika yttranden, trots att radiokanalen i sig kan uppfattas

271

Bilaga 9

SOU 2012:55

som ett enda massmedium enligt 1 kap. 3 §. Vägledande bör i det fallet vara att uppgifterna sänds ut med en tidsmässig skillnad och i olika redaktionella sammanhang.

En annan aspekt på ansvarsfrågan blir aktuell om innehållet i ett massmedium publiceras på nytt i ett annat sammanhang än det ursprungliga. Det kan t.ex. avse tidningsartiklar eller ljudfiler som tillgängliggörs på en grundlagsskyddad webbplats genom länkning eller direkta citat. Utgångspunkten är här att varje yttrande får bedömas utifrån dess innehåll och det sammanhang där det före- kommer. Utgivarens straffrättsliga ansvar för innehållet i ett mass- medium omfattar således enbart den utgivning, den sändning eller det offentliggörande i övrigt som han eller hon har beslutat om. Om t.ex. en tidningsartikel återanvänds i ett sammanhang som – genom illustrerande bilder eller skriftliga kommentarer – ger denna en ny och möjligen brottslig innebörd, ska utgivaren till den ursprung- liga publiceringen inte svara straffrättsligt. Ansvaret för den ”nya” publiceringen vilar i stället på utgivaren till det massmedium där denna förekommer.

Det straffrättsliga ansvaret i de berörda fallen ska bäras av den som är utgivare för det aktuella massmediet eller för den del av mass- mediet som berörs. Om det finns olika utgivare för den tryckta tidningen och nätupplagan kan alltså båda åtalas för yttrande- frihetsbrott. På motsvarande sätt kan ett straffrättsligt ingripande ske både mot utgivaren för radiokanalens magasinsprogram och mot utgivaren för nyhetssändningen. Det senare blir en konsekvens av att 5 kap. 1 § möjliggör att utgivarskapet fördelas på olika delar av ett massmedium, t.ex. på olika program inom en större pro- gramverksamhet.

Att ansvaret för yttrandefrihetsbrott genomgående läggs på utgivaren innebär vissa förändringar jämfört med i dag. En sådan förändring är att ansvaret för vad som sägs i en bok inte som i dag automatiskt ligger i första hand på författaren. Genom att mass- medieföretaget (förlaget) får välja vem som ska vara utgivare för boken (se 5 kap. 1 § första stycket) kan dock författaren ges samma ansvar som i dag genom att han eller hon utses till utgivare. Det får antas att förlaget och författaren normalt träffar en över- enskommelse om utgivarskapet.

272

SOU 2012:55

Bilaga 9

ansvarar straffrättsligt för ett massmedium som ges ut under den tid då ställföreträdaren har trätt in.

Andra stycket avser massmedier som har grundlagsskydd genom att de har försetts med ansvarsuppgifter enligt 1 kap. 5 § första stycket 3. Dessa massmedier har inte någon utgivare. Frågan vem som bär det straffrättsliga ansvaret regleras särskilt i 5 och 6 §§.

8 kap. 2 §

Ställföreträdares bristande behörighet (8 kap. 1 och 2 §§ TF, 6 kap. 1 och 2 §§ YGL)

2 § Har en ställföreträdare inträtt som utgivare men var han eller hon inte längre behörig när brottet förövades eller hade uppdraget upphört eller förelåg det beträffande ställföreträdaren något förhållande som anges i 3 § 2 ligger ansvaret för yttrandefrihetsbrott på utgivaren.

Här regleras situationen då det finns brister i ställföreträdarens behörighet m.m. när denne har trätt in i utgivarens ställe. Regleringen innebär att ställföreträdaren likställs med utgivaren i fråga om möjligheterna att utkräva ansvar. Ansvaret går tillbaka på utgivaren om ställföreträdaren inte uppfyller de krav som följer av bestäm- melsen. Angående hänvisningen till 3 § 2, se nedan.

8 kap. 3 §

Ansvar för den som är skyldig att utse utgivare (främst 8 kap. 2 och 10 §§ TF, 6 kap. 2 § YGL)

3 § Det ansvar för yttrandefrihetsbrott som annars skulle åvila utgiv- aren ligger på den som är skyldig att utse utgivare, om

1.det inte fanns någon behörig utgivare när brottet förövades eller

2.utgivaren var utsedd för skens skull eller uppenbarligen inte kunde utöva den befogenhet som anges i 5 kap. 3 § eller

3.utgivaren inte kan påträffas här under rättegången.

I bestämmelsen anges tre situationer då ansvaret för yttrande- frihetsbrott går vidare från utgivaren till ”den som är skyldig att utse utgivare”. Bestämmelsen ger uttryck för yttrandefrihets- grundlagens ”ansvarskedja”. Den innebär att det alltid ska finnas någon som ansvarar för innehållet i massmediet och att den

273

Bilaga 9

SOU 2012:55

ansvarige redan i förväg är utpekad i grundlagen. Vanliga straff- rättsliga bestämmelser om vem som ansvarar tillämpas således inte när det föreligger brister i fråga om den primärt ansvarige, dvs. utgivaren.

Detta subsidiära ansvar träffar en personkrets som normalt inte har deltagit i, eller på annat sätt påverkat, utformningen av den framställning som innehåller yttrandefrihetsbrottet. Av 9 § följer dock att den som ansvarar enligt den här bestämmelsen ska anses ha haft full kännedom om innehållet i framställningen och medgett att det offentliggörs (”uppsåtspresumtionen”).

Uttrycket ”den som är skyldig att utse utgivare” innebär att ansvaret söks hos massmedieföretaget eller den som har ansökt om och fått utgivningsbeviset. I fråga om massmedieföretag avses enligt 5 kap. 1 § företaget som sådant. När det gäller massmedier med utgivningsbevis åligger skyldigheten att utse utgivare ägaren eller den som annars står för utgivningen av massmediet (jfr 4 kap. 2 §).

Skyldigheten att utse utgivare lär i många fall åvila samman- slutningar som är juridiska personer. Det kan t.ex. avse ett större tidningsföretag som driver en dagstidning eller ett politiskt parti som har en blogg med utgivningsbevis. Samtidigt måste det straff- rättsliga ansvaret bäras av en eller flera fysiska personer. Utgångs- punkten är att ansvaret bör drabba dem som sitter i ledningen för den juridiska personen, normalt dess styrelse. Hänsyn bör dock kunna tas till den faktiska arbetsfördelningen i styrelsen. Om ord- föranden och någon av de andra ledamöterna i första hand har berett och i övrigt hanterat utgivarfrågorna, är det tänkbart att dessa två får bära ansvaret. I andra fall kan det framstå som rimligare att endast en person i ledningen ansvarar.

Förutsättningarna för ansvarsövergång anges i tre punkter. Första punkten gäller fallet då massmediet saknade behörig

utgivare när brottet begicks. Behörighetskraven för utgivare anges i 5 kap. 2 § och innebär att denne ska ha hemvist i Sverige. De inne- bär vidare att utgivaren inte får vara underårig, försatt i konkurs eller ha förvaltare. Kravet på hemvist i Sverige betyder som huvud- regel att utgivaren ska vara folkbokförd här (se 10 kap. 1 § rätte- gångsbalken). Vid tillämpning av denna bestämmelse är det inte tillräckligt att utgivaren kan påträffas i landet. Ansvaret går likväl över på t.ex. massmedieföretaget om kravet på hemvist inte är upp- fyllt. Den som är skyldig att utse utgivare har således ett tydligt

274

SOU 2012:55

Bilaga 9

motiv att förvissa sig om att hemvistkravet är uppfyllt eftersom denne annars kan få bära det straffrättsliga ansvaret.

”uppenbarligen” inte har kunnat utöva den bestämmanderätt över det redaktionella arbetet som han eller hon har enligt 5 kap. 3 §. Det kan t.ex. avse fall då en representant från massmedieföretagets ledning genom instruktioner eller mer aktivt agerande i realiteten bestämmer över det dagliga arbetet

Vidare omfattas enligt tredje punkten situationen då utgivaren visserligen har hemvist i Sverige (se p. 1) men det inte kan utrönas var i landet han eller hon befinner sig. Övergång av ansvar enligt den här punkten torde i första hand aktualiseras i samband med förundersökningar om yttrandefrihetsbrott. Kan JK med hjälp av Polismyndigheten inte fastställa var utgivaren bor eller annars befinner sig, blir det aktuellt att gå vidare enligt ansvarskedjan och rikta ett eventuellt åtal mot ”den som är skyldig att utse utgivare”.

8 kap. 4 §

Spridare

4 § Kan det inte visas vem som är skyldig att utse utgivare eller saknar denne känt hemvist i riket och kan det inte utrönas var han eller hon befinner sig här, svarar spridaren av massmediet. Detsamma gäller om det föreligger någon omständighet som enligt lag utesluter straffbarhet för den som är skyldig att utse utgivare.

Spridaren svarar dock endast om han eller hon har känt till eller borde ha känt till att ett förhållande som enligt 3 § utesluter utgivarens ansvar förelegat

Den som på elektronisk väg enbart överför eller lagrar information åt annan ska inte anses vara spridare enligt första stycket.

Den sista länken i ansvarskedjan för massmedier som ges ut av mass- medieföretag eller för vilka utgivningsbevis gäller avser spridaren. I bestämmelsen anges förutsättningarna för att ansvaret ska drabba spridaren. Vidare undantas vissa aktörer från ansvar som spridare.

275

Bilaga 9

SOU 2012:55

Regleringen skiljer sig från de andra ansvarsbestämmelserna genom att vissa subjektiva förutsättningar måste vara uppfyllda för att övergången ska äga rum. I fråga om själva yttrandet tillämpas dock även här det objektiva synsätt som kommer till uttryck i den s.k. uppsåtspresumtionen i 9 §. När ansvaret väl har gått över på sprid- aren anses denne ha haft kännedom om innehållet i framställningen och medgett dess offentliggörande.

Bestämmelsen innehåller inte någon definition av vem som är

”spridare”. Begreppet ”sprida” får i sammanhanget anses innefatta en mängd olika åtgärder som syftar till att distribuera ett framställt massmedium till allmänheten. Vägledning bör kunna hämtas från bl.a. 6 kap. 1 § TF i vilken det talas om att ”till salu hålla, försända eller annorledes sprida” tryckta skrifter. Utgångspunkten är att ansvaret för spridning kan aktualiseras för alla som tar befattning med massmedier i det här avseendet. Enskilda anställda hos t.ex. en tidningsdistributör eller bokhandel är dock normalt inte att betrakta som spridare. Det är i stället det bolag eller liknande i vilket distri- butionen m.m. bedrivs och som följaktligen är arbetsgivare åt den enskilde (se ovan under 3 § angående fördelning av straffrättsligt ansvar inom en juridisk person).

I princip kan spridaransvaret drabba flera aktörer som har varit inblandade i distributionen. Kan en huvudansvarig pekas ut bör dock det straffrättsliga ansvaret i första hand bäras av denne. En distributör av en tidskrift ska således normalt ansvara för sprid- ningen snarare än de kiosker och affärer där tidskriften säljs. Det är

– som ett ytterligare exempel – inte självklart att innehavaren av ett

”bokbord” vid en politiskt inriktad konsert ska bära spridaransvaret om det framgår att material som säljs kommer från en grossist på internet. Är försäljningen av begränsad betydelse för spridningen av massmediet, bör ansvaret i första hand få bäras av grossisten.

Detsamma bör gälla om ”bokbordsförsäljningen” bedrivs av personer som inte agerar självständigt utan har anlitats av företaget eller organisationen bakom grossistverksamheten.

I andra sammanhang kan det vara svårt att identifiera någon huvudansvarig för spridningen. Då kan flera personer få ansvara.

Det kan t.ex. bli fallet om ”samma” affisch sätts upp av olika personer runt om i landet eller vid utdelning av ett identiskt flyg- blad i samband med olika demonstrationer.

276

SOU 2012:55

Bilaga 9

och tekniska upptagningar). Regleringen är teknikneutral. Den tillämpas även på massmedier som överförs till allmänheten i elektronisk form. Härmed införs en viktig förändring jämfört med dagens reglering av spridaransvaret, vilken enbart tar sikte på skrifter och tekniska upptagningar. Av tredje stycket följer dock en inskränk- ning av spridaransvaret när det gäller främst s.k. mellanhänder på internet, se nedan.

Spridaransvaret i fråga om elektroniska överföringar aktualiseras för bl.a. tv-operatörer som distribuerar tv-kanaler till allmänheten.

Denna distribution utgör ”spridning av massmedier” i den mening som avses i bestämmelsen. I sammanhanget spelar det i princip ingen roll om distributionen sker med hjälp av kabel, satellit, mark- nät eller ip-tv. När tv-operatören tillhandahåller egna program- tjänster bör denne emellertid inte betraktas som spridare. Operatören ska i det läget snarare anses utgöra ett massmedieföretag som ger ut ett massmedium enligt 1 kap. 5 § 1. Detta bör även gälla om tv- operatören erbjuder s.k. beställ-tv, dvs. när mottagaren själv väljer när och vad han eller hon vill se ur en tablå med program som pro- gramföretaget bestämmer.

Enligt första meningen i första stycket ska spridaren av mass- mediet ansvara om det inte kan ”visas vem som är skyldig att utse utgivare”. Här avses bl.a. fallet då en förundersökning om yttrande- frihetsbrott inte kan klarlägga vilka personer som står bakom ett massmedieföretag. En annan, kanske mer sannolik, situation är när utgivningsbevis föreligger och det inte går att få besked om vem som är ”ägaren eller den som annars står för utgivningen av mass- mediet”, se 4 kap. 2 § första stycket. Så kan t.ex. bli fallet om utgiv- ningsbevis har beviljats på felaktiga grunder och det visar sig att ägaren, liksom utgivaren, är helt okänd. Ytterligare en situation som kan utlösa ansvarsövergång är om verksamheten har bedrivits av en löst sammansatt politisk gruppering där ansvarsförhållandena är så oklara att det inte går att fastställa vem eller vilka som var skyldiga att utse utgivare.

Enligt första meningen kan spridarens ansvar även bli aktuellt om det visserligen är möjligt att identifiera vem som är skyldig att utse utgivare men denne saknar känt hemvist i Sverige och det inte kan ”utrönas var han eller hon befinner sig här”.

Enligt andra meningen i första stycket kan ansvarsövergång äga rum om det föreligger en omständighet som enligt lag utesluter straffbarhet för den som är skyldig att utse utgivare. Bestämmelsen, som finns i dagens ordning (8 kap. 10 § andra stycket TF), tar sikte

277

Bilaga 9

SOU 2012:55

på situationen då den annars ansvarige var underårig (under 15 år) när massmediet gavs ut.

Av andra stycket följer en betydelsefull inskränkning av spridarens ansvar. Denne kan nämligen svara endast om han eller hon ”har känt till eller borde ha känt till” att ett förhållande som enligt 3 § utesluter utgivarens ansvar har förelegat. Det ska således ha funnits ett visst mått av risktagande från spridarens sida för att denne ska bli ansvarig. Ett liknande synsätt förekommer till viss del i den nuvar- ande regleringen. Det har bedömts rimligt att spridaren riskerar att få ansvara om denne – något förenklat – väljer att sprida mass- mediet trots att han eller hon har förstått eller, med tanke på omständigheterna, borde ha känt till att det fanns problem med utgivarens behörighet eller befogenhet enligt 3 §. Konsekvensen av det valet kan således bli att ansvaret går över på spridaren om det inte går att lagföra ”den som är skyldig att utse utgivare”.

I fråga om mer etablerade medier är det ovanligt att det straff- rättsliga ansvaret hamnar på spridarnivå. Det är främst i samman- hang utanför den traditionella medievärlden som spridaransvar aktualiseras och därmed även en tillämpning av andra stycket i bestäm- melsen. För ett massmedium med utgivningsbevis är det t.ex. tänkbart att samma krets av personer är inblandade i såväl framställning som spridning. Det subjektiva spridarkravet skulle då kunna vara upp- fyllt hos en person som – utan att ansvara som utgivare eller ”den som är skyldig att utse utgivare” – sköter bl.a. affischering eller flygbladsutdelning. Det gäller om personen samtidigt är insatt i förhållandena kring framställningen av massmediet.

Är det allmänt känt, genom nyhetsförmedling eller på annat sätt, att en utgivare är bulvan eller har gått i konkurs, måste kravet på spridarens kännedom m.m. normalt anses uppfyllt.

Tredje stycket innebär att vissa aktörer utesluts från spridar- ansvar. Där anges att den som på elektronisk väg enbart överför eller lagrar information åt annan inte ska anses vara spridare enligt första stycket. Undantaget tar sikte på internet och innebär att tjänste- leverantörer som endast vidaresänder eller lagrar material som har lämnats av någon annan inte ska hållas straff- eller skadestånds- rättsligt ansvariga för innehållet. En internetleverantör ska enligt det här synsättet t.ex. inte vara ansvarig som spridare för yttrande- frihetsbrott som begås med användande av internetkapacitet som leverantören har tillhandahållit.

Bestämmelsen i tredje stycket har kopplingar till innehållet i EU:s s.k. E-handelsdirektiv. I direktivet stadgas om ansvarsfrihet

278

SOU 2012:55

Bilaga 9

för mellanhänder på internet som – under vissa närmare angivna förutsättningar – ägnar sig åt överföring eller lagring av informa- tion. De som omfattas är aktörer som ägnar sig åt enbart vidare- befordran (s.k. mere conduit) samt åt viss typ av mellanlagring av information (s.k. cachning) och s.k. värdtjänster (t.ex. webbhotell och chattjänster). I ingressen (p. 42) till direktivet görs följande generella uttalande om hur principen om ansvarsfrihet ska upp- fattas.

”(42) De undantag från ansvar som fastställs enligt detta direktiv omfattar endast fall när tjänsteleverantörens verksamhet är begränsad till den tekniska processen att driva och erbjuda tillgång till ett kom- munikationsnät där information som görs tillgänglig av tredje part vidare- befordras eller tillfälligt lagras, i uteslutande syfte att göra överföringen effektivare. Verksamheten är av rent teknisk, automatisk och passiv natur, vilket innebär att tjänsteleverantören varken har kännedom om eller kontroll över vidarebefordrad eller lagrad information.”

Principen har fått genomslag i svensk rätt genom införandet av lagen om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster (2002:562). Genom tredje stycket blir nu den uttryckligen tillämplig även på det grundlagsskyddade området.

De berörda aktörerna omfattas inte heller enligt dagens grund- lagsordning av spridaransvar eftersom detta enbart gäller för tryckta skrifter och tekniska upptagningar.

8 kap. 5 och 6 §§ (nya)

Ansvar för massmedier med ansvarsuppgifter

5 § Ansvaret för yttrandefrihetsbrott i ett massmedium med ansvars- uppgifter ligger på den som enligt 1 kap. 5 § första stycket 3 har angetts som ansvarig för innehållet.

I bestämmelsen regleras ansvaret för yttrandefrihetsbrott i mass- medier som har grundlagsskydd genom angivande av s.k. ansvars- uppgifter. Dessa massmedier har ingen utgivare. Det straffrättsliga ansvaret bärs i stället av den som har angetts som ansvarig enligt denna grundlag, se 1 kap. 5 § första stycket 3.

Av 6 § framgår att en ansvarskedja gäller även för de här mass- medierna.

279

Bilaga 9

SOU 2012:55

6 § Har den som angetts som ansvarig enligt 5 §

–utsetts för skens skull, eller

–är denne underårig eller i konkurs, eller

–går det inte att fastställa var han eller hon befinner sig,

svarar andra enligt nedanstående ansvarskedja, varvid den som är lägre i kedjan svarar om den närmast högre inte kan lagföras.

1.ägaren eller den som annars står för utgivningen av massmediet.

2.den som sprider massmediet.

Spridaren svarar dock endast om han eller hon har känt till eller borde ha känt till ett förhållande som enligt första stycket utesluter ansvar för den som har angetts enligt 5 §.

Bestämmelsen rör ansvarskedjan för massmedier som har grund- lagsskydd efter angivande av ansvarsuppgifter enligt 1 kap. 5 § första stycket 3. Här behandlas förutsättningarna för att ansvaret ska gå över från den som har angetts som ansvarig samt vilka som ska bära detta subsidiära ansvar.

Enligt första stycket kan ansvarsövergång aktualiseras i tre huvudfall.

Det första fallet är att den angivet ansvarige har utsetts ”för skens skull”. I dessa situationer är grundlagen som huvudregel tillämplig, se kommentaren till 1 kap. 5 §. Tanken är dock att kon- struktioner som innebär bulvanskap ska förhindras. Vid sådana brister i ”den ansvariges” befogenhet ska det straff- och skade- ståndsrättsliga ansvaret för massmediet inte bäras av denne.

Vidare behandlas fallet då den ”ansvarige” är underårig eller för- satt i konkurs. Ansvaret för innehållet i massmediet ska inte ligga hos personer som är straffomyndiga eller som i realiteten inte kan bära ett skadeståndsrättsligt ansvar. Det bör noteras att dessa brister inte utesluter att grundlagen blir tillämplig på massmediet. Däremot får förhållandena i stället beaktas i ansvarshänseende.

”den ansvarige” ska således förundersökningen inriktas på den eller dem som svarar efter denne.

Enligt första stycket ska det subsidiära ansvaret utkrävas enligt en i paragrafen angiven ansvarskedja. Här bestäms ansvarsfrågan så att ”den som är lägre i kedjan svarar om den närmast högre inte kan lagföras”. Om det inte gå att klarlägga identiteten hos den som står först i kedjan eller var denne befinner sig, går ansvaret vidare. Det- samma ska gälla om den subsidiärt ansvarige är underårig och där- med inte straffbar.

280

SOU 2012:55

Bilaga 9

I andra stycket bestäms vilka som ingår i ansvarskedjan. Enligt punkt 1 ska ansvaret i första hand sökas hos den som äger eller på annat sätt står bakom utgivningen av massmediet. Här avses samma typ av aktör som förekommer vid massmedier med utgivnings- bevis, se 3 § och 4 kap. 2 § första stycket. Det antas således att det finns en person som bestämmer över och driver verksamheten samt i vars uppgift det ingår att förordna en ansvarig för innehållet i massmediet.

Mycket talar för att den nu aktuella formen för grundlagsskydd som regel förekommer vid mer småskalig massmedieverksamhet, där få personer är inblandade. Den som har satts ut som ”ansvarig” på massmediet torde inte sällan vara samma person som ansvarar enligt den här punkten. I dessa fall kan ansvaret därför behöva ledas vidare ytterligare ett steg i ansvarskedjan, dvs. till spridaren (se nedan).

Spridarens ansvar behandlas i punkt 2. Dennes roll i ansvars- kedjan har kommenterats under 4 §. I tredje stycket inskränks spridarens ansvar till fall då denne har känt till eller borde ha känt till förhållanden som gör att den utpekat ”ansvarige” inte ansvarar enligt första stycket. Motivet är detsamma som för de begräns- ningar i spridarens ansvar som gäller enligt 4 §. Spridaransvaret får således inte vara så långtgående att det hämmar sedvanlig spridning av massmedier.

8 kap. 7 §

Om vissa direktsändningar (6 kap. 1 § första stycket YGL)

7 § I fråga om andra direktsändningar än de som anges i 1 kap. 12 § får i lag föreskrivas att den som framträder själv ska ansvara för sina yttranden.

Bestämmelsen tar sikte på andra direktsändningar än av s.k. dags- händelser (se 1 kap. 12 §). Det kan bl.a. avse en debatt som anordnas och sänds av ett programföretag. För sådana direktsändningar finns det möjlighet att i lag föreskriva att principen om ensamansvar inte ska tillämpas. I stället ansvarar den som framträder i direktsänd- ningen för sina egna yttranden. En förutsättning är att detta har klargjorts i förväg för deltagarna.

281

Bilaga 9

SOU 2012:55

8 kap. 8 §

Bestridande av ansvar (8 kap. 11 § TF, 6 kap. 3 § YGL)

8 § Om åtal väcks för ett yttrandefrihetsbrott och den tilltalade anser sig inte vara ansvarig, ska han eller hon åberopa detta före huvudför- handlingen. Om så inte sker, ska den tilltalade betraktas som ansvarig.

Paragrafen innebär att en invändning om att någon inte ansvarar enligt detta kapitel måste framföras före huvudförhandlingen. Annars ska invändningen inte beaktas. Bestämmelsen ger uttryck för tanken att frågan om vem som är ansvarig i yttrandefrihetsmål ska klarläggas i ett tidigt skede av förfarandet. Någon motsvarande bestämmelse finns inte inom den allmänna straffprocessrätten. I 8 kap. tillämp- ningslagen finns närmare bestämmelser om hur rätten ska hand- lägga invändningar i ansvarsfrågan.

8 kap. 9 §

Ansvarets omfattning (8 kap. 12 § TF, 6 kap. 4 § YGL)

9 § Den som ansvarar enligt detta kapitel för ett yttrandefrihetsbrott ska anses ha haft full kännedom om innehållet i framställningen och ska anses ha medgett offentliggörandet. Det gäller dock inte om någon annan har obehörigen offentliggjort massmediet.

Denna bestämmelse brukar ibland kallas för ”uppsåts- presumtionen”. Paragrafen innebär att den ansvarige inte kan freda sig med att han eller hon inte har tagit del av innehållet i ett mass- medium. Här antas i stället enligt första meningen att den ansvarige har gjort detta och att han eller hon har godtagit att massmediet offentliggörs. En konsekvens av bestämmelsen är att den ansvarige inte kan undgå ansvar genom att låta bli att ta del av innehållet.

Av andra meningen följer att uppsåtspresumtionen saknar verkan om innehållet i t.ex. en skrift eller teknisk upptagning har kommit ut på ett obehörigt sätt. Det kan gälla om exemplar har stulits eller på annat sätt ”läckt ut” innan de har lämnats ut för sprid- ning på det sätt som var avsett (se bestämmelserna om spridning i nuvarande 1 kap. 6 § TF och 1 kap. 10 § YGL).

282

SOU 2012:55

Bilaga 9

9 kap. Om skadestånd

9 kap. 1 §

Samband med brott (11 kap. 1 § första stycket TF, 8 kap. 1 § YGL)

1 § Skadestånd får inte dömas ut på grund av innehållet i ett mass- medium i andra fall än när framställningen innefattar ett yttrande- frihetsbrott.

Om skadestånd på grund av brott som avses i 7 kap. 3–5 §§ gäller vad som är föreskrivet i lag.

Skadestånd till följd av innehållet i ett massmedium förutsätter enligt första stycket att det har begåtts ett yttrandefrihetsbrott enligt 7 kap. 1 eller 2 §. En talan om skadestånd kan föras i anslutning till ett åtal eller som ett särskilt tvistemål. Mål av det här slaget behandlas som yttrandefrihetsmål enligt 11 kap. Skadeståndslagens bestämmelser har betydelse för den materiella bedömningen av skade- ståndsfrågan. Det betyder bl.a. att ersättning för såväl ekonomisk som ideell skada kan utgå.

Andra stycket innebär att frågor om skadestånd med anledning av vissa s.k. annonsmeddelanden samt avseende meddelar- och anskaffar- brott prövas enligt vanlig lag (främst enligt skadeståndslagen).

Reglerna i paragrafen motsvarar vad som gäller enligt TF och YGL.

9 kap. 2 §

Vem som ansvarar för skadestånd (11 kap. 1 och 2 §§ TF, 8 kap. 2 § YGL)

2 § Den som enligt 8 kap. bär det straffrättsliga ansvaret för innehållet i ett massmedium ansvarar även för skadestånd. Skadeståndet kan krävas ut också av massmedieföretaget eller av den som ger ut ett mass- medium för vilket utgivningsbevis gäller eller ett massmedium med ansvarsuppgifter.

I fråga om direktsändningar som avses i 1 kap. 12 § ansvarar gär- ningsmannen för skadestånd på grund av brott som han eller hon begår i sändningen. Skadeståndet kan krävas ut även av den som bedriver sänd- ningsverksamheten.

Bestämmelsen ger uttryck för huvudprincipen att samma person ska ansvara för alla följder av ett yttrandefrihetsbrott. Således kan

283

Bilaga 9

SOU 2012:55

enligt första stycket en talan om skadestånd riktas mot den straff- rättsligt ansvarige enligt 8 kap., dvs. i första hand mot utgivaren eller den som har angetts som ansvarig (vid ansvarsuppgifter). Av andra meningen framgår att anspråket emellertid kan riktas även mot massmedieföretaget eller den som ger ut ett massmedium för vilket utgivningsbevis gäller. Denna utvidgade möjlighet att fram- ställa skadeståndstalan omfattar även den som ger ut ett mass- medium med ansvarsuppgifter.

I andra stycket behandlas frågan om skadestånd som begås i direkt- sändningar av s.k. dagshändelser eller offentliga tillställningar. I dessa fall gäller inte NYGL:s ansvarssystem enligt 8 kap., utan de del- tagande svarar själva för innehållet i sina respektive yttranden. Bestäm- melsen innebär att den som ansvarar straffrättsligt (”gärnings- mannen”) även bär ansvaret för skadestånd på grund av det brottsliga yttrandet. Krav på skadestånd kan även riktas mot den som bedriver sändningsverksamheten.

Regleringen motsvarar i sina huvuddrag den som finns i TF och YGL, där dock vissa skillnader görs beroende på vilken medieform som är aktuell.

9 kap. 3 §

Skadeståndsansvar uppåt i ansvarskedjan (11 kap. 1 § första stycket TF, 8 kap. 3 § YGL)

3 § Om ansvaret går över från den som skulle bära det straffrättsliga ansvaret till någon annan enligt 8 kap. 3, 4 eller 6 §, får skadestånd ändå krävas ut även av den förre i den mån det medges i lag.

Bestämmelsen blir aktuell vid skadeståndskrav i situationer då man har hoppat över någon i den straffrättsliga ansvarskedjan. Förut- sättningarna för sådan ansvarsövergång anges i 8 kap. 3–4 och 6 §§. I dessa fall ska skadeståndstalan kunna riktas även mot den som står före i kedjan. Det kan t.ex. innebära att även utgivaren stäms på skadestånd trots att någon ur ledningen för massmedieföretaget eller den som innehar utgivningsbeviset bär det straffrättsliga ansvaret. En sådan talan är möjlig i den mån ”den medges i lag”.

Härmed avses i första hand bestämmelserna i skadeståndslagen. Regleringen motsvarar i sina huvuddrag den som finns i TF och

YGL.

284

SOU 2012:55

Bilaga 9

9 kap. 4 §

Juridiska personer m.fl. (11 kap. 3 § TF, 8 kap. 4 § YGL)

4 § Har någon som ställföreträdare för en juridisk person eller som god man eller förvaltare att svara för skadestånd på grund av yttrande- frihetsbrott, får anspråket göras gällande även mot den juridiska personen eller mot den för vilken gode mannen eller förvaltaren har förordnats. Detta gäller om och i den omfattning ett sådant anspråk får göras gällande enligt lag.

Bestämmelsen avser fall då en skadeståndsskyldig är ställföreträdare för en juridisk person eller är förordnad som god man eller för- valtare för någon. I dessa situationer kan talan även riktas mot huvud- mannen (t.ex. ett aktiebolag eller en sjuk person med förvaltare). Det förutsätts dock att anspråket får göras gällande enligt vanlig lag (se bl.a. 2 kap. 5 § skadeståndslagen om skadeståndsansvar för den som vållar skada under påverkan av psykisk störning).

Regleringen motsvarar vad som gäller enligt TF och YGL.

9 kap. 5 §

Solidariskt betalningsansvar (11 kap. 4 § TF, 8 kap. 4 § YGL)

5§ Ska två eller flera betala skadestånd enligt detta kapitel, svarar de solidariskt för skadeståndet. Om ansvaret dem emellan gäller vad som annars är stadgat.

I paragrafen anges att skadeståndsansvaret för flera ansvariga är solidariskt. Alla ansvariga bär alltså det fulla skadeståndsansvaret gentemot den skadelidande. Beträffande vad som gäller de ansvariga emellan tillämpas allmänna regler, vilket i princip betyder att var och en ska betala sin del av skadeståndet utifrån vad han eller hon har gjort. Paragrafen motsvarar vad som gäller enligt TF och YGL.

285

Bilaga 9

SOU 2012:55

9 kap. 6 §

Skadestånd när talan om brott förfallit (11 kap. 5 § TF, 8 kap. 4 § YGL)

6 § Talan om skadestånd med anledning av ett yttrandefrihetsbrott får föras utan hinder av att frågan om ansvar för brottet har förfallit eller talan därom annars inte kan föras.

I denna paragraf stadgas att en talan om skadestånd får föras trots att yttrandefrihetsbrottet är preskriberat eller talan mot den som begått brottet av någon annan anledning inte kan föras. Det sist- nämnda innebär att skadestånd kan utkrävas trots att den straff- rättsligt ansvarige är avliden. Talan får då enligt vanliga regler riktas mot dödsboet. Bestämmelserna motsvarar vad som gäller enligt TF och YGL.

9 kap. 7 §

Den ansvariges kännedom om innehållet m.m. (11 kap. 1 § andra stycket TF, 8 kap. 4 § YGL)

7 § Vad som sägs i 8 kap. 9 § om den ansvariges kännedom om inne- hållet i framställningen och medgivande till offentliggörandet ska gälla också i fråga om skadestånd på grund av yttrandefrihetsbrott.

Enligt denna paragraf tillämpas den s.k. uppsåtspresumtionen enligt 8 kap. 9 § även i fråga om skadestånd. Det gäller även enligt TF och YGL.

10 kap. Om tillsyn och åtal

10 kap. 1 §

Justitiekanslerns tillsyn (9 kap. 1 § TF och 7 kap. 1 § första stycket YGL)

1 § Justitiekanslern ska vaka över att de gränser för yttrandefriheten som anges i denna grundlag inte överskrids.

Paragrafen motsvarar 9 kap. 1 § TF, jfr 7 kap. 1 § YGL genom vilken bestämmelserna i 9 kap. 1–4 §§ TF görs tillämpliga på YGL:s

286

SOU 2012:55

Bilaga 9

område. Det är sålunda JK som ska se till att gränserna för yttrande- friheten enligt grundlagen inte överskrids. Det innebär inte någon absolut åtalsplikt när ett yttrandefrihetsbrott har blivit begånget. Det har ansetts kunna överlämnas åt JK att avgöra när ingripanden ska ske.

Att tillsynsansvaret har lämnats till JK innebär att exempelvis Polisen eller Datainspektionen inte har någon rätt att i något avse- ende ingripa mot publiceringar för att försöka se till att gränserna för den yttrandefrihet som skyddas av grundlagen iakttas.

10 kap. 2 §

Allmän åklagare i mål om yttrandefrihetsbrott (9 kap. 2 § första stycket TF och 7 kap. 1 § första stycket YGL)

2 § Justitiekanslern är ensam åklagare i mål om yttrandefrihetsbrott. Ingen annan än Justitiekanslern får inleda förundersökning rörande ett sådant brott.

Paragrafen motsvarar 9 kap. 2 § första stycket första meningen TF, vartill YGL hänvisar i 7 kap. 1 §. Även fortsättningsvis är alltså JK ensam åklagare i mål om yttrandefrihetsbrott. Det betyder, som fram- går direkt av bestämmelsen, att ingen annan får inleda förunder- sökning om sådana brott.

Utanför grundlagens område är det vanlig åklagare som har åtalsbehörighet. Enligt bestämmelser som innebär en nyhet i den nya yttrandefrihetsgrundlagen har dock JK:s behörighet utvidgats för att det ska undvikas att talan avvisas eller att ett tvångsmedel anses obehörigen beslutat när behörighetsfrågan har missbedömts i en ofta svår prövningssituation (se 6 § andra stycket nedan).

10 kap. 3 §

Tvångsmedel (9 kap. 2 § första stycket TF och 7 kap. 1 § första stycket YGL)

3 § Endast Justitiekanslern och rätten får besluta om tvångsmedel med anledning av misstankar om yttrandefrihetsbrott, om inte något annat anges i denna grundlag.

287

Bilaga 9

SOU 2012:55

Bestämmelsen motsvarar i sak 9 kap. 2 § första stycket andra meningen TF, vartill 7 kap. 1 § YGL hänvisar. Ingen annan än JK och rätten får – om inte annat sägs i grundlagen – besluta om tvångsmedel med anledning av misstankar om yttrandefrihetsbrott.

De tvångsmedel som avses är i första hand beslag och kon- fiskering. Men även gripande, anhållande, häktning, reseförbud och anmälningsskyldighet kan komma i fråga, liksom kvarstad och hus- rannsakan samt – även om det torde vara mycket ovanligt när det gäller misstankar om yttrandefrihetsbrott – hemlig teleavlyssning, hemlig teleövervakning, hemlig kameraövervakning, kroppsvisitation och kroppsbesiktning. Att även tvångsmedel som inte nämns i ytt- randefrihetsgrundlagen kan förekomma framgår av bestämmelsen i 13 kap. 4 § om att vad som föreskrivs i lag eller annan författning gäller i alla hänseenden som inte har reglerats särskilt i grundlagen. Bestämmelser om tvångsmedel finns i första hand i 24–28 kap. rätte- gångsbalken.

När det gäller yttranden som inte skyddas av grundlagen gäller vanliga bestämmelser om rätt att besluta om tvångsmedel. Det är alltså normalt polis, åklagare och domstolar som har en sådan beslutanderätt. Som framgår av 6 § andra stycket har dock även JK viss möjlighet att besluta om tvångsmedel med bindande verkan utanför grundlagens område.

10 kap. 4 §

Regeringens anmälan och medgivande till åtal (9 kap. 2 § andra stycket TF och 7 kap. 1 § första stycket YGL)

4 § Regeringen får hos Justitiekanslern anmäla massmedier till åtal för yttrandefrihetsbrott. I lag får föreskrivas att allmänt åtal för yttrande- frihetsbrott får väckas endast efter regeringens medgivande.

Paragrafen motsvarar 9 kap. 2 § andra stycket TF, dit det hänvisas i 7 kap. 1 § YGL. Regeringen ges rätt att hos JK anmäla massmedier till åtal för yttrandefrihetsbrott. Regeringen ges också möjlighet att, efter föreskrift därom i vanlig lag, stoppa vissa åtal för yttrande- frihetsbrott. Det sker genom att det i andra meningen sägs att det i lagen får föreskrivas att allmänt åtal får väckas endast efter regeringens medgivande.

Skälet till regleringen i denna paragraf är att frågan om allmänt åtal för yttrandefrihetsbrott kan vara en politisk lämplighetsfråga

288

SOU 2012:55

Bilaga 9

och att åtalsfrågan därför anses böra avgöras av regeringen under konstitutionellt ansvar.

Att regeringen enligt första meningen anmäler ett brott till åtal innebär inte att JK blir skyldig att åtala. JK har att göra en själv- ständig prövning av de rättsliga förutsättningarna för ett åtal. I de fall frågan om åtal kan avgöras först efter en politisk lämplighets- bedömning, men regeringen inte har gjort någon anmälan, har JK att självständigt pröva lämpligheten. Härav följer att det, som redan har sagts under 1 §, inte finns någon generell åtalsplikt i fråga om yttrandefrihetsbrott.

I den s.k. tillämpningslagen finns bestämmelser om vilka yttrande- frihetsbrott som enligt andra meningen fordrar regeringens med- givande för åtal. Bland annat de yttrandefrihetsbrott som torde vara vanligast – hets mot folkgrupp och förtal – fordrar inte något sådant medgivande. I praktiken är det mycket ovanligt att JK begär regering- ens medgivande att väcka åtal. Det är också mycket ovanligt att regeringen anmäler brott till åtal.

10 kap. 5 §

Åklagare i vissa yttrandefrihetsmål (9 kap. 2 § tredje stycket TF och 7 kap. 1 § första stycket YGL)

5 § Justitiekanslern är ensam åklagare även i andra yttrandefrihetsmål än mål om yttrandefrihetsbrott samt i mål som i övrigt avser brott mot bestämmelser i denna grundlag.

I lag kan anges att Riksdagens ombudsman har befogenhet att vara åklagare i mål som avses i första stycket.

Paragrafen motsvarar 9 kap. 2 § tredje stycket TF, till vilken 7 kap. 1 § YGL hänvisar. Någon ändring i förhållande till gällande rätt är inte avsedd.

Som sägs i första stycket är JK ensam åklagare även i andra yttrande- frihetsmål än sådana som avser yttrandefrihetsbrott (se 2 §). Det gäller t.ex. mål om brott mot förbudet att efterforska meddelare (3 kap. 7 § första stycket 3) och mål om brott mot repressalieförbudet (3 kap. 7 § första stycket 4). Men dessutom är JK ensam åklagare i mål som handlar om andra brott mot bestämmelserna i grundlagen. Det kan vara exempelvis brott mot reglerna om att utgivare ska anmälas och att en uppgift om utgivare ska hållas tillgänglig (5 kap. 5–7 §§). Antalet brottstyper har minskat avsevärt i den nya yttrandefrihets-

289

Bilaga 9

SOU 2012:55

grundlagen jämfört med TF och YGL. Det beror på att den hittills- varande teknikbundna regleringen med automatiskt grundlags- skydd för många medier har nödvändiggjort detaljerade bestäm- melser för effektivt upprätthållande av ansvarssystemet. Det är bestämmelser som i viss utsträckning kan avvaras i en ny reglering.

JK:s exklusiva behörighet utesluter andra åklagare från rätten att väcka åtal i de berörda målen. Enligt andra stycket kan det dock föreskrivas i lag att JO har befogenhet att vara åklagare i mål som avses i första stycket. Sådana föreskrifter finns liksom tidigare i den s.k. tillämpningslagen. Några ändringar är inte avsedda nu. När det gäller t.ex. brott mot efterforskningsförbudet är sålunda både JK och JO behöriga. Det sammanhänger med att inte bara JK utan också JO har till uppgift att utöva tillsyn över myndigheterna inkl. myndigheternas och chefernas förhållningssätt när det gäller de anställdas yttrandefrihet.

Det finns inte några föreskrifter om hur JK och JO ska fördela ärenden sig emellan. Många gånger kommer båda att vara behöriga. Självfallet är inte avsikten att båda då ska inleda förundersökning, besluta om tvångsmedel och väcka åtal. Det förutsätts i stället att de ska komma överens om ansvarsfördelningen sig emellan.

10 kap. 6 §

Justitiekanslerns rätt att överlåta behörighet m.m. (9 kap. 2 § TF och 7 kap. 1 § första stycket YGL)

6 § Justitiekanslern har rätt att i särskilda fall överlåta sin behörighet som åklagare helt eller delvis till Åklagarmyndigheten eller till någon särskilt angiven åklagare. Justitiekanslern får vidare uppdra åt Åklagarmyndigheten eller någon särskilt angiven åklagare att utföra hela eller delar av åklagaruppdraget för Justitiekanslerns räkning.

När det är osäkert vem som är rätt åklagare ska Justitiekanslern anses behörig. De åtgärder som har vidtagits ska därvid anses behörigen gjorda.

Första meningen i första stycket motsvarar delvis bestämmelsen i 7 kap. 1 § första stycket andra meningen YGL. Enligt bestäm- melsen i YGL får JK i enskilda fall delegera sina åklagaruppgifter till allmän åklagare i fråga om vissa yttrandefrihetsmål som rör ansvar eller konfiskering av tekniska upptagningar. Den möjlig- heten finns när det gäller olaga våldsskildring, hets mot folkgrupp, brott mot medborgerlig frihet, olaga hot, hot mot tjänsteman och

290

SOU 2012:55

Bilaga 9

övergrepp i rättssak. I fråga om hets mot folkgrupp och brott mot medborgerlig frihet kan JK dock inte delegera själva rätten att väcka åtal. I TF finns det inte över huvud taget någon rätt för JK att delegera åklagaruppgiften.

Genom den aktuella bestämmelsen införs en möjlighet för JK att ”i särskilda fall” delegera sina åklagaruppgifter enligt yttrande- frihetsgrundlagen. Delegation kan ske i alla typer av yttrandefri- hetsmål, således inte enbart de mål som rör yttrandefrihetsbrott. Någon begränsning i fråga om vilka yttrandefrihetsbrottmål som kan omfattas av delegationen gäller inte heller. Alla typer av ytt- randefrihetsmål enligt den särskilda brottskatalogen kan således komma att handläggas av allmän åklagare, dock först efter JK:s dele- gationsmöjlighet. Att möjligheterna till delegation har gjorts mera vidsträckta än tidigare beror på att det har ansetts kunna över- lämnas åt JK att bedöma vad som är lämpligt att delegera. JK kan delegera uppgiften till Åklagarmyndigheten som sådan eller till en enskild åklagare.

Möjligheten till delegation gäller ”i särskilda fall”. Tanken är inte att JK:s åklagaruppgifter regelmässigt ska kunna överlåtas. Det ska vara fråga om speciella situationer. Det kan t.ex. röra sig om fall där även annan brottslighet än yttrandefrihetsbrott har förekommit i en viss verksamhet. Då kan det i vissa situationer vara ändamåls- enligt att samtliga brottsmisstankar hanteras av samma åklagare och att åtal väcks i ett sammanhang (se 7 kap. 6–9 §§ i den s.k. tillämp- ningslagen om möjligheterna till gemensam handläggning av mål, jfr prop. 1997/98:43 s. 127 f.). Det kan också röra sig om enkla fall där JK:s särskilda erfarenhet och kunskaper inte är nödvändiga. Med hänsyn till att yttrandefrihetsmål är ovanliga torde man kunna räkna med att det inte blir särskilt vanligt att delegation sker.

Den andra meningen i första stycket rör JK:s möjlighet att – utan att lämna över ansvaret för utredningen – anlita en allmän åklagare för att utföra hela eller delar av åklagaruppdraget. Så sker redan i dag i många av de fall där JK inleder förundersökning om tryck- eller yttrandefrihetsbrott. Det sker med stöd av 14 § andra stycket i förordningen (1975:1345) med instruktion för JK. Genom bestämmelsen i yttrandefrihetsgrundlagen får denna ordning ett uttryckligt grundlagsstöd. Även här saknas begränsningar i JK:s möjligheter att anlita vanliga åklagare; saken har alltså överlämnats åt JK:s bedömning, varvid det förutsätts att JK tar hänsyn inte minst till yttrandefrihetsintresset av att JK själv för talan i de flesta fall.

291

Bilaga 9

SOU 2012:55

Andra stycket, som är nytt i förhållande till TF och YGL, rör den inte helt ovanliga situationen att det är osäkert om en förunder- sökning resp. ett brottmål ska behandlas enligt yttrandefrihets- grundlagen eller enligt allmän lag (normalt brottsbalken och rätte- gångsbalken). I det första fallet är JK rätt åklagare, medan vanlig åklagare är ansvarig i det andra fallet. Bestämmelsen tydliggör att det är JK som ansvarar för ärendet till dess det är klarlagt vilken processordning som ska tillämpas.

JK kan under handläggningen komma fram till att frågan inte hör under yttrandefrihetsgrundlagen. Ärendet ska då överlämnas till vanlig åklagare. De åtgärder som JK vidtar under tiden fram till dess (t.ex. beslut om tvångsmedel och ansökan om stämning) ska anses ha haft lagligt stöd. Resultatet blir detsamma om en domstol

– sedan åtal har väckts rörande yttrandefrihetsbrott – kommer fram till att saken ska behandlas som ett vanligt brottmål (jfr NJA 2002 s. 583). Avsikten med bestämmelsen att vidtagna åtgärder ska anses behörigen gjorda är att processen inte ska behöva tas om i de fall då det har gjorts en tveksam men felaktig bedömning. Det har ansetts att JK utan att några viktiga intressen hotas kan vidta vissa åtgärder även inom ramen för andra processer än sådana som avser yttranden enligt yttrandefrihetsgrundlagen.

Om JK efter att åtal för yttrandefrihetsbrott har väckts kommer fram till att åtalet i stället borde ha avsett ett vanligt brott får JK justera åtalet utan att därmed överträda sin behörighet. Det upp- ställs sålunda inte något krav på att ärendet omedelbart ska över- lämnas till Åklagarmyndigheten. JK bör i ett fall som detta ha möj- lighet att agera efter vad som framstår som lämpligt och praktiskt.

I vissa fall får JK väcka åtal och föra talan även om det står klart att åtalet avser brott som inte omfattas av grundlagen. Det gäller ibland vid alternativa åtal och kumulation av mål. Närmare före- skrifter härom meddelas i lag (se 11 kap. 3 §).

10 kap. 7 §

Åtalspreskription (9 kap. 3 § TF, 7 kap. 1 § andra stycket YGL)

7 § Allmänt åtal för yttrandefrihetsbrott ska väckas inom sex månader från den dag då brottet begicks.

Sedan allmänt åtal blivit väckt inom den tid som anges i första stycket, får nytt åtal väckas mot andra som är ansvariga för brottet.

292

SOU 2012:55

Bilaga 9

I paragrafen finns bestämmelser om s.k. åtalspreskription. Bestäm- melsen i första stycket innebär att allmänt åtal för yttrande- frihetsbrott ska väckas inom sex månader från den dag då brottet begicks. Det medför att preskriptionstiden liksom enligt TF och YGL är betydligt kortare än för brott i allmänhet. Syftet med detta är att den som fäller ett yttrande inte ska behöva sväva länge i osäkerhet i frågan om yttrandet kommer att betraktas som brotts- ligt. Det bidrar till att upprätthålla en stark yttrandefrihet.

Utgångspunkten för beräkning av preskriptionstiden

Utgångspunkten för beräkning av preskriptionstiden är densamma som för brott i allmänhet, se 35 kap. 4 § brottsbalken. Tiden räknas alltså från dagen för brottet, vilket i fråga om yttrandefrihetsbrott är den tidpunkt då yttrandet framförs. I de flesta fall vållar bedöm- ningen av den frågan inte några problem, men tidpunkten för fram- förandet beror i viss mån på vilket medium som yttrandet före- kommer i (se nedan under rubriken Tidpunkten för yttrande- frihetsbrott, aktivering av yttranden).

Tillämpningsproblem kan uppkomma i bl.a. fall då yttrandet hålls kontinuerligt tillgängligt för allmänheten på exempelvis en webbplats eller i någon annan databas. Är det då fråga om ett perdurerande brott, dvs. ett brott som begås kontinuerligt så länge yttrandet hålls tillgängligt? I enlighet med vad som allmänt torde anses gälla inom straffrätten bör så inte anses vara fallet. Även i det fallet gäller alltså att preskriptionstiden räknas från den tidpunkt då brottet begås i form av att yttrandet görs tillgängligt.

Tillämpningsproblem uppkommer också i fall då yttrandet kan sägas bli aktiverat, förnyat eller upprepat, antingen av den ursprung- ligen ansvarige eller av någon annan. Här skiljer sig preskrip- tionsreglerna väsentligt jämfört med TF och YGL, vilket delvis är en effekt av att regleringen har gjorts teknikoberoende. Vad som gäller när yttrandet aktiveras, förnyas eller upprepas ska i princip bedömas enligt allmänna straffrättsliga regler, varvid den grundläggande frågan är om ett nytt brottsligt yttrande kan anses ha blivit framfört eller inte. Att märka är därvid att ett nytt yttrande kan vara antingen sådant att det ska bedömas enligt yttrandefrihetsgrundlagen eller sådant att det faller utanför grundlagens skydd. Exempel på detta ges nedan. I det senare fallet ska frågan om preskription naturligt-

293

Bilaga 9

SOU 2012:55

vis inte bedömas enligt den här aktuella preskriptionsbestämmelsen utan enligt preskriptionsreglerna i brottsbalken.

Tidpunkten för yttrandefrihetsbrott – aktivering, förnyelse, upprepning av yttranden

När begås då närmare bestämt yttrandefrihetsbrott genom vad som sägs och skrivs i tidningar, tidskrifter, böcker, radio, tv och filmer eller på webbplatser, anslagstavlor, klistermärken m.m.? Till att börja med ska man konstatera att det måste, för att bestämmelsen över huvud taget ska aktualiseras, röra sig om yttranden i något massmedium enligt 1 kap. 3 § och därtill ett massmedium på vilket grundlagen är tillämplig enligt 1 kap. 5 §.

Brott genom vad som skrivs i tidningar, tidskrifter och böcker får anses bli begångna genom att skriften ges ut, dvs. genom att den lämnas ut för spridning till allmänheten. Den fortsatta spridningen i affärer, webbutiker m.m. innefattar inte några nya brott. Det gäller även om det handlar om nytryckningar eller vad som brukar betecknas som nya upplagor. Hur produktionen sker av tillkom- mande exemplar spelar alltså inte någon roll. Ett ”nytt brott” genom något brottsligt yttrande i tidningen, tidskriften eller boken begås först om det verkligen handlar om ett nytt yttrande, som dessutom i sammanhanget är att anse som brottsligt. Om exempel- vis någon tar fram och understryker ett starkt antisemitiskt citat ur en bok som gick spårlöst förbi när den kom ut, kan agerandet innefatta ett nytt brottsligt yttrande. Avgörande för om ett brott blir begånget eller inte är om den som har återupplivat yttrandet kan anses genom sitt agerande ha ”hotat eller uttryckt missaktning för folkgrupp” (16 kap. 8 § brottsbalken).

I det här sammanhanget är det viktigt att betona att en åter- upptagen spridning av samma, tidigare kanske preskriberade, yttrande inte får bedömas som ett nytt åtalbart brott bara på den grunden att åsiktsvindarna har vänt eller förstärkts. Nya faktorer måste tillkomma på ett sådant sätt att man kan tala om en ”ny gärning" i form av ett nytt yttrande.

Ett nytt brott kan också bli begånget om någon t.ex. ur en tid- ning river en sida med yttranden som innefattar hets mot folk- grupp och sätter upp den på allmän plats. Huruvida det därvid blir fråga om ett ansvar enligt yttrandefrihetsgrundlagen beror på om grundlagen är tillämplig eller inte. Så är inte fallet om spridaren inte

294

SOU 2012:55

Bilaga 9

är ett massmedieföretag och inte heller har ett utgivningsbevis eller har låtit teckna på s.k. ansvarsuppgifter. Oavsett detta kan naturligtvis den ursprungligen ansvarige inte fällas för en sådan aktivering av yttrandena som nu har sagts.

Yttranden i nättidningar, nättidskrifter, e-tidningar och e-böcker framförs när de görs tillgängliga för allmänheten, vilket normalt sker när de första gången läggs ut på internet på ett sådant sätt att allmänheten kan läsa eller höra yttrandena eller få tillgång till dem exempelvis genom att betala. Detta är då också den tidpunkt då preskription börjar löpa om ett yttrande är brottsligt. Se dock vidare härom i andra stycket, som innebär att det i vanlig lag kan föreskrivas att preskription börjar löpa först från den tidpunkt då yttrandet avlägsnas från databasen.

I den mån ett massmedium av nu nämnt slag kan ändras av läsaren, exempelvis genom att yttranden ändras eller läggs till, gäller inte grundlagen (se 1 kap. 5 § tredje stycket).

Yttranden i radio och tv framförs när det program som inne- håller yttrandet sänds. Det gäller oavsett om det är fråga om en direktsändning eller en sändning av något som har spelats in. Och det gäller både ordinarie sändningar och reprissändningar och oav- sett kanal och distributionsform. När ett radio- eller tv-program hämtas från en databas av den som tittar eller lyssnar sker inte någon sändning i nu relevant hänseende. Yttrandet kan alltså inte anses bli upprepat på ett sådant sätt att ett nytt brott blir begånget om yttrandet skulle vara brottsligt.

Annorlunda förhåller det sig om yttrandet kan anses bli fram- fört på nytt av den ansvarige eller någon annan. Med ”framfört” avses då, här liksom annars när det gäller yttrandefrihetsbrott, att det ska spridas till allmänheten. Och med ”på nytt” avses att det ska vara fråga om en aktivering av yttrandet på ett eller annat sätt. Det betyder, precis som när det gäller försäljning och annan sprid- ning av tidningar och böcker, att ”vanlig vidarespridning” inte konstituerar något nytt brott. Att någon på sin webbplats hänvisar till en artikel som innehåller ett brottsligt yttrande, länkar till artikeln eller kopierar in den medför alltså inte en sådan aktivering av yttrandet som innebär att det brottsliga yttrandet kan anses bli framfört på nytt. Så är däremot fallet om yttrandet framhålls eller understöds på ett sådant sätt att det kan anses röra sig om ett nytt yttrande där det ursprungliga yttrandet ingår. Så får också anses vara fallet om ett gammalt yttrande tas fram och publiceras på

295

Bilaga 9

SOU 2012:55

exempelvis en webbplats med kommentaren ”detta kan inte sägas bättre” e.d.

Det avgörande för om ett nytt brott begås genom att ett tidigare yttrande sprids på nytt får alltså i princip anses vara om den som sprider yttrandet därmed också tillhandahåller det för allmänheten på nytt. Huruvida yttrandet därvid är brottsligt torde i princip bero på hur det framstår i det läge som uppkommer genom den nya sprid- ningen. Det är givetvis en väsentlig skillnad mellan om den nye spridaren markerar att han ställer sig bakom ett brottsligt yttrande som han sprider, eller om han tar avstånd från det.

Självfallet kan även den ursprungligen ansvarige begå ett nytt brott genom att yttrandet anses framfört på nytt. Så är fallet exempelvis om en artikel med ett brottsligt yttrande i en tidning tas in på nytt i tidningen vid ett senare tillfälle. Men så får också anses vara fallet om det i tidningen eller på annat sätt hänvisas till en gammal artikel med brottsligt innehåll på ett sådant sätt att det brottsliga yttrandet får anses framfört på nytt.

I fråga om privata, kommersiella och andra hemsidor, bloggar o.d. gäller detsamma som har sagts tidigare om webbtidningar m.m. Ett brott genom ett yttrande begås sålunda genom att yttrandet läggs ut på webbplatsen eller bloggen på ett sådant sätt att allmänheten kan ta del av yttrandet eller få tillgång till det exempelvis genom att betala. Då börjar också preskriptionstiden löpa.

Möjligheten att göra s.k. omodererade kommentarer är vanligt förekommande på webbplatser. Sådana inlägg omfattas inte av grund- lagsskyddet, och den som ansvarar för webbplatsen torde inte annat än undantagsvis kunna bli ansvarig för deras innehåll. Ansvaret gäller i så fall enligt brottsbalken, inte enligt yttrandefrihets- grundlagen. Om den som ansvarar för webbplatsen genom sitt agerande kan anses ha ”tagit över” yttrandet och ”gjort det till sitt” bör dock ansvar enligt yttrandefrihetsgrundlagen kunna komma i fråga.

Yttranden i sociala medier på internet, t.ex. Facebook och Twitter, framförs på samma sätt som annat material på nätet genom att de görs tillgängliga för allmänheten. Som har sagts i kommentaren till 1 kap. 5 § sprids yttrandena oftast till så stora grupper att det får anses röra sig om spridning till allmänheten. Om ett brottsligt yttrande sprids vidare, exempelvis ett uttalande som innebär förtal, medför det inte i och för sig att ett nytt yttrande fälls (jfr vad som har sagts ovan angående ”vanlig vidarespridning”). Om det däremot får anses röra sig om ett nytt yttrande, exempelvis genom något tillägg

296

SOU 2012:55

Bilaga 9

eller understöd i någon form, kan ett nytt brott anses bli begånget av den som framför detta nya yttrande med följd att en ny pre- skriptionstid börjar löpa. Det blir då alltså den som har fällt det nya yttrandet som blir ansvarig för brottet, naturligtvis under förut- sättning att det nya yttrandet också får anses inrymma förtal.

Som har sagts i författningskommentaren till 1 kap. 3 § finns det företeelser som inte är typiska massmedier men som under vissa förutsättningar ändå får ses som massmedier enligt grundlagen. Så är fallet när de är avsedda just för att sprida yttranden till allmän- heten. På det sättet kan t.ex. vissa klädesplagg, förpackningar m.m. ses som massmedier, och eventuella yttranden ska då bedömas enligt grundlagen under förutsättning att även kraven i 1 kap. 5 § är uppfyllda. Yttrandet bör anses bli fällt genom att plagget, för- packningen etc. lämnas ut för spridning till allmänheten. Även här gäller det som tidigare har sagts om sådan aktivering av yttranden som får anses innebära att nya brott begås.

