den
12 juni
Fråga
2012/13:580
Prövning av arbetsförmågan inom sjukförsäkringen
av Lars Mejern
Larsson (S)
till statsrådet Ulf Kristersson (M)
Sjukförsäkringen ska ge ett gott ekonomiskt skydd
vid sjukdom och nedsatt arbetsförmåga. Problem uppstår dock när
Försäkringskassan gör en annan bedömning av arbetsförmågan än den läkare som
sjukskriver. Tanken är att försäkringen ska fungera som en bro tillbaka till
arbetslivet och inte ett hinder. Efter 90 dagar ska den sjukskrivnes
arbetsförmåga först prövas mot andra arbetsuppgifter hos arbetsgivaren. Efter
180 dagar ska arbetsförmågan prövas mot hela arbetsmarknaden. Sjukpenningen kan
betalas ut i högst 364 dagar under en 15-månadersperiod. Därefter kan man
ansöka om sjukpenning på fortsättningsnivå. Detta kan få absurda konsekvenser i
enskilda fall. Jag har varit i kontakt med en kvinna som har råkat illa ut då
hon opererade sitt ena knä och nu väntar på operation av det andra. Detta har
skett inom en relativt kort period samtidigt som hon hade varit sjukskriven längre
än 180 dagar under en 15-månadersperiod, vilket resulterade i att hon inte fick
någon ersättning för den sista sjukskrivningsperioden. I stället uppmanades hon
att kontakta Arbetsförmedlingen för att söka nytt arbete. Trots att
Försäkringskassan följer det gällande regelverket upplevs detta som kränkande
och absurt när man har en fast anställning och kommer att kunna återgå i arbete
efter en relativt kort sjukskrivning. Försäkringskassan uppger att det endast
är enstaka fall där individen drabbas negativt och konsekvenserna blir så här
absurda, men jag anser att det går att se ett generellt mönster. Försäkringskassan
kan inte gömma sig bakom regelverket utan måste se över hur den bedriver sitt
arbete, så att den enskilde inte hamnar mellan stolarna.
Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att
förhindra negativa konsekvenser liknande dem som anges ovan?