den 4 mars

Fråga

2012/13:356 Döende, svårt sjuka och sjukersättningar

av Christina Oskarsson (S)

till statsrådet Ulf Kristersson (M)

Föreningen Ung Cancer uppmärksammade ett fall där Försäkringskassan avslog begäran om ersättning till en svårt cancersjuk ungdom. Ungdomen hade fått beskedet att han förlorat kampen mot sjukdomen. Tillsammans med läkare och familj tog han beslutet att lämna sjukhuset för att kunna tillbringa sin sista tid hemma hos familjen. En handläggare på Försäkringskassan efterfrågade då ett intyg på när han skulle avlida, annars skulle sjukpenningen dras in. Försäkringskassan har hävdat att det som bäst varit ett rent byråkratiskt misstag och som sämst ett tjänstefel av handläggaren. Liknande fall har dock uppdagats, och den minnesgode kan notera att medierna med jämna mellanrum berättar om svårt sjuka som kallas till Arbetsförmedlingen och/eller hotas av indragna ersättningar. Sjuka människor som förflyttas till Arbetsförmedlingens ansvar, om än bara tillfälligt, drabbas också av betydande ekonomiska avbräck eftersom de ersättningar de kan få som ”arbetssökande” ligger långt under sjukpenning. Jag har all respekt för ambitionen att sjuka ska hjälpas tillbaka till arbetslivet och för att arbetslivsdeltagande upplevs som en viktig del i en tillfrisknandeprocess. Men vi kan och får inte misshandla döende och svårt sjuka med förvirrade krav om att de måste ställa sig till arbetsmarknadens förfogande eller att de utöver läkarintyg ska prestera alla möjliga ”bevis” på att de inte försöker fuska sig till pengar. Om den medicinska professionen, det vill säga läkare, tydligt anger att en människa är döende eller oerhört svårt sjuk samt utifrån detta arbetsoförmögen så bör det räcka och gälla.

Genom vilka initiativ och åtgärder avser statsrådet att stärka den medicinska professionens roll i beslut kring döende och svårt sjukas rätt till sjukersättning?