Flygblad, klistermärken, affischer o.d. är ofta att betrakta som massmedier och kan rymmas under grundlagen om någon av förut- sättningarna i 1 kap. 5 § är uppfyllda; de ska sålunda ges ut av ett massmedieföretag eller ha utgivningsbevis eller ansvarsuppgifter. För sådana massmedier gäller att brottsliga yttranden i dem blir framförda i och med att de görs tillgängliga för allmänheten. Beträffande affischer och klistermärken får detta normalt anses ske när de sätts upp för allmän beskådan. Beträffande flygblad får det anses ske när dessa lämnas ut för spridning. Några nya brott begås därmed inte när flygbladen delas ut.

Även beträffande detta slags medier gäller att yttrandena kan förnyas på ett sådant sätt att nya brott får anses begångna. Om exempelvis flygblad med brottsligt hets mot folkgrupp delas ut under en dag och sedan läggs undan för att tas fram igen efter en månad för ny utdelning, torde detta i princip innebära att de brottsliga yttrandena framförs på nytt med påföljd att en ny preskriptionstid inleds.

Tekniska upptagningar är t.ex. cd-skivor med musik eller språk- kurser, dvd-skivor med film eller dataspel och analoga lagrings- medier med innehåll. De är normalt massmedier och omfattas då av grundlagen om de har getts ut av ett massmedieföretag eller om det finns utgivningsbevis eller ansvarsuppgifter. Yttranden i sådana medier får normalt anses bli framförda när upptagningen ges ut, dvs. lämnas ut för spridning. Från den tidpunkten räknas då pre- skriptionstiden. Att t.ex. en dvd-skiva sedan sprids vidare genom

297

Bilaga 9

SOU 2012:55

t.ex. försäljning betyder inte att eventuella brottsliga yttranden på skivan fälls på nytt. Detsamma gäller när skivan spelas upp och innehållet sålunda visas. Skulle en upptagning däremot användas för ny spridning av yttrandena till allmänheten kan ett nytt brott bli begånget. Vid en sådan uppspelning är det den som ansvarar för den nya spridningen som blir ansvarig för brottet. Det ursprungliga ensamansvaret får ingen betydelse i det läget.

Filmer av alla de slag är massmedier oavsett distributionsform, om de är avsedda för spridning till allmänheten. Som har sagts i kom- mentaren till 1 kap. 5 § kan det ibland uppkomma problem att avgöra vad det är som har grundlagsskydd. Är det ”filmen = filmproduk- tionen” (dvs. bilderna, texten och musiken, alltså det ”intellektuella innehållet” som sådant), eller är det ”filmen = filmrullen eller dvd- skivan” (dvs. den sak som innehåller bilderna m.m.)? Så som begreppet massmedium är definierat kan det avse båda dessa förete- elser. Oavsett hur det förhåller sig med detta får ett eventuellt brott i yttranden på filmen anses begånget genom att filmen offentliggörs i den betydelsen att den sprids till allmänheten.

Här kan vi dock konstatera en väsentlig skillnad mellan å ena sidan filmen = filmproduktionen (det intellektuella innehållet) och å andra sidan filmen = dvd-skivan m.m. (föremålet). För klarhetens skull använder vi här fortsättningsvis ordet ”filmen” för produktionen, den intellektuella produkten, det som man ser på skärmen. För det som filmen finns lagrad på (filmrullen, dvd-skivan, databasen etc.) använder vi här uttrycket ”filmupptagningen”.

Det är uppenbart att en film och en filmupptagning kan offent- liggöras på olika sätt. En film kan offentliggöras genom att den visas första gången på en festival eller på en galapremiär. Men den kan också offentliggöras här i landet genom att filmupptagningar lämnas ut till försäljning eller genom att filmen går upp på landets biografer sedan ett antal upptagningar (i form av filmrullar eller hård- diskar) har levererats till biograferna. I det senare fallet innebär själva distributionen av filmupptagningarna inte något offentliggörande, det är först när filmen visas som den kan anses bli spridd till all- mänheten med följd att ett eventuellt yttrandefrihetsbrott blir begånget.

298

SOU 2012:55

Bilaga 9

hållande av de delar som är brottsliga, kan ett nytt brott bli begånget. Grundfrågan är alltså, här som med andra medier, om ett nytt brottsligt yttrande kan anses bli fällt genom den nya lanseringen.

(Vad som tidigare har sagts om ”böcker” avsåg den fysiska boken men också det intellektuella innehållet.)

Som har sagts i kommentaren till 1 kap. 5 § är icke mång- faldigade fotografier normalt inte massmedier. Men förevisas ett fotografi som bara finns i ett exemplar på en utställning dit allmän- heten har tillträde, lär fotografiet vara att betrakta som ett mass- medium. Ett eventuellt brottsligt yttrande i fotografiet får då anses bli framfört när fotografiet görs tillgängligt för allmänheten genom att ingå i utställningen. Något nytt brott begås inte under utställ- ningens gång, varför en preskriptionstid löper från tillgänglig- görandet. Sätts fotografiet sedan upp på en ny utställning får det anses innefatta ett nytt yttrande som kan bestraffas om det är brotts- ligt. Då börjar också en ny preskriptionstid att löpa.

Gränsen för när ett nytt brott ska anses begånget är uppen- barligen många gånger svår att dra. Den närmare gränsdragningen får överlämnas till rättstillämpningen, varvid i princip allmänna regler om när ett brott är begånget får tillämpas.

Det förtjänar att framhållas att frågan om när ”brottet begicks” ska lösas enligt allmänna principer. Vad som har sagts ovan har inne- burit ett försök att tolka vad dessa principer innebär på yttrande- frihetsområdet.

Kopplingen till censurförbudet

Det bör nämnas att frågan om när brottet begås och när pre- skriptionstid börjar löpa har ett samband med bestämmelsen om censurförbud och förbud mot hindrande åtgärder. I denna sägs, något förenklat, att det inte får förekomma någon förhands- granskning av yttranden som är avsedda att framföras och inte heller några hindrande åtgärder med anledning av det kända eller förväntade innehållet i ett massmedium.

Bestämmelsen synes stå väl i överensstämmelse med vad som har sagts ovan om tidpunkten för ett yttrandefrihetsbrotts begå- ende och därmed startpunkten för preskriptionstiden. Censur-

299

Bilaga 9

SOU 2012:55

förbudet och förbudet mot hindrande åtgärder gäller på samma sätt som i dag, men därtill måste de anses gälla på så sätt att inga nya grundlagsskyddade yttranden – aktiverade, upprepade eller för- nyade yttranden enligt den terminologi som här har använts – får förbjudas eller hindras enligt bestämmelsen. Om polisen t.ex. får besked om att en film som tidigare har fällts för hets mot folkgrupp ska visas på nytt, får inget förbud meddelas eller några hindrande åtgärder vidtas på grund av innehållet. Polisen måste vänta till dess att det nya yttrandet har framförts.

Vem ansvarar?

Om ett brottsligt yttrande i exempelvis en radiosändning eller en nättidning laddas ner och görs tillgängligt för allmänheten på en webbplats med grundlagsskydd på ett sådant sätt att det rör sig om ett nytt brottsligt yttrande, är det inte den ursprungligen ansvarige som begår ett brott utan den som får anses framföra det nya yttrandet. I ett sådant fall är det alltså den som ansvarar för webb- platsen som blir ansvarig för brottet, och preskription räknas från den tidpunkt då det görs tillgängligt där.

Över huvud taget ansvarar den som har ett ensamansvar för en tidning, en tv-sändning eller en film bara för de yttranden som får anses framförda genom att tidningen eller filmen ges ut och genom att tv-sändningen sker. Därtill kan han eller hon bli ansvarig för sådana förnyade yttranden (inkl. nya brott) – exempelvis nya upplagor av en bok eller en film – som framförs med hans eller hennes samtycke.

När både grundlagsskyddade och andra yttranden fälls

Som har sagts tidigare kan det inträffa att både grundlagsskyddade och icke grundlagsskyddade yttranden fälls i ett sammanhang. Så kan bli fallet exempelvis om någon lämnar ut flygblad med anti- romska texter samtidigt som han eller hon skanderar något starkt negativt om folkgruppen romer. Om åklagaren anser att såväl flyg- bladen som ropen utgör hets mot folkgrupp, måste såväl grund- lagen som brottsbalken tillämpas. Att det bör ske i en enda rätte- gång, vilket inte är möjligt i dag, är en sak för sig. I ett sådant sammanhang bör ropen kunna anses innebära att den som sprider

300

SOU 2012:55

Bilaga 9

och ropar blir ansvarig även för flygbladen genom att dessa s.a.s. ingår i de nya yttrandena.

Preskriptionstidens längd

Preskriptionstiden är alltså sex månader för alla yttranden som omfattas av den nya yttrandefrihetsgrundlagen. Därigenom skiljer sig bestämmelsen från de preskriptionsregler som gäller enligt TF och YGL (se 9 kap. 3 § TF och 7 kap. 1 § YGL).

I likhet däremot med vad som gäller enligt TF och YGL görs det inte någon skillnad mellan grövre och mindre grova yttrande- frihetsbrott såvitt gäller preskriptionstidens längd. Det har inte ansetts befogat att göra någon sådan förändring i den nya yttrandefrihets- grundlagen.

I fråga om s.k. absolut preskription (dvs. att påföljd måste utdömas senast viss tid efter brottet) och påföljdspreskription (dvs. att påföljden måste verkställas inom viss tid från det att domen har vunnit laga kraft) gäller, på samma sätt som enligt TF och YGL, vad som stadgas i lag. Detta blir effekten av att saken inte berörs på annat sätt i grundlagen än genom den generella hänvisningen i 13 kap. 4 § till vad som stadgas i lag.

Yttranden i databaser

Bestämmelsen i första stycket gäller som sagt även för sådana yttranden som hålls tillgängliga för allmänheten i en databas. Ett sådant tillgänglighållande har enligt TF och YGL setts som ett per- durerande brott, vilket innebär att preskriptionstiden har räknats först från den tidpunkt då yttrandena har avlägsnats från databasen. I den nya grundlagen kommer någon sådan utsträckt brottstid inte att förekomma, utan preskriptionstiden börjar genomgående löpa från den tidpunkt då brottet begås.

Andra stycket

Liksom enligt TF och YGL medför väckandet av åtal beträffande ett visst yttrande eller vissa yttranden att preskriptionstiden avbryts beträffande alla som kan göras ansvariga för brottet i fråga. Detta är innebörden av föreskriften i andra stycket.

301

Bilaga 9

SOU 2012:55

10 kap. 8 §

Målsägarangivelse (9 kap. 4 § TF, 7 kap. 1 § YGL)

8 § Angående målsägandens rätt att ange yttrandefrihetsbrott till åtal eller att själv väcka åtal på grund av ett sådant brott gäller vad som sägs i lag.

Paragrafen motsvarar 9 kap. 4 § TF, vartill 7 kap. 1 § första stycket hänvisar. Även enligt den nya yttrandefrihetsgrundlagen gäller beträf- fande vissa brott att målsäganden dels kan förfoga över frågan om åtal ska väckas, dels själv väcka åtal. Här gäller vad som sägs i lag, se t.ex. 5 kap. 5 § brottsbalken om förtal m.m.

10 kap. 9 §

Konfiskering utan åtal (9 kap. 5 § TF, 7 kap. 2 § YGL)

9 § Om ett yttrandefrihetsbrott har begåtts utan att någon kan ställas till ansvar för brottet, får åklagaren eller målsäganden i stället för att väcka åtal ansöka om konfiskering av de exemplar av massmediet genom vilka brottet har begåtts. Detsamma gäller om den ansvarige inte kan delges stämning i Sverige.

När konfiskering inte är möjlig får åklagaren eller målsäganden i stället ansöka om föreläggande för den som tillhandahåller massmediet att se till att det brottsliga yttrandet inte längre hålls tillgängligt för all- mänheten. Om den som tillhandahåller massmediet inte kan fås att avlägsna det brottsliga yttrandet, får åklagaren eller målsäganden ansöka om föreläggande för den som möjliggör tillhandahållandet att vidta de åtgärder som är möjliga för att det brottsliga yttrandet inte ska vara tillgängligt.

Första stycket i paragrafen motsvarar 9 kap. 5 § TF och 7 kap. 2 § YGL. Konfiskering blir aktuell bara när det är fråga om massmedier som finns i fysisk form. Det ska anses följa av att det i lagen anges att konfiskering kan ske av ”exemplar”. Bland annat yttrande- frihetsbrott på internet eller i radio eller tv kan sålunda inte för- anleda konfiskering. Det gäller även om yttrandet ligger kvar i en databas som finns tillgänglig för allmänheten.

302

SOU 2012:55 Bilaga 9

tv eller på en webbsida på internet som hålls fortsatt tillgängliga för allmänheten. I sådana fall kan åklagaren begära ett föreläggande för den som tillhandahåller massmediet att se till att det brottsliga yttrandet avlägsnas.

Om den som tillhandahåller mediet inte kan fås att avlägsna det brottsliga yttrandet, kan föreläggandet i stället riktas mot den som möjliggör tillhandahållandet, exempelvis ett s.k. webbhotell.

Bestämmelser om domstols beslut om konfiskering och förbud mot vidare spridning finns i 7 kap. 8 §.

-----

[Sannolikt bör i kap. 10 läggas in bestämmelser som ungefär mot- svarar 7 kap. 4 och 5 §§ YGL, om granskning av radio och tv resp. filmcensur.]

11 kap. Om rättegången i yttrandefrihetsmål

Vad gäller den särskilda rättegångsordningen på det grundlags- skyddade området hänvisas här till den översyn av regelverket i TF och YGL som kommittén har genomfört. Det arbetet redovisas i kap. 14 (Rättegångsbestämmelserna – en översyn) samt i avsnitten 23.2 (författningskommentar till TF, se 12 kap.) och 23.3 (författ- ningskommentar till YGL, se 10 kap.). Den förändrade regleringen torde, efter viss anpassning, passa väl in som ett 11 kap. i NYGL.6

6 Under arbetet med NYGL fördes det diskussioner om att i detta kapitel införa en dele- gationsbestämmelse som tog sikte på – i första hand – JK:s möjligheter att i yttrandefrihets- mål justera åtal, väcka alternativa åtal eller få till stånd kumulation av flera mål. Den aktuella bestämmelsen hade följande lydelse.

X § Föreskrifter om åtalsjustering, alternativa åtal och gemensam rättegång i fall där frågan om ett brott utgör yttrandefrihetsbrott eller inte har bedömts felaktigt, ges i lag.

303

Bilaga 9

SOU 2012:55

12 kap. Om massmedier med internationell anknytning

Exemplar av massmedier

12 kap. 1 §

Exemplar av massmedier (13 kap. 1 § TF och, i första hand, 10 kap. 1 § YGL)

1 § För exemplar av massmedier från utlandet som sprids här gäller grundlagen i tillämpliga delar, om inte annat sägs nedan.

I bestämmelsen behandlas frågan om det geografiska tillämpnings- området för NYGL. Det svenska grundlagssystemet är inte uni- versellt i den meningen att det gäller oinskränkt för alla massmedier runt om i världen. Tanken är således inte att grundlagen ska ge ett konstitutionellt skydd för tryck- och yttrandefriheten i andra länder. Utgångspunkten är att den ska skydda ”svenska yttranden” och att det således måste finnas en koppling till Sverige för att grundlagen ska bli tillämplig. I denna och i övriga paragrafer i kapitlet berörs frågan vilken anknytning hit som ska föreligga för att svenskt grundlagsskydd ska gälla.

Sverige. Av paragrafen framgår att regleringen av massmedier med utländsk anknytning inte är teknikberoende. För massmedier som når allmänheten med hjälp av elektroniska överföringar, såsom hemsidor på internet samt sändningar av radio och television, gäller en motsatt huvudregel. För dessa medier gäller särskilda bestäm- melser enligt 5 och 6 §§, som utgår från att grundlagen inte gäller för ”överföringar från utlandet” (se nedan).

För begreppet ”massmedier” gäller definitionen i 1 kap. 3 §. Med massmedier från ”utlandet” avses i princip alla massmedier som har ”framställts” utomlands. NYGL ska således tillämpas bl.a. på i utlandet framställda tidningar, böcker, cd-skivor med musik, dataspel på dvd-skivor och andra s.k. fysiska informationsbärare under förutsättning att de sprids i Sverige.

För dessa massmedier gäller grundlagen ”i tillämpliga delar”. De allmänna krav som uppställs för att ett massmedium ska omfattas

304

SOU 2012:55

Bilaga 9

av NYGL tillämpas därmed även på medier från utlandet. Grund- lagen blir tillämplig på massmedier som ges ut av massmedieföretag, massmedier med utgivningsbevis eller som har försetts med ansvars- uppgifter. Bestämmelsen i 1 kap. 5 § ska därvid tillämpas liksom de övriga bestämmelser i grundlagen som berörs (bl.a. 4 och 5 kap.)

Innebörden är att det även för massmedier från utlandet behöver utses någon som i första hand ansvarar för innehållet (utgivare eller, vid ansvarsuppgifter, ”den ansvarige”). När det gäller utländska massmedier från massmedieföretag gäller särskilda bestämmelser i fråga om vem som ansvarar för innehållet om massmediet i huvud- sak sprids utanför Sverige. Ansvaret för sådana massmedier ska som huvudregel bäras av den som låter lämna ut massmediet för spridning här, se vidare kommentaren till 3 §.

12 kap. 2 §

Inskränkningar i meddelar- och anskaffarfriheten (jfr 13 kap. 1 och 6 §§ TF)

2 § Är ett massmedium som avses i 1§ i huvudsak avsett att spridas utanför Sverige gäller inte meddelar- och anskaffarfrihet enligt 1 kap. 6 § om

1.meddelandet eller anskaffandet innefattar brott mot rikets säkerhet,

2.meddelandet innefattar utlämnade eller tillhandahållande som avses i 7 kap. 4 § första stycket 2, eller

3.meddelandet utgör ett uppsåtligt åsidosättande av tystnadsplikt.

Även den här paragrafen tar sikte på massmedier som framställs i exemplar, således s.k. fysiska informationsbärare. I bestämmelsen behandlas fall då sådana medier visserligen sprids i Sverige men inte i huvudsak är avsedda att spridas här. Det kan t.ex. avse tidskrifter eller tv-spel på dvd-skivor som sprids över hela världen. Av 1 § följer att grundlagen gäller även för dessa massmedier. Den nu aktuella bestämmelsen innebär att vissa inskränkningar ska gälla i fråga om meddelar- och anskaffarfriheten. Det finns i övrigt inte några begränsningar i skyddet (se dock 3 § nedan).

Kravet att spridningen inte ”huvudsakligen” sker i Sverige torde normalt inte föranleda några särskilda tillämpningsproblem. Vid tveksamma fall får bedömningen göras med utgångspunkt bl.a. i vad som är känt om spridningen i andra länder, vilket språk som används och inriktningen på innehållet. Om det konstateras att mass-

305

Bilaga 9 SOU 2012:55

mediet i huvudsak avser den svenska marknaden ska denna bestämmelse inte tillämpas.

De inskränkningar i meddelar- och anskaffarfriheten som bestäm- melsen innebär motsvarar vad som i vissa fall gäller enligt dagens ordning (se 13 kap. 6 § TF och 10 kap. 1 § YGL). De viktigaste skillnaderna jämfört med det ordinarie meddelar- och anskaffar- skyddet är att undantaget för brott mot rikets säkerhet är vidare (p. 1) samt att undantag gäller vid alla uppsåtliga överträdelser av tystnadsplikt (p. 3). Således tillämpas inte den ordning som innebär att enbart överträdelser av vissa s.k. kvalificerade tystnadsplikter kan ligga till grund för undantag från meddelarfriheten, jfr 44 kap. offentlighets- och sekretesslagen (2009:400).

Bestämmelser om meddelar- och anskaffarfrihet finns även i 4 och 6 §§.

12 kap. 3 §

Ansvar för innehållet (ny)

3 § För innehållet i ett massmedium som avses i 2 § och som ges ut av ett massmedieföretag ska grundlagens bestämmelser om utgivare inte tillämpas.

Ansvaret för innehållet i ett massmedium enligt första stycket ligger på den som har låtit lämna ut massmediet för spridning i Sverige.

Paragrafen innebär att grundlagens bestämmelser om utgivare inte ska tillämpas på massmedier (fysiska informationsbärare) som inte i huvudsak är avsedda att spridas i Sverige och som ges ut av mass- medieföretag. Den innehåller även en särskild bestämmelse om vem som ansvarar för yttrandefrihetsbrott i sådana massmedier. Paragrafen tar således inte sikte på utländska massmedier som har svenskt utgivningsbevis eller som har försetts med ansvarsuppgifter enligt 1 kap. 5 § första stycket 3. För dessa medier gäller grund- lagen med undantag för vad som framgår av 2 §.

Innebörden av första stycket är främst att bestämmelserna i 5 kap. om utgivare inte ska tillämpas på utländska massmedier som ges ut av massmedieföretag. Ett utländskt massmedieföretag behöver således inte utse och anmäla utgivare. Följaktligen gäller inte heller bestämmelserna om att uppgifter om utgivare ska hållas tillgängliga eller bestämmelserna om utseende av ställföreträdare.

306

SOU 2012:55

Bilaga 9

Av andra stycket följer att det i första hand är ”den som har låtit lämna ut massmediet för spridning” i Sverige som bär det straff- rättsliga ansvaret för innehållet i ett massmedium. För dessa medier tillämpas således inte ansvarsreglerna i 8 kap. 1 och 3 §§. I stället ska ansvaret bäras av importören eller distributören (den som har låtit lämna ut massmediet för spridning ...) av det aktuella mass- mediet. Kan denne inte lagföras av de skäl som anges i 8 kap. 4 § första stycket ska ansvaret i stället gå över på spridaren av massmediet. Spridaren – som här antas vara en annan aktör än t.ex. importören – är således inte undantagen från ansvarskedjan utan ansvarar sist i denna.

Om den som ansvarar enligt den här bestämmelsen är en juridisk person bedöms ansvarsfrågan enligt de grunder som har redovisats i kommentaren till 8 kap. 3 §. Det kan t.ex. innebära att ansvaret får bäras av en eller flera styrelseledamöter.

Ansvaret för den som låter lämna ut massmediet för spridning får betydelse även i fråga om skadestånd. Av 9 kap. 2 § följer näm- ligen att det skadeståndsrättsliga ansvaret i första hand ska bäras av den som svarar för yttrandefrihetsbrott. En importör av en utländsk dagstidning kan således bli skyldig att betala skadestånd om tidningen innehåller förtal eller något annat yttrandefrihetsbrott som kan grunda skadeståndsskyldighet.

12 kap. 4 §

Korrespondentskydd (13 kap. 6 § TF och 10 kap. 1 YGL)

4 § I fråga om massmedier som inte sprids i Sverige gäller meddelar- och anskaffarfrihet enligt 1 kap. 6 §, om meddelandet eller anskaf- fandet skedde här. För sådan meddelar- och anskaffarfrihet gäller de begränsningar som anges i 2 §.

Grundlagen kan i vissa avseenden bli tillämplig även på massmedier (fysiska informationsbärare) som aldrig sprids i Sverige. I dessa fall kan nämligen den något inskränkta meddelar- och anskaffarfrihet som anges i 2 § bli tillämplig. En förutsättning är dock att med- delandet eller anskaffandet har skett här.

307

Bilaga 9

SOU 2012:55

skett i Sverige. Ett sådant krav har tidigare antagits gälla, men inte kommit till uttryck i grundlagstexten (se TYB i SOU 2004:114 s. 165 f. och 331).

Av 6 § framgår att en motsvarande meddelar- och anskaffar- frihet gäller i förhållande till exempelvis radio- och tv-kanaler som sänder från utlandet.

Överföringar av massmedier

12 kap. 5 §

Överföringar av massmedier (jfr 1 kap. 6, 7 och 9 §§ YGL)

5 § I fråga om elektronisk överföring till allmänheten av massmedier gäller grundlagen om överföringen utgår från Sverige.

Vid samtidig och oförändrad vidaresändning här i landet av radio och television som inte utgår från Sverige gäller dock grundlagens bestämmelser i

1 kap. 8 § om förbud mot förhandsgranskning och hindrande åtgärder, 1 kap. 9 § om förbud mot ingripanden utan stöd i grundlagen,

1 kap. 10 § om det förhållningssätt som ska iakttas vid tillämp- ningen av denna grundlag,

6 kap. 5 § om rätt att sända massmedier i tråd samt

6 kap. 7 och 9 §§ om särskilda regler för lagstiftning och rättslig prövning.

Har riksdagen godkänt en internationell överenskommelse om radio och tv får sådana föreskrifter som avses i 1 kap. 13 § 4 och 5 inte i strid med överenskommelsen hindra vidaresändning av radio och tv som avses i andra stycket.

Bestämmelsen innehåller en särskild reglering av det geografiska tillämpningsområdet i fråga om radio, television, hemsidor på internet och andra massmedier som ”överförs” till allmänheten med hjälp av elektromagnetiska vågor.

Av första stycket framgår att överföringar av massmedier till all- mänheten behöver utgå från Sverige för att grundlagen ska bli tillämplig. En utländsk webbplats på internet ska enligt det här syn- sättet inte omfattas av det svenska grundlagsskyddet (se dock 6 § om meddelar- och anskaffarfrihet). Vägledande för avgränsningen av om en överföring utgår från Sverige eller utlandet är inte med nödvändighet de tekniska aspekterna, bl.a. frågan om var en server är placerad. Bestäms innehållet på webbplatsen t.ex. av redaktionen för en svensk tidskrift, bör detta vara en omständighet som talar

308

SOU 2012:55

Bilaga 9

starkt för att anknytningen hit är sådan att överföringen ”utgår från Sverige” (se NJA 2001 s. 445). I det läget rör det sig om en nationell yttrandefrihetsfråga på vilken NYGL är tillämplig.

På tv-området får bestämmelsen särskild betydelse i fråga om satellitsändningar med internationell anknytning. En sådan sändning utgår från Sverige om den når allmänheten här direkt och detta sker med hjälp av upplänkning från svenskt jurisdiktionsområde. Det- samma gäller om sändningen förmedlas från Sverige med hjälp av tråd eller eterlänk till en plats i utlandet för upplänkning till en satellit som sänder direkt till svenska hushåll. Även i dessa fall utgår alltså sändningen från Sverige.

En viktig tanke bakom regleringen i fråga om direktsändande satelliter är att ansvaret ska samlas till det ställe där den som ligger bakom programmet finns. Hur sändningsverksamheten anordnas i tekniskt avseende är därför inte alltid avgörande för om sändningen ska anses utgå från Sverige eller utlandet. I praxis har det ansetts att en sändning utgår från utlandet om programinnehållet bestäms av ett bolag i det land – i det fallet Storbritannien – där upplänkning sker, se NJA 2002 s. 314. Det spelade därvid ingen roll att pro- grammet spelades in i Sverige och förmedlades till Storbritannien för upplänkning till en satellit som sände hit. Avgörandet bör vara vägledande även vid tolkningen av tillämpningsområdet för NYGL.

Enligt andra stycket ska grundlagen i vissa avseenden likväl tillämpas på överföringar som inte utgår från Sverige. Här avses

”samtidig och oförändrad vidaresändning” av radio och television som inte utgår från Sverige. För dessa utländska sändningar har grund- lagen gjorts tillämplig i fråga om föreskrifter som anses möjliga att upprätthålla i praktiken. Skyddet innefattar förbudet mot förhands- granskning och hindrande åtgärder, exklusivitetsprincipen, den s.k. instruktionen, etableringsfriheten för trådsändningar samt rätten till domstolsprövning av sändningstillstånd och de särskilda bestäm- melser som ska följas vid inskränkningar i sändningsrätten. I dessa delar är NYGL automatiskt tillämplig.

En förutsättning för att bestämmelsen om vidaresändningar ska bli tillämplig är att det inte förekommer någon egentlig fördröjning av vidaresändningen eller, givetvis, att innehållet ändras. Det blir då i stället fråga om en inhemsk sändning på vilken NYGL blir tillämplig i dess helhet. Bland annat gäller då att kraven för grundlagsskydd enligt 1 kap. 5 § ska vara uppfyllda.

Genom tredje stycket skapas ett grundlagsskydd för vidare- sändningar mot åtgärder som har till syfte att stänga ute informa-

309

Bilaga 9

SOU 2012:55

tion som sprids från andra länder (se Wennberg m.fl., Yttrande- frihetsgrundlagen, 3:e uppl., s. 47). Detta får betydelse för program som innehåller reklammeddelanden m.m. som är oförenliga med 1 kap. 13 § 4 och 5. Sådana program och meddelanden ska inte kunna hindras genom lagstiftning eller andra nationella föreskrifter om en sådan åtgärd skulle stå i strid med en internationell överens- kommelse på området.

I 6 § finns bestämmelser om meddelar- och anskaffarfrihet vid överföringar och vidaresändningar av massmedier från utlandet.

12 kap. 6 §

Meddelar- och anskaffarfrihet vid överföringar m.m. som inte utgår från Sverige (10 kap. 2 § YGL)

6 § I fråga om överföringar som inte utgår från Sverige gäller med- delar- och anskaffarfrihet enligt 1 kap. 6 §, om meddelandet eller anskaffandet skedde här. För sådan meddelar- och anskaffarfrihet gäller de begränsningar som anges i 2 §.

Den som har meddelat eller anskaffat uppgifter för publicering i ett massmedium som överförs från utlandet ska ha meddelar- resp. anskaffarfrihet på det sätt som sägs i 4 §. Detsamma gäller om upp- giftslämnandet eller anskaffandet sker till t.ex. en tv-kanal från utlandet som vidaresänds i Sverige enligt 4 § andra stycket.

Av hänvisningen till 3 § följer att det krävs att uppgifts- lämnandet eller anskaffandet har skett i Sverige för att meddelar- eller anskaffarfrihet ska föreligga. Bestämmelsen innebär att det även på t.ex. tv-området gäller ett korrespondentskydd. Det kan bl.a. avse den som i Sverige rapporterar till en utländsk tv-kanal som inte nödvändigtvis når den svenska allmänheten genom sänd- ningar som kan tas emot här.

310

SOU 2012:55

Bilaga 9

13 kap. Allmänna bestämmelser

13 kap. 1 §

Resning i yttrandefrihetsmål (14 kap. 1 § TF, 11 kap. 1 § första stycket YGL)

1 § Vad i lag är stadgat om resning i mål i allmänhet gäller även dom i yttrandefrihetsmål utan hinder av att en jury har prövat om brott före- ligger.

Beviljas resning i ett mål där en jury har prövat om brott föreligger, och grundas resningen på en omständighet som kan antas ha inverkat på juryprövningen, ska samtidigt beslutas att målet ska på nytt tas upp inför en jury av den rätt som först dömt i målet. Om resning beviljas till den tilltalades förmån och saken är uppenbar, får den domstol som beviljar resningen i stället omedelbart ändra domen.

Paragrafen innebär att bestämmelserna i rättegångsbalken om sär- skilda rättsmedel (58 och 59 kap.) blir tillämpliga även i yttrande- frihetsmål. Dock gäller särskilda föreskrifter i andra stycket för sådana fall då den ursprungliga rättegången har skett med jury. Paragrafen överensstämmer med 14 kap. 1 § TF. Endast viss modern- isering av språket har gjorts. I 11 kap. 1 § första stycket YGL hänvisas till 14 kap. 1–3 §§ TF.

13 kap. 2 §

Juryns medverkan vid resning (14 kap. 2 TF, 11 kap. 1 § första stycket YGL)

2 § När ett yttrandefrihetsmål i vilket en jury har deltagit på grund av beslut av högre rätt tas upp på nytt av den rätt som först har dömt i målet, gäller om juryns tillsättande vad i 11 kap. 10–14 §§ är stadgat.

Bestämmelserna om juryns tillsättande i 11 kap. gäller även vid res- ning. Bestämmelsen överensstämmer med 14 kap. 2 § TF. Språket har moderniserats. I 11 kap. 1 § första stycket YGL hänvisas till 14 kap. 1–3 §§ TF.

311

Bilaga 9

SOU 2012:55

13 kap. 3 §

Krav på skyndsam behandling (14 kap. 3 § TF, 11 kap. 1 § första stycket YGL)

3 § Yttrandefrihetsmål och andra mål om brott mot bestämmelserna i denna grundlag ska alltid behandlas skyndsamt.

Bestämmelsen innebär bl.a. att yttrandefrihetsmål ska behandlas med förtur i domstolarna. Paragrafen överensstämmer med 14 kap. 3 § TF. Språket har moderniserats. I 11 kap. 1 § första stycket YGL hänvisas till 14 kap. 1–3 §§ TF.

13 kap. 4 §

Frågor som inte behandlas i grundlagen (14 kap. 5 § TF, 11 kap. 1 § andra stycket YGL)

4 § I alla hänseenden som inte har reglerats särskilt i denna grundlag eller i någon lag som har beslutats med stöd av den gäller vad som är föreskrivet i lag eller annan författning.

Paragrafen ger stöd för att fylla ut grundlagen i de avseenden som inte regleras i grundlagen (eller i någon lag som har beslutats med stöd i grundlagen). Det gäller t.ex. vissa allmänna process- och straffrättsliga regler och principer och civilrättsliga frågor.

Paragrafen överensstämmer med 11 kap. 1 § andra stycket YGL. Motsvarande bestämmelse finns i 14 kap. 5 § TF.

13 kap. 5 §

Begränsning av utländska medborgares rättigheter (14 kap. 5 § andra stycket TF, 11 kap. 1 § tredje stycket)

5 § De rättigheter som enligt denna grundlag tillkommer andra än svenska medborgare får inskränkas genom lag.

312

Bilaga 10

Ny yttrandefrihetsgrundlag

Bilaga till ordförandens reservation

Innehåll
Sammanfattning...............................................................................	315
Överväganden..................................................................................	317
Författningsförslag..........................................................................	334
Författningskommentar .................................................................	365

Sammanfattning

Här lämnas ett förslag till en ny yttrandefrihetsgrundlag (NYGL) i form av en reservation till kommitténs betänkande. Förslaget är teknikoberoende i den meningen att det saknar betydelse för til- lämpningen av bestämmelserna i den föreslagna nya grundlagen vilken teknik som används för att förmedla yttranden.

Grundlagsskydd för yttranden enligt den föreslagna nya yttran- defrihetsgrundlagen förutsätter att yttrandet framförs i ett mass- medium. För att grundlagsskydd ska uppkomma automatiskt för- utsätts dessutom att det är ett massmedieföretag som står bakom. Andra som vill ha skydd enligt den nya yttrandefrihetsgrundlagen kan åstadkomma det genom att antingen skaffa sig utgivningsbevis eller ange s.k. ansvarsuppgifter i eller på massmediet. Det innebär en omfattande breddning av tillämpningsområdet jämfört med i dag.

Den föreslagna grundlagen utgår till skillnad från TF och YGL från en ändamålsbestämning som i princip ringar in tillämpnings- området och som därmed kan användas för att tolka och tillämpa lagen, liksom för att förklara dess ändamål och omfattning i

315

Bilaga 10

SOU 2012:55

exempelvis förhandlingar i EU om rättsakter där hänsyn bör tas till det svenska sättet att reglera yttrandefriheten.

Ändamålet med yttrandefriheten är att säkra ett fritt meningsut- byte, en fri och allsidig upplysning och ett fritt konstnärligt skap- ande. Därvid ges ett särskilt skydd åt sådana yttranden som är rik- tade till allmänheten och som antingen sprids yrkesmässigt eller är föremål för tydligt ansvarstagande; detta kan sägas vara ändamålet med yttrandefrihetsgrundlagens särskilda reglering.

Den föreslagna grundlagen skiljer sig från TF och YGL även på det sättet att den anger sitt tillämpningsområde inklusive undantag uttömmande. Man får alltså i princip besked om vilka yttranden grundlagen är tillämplig på genom att läsa och tolka lagtexten.

Bland viktiga skillnader jämfört med TF och YGL i övrigt bör följande nämnas.

Förslaget till NYGL innehåller en straffbestämmelse om skydd för privatlivet (7 kap. 1 § 16).

Det föreslås ett uttryckligt undantag för sådana yttranden som är brottsliga och saknar samband med yttrandefrihetens ändamål sådant det anges i inledningen till förslaget till grundlag (1 kap. 9 § andra stycket).

Det föreslås ett undantag för bestämmelser om förbud mot och villkor för reklamåtgärder av utpräglat kommersiell natur (1 kap. 13 § 4).

Meddelarfriheten förses med ett tydligt godtrosskydd som inne- bär att meddelarskydd – inklusive efterforskningsförbud och repressalieförbud – gäller när meddelaren har lämnat uppgifter till företrädare för ett massmedium som visade sig inte ha grundlags- skydd men där meddelaren hade skäl att anta att grundlagsskydd fanns.

Ett undantag föreslås på det frivilliga grundlagsskyddets område för vad som sägs i lag om behandling av personuppgifter som sker för annat än journalistiskt ändamål eller litterärt eller konstnärligt skapande (1 kap. 14 §). Avsikten är att grundlagen härigenom ska göras säkert förenlig med EU-rätten så långt det är nödvändigt.

En gemensam preskriptionsregel föreslås för alla yttranden. Tiden för åtals väckande går ut sex månader efter att yttrandet har fällts. För brottsliga yttranden som finns kvar efter preskriptionstiden föreslås att domstol på talan av åklagare ska kunna förordna om avlägsnande vid vite (10 kap. 7 §, 10 kap. 9 § och 7 kap. 8 §).

Med teknikoberoendet följer att ansvarsreglerna bör vara i prin- cip desamma för alla massmedier. Det innebär bl.a. att utgivaren

316

SOU 2012:55

Bilaga 10

som utgångspunkt blir ansvarig för alla yttranden i massmedier med utgivningsbevis, liksom i massmedier som ges ut av mass- medieföretag. Det kommer dock att råda frihet när det gäller vem som ska stå som utgivare. En författare kan sålunda stå som utgi- vare till sin bok.

I övrigt föreslås enbart marginella förändringar jämfört med TF och YGL. De s.k. grundbultarna bevaras med i allt väsentligt samma innehåll som i dag. De moderniseringar och förbättringar i övrigt som kommittén föreslår i TF och YGL förs i huvudsak över till NYGL i den mån de inte är onödiga i den teknikoberoende omgivningen.

Nedan finns först korta överväganden, därefter författningsför- slag och sist en författningskommentar.

Överväganden1

Inledning

Kort presentation av NYGL och relation till kommitténs text Detta förslag till en ny yttrandefrihetsgrundlag (NYGL) har i sina huvuddelar arbetats fram av kommittén. Jag har därefter bearbetat det och gjort en del förändringar. De huvudsakliga skillnaderna mellan detta förslag och kommitténs text, sådan den såg ut när kommittén avbröt arbetet med NYGL (se bilaga 8), framgår sist i dessa överväganden. Mycket förenklat torde man kunna säga att kommittén hade kommit ungefär 80 % på väg mot ett färdigt för- slag (inklusive författningskommentar men utan överväganden), medan det som här presenteras bör vara färdigt till ungefär 90 %. Hur man bedömer färdigställandegraden beror naturligtvis bl.a. på vilka lösningar man föredrar i enskildheter. Jämfört med lagmoti- ven till TF och YGL får författningskommentaren till de viktigaste delarna av NYGL, särskilt kap. 1, sägas vara påtagligt utförlig och genomarbetad.

Innehållet i övervägandena I dessa överväganden presenteras NYGL kortfattat tillsammans med några av de bedömningar som har lett fram till förslagen. Texten motsvarar inte på långt när de överväganden som normalt finns i anslutning till lagförslag utan

1 För att underlätta läsningen av de annars inte helt lättgenomträngliga övervägandena har varje stycke försetts med en översiktlig innehållsbeskrivning. Det gäller dock inte de två sista avsnitten, som i huvudsak innehåller korta punktuppställningar.

317

Bilaga 10

SOU 2012:55

innehåller bara det mest centrala. De flesta bestämmelser är i sak övertagna från TF och YGL utan att några överväganden alls redo- visas här.

Avsikten med förslaget till NYGL – grund för fortsatt arbete Den huvudsakliga avsikten med att presentera ett någorlunda färdigt förslag till en ny grundlag är att förslaget så småningom ska kunna användas som utgångspunkt för ett förnyat arbete på en ny yttran- defrihetsgrundlag. Förr eller senare kommer en sådan ny grundlag att behövas, det betvivlar nog inte många. Det kan då vara bra att det finns en stomme i form av ett i princip genomarbetat förslag att utgå från.

Annan avsikt – möjlighet jämföra med TF och YGL Ett annat syfte med detta lagförslag är att NYGL ska kunna ställas mot TF och YGL och i olika hänseenden jämföras med dessa båda grundla- gar. Om kommitténs förslag till revidering av dem genomförs, kommer de att bli betydligt mer lättillgängliga än de är i dag. Det sker också förbättringar som gäller främst tillämpningsproblem som finns i dag. Men en jämförelse med NYGL torde visa att det finns mycket kvar att vinna i fråga om överskådlighet, enkelhet och konsekvens. Det beror dels på att texten med en ny grundlag för- kortas med drygt hälften (främst för att två parallella grundlagar blir till en), dels på att teknikberoendet i TF och YGL nödvändig- gör ett antal detaljregler som inte behövs i NYGL, dels slutligen på att NYGL i varje fall för den tränade juristen torde uppfattas som bättre sammanhållen och med färre luckor. TF och YGL har många brister som man har hunnit vänja sig vid och som man kanske gärna bortser från, men som likväl finns där. Det framgår inte minst om man läser den relativt utförliga författningskommentaren till stora delar av NYGL. Där ser man tydligt att viktiga delar av TF och YGL är outvecklade på lagstiftningsnivå, och tillämpningsproblem kommer i dagen.

Uppläggning och huvudsakligt innehåll

Ändamålsbestämningen Den föreslagna grundlagen utgår från en bestämning av ändamålet med yttrandefriheten och med det sär- skilda grundlagsskydd som ges i yttrandefrihetsgrundlagen. Som yttrandefrihetens ändamål anges ”att säkra ett fritt meningsutbyte, en fri och allsidig upplysning och ett fritt konstnärligt skapande”. Och ändamålet med den särskilda grundlagen är att ge ett särskilt

318

SOU 2012:55

Bilaga 10

skydd åt ”sådana yttranden som är riktade till allmänheten och som antingen sprids yrkesmässigt eller är föremål för tydligt ansvarsta- gande”. Det betyder att NYGL till skillnad från TF och YGL utgår från en ändamålsbestämning som även inrymmer det syfte som ligger bakom avgränsningen av det särskilt starka skydd för yttran- defriheten som grundlagen ger. Det underlättar förståelsen av grundlagen, liksom tolkningen och tillämpningen.

Samma uppläggning som TF och YGL inkl. grundbultar NYGL har annars i princip samma uppläggning som TF och YGL. Kapitlen har i huvudsak samma rubriker och samma struktur. De sex s.k. grundbultarna finns kvar med i stort sett samma innehåll. Och terminologin och de sakliga lösningarna är väsentligen desamma.

Medieberoende, skyddet gäller för ”yttranden” Skillnaderna syns främst i början, i 1 kap. i den föreslagna lagen. Där definieras de grundläggande begreppen, och tillämpningsområdet preciseras. Det sker genom att teknikberoendet ersätts med ett medieberoende. Grundlagen gäller sålunda för yttranden i vissa medier. Häri ligger att yttrandefriheten som utgångspunkt innebär en frihet för ytt- randen.

Tillämpningsområdet i korthet Grundlagen är enligt förslaget til- lämplig på yttranden i massmedier. Detta uttryck definieras som medier som är avsedda att sprida yttranden till allmänheten. Grundlagen blir automatiskt tillämplig på yttranden i massmedier som ges ut av massmedieföretag. I övrigt blir den tillämplig – genom s.k. frivilligt grundlagsskydd – om det finns ett utgivnings- bevis för massmediet eller om detta har försetts med tydliga s.k. ansvarsuppgifter, dvs. uppgifter om vem som tar på sig ansvaret för innehållet.

NYGL uttömmande om tillämpningsområde och undantag En annan viktig skillnad i förhållande till TF och YGL är att NYGL i princip uttömmande anger sitt tillämpningsområde inklusive undantagen. Tekniken i TF och YGL är att den som ska tillämpa dessa grundlagar har att i vissa betydelsefulla delar finna gränserna för tillämpningsområdet genom en tolkning av det ändamål med yttrandefriheten som anges i inledande bestämmelser. Vi återkom- mer till denna skillnad under en särskild rubrik nedan.

EU-rätten Förslaget till ny yttrandefrihetsgrundlag intar det förhållningssättet att grundlagen ska vara säkert förenlig med EU- rätten. TF och YGL avviker från ett sådant förhållningssätt på en särskilt viktig punkt, nämligen när det gäller behandlingen av

319

Bilaga 10

SOU 2012:55

personuppgifter. Förhållandet till EU-rätten berörs nedan under en särskild rubrik.

Teknikoberoende

Skillnaden när det gäller teknikberoende TF och YGL är teknikbe- roende i den meningen att de för sin tillämpning är beroende av att yttranden förmedlas med vissa angivna tekniker. En önskan att detta teknikberoende skulle kunna överges var, såvitt framgår av kommitténs direktiv, den huvudsakliga anledningen till utred- ningsuppdraget. Kommittén har inte ansett det vara möjligt att konstruera en teknikoberoende grundlag som ger ett tillräckligt gott skydd för yttrandefriheten. Till saken hör också att kommit- tén torde bedöma det medieberoende som uppkommer i NYGL som i princip jämförbart med dagens teknikberoende. Anledningen är att medier är beroende av teknik. Men den stora skillnaden är att TF och YGL, som sagt, för sin tillämplighet är beroende av att vissa preciserade tekniker kommer till användning för förmedlingen av yttranden, medan det för NYGL saknar betydelse vilken teknik som används.

Fördelar med teknikoberoendet Teknikoberoendet medför ett antal fördelar som har redovisats i huvudtexten till min reservation. De ska inte upprepas här, men de viktigaste fördelarna är

1.att lika fall (lika medier och yttranden) behandlas lika,

2.att grundlagen kan utgå från ett tydligt ändamål, vilket i sin tur har flera fördelar,

3.att grundlagen är i fas med teknikutvecklingen, och

4.att teknikoberoendet möjliggör en EU-anpassning.

Tillämpningsområdet

Grundbestämmelsen och undantagen Det har redan nämnts att til- lämpningsområdet för en ny grundlag enligt förslaget avgränsas i huvudsak med användning av begreppen massmedier och massme- dieföretag. Området preciseras i 1 kap. 5 §, varefter undantagen anges i 1 kap. 9 § andra stycket och 11–14 §§. Därmed är tillämp- ningsområdet slutgiltigt avgränsat och kan utläsas genom tolkning av de angivna bestämmelserna. Därvid skiljer sig, som sagt, NYGL från TF och YGL.

320

SOU 2012:55

Bilaga 10

Avgränsningen ”massmedieföretag” Det är naturligt att ge ”mass- medieföretag” en prioriterad ställning i grundlagen. Den bedöm- ningen har sin grund i att yttranden som sprids av sådana företag har, som utgångspunkt, en särskild betydelse för informations- flödet och åsiktsbildningen i ett samhälle. Regeringen poängterar också i kommittédirektiven att det är särskilt angeläget att de etablerade medierna får ett fullgott skydd för yttrandefriheten. Härtill kommer det principiellt ganska nära samband som finns mellan massmedieföretagen och det som kan kallas journalistisk verksamhet. Det är ett uttryck som används i EU:s dataskyddsdi- rektiv, och det nära sambandet till massmedieföretagen gör att det med goda skäl kan hävdas att dessa företag kan undantas från data- skyddsdirektivets tillämpningsområde. Det underlättar avsevärt EU-anpassningen av grundlagen. Till saken hör slutligen, när det gäller begreppet massmedieföretag, att detta uttryck har betydelse som ett slags samlingsbegrepp redan i den gällande yttrandefrihets- grundlagen, nämligen för de ”företag” som särbehandlas genom att ges ett automatiskt grundlagsskydd för sina databaser i den s.k. databasregeln, 1 kap. 9 § första stycket.

Automatiskt resp. frivilligt skydd Som anges i 1 kap. 2 § ges ett särskilt skydd enligt grundlagen åt sådana yttranden som är riktade till allmänheten och som antingen sprids yrkesmässigt eller är föremål för tydligt ansvarstagande. Att yttrandena ska vara riktade till allmänheten återspeglas i kravet att de ska finnas i massmedier. Kravet på yrkesmässighet återspeglas i begreppet massmedieföre- tag; om massmediet ges ut av ett sådant företag uppkommer auto- matiskt grundlagsskydd. Alternativet för att uppnå grundlagsskydd är alltså ett tydligt ansvarstagande, som i tillämpningsområdet åter- speglas däri att grundlagen blir tillämplig om det finns antingen ett utgivningsbevis eller s.k. ansvarsuppgifter.

Yttranden som inte kan kontrolleras Tillämpningsområdet avgränsas ytterligare genom en bestämmelse i sista stycket i 1 kap. 5 §. Där sägs att grundlagen inte gäller för yttranden som den ansvarige saknar möjlighet att kontrollera före offentliggörandet. Exempelvis omodererade inlägg på en s.k. chatt i anslutning till en tidnings- artikel ryms därför inte under grundlagens tillämpningsområde, även om artikeln skulle omfattas.

Undantagen, tre nya Undantagen är i huvudsak desamma som i dag. Men det tillkommer tre: ett för gärningar som har en sådan karaktär att de inte berör yttrandefrihetens ändamål (exempelvis bedrägeri), ett för reklamåtgärder av utpräglat kommersiell natur

321

Bilaga 10

SOU 2012:55

och ett för viss personuppgiftsbehandling i massmedier med frivil- ligt grundlagsskydd. Alla tre undantagen beskrivs närmare nedan.

Öppenhet kring tillämpningsproblem

Yttranden som inte har med grundlagens ändamål att göra Det har redan pekats på den skillnad som gäller i förhållande till TF och YGL i det att NYGL definierar sitt tillämpningsområde fullstän- digt och uttömmande. Som nämnt tolkas TF och YGL så att vissa undantag görs från tillämpningsområdet utan att de framgår av grundlagarna på annat sätt än att de anses följa av ändamålet med dessa. Vissa brott som begås genom tryckta skrifter eller andra grundlagsskyddade medier – exempelvis bedrägeri och svindleri – har på så sätt i praxis inte ansetts omfattade av grundlagen. Det- samma gäller rent kommersiell reklam. En nackdel med en sådan ordning är att ytterområdet för grundlagarnas tillämpningsområde är oklart och måste fastställas genom tolkning av en ändamålsbe- stämmelse som inte är så formulerad att den kan anses lämpad för sådan tolkning.

Tydlig brist i TF och YGL Detta är en tydlig brist i rättsligt hän- seende hos TF och YGL. Det kan visserligen hävdas – och så sker i stor utsträckning – att det är en praktisk fördel att tillämpningsom- rådet kan utsträckas eller inskränkas efter vad som anses lämpligt i enskilda fall. Men därmed överlämnas ett tillämpningsutrymme åt domstolar och myndigheter som man annars brukar vilja akta sig för när man försvarar TF och YGL och det skydd som grundla- garna ger mot en frihet som man inte vill ge åt lagstiftare, domsto- lar och myndigheter på yttrandefrihetens område. Det är också olyckligt från logisk synpunkt att hävda att yttranden som inte har med grundlagens ändamål att göra därför faller utanför själva til- lämpningsområdet. Det ger bättre konsekvens att låta dem i princip falla under tillämpningsområdet men undanta dem.

Mer kritik mot TF och YGL, NYGL:s sätt är bättre Från rättslig synpunkt måste bristerna i TF och YGL betraktas som tydliga luckor i lagen. Det är inte lämpligt, och det är svårt att se någon anledning till det, att tillämpningsområdet för en lag ska bestäm- mas utifrån en tolkning av vad lagens ändamål innebär vid en tolk- ning. Det gäller särskilt när det handlar om grundlagar och alldeles särskilt om det inte ens sägs någonstans i lagen att det är så bestämningen av tillämpningsområdet ska gå till. Vill lagstiftaren ha

322

SOU 2012:55

Bilaga 10

det så, bör det åtminstone anges i lagtext. I förslaget till NYGL preciseras undantagen, och de betraktas just som undantag från tillämpningsområdet och inte som liggande utanför detta område på grund av grundlagens ändamål. Det får anses vara ett betydligt bättre sätt att reglera saken.

Öppenhet med tillämpningssvårigheter En anledning till att man – som bl.a. kommittén – tvekar att ange i lagen vad som ska gälla torde vara att man därmed blottlägger de tillämpningssvårigheter som kan uppkomma. Det är emellertid långt ifrån tillfredsställande att lagstiftaren väljer att inte beröra tillämpningsproblem och i stället förlitar sig på en rättstillämpning som inte får några anvis- ningar. Lagstiftaren bör i möjligaste mån vara öppen med tillämp- ningsproblem och diskutera lösningar. Det gäller i varje fall om tillämpningsproblemen har praktisk betydelse. Och det är uppen- barligen fallet här. Det räcker att nämna brotten sexuellt ofredande, olaga tvång och osann försäkran för att man ska få en förståelse för att det ibland kan vara svårt att avgöra om ett yttrande är skyddat därför att det faller under grundlagens tillämpningsområde, eller om det faller utanför detta område och därför ska bedömas enligt brottsbalkens bestämmelser.

Grundbultarna

Direktiven om grundbultarna En utgångspunkt enligt kommitténs direktiv är att de grundläggande tryck- och yttrandefrihetsrättsliga principerna – meddelarskyddet, ensamansvaret, censurförbudet, etableringsfriheten, de strama gränserna för straffansvaret och den särskilda rättegångsordningen – ska ligga fast. I arbetet på en ny yttrandefrihetslag har det kravet getts ett tydligt fokus.

Grundbultarna kan bevaras utan problem, det gäller även medde- larskyddet Analysen visar enligt min mening att tryck- och yttran- defrihetens grundbultar kan bevaras utan problem i ett teknikobe- roende system. Och även i övrigt går det att ge tryck- och yttran- defriheten ett i allt väsentligt lika gott skydd i en ny yttrandefri- hetsgrundlag. När det gäller grundbultarna har meddelarskyddet tillmätts särskild betydelse. Det kan bevaras helt och hållet intakt och blir därtill breddat genom att t.ex. oberoende bloggare snabbt och enkelt kan skaffa sig grundlagsskydd genom s.k. ansvarsupp- gifter. Visserligen kommer meddelarskyddet, särskilt inledningsvis, att omges av en viss osäkerhet i de fall meddelaren väljer att vända

323

Bilaga 10

SOU 2012:55

sig till något massmedium som inte säkert omfattas av grundla- garna. Denna situation kan dock lätt undvikas av den som vill vara säker på sitt meddelarskydd. Grundlagen bör ändå förses med ett uttryckligt ”godtrosskydd” som skyddar den uppgiftslämnare som har skäl att anta att mottagaren representerar någon som kan ta emot uppgifterna med meddelarskyddet intakt. Sammantaget lär det därför vara motiverat att säga att meddelarskyddet inte försva- gas utan snarare förstärks genom förslaget till ny yttrandefrihets- grundlag.

Skyddet för privatlivet

Europakonventionens krav Artikel 8 p. 1 i Europakonventionen lyder: ”Var och en har rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens.” Detta har i fråga om rätten till privatliv av Europadomstolen uttytts så att människor har en rätt till visst skydd mot närgången uppvaktning o.d.2 Detta är ett skydd som inte finns i svensk rätt annat än genom konventionens egen bestämmelse, som inte ger något straffrättsligt skydd och inte heller något skadeståndsrättsligt skydd gentemot den kränkande (se NJA 2007 s. 747). Statens skadeståndsansvar när bristande skydd uppdagas innebär självfallet inte att Sverige kan anses tillgodose konventionens krav. Vårt skydd för privatlivet är, såvitt nu är av betydelse, begränsat till skydd mot ärekränkning (inkl. föro- lämpning) samt (utanför TF:s och YGL:s tillämpningsområden) mot viss behandling av personuppgifter utan samtycke, vid kredit- upplysning och mot ofredande.

Vi uppfyller inte kravet Redan genom detta enkla konstaterande kan man enligt min mening dra slutsatsen att vi inte uppfyller kon- ventionens krav såvitt den gäller skydd mot närgången uppvaktning o.d. Vi har inte någon bestämmelse för detta och det betyder att den kränkte inte har någon möjlighet att få kränkningen beivrad.

En avvägning ska göras När yttrandefriheten (artikel 10 i kon- ventionen) och skyddet för privatlivet står emot varandra ska man enligt Europadomstolen göra en avvägning av de två rättigheterna

2 Se bl.a. von Hannover mot Tyskland, dom den 24 juni 2004, Peck mot Förenade Konunga- riket, dom den 28 januari 2003, von Hannover mot Tyskland II, dom den 7 februari 2012, och

Axel Springer AG mot Tyskland, dom den 7 februari 2012.

324

SOU 2012:55

Bilaga 10

mot varandra.3 De nationella domstolarna har att göra denna avväg- ning på ett sätt som stämmer med konventionens krav i fråga om båda rättigheterna.

Vi har inte någon sådan möjlighet När det gäller ”närgången upp- vaktning” o.d. finns inte någon nationell bestämmelse i Sverige som möjliggör en sådan avvägning som nu har sagts. Om en person A utnyttjar sin yttrandefrihet på ett sätt som innebär ett intrång i någon annan person B:s privatliv genom närgången uppvaktning, kommer sålunda B inte att kunna beivra detta även om skyddet för privatlivet i det aktuella fallet vid en avvägning ska ha företräde framför yttrandefriheten. Detta måste kunna ske enligt konven- tionen.

Exempel Vad B kan göra är att hänvisa till konventionens bestäm- melse om skydd för privatlivet och hävda att denna medför att A ska straffas eller åläggas att betala skadestånd. B kommer dock att förlora denna process. En domstol kan visserligen konstatera att B till följd av artikel 8 i konventionen hade rätt till skydd mot A:s integritetsintrång, alltså att en avvägning ska göras till förmån för skyddet för privatlivet på bekostnad av yttrandefriheten. Men A går fri från påföljd och svensk lag ger därför inte B något effektivt skydd.

Även detta visar bristen Även det nu sagda visar tydligt att svensk rätt inte uppfyller konventionens krav.

Tio fall där svensk lag inte uppfyller kravet i konventionen I föl- jande tio situationer – alla helt eller delvis inom det grundlagsskyd- dade området – torde man kunna utgå från att Europadomstolen anser att B har en rätt till skydd för sitt privatliv enligt konven- tionen som väger tyngre än den yttrandefrihet som aktualiseras i fallet. Det rör sig inte i något fall om förtal. Däremot hade det i några av fallen rört sig om brott mot PuL och/eller ofredande om det inte hade varit fråga om grundlagsskyddad publicering. (Fallen är delvis annorlunda och förenklade jämfört med de verkliga fall som ibland bildar utgångspunkt.)

1.En man A fotograferar en kvinna B i en mycket intim situa- tion och gör bilderna tillgängliga på en grundlagsskyddad webb- plats på Internet (jfr rättsfallet NJA 2008 s. 946).

2.En skolelev B mobbas allvarligt i ett webbradioprogram eller på en grundlagsskyddad webbplats på internet av några klasskam-

3 Se t.ex. von Hannover mot Tyskland, dom den 24 juni 2004, p. 58 och 60 med hänvisningar, och om möjligt ännu tydligare i von Hannover mot Tyskland II, dom den 7 februari 2012 p. 108 ff., och Axel Springer AG mot Tyskland, dom den 7 februari 2012 p. 88 ff.

325

Bilaga 10

SOU 2012:55

rater (A1, A2 och A3). A1 är ansvarig för programmet resp. webb- platsen.

3.Den ansvarige utgivaren A ger spridning i ett webbradiopro- gram eller på en grundlagsskyddad webbplats åt i sjukvården sek- retessbelagda uppgifter om att en okänd person B – en granne som A tycker illa om – har en mycket allvarlig sjukdom, samt hur sjuk- domen yttrar sig och förlöper. B hade absolut inte velat få uppgif- terna spridda.

4.A sprider i sin nättidning och sin papperstidning fotografier som han har kommit över och som någon okänd person har tagit på en kändis B när denne befinner sig i sitt hem och ser ut att ha en kärleksfull relation med en annan ganska känd person. (Jfr von Hannover mot Tyskland, Europadomstolens dom den 24 juni 2004.)

5.På en grundlagsskyddad webbplats ger A spridning åt obduk- tionsbilder på B:s mördade barn. Bilderna identifierar tydligt barnen och upplevs omskakande. (jfr det s.k. Arbogafallet)

6.På en grundlagsskyddad webbplats lägger A ut förhörsproto- koll som innehåller berättelser om grova sexuella övergrepp på ett namngivet barn, A. Det misstänks att pedofiler i stor utsträckning söker sig till webbplatsen. (Fritt från ett verkligt fall.)

7.I en radiokanal arbetar A med s.k. ”kränkningsprogram”. Han ringer upp privatpersoner, säger att samtalet går i direktsänd radio (vilket också är fallet) och ställer frågor och gör påståenden. Vid ett tillfälle ringer han upp en mamma B. När B svarat börjar A spela pedofil och gör en mängd olika sexuellt inriktade uttalanden om B:s dotter, som är 12 år. B tycker det är hemskt och gråter men lägger inte på luren. A fortsätter en stund och tackar sedan för sam- talet. (Jfr JK:s ärende 5866-10-31, beslut 8.10.2010.)

8.En person B filmas av en övervakningskamera när han i för- tvivlan försöker begå självmord. En TV-kanal kommer över bil- derna och visar dem i ett sensationsinriktat program ”i förebyg- gande syfte”. A är ansvarig utgivare. (Jfr målet Peck ./. UK; dom 28.1.2003.)

9.En kvinna B filmas utan sin vetskap när hon badar topless. Lokaltidningen sätter in bilden på förstasidan under rubriken ”Vår härliga sommar”. B anmäler tidningen till PO och publiceringen fälls av PON. Tjugo år senare sätter tidningen på nytt in bilden på förstasidan under rubriken ”Det var då” och en artikel om hur det var på orten den sommaren för 20 år sedan. (Fritt från ett verkligt fall hos PON.)

326

SOU 2012:55

Bilaga 10

10. På en grundlagsskyddad webbplats publiceras namnen på de personer som har bytt kön i Sverige under ett visst år. En av perso- nerna är B, som har bytt bostadsort för att börja ett nytt liv och som drabbas hårt socialt av publiceringen. A är ansvarig för denna.

Straffbestämmelse motiverad även bortsett från konventionen Till det nu sagda kommer att det enligt min mening är tydligt att det i flera av de angivna fallen handlar om ett klart straffvärt förfarande och att en straffbestämmelse därför är motiverad även bortsett från Europakonventionens krav.

Inget behov är inget argument Det har anförts att det inte finns något ”behov” av ett stärkt skydd för privatlivet i de grundlags- skyddade medierna. Det är ett argument utan bärkraft. Vid en bedömning när det gäller de krav som Europakonventionen ställer saknar argumentet relevans. Och i förhållande till den som drabbas av en allvarlig kränkning utan att något kan göras framstår det som närmast cyniskt att hävda att lagstiftning inte behövs.

Förslag läggs alltså I enlighet med det anförda innehåller försla- get till ny yttrandefrihetsgrundlag en straffbestämmelse avsedd att förstärka skyddet för privatlivet.

EU-rätten

EU-rätten viktig, särskilt dataskyddsdirektivet Ett viktigt argument för en ny yttrandefrihetsgrundlag rör EU-rättens betydelse för våra grundlagar. Därvid står EU:s dataskyddsdirektiv i viss särställning, eftersom det berör en så viktig del av yttrandefriheten: behand- lingen av personuppgifter generellt.

Vi bryter mot dataskyddsdirektivet i dag Det råder inte något tvivel om att det står i strid med dataskyddsdirektivet att den svenska lagen inte tillåter beivrande av exempelvis kränkande texter om privatpersoner på cd-skivor, datastickor eller tryckta affischer. Inte heller råder det något tvivel om att EU-rätten fordrar att man enligt svensk rätt kan beivra när en person sprider oönskade bilder på en f.d. sambo.

Risken att vi tvingas åtgärda bristen Vi har valt att inta stånd- punkten att svensk rätt inte är i konflikt med dataskyddsdirektivet, trots bl.a. Lagrådets yttrande vid införandet av personuppgiftslagen (se prop. 1997/98:44, s. 241 f.). Det är en hållning som vi utan större problem kan fortsätta att hävda, men det finns en risk att det dyker upp ett fall som sätter problemet på spets. Enligt min

327

Bilaga 10

SOU 2012:55

mening bör en sådan situation inte avvaktas, särskilt som det är fullt möjligt att bringa den svenska yttrandefrihetsrätten i sådan överensstämmelse med EU-rätten att eventuella uppkommande problem kan bemästras.

Nästan omöjligt ändra på ett tillfredställande sätt i TF och YGL

Med nuvarande grundlagar kan en ändring för att tillgodose data- skyddsdirektivets krav beträffande behandling av kränkande per- sonuppgifter inte ske utan sådana ingrepp i TF och YGL att det i praktiken innebär ett underkännande av dessa grundlagar. Det går knappast att göra undantag i TF och YGL för exempelvis ”krän- kande personuppgifter”. Och inte heller är det praktiskt möjligt att göra undantag för personuppgifter i vissa medier som annars skyd- das av grundlagarna.

Med kommitténs uppdrag viktigt föreslå en ny reglering Med det uppdrag som Yttrandefrihetskommittén har fått när det gäller EU- rätten är det enligt min mening viktigt att söka en lösning på de tydliga problem som finns. Det är en viktig anledning att föreslå en reglering där förhållandet till EU-rätten kan klaras utan konflikter. Detta blir möjligt i en ny yttrandefrihetsgrundlag. Problemen med dataskyddsdirektivet kan sålunda hanteras genom ett undantag för sådan behandling inom det frivilligt grundlagsskyddade området där dataskyddsdirektivet uppställer specifika krav (se 1 kap. 14 §).

Andra EU-rättsakter Som bekant finns det många andra EU- rättsakter som visar svårigheterna att upprätthålla det teknikbero- ende skydd för yttranden som TF och YGL ger. Vi har flera gånger nått förhandlingsresultat i EU som sannolikt är i konflikt med TF och YGL (se kap. 7 i betänkandet och Lotta Lerwalls rapport till kommittén). Det får dock anses vara en rimlig hållning att hävda att svensk rätt på dessa områden står i överensstämmelse med EU- rätten. Skulle det visa sig att detta på någon eller flera punkter inte håller, kan särskilda undantag relativt lätt införas i grundlagen (jfr 1 kap. 13 §). Slutsatsen är därför att man bör nöja sig med ett undantag i grundlagen som tar sikte på just dataskyddsdirektivet, som uppenbarligen berör en mycket central del av yttrandefriheten och där ändringar i grundlagarna inte lätt kan göras.

328

SOU 2012:55

Bilaga 10

Preskription och avlägsnande

Preskriptionsfrågan sammanhänger med frågan när ett yttrande fram- förs Frågan vad som bör gäller om preskription i en ny yttrande- frihetsgrundlag är förhållandevis komplicerad. Den fordrar att man först tar ställning till ett par helt grundläggande frågor i ytt- randefrihetsrätten: 1. När framförs ett yttrande? 2. När begås ett yttrandefrihetsbrott? – Det visar sig att dessa frågor måste tacklas på ett annat sätt i ett teknikoberoende system än i det nuvarande teknikberoende. Det betyder också att preskriptionsfrågan får nya utgångspunkter och att reglerna därför bör ändras jämfört med de som gäller i TF och YGL.

Kommittén har analyserat frågan Kommittén analyserade frågan om preskription relativt ingående och övervägandena finns i en av kommitténs många promemorior (PM 79). Det skulle föra alldeles för långt att här redovisa alla dessa överväganden, och jag nöjer mig med att presentera de huvudsakliga ståndpunkterna.

När ska ett yttrande anses framfört? I frågan om när ett yttrande ska anses bli framfört är slutsatsen att detta för många massmedier (t.ex. tidningar, böcker, dvd-skivor etc.) att detta bör anses ske när mediet ges ut. För andra medier (t.ex. radio- och tv-program) sker framförandet av ett yttrande när mediet sänds eller (beträffande nättidningar, bloggar och andra medier på internet) när yttrandet offentliggörs på nätet. Slutligen bör framförande i fråga om vissa medier (t.ex. klistermärken, affischer, tavlor, filmvisningar), i den mån de över huvud taget omfattas av yttrandefrihetsgrundlagen, anses ske genom att yttrandet offentliggörs i sitt sammanhang. Det mesta av detta stämmer med vad som gäller i dag, och det nu sagda

– som ju innebär ett slags teknikberoende – återspeglas inte i den föreslagna lagtexten. Det som är nytt i förhållande till TF och YGL är att framförandet av yttrandet är den tydliga utgångspunkten.

Nyframförande innebär ett nytt yttrande Att framförandet av ytt- randet är utgångspunkten innebär också att den ståndpunkten intas att ”aktivering” av ett yttrande (återuppväckande, nyframförande) ska anses innebära ett nytt framförande. Ibland fordras därvid til- lägg eller kommentarer till det ursprungliga yttrandet. En analys visar att detta är en näst intill nödvändig ståndpunkt om regle- ringen ska bli konsekvent.

När ska ett yttrandefrihetsbrott anses begånget? Beträffande frågan när ett yttrandefrihetsbrott ska anses begånget är den naturliga ståndpunkten utifrån vad som nyss har sagts om yttranden att

329

Bilaga 10

SOU 2012:55

brottet begås genom att yttrandet framförs. Det betyder att ett nytt brott kan begås när yttrandet framförs på nytt, kanske med någon modifiering eller något tillägg, exempelvis genom att en brottslig tidningsrubrik sätts upp på en anslagstavla (då dock utan att NYGL omfattar det nya yttrandet) eller kopieras in på en grundlagsskyddad hemsida. Ett nytt brott kan också begås när en film med hets mot folkgrupp tas fram och visas långt efter att den har getts ut.

Vad gäller för databaser? I dag gäller att ett brott anses begånget så länge ett brottsligt yttrande finns tillgängligt i en databas. En analys av frågan vad som kan antas gälla enligt allmänna straffrätts- liga principer visar att brottet anses begånget, om inte annat sägs i lagen, när yttrandet fälls och att det sålunda inte fortsätter att begås så länge yttrandet finns tillgängligt. Det är alltså inte fråga om något s.k. perdurerande brott.

Preskriptionstid börjar löpa den dag brottet begås Beträffande åtalspreskription bör i enlighet med allmänna principer gälla att preskription börjar löpa den dag då brottet begås. I fråga om ytt- randen som finns tillgängliga i databaser bör det innebära att pre- skription sker viss tid efter första tillhandahållandet. Det innebär en stor och viktig förändring jämfört med i dag.

Preskriptionstiden Preskriptionstiden för åtal föreslås genomgå- ende bli sex månader för alla yttrandefrihetsbrott. Det är en kort tid, som är gynnsam från yttrandefrihetssynpunkt.

Avlägsnande För att inte brottsliga yttranden ska kunna finnas tillgängliga för all framtid efter preskription föreslås att det i grundlagen tas in en möjlighet att se till att brottsliga sådana avlägsnas eller på annat sätt inte längre tillhandahålls. Det bör ankomma på Justitiekanslern eller den enskilde som berörs att föra en sådan talan. Ett domstolsförordnande bör kunna förenas med vite.

Ansvarsreglerna

Teknikoberoende princip för ansvarsfördelningen I en teknikobero- ende reglering bör ansvaret fördelas utifrån en princip som inte bygger på en åtskillnad som bygger på teknik. För massmedier med utgivningsbevis bör ansvaret ligga på utgivaren, och detsamma bör gälla för massmedier som ges ut av massmedieföretag. För mass- medier med ansvarsuppgifter bör ansvaret ligga på den som har tagit på sig detta genom ansvarsuppgifterna. I övrigt bör ansvaret

330

SOU 2012:55

Bilaga 10

fördelas utifrån rimliga principer med i huvudsak samma utgångs- punkter som i TF och YGL. Det innebär relativt många föränd- ringar i 8 kap. jämfört med nuvarande bestämmelser, exempelvis så att inget ansvar läggs på ”tryckaren”.

Förändring beträffande bl.a. böcker Att ansvaret för yttrandefri- hetsbrott i de flesta massmedier läggs genomgående på utgivaren innebär vissa förändringar jämfört med i dag. En sådan förändring är att ansvaret för vad som sägs i en bok inte som i dag automatiskt ligger i första hand på författaren. Genom att massmedieföretaget (förlaget) får välja vem som ska vara utgivare för boken (se 5 kap. 1 § första stycket) kan dock författaren ges samma ansvar som i dag genom att han eller hon utses till utgivare. Det får antas att förlaget och författaren normalt träffar en överenskommelse om utgivar- skapet.

Vilka ändringar i TF och YGL förs in i NYGL?

De viktiga sakliga ändringar och tillägg som kommittén föreslår i TF och YGL är följande åtta:

–förtydliganden i den s.k. databasregeln

–sammanhållet ansvar för arkivdatabaser och taltidningar m.m.

–ett undantag från tillämpningsområdet för produktinfor- mation m.m.

–tydligare begränsningar i möjligheterna att göra inskränk- ningar i tryck- och yttrandefriheten

–en utökad distributionsplikt

–utvidgade möjligheter att väcka allmänt åtal vid ärekränk- ningsbrott

–en ändrad bestämmelse om kvittning av rättegångskostna- der i tryck- och yttrandefrihetsmål

–utvidgade möjligheter att lämna internationellt rättsligt bistånd på TF:s och YGL:s områden

De första tre (databasregeln, arkivdatabaserna och taltidningarna samt undantaget för produktinformation) har samband med tek- nikberoendet och har därför inte någon plats i NYGL. Övriga fem saknar sådant samband och bör gälla även enligt NYGL. Åtalsre- geln och kvittningsregeln är dock placerade i brottsbalken resp. den s.k. tillämpningslagen och syns därför inte i det lagförslag som

331

Bilaga 10

SOU 2012:55

läggs fram här. Detta är begränsat till den föreslagna nya grundla- gen, medan de ändringar som behöver göras i t.ex. brottsbalken, personuppgiftslagen och tillämpningslagen inte är genomförda.

En jämförelse med kommitténs NYGL

Förslaget till ny yttrandefrihetsgrundlag i denna bilaga överens- stämmer, som sagt, i stor utsträckning med Bilaga 8 till betänkan- det, som innehåller kommitténs lagtext och författningskommen- tar till en ny grundlag så långt som kommittén valde att arbeta med den texten. I det förslag som här läggs fram har lagtexten bearbe- tats något språkligt och redaktionellt, varjämte författningskom- mentaren har utvecklats, rättats och skrivits om en del. Skillna- derna därutöver är i huvudsak följande.

1.Reservationens förslag till ny yttrandefrihetsgrundlag inne- håller en straffbestämmelse om skydd för privatlivet (7 kap. 1 § 16).

2.Förslaget till bestämmelse med undantag för behandling av vissa personuppgifter på området för det frivilliga grundlagsskyd- det är omarbetat (1 kap. 14 §).

3.Här finns ett uttryckligt undantag för brott som saknar sam- band med yttrandefrihetens ändamål (1 kap. 9 § andra stycket).

4.Här har ett par bestämmelser strukits som i praktiken var dubbleringar av bestämmelsen i 1 kap. 2 § om att inga andra begränsningar får göras än sådana som följer av grundlagen. Det gäller 1 kap. 6 § tredje stycket, 1 kap. 7 § andra meningen och orden ”utan stöd i denna grundlag” i 1 kap. 8 § andra stycket.

5.Bestämmelsen i 1 kap. 16 § om begränsningar i yttrandefri- heten har här anpassats till kommitténs förslag i TF och YGL. Det- samma gäller förslaget om utökad distributionsplikt (6 kap. 2 §) och förslaget om internationellt rättsligt bistånd (13 kap. 6 §). En bestämmelse som innebar en dubblering av 1 kap. 16 § har strukits i paragrafen om meddelarbrott (7 kap. 4 § tredje stycket).

6.Bestämmelsen om möjlighet att förordna om utgivningsför- bud i vissa fall har strukits (7 kap. 9 §).

7.Här utvecklas möjligheten för domstol att förordna om borttagande av brottsliga texter som har undgått lagföring på grund av preskription (7 kap. 8 §, jfr 10 kap. 9 §).

8.Ett stycke i den paragraf som definierar massmedieföretag har strukits med utgångspunkt i principen att definitionerna i en

332

Bilaga 10

SOU 2012:55

Författningsförslag

Förslag till yttrandefrihetsgrundlag

Härigenom föreskrivs följande

1 kap. Grundläggande bestämmelser

Yttrandefrihet (1 kap. 1 § första stycket TF, 1 kap. 1 § första stycket YGL)

1 § Var och en är gentemot det allmänna tillförsäkrad rätt enligt denna grundlag att i massmedier uttrycka tankar, åsikter och känslor och i övrigt lämna uppgifter i vilket ämne som helst.

Yttrandefrihetens ändamål (1 kap. 1 § andra stycket TF och 1 kap. 1 § andra stycket YGL)

2 § Yttrandefriheten enligt denna grundlag har till ändamål att säkra ett fritt meningsutbyte, en fri och allsidig upplysning och ett fritt konstnärligt skapande. Grundlagen ger ett särskilt skydd åt sådana ytt- randen som är riktade till allmänheten och som antingen sprids yrkes- mässigt eller är föremål för tydligt ansvarstagande.

I yttrandefriheten får inga andra begränsningar göras än de som följer av denna grundlag.

Massmedier (1 kap. 5 § TF, 1 kap. 1 § YGL )

3 § Med massmedier avses i denna grundlag medier som är avsedda att sprida yttranden till allmänheten.

Massmedieföretag (1 kap. 9 § första stycket YGL)

4 § Med massmedieföretag avses i denna grundlag sammanslutningar och enskilda vilkas huvudsakliga verksamhet består i att på yrkes- mässiga grunder ge ut massmedier.

När grundlagen blir tillämplig (1 kap. 5 § TF och 1 kap. 613 §§ YGL)

5 § Grundlagen är tillämplig på yttranden i massmedier

1.som ges ut av massmedieföretag, eller

2.för vilka utgivningsbevis gäller, eller

334

SOU 2012:55

Bilaga 10

3. som har försetts med tydliga uppgifter om vem som har åtagit sig ansvaret enligt denna grundlag för innehållet och om dennes hem- vist i Sverige (ansvarsuppgifter).

När ordet massmedier används nedan avses sådana grundlagsskyd- dade massmedier.

Grundlagen gäller inte för yttranden som den ansvarige saknar möjlighet att kontrollera före offentliggörandet.

Meddelarfrihet och anskaffarfrihet (1 kap. 1 § tredje stycket TF, 1 kap. 2 § YGL)

6 § Var och en får lämna uppgifter i vilket ämne som helst till företrä- dare för massmedier för offentliggörande. Meddelarfriheten gäller även då meddelaren har skäl att anta att den som uppgifterna lämnas till kommer att offentliggöra eller låta offentliggöra dem i ett massme- dium.

Var och en har också rätt att anskaffa uppgifter i vilket ämne som helst för sådant uppgiftslämnande eller offentliggörande.

Etableringsfrihet (4 kap. och 6 kap. 1–3 §§ TF, 3 kap. YGL)

7 § Var och en får etablera och driva verksamhet för framställning eller spridning av massmedier.

Censurförbud (1 kap. 2 § och 6 kap. 4 § TF, 1 kap. 3 § och 3 kap. 10 § YGL)

8 § Det får inte förekomma att något som är avsett att framföras i massmedier först måste granskas av en myndighet eller något annat allmänt organ. Dock får det genom lag meddelas föreskrifter om gransk- ning och godkännande av rörliga bilder som ska visas offentligt för barn.

Inga ingripanden utan stöd i grundlag (1 kap. 3 § TF, 1 kap. 4 § YGL)

9 § Myndigheter och andra allmänna organ får inte utan stöd i denna grundlag ingripa mot någon på grund av att han eller hon i ett mass- medium har missbrukat yttrandefriheten eller medverkat till ett sådant missbruk. Inte heller får de utan stöd i denna grundlag av sådan anled- ning ingripa mot det massmedium där yttrandet har förekommit.

335

Bilaga 10

SOU 2012:55

Bestämmelserna i denna grundlag hindrar inte ingripanden enligt vanlig lag på grund av gärningar som har en sådan karaktär att de inte berör yttrandefrihetens ändamål enligt 2 §.

Instruktion för tillämpningen (1 kap. 4 § TF, 1 kap. 5 § YGL)

10 § Den som ska döma över missbruk av yttrandefriheten eller på annat sätt vaka över att denna grundlag efterlevs bör betänka att ytt- randefriheten är en grundval för ett fritt samhällsskick, se mer till syf- tet än till framställningssättet och vid tveksamhet hellre fria än fälla.

Undantag för upphovsrätten (1 kap. 8 § TF, 1 kap. 12 § YGL)

11 § Om den rätt som tillkommer upphovsmän till litterära eller konstnärliga verk, om upphovsrätten närstående rättigheter och om förbud mot att återge ett verk på ett sätt som kränker den andliga odlingens intressen, gäller vad som stadgas i lag.

Undantag för vissa direktsändningar (1 kap. 8 § YGL)

6 § om meddelar- och anskaffarfrihet,

9 § om förbud mot ingripanden,

10 § om förhållningssättet vid tillämpning av denna grundlag,

3 kap. om rätten till anonymitet,

710 kap. om regleringen av yttrandefrihetsbrotten, ansvarighet, till- syn, åtal och särskilda tvångsmedel,

11 kap. om rättegången i yttrandefrihetsmål samt

12 kap. om meddelar- och anskaffarfrihet för vissa publiceringar med internationell anknytning.

Undantag för särskilda fall (1 kap. 9 § TF, 1 kap. 12 § YGL)

13 § Utan hinder av denna grundlag gäller vad som sägs i lag om

1.förbud mot kommersiella annonser i den mån annonsen används vid marknadsföring av alkoholhaltiga drycker eller tobaksvaror;

2.förbud mot kommersiella annonser som används vid marknads- föring av andra varor än tobaksvaror samt tjänster, om det i annonsen förekommer ett varukännetecken som är i bruk för en tobaksvara eller enligt gällande bestämmelser om varumärken är registrerat eller inar- betat för en sådan vara;

3.förbud mot kommersiella annonser som har meddelats till skydd för hälsa eller miljö enligt förpliktelser som följer av anslutningen till Europeiska unionen;

336

SOU 2012:55

Bilaga 10

4.förbud mot och villkor för reklamåtgärder av utpräglat kommer- siell natur;

5.förbud mot och villkor för annan annonsering i sändningar i radio och tv samt förbud mot och villkor för sådana sändningar som helt eller delvis bekostas av någon annan än den som bedriver sänd- ningsverksamheten;

7.ansvar och ersättningsskyldighet som avser det sätt på vilket en uppgift eller underrättelse har anskaffats.

Undantag för behandling av personuppgifter (ny)

14 § Utan hinder av denna grundlag gäller beträffande sådan behand- ling av personuppgifter som sker för annat än journalistiska ändamål eller konstnärligt eller litterärt skapande vad som sägs i lag. Det gäller dock bara för andra massmedier än sådana som ges ut av massmedie- företag.

Undantag för barnpornografi (1 kap. 10 § TF och 1 kap. 13 § YGL)

15 § Grundlagen är inte tillämplig på pornografiska bilder av personer vars pubertetsutveckling inte är fullbordad eller som är under arton år.

Begränsningar av yttrandefriheten (delvis ny)

16 § Lagstiftning som begränsar yttrandefriheten med stöd av denna grundlag får inte sträcka sig så långt att begränsningen utgör ett hot mot det fria meningsutbytet, den fria och allsidiga upplysningen eller det fria konstnärliga skapandet.

Vid sådan lagstiftning som avses i första stycket gäller i övrigt vad som föreskrivs om begränsningar av grundläggande fri- och rättigheter i 2 kap. 21 §, 22 § första stycket och 23 § regeringsformen.

2 kap. Allmänna handlingars offentlighet

Offentlighetsprincipens syfte (2 kap. 1 § TF)

1 § Till främjande av ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning ska var och en ha rätt att ta del av allmänna handlingar.

337

Bilaga 10

SOU 2012:55

Begränsningar av offentlighetsprincipen (2 kap. 2 § TF)

2 § Rätten att ta del av allmänna handlingar får begränsas endast om det behövs med hänsyn till

1.rikets säkerhet eller dess förhållande till någon annan stat eller en mellanfolklig organisation,

2.rikets centrala finanspolitik, penningpolitik eller valutapolitik,

3.någon myndighets verksamhet för inspektion, kontroll eller annan tillsyn,

4.intresset att förebygga eller beivra brott,

5.det allmännas ekonomiska intresse,

6.skyddet för någon enskilds personliga eller ekonomiska förhål- landen,

7.intresset att bevara någon djur- eller växtart.

Utan hinder av andra stycket får i en sådan bestämmelse som där avses riksdagen eller regeringen ges befogenhet att efter omständig- heterna medge att en viss handling lämnas ut.

Om handlingsbegreppet (2 kap. 3 § TF)

3 § Med en handling avses en framställning i skrift eller bild samt en upptagning som kan läsas, avlyssnas eller på annat sätt uppfattas endast med ett tekniskt hjälpmedel. En handling är allmän om den förvaras hos en myndighet och enligt 6 eller 7 § är att anse som inkommen till eller upprättad hos myndigheten.

En upptagning som avses i första stycket anses förvarad hos en myndighet om upptagningen är tillgänglig för myndigheten med ett tekniskt hjälpmedel som myndigheten själv utnyttjar för överföring i sådan form att den kan läsas, avlyssnas eller på annat sätt uppfattas. En sammanställning av uppgifter ur en upptagning för automatiserad behandling anses dock förvarad hos myndigheten endast om myndig- heten kan göra sammanställningen tillgänglig med rutinbetonade åtgärder.

En sammanställning av uppgifter ur en upptagning för automatise- rad behandling anses inte förvarad hos myndigheten om sammanställ- ningen innehåller personuppgifter och myndigheten enligt lag eller förordning saknar befogenhet att göra sammanställningen tillgänglig. Med personuppgift avses all slags information som direkt eller indirekt kan hänföras till en fysisk person.

338

SOU 2012:55

Bilaga 10

Om handlingar som sänds till befattningshavare (2 kap. 4 § TF)

Om riksdagen och kommunala församlingar (2 kap. 5 § TF)

5 § Med myndigheter likställs i detta kapitel riksdagen och beslutande kommunala församlingar.

Om inkomna handlingar (2 kap. 6 § TF)

Om upprättade handlingar (2 kap. 7 § TF)

I stället för vad som föreskrivs i första stycket gäller att en hand- ling anses upprättad,

1.diarier, journaler samt sådana register eller andra förteckningar som förs fortlöpande, när handlingen har färdigställts för anteckning eller införing,

2.domar och andra beslut, som enligt vad därom är föreskrivet ska avkunnas eller expedieras, samt protokoll och andra handlingar i vad de hänför sig till ett sådant beslut, när beslutet har avkunnats eller expedierats,

3.andra protokoll och därmed jämförliga anteckningar hos myn- digheter, när handlingen har justerats av myndigheten eller på annat

339

Bilaga 10

SOU 2012:55

sätt färdigställts, dock inte protokoll hos riksdagens utskott, kommu- ners revisorer eller statliga kommittéer eller hos en kommunal myn- dighet i ett ärende som denna endast bereder till avgörande.

Utbyte av handlingar inom en myndighet (2 kap. 8 § TF)

8 § Har ett organ som ingår i eller är knutet till en myndighet eller ett annat allmänt organ överlämnat en handling till ett annat organ inom samma myndighetsorganisation eller framställt en handling för sådant överlämnande, ska handlingen anses som därigenom inkommen eller upprättad endast då organen uppträder som självständiga i förhållande till varandra.

Om minnesanteckningar och koncept (2 kap. 9 § TF)

Teknisk bearbetning och lagring av handlingar (2 kap. 10 § TF)

10 § En handling som förvaras hos en myndighet endast som ett led i teknisk bearbetning eller teknisk lagring för annans räkning anses inte som en allmän handling hos den myndigheten.

Vad som inte utgör allmänna handlingar (2 kap. 11 § TF)

11 § Som allmänna handlingar anses inte

1.brev, telegram eller andra sådana handlingar som har kommit in till eller upprättats hos en myndighet endast för befordran av ett med- delande,

2.meddelanden eller andra handlingar som har kommit in till eller upprättats hos en myndighet endast för offentliggörande i ett mass- medium som ges ut av myndigheten,

340

SOU 2012:55

Bilaga 10

4.upptagningar av innehållet i handlingar som avses i 3, om upp- tagningen förvaras hos en myndighet där den ursprungliga handlingen inte skulle vara att anse som allmän.

Det som föreskrivs i första stycket 3 om handlingar som ingår i bibliotek tillämpas inte på upptagningar i en databas som en myndig- het har tillgång till enligt avtal med en annan myndighet, om upptag- ningen är en allmän handling hos den myndigheten.

Om rätten att ta del av allmänna handlingar (2 kap. 12 § TF)

12 § Allmänna handlingar som får lämnas ut ska på begäran genast eller så snart det är möjligt tillhandahållas hos myndigheten utan avgift för den som önskar ta del av dem. Handlingar får även skrivas av, avbildas eller tas i anspråk för ljudöverföring. Kan en handling inte tillhandahållas utan att en sådan del av den som inte får lämnas ut blir röjd, ska den i övriga delar göras tillgänglig för sökanden i avskrift eller kopia.

En myndighet är inte skyldig att tillhandahålla en handling hos sig om det finns betydande hinder för det. Inte heller när det gäller upp- tagningar som avses i 3 § första stycket finns det någon sådan skyldig- het, om sökanden utan större besvär kan ta del av upptagningen hos en närbelägen myndighet.

Rätten att få kopia (2 kap. 13 § TF)

13 § Den som önskar ta del av en allmän handling har även rätt att mot en fastställd avgift få en avskrift eller kopia av handlingen till den del den får lämnas ut. En myndighet är dock inte skyldig att i större utsträckning än vad som följer av lag lämna ut en upptagning för automatiserad behandling i annan form än en utskrift. En myndighet är inte heller skyldig att framställa en kopia av en karta, ritning, bild eller annan i 3 § första stycket avsedd upptagning än som nyss har angetts, om svårighet möter och handlingen kan tillhandahållas hos myndigheten.

En begäran att få en avskrift eller en kopia av en allmän handling ska behandlas skyndsamt.

341

Bilaga 10

SOU 2012:55

Begäran att få ta del av en allmän handling (2 kap. 14 § TF)

14 § En begäran att få ta del av en allmän handling görs hos den myn- dighet som förvarar handlingen.

Begäran ska prövas av den myndighet som anges i första stycket. Om särskilda skäl finns får dock i en sådan bestämmelse som avses i 2 § andra stycket föreskrivas att prövningen vid tillämpningen av bestämmelsen ska göras av en annan myndighet. I fråga om handlingar som är av synnerlig betydelse för rikets säkerhet kan även genom för- ordning föreskrivas att endast viss myndighet får pröva frågan om utlämnande. I de nu nämnda fallen ska begäran om utlämnande genast hänskjutas till behörig myndighet.

Om överklagande av beslut om utlämnande (2 kap. 15 § TF)

I den i 2 § nämnda lagen ska närmare anges hur talan mot beslut som avses i första stycket ska föras. En sådan talan ska alltid prövas skyndsamt.

Angående rätt att föra talan mot beslut av myndigheter som lyder under riksdagen är särskilt föreskrivet.

Sekretessmarkeringar på hemliga handlingar (2 kap. 16 § TF)

Om överlämnande av en handling till ett enskilt organ (2 kap. 17 § TF)

17 § I lag får föreskrivas att regeringen eller en beslutande kommunal församling får besluta att allmänna handlingar som hänför sig till en myndighets verksamhet som ska övertas av ett enskilt organ får över- lämnas till det organet för förvaring, om detta behöver handlingarna i verksamheten, utan att handlingarna därigenom upphör att vara all-

342

SOU 2012:55

Bilaga 10

männa. Ett sådant organ ska i fråga om de överlämnade handlingarna jämställas med en myndighet vid tillämpningen av 12–16 §§.

I lag får även föreskrivas att regeringen får besluta att allmänna handlingar får överlämnas till Svenska kyrkan eller någon av dess orga- nisatoriska delar för förvaring, utan att handlingarna därigenom upp- hör att vara allmänna. Detta gäller handlingar som senast den 31 december 1999 har kommit in till eller upprättats hos

1.myndigheter som har upphört och som har haft uppgifter som hänför sig till Svenska kyrkans verksamhet, eller

2.Svenska kyrkans beslutande församlingar.

Vid tillämpningen av 12–16 §§ ska Svenska kyrkan och dess organi- satoriska delar jämställas med myndigheter i fråga om överlämnade handlingar.

Om gallring och bevarande (2 kap. 18 § TF)

18 § Grundläggande bestämmelser om hur allmänna handlingar ska bevaras samt om gallring och annat avhändande av sådana handlingar meddelas i lag.

3 kap. Anonymitetsskyddet

Rätt till anonymitet (3 kap. 1 § TF, 2 kap. 1 § YGL)

1 § Upphovsmannen till innehållet i ett massmedium eller den som fram- träder däri är inte skyldig att röja sin identitet. Detsamma gäller den som har lämnat uppgifter för offentliggörande enligt 1 kap. 6 §.

Frågeförbud rörande meddelare m.m. (3 kap. 2 § TF, 2 kap. 2 § YGL)

2 § I mål som rör yttrandefrihetsbrott är det inte tillåtet att fråga vem som är upphovsman till innehållet i ett massmedium, vem som har framträtt däri eller vem som har lämnat uppgifter enligt 1 kap. 6 §.

Första stycket hindrar inte att det i en och samma rättegång hand- läggs både mål om yttrandefrihetsbrott och mål som avses i 7 kap. 4 eller 5 §.

343

Bilaga 10

SOU 2012:55

Tystnadsplikt avseende källor (3 kap. 3 § första stycket TF, 2 kap. 3 § första stycket YGL)

3 § Den som har tagit befattning med utgivningen av ett massmedium eller en framställning som har varit avsedd att ingå i ett massmedium får inte lämna uppgifter som kan röja vad han eller hon därvid har fått veta om vem som är upphovsman eller har framträtt eller lämnat upp- gifter enligt 1 kap. 6 §. Sådan tystnadsplikt gäller även för den som på något annat sätt har varit verksam hos ett massmedieföretag, hos den som ger ut ett massmedium för vilket utgivningsbevis gäller eller som har ansvarsuppgifter, eller hos en nyhetsbyrå.

Undantag från tystnadsplikten (3 kap. 3 § andra och tredje styckena TF, 2 kap. 3 § andra och tredje styckena YGL)

4 § Tystnadsplikten enligt 3 § gäller inte

1.om den som tystnadsplikten ska skydda har samtyckt till att hans eller hennes identitet röjs,

2.om frågan om identiteten får väckas enligt 2 § andra stycket,

3.beträffande brott som anges i 7 kap. 4 § första stycket 1,

4.i den mån domstolen, när det är fråga om brott enligt 7 kap. 3 § eller 4 § första stycket 2 eller 3, finner det nödvändigt att en uppgift lämnas vid en förhandling om huruvida den som är tilltalad eller skäli- gen misstänkt för den brottsliga gärningen har lämnat meddelandet eller medverkat till framställningen, eller

5.i den mån domstolen i något annat fall finner det vara av synner- lig vikt av hänsyn till ett allmänt eller enskilt intresse att en uppgift om identiteten lämnas vid vittnesförhör eller förhör med en part under sanningsförsäkran.

Vid förhör som avses i första stycket 4 eller 5 ska rätten noga vaka över att frågor inte ställs som kan inkräkta på tystnadsplikten utöver vad som i varje särskilt fall är medgivet.

Efterforskningsförbud (3 kap. 4 § första och andra styckena TF, 2 kap. 4 § första och andra styckena YGL)

5 § Myndigheter och andra allmänna organ får inte efterforska någon som har rätt till anonymitet enligt 1 §.

Förbudet i första stycket hindrar inte efterforskning när det fordras för åtal eller något annat ingripande som inte står i strid med denna grundlag. I sådana fall ska den i 3 § angivna tystnadsplikten beaktas.

344

SOU 2012:55

Bilaga 10

Repressalieförbud (3 kap. 4 § tredje stycket TF, 2 kap. 4 § tredje stycket YGL)

6 § Myndigheter och andra allmänna organ får inte ingripa mot någon för att han eller hon har brukat sin yttrandefrihet i ett massmedium eller medverkat till ett sådant bruk.

Straff (3 kap. 5 § TF, 2 kap. 5 § YGL)

7 § Till böter eller fängelse i högst ett år ska den dömas som

1.uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot sin tystnadsplikt enligt 3 §, eller

2.uppsåtligen eller av oaktsamhet i ett massmedium lämnar felak- tiga uppgifter om vem som är framställningens upphovsman eller har tillhandahållit den för offentliggörande, vem som framträder i den eller vem som har lämnat uppgifter enligt 1 kap. 6 §, eller

3.uppsåtligen efterforskar i strid med 5 §, eller

4.uppsåtligen ingriper i strid med 6 §, om åtgärden utgör avske- dande, uppsägning, utdelande av disciplinpåföljd eller någon liknande åtgärd.

Allmänt åtal för brott som avses i första stycket 1 och 2 får väckas endast om målsäganden har anmält brottet till åtal.

4 kap. Utgivningsbevis

Vad utgivningsbevis kan avse (1 kap. 5 § TF, 1 kap. 9 § och 4 kap. 1 § YGL)

1 § Utgivningsbevis får beviljas för utgivning av massmedier. Beviset kan avse utgivning vid ett tillfälle eller regelbunden utgivning under ett gemensamt namn.

Ansökan om utgivningsbevis m.m. (1 kap. 5 § TF och 1 kap. 9 § andra stycket YGL)

2 § Ansökan om utgivningsbevis enligt 1 § görs av ägaren eller den som annars står för utgivningen av massmediet.

Utgivningsbevis ska utfärdas om

–ansökan avser ett eller flera massmedier,

–ansökan innehåller namn på de massmedier som ansökan avser,

och

–namn och adress i Sverige anges för en behörig utgivare som har åtagit sig uppdraget.

Närmare bestämmelser om ansökan och utfärdande av utgivnings- bevis får meddelas i lag. I lag meddelas även föreskrifter om straff för

345

Bilaga 10

SOU 2012:55

den som bryter mot en bestämmelse som har meddelats med stöd av denna paragraf.

Giltighet och förnyelse av utgivningsbevis (5 kap. 5 § fjärde – sjätte styckena TF och 1 kap. 9 § tredje, fjärde och sjätte styckena YGL)

Om verksamheten är kortvarig eller om utgivningsbevis annars begärs för en kortare tid, får utgivningsbeviset beslutas gälla eller för- nyas för en kortare tid än tio år.

Närmare bestämmelser om utfärdande och förnyelse av utgiv- ningsbevis meddelas i lag

Återkallelse av utgivningsbevis (5 kap. 6 § TF, 1 kap. 9 § tredje stycket YGL)

4 § Utgivningsbevis får återkallas endast

–om förutsättningar att utfärda ett bevis inte längre finns,

–om utgivningen inte har påbörjats inom sex månader från den dag då utgivningsbeviset utfärdades,

–om det står klart att utgivningen har upphört, eller

–om den som innehar utgivningsbeviset begär det.

Närmare bestämmelser om återkallelse av utgivningsbevis meddelas i lag.

5 kap. Utgivare

Utseende av utgivare (5 kap. 2 § första stycket och 5 kap. 3 § första stycket TF, 4 kap. 1 § YGL)

1 § För massmedier som ges ut av massmedieföretag eller för vilka utgivningsbevis gäller ska det finnas en utgivare. Utgivare för massme- dier som ges ut av massmedieföretag får utses för hela eller delar av verksamheten.

Utgivare utses av massmedieföretaget eller av den som ansöker om eller har fått utgivningsbevis enligt 4 kap. 2 §.

Närmare bestämmelser om utseende av utgivare meddelas i lag.

Behörighetskrav (5 kap. 1 § TF, 4 kap. 2 § YGL)

2 § Utgivare ska ha hemvist i Sverige.

Den som är underårig eller i konkurs eller som har förvaltare enligt särskilda bestämmelser i lag får inte vara utgivare.

346

SOU 2012:55

Bilaga 10

Utgivarens befogenhet (5 kap. 3 § TF, 4 kap. 3 § YGL)

Ställföreträdare (5 kap. 9 § TF, 4 kap. 5 § YGL)

Om utgivarens uppdrag upphör faller också ställföreträdarens upp- drag.

Närmare föreskrifter om ställföreträdare anges i lag.

Anmälan av utgivare (5 kap. 4 § TF, 4 kap. 4 § andra stycket YGL och 3 kap. 1, 12 och 13 §§ tillämpningslagen)

5 § Utgivare för massmedier med utgivningsbevis ska anmälas till den myndighet som anges i lag. Anmälan ska göras av den som utser utgi- varen.

Närmare föreskrifter om anmälan av utgivare anges i lag.

Uppgift om utgivare (5 kap. 11 § TF, 4 kap. 2 § andra stycket och 4 § andra stycket YGL)

6 § En uppgift om vem som är utsedd till utgivare ska hållas tillgänglig för allmänheten. Närmare föreskrifter om hur uppgiften ska hållas till- gänglig anges i lag.

Straff vid överträdelse (5 kap. 12–14 §§ TF, 4 kap. 6 § YGL)

I lag får föreskrivas om straff för den som bryter mot 5 eller 6 § eller mot en föreskrift i lag som har meddelats med stöd av någon av dessa bestämmelser eller med stöd av 1 eller 4 §.

347

Bilaga 10

SOU 2012:55

6 kap. Framställning och spridning av massmedier

Allmänt

Bevarandeskyldighet och pliktleverans (4 kap. 4 § TF samt 3 kap. 6 § och 9 § YGL)

Distributionsplikt (6 kap. 4 § TF, 3 kap. 10 § YGL)

2 § Den som har tillstånd att bedriva postverksamhet får inte vägra eller ställa särskilda villkor för att distribuera en skrift på grund av dess innehåll. Denna distributionsplikt gäller såväl adresserade som oadres- serade försändelser. Skyldigheten att distribuera skrifter gäller inte i de fall det skulle innebära en överträdelse enligt 3 §.

Den som bedriver postverksamhet och som har mottagit en skrift för befordran ska inte anses som skriftens spridare.

Spridning av beslagtagna eller konfiskerade massmedier (6 kap. 3 § andra stycket TF, 3 kap. 13 § fjärde stycket YGL)

3 § Den som sprider ett massmedium trots att han eller hon vet att det enligt denna grundlag har tagits i beslag eller konfiskerats ska dömas till böter eller fängelse i högst ett år.

Särskilt om kartor m.m. som återger Sverige (6 kap. 2 § TF, 3 kap. 7 § och 12 § tredje stycket YGL)

Överföringar

Överföringar i tråd (3 kap. 1 § YGL)

5 § Var och en har rätt att överföra massmedier genom tråd.

Den frihet som följer av första stycket hindrar inte att det i lag meddelas föreskrifter om

1. skyldighet för nätinnehavare att ge utrymme för vissa program i den utsträckning det behövs med hänsyn till allmänhetens intresse av tillgång till allsidig upplysning,

348

SOU 2012:55

Bilaga 10

3.skyldighet för nätinnehavare att vidta åtgärder för att tillförsäkra mottagarkretsen inflytande över programvalet,

5.ingripanden mot fortsatt sändning av ett utbud som inriktas på våldsframställningar, pornografiska bilder eller hets mot folkgrupp.

Andra överföringar än genom tråd (3 kap. 2 § YGL)

6 § Rätten att överföra massmedier på annat sätt än genom tråd får regleras genom lag som innehåller föreskrifter om tillstånd och villkor för att sända.

Det allmänna ska eftersträva att radiofrekvenserna tas i anspråk på ett sätt som leder till vidaste möjliga yttrandefrihet och informations- frihet.

Programföretags självständighet rörande innehållet (3 kap. 4 § YGL)

7 § Den som ger ut massmedier avgör självständigt vad som ska före- komma i dessa.

Domstolsprövning av sändningstillstånd m.m. (3 kap. 5 § YGL)

Gäller saken en fråga om ingripande på grund av missbruk av ytt- randefriheten, ska frågan prövas av domstol under medverkan av jury enligt de närmare bestämmelser som meddelas i lag. Detta gäller dock inte om saken rör överträdelse av sådana föreskrifter eller villkor i fråga om reklamåtgärder, annan annonsering eller sändning som avses i 1 kap. 13 § 1–5.

349

Bilaga 10

SOU 2012:55

7 kap. Yttrandefrihetsbrott m.m.

Gärningar som utgör yttrandefrihetsbrott (7 kap. 4 § TF, 5 kap. 1 § YGL)

1 § Med beaktandet av yttrandefrihetens ändamål att säkra ett fritt meningsutbyte, en allsidig upplysning och ett fritt konstnärligt ska- pande ska som yttrandefrihetsbrott anses följande gärningar, om de begås i massmedier och är straffbara enligt lag:

försök, förberedelse eller stämpling till sådant högförräderi;

2.krigsanstiftan, om fara för att riket ska invecklas i krig eller andra fientligheter framkallas med utländskt bistånd;

försök, förberedelse eller stämpling till sådant spioneri;

4.obehörig befattning med hemlig uppgift, varigenom någon utan syfte att gå främmande makt till handa obehörigen befordrar, lämnar eller röjer uppgift rörande något förhållande av hemlig natur, vars uppenbarande för främmande makt kan medföra men för rikets försvar eller för folkförsörjningen vid krig eller av krig föranledda utomor- dentliga förhållanden eller annars för rikets säkerhet, vare sig uppgif- ten är riktig eller inte;

försök eller förberedelse till sådan obehörig befattning med hemlig uppgift;

stämpling till sådant brott, om detta är att anse som grovt, vid vilken bedömning särskilt ska beaktas om gärningen innefattade till- handagående av främmande makt eller var av synnerligen farlig beskaf- fenhet med hänsyn till pågående krig eller rörde något förhållande av stor betydelse eller om den brottslige röjde vad som på grund av allmän eller enskild tjänst hade betrotts honom;

5.vårdslöshet med hemlig uppgift, varigenom någon av grov oakt- samhet begår en gärning som avses under 4;

350

SOU 2012:55

Bilaga 10

försök, förberedelse eller stämpling till sådant uppror;

7. landsförräderi eller landssvek, i vad därigenom, då riket är i krig eller annars i lag meddelade bestämmelser om sådant brott äger til- lämpning, någon missleder eller förråder dem som är verksamma för rikets försvar eller förleder dem till myteri, trolöshet eller modlöshet, förråder egendom som är av betydelse för totalförsvaret eller begår någon annan liknande förrädisk gärning som är ägnad att medföra men för totalförsvaret eller innefattar bistånd åt fienden;

försök, förberedelse eller stämpling till sådant landsförräderi eller landssvek;

8.landsskadlig vårdslöshet, i vad därigenom någon av oaktsamhet begår en gärning som avses under 7;

9.ryktesspridning till fara för rikets säkerhet, varigenom, då riket är i krig eller annars i lag meddelade bestämmelser om sådant brott ska till- lämpas, någon sprider falska rykten eller andra osanna påståenden som är ägnade att framkalla fara för rikets säkerhet, eller till främmande makt framför eller låter framkomma sådana rykten eller påståenden eller bland krigsmän sprider falska rykten eller andra osanna påstå- enden som är ägnade att framkalla trolöshet eller modlöshet;

försök till sådant brott mot medborgerlig frihet;

14.förtal, varigenom någon utpekar någon annan som brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller annars lämnar en uppgift som är ägnad att utsätta denne för andras missaktning och, om den förta- lade är avliden, gärningen är sårande för de efterlevande eller annars kan anses kränka den frid som bör tillkomma den avlidne, dock inte om det med hänsyn till omständigheterna var försvarligt att lämna uppgift i saken och han eller hon visar att uppgiften var sann eller att han eller hon hade skälig grund för den;

351

Bilaga 10

SOU 2012:55

15.förolämpning, varigenom någon smädar någon annan genom kränkande tillmäle eller beskyllning eller genom annat skymfligt bete- ende mot honom;

16.privatlivskränkning, varigenom någon gör intrång i någon annans privatliv genom att sprida uppgifter om detta på ett sätt som, med beaktande av uppgifternas art och spridningens omfattning, är ägnat att medföra allvarligt men för den utpekade, om det inte med hänsyn till omständigheterna var försvarligt att lämna uppgift i saken och han visar att uppgiften var sann eller att han hade skälig grund för den;

17.olaga hot, varigenom någon hotar någon annan med en brottslig gärning på ett sätt som är ägnat att hos den hotade framkalla allvarlig fruktan för egen eller annans säkerhet till person eller egendom;

18.hot mot tjänsteman, varigenom någon med hot om våld förgriper sig på någon annan i hans myndighetsutövning, i annan verksamhet där samma skydd åtnjuts som är förenat med myndighetsutövning eller vid biträde till åtgärd som omfattas av sådant skydd, för att tvinga honom till eller hindra honom från en åtgärd däri eller hämnas för en sådan åtgärd eller varigenom någon sålunda förgriper sig mot den som tidigare har utövat sådan verksamhet eller biträtt därvid för vad denne däri har gjort eller underlåtit;

försök eller förberedelse till sådant hot mot tjänsteman, såvida inte brottet, om det hade fullbordats, skulle ha varit att anse som ringa;

19.övergrepp i rättssak, varigenom någon med hot om våld angriper någon annan för att denne har gjort en anmälan, fört talan, avlagt vitt- nesmål eller annars vid förhör avgett en utsaga hos en domstol eller annan myndighet eller för att hindra någon annan från en sådan åtgärd eller varigenom någon med hot om gärning som medför lidande, skada eller olägenhet angriper någon annan för att denne har avlagt vittnes- mål eller annars avgett en utsaga vid förhör hos en myndighet eller för att hindra honom från att avge en sådan utsaga.

Offentliggörandebrott (7 kap. 5 § TF och 5 kap. 1 § YGL)

2 § Som yttrandefrihetsbrott räknas också gärningar, begångna genom massmedier och straffbara enligt lag, som innebär att någon

2.offentliggör en uppgift och därmed uppsåtligen åsidosätter en tystnadsplikt som avses i den i 4 § andra stycket 3 angivna särskilda lagen;

3.när landet är i krig eller omedelbar krigsfara offentliggör en upp- gift om förhållanden vilkas röjande enligt lag innefattar något annat brott mot landets säkerhet än som anges i 1 §.

352

SOU 2012:55

Bilaga 10

Tillkännagivande i annons (7 kap. 2 § TF och 5 kap. 2 § YGL)

Meddelarbrott (7 kap. 3 § första och tredje styckena TF och 5 kap. 3 § första och tredje styckena YGL)

4 § Om någon lämnar ett meddelande som avses i 1 kap. 6 § första stycket eller, utan att ansvara enligt 8 kap., medverkar till en framställ- ning som är avsedd att offentliggöras i ett massmedium som författare eller annan upphovsman eller genom att framträda, och därigenom gör sig skyldig till något av de nedan angivna brotten, gäller vad som före- skrivs i lag om ansvar för brottet.

De brott för vilka det sagda gäller är

1.högförräderi, spioneri, grovt spioneri, grov obehörig befattning med hemlig uppgift, uppror, landsförräderi, landssvek eller försök, för- beredelse eller stämpling till ett sådant brott;

2.oriktigt utlämnande av allmän handling som inte är tillgänglig för envar eller tillhandahållande av en sådan handling i strid med en myn- dighets förbehåll vid dess utlämnande, när gärningen är uppsåtlig; och

3.uppsåtligt åsidosättande av tystnadsplikt i de fall som anges i en särskild lag.

Anskaffarbrott (7 kap. 3 § andra stycket TF, 5 kap. 3 § andra stycket YGL)

5 § Om någon anskaffar en uppgift i ett sådant syfte som avses i 1 kap. 6 § andra stycket och därigenom gör sig skyldig till ett brott som anges i 4 § andra stycket 1, gäller vad som sägs i lag om ansvar för brottet.

Om påföljd vid yttrandefrihetsbrott (7 kap. 6 § första stycket TF, 5 kap. 4 § första stycket YGL)

6 § Vad som sägs i lag angående påföljd för brott som avses i 1 och 2 §§ gäller även då brottet utgör ett yttrandefrihetsbrott.

Vid bestämmande av påföljd för yttrandefrihetsbrott ska domsto- len särskilt beakta om en rättelse eller ett annat tillrättaläggande har offentliggjorts för allmänheten.

353

Bilaga 10

SOU 2012:55

Publicering av dom (7 kap. 6 § andra stycket TF, 5 kap. 4 § tredje stycket)

7 § Vid fällande dom i yttrandefrihetsmål kan, på yrkande av motpar- ten, förordnas att domen eller en av domstolen gjord sammanfattning av domen ska publiceras i massmediet. Detta gäller inte om massme- diet inte längre ges ut eller tillhandahålls allmänheten.

Konfiskering, avlägsnande m.m. (7 kap. 7 § TF och 5 kap. 6 § YGL)

8 § Massmedier som innehåller ett yttrandefrihetsbrott får konfiskeras till de delar som innehåller det brottsliga eller, om detta inte är möjligt, i sin helhet.

Konfiskering innebär att alla exemplar avsedda för spridning som innehåller det brottsliga ska förstöras.

En domstol får förbjuda fortsatt tillhandahållande eller förordna om avlägsnande av ett brottsligt avsnitt i ett massmedium. Ett sådant förbud eller förordnande får förenas med vite.

8 kap. Ansvar

Utgivare och ställföreträdare (8 kap. TF, 6 kap. YGL)

1 § Ansvaret för yttrandefrihetsbrott i ett massmedium ligger på utgi- varen. Har en ställföreträdare inträtt som utgivare har han eller hon ansvaret.

I 5 och 6 §§ finns bestämmelser om ansvar för massmedier med ansvarsuppgifter enligt 1 kap. 5 § första stycket 3.

Ställföreträdares bristande behörighet (8 kap. 1 och 2 §§ TF, 6 kap. 1 och 2 §§ YGL)

2 § Har en ställföreträdare inträtt som utgivare men var han eller hon inte längre behörig när brottet förövades, eller hade uppdraget upphört eller förelåg det beträffande ställföreträdaren något förhållande som anges i 3 § 2, ligger ansvaret för yttrandefrihetsbrott på utgivaren.

Ansvar för den som är skyldig att utse utgivare (främst 8 kap. 2 och 10 §§ TF, 6 kap. 2 § YGL)

3 § Det ansvar för yttrandefrihetsbrott som annars skulle bäras av utgivaren ligger på den som är skyldig att utse utgivare, om

1.det inte fanns någon behörig utgivare när brottet förövades eller

2.utgivaren var utsedd för skens skull eller uppenbarligen inte kunde utöva den befogenhet som anges i 5 kap. 3 § eller

354

SOU 2012:55

Bilaga 10

3. utgivaren inte kan påträffas här under rättegången.

Ansvar för spridare (8 kap. 4 och 9 §§ TF, 6 kap. 2 § andra och tredje styckena YGL)

Spridaren svarar dock endast om han eller hon har känt till eller borde ha känt till att ett förhållande som enligt 3 § utesluter utgivarens ansvar förelegat.

Den som på elektronisk väg enbart överför eller lagrar information åt någon annan ska inte anses vara spridare enligt första stycket.

Ansvar för massmedier med ansvarsuppgifter

5 § Ansvaret för yttrandefrihetsbrott i ett massmedium med ansvars- uppgifter ligger på den som enligt 1 kap. 5 § första stycket 3 har angetts som ansvarig för innehållet.

6 § Har den som angetts som ansvarig enligt 5 §

–utsetts för skens skull, eller

–är denne underårig eller i konkurs, eller

–går det inte att fastställa var han eller hon befinner sig,

svarar andra enligt nedanstående ansvarskedja, varvid den som är lägre i kedjan svarar om den närmast högre inte kan lagföras.

1.ägaren eller den som annars står för utgivningen av massmediet.

2.den som sprider massmediet.

Spridaren svarar dock endast om han eller hon har känt till eller borde ha känt till ett förhållande som enligt första stycket utesluter ansvar för den som har angetts enligt 5 §.

Om vissa direktsändningar (6 kap. 1 § första stycket YGL)

7 § I fråga om andra direktsändningar än de som anges i 1 kap. 12 § får i lag föreskrivas att den som framträder själv ska ansvara för sina ytt- randen.

Bestridande av ansvar (8 kap. 11 § TF, 6 kap. 3 § YGL)

8 § Om åtal väcks för ett yttrandefrihetsbrott och den tilltalade anser sig inte vara ansvarig enligt detta kapitel, ska han eller hon åberopa detta före huvudförhandlingen. Om så inte sker, ska den tilltalade betraktas som ansvarig.

355

Bilaga 10

SOU 2012:55

Ansvarets omfattning (8 kap. 12 § TF, 6 kap. 4 § YGL)

9 kap. Skadestånd

Samband med brott (11 kap. 1 § första stycket TF, 8 kap. 1 § YGL)

1 § Skadestånd får inte dömas ut på grund av innehållet i ett massme- dium i andra fall än när framställningen innefattar ett yttrandefrihets- brott.

Om skadestånd på grund av brott som avses i 7 kap. 3–5 §§ gäller vad som är föreskrivet i lag.

Vem som ansvarar för skadestånd (11 kap. 1 och 2 §§ TF, 8 kap. 2 § YGL)

2 § Den som enligt 8 kap. bär det straffrättsliga ansvaret för innehållet i ett massmedium ansvarar även för skadestånd. Skadeståndet kan krä- vas ut också av massmedieföretaget eller av den som ger ut ett mass- medium för vilket utgivningsbevis gäller eller ett massmedium med ansvarsuppgifter.

Skadeståndsansvar uppåt i ansvarskedjan (11 kap. 1 § första stycket TF, 8 kap. 3 § YGL)

Juridiska personer m.fl. (11 kap. 3 § TF, 8 kap. 4 § YGL)

4 § Har någon som ställföreträdare för en juridisk person eller som god man eller förvaltare att svara för skadestånd på grund av yttrande- frihetsbrott, får anspråket göras gällande även mot den juridiska per- sonen eller mot den för vilken gode mannen eller förvaltaren har för- ordnats. Detta gäller om och i den omfattning ett sådant anspråk får göras gällande enligt lag.

356

SOU 2012:55

Bilaga 10

Solidariskt betalningsansvar (11 kap. 4 § TF, 8 kap. 4 § YGL)

5 § Ska två eller flera betala skadestånd enligt detta kapitel, svarar de solidariskt för skadeståndet. Om ansvaret dem emellan gäller vad som annars är stadgat.

Skadestånd när talan om brott förfallit (11 kap. 5 § TF, 8 kap. 4 § YGL)

6 § Talan om skadestånd med anledning av ett yttrandefrihetsbrott får föras utan hinder av att frågan om ansvar för brottet har förfallit eller talan därom annars inte kan föras.

Den ansvariges kännedom om innehållet m.m. (11 kap. 1 § andra stycket TF, 8 kap. 4 § YGL)

10 kap. Tillsyn och åtal

Justitiekanslerns tillsyn (9 kap. 1 § TF och 7 kap. 1 § första stycket YGL)

1 § Justitiekanslern ska vaka över att de gränser för yttrandefriheten som anges i denna grundlag inte överskrids.

Allmän åklagare i mål om yttrandefrihetsbrott (9 kap. 2 § första stycket TF och 7 kap. 1 § första stycket YGL)

2 § Justitiekanslern är ensam åklagare i mål om yttrandefrihetsbrott. Ingen annan än Justitiekanslern får inleda förundersökning rörande ett sådant brott.

Tvångsmedel (9 kap. 2 § första stycket TF och 7 kap. 1 § första stycket YGL)

3 § Endast Justitiekanslern och rätten får besluta om tvångsmedel med anledning av misstankar om yttrandefrihetsbrott, om inte något annat anges i denna grundlag.

357

Bilaga 10

SOU 2012:55

Regeringens anmälan och medgivande till åtal (9 kap. 2 § andra stycket TF och 7 kap. 1 § första stycket YGL)

Åklagare i vissa yttrandefrihetsmål (9 kap. 2 § tredje stycket TF och 7 kap. 1 § första stycket YGL)

5 § Justitiekanslern är ensam åklagare även i andra yttrandefrihetsmål än mål om yttrandefrihetsbrott samt i mål som i övrigt avser brott mot bestämmelser i denna grundlag.

I lag kan anges att Riksdagens ombudsman har befogenhet att vara åklagare i mål som avses i första stycket.

Justitiekanslerns rätt att överlåta behörighet m.m. (9 kap. 2 § TF och 7 kap. 1 § första stycket YGL)

6 § Justitiekanslern har rätt att i särskilda fall överlåta sin behörighet som åklagare helt eller delvis till Åklagarmyndigheten eller till någon särskilt angiven åklagare. Justitiekanslern får vidare uppdra åt Åklagar- myndigheten eller någon särskilt angiven åklagare att utföra hela eller delar av åklagaruppdraget för Justitiekanslerns räkning.

När det är osäkert vem som är rätt åklagare ska Justitiekanslern anses behörig. De åtgärder som har vidtagits ska därvid anses behöri- gen gjorda.

Åtalspreskription (9 kap. 3 § TF, 7 kap. 1 § andra stycket YGL)

7 § Allmänt åtal för yttrandefrihetsbrott ska väckas inom sex månader från den dag då brottet begicks.

Sedan allmänt åtal blivit väckt inom den tid som anges i första stycket, får nytt åtal väckas mot andra som är ansvariga för brottet.

Målsägarangivelse (9 kap. 4 § TF, 7 kap. 1 § YGL)

8 § Angående målsägandens rätt att ange yttrandefrihetsbrott till åtal eller att själv väcka åtal på grund av ett sådant brott gäller vad som sägs i lag.

358

SOU 2012:55

Bilaga 10

Konfiskering eller avlägsnande utan åtal (9 kap. 5 § TF, 7 kap. 2 § YGL)

När konfiskering inte är möjlig får åklagaren eller målsäganden i stället ansöka om föreläggande för den som tillhandahåller massmediet att se till att det brottsliga yttrandet inte längre hålls tillgängligt för allmänheten. Om den som tillhandahåller massmediet inte kan fås att avlägsna det brottsliga yttrandet, får åklagaren eller målsäganden ansöka om föreläggande för den som möjliggör tillhandahållandet att vidta de åtgärder som är möjliga för att det brottsliga yttrandet inte ska vara tillgängligt.

11 kap. Rättegången i yttrandefrihetsmål

Behöriga domstolar (12 kap. 1 § första stycket TF)

1 § Yttrandefrihetsmål prövas vid den tingsrätt som anges i lag. Det ska finnas minst en behörig tingsrätt i varje län.

Yttrandefrihetsmål (12 kap. 1 § andra stycket TF)

2 § Yttrandefrihetsmål är

1.mål om ansvar eller enskilt anspråk på grund av yttrandefrihets- brott,

2.mål om ansvar eller enskilt anspråk på grund av brott enligt 7 kap. 4 och 5 §§, och

3.mål enligt 10 kap. 9 § (ansökningsmål).

Är det fråga om brott enligt 7 kap. 5 §, och har den som har anskaffat uppgiften eller underrättelsen inte offentliggjort den i tryckt skrift eller meddelat den till någon annan för sådant offentliggörande, är målet ett tryckfrihetsmål endast om det är uppenbart att anskaffan- det har skett för offentliggörande i tryckt skrift.

Prövning av ansvar (12 kap. 2 § TF)

3 § I yttrandefrihetsmål där talan om ansvar förs ska frågan om brott föreligger prövas av en jury bestående av nio ledamöter. Är parterna överens om det kan målet avgöras av rätten utan medverkan av jury.

Frågan om den tilltalade är ansvarig enligt 8 kap. prövas alltid enbart av rätten.

Brott föreligger om minst sex juryledamöter är överens om det.

359

Bilaga 10

SOU 2012:55

Anser juryn att brott inte föreligger ska den tilltalade frikännas. Anser juryn att brott föreligger, ska även rätten pröva den frågan.

Har rätten en annan uppfattning än juryn, får rätten frikänna den tilltalade eller tillämpa en lindrigare straffbestämmelse. Om tingsrät- tens dom överklagas får högre rätt inte frångå juryns bedömning i större utsträckning än tingsrätten.

Två jurygrupper (12 kap. 3 § TF)

4 § För varje län ska utses juryledamöter. Ledamöterna ska fördelas i två grupper. Juryledamöterna i den andra gruppen ska vara eller ha varit nämndemän vid allmän domstol eller allmän förvaltningsdomstol.

Val av juryledamöter (12 kap. 4 § TF)

5 § Juryledamöterna utses genom val för en tid av fyra kalenderår. Valet förrättas av landstingsfullmäktige i länet. I Gotlands län förrättas valet av kommunfullmäktige i Gotlands kommun.

Krav för valbarhet (12 kap. 5 § TF)

6 § En juryledamot ska vara svensk medborgare och vara folkbokförd i länet.

Den som är underårig eller som har förvaltare enligt särskild lag får inte vara juryledamot.

Juryledamots rätt att avgå (12 kap. 6 § TF)

7 § En juryledamot som har fyllt sextio år har rätt att avgå. Tingsrätten får entlediga en juryledamot som visar giltigt hinder. Om en juryleda- mot inte längre är valbar upphör uppdraget.

Ersättare för juryledamot (12 kap. 7 § TF)

8 § Avgår eller upphör en juryledamot att vara valbar ska ersättare utses för återstoden av valperioden.

Överklagande av val av juryledamot (12 kap. 8 § TF)

9 § Beslut om val av juryledamot överklagas hos tingsrätten. Tingsrät- ten prövar självmant den valdes behörighet.

Vid överklagande av ett beslut som avses i första stycket tillämpas vad som anges i lag om överklagande av tingsrätts beslut under rätte- gång. Hovrättens beslut får inte överklagas.

Beslut om val av juryledamot gäller även om det överklagas om rätten inte beslutar något annat.

360

SOU 2012:55

Bilaga 10

Jäv för juryledamöter (12 kap. 10 § första stycket TF)

10 § Vad som sägs i lag om jäv för domare gäller även juryledamöter.

Om uteslutning av juryledamot (12 kap. 10 § andra och tredje styckena och 11 § TF)

11 § När en jury ska bildas får vardera parten utesluta fyra ledamöter inom den första gruppen och en inom den andra.

Därefter tar rätten genom lottning bland de kvarvarande ut så många till suppleanter att det kvarstår sex juryledamöter i den första gruppen och tre i den andra.

Önskar endast en av flera medparter utesluta juryledamöter gäller den uteslutningen även för de övriga. Är medparter inte överens om vilka juryledamöter som ska uteslutas avgör rätten frågan genom lott- ning.

Juryledamots skyldighet att delta (12 kap. 12 § TF)

12 § Den som inte har laga förfall är skyldig att tjänstgöra i juryn. Finns det inte ett tillräckligt antal juryledamöter på grund av jäv

eller laga förfall utser rätten bland behöriga personer tre juryledamöter för varje ledamot som saknas. Av dessa får vardera parten utesluta en.

En juryledamot som tidigare har uteslutits från samma mål får inte utses.

Talan om enskilt anspråk (12 kap. 14 § TF)

13 § Förs i mål om ansvar även talan om enskilt anspråk mot någon annan än den tilltalade, ska den tilltalade vidta de åtgärder som avses i 3 § fjärde stycket, 11 § första stycket och 12 § andra stycket och som annars skulle ha ankommit på svarandeparten.

Förs talan om konfiskering eller avlägsnande av ett massmedium eller om enskilt anspråk utan samband med åtal, tillämpas i fråga om rättegången i ett sådant mål vad som sägs i 2 och 10–12 §§. Har frågan om brott föreligger prövats tidigare i ett yttrandefrihetsmål avseende ansvar för brott, ska samma fråga inte prövas på nytt.

I ansökningsmål ska den uteslutning av juryledamöter som annars görs av parterna utföras av rätten genom lottning.

Om juryledamöter i händelse av krig och krigsfara (12 kap. 16 § TF)

14 § Om riket är i krig eller krigsfara eller det råder sådana extraordi- nära förhållanden som är föranledda av krig eller av krigsfara som riket har befunnit sig i, får föreskrifter om anstånd med val av juryledamöter och om undantag från juryledamöters rätt att avsäga sig uppdraget

361

Bilaga 10

SOU 2012:55

meddelas i lag eller, efter bemyndigande i lag, av regeringen i förord- ning.

Övriga bestämmelser (12 kap. 15 § TF)

15 § Närmare bestämmelser om jury och om rättegången i tryckfri- hetsmål meddelas i lag.

12 kap. Massmedier med internationell anknytning

Exemplar av massmedier

Exemplar av massmedier (13 kap. 1 § TF och, i första hand, 10 kap. 1 § YGL)

1 § För exemplar av massmedier från utlandet som sprids här gäller grundlagen i tillämpliga delar, om inte annat sägs nedan.

Inskränkningar i meddelar- och anskaffarfriheten (jfr 13 kap. 1 och 6 §§ TF)

2 § Är ett massmedium som avses i 1 § i huvudsak avsett att spridas utanför Sverige gäller inte meddelar- och anskaffarfrihet enligt 1 kap. 6 § om

1.meddelandet eller anskaffandet innefattar brott mot rikets säkerhet,

2.meddelandet innefattar utlämnande eller tillhandahållande som avses i 7 kap. 4 § första stycket 2, eller

3.meddelandet utgör ett uppsåtligt åsidosättande av tystnadsplikt.

Ansvar för innehållet (ny)

3 § För innehållet i ett massmedium som avses i 2 § och som ges ut av ett massmedieföretag ska grundlagens bestämmelser om utgivare inte tillämpas.

Ansvaret för innehållet i ett massmedium enligt första stycket lig- ger på den som har låtit lämna ut massmediet för spridning i Sverige.

”Korrespondentskydd” (13 kap. 6 § TF och 10 kap. 1 YGL)

4 § I fråga om massmedier som inte sprids i Sverige gäller meddelar- och anskaffarfrihet enligt 1 kap. 6 §, om meddelandet eller anskaffan- det skedde här. För sådan meddelar- och anskaffarfrihet gäller de begränsningar som anges i 2 §.

362

SOU 2012:55

Bilaga 10

Överföringar av massmedier

Överföringar av massmedier (jfr 1 kap. 6, 7 och 9 §§ YGL)

5 § I fråga om elektronisk överföring till allmänheten av massmedier gäller grundlagen om överföringen utgår från Sverige.

Vid samtidig och oförändrad vidaresändning här i landet av radio och television som inte utgår från Sverige gäller dock grundlagens bestämmelser i

1 kap. 8 § om förbud mot förhandsgranskning och hindrande åtgärder,

1 kap. 9 § om förbud mot ingripanden utan stöd i grundlagen,

1 kap. 10 § om det förhållningssätt som ska iakttas vid tillämp- ningen av denna grundlag,

6 kap. 5 § om rätt att sända massmedier i tråd samt

6 kap. 7 och 9 §§ om särskilda regler för lagstiftning och rättslig prövning.

Meddelar- och anskaffarfrihet vid överföringar m.m. som inte utgår från Sverige (10 kap. 2 § YGL)

6 § I fråga om överföringar som inte utgår från Sverige gäller medde- lar- och anskaffarfrihet enligt 1 kap. 6 §, om meddelandet eller anskaf- fandet skedde här. För sådan meddelar- och anskaffarfrihet gäller de begränsningar som anges i 2 §.

13 kap. Allmänna bestämmelser

Resning i yttrandefrihetsmål (14 kap. 1 § TF, 11 kap. 1 § första stycket YGL)

1 § Vad i lag är stadgat om resning i mål i allmänhet gäller även dom i yttrandefrihetsmål utan hinder av att en jury har prövat om brott före- ligger.

Beviljas resning i ett mål där en jury har prövat om brott föreligger, och grundas resningen på en omständighet som kan antas ha inverkat på juryprövningen, ska samtidigt beslutas att målet ska på nytt tas upp inför en jury av den rätt som först har dömt i målet. Om resning beviljas till den tilltalades förmån och saken är uppenbar, får den dom- stol som beviljar resningen i stället omedelbart ändra domen.

363

Bilaga 10

SOU 2012:55

Juryns medverkan vid resning (14 kap. 2 § TF, 11 kap. 1 § första stycket YGL)

Krav på skyndsam behandling (14 kap. 3 § TF, 11 kap. 1 § första stycket YGL)

3 § Yttrandefrihetsmål och andra mål om brott mot bestämmelserna i denna grundlag ska alltid behandlas skyndsamt.

Frågor som inte behandlas i grundlagen (14 kap. 5 § TF, 11 kap. 1 § andra stycket YGL)

4 § I alla hänseenden som inte har reglerats särskilt i denna grundlag eller i någon lag som har beslutats med stöd av den gäller vad som är föreskrivet i lag eller annan författning.

Begränsning av utländska medborgares rättigheter (14 kap. 5 § andra stycket TF, 11 kap. 1 § tredje stycket)

5 § De rättigheter som enligt denna grundlag tillkommer andra än svenska medborgare får inskränkas genom lag.

Internationellt rättsligt bistånd (ny)

6 § Internationellt rättsligt bistånd får lämnas avseende en åtgärd som är tillåten enligt denna grundlag.

Rättsligt bistånd som gäller brott eller skadestånd med anledning av brott får lämnas endast om den gärning som avses i huvudsak mot- svarar ett brott enligt denna grundlag.

Närmare bestämmelser om prövningen av en ansökan enligt första stycket får meddelas i lag.

-----

Föreskrifter om ikraftträdandet av denna grundlag meddelas i en särskild lag.

364

SOU 2012:55

Bilaga 10

Författningskommentar

1 kap. Grundläggande bestämmelser

1 kap. 1 §

Yttrandefrihet (1 kap. 1 § första stycket TF, 1 kap. 1 § första stycket YGL)

1 § Var och en är gentemot det allmänna tillförsäkrad rätt enligt denna grundlag att i massmedier uttrycka tankar, åsikter och känslor och i övrigt lämna uppgifter i vilket ämne som helst.

Yttrandefrihet enligt grundlagen är rätten att i massmedier uttrycka tankar, åsikter och känslor och i övrigt lämna uppgifter i vilket ämne som helst. Det motsvarar den allmänna definitionen av ytt- randefrihet med den skillnaden att det för grundlagens tillämplig- het fordras att yttrandena har förekommit i ”massmedier” (se 3 § och 5 § andra stycket). Detta är alltså vad som fordras för det sär- skilt starka skydd som ges för yttrandefriheten i den nya grundla- gen jämfört med skyddet i regeringsformen och Europakonven- tionen om de mänskliga rättigheterna. Paragrafen ska ses som en introduktion till grundlagen och fungerar som en bas för övriga bestämmelser i denna. Den kan anses motsvara portalstadgandet i 1 kap. 1 § RF.

Yttrandefriheten och rätten att lämna uppgifter är inte absolut. I den nya yttrandefrihetsgrundlagen finns sålunda föreskrifter som på olika sätt begränsar dessa friheter, t.ex. bestämmelserna om ytt- randefrihetsbrott och om inskränkningar i den s.k. meddelarfri- heten.

365

Bilaga 10

SOU 2012:55

Med ”det allmänna” förstås myndigheter och andra allmänna organ. Hit räknas olika verkställande organ såsom domstolar, rege- ringen och förvaltningsmyndigheter, däremot inte sådana pri- vaträttsliga subjekt som har fått i uppdrag att utföra förvaltnings- uppgifter (jfr 12 kap. 4 § andra stycket RF där det talas om över- lämnande av förvaltningsuppgifter till juridiska personer och enskilda individer). Även normgivande organ omfattas när de med- delar offentligrättsliga föreskrifter, t.ex. när riksdagen stiftar lagar och förvaltningsmyndigheter meddelar olika föreskrifter. Det spe- lar i det här sammanhanget ingen roll om en viss offentlig verk- samhet bedrivs i statlig eller kommunal regi. Kommunala förvalt- ningsmyndigheter och beslutande församlingar (t.ex. fullmäktige) omfattas således av beteckningen ”det allmänna”.

Bestämmelsen medför en rätt att uttrycka sig i ”massmedier”. Detta begrepp definieras i 3 §. Direkt kommunikation i form av teaterföreställningar, politiska tal m.m. omfattas inte av det sär- skilda skydd som yttrandefrihetsgrundlagen ger. Av 5 § framgår att inte heller alla massmedier omfattas av regleringen.

Genom kravet på ”medierad” kommunikation – alltså att ytt- randena ska uttryckas i massmedier – behålls ett av grunddragen i det hittillsvarande systemet. Den nya yttrandefrihetsgrundlagen ställer alltså krav på att yttranden för att omfattas av lagen ska uttryckas i massmedier. Däremot finns inget krav på att en viss kommunikations- eller framställningsteknik ska användas. Detta teknikoberoende innebär en viktig förändring i förhållande till TF och YGL.

Meddelarfriheten är inte oinskränkt. Enligt 7 kap. 4 § kan med- delaren i undantagsfall fällas till ansvar enligt allmän lag för läm-

366

SOU 2012:55

Bilaga 10

nande av vissa typer av uppgifter. Det gäller t.ex. om uppgifts- lämnandet innefattar vissa grövre brott mot rikets säkerhet eller en överträdelse av en kvalificerad tystnadsplikt. Frågor som rör med- delarens ställning behandlas närmare i 6 § samt i 3 kap. och i 7 kap. 4 §.

I bestämmelsen anges att rätten att uttrycka sig och att lämna uppgifter gäller ”enligt denna grundlag”. Härmed avses att grän- serna för rättigheterna bestäms i själva grundlagen. Detta sägs tyd- ligare i 2 § andra stycket och upprepas på de ställen i lagen där det har ansetts befogat för att inget tvivel ska uppstå.

I 2 § anges syftet med den särskilda grundlagsregleringen för vissa delar av yttrandefriheten.

Yttrandefrihetsgrundlagen innebär inte någon ändring i fråga om det skydd för yttrandefriheten som följer av artikel 10 i Euro- pakonventionen, jfr 2 kap. 19 § RF och lagen (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättig- heterna och de grundläggande friheterna. Det innebär att Europa- domstolens rättspraxis påverkar svensk rätt på i princip samma sätt som tidigare.

1 kap. 2 §

Yttrandefrihetens ändamål (1 kap. 1 § andra stycket TF och 1 kap. 1 § andra stycket YGL)

I yttrandefriheten får inga andra begränsningar göras än de som följer av denna grundlag.

I första stycket anges ändamålet med yttrandefriheten enligt den nya yttrandefrihetsgrundlagen. Enligt bestämmelsens första mening ska

367

Bilaga 10

SOU 2012:55

ändamålet vara att ”säkra ett fritt meningsutbyte, en fri och allsidig upplysning och ett fritt konstnärligt skapande”. Formuleringen motsvarar den som finns i YGL.

Enligt förarbetena till YGL ska ändamålsbestämmelsen där för- stås så att grundlagen ska säkerställa den kommunikation mellan människor som sker offentligen i de uttrycksformer som omfattas av grundlagen. I uttrycket ”ett fritt konstnärligt skapande” inbe- grips i YGL, enligt nämnda förarbeten, offentliggörandet av pro- dukter av konstnärlig verksamhet (prop. 1990/91:64 s. 107 f.). Det uttrycket förekommer inte i TF. Där nämns endast ”ett fritt meningsutbyte” och ”en allsidig upplysning” i ändamålsbestämmel- sen. Någon saklig skillnad var dock inte avsedd med tillägget i YGL.

På samma sätt som i TF och YGL har grundlagens ändamål betydelse för att i vissa avseenden begränsa NYGL:s tillämpnings- område. Det gäller t.ex. vissa brott som till sin karaktär inte har ansetts ha med yttrandefrihetens ändamål att göra, såsom bedrägeri och koppleri. En tolkning av ändamålet har i TF och YGL också legat till grund för bedömningen att viss kommersiell reklam delvis har ansetts ligga utanför grundlagarnas tillämpningsområde.

Men till skillnad mot TF och YGL har dessa avgränsningar här kommit till uttryck i grundlagstexten. I 9 § andra stycket har det sålunda införts en bestämmelse om att grundlagen inte hindrar ingripanden enligt vanlig lag på grund av gärningar som har en sådan karaktär att de inte berör yttrandefrihetens ändamål enligt 2 §. Enligt 13 § 4 gäller vad som sägs i lag om förbud mot och vill- kor för reklamåtgärder av utpräglat kommersiell natur. Syftet med dessa bestämmelser är att grundlagen ska avgränsas på samma sätt som enligt den praxis som har utvecklats kring TF och YGL i dessa avseenden.

I två avseenden får ändamålsbestämmelsen i NYGL större bety- delse jämfört med motsvarande bestämmelser i TF och YGL. För det första innehåller NYGL ett nytt undantag för viss behandling av personuppgifter (14 §). Undantaget gäller endast för sådan behandling som sker för annat ändamål än det som anges i 2 § och omfattar inte heller massmedier som ges ut av massmedieföretag. För det andra innehåller NYGL en bestämmelse (16 §) som anger de generella förutsättningar som ska vara uppfyllda för lagstiftning som införs med stöd i grundlagen. Sådana bestämmelser, s.k. dele- gationsbestämmelser, finns i bl.a. 1 kap. 11–14 §§, och 6 kap. 5 och 6 §§. Enligt 16 § får sådan lagstiftning aldrig gå utöver vad som är

368

SOU 2012:55

Bilaga 10

nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett att friheten får begränsas och inte heller sträcka sig så långt att begränsningen utgör ett hot mot det fria meningsutbytet, den fria och allsidiga upplysningen eller det fria konstnärliga skapandet.

Till skillnad från TF och YGL finns det i den nya yttrandefri- hetsgrundlagen också en bestämmelse som framhäver ändamålet med den förstärkta grundlagsregleringen. Det handlar alltså om grunden för att det finns ett särskilt skydd för vissa former av masskommunikation som är starkare än det generella skydd för yttrandefriheten som ges i RF. I första styckets andra mening anges sålunda till att börja med att grundlagen ger ett särskilt skydd åt

”sådana yttranden som är riktade till allmänheten”. Detta ger uttryck för att det utifrån allmänna synpunkter framstår som speciellt angeläget att trygga möjligheterna att framföra yttranden som är avsedda att spridas utanför en begränsad krets. Från principiell utgångspunkt har sådana offentliga yttranden särskilt stor bety- delse för att möjliggöra ett fritt meningsutbyte, en fri och allsidig upplysning och ett fritt konstnärligt skapande. Detta motiverar ett extra starkt och väl anpassat skydd för yttranden som riktar sig till allmänheten.

I den andra meningen anges vidare att det särskilda skyddet omfattar yttranden ”som antingen har spritts yrkesmässigt eller är föremål för tydligt ansvarstagande”. Detta är en nyhet i förhållande till TF och YGL. Enligt den nya yttrandefrihetsgrundlagen är det endast den yrkesmässiga framställningen och spridningen av ytt- randen som har ett automatiskt grundlagsskydd. Den som ägnar sig åt sådan verksamhet benämns i den här grundlagen massmedie- företag, se 4 §. Det starka skyddet för den mer professionellt bedrivna medieverksamheten motiveras av att den är av särskild betydelse för opinionsbildningen i samhället.

Även andra aktörer kan dock få grundlagsskydd för yttranden i massmedier för vilka de tydligt har tagit ansvar. Med ”tydligt ansvarstagande” avses här att det finns ett gällande utgivningsbevis eller att mediet har försetts med uppgifter om vem som har åtagit sig ansvaret för innehållet, se 5 §.

369

Bilaga 10

SOU 2012:55

iaktta ordning och reda i fråga om vem som ansvarar för innehållet i ett massmedium. När det gäller andra aktörer klarlägger systemet med utgivningsbevis eller ansvarsuppgifter vem som bär ansvaret för en publicering. Tydliga ansvarsförhållanden klargör vidare rättsläget för den som står i begrepp att t.ex. lämna känsliga upp- gifter till en journalist för publicering. Han eller hon blir normalt inte straffrättsligt ansvarig för ett sådant meddelande. Det blir i stället den som har åtagit sig ansvaret för massmediet.

Bestämmelsen i andra stycket gäller för alla delar av yttrandefri- heten inklusive t.ex. meddelarfriheten, anskaffarfriheten, etable- ringsfriheten och förbudet mot hindrande åtgärder, där det i TF och YGL finns särskilda bestämmelser till skydd mot andra begränsningar än sådana som framgår av grundlagarna.

Det kan ibland vara svårt att avgöra vad föreskriften om att inga begränsningar får göras egentligen innebär. Den frågan berörs bl.a. i författningskommentaren till 1 kap. 6 och 7 §§ nedan.

1 kap. 3 §

Massmedier (1 kap. 5 § TF, 1 kap. 1 § YGL )

3 § Med massmedier avses i denna grundlag medier som är avsedda att sprida yttranden till allmänheten.

I paragrafen anges vad som avses med ”massmedier” enligt grund- lagen. Det ska vara fråga om ”medier som är avsedda att sprida ytt- randen till allmänheten”.

Massmediebegreppet är centralt för grundlagen eftersom det ligger till grund för avgränsningen av dess tillämpningsområde. Detta omfattar yttranden i massmedier som antingen ges ut av massmedieföretag eller har utgivningsbevis eller har försetts med s.k. ansvarsuppgifter (se 5 §).

370

SOU 2012:55

Bilaga 10

Tillämpningsområdet begränsas även geografiskt, genom att det ställs krav på vilken koppling mediet resp. yttrandet ska ha till Sverige för att grundlagen ska gälla. Bestämmelserna härom åter- finns i 12 kap. Vidare begränsas tillämpningsområdet genom vissa undantag. Yttranden inom vissa områden undantas helt från grundlagsskyddet, varjämte vissa frågor får regleras i lag (se 1 kap. 11–16 §§).

En del av begreppet massmedier är ordet ”medier”. Detta avser hjälpmedel för indirekt kommunikation till allmänheten. Av bety- delse är här att hålla isär mediebegreppet från den teknik som används för att framställa eller distribuera mediet. Det är sålunda inte tryckpressen och papperet utan boken eller tidningen som utgör mediet. På liknande sätt är det inte distributionsnätet för utsändning av tv-signaler som är mediet utan de sändningar vars innehåll kan uppfattas av tittarna. När det gäller webbplatser är det inte internet med dess datorer, tråd m.m. som är mediet i den mening som avses här. Mediet är i stället nättidningen, bloggen, webbplatsen etc., som bär yttrandet på motsvarande sätt som exempelvis en tryckt dagstidning eller ett tv-program. Förståelsen kan många gånger underlättas om det betonas att mediet (tid- ningen, radioprogrammet, webbplatsen eller dvd-skivan med inne- håll) är det redskap varigenom yttrandet förmedlas med hjälp av viss teknik (tryckpress, elektroniska vågor, internet eller en plast- skiva med möjlighet att lagra elektroniskt innehåll).

Ändå är det förvisso inte alltid lätt att skilja mediet från tekni- ken. Men eftersom grundlagen för att gälla kräver att mediet ges ut av ett massmedieföretag, att utgivningsbevis gäller eller att ansvars- uppgifter har satts ut, torde det inte uppstå några större problem i den praktiska tillämpningen.

371

Bilaga 10

SOU 2012:55

För att de ska omfattas av grundlagen krävs dock att de sprids av ett massmedieföretag, att massmediet omfattas av ett utgiv- ningsbevis eller är försett med ansvarsuppgifter (se 5 §). I vissa fall ger grundlagen stöd för att i vanlig lag reglera t.ex. frågor om marknadsföring (se 13 §).

Det är alltid avsikten i det enskilda fallet som är avgörande för bedömningen av om ett medium är ”avsett att sprida yttranden till allmänheten”. Det innebär att även medier som normalt inte betraktas som massmedier, t.ex. tröjor och förpackningar, kan vara det i särskilda fall. Om användaren även har andra avsikter med massmediet bör det huvudsakliga syftet anses avgörande.

Tidningar, böcker, filmer, radio- och tv-program och webbplat- ser används så gott som alltid för spridning av yttranden till all- mänheten. I de enstaka fall då t.ex. en bok, en tidning eller en tid- skrift är avsedd för annat än spridning till allmänheten är de inte att anse som massmedier. Så kan vara fallet exempelvis om en tidning framställs för enbart de boende i ett hus eller om en bok produce- ras bara i enstaka exemplar för en familj.

Kravet att ett medium ska vara avsett att sprida yttranden till allmänheten utesluter normalt grundlagsskydd för yttranden som fixeras på mera okonventionella föremål och platser. En nedklott- rad tunnelbanevagn utgör t.ex. med den här definitionen inte ett massmedium eftersom den används för ett annat huvudsakligt syfte än att sprida yttranden till allmänheten. Inte heller omfattas en husvägg som används som underlag för en text eller en målning.

Burkar, kartonger och andra liknande anordningar har det huvudsakliga syftet att förpacka varor och inte att offentliggöra olika meddelanden. De kan därför inte anses avsedda att sprida yttranden till allmänheten och utgör därmed inte massmedier. Det betyder att t.ex. cigarrettpaket och läkemedelsförpackningar inte omfattas av grundlagsskyddet. Det spelar därvid ingen roll att texten på förpackningarna är tryckt eller att den rent faktiskt når många personer.

Det nu sagda utesluter inte att t.ex. plank, klädesplagg och kar- tonger ibland kan vara framställda och används med det huvudsak- liga syftet att ge offentlighet åt yttranden. I så fall är de, som fram- gått, ”medier som är avsedda att sprida yttranden till allmänheten” och omfattas av massmediebegreppet. För att grundlagen ska vara tillämplig fordras emellertid också att kraven i 5 § om massmedie- företag, utgivningsbevis eller ansvarsuppgifter är uppfyllda.

372

SOU 2012:55

Bilaga 10

I vissa fall är det svårt att skilja mellan mediet och själva yttran- det. Så är fallet då yttrandet och mediet kan framstå som samma sak. En sådan situation kan sägas föreligga i fråga om bl.a. skulptu- rer och tavlor. En tavla kan sålunda sägas utgöra ett yttrande, men den kan också sägas förmedla det yttrande som konstnären har velat framföra. Frågan är således vilket yttrande som ska bedömas, och detta måste klarläggas i rättstillämpningen innan yttrandet och dess eventuella grundlagstillhörighet avgörs. Skulpturer, tavlor m.m. får ofta antas vara avsedda att sprida yttranden till allmänheten på samma sätt som t.ex. böcker, och de är då också att anse som massmedier med avseende på de yttranden som de förmedlar. Men däremot är de inte medier när det gäller det yttrande som de i sig utgör. Detta kan självfallet ibland innebära en komplikation vid tillämpningen. Ungefär motsvarande gränsdragningssvårigheter – som alltså i grunden handlar om vilket yttrande som ska bedömas – finns ibland med TF och YGL.

373

Bilaga 10

SOU 2012:55

någorlunda stort antal personer. Med ”i princip öppen för alla” avses att alla eller så gott som alla människor i landet ska ha en principiell möjlighet att inträda i kretsen. Det kan t.ex. röra sig om prenumeranterna på en dagstidning eller en tidskrift eller om delta- garna i en förening eller ett politiskt parti med öppet medlemskap. En förening som kräver att medlemmarna bor på en viss ort eller kör en bil av ett visst märke är att anse som en krets som är ”i prin- cip öppen för alla” i nu avsedd mening, eftersom det i princip är möjligt för var och en att bosätta sig på den angivna orten eller att skaffa sig en bil av aktuellt slag.

Att de praktiska förutsättningarna i vissa fall begränsar sprid- ningen saknar betydelse. Böcker och andra fysiska informationsbä- rare som framställs endast i en begränsad upplaga görs därför till- gängliga för allmänheten om det i princip är möjligt för vem som helst att köpa exemplar av den begränsade upplagan. Detsamma gäller för s.k. on-demand-verksamhet, där exemplar framställs först vid beställning. Så länge möjligheten att beställa exemplar är i prin- cip öppen för alla handlar det om spridning till allmänheten.

Vad som i detta sammanhang ska avses med en ”vid” krets är svårt att ange en gång för alla. Tidningar eller hemsidor som sprids inom t.ex. fackföreningar, idrottsföreningar och större företag torde så gott som alltid få anses bli spridda till en vid krets och därmed till allmänheten i nu avsedd mening. Detsamma torde få anses gälla webbplatser som riktar sig till och kan läsas av ett stort antal mottagare. Är spridningen mera begränsad än så får det bedömas från fall till fall om den kan anses avsedd för allmänheten. Av betydelse bör därvid vara inte bara kretsens storlek rent nume- rärt utan också t.ex. hur strängt avgränsad den är och efter vilka kriterier. Att spridningen begränsas utifrån vissa icke påverkbara kriterier utesluter självfallet inte att mottagarkretsen är tillräckligt stor för att den ska anses vara en vid krets och att spridningen där- med utgör spridning till allmänheten. Som exempel kan nämnas taltidningar som endast är tillgängliga för synskadade.

Viss ledning för tolkningen av uttrycket ”allmänheten” kan sökas i andra bestämmelser som använder detta begrepp.

374

SOU 2012:55

Bilaga 10

Nedan ska anges ett antal exempel som visar vad den nu aktuella begränsningen av tillämpningsområdet – massmedier – innebär för några praktiska fall.

Dagstidningar, tidskrifter och böcker används så gott som uteslu- tande för spridning av yttranden till allmänheten och är därför nästan alltid massmedier. Detsamma gäller t.ex. nättidningar, nät- tidskrifter, ljudböcker och e-böcker.

Vad gäller då beträffande e-böcker och e-tidningar som finns ned- laddade på t.ex. en läsplatta med möjlighet till ytterligare nedladd- ning inklusive förändringar i det tidigare materialet? Sådana medier har inte kunnat rymmas under YGL på grund av den lagens begränsningar till viss teknik. Men de utgör massmedier och omfattas av den nya yttrandefrihetsgrundlagen under förutsättning att de framställs eller sprids av ett massmedieföretag eller det finns utgivningsbevis eller ansvarsuppgifter (se 5 §).

Sändningar i radio och tv är så gott som alltid massmedier. Dis- tributionsformen spelar inte någon roll så länge den möjliggör spridning till allmänheten, varför även sändningar som sker via internet eller annars utanför de traditionella distributionsnäten kan omfattas. Detsamma gäller förstås oavsett om en sändning sker i marknätet, via kabel eller genom satellit. Även överföringar av tv- och radioprogram som startas av mottagaren via t.ex. internet utgör massmedier om de är tillgängliga för allmänheten. Det är att märka att vissa direktsändningar särregleras i 12 § på i huvudsak det sättet att utgivaren ansvarar enbart för det som han eller hon kan direkt eller indirekt kontrollera.

Även andra databaser är ofta avsedda för spridning av yttranden till allmänheten. Därmed är de alltså massmedier enligt den nya yttrandefrihetsgrundlagen. Det gäller t.ex. de flesta s.k. bloggar och andra webbplatser. Om de sprids av massmedieföretag eller det finns utgivningsbevis eller ansvarsuppgifter omfattas de av grund- lagen.

Sociala medier på internet, t.ex. de för närvarande aktuella Face- book, Twitter och Google+ kan vara massmedier. Yttrandena sprids ofta till så stora grupper att det får anses röra sig om spridning till allmänheten. Normalt torde grundlagsskydd ändå inte aktualiseras, eftersom förutsättningarna enligt 5 § sällan är uppfyllda.

375

Bilaga 10

SOU 2012:55

vissa klädesplagg, affischer, förpackningar m.m. ses som massmedier och sålunda omfattas av grundlagen om de framställs eller sprids av massmedieföretag, liksom om det finns utgivningsbevis eller ansvarsuppgifter. Som tidigare sagts torde man i regel kunna utgå från att det finns en avsikt att sprida yttranden till allmänheten i de fall den som ansvarar är ett företag för yrkesmässig framställning av medier eller har försett mediet med utgivningsbevis eller ansvars- uppgifter.

Flygblad, klistermärken och dylika företeelser som normalt är fram- ställda i många exemplar torde oftast vara att se som massmedier och därmed omfattade av grundlagen om ett massmedieföretag står bakom eller det finns ansvarsuppgifter. Visitkort, inbjudningskort och liknande är i regel avsedda för en begränsad krets och därmed inte för spridning till ”allmänheten”. Om den begränsade kretsen är påtagligt stor kan den dock vara att se som ”allmänheten”. Den närmare gränsdragningen får överlämnas till rättstillämpningen.

Filmer av alla de slag är massmedier oavsett distributionsform, om de är avsedda för spridning till allmänheten. Filmer är ett exempel på att det ibland kan vara svårt, om man inte är noggrann, att precisera vad det egentligen är som är ett massmedium. Är det ”filmen = filmproduktionen” (dvs. bilderna, texten och musiken, alltså det ”intellektuella innehållet” som sådant), eller är det ”filmen = filmrullen eller dvd-skivan” (dvs. den sak som innehåller bilderna m.m.)? Så som begreppet massmedium är definierat är det bara det sistnämnda som avses. Filmen i betydelsen ”det intellektuella inne- hållet” är att se som en mängd yttranden som förmedlas till all- mänheten genom det fysiska eller det digitala mediet.

376

SOU 2012:55

Bilaga 10

det yttrande som må finnas på fotografiet, men däremot inte för spridning av det yttrande som fotografiet som sådant utgör. Denna distinktion kan många gånger få betydelse för bedömningen av fotografiets innehåll, varvid det sammanhang där det förekommer kan vara avgörande. Vidare blir ett fotografi som framställs i många exemplar för spridning till allmänheten ett massmedium i den mångfaldigade formen. Med utgivningsbevis eller ansvarsuppgifter uppkommer sålunda grundlagsskydd, liksom om fotografiet är utgivet av ett massmedieföretag.

1 kap. 4 §

Massmedieföretag (1 kap. 9 § första stycket YGL)

4 § Med massmedieföretag avses i denna grundlag sammanslutningar och enskilda vilkas huvudsakliga verksamhet består i att på yrkes- mässiga grunder ge ut massmedier.

I paragrafen definieras begreppet massmedieföretag. Med sådana företag avses sammanslutningar eller enskilda vilkas huvudsakliga verksamhet består i att på yrkesmässiga grunder framställa eller sprida massmedier. Bestämningen är central för hela grundlagens uppbyggnad eftersom massmedieföretagen åtnjuter ett automatiskt grundlagsskydd. Därmed gynnas dessa företag framför andra aktö- rer som sprider yttranden genom massmedier. Definitionen på massmedieföretag är förhållandevis snäv. Begreppet är avsett att framför allt omfatta den ”egentliga mediebranschen”, dvs. den profes- sionella spridningen av massmedier.

377

Bilaga 10

SOU 2012:55

hetsförordningen jämställda skrifter eller av tekniska upptagningar eller en nyhetsbyrå”.

Av paragrafen framgår att massmedieföretag kan avse både sammanslutningar och enskilda. Uttrycket ”sammanslutningar” före- kommer i bestämmelserna om grundläggande fri- och rättigheter i 2 kap. RF (se t.ex. 2 §). Det inrymmer i princip alla situationer då någon sluter sig samman med ”andra för allmänna eller enskilda syften” (se 2 kap. 1 § 5 RF). Ett visst mått av organisation och beständighet måste dock finnas för att man ska kunna tala om en ”sammanslutning”. Annars blir det snarare fråga om en ”samman- komst” (SOU 1975:75 s. 316). Med den här definitionen avses med sammanslutningar olika typer av bolag, ekonomiska eller ideella föreningar m.m. Även mer löst sammansatta grupper kan omfattas, t.ex. en aktionsgrupp som har bildats för en viss fråga. Det bör noteras att en sammanslutning inte behöver utgöra ett självständigt rättssubjekt (dvs. en ”juridisk person”).

Stiftelser brukar inte anses utgöra sammanslutningar i egentlig mening. Det utmärkande draget hos en stiftelse är att viss egendom har avsatts för att självständigt förvaltas i syfte att tillgodose ett visst ändamål. En stiftelse är dock ett självständigt rättssubjekt och i mediesammanhang används den frekvent för att driva t.ex. dags- tidningar. Stiftelserna bör därför – liksom för övrigt alla juridiska personer – anses utgöra sammanslutningar i den mening som begreppet används i här. Paragrafen innebär således att bl.a. stiftel- ser vars huvudsakliga verksamhet är att driva en dagstidning eller något annat yrkesmässigt skött massmedium utgör massmediefö- retag.

Det är endast sammanslutningar eller enskilda vilkas huvudsak- liga verksamhet består i att framställa eller sprida massmedier som kan vara massmedieföretag. Kravet utesluter skrifter m.m. från företag och föreningar som egentligen främst sysslar med annan verksamhet än att framställa eller sprida massmedier från det auto- matiska skyddet. Det kan bl.a. röra sig om opinions- och infor- mationsmaterial som ges ut av partier, organisationer på arbets- marknaden eller bilföretag och banker. För att sådant material ska få grundlagsskydd fordras utgivningsbevis eller ansvarsuppgifter

378

SOU 2012:55

Bilaga 10

samt därtill att inget av undantagen från det materiella tillämp- ningsområdet gäller.

I andra fall kan det vara mer oklart om kravet på ”huvudsaklig- het” är uppfyllt. Det kan t.ex. vara fråga om bolag som bedriver flera olika typer av verksamhet, varav spridning av massmedier är en. I sådana situationer får det prövas om medieverksamheten är så framträdande att det rör sig om ett massmedieföretag. Här torde bl.a. verksamhetens omsättning och antalet sysselsatta i förhållande till andra grenar av företaget få betydelse för bedömningen. Det är vidare tänkbart att en organisation (bolag, fackförening m.m.) väljer att förlägga sin massmedieverksamhet i ett separat bolag e.d. som uteslutande ägnar sig åt sådan verksamhet. En sådan enhet bör anses utgöra ett massmedieföretag, i varje fall om den innebär att massmedieverksamheten på ett tydligt och formellt självständigt sätt avskiljs från den övriga verksamheten.

I paragrafen används uttrycket ”ge ut” massmedier. Avsikten är att inrymma endast de företag som sysslar med ”utgivning” i begreppets vanliga mening. Däri ligger att vederbörande i princip har kontroll över innehållet. De som sysslar med enbart spridning (t.ex. Posten) eller enbart framställning (t.ex. tryckerier och mot- svarande) ska sålunda inte omfattas av det automatiska grundlags- skyddet (se vidare nedan). Begreppet ”utgivning” knyter an till den terminologi som används i grundlagen i övrigt, jfr ”utgivare” och ”utgivningsbevis”. Det får i det här sammanhanget förstås så att det innefattar offentliggörande via alla typer av massmedier.

379

Bilaga 10

SOU 2012:55

1 kap. 5 §

När grundlagen blir tillämplig (1 kap. 5 § TF och 1 kap. 613 §§ YGL)

5 § Grundlagen är tillämplig på yttranden i massmedier

1.som ges ut av massmedieföretag, eller

2.för vilka utgivningsbevis gäller, eller

3.som har försetts med tydliga uppgifter om vem som har åtagit sig ansvaret enligt denna grundlag för innehållet och om dennes hem- vist i Sverige (ansvarsuppgifter).

När ordet massmedier används nedan avses sådana grundlagsskyd- dade massmedier.

Grundlagen gäller inte för yttranden som den ansvarige saknar möjlighet att kontrollera före offentliggörandet.

Paragrafen anger grundlagens tillämpningsområde och är därför en av de allra mest centrala. Som framgår av första stycket, omfattas yttranden i massmedier i tre fall. Enligt punkt 1 blir grundlagen tillämplig på yttranden i massmedier som ges ut av massmediefö- retag. Enligt punkt 2 blir den tillämplig på yttranden i massmedier för vilka utgivningsbevis gäller. Och enligt punkt 3 inträder grund- lagsskydd om massmediet har försetts med tydliga uppgifter om vem som ansvarar för innehållet enligt grundlagen och om dennes hemvist i Sverige. Vad som avses med massmedier framgår av 3 §. I 4 § definieras begreppet massmedieföretag.

Grundlagen är uppbyggd kring antagandet att massmedieföre- tagens verksamhet är av särskild betydelse för yttrandefriheten. Ett uttryck för detta är alltså att enligt punkt 1 massmedier som ges ut av massmedieföretag får – till skillnad från vad som gäller för andra aktörer – ett automatiskt grundlagsskydd. Inga ytterligare åtgärder behöver vidtas för att grundlagen ska bli tillämplig. I fråga om massmedieföretagen blir grundlagen därmed tillämplig enligt samma principer som gäller i TF och YGL.

Att grundlagen är tillämplig på bl.a. yttranden i massmedier som ”ges ut” av massmedieföretag innebär inte att grundlagsskyddet bara omfattar redan utgivna massmedier. Av andra bestämmelser i grundlagen följer att även den process som innebär att ett massme- dium framställs skyddas på olika sätt. Detsamma gäller för mass- medier som visserligen föreligger i färdigt skick men som inte har spritts till allmänheten av ett massmedieföretag, t.ex. en bok eller tidning som ännu inte har lämnats ut till försäljning eller en färdig biograffilm som inte har haft premiär. Här avses främst bestämmel-

380

SOU 2012:55

Bilaga 10

serna om etableringsfrihet (7 §), förbud mot censur och hindrande åtgärder (8 §) och meddelar- och anskaffarskydd (6 § och 3 kap.).

Det automatiska grundlagsskyddet gäller även i de fall då mass- mediet framställs av någon annan än massmedieföretaget, om det färdigställda massmediet ges ut av ett massmedieföretag. Här kan som exempel nämnas tv-program som sänds i en etablerad kanal men som har köpts in från ett produktionsbolag som inte är ett massmedieföretag. Situationen är likartad när det gäller vissa debatt- fora på internet som bl.a. innebär att beställda eller spontant insända debattinlägg publiceras. Det avgörande får i princip anses vara om det är massmedieföretaget som tar publiceringsbeslutet och därmed har kontroll över innehållet.

Enligt punkt 2 är grundlagen också tillämplig på yttranden i massmedier för vilka utgivningsbevis gäller. Sådana bevis kan sökas för enstaka offentliggöranden eller för massmedier som utkommer regelbundet. Närmare bestämmelser om vad som gäller för utgiv- ningsbevis finns i 4 kap. Redan här anges dock den viktiga utgångs- punkten att grundlagen tillämpas när utgivningsbevis ”gäller”. Det betyder dels att grundlagen inte är tillämplig i de fall då något utgivningsbevis ännu inte har beviljats även om förutsättningarna för att få det finns, dels att ett beviljat utgivningsbevis gör grundla- gen tillämplig även om det har getts på felaktiga grunder, t.ex. där- för att den anmälde ansvarige utgivaren inte existerar eller har angetts för skens skull. Grundlagen är dock inte tillämplig om det inte är fråga om något massmedium. Det framgår av att förutsätt- ningarna enligt lagen då inte är uppfyllda. Att grundlagen i övrigt gäller även om utgivningsbevis har utfärdats på felaktiga grunder kan verka egendomligt, men en sådan ordning är att föredra om tillämplighetsfrågor ska kunna lösas någorlunda enkelt.

Enligt punkt 3 blir grundlagen tillämplig på massmedier som har försetts med tydliga uppgifter om vem som har åtagit sig ansvaret enligt grundlagen för innehållet och dennes hemvist i Sverige (ansvarsuppgifter). Med ”tydliga uppgifter” avses att det med hjälp av uppgifterna ska vara möjligt att identifiera den ansvarige och kunna komma i kontakt med honom eller henne. Det innebär att uppgifterna i princip ska kunna kontrolleras mot offentliga regis- ter, som t.ex. folkbokföringsregistret hos Skatteverket. Det innebär också att kravet på uppgifternas omfattning kan variera. Om den ansvarige har ett vanligt förekommande namn och bor i en storstad måste uppgifterna kompletteras t.ex. med mer exakta adressupp- gifter eller fullständigt namn. Att det enbart sätts ut pseudonymer,

381

Bilaga 10

SOU 2012:55

signaturer eller andra kännetecken uppfyller inte kravet på tydlig- het även om beteckningarna är inarbetade i vissa sammanhang.

Att uppgifterna ska vara ”tydliga” innebär också att de ska vara lätt tillgängliga för den som tar del av innehållet i massmediet. De kan t.ex. placeras i för- eller eftertexten till en film, på försättsbla- det i en bok, under en flik på en webbplats med kontaktuppgifter, eller i sidfoten på varje webbsida. Det räcker inte att man kan anta eller av de samlade uppgifterna kan utröna vem som är ansvarig. Av uppgifterna ska det framgå att den namngivne tar på sig ansvaret.

Vad som ska anges i fråga om ansvarstagandet är ”vem som har åtagit sig ansvaret enligt denna grundlag för innehållet”. Detta krav har förts in i lagen för att säkra ett effektivt ansvarstagande och underlätta rättstillämpningen, där det annars skulle kunna upp- komma svårlösta tolkningssituationer. Kravet innebär att det måste anges att ansvar tas ”enligt yttrandefrihetsgrundlagen”, ”enligt grundlagen” eller något motsvarande. Det räcker sålunda inte att det framgår vem som står bakom exempelvis en hemsida eller en tidning, inte heller att det sägs att ”A ansvarar för innehållet” e.d. Meningen är att den person som anges ska vara helt klar över vad för slags ansvar det handlar om och att det är fråga om att uppfylla grundlagens krav.

Vad gäller då om falska ansvarsuppgifter har satts ut, eller om en person har angetts som ansvarig för skens skull? Enligt lagtexten gäller grundlagen om mediet ”har försetts med tydliga uppgifter om vem som har åtagit sig ansvaret enligt denna grundlag för inne- hållet och om dennes hemvist i Sverige”. Att namnet på en person som inte har åtagit sig ansvaret anges medför att massmediet inte har försetts med de nödvändiga uppgifterna. Så kan vara fallet om den person som anges är omedveten om publiceringen eller om namnet är påhittat. Avsikten är att detta ska läsas så att sådana falska uppgifter inte utgör några ”tydliga uppgifter om vem som ansvarar”. Grundlagen är sålunda inte tillämplig i sådana situa- tioner. Om den utpekade är en s.k. målvakt – dvs. en person som har förmåtts ta det formella ansvaret men inte har något inflytande över vad som offentliggörs – bör grundlagen däremot bli tillämplig. En annan ordning skulle orsaka alltför stora tillämpningsproblem.

382

SOU 2012:55

Bilaga 10

I sak finns inga nämnvärda skillnader mellan skyddet enligt de tre punkterna i första stycket. I några avseenden är dock regle- ringen mindre detaljerad när det är ansvarsuppgifter som gör att grundlagen är tillämplig. Här finns framför allt skäl att nämna att föreskrifterna om utgivare i 4 kap. inte tillämpas och att ansvarsbe- stämmelserna i 8 kap. har en enklare utformning.

Det bör observeras att bestämmelsen om tillämpningsområdet i första stycket bara anger vilka yttranden som omfattas av grundla- gen. I de följande paragraferna (6–8 §§) finns bestämmelser som även skyddar vissa ”förstadier” till offentliggörandet av sådana ytt- randen (meddelarfrihet, etableringsfrihet och censurförbud).

I andra stycket finns en begreppsbestämning som motiveras främst av att texten i grundlagen inte bör vara mer mångordig än nödvändigt. När ordet ”massmedier” används i lagens följande bestämmelser ska uttrycket läsas som ”grundlagsskyddade mass- medier”. Det gäller alltså trots att begreppet massmedier har defi- nierats i 3 § utan någon sådan begränsning. Att en kortare form används av praktiska skäl ändrar naturligtvis inte själva definitionen av begreppet.

I tredje stycket anges i första meningen ytterligare en förutsätt- ning för att grundlagen ska vara tillämplig på ett yttrande; den ansvarige ska ha möjlighet att kontrollera innehållet innan det offentliggörs. Bestämmelsen är framför allt avsedd för de allt vanli- gare fall där lyssnaren, tittaren eller läsaren engageras i publicering- arna. Bestämmelsen avser inte de interna kontrollmöjligheterna utan det förutsätts på samma sätt som i TF och YGL att den ansva- rige organiserar verksamheten så att han eller hon kan svara för beslut om offentliggöranden som om de vore hans eller hennes egna.

Detta är juridiskt oproblematiskt så länge den ansvarige har sista ordet och avgör vad som ska offentliggöras. Om däremot använda- ren direkt kan påverka innehållet genom att lägga till, ta bort eller modifiera t.ex. texten på en webbsida och den ansvarige bara kan ingripa i efterhand, gäller inte grundlagen för de yttranden som är användarens. En blogg eller webbsida och liknande massmedier kan alltså innehålla yttranden som har ett förstärkt skydd enligt denna grundlag och sådana som faller utanför grundlagen. I det senare fallet gäller brottsbalkens regler om ansvar.

383

Bilaga 10

SOU 2012:55

ella yttrandefrihetsbrott genom yttranden av de medverkande. De kan bl.a. bestämma vilka som ska bjudas in och vilka ämnen som ska diskuteras. Under sändningen kan programledaren avbryta den som är på väg att yttra sig på ett sätt som kan medföra ansvar för yttrandefrihetsbrott och även själv yttra sig på ett sådant sätt att ett yttrande som annars skulle vara brottsligt förlorar sin udd och därmed sin brottsliga karaktär. Under sådana förutsättningar får det anses att den ansvarige har möjlighet att kontrollera yttranden i sändningen före offentliggörandet. Undantaget i tredje stycket gäller således inte för den typen av direktsändningar.

Det ska i detta sammanhang noteras att det enligt 8 kap. 7 § finns möjlighet att i lag föreskriva att den som framträder själv i direktsändning ska ansvara för sina yttranden. Det gäller endast för andra direktsändningar än sådana som omfattas av 1 kap 12 § (s.k. dagshändelser). När det gäller direktsändningar av s.k. dagshändel- ser är tillämpningen av grundlagens bestämmelser begränsad enligt 1 kap. 12 §, bl.a. gäller inte bestämmelserna om ensamansvar och meddelarskydd.

Det finns anledning att även här gå igenom de medier som har nämnts sist i författningskommentaren till 3 § för att ge exempel på paragrafens tillämpning i praktiken.

Dagstidningar, tidskrifter och böcker som ges ut av massmediefö- retag omfattas automatiskt av grundlagen. Ges de ut av någon annan kan grundlagsskydd erhållas genom att utgivningsbevis anskaffas eller genom att tydliga ansvarsuppgifter sätts ut. Det- samma gäller för t.ex. nättidningar, nättidskrifter, ljudböcker och e- böcker. I den mån det i de digitala medierna finns chattar, kom- mentarrutor e.d. där läsarna får lämna egna bidrag omfattas dessa enligt tredje stycket i princip inte av grundlagen. Men om de är så ordnade att de kan kontrolleras av den ansvarige innan de publice- ras, omfattas de av grundlagen.

Enligt YGL har som nämnts tidigare e-böcker och e-tidningar som finns nedladdade på t.ex. en läsplatta med möjlighet till ytterli- gare nedladdning fått särbehandlas. De kommer att omfattas av den nya yttrandefrihetsgrundlagen under förutsättning att de ges ut av ett massmedieföretag eller det finns utgivningsbevis eller ansvars- uppgifter. Att de kan ändras genom nedladdning av t.ex. nya upp- gifter eller tillkommande text spelar inte någon roll så länge mass- medieföretaget är utgivare, eller utgivningsbeviset eller ansvarsupp- gifterna är så utformade att de omfattar även den nya versionen. Gäller de sålunda ”själva tidningen” eller ”boken” uppkommer inte

384

SOU 2012:55

Bilaga 10

några tillämpningsproblem. Det förutsätter dock att ändringar inte kan göras utan kontroll av den som ansvarar för tidningen resp. boken.

Beträffande radio och tv uppkommer vissa komplikationer när det gäller utgivningsbegreppet. Radio och tv omfattas av automa- tiskt grundlagsskydd i den mån kanalen eller programmet ”ges ut” av ett massmedieföretag. Men en särskild fråga är därvid hur man ska se på sådana företag som ibland svarar för rent teknisk distri- bution av kanaler och program (1), ibland köper program och sänder vidare under eget ansvar (2) och ibland svarar för vissa egna produktionsinsatser (3). Som har sagts tidigare bör det avgörande när det gäller frågan om utgivning i princip anses vara publicerings- beslutet och därmed kontrollen över innehållet. Ett företag som det nämnda är att betrakta som ett massmedieföretag under förut- sättning att dess huvudsakliga verksamhet består i utgivning av massmedier, varvid utgivning i enlighet med det sagda förutsätter att det rör sig om mer än enbart teknisk distribution. Och även om företaget kvalificerar som ett massmedieföretag är det inte säkert att grundlagen är automatiskt tillämplig. Detta fordrar ju nämligen att det är fråga om yttranden i massmedier som ”ges ut” av mass- medieföretag, vilket i sin tur betyder att det måste röra sig om sådana kanaler eller program som företaget tar ett publicerings- ansvar för (2 eller 3). Om så inte är fallet kan dock naturligtvis automatiskt grundlagsskydd föreligga för yttrandena på den grunden att ett annat massmedieföretag står för utgivningen. Och i de få fall då utgivaren är någon annan än ett massmedieföretag kan grundlagsskydd erhållas genom utgivningsbevis eller ansvars- uppgifter.

Även andra databaser som är massmedier omfattas av grundla- gen om de ges ut av massmedieföretag, om de har utgivningsbevis eller om de är försedda med ansvarsuppgifter. Det kan gälla t.ex. bloggar och hemsidor av olika slag. När det gäller ansvarsuppgifter fordras, som tidigare sagts, att uppgifterna är tydliga och att de avser ett uttryckligt ansvarstagande enligt grundlagen.

Som tidigare nämnts uppkommer inte sällan det problem som avhandlas i tredje stycket – angående inlägg som inte kan kontrolle- ras av den ansvarige – när det gäller just webbplatser på internet. Möjligheten att göra s.k. omodererade kommentarer är vanlig där. I den mån sådana inlägg från utomstående förekommer omfattas de inte av grundlagsskyddet. Det påverkar dock inte grundlagsskyddet för webbplatsen i övrigt.

385

Bilaga 10

SOU 2012:55

När det gäller filmer har vi konstaterat att de normalt är mass- medier oavsett distributionsform men att tillämpningsproblem ibland kan uppkomma beroende på om det som avses är den immaterialrättsliga produkten (filmverket) eller det fysiska eller elektroniska medium (den fysiska filmen) där filmverket är lagrat. Att båda omfattas av grundlagsskyddet om de har getts ut av ett massmedieföretag står klart, liksom om det finns utgivningsbevis eller ansvarsuppgifter. Ett filmverk ges normalt ut av ett produ- centföretag. Ofta är det samma företag som ger ut filmen på dvd e.d., men det kan också vara ett annat massmedieföretag som har fått denna distributionsrätt och som i så fall ansvarar för yttranden i filmen om inte annat har överenskommits (se vidare författnings- kommentaren till 8 kap. 1 §). Är det inte ett massmedieföretag som har hand om utgivningen av en film på dvd, men finns det i stället ansvarsuppgifter på skivorna, är det dessa skivor med filmen som har grundlagsskydd. I så fall är det inte filmproduktionen som avgör frågan om ansvar utan ansvarsuppgifterna.

1 kap. 6 §

Meddelarfrihet och anskaffarfrihet (1 kap. 1 § tredje stycket TF, 1 kap. 2 § YGL)

386

SOU 2012:55

Bilaga 10

Var och en har också rätt att anskaffa uppgifter i vilket ämne som helst för sådant uppgiftslämnande eller offentliggörande.

Genom bestämmelser i lag tillämpas dock principen om medde- larfrihet även för anställda på vissa organ som inte anses höra till ”det allmänna” enligt den gällande definitionen. Det gäller bl.a. bolag, föreningar och stiftelser där en kommun eller ett landsting utövar ett rättsligt bestämmande inflytande. Vidare omfattas en del andra privaträttsliga organ (t.ex. arbetslöshetskassor och besikt- ningsorgan för fordonsprövning) i den utsträckning dessa utför förvaltningsuppgifter, se 2 kap. 3–4 §§ samt 13 kap. 2 § i offentlig- hets- och sekretesslagen och bilagan till den lagen.

Meddelarfriheten är enligt ordalydelsen avsedd att omfatta alla som på ett eller annat sätt lämnar meddelanden för offentliggö- rande. Den gäller sålunda både för dem som anonymt eller med namn framträder i mediet och för dem som anonymt eller offent- ligt lämnar uppgifter som direkt eller indirekt bidrar till innehållet i ett massmedium. Av det ansvarssystem som läggs fast i NYGL framgår dock att även andra som medverkar till innehållet i ett grundlagsskyddat massmedium åtnjuter ansvarsfrihet, under förut- sättning att de inte ansvarar enligt 8 kap. (jfr prop. 1975/76:204 s. 129 f.). Här avses ”upphovsmannen” till innehållet i ett massme- dium och den som ”framträder” i detta. Skyddet för dessa personer behandlas i 3 kap. (Anonymitetsskyddet) och i 7 kap. (Yttrandefri- hetsbrott m.m.) nedan.

387

Bilaga 10

SOU 2012:55

knutna till verksamheten i form av anställning och kan påverka om uppgifterna ska offentliggöras eller inte. I kretsen inkluderas viss administrativ personal, t.ex. personer som hanterar den fysiska eller elektroniska posten samt receptionister som tar emot samtal. Det gäller oavsett om de är anställda av massmedieföretaget eller hos någon uppdragstagare.

Regleringen inskärper betydelsen av att samtliga verksamma inom en grundlagsskyddad verksamhet, liksom personer vid före- tag eller enskilda som anlitas av massmedieföretag, har god känne- dom om meddelarskyddet och vad det innebär.

Avsikten är att begreppet ”företrädare” ska omfatta samtliga de personer som enligt TF och YGL får ta emot meddelarskyddad information och, som framgått, ytterligare vissa kategorier. Förändringen innebär alltså en utvidgning av mottagarkretsen och därmed också, i detta avseende, en viss förstärkning av meddelar- skyddet. Den ska dock inte överdrivas.

Om en uppgift som är sekretessbelagd förmedlas till ett mass- medium via någon annan än den som ursprungligen anskaffade uppgifterna, bryts meddelarskyddet på samma sätt som i dag. Det betyder bl.a. att efterforskning får ske avseende ursprungskällan. Däremot omfattas det mellanled som har förmedlat uppgifterna till någon massmedieföreträdare av meddelarskyddet. Hans eller hennes identitet får inte röjas eller efterforskas i något annat fall än om det finns stöd för det i denna grundlag.

388

SOU 2012:55

Bilaga 10

meddelarens avsikt har varit att uppgifterna ska nå offentligheten, dvs. att de lämnas ”för offentliggörande”.

Den som lämnar meddelanden till någon som representerar ett icke grundlagsskyddat massmedium eller till någon som inte kan sägas vara ”företrädare” (se ovan) för ett sådant massmedium omfattas i princip inte av grundlagens skydd. Detsamma gäller för den som lämnar uppgifter i något annat syfte än att dessa ska publi- ceras i ett grundlagsskyddat massmedium. I det sist nämnda fallet gäller detta oavsett om uppgifterna lämnas till en företrädare för massmedier eller någon annan.

Genom andra meningen i första stycket har ett skydd införts för bl.a. de fall som nu har sagts. Där anges att meddelarfriheten gäller även då meddelaren har skäl att anta att den som uppgifterna läm- nas till kommer att offentliggöra eller låta offentliggöra dem i ett massmedium. Detta har betydelse för meddelarfriheten i flera avse- enden.

Den andra meningen innebär för det första att publicerings- meddelanden kan lämnas straffritt även till någon som avser att i ett senare skede offentliggöra eller låta offentliggöra dem i ett massmedium. Här avses fall då mottagaren av informationen vid uppgiftslämnandet inte är en ”företrädare för ett massmedium” i det avseende som behandlas i första meningen. Det kan t.ex. gälla uppgifter som meddelas till en författare inom ramen för ett pågående bokprojekt. En annan tänkbar situation är att uppgifter överlämnas till en fristående samhällsdebattör som med anledning av uppgifterna bestämmer sig för att offentliggöra dessa på en webbplats med grundlagsskydd eller i en debattartikel i en tidning.

För det andra ger bestämmelsen i andra meningen meddelaren ett godtrosskydd. Det får betydelse om uppgiftslämnaren misstar sig om mottagarens behörighet eller om det sätt på vilket infor- mationen ska publiceras. Situationen kan vara den att uppgifter lämnas till någon som vilseleder meddelaren om att han eller hon företräder en tidning eller något annat grundlagsskyddat massme- dium. Men ett viktigare fall är att uppgifterna lämnas till ett företag som inte uppfyller kraven på ”massmedieföretag” eller till någon annan som inte har grundlagsskydd för sitt massmedium fastän meddelaren har skäl att tro det. I dessa fall gäller meddelarfriheten ändå om uppgiftslämnaren är i god tro beträffande den omständig- het som gör att det inte är fråga om ett grundlagsskyddat medium. Bland exempel av detta slag kan även nämnas den situationen att ett misstag begås vid angivande av ansvarsuppgifter enligt 1 kap. 5 §

389

Bilaga 10

SOU 2012:55

första stycket 3 och grundlagsskydd för publiceringen därför inte uppkommer. Så kan bl.a. bli fallet om man av förbiseende inte anger den ansvariges hemvist i Sverige. Det berör alltså inte med- delarskyddet om uppgiftslämnaren när uppgifterna lämnas har skäl att anta det massmedium där uppgifterna avses bli publicerade är eller kommer att vara grundlagsskyddat.

Bestämmelsen innebär att meddelarfrihet föreligger – även vid de brister som beskrivs i exemplen – om uppgiftslämnaren kunde förvänta sig att den överlämnade information skulle publiceras i ett grundlagsskyddat massmedium. Frågan får avgöras efter en bedömning av förhållandena i det enskilda fallet. Ett påstående från meddelaren om att denne räknade med att uppgifterna skulle användas i ett grundlagsskyddat massmedium bör normalt kunna godtas om det inte framstår som orimligt med hänsyn till omstän- digheterna. I tveksamma fall bör stadgandet tillämpas generöst i förhållande till uppgiftslämnaren.

Enligt andra stycket skyddas rätten att anskaffa information. Anskaffarfrihet innebär att uppgiftslämnaren har rätt att ta fram uppgifter i vilket ämne som helst. Anskaffandet får i princip inte leda till straffansvar eller ersättningsskyldighet, även om gärningen hade varit straffbelagd om den utfördes i ett annat sammanhang. Det bör betonas att det är själva anskaffandet som skyddas, inte alla de sätt det kan ske på (se nedan angående tredje stycket). Anskaf- farfriheten gäller med samma begränsningar som har gällt enligt TF och YGL.

Av 2 § andra stycket framgår att det inte får göras några andra begränsningar i meddelarfriheten och anskaffarfriheten än som framgår av grundlagen. Vad gäller anskaffarfriheten finns en bestämmelse om rätt för lagstiftaren att begränsa friheten i 13 § 7. Där sägs att ”om ansvar och ersättningsskyldighet som avser det sätt på vilket en uppgift eller underrättelse har anskaffats” gäller vad som sägs i lag. Ett straffbart tillvägagångssätt för att anskaffa uppgifter, t.ex. genom dataintrång eller inbrott, är alltså inte straff- befriat bara för att syftet är att offentliggöra uppgifterna i ett grundlagsskyddat massmedium. Motsvarande bestämmelse i TF och YGL har visat sig svårtillämpad, och detsamma torde komma att gälla enligt den nya grundlagen. Vi återkommer till det i författ- ningskommentaren till 13 §.

Vissa andra begränsningar i meddelarfriheten och anskaffarfri- heten framgår av bestämmelserna om meddelarbrott m.m. i 7 kap. 4 och 5 §§. Begränsningarna sammanhänger med att sekretessen för

390

SOU 2012:55

Bilaga 10

vissa uppgifter anses väga tyngre än allmänhetens intresse av att få kunskap om dem (se bl.a. prop. 1975/76:204 s. 93 f.).

1 kap. 7 §

Etableringsfrihet (4 kap. och 6 kap. 1–3 §§ TF, 3 kap. YGL)

7 § Var och en får etablera och driva verksamhet för framställning eller spridning av massmedier.

I paragrafen anges en av de grundläggande principerna för yttran- defriheten, nämligen etableringsfriheten. Paragrafen motsvarar väsentligen vad som gäller i dag såvitt gäller tryckta massmedier, radio, television och s.k. tekniska upptagningar. I övrigt är etable- ringsfriheten väsentligen utvidgad genom att den nu grundlags- skyddas beträffande alla massmedier. Som framgår av 5 § andra meningen ska ”massmedier” läsas som ”grundlagsskyddade mass- medier”, dvs. sådana som har getts ut av massmedieföretag, har utgivningsbevis eller är försedda med ansvarsuppgifter. Etable- ringsfriheten avser alltså verksamhet för framställning och sprid- ning av sådana medier. Eftersom bestämmelsen såvitt avser etable- ringen av verksamheten avser en tidpunkt då grundlagsskydd ännu inte har inträtt är bestämmelsen avsedd att läsas så att etablerings- friheten även gäller för framställning och spridning av sådana massmedier som avses bli grundlagsskyddade.

Etableringsfriheten uttrycks i första meningen som en rätt att ”etablera och driva verksamhet för framställning eller spridning av massmedier”, varjämte det i andra meningen föreskrivs ett förbud mot begränsningar i denna frihet utan stöd i grundlagen. Det inne- bär som sagt väsentligen detsamma som enligt TF och YGL, varvid dock friheten knyts till de medier som nu omfattas av grundlags- skyddet.

Med ”framställning” avses i detta sammanhang alla led i produk- tionen av ett massmedium inkl. det mångfaldigande som ibland inryms. Det handlar t.ex. om allt arbete med produktionen av en tidning, ett radioprogram eller en ljudbok. Och vad som skyddas är alltså rätten att starta ett företag, eller någon verksamhet i annan form, för sådan produktion. Det inkluderar t.ex. rätten att inneha nödvändig utrustning.

Friheten vad gäller verksamhet för framställning kan naturligtvis handla om medier på nätet och avse t.ex. produktion på webbsidor.

391

Bilaga 10

SOU 2012:55

Därvid kommer etableringsfriheten att handla om tillgången till datorer och internet, varvid sådan tillgång inte utan uttryckligt stöd i grundlagen får begränsas på ett sådant sätt att det innebär en begränsning i rätten att etablera och driva verksamhet. Bestämmel- sen innebär en påminnelse om vilka grundläggande intressen som står på spel i en diskussion om t.ex. möjligheten att utestänga vissa personer och deras verksamhet från tillgång till nätet.

Den grundlagsfästa rätten att framställa massmedier innebär t.ex. att ett näringsförbud eller den s.k. konkurskarantänen inte kan inskränka exempelvis rätten att driva ett bokförlag eller ett produ- centbolag för film eller television. Men i den mån ett företag driver såväl grundlagsskyddad som annan verksamhet kan den senare för- hindras på olika sätt genom vanlig lag.

Självfallet innefattar etableringsfriheten såvitt gäller verksamhet för framställning även en rätt att enbart etablera liksom en rätt att enbart driva en sådan verksamhet. Uttrycket ”etablera och driva” innebär alltså inte att friheten bara omfattar rätten till en verksam- het som omfattar båda dessa moment.

Det ska anmärkas att etableringsfriheten inte går så långt att den ger en grundlagsfäst rätt att utan inskränkningar i lag ”framställa massmedier”. Detta skulle kunna komma i konflikt med t.ex. regler om miljö och arbetarskydd, eftersom lagregler om sådant i princip inte skulle kunna träffa massmedieframställning utan uttryckligt stöd i grundlagen. Att ta in ett sådant uttryckligt stöd för alla de situationer där det skulle behövas har inte bedömts möjligt, och därför har inte heller rätten att ”framställa” blivit grundlagsfäst. En rätt att framställa grundlagsskyddade medier finns enligt YGL såvitt gäller s.k. tekniska upptagningar (se 3 kap. 8 §). Man får utgå från att den bestämmelsen – trots att inga begränsningar anges vara tillåtna, och trots att inga andra begränsningar får göras i de grundlagsskyddade rättigheterna än de som följer av YGL (1 kap. 1 § första stycket andra meningen) – inte har inneburit en rätt att framställa sådana föremål utan hänsynstagande till de lagbestäm- melser som berör sådan framställning.

392

SOU 2012:55

Bilaga 10

böcker, tidskrifter och tidningar, liksom en rätt att starta en verk- samhet för utdelning av flygblad till hushållen.

Även i denna del inrymmer etableringsfriheten en begränsning i det allmännas möjligheter att lägga indirekta hinder i vägen för verksamheten, t.ex. genom beslag av en bil som används för distri- bution.

Etableringsfriheten omfattar en rätt att organisera verksamheten som den enskilde finner lämpligt. Det innebär självfallet inte en frihet att bortse från bestämmelser om t.ex. redovisning, skatte- uppbörd eller anställningsskydd. Avsikten är över huvud taget att den som driver verksamhet av det aktuella slaget i allt väsentligt ska vara skyldig att följa samma regler som andra företag. Undantag från denna tolkningsprincip avses gälla endast i fråga om den sär- skilt känsliga rätten att starta en verksamhet (där som sagt närings- förbud inte gäller för rena massmedieföretag) och i fråga om sådana lagbestämmelser som tenderar att drabba särskilt massmedieföre- tag. Det sistnämnda kan gälla exempelvis bestämmelser om tillgång till kommunikations- och distributionssystem.

Redan av det sagda står det klart att uttrycket ”får etablera och driva verksamhet” ibland skapar svårigheter när det ska läsas till- sammans med det förbud som finns i 2 § andra stycket om att inga andra ”begränsningar” får göras i friheten än som följer av grundla- gen. Vid sidan av vad som har sagts ovan får dock uppkommande tolkningsfrågor överlämnas åt rättstillämpningen.

Inskränkningar i etableringsfriheten i form av krav på tillstånd för vissa sändningar av radio och television finns i 6 kap.

1 kap. 8 §

Censurförbud (1 kap. 2 § och 6 kap. 4 § TF, 1 kap. 3 § och 3 kap. 10 § YGL)

393

Bilaga 10

SOU 2012:55

granskning och godkännande av rörliga bilder som ska visas offentligt för barn.

Inte heller är det tillåtet för myndigheter och andra allmänna organ att, på grund av det kända eller förväntade innehållet i ett massme- dium, förbjuda eller hindra dess offentliggörande eller försvåra dess spridning och mottagande bland allmänheten.

Genom bestämmelsen i första stycket förbjuds all förhandsgransk- ning av yttranden. Detta s.k. censurförbud är en av de mest centrala bestämmelserna i skyddet av yttrandefriheten. Det har en djup historisk förankring och innebär t.ex. att ingen statlig eller kom- munal arbetsgivare kan begära att få läsa en grundlagsskyddad per- sonaltidning i förväg, att rektor inte får granska elevrådets grund- lagsskyddade hemsida före publicering och att varken polis eller någon annan myndighet får undersöka grundlagsskyddade flygblad innan de delas ut. Alla eventuella ingripanden med anledning av brott mot yttrandefriheten måste ske i efterhand.

När det sägs i bestämmelsen att det inte får förekomma att något ”först” måste granskas avses att ingen granskning får före- komma innan yttrandet i fråga framförs. Därmed avses normalt den tidpunkt då det massmedium som förmedlar yttrandet ges ut, dvs. offentliggörs för allmänheten. Yttranden i tidningar, böcker och andra massmedier knutna till fysiska informationsbärare framförs då exemplar av dem sprids till allmänheten. Yttranden som sprids via radio och tv framförs då programmet sänds till allmänheten. Om yttrandet sprids via t.ex. nättidningar, bloggar och andra medier där innehållet tillhandahålls under en längre tidsperiod, anses framförandet ske då yttrandet läggs ut så att det blir tillgäng- ligt för allmänheten.

Ett yttrande som sprids via olika massmedier framförs flera gånger. Detsamma gäller om det sprids via samma massmedieform men vid olika tidpunkter. Om polisen t.ex. får besked om att en film som tidigare har fällts för hets mot folkgrupp ska visas på nytt, får inget förbud meddelas eller några hindrande åtgärder vidtas på grund av innehållet. Polisen måste vänta till dess att det nya yttran- det har framförts. Frågan om vid vilken tidpunkt yttranden i olika

394

SOU 2012:55

Bilaga 10

medier anses bli framförda avhandlas även i författningskommenta- ren till bestämmelsen om åtalspreskription i 10 kap. 7 §.

I andra stycket stadgas det s.k. förbudet mot hindrande åtgärder, dvs. att inga åtgärder får vidtas som hindrar offentliggörandet, spridningen eller mottagandet av yttranden. Förbudet gäller endast hinder ”på grund av … innehållet”. Det är därmed inte förbjudet exempelvis att polisen hindrar att affischer klistras upp på stan om det sker för att hindra nedskräpning, eller att skivor med musik säljs på ett torg i strid med ett allmänt saluförbud. Vidare får utrustning för mottagning av t.ex. radio eller för uppkoppling på internet förbjudas av säkerhets- eller ordningsskäl på kriminal- vårdsanstalter, militärförläggningar eller motsvarande institutioner. Och kulturhistoriskt värdefulla miljöer får skyddas genom begräns- ningar t.ex. vad gäller uppsättning av utrustning för mottagning.

Förbudet att hindra ”mottagande” är nytt i förhållande till TF och YGL så till vida att olika där preciserade förbud har samlats ihop under detta begrepp. Det innebär ett förbud för myndigheter och andra allmänna organ att t.ex. hindra innehav eller användande av sådan teknisk utrustning som krävs för att ta emot eller kunna uppfatta innehållet i tekniska upptagningar. Det kan t.ex. gälla radiomottagare, parabolantenner, datorer och mobiltelefoner med internetuppkoppling. Förbudet omfattar också t.ex. åtgärder för att störa ut överföringar som sker med elektromagnetiska vågor eller genom tråd. Några inskränkningar i rätten att anlägga trådnät får vidare inte göras på grund av det förväntade innehållet. Angående innebörden av ”myndigheter och andra allmänna organ” se kom- mentaren under 1 §.

I motsvarande bestämmelser i TF och YGL sägs uttryckligen att det kan finnas stöd i resp. grundlag för hindrande åtgärder enligt andra stycket. Eftersom detta framgår redan av 2 § andra stycket har något uttryck av detta slag – t.ex. ”utan stöd i denna grundlag” – inte tagits in här. Ett exempel på att grundlagen tillåter hindrande åtgärder på grund av innehållet är bestämmelserna om konfiska- tion. Av 2 § andra stycket framgår också att det inte får göras någon inskränkning i förbudet mot hindrande åtgärder utan stöd av grundlagen. Det är därför inte tillåtet, exempelvis, att i lag ta in en bestämmelse om att regeringen eller någon myndighet får förbjuda eller försvåra för ett s.k. webbhotell att upplåta utrymme åt någon som avser att lägga ut samhällsskadliga uppgifter på sin webbplats.

Skyddet mot censur och andra hindrande åtgärder gäller, på samma sätt som enligt TF och YGL, endast massmedier som om-

395

Bilaga 10

SOU 2012:55

fattas av grundlagen. Det framgår av att uttrycket massmedier enligt 4 § första stycket andra meningen ska läsas som grundlags- skyddade massmedier. Det har övervägts att låta bestämmelserna omfatta även andra yttranden, t.ex. på teater och i politiska tal. Detta har dock visat sig förhållandevis komplicerat och det har skadat enkelheten i regleringen. Det har därför ansetts bäst att bestämmelsen liksom övriga regler i grundlagen begränsas till det grundlagsskyddade området. Det betyder naturligtvis inte att det är fritt fram för censur och hindrande åtgärder mot exempelvis teater- föreställningar och konstutställningar. Det innebär bara att grund- lagen inte sätter upp några hinder för lagstiftaren att föreskriva sådana åtgärder för det fall det skulle bedömas motiverat av någon anledning. Det är svårt att se att lagstiftaren skulle finna skäl till detta, men det är naturligtvis värt att notera att även i detta hänse- ende yttrandefriheten är särskilt stark för just de yttranden som omfattas av yttrandefrihetsgrundlagen.

1 kap. 9 §

Inga ingripanden utan stöd i grundlag (1 kap. 3 § TF, 1 kap. 4 § YGL)

9 § Myndigheter och andra allmänna organ får inte utan stöd i denna grundlag ingripa mot någon på grund av att han eller hon i ett mass- medium har missbrukat yttrandefriheten eller medverkat till ett sådant missbruk. Inte heller får de utan stöd i denna grundlag av sådan anled- ning ingripa mot det massmedium där yttrandet har förekommit.

Bestämmelserna i denna grundlag hindrar inte ingripanden enligt vanlig lag på grund av gärningar som har en sådan karaktär att de inte berör yttrandefrihetens ändamål enligt 2 §.

Enligt första stycket är yttrandefrihetsgrundlagen exklusiv straff- och processlag på yttrandefrihetens område. Det innebär att straff och andra sanktioner mot den som har utnyttjat sin yttrandefrihet inom lagens tillämpningsområde kan tillgripas endast om de har stöd i yttrandefrihetsgrundlagen. I andra meningen ges samma skydd åt det massmedium där yttrandet i fråga har förekommit. Grundlagen förbjuder sådana ingripanden mot grundlagsskyddade massmedier som inte har stöd i själva grundlagen.

Exklusivitetsprincipen anses i TF och YGL ligga till grund för vissa avgränsningar av grundlagarnas materiella tillämpningsom- råde. I praxis har det förklarats att vissa frågor inte har med tryck-

396

SOU 2012:55

Bilaga 10

eller yttrandefriheten att göra och att det därför är möjligt att göra ingripanden utan hänsyn till grundlagarnas bestämmelser. Någon uttrycklig regel härom, utöver exklusivitetsprincipen, bedömdes i TF och YGL inte vara nödvändig. Denna utsträckta tolkning av exklusivitetsprincipen har kritiserats för att vara svårförståelig och otydlig, och den nya yttrandefrihetsgrundlagen har gjorts tydligare på den punkten. Det har skett genom att det har tagits in en bestämmelse i andra stycket om brott som inte berör yttrandefri- hetens ändamål. Därjämte har det tagits in ett uttryckligt undantag om annonser av utpräglat kommersiell natur (se 13 § 4). Sådana yttranden ligger dock inte alltid, men ibland, utanför ändamålet enligt 2 §.

Innebörden av exklusivitetsprincipen är att inga ingripanden får göras på grundlagsområdet utan stöd i grundlagen. Det betyder bl.a. att polisen inte får gripa den som sätter upp grundlagsskyd- dade affischer med brottsligt innehåll, att vanlig åklagare inte får åtala den som uttrycker sig på ett brottsligt sätt på en blogg som har utgivningsbevis och att ingen över huvud taget får ingripa mot den som yttrar sig på ett sätt som skulle vara brottsligt i annat sammanhang – exempelvis använder personuppgifter på ett krän- kande sätt utan personens samtycke – men som är tillåtet i ett grundlagsskyddat medium.

Av andra meningen framgår att förbudet mot ingripanden utan stöd i grundlagen gäller även till skydd för det ifrågavarande mass- mediet. Det betyder att polisen inte får t.ex. ta en tidning i beslag eller stänga en grundlagsskyddad blogg oavsett vad den innehåller. Det betyder också att Datainspektionen inte har rätt att besluta om förelägganden avseende t.ex. borttagande av personuppgifter på en webbsida som innehåller sådana ansvarsuppgifter som fordras för grundlagsskydd (se 5 §).

I andra stycket finns alltså en bestämmelse som uttryckligen läg- ger fast det som enligt TF och YGL har ansetts framgå redan av exklusivitetsprincipen som sådan. Bestämmelsen är ny men är inte avsedd att innebära någon förändring i sak jämfört med TF och YGL. Dock är det tydligt att det område som bestämmelsen hand- lar om ligger inom grundlagens tillämpningsområde (se 5 §), medan enligt TF och YGL yttranden som ”inte har med ändamålet att göra” i regel har sagts ligga utanför tillämpningsområdet.

Innebörden av bestämmelsen i andra stycket är att ingripanden får ske mot sådana yttranden i grundlagsskyddade medier som sak- nar samband med yttrandefrihetens ändamål enligt 2 §, dvs. med

397

Bilaga 10

SOU 2012:55

ändamålet att säkra ett fritt meningsutbyte, en fri och allsidig upp- lysning och ett fritt konstnärligt skapande.

Som exempel på brott som det därför får ingripas mot enligt vanlig lag kan nämnas de flesta fall av bedrägeri, svindleri, koppleri och utpressning. Det kan dock tänkas situationer där sådana gär- ningar har ett sådant samband med yttrandefrihetens ändamål att de ska gå fria från ingripanden enligt vanlig lag och därmed faller under första stycket. Ett exempel är att en journalist i en tidning eller ett radioprogram bedrar delar av publiken eller genomför en kopplerigärning huvudsakligen i journalistiskt syfte. Då måste frå- gan om grundlagens tillämplighet prövas först enligt bestämmelsen i andra stycket, innan det prövas om förfarandet är brottsligt enligt bedrägeri- resp. koppleribestämmelsen i brottsbalken.

På motsvarande sätt kan brott som sexuellt ofredande (6 kap. 10 § andra stycket brottsbalken), olaga tvång (4 kap. 4 § brotts- balken), olaga spridande av efterbildning (14 kap. 10 § brotts- balken) och osann försäkran (15 kap. 10 § brottsbalken) ibland, när de begås genom yttranden i grundlagsskyddade medier, vara sådana att de skyddas av grundlagen och i andra fall ha en sådan karaktär att de inte berör yttrandefrihetens ändamål och därför omfattas av undantaget i andra stycket. I det senare fallet kan de straffas i vanlig ordning.

Vad som ”berör yttrandefrihetens ändamål” kan givetvis många gånger vara svårt att avgöra. Viss ledning kan hämtas i rättsfallet NJA 1999 s. 275, där offentliggörandet av hotfulla fotografier i en tidning ansågs ha varit ett led i reporterns journalistiska verksam- het. Framställandet av fotografierna och överlämnandet av dem till reportern föll därför, oavsett fotografiernas hotfulla och skräm- mande karaktär, inom det område som TF var avsedd att skydda. Hade enda syftet med såväl överlämnandet av fotografierna som publiceringen varit att hota, hade utan tvivel förfarandet varit brottsligt. Till saken hör att olaga hot infördes i brottskatalogen som en följd bl.a. av detta fall, medan däremot meddelarfriheten inte inskränktes.

Vid tvekan om huruvida ett yttrande i ett grundlagsskyddat massmedium har en sådan karaktär att det berör yttrandefrihetens ändamål bör den yttrandefrihetsvänliga tolkningen normalt få företräde. Det är viktigt att den nya bestämmelsen inte tas till intäkt för en tillämpning där yttrandefriheten inskränks jämfört med tidigare. För att gärningen ska kunna angripas enligt vanlig lag

398

SOU 2012:55

Bilaga 10

bör det stå klart att den inte har med yttrandefriheten enligt grundlagen att göra.

1 kap. 10 §

Instruktion för tillämpningen (1 kap. 4 § TF, 1 kap. 5 § YGL)

Paragrafen innehåller den s.k. instruktionen. Den riktar sig i första hand till Justitiekanslern, domare, jurymän och nämndemän som ska döma över brott inom yttrandefrihetens område. Syftet är att hos dem inskärpa vikten av att de vid bedömningar av t.ex. ett åta- lat yttrandefrihetsbrott ska ha yttrandefrihetens betydelse i åtanke.

När det sägs att man ska ”se mer till syftet än till framställnings- sättet” är avsikten att framhålla vikten av att det är helhetsintrycket och avsikten med yttrandet som är avgörande när det ska bedömas.

1 kap. 11 §

Undantag för upphovsrätten (1 kap. 8 § TF, 1 kap. 12 § YGL)

Paragrafen innehåller en delegationsbestämmelse som ger stöd för att i vanlig lag reglera frågor om upphovsrätt och närstående rättig- heter. Det motsvarar i sak vad som gäller enligt TF och YGL, men en anpassning har gjorts till lagen om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk (1960:729).

Gränserna för den delegation som lämnas i denna paragraf är – på samma sätt som gäller enligt TF och YGLL – inte i alla delar

399

Bilaga 10

SOU 2012:55

klara. Grundlagens bestämmelser om förbud mot förhandsgransk- ning och om skydd för meddelare m.fl. kan t.ex. inte åsidosättas av denna bestämmelse även om det inte framgår av ordalydelsen. Om det i lag t.ex. föreskrivs att böcker får förhandsgranskas i syfte att skydda en upphovsrättsinnehavares rätt, kommer bestämmelsen i konflikt med grundlagens förbud mot förhandsgranskning och får därför vika. På samma sätt kan inte heller en tänkt bestämmelse i upphovsrättslagen som gör undantag från skyddet för meddelares rätt enligt yttrandefrihetsgrundlagen att lämna information för publicering tillämpas. Det gäller även om syftet är att skydda en upphovsrättsinnehavares verk mot olagligt offentliggörande.4

1 kap. 12 §

Undantag för vissa direktsändningar (1 kap. 8 § YGL)

6 § om meddelar- och anskaffarfrihet,

9 § om förbud mot ingripanden,

10 § om förhållningssättet vid tillämpning av denna grundlag,

3 kap. om rätten till anonymitet,

710 kap. om regleringen av yttrandefrihetsbrotten, ansvarighet, till- syn, åtal och särskilda tvångsmedel,

11 kap. om rättegången i yttrandefrihetsmål samt

12 kap. om meddelar- och anskaffarfrihet för vissa publiceringar med internationell anknytning.

4 Det bör övervägas att i en eventuell slutlig version av NYGL eliminera otydligheten i para- grafen genom att det uttryckligen anges från vilka bestämmelser i grundlagen som undantag får göras i lag för upphovsrätten och de närstående rättigheterna.

400

SOU 2012:55

Bilaga 10

1 kap. 13 §

Undantag för särskilda fall (1 kap. 9 § TF, 1 kap. 12 § YGL)

13 § Utan hinder av denna grundlag gäller vad som sägs i lag om

1.förbud mot kommersiella annonser i den mån annonsen används vid marknadsföring av alkoholhaltiga drycker eller tobaksvaror;

3.förbud mot kommersiella annonser som har meddelats till skydd för hälsa eller miljö enligt förpliktelser som följer av anslutningen till Europeiska unionen;

4.förbud mot och villkor för reklamåtgärder av utpräglat kommer- siell natur;

7.ansvar och ersättningsskyldighet som avser det sätt på vilket en uppgift eller underrättelse har anskaffats.

Paragrafen innebär att det görs vissa undantag från grundlagens s.k. materiella tillämpningsområde. I stället tillämpas vad riksdagen har föreskrivit i vanlig lag. Undantaget gäller i första hand förbud mot vissa kommersiella annonser och liknande (punkterna 1–5), varvid p. 4 och 5 är nya (se nedan). Undantag gäller vidare för kreditupp- lysningsverksamhet (p. 6) på så sätt att vissa begränsningar för sådan verksamhet får göras i vanlig lag. Slutligen görs undantag – på samma sätt som enligt TF och YGL – för tillvägagångssättet vid anskaffandet av uppgifter eller underrättelser.

Paragrafen har sin motsvarighet i 1 kap. 9 § TF. Enligt en hän- visning i 1 kap. 12 § YGL gäller detsamma på YGL:s område. I den sistnämnda paragrafens andra stycke sägs vidare att bestämmel- serna i YGL inte hindrar att det i lag meddelas föreskrifter ”om förbud i övrigt mot kommersiell reklam i radioprogram eller om

401

Bilaga 10

SOU 2012:55

villkor för sådan reklam” och ”förbud mot och villkor för annan annonsering och sändning av program, som helt eller delvis bekostas av annan än den som driver programverksamheten” (s.k. sponsring).

I paragrafen är alltså p. 4 ny i förhållande till 1 kap. 9 § TF. Den återspeglar en viktig princip som har utvecklats i praxis vid tolk- ning av exklusivitetsprincipen i TF och YGL, nämligen att grundla- gen inte hindrar ingripanden med stöd i vanlig lag mot annonser och andra reklamåtgärder av ”utpräglat kommersiell natur”. Här- med förstås åtgärder som ”har vidtagits i kommersiell verksamhet och i kommersiellt syfte samt har rent kommersiella förhållanden till föremål” (se bl.a. NJA 1999 s. 749 och 2003 s. 25 samt prop. 1986/87:151 s. 54). Införandet av undantaget i grundlagen är inte avsett att ändra det rättsläge som har uppstått genom praxis. Begreppet reklamåtgärder omfattar även sponsring och produkt- placering.

I p. 5 ges stöd för att i lag reglera viss annan form av annonse- ring än kommersiell sådan. Bestämmelsen är begränsad till sådan annonsering som sker i sändningar av radio och tv och avser s.k. åsiktsannonsering, dvs. åtgärder ”som är inriktade på att bibringa allmänheten vissa allmänna värderingar eller påverka människors beteende i viss riktning”, t.ex. meddelanden från politiska partier (prop. 1990/91:64 s. 114). I begreppet annonsering ligger också att det handlar om meddelanden som sänds på uppdrag av någon annan än den som bedriver programverksamheten. Förutom tra- ditionella meddelanden i radio och tv omfattas även sponsring, dvs. sändning av program som helt eller delvis bekostas av någon annan än den som svarar för programverksamheten. Bestämmelsen är avsedd att, tillsammans med p. 4, täcka in det som anges i 1 kap. 12 § andra stycket YGL. Förbud mot åsiktsannonsering i radio- och tv-sändningar för vilka villkor om opartiskhet gäller finns i 5 kap. 6 § och 14 kap. 3 § radio- och tv-lagen.

I undantaget för kreditupplysningsverksamhet (p. 6) har ett til- lägg gjorts jämfört med lydelsen i TF. Syftet är att ge ett tydligt grundlagsstöd åt de lagändringar i kreditupplysningslagen som genomfördes efter förslag i prop. 2009/10:151.

Liksom har sagts i författningskommentaren till 11 § beträf- fande den bestämmelsen medför inte undantagen i 13 § någon möj- lighet för lagstiftaren att tillskapa regler som skulle innebära en inskränkning i t.ex. censurförbudet eller förbudet mot hindrande åtgärder (8 §) eller i meddelarfriheten (6 §). Det har inte ansetts

402

SOU 2012:55

Bilaga 10

nödvändigt att ta in någon särskild föreskrift om detta i grund- lagen.5

Undantagen i denna paragraf gäller sådana frågor som huvud- sakligen omfattas av grundlagens ändamål och som därför skulle ligga inom grundlagens materiella tillämpningsområde om de inte undantogs. Undantagen är därför utformade som delegationsregler, dvs. de ger rätt för riksdagen att i vanlig lag reglera vissa angivna frågor. Eftersom de innebär en möjligt för riksdagen att inskränka yttrandefriheten ska undantagen tolkas restriktivt. Vidare ska bestäm- melsen i 16 § beaktas. Där stadgas dels att begränsningar i yttrandefriheten aldrig får sträcka sig så långt att begränsningen utgör ett hot mot det fria meningsutbytet, den fria och allsidiga upplysningen eller det fria konstnärliga skapandet, dels att bestäm- melserna i regeringsformen om inskränkningar i yttrandefriheten ska tillämpas. Det innebär bl.a. att lagstiftaren måste iaktta den s.k. proportionalitetsprincipen i 2 kap. 21 § regeringsformen.

1 kap. 14 §

Undantag för behandling av personuppgifter (ny)

Behandling av personuppgifter som sker för annat än journalistiska ändamål eller konstnärligt eller litterärt skapande får enligt första meningen i denna paragraf regleras i vanlig lag. Det gäller dock enligt andra meningen bara för personuppgiftsbehandling i andra grundlagsskyddade massmedier än sådana som ges ut av massme- dieföretag.

I lag kan sålunda tas in bestämmelser om exempelvis krav på samtycke för behandling och möjlighet för en myndighet att före- skriva att uppgifter ska avlägsnas. I praktiken öppnar bestämmelsen för framför allt de regler som finns i personuppgiftslagen. I den lagen tas samtidigt in en bestämmelse som anpassar dess undantag

5 På samma sätt som beträffande 1 kap. 11 § bör det övervägas i en eventuell slutlig version av NYGL om den ofullkomlighet och otydlighet som detta innebär kan undanröjas genom att det preciseras vilka bestämmelser i grundlagen som undantagen i paragrafen avser.

403

Bilaga 10

SOU 2012:55

för grundlagsskyddad personuppgiftsbehandling till den nya ytt- randefrihetsgrundlagen.

Avsikten med undantaget är att grundlagen ska undgå konflikt med EU:s bestämmelser om behandling av personuppgifter. Sådana bestämmelser finns i dag i det s.k. dataskyddsdirektivet, som har implementerats i svensk rätt huvudsakligen genom personuppgift- slagen. Undantaget gäller som sagt inte yttranden i massmedier från massmedieföretag. Den behandling av personuppgifter som förekommer i sådana yttranden kan förutsättas ske uteslutande för journalistiska ändamål och därmed vara tillåten enligt artikel 9 i dataskyddsdirektivet.

Paragrafen är utformad så att den ska motsvara det i samman- hanget helt centrala undantag från delar av dataskyddsdirektivets tillämpningsområde som finns i artikel 9 och som lyder: ”Medlems- staterna skall med avseende på behandling av personuppgifter som sker uteslutande för journalistiska ändamål eller konstnärligt eller litterärt skapande besluta om undantag och avvikelser från bestämmelserna i detta kapitel, kapitel IV och kapitel VI endast om de är nödvändiga för att förena rätten till privatlivet med reglerna om yttrandefriheten.” Enligt artikeln får alltså undantag göras för personuppgiftsbehandling som sker ”uteslutande för journalistiska ändamål eller för litterärt eller konstnärligt skapande”. Detta uttryck har förts in i undantagsbestämmelsen, varvid dock orden ”uteslutande för” har bedömts onödiga med stöd av EU-domsto- lens relativt generösa praxis.

Att i en omfattande databas tillhandahålla känsliga personupp- gifter om ett stort antal personer, t.ex. dömda sexförbrytare, i syfte att andra ska kunna kartlägga dessa, är normalt sådant som inte kan anses omfattas av journalistiska ändamål eller vara för litterärt eller konstnärligt skapande. Enligt bestämmelsen i denna paragraf blir det därför tillåtet att reglera sådan personuppgiftsbehandling i van- lig lag såvitt gäller andra massmedier än sådana som ges ut av massmedieföretag.

Om någon berättar på sin grundlagsskyddade blogg om t.ex. en grannfamiljs dyrbara vanor eller chefens dåliga humör är det troli- gen inte sådana uppgifter som undgår undantaget i 14 § om syftet

404

SOU 2012:55

Bilaga 10

är att baktala dessa personer. Detsamma gäller i regel kränkande uttalanden och allmänna elakheter om människor. Personuppgifter inom ramen för en politisk diskussion, kritik mot en myndighet eller ifrågasättanden av vad som sägs i en debattartikel avser däre- mot tydligt ett journalistiskt ändamål.

Till sist bör nämnas att behandling av personuppgifter för närva- rande regleras i flera lagar. Förutom personuppgiftslagen, som är subsidiär i förhållande till andra författningar som gäller behandling av personuppgifter, kan nämnas kreditupplysningslagen och pati- entdatalagen. Av den nuvarande personuppgiftslagen följer att något ingripande inte får ske mot personuppgiftsbehandling som utförs för uteslutande journalistiskt ändamål eller för konstnärligt eller litterärt skapande. Tillämpning av bl.a. personuppgiftslagen torde därför i första hand bli aktuell då det handlar om mer syste- matisk behandling av ett stort antal personuppgifter eller behand- ling av känsliga personuppgifter som har mindre betydelse för ytt- randefriheten. Motsvarande avgränsning saknas i de flesta andra författningar som gäller behandling av personuppgifter.

1 kap. 15 §

Undantag för barnpornografi (1 kap. 10 § TF och 1 kap. 13 § YGL)

15 § Grundlagen är inte tillämplig på pornografiska bilder av personer vars pubertetsutveckling inte är fullbordad eller som är under arton år.

Bestämmelsen motsvarar vad som gäller enligt 1 kap. 10 § TF och 1 kap. 13 § YGL. Till skillnad mot de s.k. delegationsreglerna i bl.a.

6 Se vad som sägs i noterna till 11 och 13 §§ om att det finns anledning att i en eventuell slutlig version av NYGL precisera vilka bestämmelser i grundlagen som inte omfattas av undantagsmöjligheten.

405

Bilaga 10

SOU 2012:55

13 § innebär denna bestämmelse att barnpornografiska bilder inte omfattas av grundlagen över huvud taget. Det är således möjligt att i vanlig lag förbjuda bl.a. innehav av barnpornografi, något som sker i 16 kap. 10 a § brottsbalken.

1 kap. 16 §

Begränsningar i yttrandefriheten (delvis ny)

I paragrafen, som är ny i förhållande till TF och YGL, anges de allmänna förutsättningar som gäller för lagstiftning som innebär begränsningar i yttrandefriheten och som sker med stöd i grund- lagen. Förutom de krav som uppställs här måste sådan lagstiftning naturligtvis hållas inom de ramar som anges i den aktuella delega- tionsbestämmelsen i grundlagen. Lagregleringen av kreditupplys- ningsverksamhet måste exempelvis begränsas till ”yrkesmässig kre- ditupplysningsverksamhet” (se 13 § 6).

I 2 kap. 1 § första stycket RF anges bl.a. att var och en är tillför- säkrad yttrande- och informationsfrihet. I andra stycket hänvisas till TF och YGL när det gäller tryckfriheten och motsvarande frihet att yttra sig i de medieformer som omfattas av YGL. Bestämmelsen i andra stycket innebär att TF och YGL är exklusiva inom sina til- lämpningsområden. Bestämmelserna i 2 kap. RF gäller således inte lagstiftning som sker med stöd i TF och YGL (se prop. 1978/ 79:195 s. 62).

Enligt första stycket får lagstiftning med stöd av grundlagen som innebär begränsningar i yttrandefriheten inte sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot det fria meningsutbytet, den fria och allsi- diga upplysningen eller det fria konstnärliga skapandet. Bestämmel- sen hämtar sin inspiration från 2 kap. 21 § andra meningen RF, som anger att en begränsning aldrig får ”… sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen såsom en av folkstyrel- sens grundvalar”. Här hänvisas dock i stället till ändamålen med yttrandefriheten enligt NYGL (se 2 §).

406

SOU 2012:55

Bilaga 10

Ett mycket tydligt exempel på en begränsning som skulle strida mot den angivna bestämmelsen är om lagstiftaren i upphovsrättsla- gen skulle införa ett förbud mot alla yttranden som utan tillstånd av rättighetshavaren återger en del av ett upphovsrättsligt skyddat verk (jfr 11 §). Ett annat mycket tydligt exempel är om lagstiftaren skulle införa skadeståndsskyldighet för den som anskaffar infor- mation för offentliggörande genom att gå runt och ”tjuvlyssna”.

I NYGL har det vidare ansetts lämpligt att för tydlighets skull i andra stycket föra in en bestämmelse som motsvarar RF:s begräns- ningar i fråga om möjligheterna att inskränka rättigheterna i 2 kap. RF. Det sker genom en hänvisning till de ifrågavarande bestämmel- serna i RF i 2 kap. 21–23 §§.

Den viktigaste begränsning i möjligheterna att inskränka ytt- randefriheten som gäller härigenom är den som framgår av den s.k. proportionalitetsprincipen (2 kap. 21 § andra stycket andra meningen RF). Den proportionalitetsbedömning som ska göras innebär i huvudsak att lagstiftaren måste överväga om den planerade begränsningen i yttrandefriheten går utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som föranleder begränsningen. Bestäm- melsen är också avsedd att föreskriva ett särskilt krav på tydlighet vid lagstiftning som sker med stöd i grundlagen (jfr Bull/Sterzel, Regeringsformen. En kommentar, 2010 s. 101). Det måste tydligt förklaras vad som motiverar lagstiftningen och överväganden i frågan ska redovisas.

Det handlar alltså om begränsningar som görs med stöd av s.k. delegationsbestämmelser i grundlagen (bl.a. 1 kap. 11 och 13–14 §§ samt 6 kap. 5 och 6 §§). I dessa bestämmelser ges möjlighet för lagstiftaren att reglera vissa frågor i vanlig lag. Grundlagsstiftaren har med andra ord delegerat dessa frågor till stiftaren av vanlig lag när det gäller frågor som faller inom grundlagens tillämpningsom- råde. Däremot omfattas självfallet inte lagstiftning som sker utan- för grundlagens tillämpningsområde, t.ex. om barnpornografi eller om yttranden utanför medieområdet.

Hur är det då med lagstiftning om frågor som till sin karaktär är sådana att de inte berör yttrandefrihetens ändamål enligt 2 §, ligger de utanför tillämpningsområdet (jfr 9 § andra stycket)? Nej, til- lämpningsområdet beskrivs i 5 § och omfattar därmed även vissa yttranden som ligger utanför ändamålsbestämningen i 2 §. I

I andra stycket anges också att bestämmelsen i 2 kap. 22 § RF om ett särskilt lagstiftningsförfarande ska gälla vid sådan lagstift- ning som avses i första stycket. Det innebär att ett förslag till lag

407

Bilaga 10

SOU 2012:55

som medför en begränsning av den yttrandefrihet som skyddas av NYGL ska på begäran av lägst tio riksdagsledamöter vila i riksda- gen i minst tolv månader innan det får antas. Undantag görs för det fallet att minst fem sjättedelar av de röstande enas om beslutet.

2 kap. Allmänna handlingars offentlighet

I detta kapitel har gjorts språkliga ändringar i lagtexten i förhål- lande till 2 kap. TF men i stort sett inga ändringar i sak. De sakliga ändringar som har gjorts framgår av fotnoter. Därför har paragra- ferna inte försetts med några författningskommentarer. För sådana kommentarer hänvisas till förarbetena till TF.

2 kap. 1 §

Offentlighetsprincipens syfte (2 kap. 1 § TF)

1 § Till främjande av ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning ska var och en ha rätt att ta del av allmänna handlingar.

2 kap. 2 §

Begränsningar av offentlighetsprincipen (2 kap. 2 § TF)

2 § Rätten att ta del av allmänna handlingar får begränsas endast om det behövs med hänsyn till

1.rikets säkerhet eller dess förhållande till någon annan stat eller en mellanfolklig organisation,

2.rikets centrala finanspolitik, penningpolitik eller valutapolitik,

3.någon myndighets verksamhet för inspektion, kontroll eller annan tillsyn,

4.intresset att förebygga eller beivra brott,

5.det allmännas ekonomiska intresse,

6.skyddet för någon enskilds personliga eller ekonomiska förhål- landen,

7.intresset att bevara någon djur- eller växtart.

408

SOU 2012:55

Bilaga 10

Utan hinder av andra stycket får i en sådan bestämmelse som där avses riksdagen eller regeringen ges befogenhet att efter omständig- heterna medge att en viss handling lämnas ut.

2 kap. 3 §

Om handlingsbegreppet (2 kap. 3 § TF)

En upptagning som avses i första stycket anses förvarad hos en myndighet om upptagningen är tillgänglig för myndigheten med ett tekniskt hjälpmedel som myndigheten själv utnyttjar för överföring i sådan form att den kan läsas, avlyssnas eller på annat sätt uppfattas. En sammanställning av uppgifter ur en upptagning för automatiserad behandling anses dock förvarad hos myndigheten endast om myndig- heten kan göra sammanställningen tillgänglig med rutinbetonade åtgärder.

2 kap. 4 §

Om handlingar som sänds till befattningshavare (2 kap. 4 § TF)

2 kap. 5 §

Om riksdagen och kommunala församlingar (2 kap. 5 § TF)

5 § Med myndigheter likställs i detta kapitel riksdagen och beslutande kommunala församlingar.

409

Bilaga 10

SOU 2012:55

2 kap. 6 §

Om inkomna handlingar (2 kap. 6 § TF)

2 kap. 7 §

Om upprättade handlingar (2 kap. 7 § TF)

I stället för vad som föreskrivs i första stycket gäller att en hand- ling anses upprättad,

1.diarier, journaler samt sådant register eller andra förteckningar som förs fortlöpande, när handlingen har färdigställts för anteckning eller införing,

3.andra protokoll och därmed jämförliga anteckningar hos myn- digheter, när handlingen har justerats av myndigheten eller på annat sätt färdigställts, dock inte protokoll hos riksdagens utskott, kommu- ners revisorer eller statliga kommittéer eller hos en kommunal myn- dighet i ett ärende som denna endast bereder till avgörande.

410

SOU 2012:55

Bilaga 10

2 kap. 8 §

Utbyte av handlingar inom en myndighet (2 kap. 8 § TF)

8 § Har ett organ som ingår i eller är knutet till en myndighet eller ett annat allmänt organ överlämnat en handling till ett annat organ inom samma myndighetsorganisation eller framställt en handling för sådant överlämnande, ska handlingen anses som därigenom inkommen eller upprättad endast då organen uppträder som självständiga i förhållande till varandra.

2 kap. 9 §

Om minnesanteckningar och koncept (2 kap. 9 § TF)

2 kap. 10 §

Teknisk bearbetning och lagring av handlingar (2 kap. 10 § TF)

10 § En handling som förvaras hos en myndighet endast som ett led i teknisk bearbetning eller teknisk lagring för annans räkning anses inte som en allmän handling hos den myndigheten.

411

Bilaga 10

SOU 2012:55

2 kap. 11 §

Vad som inte utgör allmänna handlingar (2 kap. 11 § TF)

11 § Som allmänna handlingar anses inte

1.brev, telegram eller andra sådana handlingar som har kommit in till eller upprättats hos en myndighet endast för befordran av ett med- delande,

2.meddelanden eller andra handlingar som har kommit in till eller upprättats hos en myndighet endast för offentliggörande i ett mass- medium som ges ut av myndigheten,

4.upptagningar av innehållet i handlingar som avses i 3, om upp- tagningen förvaras hos en myndighet där den ursprungliga handlingen inte skulle vara att anse som allmän.

Det som föreskrivs i första stycket 3 om handlingar som ingår i bibliotek tillämpas inte på upptagningar i en databas som en myndig- het har tillgång till enligt avtal med en annan myndighet, om upptag- ningen är en allmän handling hos den myndigheten.

2 kap. 12 §

Om rätten att ta del av allmänna handlingar (2 kap. 12 § TF)

12 § Allmänna handlingar som får lämnas ut ska på begäran genast eller så snart det är möjligt tillhandahållas hos myndigheten utan avgift för den som önskar ta del av dem. Handlingar får även skrivas av, avbildas eller tas i anspråk för ljudöverföring. Kan en handling inte tillhandahållas utan att en sådan del av den som inte får lämnas ut blir röjd, ska den i övriga delar göras tillgänglig för sökanden i avskrift eller kopia.

En myndighet är inte skyldig att tillhandahålla en handling hos sig om det finns betydande hinder för det. Inte heller när det gäller upp- tagningar som avses i 3 § första stycket finns det någon sådan skyldig- het, om sökanden utan större besvär kan ta del av upptagningen hos en närbelägen myndighet.

412

SOU 2012:55

Bilaga 10

2 kap. 13 §

Rätten att få kopia (2 kap. 13 § TF)

13 § Den som önskar ta del av en allmän handling har även rätt att mot en fastställd avgift få en avskrift eller kopia av handlingen till den del den får lämnas ut. En myndighet är dock inte skyldig att i större utsträckning än vad som följer av lag lämna ut en upptagning för automatiserad behandling i annan form än en utskrift. En myndighet är inte heller skyldig att framställa en kopia av en karta, ritning, bild eller annan i 3 § första stycket avsedd upptagning än som nyss har angetts, om svårighet möter och handlingen kan tillhandahållas hos myndigheten.

En begäran att få en avskrift eller en kopia av en allmän handling ska behandlas skyndsamt.

2 kap. 14 §

Begäran att få ta del av en allmän handling (2 kap. 14 § TF)

14 § En begäran att få ta del av en allmän handling görs hos den myn- dighet som förvarar handlingen.

Begäran ska prövas av den myndighet som anges i första stycket. Om särskilda skäl finns får dock i en sådan bestämmelse som avses i 2 § andra stycket föreskrivas att prövningen vid tillämpningen av bestämmelsen ska göras av en annan myndighet. I fråga om handlingar som är av synnerlig betydelse för rikets säkerhet kan även genom för- ordning föreskrivas att endast viss myndighet får pröva frågan om utlämnande. I de nu nämnda fallen ska begäran om utlämnande genast hänskjutas till behörig myndighet.

2 kap. 15 §

Om överklagande av beslut om utlämnande (2 kap. 15 § TF)

413

Bilaga 10

SOU 2012:55

I den i 2 § nämnda lagen ska närmare anges hur talan mot beslut som avses i första stycket ska föras. En sådan talan ska alltid prövas skyndsamt.

Angående rätt att föra talan mot beslut av myndigheter som lyder under riksdagen är särskilt föreskrivet.

2 kap. 16 §

Sekretessmarkeringar på hemliga handlingar (2 kap. 16 § TF)

2 kap. 17 §

Om överlämnande av en handling till ett enskilt organ (2 kap. 17 § TF)

17 § I lag får föreskrivas att regeringen eller en beslutande kommunal församling får besluta att allmänna handlingar som hänför sig till en myndighets verksamhet som ska övertas av enskilt organ får överläm- nas till det organet för förvaring, om detta behöver handlingarna i verksamheten, utan att handlingarna därigenom upphör att vara all- männa. Ett sådant organ ska i fråga om de överlämnade handlingarna jämställas med en myndighet vid tillämpningen av 12–16 §§.

1.myndigheter som har upphört och som har haft uppgifter som hänför sig till Svenska kyrkans verksamhet, eller

2.Svenska kyrkans beslutande församlingar.

Vid tillämpningen av 12–16 §§ ska Svenska kyrkan och dess organisatoriska delar jämställas med myndigheter i fråga om överläm- nade handlingar.

414

SOU 2012:55

Bilaga 10

2 kap. 18 §

Om gallring och bevarande (2 kap. 18 § TF)

18 § Grundläggande bestämmelser om hur allmänna handlingar ska bevaras samt om gallring och annat avhändande av sådana handlingar meddelas i lag.

3 kap. Anonymitetsskyddet

3 kap. 1 §

Rätt till anonymitet (3 kap. 1 § TF, 2 kap. 1 § YGL)

I första meningen talas om upphovsmannen och den som fram- träder. Som ”upphovsman” räknas alla som har bidragit till inne- hållet i ett massmedium. Det kan t.ex. vara den som har gjort efterforskningsarbetet eller den som har skrivit en text. Men det kan också vara den som har fotograferat eller som har redigerat innehållet. Tecknare, regissörer och scenografer kan nämnas som

415

Bilaga 10

SOU 2012:55

andra exempel på upphovsmän. Alla dessa personer har rätt att vara anonyma.

Med ”den som framträder” åsyftas personer som medvetet del- tar i ett massmedium. I de flesta fall innebär naturligtvis ett sådant deltagande att anonymiteten faller bort, men bestämmelsen kan få betydelse för t.ex. en person som låter sig intervjuas anonymt eller vars åsikter eller uppgifter återges av någon annan i tal eller text. Gränsen mellan den som ”framträder” och den som är ”upphovs- man” är inte alltid tydlig. Ett klart exempel är dock att fotografen anses vara upphovsman när en bild av en person publiceras i en tidning, medan den person som förekommer på bilden är den som ”framträder” i massmediet. Båda kan ha rätt till anonymitet enligt den här bestämmelsen.

I andra meningen ges en rätt till anonymitet för den som har lämnat uppgifter för publicering till någon representant för ett grundlagsskyddat massmedium. Detta är en mycket viktig del av meddelarskyddet och därmed av NYGL. Den som har lämnat upp- gifter för publicering är i princip alltid skyddad av anonymitetsrät- ten, bl.a. även om den som har tystnadsplikt senare skulle upptäcka att det är en intressant nyhet att just personen i fråga är källa till en nyhet.

Detsamma gäller för upphovsmannen och för den som ”fram- träder”. I dessa fall gäller rätten till anonymitet trots att en fram- ställning inte har nått allmänheten. Det kan bl.a. avse en situation då ett redan färdigt avsnitt i en tv-serie stoppas av programföreta- get. Upphovsmännen till programmet och de som medverkar däri har i det fallet rätt till anonymitet trots att avsnittet aldrig sänds. Frågan om meddelarskyddet vid sådana ”avsedda” framställningar berörs vidare i 3 §.

416

SOU 2012:55

Bilaga 10

Anonymitetsrätten gäller även i det fallet att uppgiftslämnaren har meddelarfrihet på grund av bestämmelsen i 1 kap. 6 § första stycket andra meningen, alltså då han eller hon har skäl att anta att den som uppgifterna lämnas till kommer att offentliggöra eller låta offentliggöra dem i ett grundlagsskyddat massmedium.

3 kap. 2 §

Frågeförbud rörande meddelare m.m. (3 kap. 2 § TF, 2 kap. 2 § YGL)

Första stycket hindrar inte att det i en och samma rättegång hand- läggs både mål om yttrandefrihetsbrott och mål som avses i 7 kap. 4 eller 5 §.

I första stycket uppställs ett förbud mot att i mål som rör yttrande- frihetsbrott beröra frågan om vem som är meddelare m.fl. Det innebär bl.a. att åklagaren under en rättegång inte får ställa frågor till den som ansvarar för innehållet enligt 8 kap. om vem som t.ex. har skrivit den text som åtalet avser, vem som medverkar (”fram- träder”) i ett massmedium eller vem som har lämnat de uppgifter som publiceringen bygger på. Frågeförbudet gäller även i relation till vittnen och andra som agerar under rättegången. Inte heller dessa får tillfrågas om meddelarens identitet.

417

Bilaga 10

SOU 2012:55

Tredje stycket innebär att förbudet enligt första stycket inte utgör hinder mot att frågan om ansvar för brott av meddelare m.fl. eller anskaffare enligt 7 kap. 4 eller 5 § handläggs i samma rättegång som ett yttrandefrihetsbrott. I mål om meddelarbrott prövas själv- klart frågan om den åtalade för det brottet är den som har lämnat de aktuella uppgifterna. Frågeförbudet enligt första stycket lägger inte hinder i vägen för en sådan prövning.

3 kap. 3 §

Tystnadsplikt avseende källor (3 kap. 3 § första stycket TF, 2 kap. 3 § första stycket YGL)

3 § Den som har tagit befattning med utgivningen av ett massmedium eller en framställning som har varit avsedd att ingå i ett massmedium får inte lämna uppgifter som kan röja vad han eller hon därvid har fått veta om vem som är upphovsman eller har framträtt eller lämnat upp- gifter enligt 1 kap. 6 §. Sådan tystnadsplikt gäller även för den som på något annat sätt har varit verksam hos ett massmedieföretag, hos den som ger ut ett massmedium för vilket utgivningsbevis gäller eller som har ansvarsuppgifter, eller hos en nyhetsbyrå.

I bestämmelsen slås en tystnadsplikt avseende massmediernas källor fast. Det får inte röjas vem som är upphovsman till ett massmedium, har framträtt däri eller har lämnat uppgifter för pub- licering. Tillämpningsområdet för tystnadsplikten är mycket brett och omfattar alla som har tagit befattning med utgivningen av ett massmedium eller med en framställning som har varit avsedd att införas i ett massmedium. Även andra som är verksamma hos t.ex. ett massmedieföretag kan omfattas av tystnadsplikt.

418

SOU 2012:55

Bilaga 10

sonen har varit verksam. Bestämmelsen omfattar därmed även per- soner som på mer slumpartade grunder får del av uppgifter som avses med tystnadsplikten. Som framgår gäller tystnadsplikten även fall då någon publicering inte har kommit till stånd, se vidare nedan.

Tystnadsplikten tillämpas emellertid även på sådana led i pro- duktions- eller publiceringsprocessen som ligger utanför t.ex. ett massmedieföretag. Den kan avse bl.a. personalen på produktions- bolag, nyhetsbyråer, tryckerier, webbyråer och andra externa aktö- rer som anlitas för att skapa ett massmedium. Däremot omfattas inte personer och företag som anlitas utifrån för att sprida ett massmedium. Fristående tidningsdistributörer, postföretag m.fl. bör normalt inte anses delaktiga i ”utgivningen” av ett massmedium i den mening som avses här (om utgivning, se vidare kommentaren till 1 kap. 5 §). I vissa situationer är det dock tänkbart att personal på den här typen av externa aktörer har tystnadsplikt enligt den andra meningen i bestämmelsen. Så kan t.ex. bli fallet om ett obe- roende distributionsföretag delar lokaler med ett massmedieföretag som ger ut dagstidningar. Se vidare nedan om tystnadsplikt för den som är ”verksam” hos massmedieföretag m.m.

Samma långtgående tystnadsplikt gäller för dem som tar befatt- ning med utgivning av ett massmedium som har grundlagsskydd genom utgivningsbevis eller ansvarsuppgifter.

I bestämmelsens andra mening behandlas det andra ledet i kret- sen med tystnadsplikt. Inom ett massmedieföretag kan även perso- ner som normalt arbetar med helt andra uppgifter än de publicist- iska få kännedom om information som behöver hemlighållas. Här utesluts ingen särskild yrkeskategori, utan alla som i yrket får kän- nedom om sådan information har tystnadsplikt. Det kan t.ex. gälla receptionspersonal, vaktmästare och anställda som arbetar med löneadministration. Även uppdragstagare som anlitas av massmedi- eföretaget omfattas av tystnadsplikt på den här grunden. Således kan bl.a. externa datatekniker, lokalvårdare och hantverkare som arbetar i företagets lokaler ha tystnadsplikt.

419

Bilaga 10

SOU 2012:55

ligga även för personer som inte har en yrkesmässig relation till den aktuella verksamheten. Det kan t.ex. avse personer som på ideell grund utför arbete och uppdrag i ett politiskt parti som driver en webbplats för vilken grundlagsskydd gäller genom ansvarsupp- gifter.

Enligt bestämmelsen gäller tystnadsplikten även för dem som har tagit befattning med framställningar som har varit ”avsedda” att ingå i ett massmedium. Tystnadsplikten gäller således oberoende av om en publicering kommer till stånd eller inte. Det gäller under förutsättning att det har funnits en avsikt att en framställning eller ett meddelande ska publiceras i ett grundlagsskyddat massmedium. Det här får bl.a. betydelse om en text eller ett bildmaterial har läm- nats av en frilansjournalist till ett massmedieföretag som sedan väljer att inte publicera materialet. Trots att detta refuseras gäller alltså tystnadsplikt för den som har hanterat texten eller bilderna på massmedieföretaget.

En annan situation är om materialet visserligen publiceras, men i en form som inte är grundlagsskyddad. Har avsikten hos meddela- ren varit att publiceringen ska ske i ett massmedium som omfattas av grundlagen, gäller tystnadsplikt för uppgifter som kan röja den- nes identitet. En journalist eller författare som är införstådd med att information lämnas för publicering i ett massmedium är skyldig att bevara uppgiftslämnarens identitet, även om journalisten eller författaren sedan offentliggör uppgiften på t.ex. en blogg utan grundlagsskydd.

Bestämmelsen ska inte uppfattas så att tystnadsplikt tillämpas avseende alla meddelanden och framställningar där en avsikt till offentliggörande föreligger. Om det med tanke på omständig- heterna framstår som uppenbart att uppgifterna inte kommer att användas vid en publicering som omfattas av grundlagen, ska tyst- nadsplikt inte gälla. Det kan exempelvis röra sig om uppgifter som lämnas till en nätbaserad kundtidning som drivs av ett bilföretag som saknar utgivningsbevis och på vilken ansvarsuppgifter inte anges. Den som lämnar information till ett sådant medium kan i rättsligt hänseende normalt inte förvänta sig att personalen på tid- ningen bevarar hans eller hennes anonymitet. Finns det däremot utgivningsbevis för kundtidningen gäller tystnadsplikt avseende skribentens identitet, trots att texten aldrig publiceras.

Tystnadsplikten innebär också att information om identiteten hos en uppgiftslämnare, upphovsman eller den som framträder inte får spridas inom t.ex. en redaktion eller ett massmedieföretag. Om

420

SOU 2012:55

Bilaga 10

inte meddelaren m.fl. har lämnat sitt medgivande gäller tystnads- plikten även gentemot utgivaren.

I första meningen används ordet ”därvid” för att klargöra att tystnadsplikt enbart gäller uppgiftslämnande m.m. som sker inom ramen för den verksamhet som t.ex. en journalist är knuten till. Denna avgränsning har bl.a. betydelse om en journalist får känne- dom om identiteten hos den som har lämnat uppgifter för publice- ring hos ett annat massmedieföretag, t.ex. i en konkurrerande tv- kanal eller tidning. Journalisten har inte tystnadsplikt för sådana uppgifter. Däremot bör tystnadsplikt gälla avseende identiteten hos den person som har upplyst journalisten om det andra massmedie- företagets källa.

Enligt bestämmelsen gäller tystnadsplikten ”vem som är” upp- hovsman eller ”den som har” framträtt eller lämnat uppgifter. Tystnadsplikten avser att skydda identiteten hos dessa personer. Alla slags uppgifter som ”kan röja” identiteten omfattas. Tystnads- plikten kan i vissa fall således avse även andra uppgifter än namnet på uppgiftslämnare m.fl. Det kan t.ex. vara nödvändigt att hemlig- hålla dennes bostadsort eller kön.

Det är straffbart att uppsåtligen eller av oaktsamhet bryta mot tystnadsplikten, se vidare i 7 §.

3 kap. 4 §

Undantag från tystnadsplikten (3 kap. 3 § andra och tredje styckena TF, 2 kap. 3 § andra och tredje styckena YGL)

4 § Tystnadsplikten enligt 3 § gäller inte

1.om den som tystnadsplikten ska skydda har samtyckt till att hans eller hennes identitet röjs,

2.om frågan om identiteten får väckas enligt 2 § andra stycket,

3.om det rör sig om ett brott som anges i 7 kap. 4 § första stycket

4.i den mån domstolen, när det är fråga om brott enligt 7 kap. 3 § eller 4 § första stycket 2 eller 3, finner det nödvändigt att en uppgift lämnas vid en förhandling om huruvida den som är tilltalad eller skäli- gen misstänkt för den brottsliga gärningen har lämnat meddelandet eller medverkat till framställningen, eller

421

Bilaga 10

SOU 2012:55

Vid förhör som avses i första stycket 4 eller 5 ska rätten noga vaka över att frågor inte ställs som kan inkräkta på tystnadsplikten utöver vad som i varje särskilt fall är medgivet.

I bestämmelsen anges vissa undantag från tystnadsplikten i 3 §. Uppräkningen i paragrafens första stycke är uttömmande och några ytterligare undantag får alltså inte förekomma.

Enligt första punkten gäller inte tystnadsplikt om uppgiftslämna- ren m.fl. har samtyckt till att hans eller hennes identitet röjs.

Enligt fjärde punkten kan en domstol besluta att undantag ska gälla från tystnadsplikten i mål som rör oriktigt utlämnande av en allmän handling eller åsidosättande av en kvalificerad tystnadsplikt (7 kap. 4 § första stycket 2 och 3). Undantaget avser även misstan- kar om brott genom sådana s.k. annonsmeddelanden som behand- las i 7 kap. 3 §.

I femte punkten finns en allmän bestämmelse som tillämpas i andra mål än yttrandefrihetsmål. Det kan röra fall där något uttryckligt yttrandefrihetsintresse inte är aktuellt i själva målet. Uppgifter som omfattas av tystnadsplikt enligt 3 § kan likväl vara relevanta för utredningen i t.ex. ett brottmål. Domstolen kan besluta om undantag från tystnadsplikten efter en avvägning mellan intresset av anonymitetsskydd och vikten av att meddelarens m.fl. identitet klarläggs i målet. Av ordalydelsen framgår att det krävs mycket starka skäl (”synnerlig vikt”) för att tystnadsplikten ska åsidosättas. Det kan t.ex. röra fall där brottet har ett högt straff- värde och uppgifter som omfattas av tystnadsplikt talar till den tilltalades fördel.

Bestämmelsen i andra stycket är riktad till domstolen och beto- nar betydelsen av att den leder processen så att otillåten efterforsk-

422

SOU 2012:55

Bilaga 10

ning av t.ex. en uppgiftslämnares identitet inte förekommer när rättegången berör frågor som kan omfattas av tystnadsplikt. Dom- stolen bör sålunda ingripa om ett vittne eller en annan förhörsper- son får frågor där svaret kan innebära att han eller hon bryter mot sin tystnadsplikt enligt 3 §.

3 kap. 5 §

Efterforskningsförbud (3 kap. 4 § första och andra styckena TF, 2 kap. 4 § första och andra styckena YGL)

5 § Myndigheter och andra allmänna organ får inte efterforska någon som har rätt till anonymitet enligt 1 §.

Bestämmelsen i första stycket innehåller det s.k. efterforskningsför- budet. Den riktar sig mot det allmänna (jfr 1 kap. 1 §). Grundlagen hindrar alltså inte enskilda från att efterforska källor.

423

Bilaga 10

SOU 2012:55

uppgifter har lämnats för publicering i etablerade massmedier, såsom dagstidningar eller radio- och tv-kanaler. I dessa fall är det som regel uppenbart att avsikten har varit att uppgifterna ska pub- liceras i ett sammanhang där automatiskt grundlagsskydd gäller. Detsamma gäller om uppgifterna har lämnats till ett massmedium för vilket utgivningsbevis finns, t.ex. en tidskrift eller en webbplats.

Utanför de etablerade medierna blir dock frågan mer komplice- rad. Här avses bl.a. fallet då det inte är givet att den som ger ut ett massmedium motsvarar definitionen på ”massmedieföretag” eller att det finns någon typ av brist avseende det frivilliga grundlags- skyddet (det som gäller på grund av utgivningsbevis eller ansvars- uppgifter). I dessa fall kan lägen uppkomma då de grundläggande objektiva förutsättningarna för meddelarskydd inte är uppfyllda. Det gäller t.ex. om uppgifter för publicering lämnas på en webb- plats som inte omfattas av något utgivningsbevis och som inte är försedd med ansvarsuppgifter.

I dessa fall har det betydelse att efterforskningsförbudet själv- fallet även gäller i det fallet att uppgiftslämnaren har meddelarfrihet på grund av bestämmelsen i 1 kap. 6 § första stycket andra meningen, alltså då han eller hon hade skäl att anta att den som uppgifterna lämnades till skulle offentliggöra eller låta offentliggöra dem i ett grundlagsskyddat massmedium. I de fall meddelarfrihet gäller på grund av detta godtrosskydd är efterforskning alltså för- bjuden. Det betyder att en chef måste beakta ”risken” att meddela- ren hade skäl att anta att det icke grundlagsskyddade medium där uppgifterna publicerades faktiskt hade grundlagsskydd. En annan sak är att chefen på grund av uppsåtskravet i 7 § första stycket 4 ibland inte kommer att kunna dömas för brott. Han eller hon kommer i sådana fall att kunna kritiseras av JO eller JK.

Godtrosskyddet kan bli aktuellt t.ex. i det fallet att uppgifterna publiceras av ett företag som visserligen ger ut massmedier men som inte är ett massmedieföretag enligt 1 kap. 4 § eftersom kravet på huvudsaklighet inte är uppfyllt. En annan tänkbar situation är att uppgifter lämnas i god tro till någon som normalt brukar publicera sig i grundlagsskyddade former, t.ex. genom att sätta ut ansvarsuppgifter. Även i det läget bör förbudet mot efterforskning gälla trots att publiceringen inte var grundlagsskyddad. I dessa fall kan det ju nämligen hävdas att meddelaren hade skäl att anta att en grundlagsskyddad publicering skulle äga rum och meddelarskydd därmed föreligga.

424

SOU 2012:55

Bilaga 10

En motsatt bedömning – förbudet mot efterforskning gäller inte

– är möjlig om det med hänsyn till omständigheterna framstår som osannolikt att meddelaren hade skäl att anta att publiceringen skulle ske i grundlagsskyddade former. Så kan t.ex. vara fallet om mottagaren av uppgifterna aldrig har publicerat sig tidigare eller i varje fall inte har gjort det med grundlagsskydd.

Det bör inte komma i fråga att andra myndigheter än de som utpekas som åklagare i yttrandefrihetsgrundlagen (Justitiekanslern och i vissa fall JO) vidtar efterforskande åtgärder om det är möjligt att anta att en uppgiftslämnare på subjektiv grund omfattas av meddelarskyddet. Till exempel bör en polisanmälan som aktuali- serar efterforskning, och där det finns utrymme för tvekan om grundlagens tillämplighet, som regel överlämnas till Justitiekans- lern eller JO. Där prövas grundlagens tillämplighet och om det finns förutsättningar att inleda förundersökning om, i första hand, brott mot tystnadsplikt enligt 7 kap. 4 § (se vidare nedan). Inom ramen för en sådan förundersökning kan det därefter bli aktuellt med efterforskning under de förutsättningar som anges i grund- lagen.

Förbudet mot efterforskning ska även tillämpas på upphovsmän till och dem som ”framträder” i framställningar som är avsedda att publiceras i grundlagsskyddade massmedier. Här syftas alltså på situationer då en publicering av framställningen inte kommer till stånd. I dessa fall är det inte tillåtet för det allmänna att efterforska identiteten hos upphovsmannen m.fl. Även här kan frågan upp- komma i vilken utsträckning förbudet mot efterforskning ska gälla när en publicering äger rum i former som inte är grundlags- skyddade. Dessa situationer bör bedömas på samma sätt som gäller för uppgiftslämnare, se ovan.

I andra stycket sägs att efterforskning trots första stycket får bedrivas om det krävs för åtal eller något annat ingripande som är förenligt med yttrandefrihetsgrundlagen. Det är i första hand med- delar- och anskaffarbrott enligt 7 kap. 4 och 5 §§ som kan bli aktu- ellt. Utredningen kan då behöva inriktas t.ex. på frågan om en meddelare genom att lämna en uppgift för publicering har brutit mot en kvalificerad tystnadsplikt. Är uppgiftslämnaren anonym kan utredningsåtgärder behöva vidtas för att klarlägga dennes identitet.

Ett exempel är att en nyhetsartikel i ett grundlagsskyddat massmedium innehåller initierade uppgifter om hur en uppmärk- sammad våldsbrottsling svarar på den rättspsykiatriska vård som

425

Bilaga 10

SOU 2012:55

han har överlämnats till. Frågan berör området för kvalificerad sek- retess och mycket talar för att brott mot tystnadsplikt har begåtts. En polisanmälan avseende artikeln ska överlämnas till Justitiekans- lern för utredning (även JO har åtalsrätt). Inleder Justitiekanslern förundersökning om brott mot tystnadsplikt hindrar inte grundla- gen att uppgiftslämnarens identitet efterforskas. Det kan bl.a. bli aktuellt att hålla förhör med vårdpersonal och då ställa frågor om vilka kontakter olika personer på vårdavdelningen har haft med en viss journalist.

Den andra meningen i andra stycket innehåller en viktig hänvis- ning till bestämmelsen om tystnadsplikt i 3 §. Innebörden är bl.a. att det finns betydande inskränkningar i möjligheterna att förhöra en journalist i syfte att efterforska identiteten hos dennes källa. Om brottsmisstanken avser den mindre allvarliga formen av med- delarbrott (7 kap. 4 § första stycket 2 och 3) krävs domstolsbeslut för att journalisten ska kunna höras om uppgiftslämnaren. Ett sådant beslut förutsätter att förundersökningen har nått så långt att åtal har väckts eller att det finns skälig misstanke mot någon. För- höret med journalisten hålls vid en domstolsförhandling.

I exemplet ovan får således Justitiekanslern inte höra journa- listen under inledningen av förundersökningen. Det krävs att den övriga utredningen har lett till att någon är skäligen misstänkt för brottet och att domstolen godkänner att förhör hålls.

Det är straffbart att uppsåtligen efterforska i strid med denna bestämmelse, se vidare i 7 §.

3 kap. 6 §

Repressalieförbud (3 kap. 4 § tredje stycket TF, 2 kap. 4 § tredje stycket YGL)

6 § Myndigheter och andra allmänna organ får inte ingripa mot någon för att han eller hon har brukat sin yttrandefrihet i ett massmedium eller medverkat till ett sådant bruk.

I bestämmelsen kommer det s.k. repressalieförbudet till direkt uttryck i grundlagen. Till viss del innebär paragrafen en upprepning av bestämmelsen i 1 kap. 9 § om yttrandefrihetsgrundlagens exklu- sivitet som straff- och processlag (den s.k. exklusivitetsgrundsat- sen). Funktionen hos de två bestämmelserna skiljer sig dock åt. Den här bestämmelsen avser att precisera repressalieförbudet vid

426

SOU 2012:55

Bilaga 10

det lagliga ”bruket” av yttrandefriheten. Paragrafen i 1 kap. tar där- emot sikte på vad som ska gälla i straff- och processrättsligt hänse- ende om yttrandefriheten har ”missbrukats”. Repressalieförbudet innebär självfallet inte något hinder mot sådana ingripanden mot missbruk av yttrandefriheten som preciseras i grundlagen.

Hänvisningen till ”myndigheter och andra allmänna organ” innebär att alla offentliga organ omfattas av förbudet. Det spelar således inte någon roll om ett ingripande som avses i bestämmelsen sker inom den statliga eller den kommunala sektorn. Någon upp- delning mellan åtgärder som innefattar myndighetsutövning och andra åtgärder görs inte heller.

Begreppet ”ingripa” har här en vid innebörd. Det innefattar en mängd tänkbara åtgärder som grundar sig på den enskildes med- verkan i grundlagsskyddade massmedier. Som exempel brukar nämnas avsked, uppsägning, disciplinpåföljd, fråntagande av arbetsuppgifter och utebliven löneförhöjning. Även andra mindre långtgående åtgärder kan nämnas såsom utskällningar och utfrys- ning på arbetsplatsen (se prop. 2009/10:81 s. 38 f.). Brott mot repressalieförbudet bestraffas dock endast vid de mer kvalificerade formerna av repressalier, se följande paragraf.

Även repressalieförbudet gäller naturligtvis i det fallet att upp- giftslämnaren har meddelarfrihet på grund av bestämmelsen i 1 kap. 6 § första stycket andra meningen. Om denne hade skäl att anta att den som uppgifterna lämnades till skulle offentliggöra eller låta offentliggöra dem i ett grundlagsskyddat massmedium, får inga repressalier förekomma. Självfallet kan det vara svårt att veta om uppgiftslämnaren har varit i sådan god tro, men arbetsgivare måste beakta denna risk och torde i praktiken böra avstå från repressalier när saken är osäker. En annan sak är att arbetsgivaren på grund av uppsåtskravet i 7 § första stycket 5 ibland inte kommer att kunna dömas för brott. Han eller hon kan dock i sådana fall kritiseras av JO eller JK.

I fråga om bestämmelsens tillämpningsområde bör beaktas att ett liknande förbud mot repressalieåtgärder har ansetts följa av bestämmelsen om yttrandefrihet i 2 kap. 1 § regeringsformen (se JO i ärende dnr 149-2009 och 567-2009). Den faktiska betydelsen i nu aktuellt hänseende av att en publicering bedöms falla utanför NYGL är därför begränsad, men den är avgörande för om straffbe- stämmelsen i den följande paragrafen är tillämplig.

427

Bilaga 10

SOU 2012:55

3 kap. 7 §

Straff (3 kap. 5 § TF, 2 kap. 5 § YGL)

7 § Till böter eller fängelse i högst ett år ska den dömas som

1.uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot sin tystnadsplikt enligt 3 §, eller

3.uppsåtligen efterforskar i strid med 5 §, eller

4.uppsåtligen ingriper i strid med 6 §, om åtgärden utgör avske- dande, uppsägning, utdelande av disciplinpåföljd eller någon liknande åtgärd.

Allmänt åtal för brott som avses i första stycket 1 och 2 får väckas endast om målsäganden har anmält brottet till åtal.

I första stycket i paragrafen straffsanktioneras flera av de förbud som anges i 3 kap. Straffet för överträdelser är böter eller fängelse i högst ett år. De angivna brotten räknas inte till de s.k. yttrandefri- hetsbrotten. Detta uttryck omfattar de brott som anges i 7 kap. 1 och 2 §§.

Enligt första punkten är det straffbart för bl.a. en journalist att uppsåtligen eller av oaktsamhet bryta mot den tystnadsplikt som framgår av 3 §. Bestämmelsen bidrar sålunda till att skydda identi- teten hos upphovsmannen, den som ”framträder” och uppgiftsläm- naren. Enligt andra stycket förutsätter allmänt åtal enligt denna punkt att målsäganden har anmält brottet till åtal. Målsägande är den som tystnadsplikten är avsedd att skydda, t.ex. en uppgiftsläm- nare.

Andra punkten straffbelägger ett uppsåtligt eller oaktsamt läm- nande av felaktiga uppgifter om identiteten hos upphovsmannen, ”tillhandahållaren”, vem som ”framträder” eller uppgiftslämnaren. Även här krävs målsägarangivelse för allmänt åtal.

Genom tredje punkten är det förenat med straffsanktion att upp- såtligen efterforska någon som har rätt till anonymitet enligt 1 §. Här avses således upphovsmannen, den som ”framträder” och upp- giftslämnaren. Begreppet ”uppsåtligen” får uppfattas på samma sätt som inom den allmänna straffrätten. Straffbestämmelsen avser således fall där syftet med frågor eller andra åtgärder har varit att få kunskap om vem som står bakom en publicering som t.ex. förfat-

428

SOU 2012:55

Bilaga 10

tare eller meddelare (SOU 2009:14 s. 225). Brottet hör under all- mänt åtal och förutsätter alltså inte målsägarangivelse.

I fråga om repressalieförbudet straffbeläggs genom fjärde punk- ten vissa mer allvarliga ingripanden om de sker uppsåtligen. Det som omfattas är avskedande, uppsägning, utdelande av disciplin- påföljd och liknande åtgärder. Som exempel på en ”liknande åtgärd” kan nämnas vissa fall av fråntagande av arbetsuppgifter och utebliven löneförhöjning (se prop. 2009/10:81 s. 42). Brottet hör under allmänt åtal. Det bör anmärkas att begränsningar i straffstad- gandet inte ska uppfattas som en inskränkning av själva repres- salieförbudet enligt 6 §. Förbudet i sig är alltså vidare än det straff- belagda området. Repressalier som inte omfattas av straffstadgan- det kan mycket väl vara förbjudna enligt 6 §. De torde i första hand få påtalas inom ramen för Justitiekanslerns och JO:s tillsyn över allmän verksamhet.

4 kap. Utgivningsbevis

4 kap. 1 §

Vad utgivningsbevis kan avse (1 kap. 5 § TF, 1 kap. 9 § och 4 kap. 1 § YGL)

1 § Utgivningsbevis får beviljas för utgivning av massmedier. Beviset kan avse utgivning vid ett tillfälle eller regelbunden utgivning under ett gemensamt namn.

I paragrafen anges vad ett utgivningsbevis kan avse. Utgivningsbe- vis får beviljas för alla slags massmedier, dvs. för medier som är avsedda att sprida yttranden till allmänheten (se 1 kap. 3 §). Det kan röra sig om t.ex. dagstidningar, nättidningar, tidskrifter och böcker i alla former, radio- och tv-kanaler eller -program, bloggar, andra webbsidor, filmer, cd-skivor med innehåll, andra digitala och analoga lagringsmedier med innehåll, flygblad, affischer, klister- märken m.m. (se författningskommentaren till 1 kap. 3 §).

429

Bilaga 10

SOU 2012:55

preciseras till att avse utgivning av ett eller flera massmedier. Omfattningen av utgivningsbeviset ska framgå av den beskrivning som lämnas vid ansökan.

Någon definition av begreppet utgivningsbevis har inte ansetts nödvändig. Vad det är fråga om är en handling som utgör ett bevis på att det beskrivna massmediet omfattas av grundlagens formella tillämpningsområde. Det är således inte – som ordet möjligen kan antyda – ett bevis om ”en rätt att ge ut” en tidning eller något annat massmedium. I Sverige finns inte något krav på tillstånd för sådan utgivning.

Även om ett utgivningsbevis har utfärdats kan en tillämpning av grundlagen vara helt eller delvis utesluten av andra skäl. Det kan t.ex. bero på att något undantag är tillämpligt (se bl.a. 1 kap. 11– 15 §§ och 6 kap. 5 och 6 §§), såsom att en del av massmediet utgör en sådan kommersiell annons som är undantagen från tillämp- ningsområdet enligt 1 kap. 13 § 4. Tillämpning av grundlagen kan även vara utesluten i fråga om delar av massmediet därför att den ansvarige saknar möjlighet att kontrollera innehållet före offentlig- görandet (1 kap. 5 § tredje stycket).

4 kap. 2 §

Ansökan om utgivningsbevis m.m. (1 kap. 5 § TF och 1 kap. 9 § andra stycket YGL)

2 § Ansökan om utgivningsbevis enligt 1 § görs av ägaren eller den som annars står för utgivningen av massmediet.

Utgivningsbevis ska utfärdas om

–ansökan avser ett eller flera massmedier,

–ansökan innehåller namn på de massmedier som ansökan avser,

och

–namn och adress i Sverige anges för en behörig utgivare som har åtagit sig uppdraget.

Närmare bestämmelser om ansökan och utfärdande av utgivnings- bevis får meddelas i lag. I lag meddelas även föreskrifter om straff för den som bryter mot en bestämmelse som har meddelats med stöd av denna paragraf.

Paragrafen anger vad som krävs för att utgivningsbevis ska utfär- das. Som den är formulerad anger den också uttömmande vilka krav den utfärdande myndigheten får ställa för att utfärda ett utgivningsbevis.

430

SOU 2012:55

Bilaga 10

Enligt första stycket ska ansökan göras av ägaren eller den som annars står för utgivningen av massmediet. Normalt torde det inte finnas anledning för den myndighet som prövar ansökan att under- söka om det som gör ansökan är behörig, men det kan naturligtvis finnas omständigheter som gör att en sådan prövning måste ske.

I andra stycket anges vad som fordras för att utgivningsbevis ska utfärdas. Det ska vara fråga om ett eller flera massmedier och nam- net på massmediet eller massmedierna ska anges. Dessutom ska namn och adress i Sverige på en behörig utgivare som har åtagit sig uppdraget finnas. Är de tre kraven uppfyllda ska utgivningsbevis utfärdas.

Myndigheten har att pröva om utgivningen av det eller de medier som ansökan avser är ett eller flera massmedier enligt defi- nitionen i 1 kap. 3 §. För att myndigheten ska kunna göra en sådan prövning måste ansökan innehålla en beskrivning av massmediet som är tillräcklig för den bedömning som ska göras.

I ansökan ska alltså även anges ett namn för varje massmedium som omfattas av ansökan. Någon kontroll av om namnet är förväx- lingsbart med andra namn behöver inte göras och förväxlingsbarhet är inte heller en grund för att avslå ansökan.

Närmare bestämmelser om hur förutsättningarna ska kontrolle- ras anges i tillämpningslagen.

431

Bilaga 10

SOU 2012:55

grundlagens tillämpningsområde, t.ex. barnpornografiska bilder eller vissa kommersiella annonser (se 1 kap. 11–15 §§).

Det säger sig själv att den utfärdande myndigheten inte får fästa någon vikt vid innehållet i det som har publicerats eller ska publice- ras i det massmedium som ansökan avser. Om en ansökan om utgivningsbevis skulle avslås på den grunden att det kan förväntas att yttrandefrihetsbrott kommer att begås via massmediet vore det i strid inte bara med denna bestämmelse utan även med förbudet mot hindrande åtgärder enligt 1 kap. 8 § andra stycket.

I tredje stycket sägs att närmare bestämmelser om ansökan och utfärdandet av utgivningsbevis får meddelas i lag. Sådana bestäm- melser kan gälla vad ansökan ska innehålla och vilken myndighet som ska pröva ansökningar om utgivningsbevis. Tredje stycket ger även stöd för att i lag föreskriva straff för den som bryter mot en bestämmelse som har meddelats med stöd av denna paragraf. Det kan t.ex. röra straff för den som uppsåtligen eller av oaktsamhet lämnar en oriktig uppgift i ansökan om utgivningsbevis (jfr 3 kap. 25 § tillämpningslagen i nuvarande lydelse).

4 kap. 3 §

Giltighet och förnyelse av utgivningsbevis (5 kap. 5 § fjärde – sjätte styckena TF och 1 kap. 9 § tredje, fjärde och sjätte styckena YGL)

Om verksamheten är kortvarig eller om utgivningsbevis annars begärs för en kortare tid, får utgivningsbeviset beslutas gälla eller för- nyas för en kortare tid än tio år.

Närmare bestämmelser om utfärdande och förnyelse av utgivnings- bevis meddelas i lag

Paragrafen innehåller regler om giltighet och förnyelse av utgiv- ningsbevis. Den kompletteras med mer detaljerade bestämmelser i tillämpningslagen.

432

SOU 2012:55

Bilaga 10

rar dock att myndigheten, i syfte att bli av med onödiga utgiv- ningsbevis, frågar om en verksamhet fortfarande bedrivs.

Utgivningsbevis kan förnyas med tio år åt gången. För förnyelse gäller samma förutsättningar som när beviset först utfärdas. Sker ingen förnyelse upphör beviset att gälla.

Ett utgivningsbevis gäller till dess att det återkallas eller upphör att gälla på grund av att tiden har gått ut. Det innebär att det inte ska prövas om utgivningsbeviset har blivit korrekt utfärdat vid t.ex. utredning av brott som kan ha begåtts genom yttranden i massme- diet. Så länge utgivningsbeviset inte är återkallat, eller har upphört på grund av att tiden har gått ut, är grundlagen alltså formellt til- lämplig för det massmedium som beviset avser, och det gäller även om beslutet om utgivningsbevis har varit felaktigt. En annan sak, som har påpekats i anslutning till 1 §, är att grundlagens tillämplig- het ändå kan vara utesluten på grund av undantag eller någon annan anledning (se bl.a. 1 kap. 11–15 §§, 6 kap. 5 och 6 §§ och 1 kap. 5 § tredje stycket).

Skulle det t.ex. undantagsvis inte vara fråga om ett massmedium gäller inte grundlagen trots att ett utgivningsbevis har utfärdats. Det framgår av hur bestämmelsen om tillämpningsområdet i 1 kap. 5 § är utformad.

Enligt andra stycket får det beslutas om en kortare giltighetstid än tio år. Det gäller bl.a. om verksamheten är kortvarig eller om sökanden annars särskilt begär utgivningsbevis för en kortare tid. Närmare bestämmelser om detta finns i tillämpningslagen. Avsik- ten är att myndigheten ska bestämma giltighetstiden efter vad som är lämpligt i det enskilda fallet. I själva verket torde det komma att vara relativt vanligt att utgivningsbevis utfärdas för betydligt kor- tare tid än tio år.

I tredje stycket sägs att det meddelas närmare bestämmelser om utfärdande och förnyelse av utgivningsbevis i lag. Vi har ovan varit inne på vad sådana bestämmelser bl.a. kan innehålla.

433

Bilaga 10

SOU 2012:55

4 kap. 4 §

Återkallelse av utgivningsbevis (5 kap. 6 § TF, 1 kap. 9 § tredje stycket YGL)

4 § Utgivningsbevis får återkallas endast

–om förutsättningar att utfärda ett bevis inte längre finns,

–om utgivningen inte har påbörjats inom sex månader från den dag då utgivningsbeviset utfärdades,

–om det står klart att utgivningen har upphört, eller

–om den som innehar utgivningsbeviset begär det.

Närmare bestämmelser om återkallelse av utgivningsbevis meddelas i lag.

Paragrafen innehåller en bestämmelse om de förutsättningar under vilka ett utgivningsbevis får återkallas. Så får enligt första stycket ske om det inte längre finns förutsättningar att utfärda ett bevis, exem- pelvis om det har blivit känt att det inte är fråga om något massme- dium eller om den angivne utgivaren inte existerar. Beviset får även återkallas om utgivningen inte har påbörjats inom sex månader eller om det vid en senare tidpunkt står klart att utgivningen har upp- hört. Syftet är främst att se till att de giltiga utgivningsbevisen mot- svarar faktisk verksamhet och att det ska vara enkelt att avgöra i vilka fall grundlagen gäller. Om och hur myndigheten ska kontrol- lera om utgivningen kommer igång är en sak som avhandlas i til- lämpningslagen.

Bestämmelserna om återkallelse får enligt andra stycket kom- pletteras med mera detaljerade bestämmelser i lag. I praktiken handlar det då om den s.k. tillämpningslagen. Bestämmelserna kan avse t.ex. förfarandet vid återkallelse (jfr 3 kap. 23 § andra stycket nuvarande tillämpningslag).

434

SOU 2012:55

Bilaga 10

5 kap. Utgivare

5 kap. 1 §

Utseende av utgivare (5 kap. 2 § första stycket och 5 kap. 3 § första stycket TF, 4 kap. 1 § YGL)

Utgivare utses av massmedieföretaget eller av den som ansöker om eller har fått utgivningsbevis enligt 4 kap. 2 §.

Närmare bestämmelser om utseende av utgivare meddelas i lag.

435

Bilaga 10

SOU 2012:55

För de massmedier som får grundlagsskydd genom utsättande av ansvarsuppgifter enligt 1 kap. 5 § behöver det inte utses någon utgivare. I stället ansvarar den som anges i ansvarsuppgifterna.

5 kap. 2 §

Behörighetskrav (5 kap. 1 § TF, 4 kap. 2 § YGL)

2 § Utgivare ska ha hemvist i Sverige.

Den som är underårig eller i konkurs eller som har förvaltare enligt särskilda bestämmelser i lag får inte vara utgivare.

Paragrafen innehåller behörighetskraven för den som ska utses till utgivare. Avsikten med att ställa krav på utgivarens behörighet är att denne ska kunna axla det ansvar som följer med uppgiften. Det måste även vara enkelt att finna utgivaren vid ett eventuellt ansvarsutkrävande. Därför uppställs kravet att utgivaren ska ha hemvist i Sverige.

5 kap. 3 §

Utgivarens befogenhet (5 kap. 3 § TF, 4 kap. 3 § YGL)

436

SOU 2012:55

Bilaga 10

vilket bl.a. innebär att utgivaren ska ha full insyn i verksamheten. Bestämmelsen ger däremot inte utgivaren någon rätt att mot äga- rens vilja publicera material i massmediet (se Axberger, Tryckfri- hetens gränser, 1984 s. 117).

Om utgivaren uppenbarligen saknar den befogenhet som krävs enligt denna paragraf övergår ansvaret enligt 8 kap. 3 § till den som ska utse utgivare.

5 kap. 4 §

Ställföreträdare (5 kap. 9 § TF, 4 kap. 5 § YGL)

Om utgivarens uppdrag upphör faller också ställföreträdarens upp- drag.

Närmare föreskrifter om ställföreträdare anges i lag.

Ställföreträdaren utses enligt första stycket första meningen av utgi- varen. Ställföreträdaren behöver inte anmälas, men enligt andra meningen ska han eller hon uppfylla samma behörighetskrav som gäller för utgivaren. I händelse av att ställföreträdaren inte är behö- rig övergår ansvaret till utgivaren (8 kap. 2 §). Ställföreträdaren ska också ha samma befogenhet som utgivaren när han eller hon träder i dennes ställe.

Ställföreträdare får alltså utses av utgivaren. För det fall att utgi- varens uppdrag upphör, exempelvis på grund av att denne inte längre är behörig, faller även ställföreträdarens uppdrag. Det sägs i andra stycket.

Enligt tredje stycket får det i lag anges närmare bestämmelser om ställföreträdare. Det kan bl.a. handla om hur och när ansvaret över- går till ställföreträdaren och att ställföreträdare ska godkännas av den som har utsett utgivaren (jfr 3 kap. 14 § tillämpningslagen i nuvarande lydelse).

437

Bilaga 10

SOU 2012:55

5 kap. 5 §

Anmälan av utgivare (5 kap. 4 § TF, 4 kap. 4 § andra stycket YGL och 3 kap. 1, 12 och 13 §§ tillämpningslagen)

5 § Utgivare för massmedier med utgivningsbevis ska anmälas till den myndighet som anges i lag. Anmälan ska göras av den som utser utgi- varen.

Närmare föreskrifter om anmälan av utgivare anges i lag.

I bestämmelsens första stycke anges en skyldighet att anmäla utgi- vare för massmedier med utgivningsbevis. Att behörig utgivare har utsetts och åtagit sig uppdraget är en förutsättning för att utgiv- ningsbevis ska utfärdas. Det följer av 4 kap. 2 §. Den första anmä- lan av utgivare för ett massmedium med utgivningsbevis görs såle- des i samband med ansökan om utgivningsbevis. Denna bestäm- melse innebär att det finns en skyldighet att även anmäla utgivare som utses vid ett senare tillfälle till den i lag angivna myndigheten. Anmälan ska göras av den som utser utgivaren.

Anmälningsskyldigheten gäller alltså bara för utgivare för massmedier med utgivningsbevis. När det gäller massmedieföretag har det ansetts tillräckligt att företaget håller uppgiften om utgivare tillgänglig (se 6 §).

Syftet med anmälningsskyldigheten är dels att ansvaret ska vara klarlagt, vilket är grunden för att utgivningsbevis medför grund- lagsskydd, dels att enskilda, myndigheter m.fl. utan större utred- ning ska kunna ta reda på vem som är utgivare för ett visst mass- medium.

Enligt andra stycket får även här närmare föreskrifter anges i lag. Avsikten är att det i tillämpningslagen ska framgå att den myndig- het som tar emot anmälan ska registrera den i ett register som hålls tillgängligt för allmänheten. För att myndigheten ska kunna kontrollera utgivarens behörighet bör det vidare föreskrivas i til- lämpningslagen att det till anmälan ska fogas nödvändig doku- mentation, såsom bevis om att utgivaren inte är försatt i konkurs eller under förvaltare, samt personbevis. Av tillämpningslagen bör även framgå att myndigheten endast får registrera utgivare som uppfyller behörighetskraven.

438

SOU 2012:55

Bilaga 10

5 kap. 6 §

Uppgift om utgivare (5 kap. 11 § TF, 4 kap. 2 § andra stycket och 4 § andra stycket YGL)

6 § En uppgift om vem som är utsedd till utgivare ska hållas tillgänglig för allmänheten. Närmare föreskrifter om hur uppgiften ska hållas till- gänglig anges i lag.

I bestämmelsen anges en generell skyldighet att lämna uppgift om utgivaren. Avsikten med bestämmelsen är att uppgiften om vem som är utgivare för ett visst massmedium ska finnas lätt tillgänglig för alla. Bestämmelsen avses bli kompletterad i tillämpningslagen. Där bör anges att uppgifterna företrädesvis ska lämnas i massme- diet, t.ex. i sluttexterna av en film eller på ett särskilt ställe på en webbplats. För det fall massmediet är knutet till en fysisk infor- mationsbärare, såsom en dvd-skiva, bör det föreskrivas att uppgif- ten ska lämnas även på varje exemplar. Vad gäller massmedier som ges ut av massmedieföretag ska i tillämpningslagen föreskrivas en skyldighet för sådana företag att föra ett register över utsedda utgi- vare (jfr 3 kap. 1 § tillämpningslagen) samt att hålla registret till- gängligt för allmänheten.

För massmedier med utgivningsbevis gäller således både en skyldighet att anmäla utgivare till angiven myndighet och en skyl- dighet att hålla uppgiften om utgivare tillgänglig för allmänheten.

5 kap. 7 §

Straff vid överträdelse (5 kap. 12–14 §§ TF, 4 kap. 6 § YGL)

I lag får föreskrivas om straff för den som bryter mot 5 eller 6 § eller mot en föreskrift i lag som har meddelats med stöd av någon av dessa bestämmelser eller med stöd av 1 eller 4 §.

439

Bilaga 10

SOU 2012:55

vetet agerande för att undgå ansvar för relativt allvarlig brottslighet. Straffansvaret omfattar överträdelser som sker uppsåtligen eller av grov oaktsamhet

I andra stycket sägs att lagstiftaren får föreskriva straff för den som bryter mot skyldigheten att anmäla utgivare enligt 5 § eller skyldigheten att hålla uppgift om utgivare tillgänglig för allmän- heten enligt 6 §. Vidare får lagstiftaren föreskriva straff för den som bryter mot föreskrifter i lag som har meddelats med stöd av dessa paragrafer eller med stöd av 1 eller 4 §. Bestämmelserna finns i til- lämpningslagen.

6 kap. Framställning och spridning av massmedier

Allmänt7

6 kap. 1 §

Bevarandeskyldighet och pliktleverans (4 kap. 4 § TF samt 3 kap. 6 § och 9 § YGL)

Paragrafen ger även stöd för en lagstadgad plikt att leverera exemplar eller inspelningar till bibliotek (t.ex. Kungliga biblio- teket). Bestämmelser av det slaget finns främst i lagen (1993:1392) om pliktexemplar av dokument.8

7I 6 kap. 2 § TF och 3 kap. 12 § YGL finns delegationsbestämmelser som bl.a. möjliggör att brottsbalkens bestämmelser om “otillåtet förfarande med pornografisk bild” får gälla även för grundlagsskyddade medier. Dessa bestämmelser finns inte med i detta förslag till NYGL men bör införas på lämplig plats i en eventuell slutlig version.

8I prop. 2011/12:121 föreslås en ny lag om pliktexemplar av elektroniska dokument. Lagen föreslås träda i kraft den 1 juli 2012 och gälla för det som tillgängliggörs efter den 31 december 2014. Vissa massmedieföretag och myndigheter kommer dock enligt förslaget att bli skyldiga att lämna pliktexemplar redan av det som publiceras efter den 31 mars 2013.

440

SOU 2012:55

Bilaga 10

6 kap. 2 §

Distributionsplikt (6 kap. 4 § TF, 3 kap. 10 § YGL)

Den som bedriver postverksamhet och som har mottagit en skrift för befordran ska inte anses som skriftens spridare.

I andra meningen klargörs att distributionsplikten gäller även för oadresserade försändelser. Detta tillägg föreslås av kommittén i TF och YGL, och det föreslås även här.

Ett undantag från plikten gäller, liksom enligt TF och YGL, för massmedier som har tagits i beslag eller konfiskerats i enlighet med grundlagens bestämmelser.

I andra stycket klargörs att en distributör med distributionsplikt inte ska ses som spridare vid tillämpning av ansvarsreglerna i 8 kap. Detsamma gäller enligt TF och YGL.

6 kap. 3 §

Spridning av beslagtagna eller konfiskerade massmedier (6 kap. 3 § andra stycket TF, 3 kap. 13 § fjärde stycket YGL)

3 § Den som sprider ett massmedium trots att han eller hon vet att det enligt denna grundlag har tagits i beslag eller konfiskerats ska dömas till böter eller fängelse i högst ett år.

Spridning av massmedier som har tagits i beslag eller konfiskerats straffbeläggs enligt denna paragraf. Spridaren är inte ansvarig för innehållet utan bara för att han sprider det som har tagits i beslag eller konfiskerats. Det blir därför inte fråga om något yttrandefri- hetsmål i domstol. Frågan blir uppenbarligen aktuell endast för massmedier som kan beslagtas eller konfiskeras.

441

Bilaga 10

SOU 2012:55

6 kap. 4 §

Särskilt om kartor m.m. som återger Sverige (6 kap. 2 § TF, 3 kap. 7 § och 12 § tredje stycket YGL)

Överföringar

6 kap. 5 §

Överföringar i tråd (3 kap. 1 § YGL)

5 § Var och en har rätt att överföra massmedier genom tråd.

Den frihet som följer av första stycket hindrar inte att det i lag meddelas föreskrifter om

1.skyldighet för nätinnehavare att ge utrymme för vissa program i den utsträckning det behövs med hänsyn till allmänhetens intresse av tillgång till allsidig upplysning,

3.skyldighet för nätinnehavare att vidta åtgärder för att tillförsäkra mottagarkretsen inflytande över programvalet,

5.ingripanden mot fortsatt sändning av ett utbud som inriktas på våldsframställningar, pornografiska bilder eller hets mot folkgrupp.

Den grundläggande innebörden av principen om etableringsfrihet har berörts i 1 kap. 7 §. Här regleras dess särskilda betydelse när det gäller överföringar i tråd.

Paragrafen innehåller i första stycket en särskild bestämmelse om att etableringsfrihet råder för överföringar av massmedier genom

442

SOU 2012:55

Bilaga 10

tråd. I princip omfattas därmed all elektronisk kommunikation av grundlagsskyddade massmedier som sker genom tråd. Bestämmel- sen omfattar således inte enbart traditionella radio- och tv-sänd- ningar. Det vore att ge etableringsfriheten för tråd en alltför snäv innebörd (jfr prop. 2001/02:74 s. 89). Samtidigt bör det noteras att undantagen från etableringsfriheten i andra stycket är avpassade för sådan ljudradio- och televisionsdistribution (sändningar) som reg- leras i främst radio- och tv-lagen (RTVL). Ett viktigt undantag härifrån är dock möjligheten att meddela bestämmelser om att nätinnehavare i vissa fall är skyldiga att upplåta utrymme för ”överföringar” (se punkten 2 i andra stycket), se vidare nedan.

Med överföring genom ”tråd” avses överföring genom en sär- skilt anordnad ledare. Som exempel på trådnät kan nämnas telefon- nätet för fast telefoni och kabel-tv-nätet. Det bör påpekas att kommunikation via internet till stor del är trådbunden men att inslaget av trådlösa överföringar nu tycks vara nästan lika stort.

Etableringsfriheten för överföring i tråd utgår från att det inte får ställas krav på tillstånd för dessa överföringar. Möjligheterna att driva sådan verksamhet får inte begränsas på ett sätt som saknar stöd i NYGL. Det görs ingen skillnad mellan egen programverk- samhet och distribution av andras massmedier. Etableringsfrihet gäller för båda sändningstyperna.

I första punkten anges den s.k. must carry-principen. I lag får meddelas föreskrifter om skyldighet för nätinnehavare att ge utrymme för vissa program i den utsträckning det behövs med hänsyn till allmänhetens intresse av tillgång till en allsidig upplys- ning. Principen har tillämpats så att nätinnehavare ska tillhandahålla utrymme i nätet, dels för vissa tv-sändningar som sker med till- stånd av regeringen (sändningar från SVT och UR), dels för sänd- ningar från lokala kabelsändarföretag, se 9 kap. 1–5 §§ RTVL (prop. 2009/10:115 s. 192 f.). Denna s.k. vidaresändningsplikt syftar till att säkerställa att de som bor i en fastighet med kabel-tv har tillgång till samma programutbud som de skulle ha haft om fastigheten inte hade varit kabelansluten.

443

Bilaga 10

SOU 2012:55

intresse av tillgång till dessa överföringar. Undantaget ger således tillåtelse till de bestämmelser om tillträde till och s.k. samtrafik mellan elektroniska kommunikationsnät (bl.a. för teletrafik) som finns i lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation (se främst 4 kap.).

Den fjärde punkten tillåter regler i vanlig lag som ålägger den som sänder tv-program att genom textning, tolkning, uppläsning eller liknande göra programmen tillgängliga för personer med funktionsnedsättning. En bestämmelse av den innebörden finns i 5 kap. 12 § RTVL.

Femte punkten möjliggör lagregler om ingripanden mot fortsatt sändning av ett utbud som inriktas på våldsframställningar, porno- grafiska bilder eller hets mot folkgrupp. Här avses andra åtgärder än straff och skadestånd. I RTVL finns bestämmelser som tar sikte på innehållet i radio och tv i det här avseendet. Regleringen innebär bl.a. att den som vid upprepade tillfällen sänder våldsskildringar eller pornografiska bilder under vissa förutsättningar kan vitesföreläggas av Justitiekanslern att inte sända sådana program ”på vissa tider och på sådant sätt att det finns en betydande risk för att barn kan se programmen” (16 kap. 13 §). I 9 § nedan behandlas frågan om utdömande av sådant vite.

6 kap. 6 §

Andra överföringar än genom tråd (3 kap. 2 § YGL)

6 § Rätten att överföra massmedier på annat sätt än genom tråd får regleras genom lag som innehåller föreskrifter om tillstånd och villkor för att sända.

Det allmänna ska eftersträva att radiofrekvenserna tas i anspråk på ett sätt som leder till vidaste möjliga yttrandefrihet och informations- frihet.

Det ska finnas möjlighet för sammanslutningar och enskilda att få tillstånd att sända ljudradioprogram i lokala radiosändningar i den utsträckning som tillgängliga radiofrekvenser medger det. Närmare föreskrifter härom meddelas i lag.

444

SOU 2012:55

Bilaga 10

I fråga om trådlösa överföringar (”etersändningar”) av massmedier är det tillåtet att i lag meddela föreskrifter om tillstånd och villkor för att sända. Det framgår av första stycket. Etableringsfrihet råder alltså inte för sådana sändningar. Av tekniska skäl är det nämligen nödvändigt att reglera hur det begränsade sändningsutrymmet i etern används (se bl.a. prop. 1990/91:64 s. 78 f.). Exempel på den teknik som avses här är marksändningar som tas emot med vanlig antenn och satellitsändningar som tas emot med parabolantenn.

Sådana regler om tillstånd och villkor för etersändningar finns bl.a. i RTVL. Lagen gäller för sändningar av ljudradio och tv- program som är riktade till allmänheten och avsedda att tas emot med tekniska hjälpmedel. I RTVL finns sålunda bestämmelser om tillståndsplikt och registrering och om innehållet i sändningarna. Bestämmelser om rätten att använda radiofrekvenser finns i 3 kap. lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation.

Enligt andra stycket ska yttrandefriheten och informationsfri- heten (jfr 2 kap. RF) vara grundläggande mål vid normgivning som berör fördelningen av det tillgängliga utrymmet i frekvensspekt- rum. På motsvarande sätt ska dessa friheter vara vägledande vid förvaltningsbeslut av ”det allmänna” som rör frekvensfördelningen (prop. 1990/91:64 s. 116 f.). Bestämmelsen gäller vid normgivning avseende fördelning av radiofrekvenser och vid myndigheters beslut i tillståndsärenden.

Tredje stycket tar specifikt sikte på lokala radiosändningar från sammanslutningar och enskilda. Här avses att det ska finnas en möjlighet att sända närradio i den utsträckning frekvensutrymmet medger. Bestämmelser om tillstånd att sända närradio finns i 12 kap. RTVL. Att märka är här att sådana sammanslutningar och enskilda som nämns i tredje stycket inte behöver vara massmedie- företag enligt 1 kap. 4 §. Är de inte massmedieföretag behöver de ha utgivningsbevis eller ange ansvarsuppgifter för att grundlagen ska gälla.

Den bestämmelsen som finns i 3 kap. 3 § YGL angående all- männa villkor för begränsningar av sändningsrätten har i NYGL ersatts med en bestämmelse (1 kap. 16 §) som gäller all lagstiftning som sker med stöd i grundlagen.

445

Bilaga 10

SOU 2012:55

6 kap. 7 §

Programföretags självständighet rörande innehållet (3 kap. 4 § YGL)

7 § Den som ger ut massmedier avgör självständigt vad som ska före- komma i dessa.

Den redaktionella självständigheten i fråga om utgivning av mass- medier har grundlagsskydd enligt denna paragraf. Bestämmelsen riktas mot det allmänna och mot t.ex. annonsörer. Skyddet avser den som sänder, dvs. den som har skyldighet att utse utgivare. Detta är inte med nödvändighet samma person eller företag som har sådant sändningstillstånd som avses i 6 §. Utgivarens rätt att bestämma m.m. över massmediet regleras i 5 kap. 3 § och berörs inte direkt av den här paragrafen.

6 kap. 8 §

Domstolsprövning av sändningstillstånd m.m. (3 kap. 5 § YGL)

I andra stycket behandlas ingripanden till följd av missbruk av yttrandefriheten. De fallen ska som huvudregel behandlas under medverkan av jury, även om det inte är ett straffrättsligt ingri- pande. Det kan t.ex. avse förbud mot fortsatt sändning med stöd av 5 § andra stycket 5. Frågan behandlas på lagnivå i 19 kap. 5 §

446

SOU 2012:55

Bilaga 10

RTVL, i vilken det anges att jury ska medverka vid utdömande av vite som tar sikte på innehållet i sändningar (jfr 17 kap. 13 §).

Enligt andra meningen i andra stycket ska frågor om överträ- delse av regler om reklam inte prövas genom juryrättegång. Här avses lagbestämmelser som har meddelats med stöd av 1 kap. 13 § 1–5.

7 kap. Yttrandefrihetsbrott m.m.

7 kap. 1 §

Gärningar som utgör yttrandefrihetsbrott (7 kap. 4 § TF, 5 kap. 1 § YGL)

1 § Med beaktandet av yttrandefrihetens ändamål att säkra ett fritt meningsutbyte, en allsidig upplysning och ett fritt konstnärligt skap- ande ska som yttrandefrihetsbrott anses följande gärningar, om de begås i massmedier och är straffbara enligt lag:

försök, förberedelse eller stämpling till sådant högförräderi;

2.krigsanstiftan, om fara för att riket ska invecklas i krig eller andra fientligheter framkallas med utländskt bistånd;

försök, förberedelse eller stämpling till sådant spioneri;

4.obehörig befattning med hemlig uppgift, varigenom någon utan syfte att gå främmande makt till handa obehörigen befordrar, lämnar eller röjer uppgift rörande något förhållande av hemlig natur, vars uppen- barande för främmande makt kan medföra men för rikets försvar eller för folkförsörjningen vid krig eller av krig föranledda utomordentliga förhållanden eller annars för rikets säkerhet, vare sig uppgiften är riktig eller inte;

försök eller förberedelse till sådan obehörig befattning med hemlig uppgift;

stämpling till sådant brott, om detta är att anse som grovt, vid vil- ken bedömning särskilt ska beaktas om gärningen innefattade till-

447

Bilaga 10

SOU 2012:55

handagående av främmande makt eller var av synnerligen farlig beskaf- fenhet med hänsyn till pågående krig eller rörde något förhållande av stor betydelse eller om den brottslige röjde vad som på grund av allmän eller enskild tjänst hade betrotts honom;

5.vårdslöshet med hemlig uppgift, varigenom någon av grov oakt- samhet begår en gärning som avses under 4;

försök, förberedelse eller stämpling till sådant uppror;

7.landsförräderi eller landssvek, i vad därigenom, då riket är i krig eller annars i lag meddelade bestämmelser om sådant brott äger til- lämpning, någon missleder eller förråder dem som är verksamma för rikets försvar eller förleder dem till myteri, trolöshet eller modlöshet, förråder egendom som är av betydelse för totalförsvaret eller begår någon annan liknande förrädisk gärning som är ägnad att medföra men för totalförsvaret eller innefattar bistånd åt fienden;

försök, förberedelse eller stämpling till sådant landsförräderi eller landssvek;

8.landsskadlig vårdslöshet, i vad därigenom någon av oaktsamhet begår en gärning som avses under 7;

försök till sådant brott mot medborgerlig frihet;

448

SOU 2012:55

Bilaga 10

uppsåt att bilderna sprids, om inte gärningen med hänsyn till omstän- digheterna är försvarlig;

14.förtal, varigenom någon utpekar någon annan som brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller annars lämnar en uppgift som är ägnad att utsätta denne för andras missaktning och, om den förta- lade är avliden, gärningen är sårande för de efterlevande eller annars kan anses kränka den frid som bör tillkomma den avlidne, dock inte om det med hänsyn till omständigheterna var försvarligt att lämna uppgift i saken och han eller hon visar att uppgiften var sann eller att han eller hon hade skälig grund för den;

15.förolämpning, varigenom någon smädar någon annan genom kränkande tillmäle eller beskyllning eller genom annat skymfligt bete- ende mot honom;

försök eller förberedelse till sådant hot mot tjänsteman, såvida inte brottet, om det hade fullbordats, skulle ha varit att anse som ringa;

Bestämmelsen innehåller grundlagens s.k. brottskatalog. Den innefattar samtliga yttrandefrihetsbrott förutom de s.k. sekretess- brotten. De senare anges i 2 §.

Paragrafen motsvarar 7 kap. 4 § TF. Den paragrafen har här kompletterats med brottet olaga våldsskildring, som begås genom

449

Bilaga 10

SOU 2012:55

skildring i rörliga bilder (p. 13). Brottet finns i dag i 5 kap. 1 § YGL.

En viktig nyhet i paragrafen är det brott som anges i p. 16 och som har en motsvarighet i ett förslag till ändring i brottsbalken.9 Brottet benämns privatlivskränkning och avser en gärning varige- nom någon gör intrång i någon annans privatliv genom att sprida uppgifter om detta på ett sätt som, med beaktande av uppgifternas art och spridningens omfattning, är ägnat att medföra allvarligt men för den utpekade. Undantag görs för fall då det med hänsyn till omständigheterna är försvarligt att lämna uppgift i saken och det visas att uppgiften var sann eller att uppgiftslämnaren hade skä- lig grund för den.

I första ledet finns de grundläggande brottsrekvisiten. Brottet privatlivskränkning förutsätter sålunda att någon 1) gör intrång i någon annans privatliv 2) genom att sprida uppgifter om detta 3) på ett sätt som är ägnat att medföra allvarligt men för den utpekade. Vid bedömning av menet (skadan) ska uppgifternas art och sprid- ningens omfattning beaktas.

Intrång i någons privatliv sker när den privata sfären kränks. Det kan vara fråga om uppgifter om exempelvis sjukdomar, familjeför- hållanden, boende eller personliga problem. Det som rör yrkeslivet, föreningsengagemang, idrottsutövning m.m. omfattas inte av begreppet privatliv. Gränserna för vad som i detta sammanhang ska anses röra privatlivet får läggas fast i rättstillämpningen.

Enbart sådana kränkningar som sker genom uppgiftsspridning omfattas av straffbestämmelsen. Det beror på att brottet är ett ytt- randefrihetsbrott och därför bara kan begås genom yttranden. Sålunda kan spridning av intima bilder på en person omfattas av straffbestämmelsen, medan fotograferingen eller framställningen av bilden inte omfattas.10 Vidare är avsikten att exempelvis närgångna bilder av annat slag som innebär ett intrång i privatlivet ska omfat- tas, liksom omfattande spridning av elakheter som inte utgör förtal eller förolämpning.

Av det sagda framgår att uttrycket ”uppgifter” inrymmer inte bara information om personen utan också exempelvis bilder på denne.

9Brottsbalksförslaget finns inte med i denna bilaga.

10Någon bestämmelse om privatlivskränkning genom uppgiftslämnande bör sannolikt inte införas utan att den kompletteras med en bestämmelse i brottsbalken som avser privat- livskränkningar av annat slag och som gäller på det icke grundlagsskyddade området.

450

SOU 2012:55

Bilaga 10

Uppgiftsspridningen ska, för att vara straffbar, ske på ett sådant sätt att det är ägnat att medföra allvarligt men för den utpekade. Det betyder i huvudsak att personen ska ha skäl att känna sig all- varligt kränkt. I princip avses bedömningen ske utifrån objektiva kriterier, men viss betydelse kan tillmätas exempelvis en sådan omständighet som att den som kränker är medveten om att mot- parten är särskilt känslig för vissa kränkningar. Normalt sett torde spridningen vara ägnad att medföra allvarligt men exempelvis när nakenbilder på en person sprids mot dennes vilja, när någon mob- bas på ett allvarligt och långvarigt sätt, när närgångna bilder på någons mördade barn sprids eller när avslöjande och förnedrande förhör med ett barn om sexuella övergrepp publiceras. Var gränsen närmare bestämt ska dras får avgöras i rättstillämpningen utifrån en bedömning bl.a. av hur kränkningen ter sig i det enskilda fallet.

Huruvida en kränkning är ägnad att medföra allvarligt men eller inte kan bero på vem det är som utsätts. En offentlig person får sålunda stå ut med mer än en vanlig privatperson.

Vid bedömningen av vad som är en straffbar kränkning ska hänsyn tas till Europadomstolens tillämpning av artikel 8 i Europa- konventionen om skydd för privatlivet. En kränkning som föranle- der skadeståndsansvar för staten om den inte kan beivras torde normalt anses ägnad att medföra allvarligt men enligt bestämmel- sen och sålunda vara straffbar.

Kränkningar som utgör förtal (p. 14) eller förolämpning (p. 15) ska inte samtidigt straffas som privatlivskränkningar. Huruvida det i ett enskilt fall ska dömas för det ena eller det andra får avgöras enligt allmänna principer om brottskonkurrens. Det innebär att den skyldige normalt ska straffas enligt den bestämmelse som medför den strängaste bedömningen av handlandet.

Enligt bestämmelsens andra led är en kränkning inte straffbar om den med hänsyn till omständigheterna är försvarlig. Härmed avses framför allt sådana fall där kränkande uppgifter publiceras om en känd eller inflytelserik person Det är givet att uppgifter om sådana personer ofta har betydligt större allmänintresse än uppgif- ter om vanliga privatpersoner. I försvarlighetsrekvisitet avses ligga att kränkningen i de flesta fall ska vara motiverad av ett allmän- intresse kring personen i fråga.

451

Bilaga 10

SOU 2012:55

7 kap. 2 §

Offentliggörandebrott (7 kap. 5 § TF och 5 kap. 1 § YGL)

2 § Som yttrandefrihetsbrott räknas också gärningar, begångna genom massmedier och straffbara enligt lag, som innebär att någon

2.offentliggör en uppgift och därmed uppsåtligen åsidosätter en tystnadsplikt som avses i den i 4 § första stycket 3 angivna särskilda lagen;

3.när landet är i krig eller omedelbar krigsfara offentliggör en upp- gift om förhållanden vilkas röjande enligt lag innefattar något annat brott mot landets säkerhet än som anges i 1 §.

7 kap. 3 §

Tillkännagivande i annons (7 kap. 2 § TF och 5 kap. 2 § YGL)

452

SOU 2012:55

Bilaga 10

7 kap. 4 §

Meddelarbrott (7 kap. 3 § första och tredje styckena TF och 5 kap. 3 § första och tredje styckena YGL)

De brott för vilka det sagda gäller är

1.högförräderi, spioneri, grovt spioneri, grov obehörig befattning med hemlig uppgift, uppror, landsförräderi, landssvek eller försök, för- beredelse eller stämpling till ett sådant brott;

3.uppsåtligt åsidosättande av tystnadsplikt i de fall som anges i en särskild lag.

Paragrafen anger i vilka fall meddelare, anskaffare och andra med- verkande vid utgivningen av ett massmedium kan bli ansvariga för uppgifter som lämnas. Paragrafen motsvarar 7 kap. 3 § första stycket TF och 5 kap. 3 § första stycket YGL. Vissa språkliga för- ändringar har genomförts i syfte att göra texten mer lättillgänglig.

De bestämmelser som i dag finns i 7 kap. 3 § tredje stycket TF och 5 kap. 3 § tredje stycket YGL om begränsningar i lag av yttran- defriheten har strukits och ersatts av den generellt verkande bestämmelsen i 1 kap. 16 §.

7 kap. 5 §

Anskaffarbrott (7 kap. 3 § andra stycket TF, 5 kap. 3 § andra stycket YGL)

Enligt paragrafen kan den som utnyttjar sin anskaffarfrihet straffas enligt vanlig lag om han i samband med anskaffandet begår vissa i föregående paragraf uppräknade brott (de som anges i punkt 1).

453

Bilaga 10

SOU 2012:55

Straffbestämmelsen gäller både den som anskaffar i syfte att lämna ett meddelande och den som anskaffar för eget offentliggörande.

Paragrafen motsvaras av 7 kap. 3 § andra stycket TF och 5 kap. 3 § andra stycket YGL.

7 kap. 6 §

Om påföljd vid yttrandefrihetsbrott (7 kap. 6 § första stycket och 1 kap. 4 § andra stycket TF, 5 kap. 4 § första stycket och 5 § YGL)

6 § Vad som sägs i lag angående påföljd för brott som avses i 1 och 2 §§ gäller även då brottet utgör ett yttrandefrihetsbrott.

Vid bestämmande av påföljd för yttrandefrihetsbrott ska domsto- len särskilt beakta om en rättelse eller ett annat tillrättaläggande har offentliggjorts för allmänheten.

Paragrafen anger att de påföljder som gäller för brott enligt vanlig lag ska gälla för motsvarande yttrandefrihetsbrott. Vidare ges en möjlighet för domstolen att, vid bestämmande av påföljd för ett yttrandefrihetsbrott, ta hänsyn till eventuella rättelser som gär- ningsmannen har gjort.

Första stycket motsvaras av 7 kap. 6 § första stycket TF och 5 kap. 4 § första stycket YGL. Andra stycket motsvaras av 1 kap. 4 § andra stycket TF och 5 kap. 5 § YGL.

7 kap. 7 §

Publicering av dom (7 kap. 6 § andra stycket TF, 5 kap. 4 § tredje stycket YGL)

Paragrafen gäller skyldigheten att publicera en fällande dom. En sådan skyldighet kan beslutas av domstolen om det handlar om ett massmedium som ges ut regelbundet eller som fortfarande tillhan- dahålls allmänheten, t.ex. via en webbsida. Motsvarande bestäm- melse finns i 7 kap. 6 § andra stycket TF (periodisk skrift) och 5 kap. 4 § tredje stycket YGL (förtal eller förolämpning i radiopro- gram).

454

SOU 2012:55

Bilaga 10

7 kap. 8 §

Konfiskering m.m. (7 kap. 7 § TF och 5 kap. 6 § YGL)

8 § Massmedier som innehåller ett yttrandefrihetsbrott får konfiskeras till de delar som innehåller det brottsliga eller, om detta inte är möjligt, i sin helhet.

Konfiskering innebär att alla exemplar avsedda för spridning som innehåller det brottsliga ska förstöras.

En domstol får förbjuda fortsatt tillhandahållande eller förordna om avlägsnande av ett brottsligt avsnitt i ett massmedium. Ett sådant förbud eller förordnande får förenas med vite.

I första och andra styckena anges under vilka förutsättningar kon- fiskation av exemplar får ske. I detta sammanhang avses med massmedier endast sådana som är knutna till fysiska informations- bärare, t.ex. tidningar, böcker och radioprogram lagrade på tekniska upptagningar.

I tredje stycket ges rätten en möjlighet att förbjuda spridning av yttranden som av domstolen har konstaterats innehålla yttrandefri- hetsbrott. Det handlar om spridning både i form av fysiska exem- plar och genom tillhandahållande i t.ex. en tv- eller radiosändning eller på en webbplats.

Ett yttrandefrihetsbrott som förekommer vid tillhandahållande på t.ex. en webbplats har tidigare ansetts vara perdurerande, dvs. sådant att brottet inte är avslutat förrän det brottsliga materialet inte längre tillhandahålls. I NYGL intas emellertid en ståndpunkt som bättre torde överensstämma med allmän straffrätt och som innebär att ett brott genom ett yttrande alltid begås vid den tid- punkt då yttrandet framförs och att den omständigheten att det finns tillgängligt även därefter inte innebär att brottet fortsätter att begås (se författningskommentaren till 10 kap. 7 §). Avsikten med bestämmelsen i tredje stycket är att i ett sådant fall domstolen ska ha möjlighet att i domen förordna om att materialet inte får spridas vidare. I praktiken innebär det, när det gäller ett yttrande som finns tillgängligt i en databas, att yttrandet måste avlägsnas.

Enligt andra meningen får ett förbud eller ett förordnande enligt första meningen förenas med vite. För vitesföreläggandet och utdömande av vite gäller, utan att det behöver anges särskilt, de allmänna reglerna i lagen (1985:206) om viten. När det i den lagen sägs att den gäller viten som får föreläggas av ”myndigheter” omfattas även viten som föreläggs av domstolar.

455

Bilaga 10

SOU 2012:55

Möjligheten för domstol att förbjuda fortsatt tillhandahållande eller förordna om avlägsnande gäller även när särskild talan förs härom enligt 10 kap. 9 § andra stycket.

8 kap. Ansvar

8 kap. 1 §

Utgivare och ställföreträdare (8 kap. TF, 6 kap. YGL)

1 § Ansvaret för yttrandefrihetsbrott i ett massmedium ligger på utgi- varen. Har en ställföreträdare inträtt som utgivare har han eller hon ansvaret.

I 5 och 6 §§ finns bestämmelser om ansvar för massmedier med ansvarsuppgifter enligt 1 kap. 5 § första stycket 3.

Paragrafen innehåller den grundläggande bestämmelsen om ansva- ret för yttrandefrihetsbrott. Det är liksom i dag fråga om ett ensamansvar, dvs. bara en person i taget kan bli ansvarig för ett yttrande. Denna särskilda ansvarsordning innebär att vid misstan- kar om yttrandefrihetsbrott tillämpas inte sedvanliga straffrättsliga metoder för att bestämma vem som är gärningsman. Något med- verkansansvar aktualiseras inte heller.

Ansvarig för innehållet i massmediet är den som pekas ut i denna paragraf eller i någon av de följande bestämmelserna i kapitlet. I princip kan ansvar inte utkrävas av någon som i övrigt har medverkat till det straffbara yttrandet. En följd av ensamansva- ret är att efterforskning av uppgiftslämnare och andra som har medverkat till utgivningen av massmediet inte blir aktuell. Se vidare 3 kap. i vilket det stadgas om bl.a. efterforsknings- och repres- salieförbud.

En särskild aspekt på ensamansvaret blir aktuell om ett massme- dieföretag i flera olika sammanhang offentliggör yttranden med ett identiskt eller likartat innehåll. Finns det flera utgivare i verksam- heten kan frågan uppkomma vem eller vilka som ansvarar för ett

456

SOU 2012:55

Bilaga 10

eventuellt yttrandefrihetsbrott. Det kan t.ex. vara en dagstidning som har en utgivare för papperstidningen och en annan för hemsi- dan med samma namn, en tv-kanal som väljer att utse en särskild utgivare för varje program eller en webbplats med olika utgivare för t.ex. separata delar av webbplatsen, bloggar eller artikelserier.

I straffrättsligt avseende behöver i dessa fall klargöras vad som är det brottsliga yttrandet och vem som ansvarar för detta. När det gäller gärningens identitet bör publiceringar som sker i olika massmedier normalt betraktas som självständiga handlingar även om innehållet i det som yttras sakligt sett är detsamma. Det kan bl.a. gälla en artikel i en tryckt dagstidning som är textmässigt identisk med en artikel på tidningens nätupplaga. En sådan situa- tion bör bedömas som olika publiceringar och därmed kunna för- anleda åtal för två olika yttrandefrihetsbrott. Detta blir en följd av att det yttrandefrihetsrättsliga ansvaret enligt paragrafen knyts till det massmedium där yttrandet förekommer.

– exempelvis genom illustrerande bilder eller skriftliga kommenta- rer – ger denna en ny och möjligen brottslig innebörd, ska utgiva- ren till den ursprungliga publiceringen inte svara straffrättsligt. Ansvaret för den ”nya” publiceringen vilar i stället på utgivaren till det massmedium där denna förekommer.

457

Bilaga 10

SOU 2012:55

Det straffrättsliga ansvaret i de berörda fallen ska bäras av den som är utgivare för det aktuella massmediet eller för den del av massmediet som berörs. Om det finns olika utgivare för den tryckta tidningen och nätupplagan kan alltså båda åtalas för yttran- defrihetsbrott. På motsvarande sätt kan ett straffrättsligt ingri- pande ske, i det tidigare nämnda fallet, både mot utgivaren för en radiokanals magasinsprogram och mot utgivaren för en nyhets- sändning i samma kanal. Det senare blir en konsekvens av att 5 kap. 1 § möjliggör att utgivarskapet fördelas på olika delar av ett mass- medium, t.ex. på olika program inom en större programverksamhet.

Att ansvaret för yttrandefrihetsbrott genomgående läggs på utgivaren innebär vissa förändringar jämfört med i dag. En sådan förändring är att ansvaret för vad som sägs i en bok inte som i dag automatiskt ligger i första hand på författaren. Genom att massme- dieföretaget (förlaget) får välja vem som ska vara utgivare för boken (se 5 kap. 1 § första stycket) kan dock författaren ges samma ansvar som i dag genom att han eller hon utses till utgivare. Det får antas att förlaget och författaren normalt träffar en över- enskommelse om utgivarskapet.

I andra meningen i första stycket behandlas fallet då utgivaren med stöd av 5 kap. 4 § andra stycket har lämnat över sina befogen- heter till en ställföreträdare. Innebörden är att ställföreträdaren ansvarar straffrättsligt för ett massmedium som ges ut under den tid då ställföreträdaren har trätt in.

8 kap. 2 §

Ställföreträdares bristande behörighet (8 kap. 1 och 2 §§ TF, 6 kap. 1 och 2 §§ YGL)

Här regleras situationen då det finns brister i ställföreträdarens behörighet m.m. när denne har trätt in i utgivarens ställe. Regle-

458

SOU 2012:55

Bilaga 10

ringen innebär att ställföreträdaren likställs med utgivaren i fråga om möjligheterna att utkräva ansvar. Ansvaret går tillbaka på utgi- varen om ställföreträdaren inte uppfyller de krav som följer av bestämmelsen. Angående hänvisningen till 3 § 2, se nedan.

8 kap. 3 §

Ansvar för den som är skyldig att utse utgivare (främst 8 kap. 2 och 10 §§ TF, 6 kap. 2 § YGL)

3 § Det ansvar för yttrandefrihetsbrott som annars skulle bäras av utgivaren ligger på den som är skyldig att utse utgivare, om

1.det inte fanns någon behörig utgivare när brottet förövades eller

2.utgivaren var utsedd för skens skull eller uppenbarligen inte kunde utöva den befogenhet som anges i 5 kap. 3 § eller

3.utgivaren inte kan påträffas här i landet under rättegången.

I bestämmelsen anges tre situationer då ansvaret för yttrandefri- hetsbrott går vidare från utgivaren till ”den som är skyldig att utse utgivare”. Bestämmelsen ger uttryck för yttrandefrihetsgrundla- gens ”ansvarskedja”. Den innebär att det alltid ska finnas någon som ansvarar för innehållet i massmediet och att den ansvarige redan i förväg är utpekad i grundlagen. Vanliga straffrättsliga bestäm- melser om vem som ansvarar tillämpas således inte när det före- ligger brister i fråga om den primärt ansvarige, dvs. utgivaren.

Skyldigheten att utse utgivare lär i många fall åvila sammanslut- ningar som är juridiska personer. Det kan t.ex. avse ett större tid- ningsföretag som driver en dagstidning eller ett politiskt parti som

459

Bilaga 10

SOU 2012:55

har en blogg med utgivningsbevis. Samtidigt måste det straffrätts- liga ansvaret bäras av en eller flera fysiska personer. Utgångspunk- ten är att ansvaret bör drabba dem som sitter i ledningen för den juridiska personen, normalt dess styrelse. Hänsyn bör dock kunna tas till den faktiska arbetsfördelningen i styrelsen. Om ordföranden och någon av de andra ledamöterna i första hand har berett och i övrigt hanterat utgivarfrågorna, är det tänkbart att dessa två får bära ansvaret. I andra fall kan det framstå som rimligare att endast en person i ledningen ansvarar.

Förutsättningarna för ansvarsövergång anges i tre punkter. Första punkten gäller fallet då massmediet saknade behörig utgi-

vare när brottet begicks. Behörighetskraven för utgivare anges i 5 kap. 2 § och innebär bl.a. att denne ska ha hemvist i Sverige. De innebär vidare att utgivaren inte får vara underårig, försatt i kon- kurs eller ha förvaltare. Kravet på hemvist i Sverige betyder som huvudregel att utgivaren ska vara folkbokförd här (se 10 kap. 1 § rättegångsbalken). Vid tillämpning av denna bestämmelse är det inte tillräckligt att utgivaren kan påträffas i landet. Ansvaret går likväl över på t.ex. massmedieföretaget om kravet på hemvist inte är uppfyllt. Den som är skyldig att utse utgivare har således ett tydligt motiv att förvissa sig om att hemvistkravet är uppfyllt efter- som denne annars kan få bära det straffrättsliga ansvaret.

Ansvarsövergång enligt andra punkten tar sikte på konstruk- tioner där utgivaren framstår som bulvan för den som egentligen bestämmer över den publicistiska verksamheten. I dessa fall är det således brister i utgivarens befogenhet i relation till den som har utsett honom eller henne som medför att ansvaret går över. Har utgivaren utsetts ”för skens skull” stannar ansvaret hos den som har utsett utgivaren. Detsamma gäller om utgivaren ”uppenbarli- gen” inte har kunnat utöva den bestämmanderätt över det redak- tionella arbetet som han eller hon har enligt 5 kap. 3 §. Det kan t.ex. avse fall då en representant från massmedieföretagets ledning genom instruktioner eller mer aktivt agerande i realiteten bestäm- mer över det dagliga arbetet

Vidare omfattas enligt tredje punkten situationen då utgivaren visserligen har hemvist i Sverige (se p. 1) men det inte kan utrönas var i landet han eller hon befinner sig. Övergång av ansvar enligt den här punkten torde i första hand aktualiseras i samband med förundersökningar om yttrandefrihetsbrott. Kan Justitiekanslern med hjälp av Polismyndigheten inte fastställa var utgivaren bor eller annars befinner sig, blir det aktuellt att gå vidare enligt

460

SOU 2012:55

Bilaga 10

ansvarskedjan och rikta ett eventuellt åtal mot ”den som är skyldig att utse utgivare”.

8 kap. 4 §

Ansvar för spridare (8 kap. 4 och 9 §§ TF, 6 kap. 2 § andra och tredje styckena YGL)

Spridaren svarar dock endast om han eller hon har känt till eller borde ha känt till att ett förhållande som enligt 3 § utesluter utgivarens ansvar förelegat.

Den som på elektronisk väg enbart överför eller lagrar information åt någon annan ska inte anses vara spridare enligt första stycket.

Den sista länken i ansvarskedjan för massmedier som ges ut av massmedieföretag eller för vilka utgivningsbevis gäller är spridaren. I bestämmelsen anges förutsättningarna för att ansvaret ska drabba denne. Vidare undantas vissa aktörer från ansvar som spridare. Regleringen skiljer sig från de andra ansvarsbestämmelserna genom att vissa subjektiva förutsättningar måste vara uppfyllda för att ett ansvar för spridaren ska komma i fråga. När det gäller själva yttran- det tillämpas dock även här det objektiva synsätt som kommer till uttryck i den s.k. uppsåtspresumtionen i 9 §. När ansvaret väl har gått över på spridaren anses denne ha haft kännedom om innehållet i framställningen och medgett dess offentliggörande.

Bestämmelsen innehåller inte någon definition av vem som är spridare. Begreppet ”sprida” får i sammanhanget anses innefatta en mängd olika åtgärder som syftar till att distribuera ett framställt massmedium till allmänheten. Vägledning bör kunna hämtas från bl.a. 6 kap. 1 § TF i vilken det talas om att ”till salu hålla, försända eller annorledes sprida” tryckta skrifter. Utgångspunkten är att ansvaret för spridning kan aktualiseras för alla som tar befattning med massmedier i det här avseendet. Enskilda anställda hos t.ex. en tidningsdistributör eller bokhandel är dock normalt inte att betrakta som spridare. Det är i stället det bolag eller liknande i vilket distributionen m.m. bedrivs och som följaktligen är arbetsgi-

461

Bilaga 10

SOU 2012:55

vare åt den enskilde (se ovan under 3 § angående fördelning av straffrättsligt ansvar inom en juridisk person).

– som ett ytterligare exempel – inte självklart att innehavaren av ett ”bokbord” vid en politiskt inriktad konsert ska bära spridaransvaret om det framgår att material som säljs kommer från en grossist på internet. Är försäljningen av begränsad betydelse för spridningen av massmediet, bör ansvaret i första hand få bäras av grossisten. Detsamma bör gälla om ”bokbordsförsäljningen” bedrivs av perso- ner som inte agerar självständigt utan har anlitats av företaget eller organisationen bakom grossistverksamheten.

I andra sammanhang kan det vara svårt att identifiera någon huvudansvarig för spridningen. Då kan flera personer få ansvara. Det kan t.ex. bli fallet om ”samma” affisch sätts upp av olika per- soner runt om i landet eller vid utdelning av ett identiskt flygblad i samband med olika demonstrationer.

I bestämmelsen talas om ”spridaren av massmediet”. Utgångs- punkten är att spridaransvaret omfattar alla typer av massmedier och inte enbart dem som finns i fysisk form (främst tryckta skrifter och tekniska upptagningar). Regleringen är teknikoberoende. Den tillämpas även på massmedier som överförs till allmänheten i elektronisk form. Härmed införs en viktig förändring jämfört med dagens reglering av spridaransvaret, vilken enbart tar sikte på skrifter och tekniska upptagningar. Av tredje stycket följer dock en inskränkning av spridaransvaret när det gäller främst s.k. mellan- händer på internet, se nedan.

Spridaransvaret i fråga om elektroniska överföringar aktualiseras för bl.a. tv-operatörer som distribuerar tv-kanaler till allmänheten. Denna distribution utgör ”spridning av massmedier” i den mening som avses i bestämmelsen. I sammanhanget spelar det i princip ingen roll om distributionen sker med hjälp av kabel, satellit, mark- nät eller ip-tv. När tv-operatören tillhandahåller egna program- tjänster bör denne emellertid inte betraktas som spridare. Operatö- ren ska i det läget snarare anses utgöra ett massmedieföretag som ger ut ett massmedium enligt 1 kap. 5 § 1. Detta bör även gälla om tv-operatören erbjuder s.k. beställ-tv, dvs. när mottagaren själv

462

SOU 2012:55

Bilaga 10

väljer vad han eller hon vill se ur en tablå med program som pro- gramföretaget bestämmer.

Enligt första meningen i första stycket ska spridaren av massme- diet ansvara om det inte kan ”visas vem som är skyldig att utse utgivare”. Här avses bl.a. fallet då en förundersökning om yttran- defrihetsbrott inte kan klarlägga vilka personer som står bakom ett massmedieföretag. En annan, kanske mer sannolik, situation är när utgivningsbevis föreligger och det inte går att få besked om vem som är ”ägaren eller den som annars står för utgivningen av mass- mediet”, se 4 kap. 2 § första stycket. Så kan t.ex. bli fallet om utgiv- ningsbevis har beviljats på felaktiga grunder och det visar sig att ägaren, liksom utgivaren, är helt okänd. Ytterligare en situation som kan utlösa ansvarsövergång är om verksamheten har bedrivits av en löst sammansatt politisk gruppering där ansvarsförhållandena är så oklara att det inte går att fastställa vem eller vilka som var skyldiga att utse utgivare.

Av andra stycket följer en betydelsefull inskränkning av sprid- arens ansvar. Denne kan nämligen svara endast om han eller hon ”har känt till eller borde ha känt till” att ett förhållande som enligt 3 § utesluter utgivarens ansvar har förelegat. Det ska således ha funnits ett visst mått av risktagande från spridarens sida för att denne ska bli ansvarig. Ett liknande synsätt förekommer till viss del i den nuvarande regleringen. Det har bedömts rimligt att spridaren riskerar att få ansvara om denne – något förenklat – väljer att sprida massmediet trots att han eller hon har förstått eller, med tanke på omständigheterna, borde ha känt till att det fanns problem med utgivarens behörighet eller befogenhet enligt 3 §. Konsekvensen av det valet kan således bli att ansvaret går över på spridaren om det inte går att lagföra ”den som är skyldig att utse utgivare”.

I fråga om mer etablerade medier är det ovanligt att det straff- rättsliga ansvaret hamnar på spridarnivå. Det är främst i samman-

463

Bilaga 10

SOU 2012:55

hang utanför den traditionella medievärlden som spridaransvar aktualiseras och därmed även en tillämpning av andra stycket i bestämmelsen. För ett massmedium med utgivningsbevis är det t.ex. tänkbart att samma krets av personer är inblandade i såväl framställning som spridning. Det subjektiva spridarkravet skulle då kunna vara uppfyllt hos en person som – utan att ansvara som utgi- vare eller ”den som är skyldig att utse utgivare” – sköter bl.a. affi- schering eller flygbladsutdelning. Det gäller om personen samtidigt är insatt i förhållandena kring framställningen av massmediet.

Är det allmänt känt, genom nyhetsförmedling eller på annat sätt, att en utgivare är bulvan eller har gått i konkurs, måste kravet på spridarens kännedom m.m. normalt anses uppfyllt.

Tredje stycket innebär att vissa aktörer utesluts från spridaran- svar. Där anges att den som på elektronisk väg enbart överför eller lagrar information åt någon annan inte ska anses vara spridare enligt första stycket. Undantaget tar sikte på internet och innebär att tjänsteleverantörer som endast vidaresänder eller lagrar material som har lämnats av någon annan inte ska hållas straff- eller skade- ståndsrättsligt ansvariga för innehållet. En internetleverantör ska enligt det här synsättet t.ex. inte vara ansvarig som spridare för yttrandefrihetsbrott som begås med användande av internetkapa- citet som leverantören har tillhandahållit.

Bestämmelsen i tredje stycket har kopplingar till innehållet i EU:s s.k. E-handelsdirektiv. I direktivet stadgas om ansvarsfrihet för mellanhänder på internet som – under vissa närmare angivna förutsättningar – ägnar sig åt överföring eller lagring av informa- tion. De som omfattas är aktörer som ägnar sig åt enbart vidare- befordran (s.k. mere conduit) samt åt viss typ av mellanlagring av information (s.k. cachning) och s.k. värdtjänster (t.ex. webbhotell och chattjänster).11 I ingressen (p. 42) till direktivet görs följande generella uttalande om hur principen om ansvarsfrihet ska upp- fattas.

”(42) De undantag från ansvar som fastställs enligt detta direktiv omfattar endast fall när tjänsteleverantörens verksamhet är begränsad till den tekniska processen att driva och erbjuda tillgång till ett kom- munikationsnät där information som görs tillgänglig av tredje part vidarebefordras eller tillfälligt lagras, i uteslutande syfte att göra över- föringen effektivare. Verksamheten är av rent teknisk, automatisk och passiv natur, vilket innebär att tjänsteleverantören varken har känne- dom om eller kontroll över vidarebefordrad eller lagrad information.”

11 Se vidare Lindberg/Westman i IT-rätt, s. 145 f.

464

SOU 2012:55

Bilaga 10

Principen har fått genomslag i svensk rätt genom införandet av lagen om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster (2002:562). Genom tredje stycket blir den nu uttryckligen tillämplig även på det grundlagsskyddade området.

De berörda aktörerna omfattas inte heller enligt dagens grund- lagsordning av spridaransvar eftersom detta enbart gäller för tryckta skrifter och tekniska upptagningar.

8 kap. 5 och 6 §§

Ansvar för massmedier med ansvarsuppgifter

5 § Ansvaret för yttrandefrihetsbrott i ett massmedium med ansvars- uppgifter ligger på den som enligt 1 kap. 5 § första stycket 3 har angetts som ansvarig för innehållet.

Av 6 § framgår att en ansvarskedja gäller även för de här mass- medierna.

6 § Har den som angetts som ansvarig enligt 5 §

–utsetts för skens skull, eller

–är denne underårig eller i konkurs, eller

–går det inte att fastställa var han eller hon befinner sig,

svarar andra enligt nedanstående ansvarskedja, varvid den som är lägre i kedjan svarar om den närmast högre inte kan lagföras.

1.ägaren eller den som annars står för utgivningen av massmediet.

2.den som sprider massmediet.

Spridaren svarar dock endast om han eller hon har känt till eller borde ha känt till ett förhållande som enligt första stycket utesluter ansvar för den som har angetts enligt 5 §.

Enligt första stycket kan ansvarsövergång aktualiseras i tre huvudfall.

465

Bilaga 10

SOU 2012:55

Det första fallet är att den angivet ansvarige har utsetts ”för skens skull”. I dessa situationer är grundlagen som huvudregel til- lämplig, se kommentaren till 1 kap. 5 §. Tanken är dock att kon- struktioner som innebär bulvanskap ska förhindras. Vid sådana brister i ”den ansvariges” befogenhet ska det straff- och skade- ståndsrättsliga ansvaret för massmediet inte bäras av denne.

Vidare behandlas fallet då ”den ansvarige” är underårig eller för- satt i konkurs. Ansvaret för innehållet i massmediet ska inte ligga hos personer som är straffomyndiga eller som i realiteten inte kan bära ett skadeståndsrättsligt ansvar. Inte heller dessa brister ute- sluter att grundlagen blir tillämplig på massmediet. I stället får för- hållandena beaktas i ansvarshänseende.

Ansvaret går dessutom vidare enligt ansvarskedjan om det inte går att utröna var den som har angetts som ansvarig befinner sig. Går det efter sedvanliga utredningsåtgärder inte att få kontakt med den ansvarige ska således förundersökningen inriktas på den eller dem som svarar efter denne.

Enligt första stycket ska det subsidiära ansvaret utkrävas enligt en i paragrafen angiven ansvarskedja. Här bestäms ansvarsfrågan så att den som är lägre i kedjan svarar om den närmast högre inte kan lagföras. Om det inte gå att klarlägga identiteten hos den som står högre i kedjan eller var denne befinner sig, går ansvaret vidare. Det- samma ska gälla om den subsidiärt ansvarige är underårig och där- med inte straffbar.

Mycket talar för att den nu aktuella formen för grundlagsskydd som regel förekommer vid småskalig massmedieverksamhet, där få personer är inblandade. Den som har satts ut som ansvarig på massmediet torde inte sällan vara samma person som ansvarar enligt den här punkten. I dessa fall kan ansvaret därför behöva ledas vidare ytterligare ett steg i ansvarskedjan, dvs. till spridaren.

Spridarens ansvar behandlas i punkt 2. Dennes roll i ansvars- kedjan har kommenterats under 4 §.

466

SOU 2012:55

Bilaga 10

I tredje stycket inskränks spridarens ansvar till fall då denne har känt till eller borde ha känt till de förhållanden som gör att den utpekat ansvarige enligt första stycket inte ansvarar. Motivet är detsamma som för de begränsningar i spridarens ansvar som gäller enligt 4 §. Spridaransvaret får sålunda inte vara så långtgående att det hämmar sedvanlig spridning av massmedier.

8 kap. 7 §

Om vissa direktsändningar (6 kap. 1 § första stycket YGL)

7 § I fråga om andra direktsändningar än de som anges i 1 kap. 12 § får i lag föreskrivas att den som framträder själv ska ansvara för sina ytt- randen.

Bestämmelsen tar sikte på andra direktsändningar än av s.k. dags- händelser (se 1 kap. 12 §). Det kan bl.a. avse en debatt som anord- nas och sänds av ett programföretag. För sådana direktsändningar finns det möjlighet att i lag föreskriva att principen om ensaman- svar inte ska tillämpas. I stället ansvarar den som framträder i direktsändningen för sina egna yttranden. En förutsättning är att detta har klargjorts i förväg för deltagarna, vilket framgår av til- lämpningslagen.

8 kap. 8 §

Bestridande av ansvar (8 kap. 11 § TF, 6 kap. 3 § YGL)

Paragrafen innebär att en invändning om att någon inte ansvarar enligt detta kapitel måste framföras före huvudförhandlingen. Annars ska invändningen inte beaktas. Bestämmelsen ger uttryck för tanken att frågan om vem som är ansvarig i yttrandefrihetsmål ska klarläggas i ett tidigt skede av förfarandet. Någon motsvarande bestämmelse finns inte inom den allmänna straffprocessrätten. I tillämpningslagen finns närmare bestämmelser om hur rätten ska handlägga invändningar i ansvarsfrågan.

467

Bilaga 10

SOU 2012:55

8 kap. 9 §

Uppsåtspresumtion (8 kap. 12 § TF, 6 kap. 4 § YGL)

Denna bestämmelse brukar kallas för uppsåtspresumtionen. Para- grafen innebär att den ansvarige inte kan freda sig med att han eller hon inte har tagit del av innehållet i ett massmedium. Här antas i stället enligt första meningen att den ansvarige har gjort detta och att han eller hon har godtagit att massmediet offentliggörs. En konsekvens av bestämmelsen är att den ansvarige inte kan undgå ansvar genom att låta bli att ta del av innehållet.

Av andra meningen följer att uppsåtspresumtionen saknar ver- kan om innehållet i t.ex. en skrift eller teknisk upptagning har kommit ut på ett obehörigt sätt. Det kan gälla om exemplar har stulits eller på annat sätt läckt ut innan de har lämnats ut för sprid- ning på det sätt som var avsett (se bestämmelserna om spridning i nuvarande 1 kap. 6 § TF och 1 kap. 10 § YGL).

9 kap. Skadestånd

9 kap. 1 §

Samband med brott (11 kap. 1 § första stycket TF, 8 kap. 1 § YGL)

1 § Skadestånd får inte dömas ut på grund av innehållet i ett massme- dium i andra fall än när framställningen innefattar ett yttrandefrihets- brott.

Om skadestånd på grund av brott som avses i 7 kap. 3–5 §§ gäller vad som är föreskrivet i lag.

Skadestånd till följd av innehållet i ett massmedium förutsätter enligt första stycket att det har begåtts ett yttrandefrihetsbrott enligt 7 kap. 1 eller 2 §. En talan om skadestånd kan föras i anslut- ning till ett åtal eller som ett särskilt tvistemål. Mål av det här slaget behandlas som yttrandefrihetsmål enligt 11 kap. Skadeståndslagens bestämmelser har betydelse för den materiella bedömningen av skadeståndsfrågan. Det betyder bl.a. att ersättning för såväl eko- nomisk som ideell skada kan utgå.

468

SOU 2012:55

Bilaga 10

Andra stycket innebär att frågor om skadestånd med anledning av vissa s.k. annonsmeddelanden samt avseende meddelar- och anskaffarbrott prövas enligt vanlig lag (främst enligt skadestånds- lagen).

Reglerna i paragrafen motsvarar vad som gäller enligt TF och YGL.

9 kap. 2 §

Vem som ansvarar för skadestånd (11 kap. 1 och 2 §§ TF, 8 kap. 2 § YGL)

Bestämmelsen ger uttryck för huvudprincipen att samma person ska ansvara för alla följder av ett yttrandefrihetsbrott. Således kan enligt första stycket en talan om skadestånd riktas mot den straff- rättsligt ansvarige enligt 8 kap., dvs. i första hand mot utgivaren eller den som har angetts som ansvarig (vid ansvarsuppgifter). Av andra meningen framgår att anspråket emellertid kan riktas även mot massmedieföretaget eller den som ger ut ett massmedium för vilket utgivningsbevis gäller. Denna utvidgade möjlighet att fram- ställa skadeståndstalan omfattar även anspråk mot den som ger ut ett massmedium med ansvarsuppgifter.

I andra stycket behandlas frågan om skadestånd på grund av brott som begås i direktsändningar av s.k. dagshändelser eller offentliga tillställningar. I dessa fall gäller inte NYGL:s ansvarssy- stem enligt 8 kap., utan de deltagande svarar själva för innehållet i de yttranden som framförs. Bestämmelsen innebär att den som ansvarar straffrättsligt (”gärningsmannen”) även bär ansvaret för skadestånd på grund av det brottsliga yttrandet. Krav på skadestånd kan även riktas mot den som bedriver sändningsverksamheten.

469

Bilaga 10

SOU 2012:55

Regleringen motsvarar i sina huvuddrag den som finns i TF och YGL, där dock vissa skillnader finns beroende på vilken medieform som är aktuell.

9 kap. 3 §

Skadeståndsansvar uppåt i ansvarskedjan (11 kap. 1 § första stycket TF, 8 kap. 3 § YGL)

Bestämmelsen blir aktuell vid skadeståndskrav i situationer då man har hoppat över någon i den straffrättsliga ansvarskedjan. Förut- sättningarna för sådan ansvarsövergång anges i 8 kap. 3, 4 och 6 §§. I dessa fall ska skadeståndstalan kunna riktas även mot den som står före i kedjan. Det kan t.ex. innebära att även utgivaren stäms på skadestånd trots att någon ur ledningen för massmedieföretaget eller den som innehar utgivningsbeviset bär det straffrättsliga ansvaret. En sådan talan är möjlig i den mån ”den medges i lag”. Härmed avses i första hand bestämmelserna i skadeståndslagen.

Regleringen motsvarar i sina huvuddrag den som finns i TF och YGL.

9 kap. 4 §

Juridiska personer m.fl. (11 kap. 3 § TF, 8 kap. 4 § YGL)

4 § Har någon som ställföreträdare för en juridisk person eller som god man eller förvaltare att svara för skadestånd på grund av yttrande- frihetsbrott, får anspråket göras gällande även mot den juridiska per- sonen eller mot den för vilken gode mannen eller förvaltaren har för- ordnats. Detta gäller om och i den omfattning ett sådant anspråk får göras gällande enligt lag.

Bestämmelsen avser fall då en skadeståndsskyldig är ställföreträdare för en juridisk person eller är förordnad som god man eller förval- tare för någon. I dessa situationer kan talan även riktas mot huvudmannen (t.ex. ett aktiebolag eller en sjuk person med förval- tare). Det förutsätts dock att anspråket får göras gällande enligt

470

SOU 2012:55

Bilaga 10

vanlig lag (se bl.a. 2 kap. 5 § skadeståndslagen om skadeståndsan- svar för den som vållar skada under påverkan av psykisk störning).

Regleringen motsvarar vad som gäller enligt TF och YGL.

9 kap. 5 §

Solidariskt betalningsansvar (11 kap. 4 § TF, 8 kap. 4 § YGL)

5 § Ska två eller flera betala skadestånd enligt detta kapitel, svarar de solidariskt för skadeståndet. Om ansvaret dem emellan gäller vad som annars är stadgat.

I paragrafen anges att skadeståndsansvaret för flera ansvariga är solidariskt. Alla ansvariga bär alltså det fulla skadeståndsansvaret gentemot den skadelidande. Beträffande vad som gäller de ansva- riga emellan tillämpas allmänna regler, vilket i princip betyder att var och en ska betala sin del av skadeståndet utifrån vad han eller hon har gjort. Paragrafen motsvarar vad som gäller enligt TF och YGL.

9 kap. 6 §

Skadestånd när talan om brott förfallit (11 kap. 5 § TF, 8 kap. 4 § YGL)

6 § Talan om skadestånd med anledning av ett yttrandefrihetsbrott får föras utan hinder av att frågan om ansvar för brottet har förfallit eller talan därom annars inte kan föras.

I denna paragraf stadgas att en talan om skadestånd får föras trots att yttrandefrihetsbrottet är preskriberat eller talan mot den som har begått brottet av någon annan anledning inte kan föras. Det sistnämnda innebär att skadestånd kan utkrävas trots att den straff- rättsligt ansvarige är avliden. Talan får då enligt vanliga regler riktas mot dödsboet. Bestämmelserna motsvarar vad som gäller enligt TF och YGL.

471

Bilaga 10

SOU 2012:55

9 kap. 7 §

Den ansvariges kännedom om innehållet m.m. (11 kap. 1 § andra stycket TF, 8 kap. 4 § YGL)

Enligt denna paragraf tillämpas den s.k. uppsåtspresumtionen enligt 8 kap. 9 § även i fråga om skadestånd. Det gäller även enligt TF och YGL.

10 kap. Tillsyn och åtal

10 kap. 1 §

Justitiekanslerns tillsyn (9 kap. 1 § TF och 7 kap. 1 § första stycket YGL)

1 § Justitiekanslern ska vaka över att de gränser för yttrandefriheten som anges i denna grundlag inte överskrids.

Paragrafen motsvarar 9 kap. 1 § TF, jfr 7 kap. 1 § YGL genom vil- ken bestämmelserna i 9 kap. 1–4 §§ TF görs tillämpliga på YGL:s område. Det är sålunda Justitiekanslern som ska se till att gränserna för yttrandefriheten enligt grundlagen inte överskrids. Det innebär inte någon absolut åtalsplikt när ett yttrandefrihetsbrott har blivit begånget. Det har ansetts kunna överlämnas åt Justitiekanslern att avgöra när ingripanden ska ske.

Att tillsynsansvaret har lämnats till Justitiekanslern innebär att exempelvis Polisen eller Datainspektionen inte har någon rätt att i något avseende ingripa mot publiceringar för att försöka se till att gränserna för den yttrandefrihet som skyddas av grundlagen iakttas.

472

SOU 2012:55

Bilaga 10

10 kap. 2 §

Allmän åklagare i mål om yttrandefrihetsbrott (9 kap. 2 § första stycket TF och 7 kap. 1 § första stycket YGL)

2 § Justitiekanslern är ensam åklagare i mål om yttrandefrihetsbrott. Ingen annan än Justitiekanslern får inleda förundersökning rörande ett sådant brott.

Paragrafen motsvarar 9 kap. 2 § första stycket första meningen TF, vartill YGL hänvisar i 7 kap. 1 §. Även fortsättningsvis är alltså Justitiekanslern (JK) ensam åklagare i mål om yttrandefrihetsbrott. Det betyder, som framgår direkt av bestämmelsen, att ingen annan får inleda förundersökning om sådana brott.

Utanför grundlagens område är det vanlig åklagare som har åtalsbehörighet. Enligt bestämmelser som innebär en nyhet i den nya yttrandefrihetsgrundlagen har dock Justitiekanslerns behörig- het utvidgats för att det ska undvikas att talan avvisas eller att ett tvångsmedel anses obehörigen beslutat när behörighetsfrågan har missbedömts i en ofta svår prövningssituation (se 6 § andra stycket nedan).

10 kap. 3 §

Tvångsmedel (9 kap. 2 § första stycket TF och 7 kap. 1 § första stycket YGL)

3 § Endast Justitiekanslern och rätten får besluta om tvångsmedel med anledning av misstankar om yttrandefrihetsbrott, om inte något annat anges i denna grundlag.

De tvångsmedel som avses är i första hand beslag och konfiske- ring. Men även gripande, anhållande, häktning, reseförbud och anmälningsskyldighet kan komma i fråga, liksom kvarstad och hus- rannsakan samt – även om det torde vara mycket ovanligt när det gäller misstankar om yttrandefrihetsbrott – hemlig teleavlyssning, hemlig teleövervakning, hemlig kameraövervakning, kroppsvisi- tation och kroppsbesiktning. Att även tvångsmedel som inte nämns

473

Bilaga 10

SOU 2012:55

i yttrandefrihetsgrundlagen kan förekomma framgår av bestämmel- sen i 13 kap. 4 § om att vad som föreskrivs i lag eller annan författ- ning gäller i alla hänseenden som inte har reglerats särskilt i grund- lagen. Bestämmelser om tvångsmedel finns i första hand i 24–28 kap. rättegångsbalken.

När det gäller yttranden som inte skyddas av grundlagen gäller vanliga bestämmelser om rätt att besluta om tvångsmedel. Det är alltså normalt polis, åklagare och domstolar som har en sådan beslutanderätt. Som framgår av 6 § andra stycket har dock även Justitiekanslern viss möjlighet att besluta om tvångsmedel med bindande verkan utanför grundlagens område.

10 kap. 4 §

Regeringens anmälan och medgivande till åtal (9 kap. 2 § andra stycket TF och 7 kap. 1 § första stycket YGL)

Paragrafen motsvarar 9 kap. 2 § andra stycket TF, dit det hänvisas i 7 kap. 1 § YGL. Regeringen ges rätt att hos Justitiekanslern anmäla massmedier till åtal för yttrandefrihetsbrott. Regeringen ges också möjlighet att, efter föreskrift därom i vanlig lag, stoppa vissa åtal för yttrandefrihetsbrott. Det sker genom att det i andra meningen sägs att det i lagen får föreskrivas att allmänt åtal får väckas endast efter regeringens medgivande.

Skälet till regleringen i denna paragraf är att frågan om allmänt åtal för yttrandefrihetsbrott kan vara en politisk lämplighetsfråga och att åtalsfrågan därför anses böra avgöras av regeringen under konstitutionellt ansvar.

Att regeringen enligt första meningen anmäler ett brott till åtal innebär inte att Justitiekanslern blir skyldig att åtala. JK har att göra en självständig prövning av de rättsliga förutsättningarna för ett åtal. I de fall frågan om åtal kan avgöras först efter en politisk lämplighetsbedömning, men regeringen inte har gjort någon anmälan, har Justitiekanslern att självständigt pröva lämpligheten. Härav följer att det, som redan har sagts under 1 §, inte finns någon generell åtalsplikt i fråga om yttrandefrihetsbrott.

474

SOU 2012:55

Bilaga 10

I den s.k. tillämpningslagen finns bestämmelser om vilka yttran- defrihetsbrott som enligt andra meningen fordrar regeringens medgivande för åtal. Bland annat de yttrandefrihetsbrott som torde vara vanligast – hets mot folkgrupp och förtal – fordrar inte något sådant medgivande. I praktiken är det mycket ovanligt att Justitie- kanslern begär regeringens medgivande att väcka åtal. Det är också mycket ovanligt att regeringen anmäler brott till åtal.

10 kap. 5 §

Åklagare i vissa yttrandefrihetsmål (9 kap. 2 § tredje stycket TF och 7 kap. 1 § första stycket YGL)

5 § Justitiekanslern är ensam åklagare även i andra yttrandefrihetsmål än mål om yttrandefrihetsbrott samt i mål som i övrigt avser brott mot bestämmelser i denna grundlag.

I lag kan anges att Riksdagens ombudsman har befogenhet att vara åklagare i mål som avses i första stycket.

Paragrafen motsvarar 9 kap. 2 § tredje stycket TF, till vilken 7 kap. 1 § YGL hänvisar. Någon ändring i förhållande till gällande rätt är inte avsedd.

Som sägs i första stycket är Justitiekanslern ensam åklagare även i andra yttrandefrihetsmål än sådana som avser yttrandefrihetsbrott (se 2 §). Det gäller t.ex. mål om brott mot förbudet att efterforska meddelare (3 kap. 7 § första stycket 3) och mål om brott mot repressalieförbudet (3 kap. 7 § första stycket 4). Men dessutom är JK ensam åklagare i mål som handlar om andra brott mot bestäm- melserna i grundlagen. Det kan vara exempelvis brott mot reglerna om att utgivare ska anmälas och att en uppgift om utgivare ska hållas tillgänglig (5 kap. 5–7 §§). Antalet brottstyper har minskat avsevärt i den nya yttrandefrihetsgrundlagen jämfört med TF och YGL. Det beror på att den hittillsvarande teknikbundna regle- ringen med automatiskt grundlagsskydd för många medier har nödvändiggjort detaljerade bestämmelser för effektivt upprätthål- lande av ansvarssystemet. Det är bestämmelser som i viss utsträck- ning kan avvaras i en ny reglering.

JK:s exklusiva behörighet utesluter andra åklagare från rätten att väcka åtal i de berörda målen. Enligt andra stycket kan det dock föreskrivas i lag att Riksdagens ombudsman, JO, har befogenhet att vara åklagare i mål som avses i första stycket. Sådana föreskrifter

475

Bilaga 10

SOU 2012:55

finns liksom tidigare i 6 § andra stycket lagen (1986:765) med instruktion för Riksdagens ombudsmän. Några ändringar är inte avsedda nu. När det gäller t.ex. brott mot efterforskningsförbudet är sålunda både JK och JO behöriga. Det sammanhänger med att inte bara JK utan också JO har till uppgift att utöva tillsyn över myndigheterna inkl. myndigheternas och chefernas förhållningssätt när det gäller de anställdas yttrandefrihet.

10 kap. 6 §

Justitiekanslerns rätt att överlåta behörighet m.m. (9 kap. 2 § TF och 7 kap. 1 § första stycket YGL)

6 § Justitiekanslern har rätt att i särskilda fall överlåta sin behörighet som åklagare helt eller delvis till Åklagarmyndigheten eller till någon särskilt angiven åklagare. Justitiekanslern får vidare uppdra åt Åklagar- myndigheten eller någon särskilt angiven åklagare att utföra hela eller delar av åklagaruppdraget för Justitiekanslerns räkning.

När det är osäkert vem som är rätt åklagare ska Justitiekanslern anses behörig. De åtgärder som har vidtagits ska därvid anses behöri- gen gjorda.

Första meningen i första stycket motsvarar delvis bestämmelsen i 7 kap. 1 § första stycket andra meningen YGL. Enligt bestämmelsen i YGL får Justitiekanslern i enskilda fall delegera sina åklagarupp- gifter till allmän åklagare i fråga om vissa yttrandefrihetsmål som rör ansvar eller konfiskering av tekniska upptagningar. Den möjlig- heten finns när det gäller olaga våldsskildring, hets mot folkgrupp, brott mot medborgerlig frihet, olaga hot, hot mot tjänsteman och övergrepp i rättssak. I fråga om hets mot folkgrupp och brott mot medborgerlig frihet kan Justitiekanslern dock inte delegera själva rätten att väcka åtal. I TF finns det inte över huvud taget någon rätt för Justitiekanslern att delegera åklagaruppgiften.

Genom den aktuella bestämmelsen införs en möjlighet för Justitiekanslern att ”i särskilda fall” delegera sina åklagaruppgifter enligt yttrandefrihetsgrundlagen. Delegation kan ske i alla typer av yttrandefrihetsmål, således inte enbart de mål som rör yttrandefri-

476

SOU 2012:55

Bilaga 10

hetsbrott. Någon begränsning i fråga om vilka yttrandefrihets- brottmål som kan omfattas av delegationen gäller inte heller. Alla typer av yttrandefrihetsmål enligt den särskilda brottskatalogen kan således komma att handläggas av allmän åklagare, dock först efter JK:s delegationsmöjlighet. Att möjligheterna till delegation har gjorts mera vidsträckta än tidigare beror på att det har ansetts kunna överlämnas åt Justitiekanslern att bedöma vad som är lämp- ligt att delegera. Justitiekanslern kan delegera uppgiften till Åkla- garmyndigheten som sådan eller till en enskild åklagare.

Möjligheten till delegation gäller ”i särskilda fall”. Tanken är inte att Justitiekanslerns åklagaruppgifter regelmässigt ska kunna över- låtas. Det ska vara fråga om speciella situationer. Det kan t.ex. röra sig om fall där även annan brottslighet än yttrandefrihetsbrott har förekommit i en viss verksamhet. Då kan det i vissa situationer vara ändamålsenligt att samtliga brottsmisstankar hanteras av samma åklagare och att åtal väcks i ett sammanhang (se 7 kap. 7 § i den s.k. tillämpningslagen om möjligheterna till gemensam handläggning av sådana mål, jfr prop. 1997/98:43 s. 127 f.). Det kan också röra sig om enkla fall där JK:s särskilda erfarenhet och kunskaper inte är nödvändiga. Med hänsyn till att yttrandefrihetsmål är ovanliga torde man kunna räkna med att det inte blir särskilt vanligt att delegation sker.

Den andra meningen i första stycket rör Justitiekanslerns möj- lighet att – utan att lämna över ansvaret för utredningen – anlita en allmän åklagare för att utföra hela eller delar av åklagaruppdraget. Så sker redan i dag i många av de fall där Justitiekanslern inleder förundersökning om tryck- eller yttrandefrihetsbrott. Det sker med stöd av 14 § andra stycket i förordningen (1975:1345) med instruktion för Justitiekanslern. Genom bestämmelsen i yttrande- frihetsgrundlagen får denna ordning ett uttryckligt grundlagsstöd. Även här saknas begränsningar i Justitiekanslerns möjligheter att anlita vanliga åklagare; saken har alltså överlämnats åt JK:s bedöm- ning, varvid det förutsätts att JK tar hänsyn inte minst till yttran- defrihetsintresset av att JK själv för talan i de flesta fall.

Andra stycket, som är nytt i förhållande till TF och YGL, rör den inte helt ovanliga situationen att det är osäkert om en förundersök- ning resp. ett brottmål ska behandlas enligt yttrandefrihetsgrundla- gen eller enligt allmän lag (normalt brottsbalken och rättegångsbal- ken). I det första fallet är Justitiekanslern rätt åklagare, medan van- lig åklagare är ansvarig i det andra fallet. Bestämmelsen tydliggör

477

Bilaga 10

SOU 2012:55

att det är Justitiekanslern som ansvarar för ärendet till dess det är klarlagt vilken processordning som ska tillämpas.

Justitiekanslern kan under handläggningen komma fram till att frågan inte hör under yttrandefrihetsgrundlagen. Ärendet ska då överlämnas till vanlig åklagare. De åtgärder som JK vidtar under tiden fram till dess (t.ex. beslut om tvångsmedel och ansökan om stämning) ska anses ha haft lagligt stöd. Resultatet blir detsamma om en domstol – sedan åtal har väckts rörande yttrandefrihetsbrott

– kommer fram till att saken ska behandlas som ett vanligt brottmål (jfr NJA 2002 s. 583). Avsikten med bestämmelsen att vidtagna åtgärder ska anses behörigen gjorda är att processen inte ska behöva tas om i de fall då det har gjorts en tveksam men felaktig bedömning. Det har ansetts att JK utan att några viktiga intressen hotas kan vidta vissa åtgärder även inom ramen för andra processer än sådana som avser yttranden enligt yttrandefrihetsgrundlagen.

10 kap. 7 §

Åtalspreskription (9 kap. 3 § TF, 7 kap. 1 § andra stycket YGL)

7 § Allmänt åtal för yttrandefrihetsbrott ska väckas inom sex månader från den dag då brottet begicks.

Sedan allmänt åtal blivit väckt inom den tid som anges i första stycket, får nytt åtal väckas mot andra som är ansvariga för brottet.

I paragrafen finns bestämmelser om s.k. åtalspreskription. Bestämmelsen i första stycket innebär att allmänt åtal för yttrande- frihetsbrott ska väckas inom sex månader från den dag då brottet begicks. Det medför att preskriptionstiden beträffande allmänt åtal

12 Här skiljer sig detta förslag från kommitténs förslag i TF och YGL. Förslaget här ger JK en något längre gående befogenhet.

478

SOU 2012:55

Bilaga 10

är, liksom enligt TF och YGL, betydligt kortare än för brott i all- mänhet. Syftet med detta är att den som fäller ett yttrande inte ska behöva sväva länge i osäkerhet i frågan om yttrandet kommer att betraktas som brottsligt. Det bidrar till att upprätthålla en stark yttrandefrihet.

Utgångspunkten för beräkning av preskriptionstiden

Utgångspunkten för beräkning av preskriptionstiden är densamma som för brott i allmänhet, se 35 kap. 4 § brottsbalken. Tiden räknas alltså från dagen för brottet, vilket i fråga om yttrandefrihetsbrott är den tidpunkt då yttrandet framförs. I de flesta fall vållar bedöm- ningen av den frågan inte några problem, men tidpunkten för framförandet beror i viss mån på vilket medium som yttrandet förekommer i (se nedan under rubriken Tidpunkten för yttrande- frihetsbrott – aktivering, förnyelse, upprepning av yttranden).

Tillämpningsproblem kan uppkomma i bl.a. fall då yttrandet hålls kontinuerligt tillgängligt för allmänheten på exempelvis en hemsida eller i någon annan databas. Är det då fråga om ett perdu- rerande brott, dvs. ett brott som begås kontinuerligt så länge ytt- randet hålls tillgängligt? I enlighet med vad som allmänt torde anses gälla inom straffrätten bör så inte anses vara fallet.13 Även i det fallet gäller alltså att preskriptionstiden räknas från den tid- punkt då brottet begås i form av att yttrandet görs tillgängligt.

Tillämpningsproblem uppkommer också i fall då yttrandet kan sägas bli aktiverat, förnyat eller upprepat, antingen av den ursprung- ligen ansvarige eller av någon annan. Här skiljer sig preskrip- tionsreglerna väsentligt jämfört med TF och YGL, vilket delvis är en effekt av att regleringen har gjorts teknikoberoende. Vad som gäller när yttrandet aktiveras, förnyas eller upprepas ska i princip bedömas enligt allmänna straffrättsliga regler, varvid den grund- läggande frågan är om ett nytt brottsligt yttrande kan anses ha blivit framfört eller inte. Att märka är därvid att ett nytt yttrande kan vara antingen sådant att det ska bedömas enligt yttran-

13 Frågan om när ett brott begås enligt allmän straffrätt är ibland mycket komplicerad. I praxis görs skillnad mellan å ena sidan t.ex. olaga frihetsberövande och olagligt innehav av vapen och å andra sidan t.ex. häleri. De förstnämnda brotten anses perdurerande, medan häleri i praxis har bedömts bli begånget bara vid den tidpunkt då häleribrottet fullbordas. I Holmquist m.fl., Brottsbalken, kommentaren till 35 kap. 4 §, sägs angående bestämmelsen i 35 kap. 4 § att gränsdragningen är svår. Från allmän straffrättslig utgångspunkt torde det dock ligga närmast till hands att i nu aktuellt hänseende jämställa brottsliga yttranden på en webbplats eller i en annan databas med häleri.

479

Bilaga 10

SOU 2012:55

defrihetsgrundlagen eller sådant att det faller utanför grundlagens skydd. Exempel på detta ges nedan. I det senare fallet ska frågan om preskription naturligtvis inte bedömas enligt den här aktuella preskriptionsbestämmelsen utan enligt preskriptionsreglerna i brottsbalken.

Tidpunkten för yttrandefrihetsbrott – aktivering, förnyelse, upprepning av yttranden

I det här sammanhanget är det viktigt att betona att en åter- upptagen spridning av samma, tidigare kanske preskriberade, ytt- rande inte får bedömas som ett nytt åtalbart brott bara på den grunden att åsiktsvindarna har vänt eller förstärkts. Nya faktorer måste tillkomma på ett sådant sätt att man kan tala om en ”ny gär- ning” i form av ett nytt yttrande.

Ett nytt brott kan också bli begånget om någon t.ex. ur en tid- ning river en sida med yttranden som innefattar hets mot folk-

480

SOU 2012:55

Bilaga 10

grupp och sätter upp den på allmän plats. Huruvida det därvid blir fråga om ett ansvar enligt yttrandefrihetsgrundlagen beror på om grundlagen är tillämplig eller inte. Så är inte fallet om spridaren inte är ett massmedieföretag och inte heller har ett utgivningsbevis eller har låtit teckna på s.k. ansvarsuppgifter. Oavsett detta kan natur- ligtvis den ursprungligen ansvarige inte fällas för en sådan aktive- ring av yttrandena som nu har sagts.

I den mån ett massmedium av nu nämnt slag kan ändras av läsa- ren, exempelvis genom att yttranden ändras eller läggs till, gäller inte grundlagen (se 1 kap. 5 § tredje stycket).

Yttranden i radio och tv framförs när det program som innehål- ler yttrandet sänds. Det gäller oavsett om det är fråga om en direkt- sändning eller en sändning av något som har spelats in. Och det gäller både ordinarie sändningar och reprissändningar och oavsett kanal och distributionsform. När ett radio- eller tv-program hämtas från en databas av den som tittar eller lyssnar sker inte någon sändning i nu relevant hänseende. Yttrandet kan alltså inte anses bli upprepat på ett sådant sätt att ett nytt brott blir begånget om yttrandet skulle vara brottsligt.

Annorlunda förhåller det sig om yttrandet kan anses bli fram- fört på nytt av den ansvarige eller någon annan. Med ”framfört” avses då, här liksom annars när det gäller yttrandefrihetsbrott, att det ska spridas till allmänheten. Och med ”på nytt” avses att det ska vara fråga om en aktivering av yttrandet på ett eller annat sätt. Det betyder, precis som när det gäller försäljning och annan sprid- ning av tidningar och böcker, att ”vanlig vidarespridning” inte kon- stituerar något nytt brott. Att någon på sin hemsida hänvisar till en artikel som innehåller ett brottsligt yttrande, länkar till artikeln eller kopierar in den medför alltså inte en sådan aktivering av ytt- randet som innebär att det brottsliga yttrandet kan anses bli fram- fört på nytt. Så är däremot fallet om yttrandet framhålls eller understöds på ett sådant sätt att det kan anses röra sig om ett nytt

481

Bilaga 10

SOU 2012:55

yttrande där det ursprungliga yttrandet ingår. Så får också anses vara fallet om ett gammalt yttrande tas fram och publiceras på exempelvis en hemsida med kommentaren ”detta kan inte sägas bättre” e.d.

Det avgörande för om ett nytt brott begås genom att ett tidigare yttrande sprids på nytt får alltså i princip anses vara om den som sprider yttrandet därmed också tillhandahåller det för allmänheten på nytt. Huruvida yttrandet därvid är brottsligt torde i princip bero på hur det framstår i det läge som uppkommer genom den nya spridningen. Det är givetvis en väsentlig skillnad mellan om den nye spridaren markerar att han ställer sig bakom ett brottsligt ytt- rande som han sprider, eller om han tar avstånd från det.

Självfallet kan även den ursprungligen ansvarige begå ett nytt brott genom att yttrandet anses framfört på nytt. Så är fallet exem- pelvis om en artikel med ett brottsligt yttrande i en tidning tas in på nytt i tidningen vid ett senare tillfälle. Men så får också anses vara fallet om det i tidningen eller på annat sätt hänvisas till en gammal artikel med brottsligt innehåll på ett sådant sätt att det brottsliga yttrandet får anses framfört på nytt.

I fråga om privata, kommersiella och andra hemsidor, bloggar o.d. gäller detsamma som har sagts tidigare om webbtidningar m.m. Ett brott genom ett yttrande begås sålunda genom att yttrandet läggs ut på hemsidan eller bloggen på ett sådant sätt att allmänheten kan ta del av yttrandet eller få tillgång till det exempelvis genom att betala. Då börjar också preskriptionstiden löpa.

Möjligheten att göra s.k. omodererade kommentarer är vanligt förekommande på webbplatser. Sådana inlägg omfattas inte av grundlagsskyddet, och den som ansvarar för webbplatsen torde inte annat än undantagsvis kunna bli ansvarig för deras innehåll. Ansva- ret gäller i så fall enligt brottsbalken, inte enligt yttrandefrihets- grundlagen.14 Om den som ansvarar för webbplatsen genom sitt agerande kan anses ha ”tagit över” yttrandet och ”gjort det till sitt” bör dock ansvar enligt yttrandefrihetsgrundlagen kunna komma i fråga.

14 I en dom den 1 juni 2011 har Hovrätten över Skåne och Blekinge dömt en person A som inte tagit bort brottsliga yttranden om en person B från kommentarfältet på sin hemsida att betala skadestånd till B (mål FT 1346-10). Yttrandena ansågs innefatta förtal av B och hade skrivits in i en kommentar på hemsidan av en utomstående person C. A ansågs alltså själv ha gjort sig skyldig till förtal genom att låta yttrandena ligga kvar under ganska lång tid.

482

SOU 2012:55

Bilaga 10

1 kap. 5 § sprids yttrandena oftast till så stora grupper att det får anses röra sig om spridning till allmänheten. Om ett brottsligt ytt- rande sprids vidare, exempelvis ett uttalande som innebär förtal, medför det inte i och för sig att ett nytt yttrande fälls (jfr vad som har sagts ovan angående ”vanlig vidarespridning”). Om det däre- mot får anses röra sig om ett nytt yttrande, exempelvis genom något tillägg eller understöd i någon form, kan ett nytt brott anses bli begånget av den som framför detta nya yttrande med följd att en ny preskriptionstid börjar löpa. Det blir då alltså den som har fällt det nya yttrandet som blir ansvarig för brottet, naturligtvis under förutsättning att det nya yttrandet också får anses inrymma förtal.

Som har sagts i författningskommentaren till 1 kap. 3 § finns det företeelser som inte är typiska massmedier men som under vissa förutsättningar ändå får ses som massmedier enligt grundlagen. Så är fallet när de är avsedda just för att sprida yttranden till allmän- heten. På det sättet kan t.ex. vissa klädesplagg, förpackningar m.m. ses som massmedier, och eventuella yttranden ska då bedömas enligt grundlagen under förutsättning att även kraven i 1 kap. 5 § är uppfyllda. Yttrandet bör anses bli fällt genom att plagget, förpack- ningen etc. lämnas ut för spridning till allmänheten. Även här gäller det som tidigare har sagts om sådan aktivering av yttranden som får anses innebära att nya brott begås.

Tekniska upptagningar är t.ex. cd-skivor med musik eller språk- kurser, dvd-skivor med film eller dataspel och analoga lagringsme-

483

Bilaga 10

SOU 2012:55

dier med innehåll. De är normalt massmedier och omfattas då av grundlagen om de har getts ut av ett massmedieföretag eller om det finns utgivningsbevis eller ansvarsuppgifter. Yttranden i sådana medier får normalt anses bli framförda när upptagningen ges ut, dvs. lämnas ut för spridning. Från den tidpunkten räknas då pre- skriptionstiden. Att t.ex. en dvd-skiva sedan sprids vidare genom t.ex. försäljning betyder inte att eventuella brottsliga yttranden på skivan fälls på nytt. Detsamma gäller när skivan spelas upp och innehållet sålunda visas. Skulle en upptagning däremot användas för ny spridning av yttrandena till allmänheten kan ett nytt brott bli begånget. Vid en sådan uppspelning är det den som ansvarar för den nya spridningen som blir ansvarig för brottet. Det ursprungliga ensamansvaret får ingen betydelse i det läget.

Filmer av alla de slag är massmedier oavsett distributionsform, om de är avsedda för spridning till allmänheten. Som har sagts i kommentaren till 1 kap. 5 § kan det ibland uppkomma problem att avgöra vad det är som har grundlagsskydd. Är det ”filmen = film- produktionen” (dvs. bilderna, texten och musiken, alltså det ”intellektuella innehållet” som sådant), eller är det ”filmen = film- rullen eller dvd-skivan” (dvs. den sak som innehåller bilderna m.m.)? Så som begreppet massmedium är definierat kan det avse båda dessa företeelser. Oavsett hur det förhåller sig med detta får ett eventuellt brott i yttranden på filmen anses begånget genom att filmen offentliggörs i den betydelsen att den sprids till allmän- heten.

Här kan vi dock konstatera en väsentlig skillnad mellan å ena sidan filmen = filmproduktionen (det intellektuella innehållet) och å andra sidan filmen = dvd-skivan m.m. (föremålet). För klar- hetens skull använder vi här fortsättningsvis ordet ”filmen” för produktionen, den intellektuella produkten, det som man ser på skärmen. För det som filmen finns lagrad på (filmrullen, dvd- skivan, databasen etc.) använder vi här uttrycket ”filmupptag- ningen”.

Det är uppenbart att en film och en filmupptagning kan offent- liggöras på olika sätt. En film kan offentliggöras genom att den visas första gången på en festival eller på en galapremiär. Men den kan också offentliggöras här i landet genom att filmupptagningar lämnas ut till försäljning eller genom att filmen går upp på landets biografer sedan ett antal upptagningar (i form av filmrullar eller hårddiskar) har levererats till biograferna. I det senare fallet innebär själva distributionen av filmupptagningarna inte något offentliggö-

484

SOU 2012:55

Bilaga 10

rande, det är först när filmen visas som den kan anses bli spridd till allmänheten med följd att ett eventuellt yttrandefrihetsbrott blir begånget.

På samma sätt som beträffande andra medier bör en ny visning av en film kunna innebära att ett nytt yttrandefrihetsbrott begås. Så länge det handlar om den vanliga spridningen av filmen eller film- upptagningen begås inga nya brott. Men om filmen däremot tas fram efter en tids ”tystnad” och lanseras på nytt, kanske med fram- hållande av de delar som är brottsliga, kan ett nytt brott bli begånget. Grundfrågan är alltså, här som med andra medier, om ett nytt brottsligt yttrande kan anses bli fällt genom den nya lanse- ringen.

Detsamma som nu har sagts om film och filmupptagningar får anses gälla för andra ”intellektuella produkter” och de upptagningar där de hålls tillgängliga. Det gäller t.ex. musik, dataspel och böcker. (Vad som tidigare har sagts om ”böcker” avsåg den fysiska boken men också det intellektuella innehållet.)

Som har sagts i kommentaren till 1 kap. 5 § är icke mång- faldigade fotografier normalt inte massmedier. Men förevisas ett fotografi som bara finns i ett exemplar på en utställning dit allmän- heten har tillträde, lär fotografiet vara att betrakta som ett mass- medium. Ett eventuellt brottsligt yttrande i fotografiet får då anses bli framfört när fotografiet görs tillgängligt för allmänheten genom att ingå i utställningen. Något nytt brott begås inte under utställ- ningens gång, varför en preskriptionstid löper från tillgängliggö- randet. Sätts fotografiet sedan upp på en ny utställning får det anses innefatta ett nytt yttrande som kan bestraffas om det är brottsligt. Då börjar också en ny preskriptionstid att löpa.

Gränsen för när ett nytt brott ska anses begånget är uppenbarli- gen många gånger svår att dra. Den närmare gränsdragningen får överlämnas till rättstillämpningen, varvid i princip allmänna regler om när ett brott är begånget får tillämpas.

Det förtjänar att framhållas att frågan om när ”brottet begicks” ska lösas enligt allmänna principer. Vad som har sagts ovan har inneburit ett försök att tolka vad dessa principer innebär på yttran- defrihetsområdet.

485

Bilaga 10

SOU 2012:55

Kopplingen till censurförbudet

Det bör nämnas att frågan om när brottet begås och när preskrip- tionstid börjar löpa har ett samband med bestämmelsen om cen- surförbud och förbud mot hindrande åtgärder. I denna sägs, något förenklat, att det inte får förekomma någon förhandsgranskning av yttranden som är avsedda att framföras och inte heller några hind- rande åtgärder med anledning av det kända eller förväntade inne- hållet i ett massmedium.

Bestämmelsen synes stå väl i överensstämmelse med vad som har sagts ovan om tidpunkten för ett yttrandefrihetsbrotts begå- ende och därmed startpunkten för preskriptionstiden. Censurför- budet och förbudet mot hindrande åtgärder gäller på samma sätt som i dag, men därtill måste de anses gälla på så sätt att inga nya grundlagsskyddade yttranden – aktiverade, upprepade eller förny- ade yttranden enligt den terminologi som här har använts – får för- bjudas eller hindras enligt bestämmelsen. Om polisen t.ex. får besked om att en film som tidigare har fällts för hets mot folk- grupp ska visas på nytt, får inget förbud meddelas eller några hind- rande åtgärder vidtas på grund av innehållet. Polisen måste vänta till dess att det nya yttrandet har framförts.

Vem ansvarar?

Om ett brottsligt yttrande i exempelvis en radiosändning eller en nättidning laddas ner och görs tillgängligt för allmänheten på en webbplats med grundlagsskydd på ett sådant sätt att det rör sig om ett nytt brottsligt yttrande, är det inte den ursprungligen ansvarige som begår ett brott utan den som får anses framföra det nya ytt- randet. I ett sådant fall är det alltså den som ansvarar för webbplat- sen som blir ansvarig för brottet, och preskription räknas från den tidpunkt då det görs tillgängligt där.

Över huvud taget ansvarar den som har ett ensamansvar för en tidning, en tv-sändning eller en film bara för de yttranden som får anses framförda genom att tidningen eller filmen ges ut och genom att tv-sändningen sker. Därtill kan han eller hon bli ansvarig för sådana förnyade yttranden (inkl. nya brott) – exempelvis nya upp- lagor av en bok eller en film – som framförs med hans eller hennes samtycke.

486

SOU 2012:55

Bilaga 10

När både grundlagsskyddade och andra yttranden fälls

Som har sagts tidigare kan det inträffa att både grundlagsskyddade och icke grundlagsskyddade yttranden fälls i ett sammanhang. Så kan bli fallet exempelvis om någon lämnar ut flygblad med anti- romska texter samtidigt som han eller hon skanderar något starkt negativt om folkgruppen romer. Om åklagaren anser att såväl flyg- bladen som ropen utgör hets mot folkgrupp, måste såväl grundla- gen som brottsbalken tillämpas. Att det bör ske i en enda rätte- gång, vilket inte är möjligt i dag, är en sak för sig. I ett sådant sam- manhang bör ropen kunna anses innebära att den som sprider och ropar blir ansvarig även för flygbladen genom att dessa s.a.s. ingår i de nya yttrandena.

Preskriptionstidens längd

Yttranden i databaser

Bestämmelsen i första stycket gäller som sagt även för sådana ytt- randen som hålls tillgängliga för allmänheten i en databas. Ett sådant tillgänglighållande har enligt TF och YGL setts som ett perdurerande brott, vilket innebär att preskriptionstiden har räk-

487

Bilaga 10

SOU 2012:55

nats först från den tidpunkt då yttrandena har avlägsnats från data- basen. I den nya grundlagen kommer någon sådan utsträckt brottstid inte att förekomma, utan preskriptionstiden börjar genomgående löpa från den tidpunkt då brottet begås.

Andra stycket

10 kap. 8 §

Målsägarangivelse (9 kap. 4 § TF, 7 kap. 1 § YGL)

8 § Angående målsägandens rätt att ange yttrandefrihetsbrott till åtal eller att själv väcka åtal på grund av ett sådant brott gäller vad som sägs i lag.

Paragrafen motsvarar 9 kap. 4 § TF, vartill 7 kap. 1 § första stycket YGL hänvisar. Även enligt den nya yttrandefrihetsgrundlagen gäl- ler beträffande vissa brott att målsäganden dels kan förfoga över frågan om åtal ska väckas, dels själv väcka åtal. Här gäller vad som sägs i lag, se t.ex. 5 kap. 5 § brottsbalken om förtal m.m.

10 kap. 9 §

Konfiskering eller avlägsnande utan åtal (9 kap. 5 § TF, 7 kap. 2 § YGL)

488

SOU 2012:55

Bilaga 10

ansöka om föreläggande för den som möjliggör tillhandahållandet att vidta de åtgärder som är möjliga för att det brottsliga yttrandet inte ska vara tillgängligt.

Första stycket i paragrafen motsvarar 9 kap. 5 § TF och 7 kap. 2 § YGL. Konfiskering blir aktuell bara när det är fråga om massmedier som finns i fysisk form. Det ska anses följa av att det i lagen anges att konfiskering kan ske av ”exemplar”. Bland annat yttrandefri- hetsbrott på internet eller i radio eller tv kan sålunda inte föranleda konfiskering. Det gäller även om yttrandet ligger kvar i en databas som finns tillgänglig för allmänheten.

Enligt andra stycket får åklagaren eller målsäganden i stället för konfiskering tillgripa möjligheten att få det brottsliga yttrandet avlägsnat. Denna möjlighet är avsedd för sådana medier där konfis- kering inte kan ske. Det gäller t.ex. sådana yttranden i radio eller tv eller på en webbsida på internet som hålls fortsatt tillgängliga för allmänheten. I sådana fall kan åklagaren begära ett föreläggande för den som tillhandahåller massmediet att se till att det brottsliga ytt- randet avlägsnas.

Om den som tillhandahåller mediet inte kan fås att avlägsna det brottsliga yttrandet, får föreläggandet i stället riktas mot den som möjliggör tillhandahållandet, exempelvis ett s.k. webbhotell.

Bestämmelser om domstols beslut om konfiskering och förbud mot vidare tillhandahållande finns i 7 kap. 8 §.15

11 kap. Rättegången i yttrandefrihetsmål

Bestämmelserna i detta kapitel är i princip desamma som i kommitténs förslag till 12 kap. TF.

11 kap. 1 §

Behöriga domstolar (12 kap. 1 § första stycket TF)

1 § Yttrandefrihetsmål prövas vid den tingsrätt som anges i lag. Det ska finnas minst en behörig tingsrätt i varje län.

15 I förslaget till NYGL finns för närvarande inte några motsvarigheter till bestämmelserna i 7 kap. 4 och 5 §§ YGL angående granskning av radio och tv resp. filmcensur. I en eventuell slutlig version av NYGL behöver det övervägas var dessa bestämmelser ska tas in.

489

Bilaga 10

SOU 2012:55

De gällande bestämmelserna i TF har här delats upp. För att öka tydligheten regleras i 1 § endast hur de domstolar som får hand- lägga yttrandefrihetsmål ska utses.

Enligt den gällande regleringen har regeringen möjlighet att utse vilka tingsrätter utöver den som finns i residensstaden som ska kunna ta upp yttrandefrihetsmål. Det har ansetts lämpligare att i lag reglera vilka tingsrätter som ska handlägga yttrandefrihetsmål. Det är dock viktigt att säkerställa att den lokala anknytning som har kännetecknat juryinstitutet behålls och att det inte blir möjligt att centralisera prövningen till en eller ett fåtal domstolar. Därför sägs i bestämmelsen att det ska finnas minst en domstol i varje län. Det innebär att bedömningarna i yttrandefrihetsmål kan ske så nära brottet som möjligt.

11 kap. 2 §

Yttrandefrihetsmål (12 kap. 1 § andra stycket TF)

2 § Yttrandefrihetsmål är

1.mål om ansvar eller enskilt anspråk på grund av yttrandefrihets-

brott,

2.mål om ansvar eller enskilt anspråk på grund av brott enligt 7 kap. 4 och 5 §§, och

3.mål enligt 10 kap. 9 § (ansökningsmål).

Är det fråga om brott enligt 7 kap. 5 §, och har den som har anskaffat uppgiften eller underrättelsen inte offentliggjort den i tryckt skrift eller meddelat den till någon annan för sådant offentliggörande, är målet ett yttrandefrihetsmål endast om det är uppenbart att anskaf- fandet har skett för offentliggörande i ett massmedium.

Bestämmelsen har flyttats jämfört med TF. Där utgör den ett andra stycke i 12 kap. 1 §. För att öka tydligheten har brotten enligt denna paragraf satts upp i punktform. I övrigt har språkliga förändringar gjorts utan avsikt att ändra något i sak.

490

SOU 2012:55

Bilaga 10

11 kap. 3 §

Prövning av ansvar (12 kap. 2 § TF)

Frågan om den tilltalade är ansvarig enligt 8 kap. prövas alltid enbart av rätten.

Brott föreligger om minst sex juryledamöter är överens om det. Anser juryn att brott inte föreligger ska den tilltalade frikännas.

Anser juryn att brott föreligger, ska även rätten pröva den frågan.

Bestämmelsen har justerats språkligt jämfört med 12 kap. 2 § TF utan avsikt att ändra något i sak.

11 kap. 4 §

Två jurygrupper (12 kap. 3 § TF)

För att säkerställa att det i varje jury finns personer som har erfa- renhet från domstolsförhandlingar samt personer med andra erfa- renheter behålls indelningen i två grupper. Antalet ledamöter som ska utses för respektive län regleras i lag.

Bestämmelsen har bearbetats språkligt jämfört med 12 kap. 3 § TF utan avsikt att ändra något i sak.

11 kap. 5 §

Val av juryledamöter (12 kap. 4 § TF)

5 § Juryledamöterna utses genom val för en tid av fyra kalenderår. Valet förrättas av landstingsfullmäktige i länet. I Gotlands län förrättas valet av kommunfullmäktige i Gotlands kommun.

491

Bilaga 10

SOU 2012:55

Bestämmelsen i gällande rätt om vad som gäller för landstingsfria kommuner har utmönstrats. De tidigare landstingsfria kommu- nerna Göteborg och Malmö ingår i dag i Västra Götalandsregionen respektive Region Skåne. Dessa regioner är landsting men har enligt lagen (2010:630) om regionalt utvecklingsansvar i vissa län getts möjlighet att kalla sig regioner. Även Gotland kallar sig med stöd av denna lag för region men utgör juridiskt sett en kommun, varför en särbestämmelse om Gotland är nödvändig.

Genom den föreslagna lydelsen blir det inte aktuellt att juryle- damöter kommer att väljas av fler än en valmyndighet. Bestämmel- sen i TF om att länsstyrelsen ska fördela antalet juryledamöter har därför kunnat utgå.

Bestämmelser om vem som ska anmäla att val av juryledamöter ska göras föreslås bli reglerad i lag.

11 kap. 6 §

Krav för valbarhet (12 kap. 5 § TF)

6 § En juryledamot ska vara svensk medborgare och vara folkbokförd i länet.

Den som är underårig eller som har förvaltare enligt särskild lag får inte vara juryledamot.

I den föreslagna lydelsen har föreskrifterna om att juryledamöter bl.a. bör vara kända för sin omdömesgillhet och att de bör repre- sentera olika samhällsgrupper utmönstrats. Dessa ”signaler” till den som väljer juryledamöter regleras i lag.

Bestämmelsen har i övrigt endast bearbetats språkligt.

11 kap. 7 §

Juryledamots rätt att avgå (12 kap. 6 § TF)

7 § En juryledamot som har fyllt sextio år har rätt att avgå. Tingsrätten får entlediga en juryledamot som visar giltigt hinder. Om en juryleda- mot inte längre är valbar upphör uppdraget.

Bestämmelsen har bearbetats språkligt och anpassats till rätte- gångsbalkens regler om nämndemän, 4 kap. 8 § rättegångsbalken.

492

SOU 2012:55

Bilaga 10

11 kap. 8 §

Ersättare för juryledamot (12 kap. 7 § TF)

8 § Avgår eller upphör en juryledamot att vara valbar, ska ersättare utses för återstoden av valperioden.

Bestämmelsen i gällande lydelse innebär att i avvaktan på beslut av landstingsfullmäktige får ett annat organ inom landstinget utse juryledamöter. Den bestämmelsen tas nu bort. Eftersom antalet juryledamöter förutses vara tillräckligt stort för att klara enstaka avgångar utan att det uppstår brist på juryledamöter tills ersättare hunnit väljas, saknas behov av en sådan regel.

I den föreslagna lydelsen sägs inget om att en ersättare måste tillhöra samma grupp som den juryledamot som ersätts. Det får dock anses självklart att en ersättare ska tillhöra samma grupp som den som har avgått eller entledigats från uppdraget.

11 kap. 9 §

Överklagande av val av juryledamot (12 kap. 8 § TF)

9 § Beslut om val av juryledamot överklagas hos tingsrätten. Tingsrät- ten prövar självmant den valdes behörighet.

Vid överklagande av ett beslut som avses i första stycket tillämpas vad som anges i lag om överklagande av tingsrätts beslut under rätte- gång. Hovrättens beslut får inte överklagas.

Beslut om val av juryledamot gäller även om det överklagas, om rätten inte beslutar något annat.

Den föreslagna lydelsen utgör endast en språklig bearbetning av gällande bestämmelse i TF.

Bestämmelsen i gällande 12 kap. 9 § TF om att det ska finnas en lista över juryledamöterna i varje län har utmönstrats och frågan föreslås i stället bli reglerad i lag.

493

Bilaga 10

SOU 2012:55

11 kap. 10 §

Jäv för juryledamöter (12 kap. 10 § första stycket TF)

10 § Vad som sägs i lag om jäv för domare gäller även juryledamöter.

Bestämmelsen har kortats jämfört med gällande rätt. Det får sägas vara en självklarhet att jävsfrågan ska prövas avseende de personer som är upptagna på listan över juryledamöter. I den föreslagna bestämmelsen anges hur denna jävsprövning ska göras.

11 kap. 11 §

Om uteslutning av juryledamot (12 kap. 10 § andra och tredje styckena och 11 § TF)

11 § När en jury ska bildas får vardera parten utesluta fyra ledamöter inom den första gruppen och en inom den andra.

Därefter tar rätten genom lottning bland de kvarvarande ut så många till suppleanter att det kvarstår sex juryledamöter i den första gruppen och tre i den andra.

Bestämmelserna i 12 kap. 10 och 11 §§ i TF har här slagits samman. Det har ansetts logiskt att samla de bestämmelser som reglerar hur en jury bildas i en paragraf.

Eftersom det har bildats flera storlän och det eventuellt kan bli fler förändringar av länsindelningen, framstår särbestämmelsen om parternas möjligheter att utesluta ledamöter i Stockholm som otill- räcklig. Men i stället för att föra in fler storlän i lagtexten föreslås att särbestämmelsen tas bort. I stället utökas uteslutningsmöjlig- heten generellt från tre till fyra inom den första gruppen. Det har inte ansetts nämnvärt påverka yttrandefrihetsintresset negativt att parternas möjligheter att utesluta ledamöter minskas något i vissa län och att den uteslutning som är nödvändig för att få fram rätt antal ledamöter delvis i stället avgörs av lotten.

494

SOU 2012:55

Bilaga 10

11 kap. 12 §

Juryledamots skyldighet att delta (12 kap. 12 § TF)

12 § Den som inte har laga förfall är skyldig att tjänstgöra i juryn. Finns det inte ett tillräckligt antal juryledamöter på grund av jäv

eller laga förfall utser rätten bland behöriga personer tre juryledamöter för varje ledamot som saknas. Av dessa får vardera parten utesluta en.

En juryledamot som tidigare har uteslutits från samma mål får inte utses.

Bestämmelsen har bearbetats språkligt. Någon ändring i sak har inte varit åsyftad.

11 kap. 13 §

Talan om enskilt anspråk (12 kap. 14 § TF)

I ansökningsmål ska den uteslutning av juryledamöter som annars görs av parterna utföras av rätten genom lottning.

Bestämmelsen är en språklig bearbetning av nuvarande bestäm- melse i TF, varjämte den har anpassats till den teknikoberoende regleringen i NYGL.

11 kap. 14 §

Om juryledamöter i händelse av krig och krigsfara (12 kap. 16 § TF)

Bestämmelsen har bearbetats språkligt jämfört med TF.

495

Bilaga 10

SOU 2012:55

11 kap. 15 §

Övriga bestämmelser (12 kap. 15 § TF)

15 § Närmare bestämmelser om jury och om rättegången i tryckfri- hetsmål meddelas i lag.

I TF i gällande lydelse finns, för det fall det finns flera tingsrätter med behörighet i ett län, bestämmelser enligt vilka regeringen utser den rätt som har att fullfölja vissa gemensamma uppgifter för de behöriga tings- rätterna. Detta har ansett vara en bestämmelse som inte bör tynga en grundlag utan kan läggas i vanlig lag.

12 kap. Massmedier med internationell anknytning

Exemplar av massmedier

12 kap. 1 §

Exemplar av massmedier (13 kap. 1 § TF och, i första hand, 10 kap. 1 § YGL)

1 § För exemplar av massmedier från utlandet som sprids här gäller grundlagen i tillämpliga delar, om inte annat sägs nedan.

I bestämmelsen behandlas frågan om det geografiska tillämpnings- området för NYGL. Det svenska grundlagssystemet är inte univer- sellt i den meningen att det gäller oinskränkt för alla massmedier runt om i världen. Tanken är således inte att grundlagen ska ge ett konstitutionellt skydd för tryck- och yttrandefriheten i andra län- der. Utgångspunkten är att den ska skydda ”svenska yttranden” och att det således måste finnas en koppling till Sverige för att grundlagen ska bli tillämplig. I denna och i övriga paragrafer i kapitlet berörs frågan vilken anknytning hit som ska föreligga för att svenskt grundlagsskydd ska gälla.

Bestämmelsen avser ”exemplar av massmedier” som kommer från utlandet. Här avses böcker, tidningar, dvd-skivor och andra s.k. fysiska informationsbärare som framställs i ett eller flera exem- plar. Huvudregeln är att grundlagen gäller för sådana massmedier även om de kommer ”från utlandet”, dock under förutsättning att de sprids i Sverige. Av paragrafen framgår att regleringen av mass- medier med utländsk anknytning inte har kunnat göras teknikobe- roende. För massmedier som når allmänheten med hjälp av elektroniska överföringar, såsom hemsidor på internet och sänd-

496

SOU 2012:55

Bilaga 10

ningar av radio och tv, gäller en motsatt huvudregel. För dessa medier gäller särskilda bestämmelser enligt 5 och 6 §§, som utgår från att grundlagen inte gäller för ”överföringar från utlandet” (se nedan).

För dessa massmedier gäller grundlagen ”i tillämpliga delar”. De allmänna krav som uppställs för att ett massmedium ska omfattas av NYGL tillämpas därmed även på medier från utlandet. Grundla- gen blir tillämplig på massmedier som ges ut av massmedieföretag, massmedier med utgivningsbevis eller som har försetts med ansvarsuppgifter. Bestämmelsen i 1 kap. 5 § ska därvid tillämpas liksom de övriga bestämmelser i grundlagen som berörs (bl.a. 4 och 5 kap.).

Innebörden är att det även för massmedier från utlandet behö- ver utses någon som i första hand ansvarar för innehållet (utgivare eller, vid ansvarsuppgifter, ”den ansvarige”). När det gäller utländska massmedier från massmedieföretag gäller särskilda bestämmelser i fråga om vem som ansvarar för innehållet om massmediet i huvudsak sprids utanför Sverige. Ansvaret för sådana massmedier ska som huvudregel bäras av den som låter lämna ut massmediet för spridning här, se vidare kommentaren till 3 §.

12 kap. 2 §

Inskränkningar i meddelar- och anskaffarfriheten (jfr 13 kap. 1 och 6 §§ TF)

2 § Är ett massmedium som avses i 1 § i huvudsak avsett att spridas utanför Sverige gäller inte meddelar- och anskaffarfrihet enligt 1 kap. 6 § om

1.meddelandet eller anskaffandet innefattar brott mot rikets säkerhet,

2.meddelandet innefattar utlämnande eller tillhandahållande som avses i 7 kap. 4 § första stycket 2, eller

3.meddelandet utgör ett uppsåtligt åsidosättande av tystnadsplikt.

497

Bilaga 10

SOU 2012:55

De inskränkningar i meddelar- och anskaffarfriheten som bestämmelsen innebär motsvarar vad som i vissa fall gäller enligt dagens ordning (se 13 kap. 6 § TF och 10 kap. 1 § YGL). De vikti- gaste skillnaderna jämfört med det ordinarie meddelar- och anskaffarskyddet är att undantaget för brott mot rikets säkerhet är vidare (p. 1) samt att undantag gäller vid alla uppsåtliga överträdel- ser av tystnadsplikt (p. 3). Således tillämpas inte den ordning som innebär att enbart överträdelser av vissa s.k. kvalificerade tystnads- plikter kan ligga till grund för undantag från meddelarfriheten, jfr

44kap. offentlighets- och sekretesslagen (2009:400).

Bestämmelser om meddelar- och anskaffarfrihet finns även i 4

och 6 §§.

12 kap. 3 §

Ansvar för innehållet (ny)

3 § För innehållet i ett massmedium som avses i 2 § och som ges ut av ett massmedieföretag ska grundlagens bestämmelser om utgivare inte tillämpas.

Ansvaret för innehållet i ett massmedium enligt första stycket lig- ger på den som har låtit lämna ut massmediet för spridning i Sverige.

Paragrafen innebär att grundlagens bestämmelser om utgivare inte ska tillämpas på massmedier (fysiska informationsbärare) som inte

498

SOU 2012:55

Bilaga 10

i huvudsak är avsedda att spridas i Sverige och som ges ut av mass- medieföretag. Den innehåller även en särskild bestämmelse om vem som ansvarar för yttrandefrihetsbrott i sådana massmedier. Para- grafen tar således inte sikte på utländska massmedier som har svenskt utgivningsbevis eller som har försetts med ansvarsuppgifter enligt 1 kap. 5 § första stycket 3. För dessa medier gäller grundla- gen med undantag för vad som framgår av 2 §.

Innebörden av första stycket är främst att bestämmelserna i 5 kap. om utgivare inte ska tillämpas på utländska massmedier som ges ut av massmedieföretag. Ett utländskt massmedieföretag behö- ver således inte utse och anmäla utgivare. Följaktligen gäller inte heller bestämmelserna om att uppgifter om utgivare ska hållas till- gängliga eller bestämmelserna om utseende av ställföreträdare.

Av andra stycket följer att det i första hand är ”den som har låtit lämna ut massmediet för spridning” i Sverige som bär det straff- rättsliga ansvaret för innehållet i ett massmedium. För dessa medier tillämpas således inte ansvarsreglerna i 8 kap. 1 och 3 §§. I stället ska ansvaret bäras av importören eller distributören (den som har låtit lämna ut massmediet för spridning) av det aktuella massme- diet. Kan denne inte lagföras av de skäl som anges i 8 kap. 4 § första stycket ska ansvaret i stället gå över på spridaren av massmediet. Spridaren – som här antas vara en annan aktör än t.ex. importören – är således inte undantagen från ansvarskedjan utan ansvarar sist i denna.

Om den som ansvarar enligt den här bestämmelsen är en juri- disk person, bedöms ansvarsfrågan enligt de grunder som har redo- visats i kommentaren till 8 kap. 3 §. Det kan t.ex. innebära att ansvaret får bäras av en eller flera styrelseledamöter.

Ansvaret för den som låter lämna ut massmediet för spridning får betydelse även i fråga om skadestånd. Av 9 kap. 2 § följer näm- ligen att det skadeståndsrättsliga ansvaret i första hand ska bäras av den som svarar för ett yttrandefrihetsbrott. En importör av en utländsk dagstidning kan således bli skyldig att betala skadestånd om tidningen innehåller förtal eller något annat yttrandefrihets- brott som kan grunda skadeståndsskyldighet.

499

Bilaga 10

SOU 2012:55

12 kap. 4 §

”Korrespondentskydd” (13 kap. 6 § TF och 10 kap. 1 YGL)

Bestämmelsen innebär bl.a. att här verksamma korrespondenter och uppgiftslämnare för utländska tidningar har meddelarfrihet. Motsvarande bestämmelse förekommer i TF och YGL när det gäl- ler skrifter och upptagningar. En skillnad är dock att det i NYGL uttryckligen anges att uppgiftslämnandet resp. anskaffandet ska ha skett i Sverige. Ett sådant krav har tidigare antagits gälla, men inte kommit till uttryck i grundlagstexten (se SOU 2004:114 s. 165 f. och 331).

Av 6 § framgår att en motsvarande meddelar- och anskaffarfri- het gäller i förhållande till exempelvis radio- och tv-kanaler som sänder från utlandet.

Överföringar av massmedier

12 kap. 5 §

Överföringar av massmedier (jfr 1 kap. 6, 7 och 9 §§ YGL)

5 § I fråga om elektronisk överföring till allmänheten av massmedier gäller grundlagen om överföringen utgår från Sverige.

Vid samtidig och oförändrad vidaresändning här i landet av radio och television som inte utgår från Sverige gäller dock grundlagens bestämmelser i

1 kap. 8 § om förbud mot förhandsgranskning och hindrande åtgärder,

1 kap. 9 § om förbud mot ingripanden utan stöd i grundlagen,

1 kap. 10 § om det förhållningssätt som ska iakttas vid tillämp- ningen av denna grundlag,

6 kap. 5 § om rätt att sända massmedier i tråd samt 6 kap. 8 § om särskilda regler för rättslig prövning.

500

SOU 2012:55

Bilaga 10

Av första stycket framgår att överföringar av massmedier till all- mänheten behöver utgå från Sverige för att grundlagen ska bli til- lämplig. En utländsk hemsida på internet ska enligt det här synsät- tet inte omfattas av det svenska grundlagsskyddet (se dock 6 § om meddelar- och anskaffarfrihet). Vägledande för avgränsningen av om en överföring utgår från Sverige eller utlandet är inte med nöd- vändighet de tekniska aspekterna, bl.a. frågan om var en server är placerad. Bestäms innehållet på hemsidan t.ex. av redaktionen för en svensk tidskrift, bör detta vara en omständighet som talar starkt för att anknytningen hit är sådan att överföringen ”utgår från Sverige” (se NJA 2001 s. 445). I det läget rör det sig om en natio- nell yttrandefrihetsfråga på vilken NYGL är tillämplig.

På tv-området får bestämmelsen särskild betydelse i fråga om satellitsändningar med internationell anknytning. En sådan sänd- ning utgår från Sverige om den når allmänheten här direkt och detta sker med hjälp av upplänkning från svenskt jurisdiktionsom- råde. Detsamma gäller om sändningen förmedlas från Sverige med hjälp av tråd eller eterlänk till en plats i utlandet för upplänkning till en satellit som sänder direkt till svenska hushåll. Även i dessa fall utgår alltså sändningen från Sverige.

501

Bilaga 10

SOU 2012:55

Enligt andra stycket ska grundlagen i vissa avseenden likväl til- lämpas på överföringar som inte utgår från Sverige. Här avses ”samtidig och oförändrad vidaresändning” av radio och television som inte utgår från Sverige. För dessa utländska sändningar har grundlagen gjorts tillämplig i fråga om föreskrifter som anses möj- liga att upprätthålla i praktiken. Skyddet innefattar förbudet mot förhandsgranskning och hindrande åtgärder, exklusivitetsprincipen, den s.k. instruktionen, etableringsfriheten för trådsändningar samt rätten till domstolsprövning av sändningstillstånd. I dessa delar är NYGL automatiskt tillämplig.

En förutsättning för att bestämmelsen om vidaresändningar ska bli tillämplig är att det inte förekommer någon egentlig fördröjning av vidaresändningen eller, givetvis, att innehållet ändras. Det blir då i stället fråga om en inhemsk sändning på vilken NYGL blir til- lämplig i sin helhet. Bland annat gäller då att kraven för grundlags- skydd enligt 1 kap. 5 § ska vara uppfyllda.

Genom tredje stycket skapas ett grundlagsskydd för vidare- sändningar mot åtgärder som har till syfte att stänga ute informa- tion som sprids från andra länder (se Wennberg m.fl., ”Yttrande- frihetsgrundlagen”, 3 uppl. s. 47). Detta får betydelse för program som innehåller reklammeddelanden m.m. som är oförenliga med 1 kap. 13 § 4 och 5. Sådana program och meddelanden ska inte kunna hindras genom lagstiftning eller andra nationella föreskrifter om en sådan åtgärd skulle stå i strid med en internationell överenskom- melse på området.

I 6 § finns bestämmelser om meddelar- och anskaffarfrihet vid överföringar och vidaresändningar av massmedier från utlandet.

12 kap. 6 §

Meddelar- och anskaffarfrihet vid överföringar m.m. som inte utgår från Sverige (10 kap. 2 § YGL)

502

SOU 2012:55

Bilaga 10

giftslämnandet eller anskaffandet till t.ex. en tv-kanal från utlandet som vidaresänds i Sverige enligt 5 § andra stycket.

Det krävs att uppgiftslämnandet eller anskaffandet har skett i Sverige för att meddelar- eller anskaffarfrihet ska föreligga. Bestämmelsen innebär att det även på t.ex. tv-området gäller ett korrespondentskydd. Det kan bl.a. avse den som i Sverige rappor- terar till en utländsk tv-kanal som inte nödvändigtvis når den svenska allmänheten genom sändningar som kan tas emot här.

13 kap. Allmänna bestämmelser

13 kap. 1 §

Resning i yttrandefrihetsmål (14 kap. 1 § TF, 11 kap. 1 § första stycket YGL)

1 § Vad i lag är stadgat om resning i mål i allmänhet gäller även dom i yttrandefrihetsmål utan hinder av att en jury har prövat om brott före- ligger.

Beviljas resning i ett mål där en jury har prövat om brott föreligger, och grundas resningen på en omständighet som kan antas ha inverkat på juryprövningen, ska samtidigt beslutas att målet ska på nytt tas upp inför en jury av den rätt som först har dömt i målet. Om resning beviljas till den tilltalades förmån och saken är uppenbar, får den dom- stol som beviljar resningen i stället omedelbart ändra domen.

Paragrafen innebär att bestämmelserna i rättegångsbalken om sär- skilda rättsmedel (58 och 59 kap.) blir tillämpliga även i yttrande- frihetsmål. Dock gäller särskilda föreskrifter i andra stycket för sådana fall då den ursprungliga rättegången har skett med jury. Paragrafen överensstämmer i sak med 14 kap. 1 § TF. Endast en viss modernisering av språket har gjorts.

13 kap. 2 §

Juryns medverkan vid resning (14 kap. 2 § TF, 11 kap. 1 § första stycket YGL)

503

Bilaga 10

SOU 2012:55

Bestämmelserna om juryns tillsättande i 11 kap. gäller även vid resning. Bestämmelsen överensstämmer med 14 kap. 2 § TF. Språ- ket har moderniserats.

13 kap. 3 §

Krav på skyndsam behandling (14 kap. 3 § TF, 11 kap. 1 § första stycket YGL)

3 § Yttrandefrihetsmål och andra mål om brott mot bestämmelserna i denna grundlag ska alltid behandlas skyndsamt.

Bestämmelsen innebär bl.a. att yttrandefrihetsmål ska behandlas med förtur i domstolarna. Paragrafen överensstämmer med 14 kap. 3 § TF. Språket har moderniserats.

13 kap. 4 §

Frågor som inte behandlas i grundlagen (14 kap. 5 § TF, 11 kap. 1 § andra stycket YGL)

4 § I alla hänseenden som inte har reglerats särskilt i denna grundlag eller i någon lag som har beslutats med stöd av den gäller vad som är föreskrivet i lag eller annan författning.

Paragrafen ger stöd för att fylla ut grundlagen i de avseenden som inte regleras i grundlagen eller i någon lag som har beslutats med stöd i grundlagen. Det gäller t.ex. vissa allmänna process- och straffrättsliga regler och principer och civilrättsliga frågor.

Paragrafen överensstämmer med 11 kap. 1 § andra stycket YGL. Motsvarande bestämmelse finns i 14 kap. 5 § TF.

13 kap. 5 §

Begränsning av utländska medborgares rättigheter (14 kap. 5 § andra stycket TF, 11 kap. 1 § tredje stycket YGL)

5 § De rättigheter som enligt denna grundlag tillkommer andra än svenska medborgare får inskränkas genom lag.

504

SOU 2012:55

Bilaga 10

Paragrafen innehåller en möjlighet för lagstiftaren att i lag begränsa utländska medborgares rättigheter enligt grundlagen.

TF och YGL gäller enligt de inledande paragraferna svenska medborgare. Någon sådan begränsning gäller inte i NYGL, utan grundlagen gäller – på samma sätt som numera regeringsformen – för var och en. Detta medför ett behov av bestämmelsen i denna paragraf för vissa situationer där rättigheterna för andra än svenska medborgare måste inskränkas. En motsvarande bestämmelse finns i regeringsformen sedan de senaste ändringarna år 2011.

13 kap. 6 §

Internationellt rättsligt bistånd (ny)

6 § Internationellt rättsligt bistånd får lämnas avseende en åtgärd som är tillåten enligt denna grundlag.

Rättsligt bistånd som gäller brott eller skadestånd med anledning av brott får lämnas endast om den gärning som avses i huvudsak mot- svarar ett brott enligt denna grundlag.

Närmare bestämmelser om prövningen av en ansökan enligt första stycket får meddelas i lag.

Bestämmelsen16 ger uttryckligt stöd för att lämna internationellt rättsligt bistånd när grundlagen är tillämplig och anger under vilka förutsättningar detta kan ske. Det är viktigt att framhålla att bestämmelsen gäller bara när grundlagen är tillämplig, varvid bestämmelserna i 11 kap. många gånger får avgörande betydelse. Om grundlagen inte är tillämplig gäller allmänna bestämmelser om internationell rättslig hjälp, främst lagen (2000:562) om interna- tionell rättslig hjälp i brottmål.

I första stycket klarläggs att internationellt rättsligt bistånd kan lämnas även när grundlagen är tillämplig. Innebörden av att sådant bistånd enbart kan avse åtgärder som är tillåtna enligt grundlagen är att exklusivitetsprincipen ska gälla. Utgångspunkten är således att även i frågor om rättsligt bistånd är grundlagen exklusiv straff- och processlag. Den avgörande frågeställningen vid en begäran om rättsligt bistånd är således om den efterfrågade åtgärden har stöd i grundlagen eller inte. En begäran ska avslås om sådant stöd saknas och får i andra fall godkännas.

16 Bestämmelsen här motsvarar i huvudsak kommitténs förslag till bestämmelser om internationellt rättsligt bistånd i TF och YGL, men den utgör en förenklad variant av de bestämmelserna.

505

Bilaga 10

SOU 2012:55

Det är underförstått att den särskilda åklagar- och rättegångs- ordningen enligt grundlagen inte i sig lägger hinder i vägen för att lämna rättsligt bistånd. Något krav på att det aktuella förfarande i utlandet som ligger till grund för ansökan ska handläggas av svensk JK eller bli föremål för juryprövning här gäller självfallet inte.

Det andra stycket är centralt för frågan om lämnande av rättslig hjälp som gäller brott eller skadestånd med anledning av brott. För att sådant rättsligt bistånd ska få lämnas måste den gärning som avses i huvudsak motsvara ett brott enligt denna grundlag. Det betyder exempelvis att bistånd kan lämnas om det handlar om ett vittnesförhör eller ett målsägandeförhör i en utredning som gäller förtal i ett tv-program. Likaså kan bistånd lämnas i form av hus- rannsakan i en utredning som gäller hets mot folkgrupp i en tid- ning och där bevisning kan finnas hos en misstänkt person i Sverige. Däremot får bistånd inte lämnas i en utredning om brott bestående i att en uppgiftslämnare har lämnat information till en tv-kanal under förhållanden som skyddas av meddelarfrihet i Sverige.

Som exempel på hur bestämmelsen kan komma att tillämpas kan nämnas ett tänkt fall som rör en begäran om förhör i Sverige mot den som misstänks ha brutit mot en utländsk tystnadsplikt. Det kan då t.ex. antas att en pensionerad tysk läkare som är bosatt i Sverige misstänks ha brutit mot sin tystnadsplikt genom att till en tysk tidning lämna uppgifter om hälsan hos en tidigare patient i Tysk- land. Uppgifterna publiceras i en tysk veckotidning som även kan köpas i vissa tidningskiosker i Sverige. Inom ramen för en tysk förundersökning om brott mot tystnadsplikt begär myndigheterna där att svensk polis ska förhöra läkaren om dessa misstankar.

Utgångspunkten för exemplet är att tidningen visserligen ges ut i Sverige men att den huvudsakligen är avsedd för den tyska mark- naden och att det inte finns något svenskt utgivningsbevis. Om läkaren har lämnat publiceringsuppgifter i Sverige aktualiseras där- med den typ av inskränkta meddelarskydd som följer av 12 kap. 4 § (det s.k. korrespondentskyddet).

Läkaren har inte brutit mot en tystnadsplikt som följer av den svenska sekretesslagstiftningen eftersom uppgiftslämnandet avser förhållanden från hans tid som läkare i Tyskland. Hade läkaren däremot bedrivit verksamhet här i Sverige och lämnat uppgifter för publicering i utlandet om hälsan hos enskilda patienter som han hade behandlat här, hade ett brott mot tystnadsplikt enligt svensk lag förelegat. Sådant uppgiftslämnande hade inte omfattats av med-

506

SOU 2012:55

Bilaga 10

delarskyddet enligt 12 kap. 4 § och han hade således kunnat åtalas för brott mot tystnadsplikt trots att uppgifterna lämnats i publice- ringssyfte, dock under förutsättning att brottet begåtts med upp- såt.

Enligt bestämmelsen om internationellt rättsligt bistånd finns det då förutsättningar att lämna bistånd i det aktuella fallet. Upp- gifterna är sekretessbelagda enligt tysk rätt och det är straffbart där att lämna dessa för publicering. Motsvarande gärning är straffbe- lagd enligt svensk rätt och den tyska begäran om förhör bör alltså kunna godkännas.

Det är tänkbart att en begäran om internationellt rättsligt bistånd rör förhållanden som omfattas av grundlagens förbud mot censur och hindrande åtgärder. Som ett exempel kan nämnas fallet då en skrift med rasistiskt material har tryckts i Sverige och skickas härifrån med post till enskilda adressater i utlandet. Skriften når inte den svenska allmänheten. Även framställningar som är avsedda att ges ut endast i utlandet åtnjuter dock skydd enligt grundlagen mot att myndigheterna ingriper mot produktionen innan sådan utgivning har skett (prop. 1997/98:43 s. 121 f.). Det kan alltså inte bli aktuellt för svenska myndigheter att bistå andra länder med att t.ex. stoppa utgivningen av en kommande upplaga av en skrift som ska ges ut i utlandet.

Innebörden av gällande rätt får emellertid antas vara att sedan framställningarna väl har getts ut i utlandet, får ingripanden ske i Sverige med tillämpning av vanlig lag (närmast brottsbalken och rättegångsbalken). I dessa fall är således grundlagen inte tillämplig på frågan om ingripande. Om rättsligt bistånd aktualiseras ska frå- gan bedömas enligt vanlig lag, i dag lagen (2000:562) om interna- tionell rättslig hjälp i brottmål. Det måste i sådana sammanhang särskilt uppmärksammas att åtgärder inte vidtas som riktar sig mot material som ännu inte är utgivet i grundlagens mening, t.ex. en nytryckt upplaga av skriften som inte har lämnats ut för spridning till allmänheten. Som har framgått skyddas outgivet material av grundlagens bestämmelser om förbud mot censur och hindrande åtgärder.

Ett närliggande fall är om en skrift framställs i Sverige i syfte att i första hand spridas i utlandet men som samtidigt även kommer ut här. I en sådan situation gäller grundlagsskyddet fullt ut och det rör sig således om en skrift som såväl trycks som ges ut i Sverige (se a. prop. s. 123).

507

Bilaga 10

SOU 2012:55

Den föreslagna bestämmelsen innebär att rättsligt bistånd inte får lämnas som innebär ett ingrepp mot någon annan än den som hade kunnat ställas till ansvar vid en prövning enligt grundlagen. Som exempel kan nämnas att det begärs rättslig hjälp med anled- ning av innehållet i en utländsk tidskrift som anses innehålla upp- gifter som utgör förtal. Skriften ges även ut i Sverige men med en begränsad upplaga. I sin framställning begär åklagarmyndigheten i det aktuella landet att förhör ska hållas med chefredaktören och en anhörig till denne. Båda befinner sig i Sverige. Det antas att det är den anhöriga till chefredaktören som har skrivit artikeln.

Principen om ensamansvar tillämpas även när rättsligt bistånd aktualiseras. I det aktuella exemplet skulle Sverige därför inte kunna tillmötesgå en begäran om ingripande mot artikelförfattaren om dennes medverkan bedöms vara straffri enligt grundlagen. Så är i princip alltid fallet i situationer som liknar den i exemplet, även om det kan förekomma undantag där författare eller någon annan upphovsman till en framställning i en tryckt skrift får svara för s.k. meddelarbrott.

Det bör även här påpekas att ansvarsfrågan kommer i ett annat läge om den aktuella skriften inte har getts ut i Sverige. Då är grundlagens ansvarssystem enligt 8 kap. inte tillämpligt utan frågan om ansvar bedöms med utgångspunkt i vad som följer av vanlig lag. Den praktiska betydelsen härav är i första hand att frågan om läm- nande av rättsligt bistånd avseende chefredaktören i exemplet bedöms enligt brottsbalken och lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål. Även om skriften inte ges ut i Sverige gäller viss meddelar- och anskaffarfrihet enligt 11 kap. om meddelandet eller anskaffandet skedde här. Detta kan skydda artikelförfattaren från ingripanden om dennes bidrag kan anses ha skett i Sverige. I annat fall – artikeln skrevs i utlandet – omfattas inte heller artikelförfatta- rens medverkan av grundlagen.

I fråga om meddelarskyddet bör det även framhållas att efter- forskningsförbudet i 3 kap. gäller även vid internationellt rättsligt bistånd. Det är således endast när rättsligt bistånd får lämnas enligt 13 kap. 6 § som det är möjligt för Sverige att bistå med utrednings- åtgärder för att utröna identiteten hos meddelare, författare m.fl.

När det gäller tystnadsplikt enligt 3 kap. 3 § uppkommer frågan om det vid rättsligt bistånd bör gälla undantag från tystnadsplikten på det sätt som anges i 3 kap. 4 §. Ska t.ex. en journalist inom ramen för ett ärende om internationell rättslig hjälp kunna förhöras om identiteten hos en källa, om det kan misstänkas att källan

508

Statens offentliga utredningar 2012

Kronologisk förteckning

1.Tre blir två! Två nya myndigheter inom utbildningsområdet. U.

2.Framtidens högkostnadsskydd i vården. S.

3.Skatteincitament för riskkapital. Fi.

4.Kompletterande regler om person- uppgiftsbehandling på det arbetsmarknadspolitiska området. A.

5.Högskolornas föreskrifter. U.

6.Åtgärder mot fusk och felaktigheter med assistansersättning. S.

7.Kunskapsläget på kärnavfallsområdet 2012

– långsiktig säkerhet, haverier och global utblick. M.

8.Skadeståndsansvar och försäkringsplikt vid sjötransporter – Atenförordningen och försäkringsdirektivet i svensk rätt. Ju.

9.Förmån och fälla – nyanländas uttag av föräldrapenning. A.

10.Läsarnas marknad, marknadens läsare

–en forskningsantologi. Ku.

11.Snabbare betalningar. Ju.

12.Penningtvätt – kriminalisering, förverkande och dispositionsförbud. Ju.

13.En sammanhållen svensk polis. Ju.

14.Ekonomiskt värde och samhällsnytta

–förslag till en ny statlig ägarförvaltning. Fi.

15.Plan för framtagandet av en strategi för långsiktigt hållbar markanvändning. M.

16.Att angöra en kulturbrygga – för stöd till nyskapande kultur. Ku.

17.Psykiatrin och lagen – tvångsvård, straff- ansvar och samhällsskydd. S.

18.Så enkelt som möjligt för så många som möjligt.

–den mjuka infrastrukturen på väg. N.

19.Nationella patent på engelska? N.

20.Kvalitetssäkring av forskning och utveckling vid statliga myndigheter. U.

21.Här finns mer att hämta – it-användningen i småföretag. N.

22.Mål för rovdjuren. M.

23.Mindre våld för pengarna. Ku.

24.Likvärdig utbildning

–riksrekryterande gymnasial utbildning för vissa ungdomar med funktionsned- sättning. U.

25.Enklare för privatpersoner att hyra ut sin bostad med bostadsrätt eller äganderätt. S.

26.En ny brottsskadelag. Ju.

27.Färdplan för framtiden

–en utvecklad flygtrafiktjänst. N.

28.Längre liv, längre arbetsliv. Förutsättningar och hinder för äldre att arbeta längre. S.

29.Sveriges möjligheter att ta emot internationellt stöd vid kriser och allvarliga händelser i fredstid. Fö.

30.Vital kommunal demokrati. Fi.

31.Sänkta trösklar – högt i tak Arbete, utveckling, trygghet. A.

32.Upphandlingsstödets framtid. S.

33.Gör det enklare! S.

34.Nya påföljder + kort presentation. Ju.

35.Stärkt skydd mot tvångsäktenskap och barnäktenskap. Ju.

36.Registerdata för forskning. Fi.

37.Kulturmiljöarbete i en ny tid. Ku.

38.Minska riskerna med farliga ämnen! Strategi för Sveriges arbete för en giftfri miljö. M.

39.Vägar till förbättrad produktivitet och innovationsgrad i anläggningsbranschen + Bilagedel. N.

40.Innovationsstödjande verksamheter vid universitet och högskolor: Kartläggning, analys och förslag till förbättringar – en preliminär delrapport. U.

41.Innovationsstödjande verksamheter vid universitet och högskolor: Kartläggning, analys och förslag till förbättringar

–slutbetänkande. U.

42.Bättre behörighetskontroll. Ändringar

iförordningen (2006:196) om register över hälso- och sjukvårdspersonal. S.

43.Konsumenten i centrum

– ett framtida konsumentstöd. Ju.

44.Hemliga tvångsmedel mot allvarliga brott. Ju.

45.Kvinnor och barn i rättens gränsland. U.

46.Dammsäkerhet. Tydliga regler och effektiv tillsyn. N.

47.Harmoniserat inkomstbegrepp. Möjligheter att använda månadsuppgifter

isocial- och arbetslöshetsförsäkringarna. S.

48.Maritim samverkan. Fö.

49.Tolkning och översättning vid straffrättsliga förfaranden. Genomförande av EU:s tolknings- och översättningsdirektiv. Ju.

50.Nystartszoner. Fi

51.Utvärdering av IPRED-lagstiftningen. Ju.

52.Bostadstaxering – avveckling eller förenkling. Fi.

53.AP-fonderna i pensionssystemet – effektivare förvaltning av pensions- reserven. Fi.

54.Återvinning av fartyg

– underlag för ratificering av Hong Kong- konventionen. N.

55.En översyn av tryck- och yttrandefriheten. Del 1 och 2. Ju.

Statens offentliga utredningar 2012

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet

Skadeståndsansvar och försäkringsplikt

vid sjötransporter – Atenförordningen och försäkringsdirektivet i svensk rätt. [8]

Snabbare betalningar. [11]

Penningtvätt – kriminalisering, förverkande och dispositionsförbud. [12]

En sammanhållen svensk polis. [13] En ny brottsskadelag. [26]

Nya påföljder + kort presentation. [34]

Stärkt skydd mot tvångsäktenskap och barnäktenskap. [35]

Konsumenten i centrum

– ett framtida konsumentstöd. [43] Hemliga tvångsmedel mot allvarliga brott. [44]

Tolkning och översättning vid straffrättsliga förfaranden. Genomförande av EU:s tolknings- och översättningsdirektiv. [49]

Utvärdering av IPRED-lagstiftningen. [51]

En översyn av tryck- och yttrandefriheten. Del 1 och 2. [55]

Försvarsdepartementet

Sveriges möjligheter att ta emot internationellt stöd vid kriser och allvarliga händelser i fredstid. [29]

Maritim samverkan. [48]

Socialdepartementet

Framtidens högkostnadsskydd i vården. [2]

Åtgärder mot fusk och felaktigheter med assistansersättning. [6]

Psykiatrin och lagen – tvångsvård, straffansvar och samhällsskydd. [17]

Enklare för privatpersoner att hyra ut sin bostad med bostadsrätt eller äganderätt. [25

Längre liv, längre arbetsliv. Förutsättningar och hinder för äldre att arbeta längre. [28]

Upphandlingsstödets framtid. [32] Gör det enklare! [33]

Bättre behörighetskontroll. Ändringar i förordningen (2006:196) om register över hälso- och sjukvårdspersonal. [42]

Harmoniserat inkomstbegrepp. Möjligheter att använda månadsuppgifter i social- och arbetslöshetsförsäkringarna. [47]

Finansdepartementet

Skatteincitament för riskkapital. [3]

Ekonomiskt värde och samhällsnytta

– förslag till en ny statlig ägarförvaltning. [14]

Vital kommunal demokrati. [30] Registerdata för forskning. [36] Nystartszoner. [50]

Bostadstaxering – avveckling eller förenkling. [52]

AP-fonderna i pensionssystemet – effektivare förvaltning av pensionsreserven. [53]

Utbildningsdepartementet

Tre blir två! Två nya myndigheter inom utbildningsområdet. [1]

Högskolornas föreskrifter. [5]

Kvalitetssäkring av forskning och utveckling vid statliga myndigheter. [20]

Likvärdig utbildning

– riksrekryterande gymnasial utbildning för vissa ungdomar med funktionsned- sättning. [24]

Innovationsstödjande verksamheter vid universitet och högskolor: Kartläggning, analys och förslag till förbättringar – en preliminär delrapport. [40]

Innovationsstödjande verksamheter vid universitet och högskolor; Kartläggning, analys och förslag till förbättringar

– slutbetänkande. [41]

Kvinnor och barn i rättens gränsland. [45]

Miljödepartementet

Kunskapsläget på kärnavfallsområdet 2012

– långsiktig säkerhet, haverier och global utblick. [7]

Plan för framtagandet av en strategi för långsiktigt hållbar markanvändning. [15]

Mål för rovdjuren. [22]

Minska riskerna med farliga ämnen! Strategi för Sveriges arbete för en giftfri miljö. [38]

Näringsdepartementet

Så enkelt som möjligt för så många som möjligt

– den mjuka infrastrukturen på väg. [18] Nationella patent på engelska? [19]

Här finns mer att hämta – it-användningen i småföretag. [21]

Färdplan för framtiden

– en utvecklad flygtrafiktjänst. [27]

Vägar till förbättrad produktivitet och innovationsgrad i anläggningsbranschen + Bilagedel. [39]

Dammsäkerhet

Tydliga regler och effektiv tillsyn. [46]

Återvinning av fartyg

– underlag för ratificering av Hong Kong- konventionen. [54]

Kulturdepartementet

Läsarnas marknad, marknadens läsare

–en forskningsantologi. [10] Att angöra en kulturbrygga

–för stöd till nyskapande kultur. [16]

Mindre våld för pengarna. [23]

Kulturmiljöarbete i en ny tid. [37]

Arbetsmarknadsdepartementet

Kompletterande regler om personuppgifts- behandling på det arbetsmarknadspolitiska området [4]

Förmån och fälla – nyanländas uttag av föräldrapenning. [9]

Sänkta trösklar – högt i tak

Arbete, utveckling, trygghet. [31]