Interpellation
2012/13:491
Rehabilitering inom kriminalvården
av Gunvor G Ericson
(MP)
till justitieminister Beatrice Ask (M)
Det är nu mer än ett år sedan Per Åke Nylander,
forskare i socialt arbete vid Örebro universitet, tydliggjorde den splittring
som finns inom kriminalvården. Det finns två tydliga inriktningar inom
verksamheten, säkerhet kontra rehabilitering. Man har dock inte lyckats förena
dessa två inriktningar under åren utan snarare upplever de få arbetsterapeuter
som har arbetat inom kriminalvården att verksamheten blivit än mer polariserad.
Skillnader i uppfattning om kriminalvårdens uppdrag
kan ses både på avdelningsnivå och på anstaltsnivå. Det i sin tur påverkar
verksamheten och de anställda då de kan ha vitt skilda uppfattningar om vilket
uppdrag de har i sitt dagliga arbete tillsammans med de intagna.
Man kan förenklat säga att motsättningarna är
ofrånkomliga, kriminalvården har ett dubbelt uppdrag, men att inte erkänna och
värdesätta rehabiliteringsuppdraget över huvud taget är att undanhålla de
intagnas rätt till stöd och hjälp inför framtiden. Flera arbetsterapeuter
berättar om att det i dag är helt acceptabelt att anse att
rehabiliteringsinsatser är helt bortkastade insatser och att det är betydligt
bättre att använda de begränsade resurser man har till att uppnå en god
säkerhet vid anstalten i stället. Detta synsätt återfinns såväl på ledningsnivå
som hos enskilda medarbetare inom kriminalvården.
Rehabilitering inom kriminalvården syftar till att
ge den intagne möjlighet att återvända till ett liv i frihet, fritt från droger
och brott. Det handlar om att utveckla ett vardagsliv som stöder ett normalt
vuxenliv med ett så normalt livsmanus som möjligt.
Rehabilitering delas ofta in i tre delar: medicinsk
rehabilitering, social rehabilitering och arbetslivsinriktad rehabilitering.
Inom kriminalvården behövs alla dessa tre delar, för att möta mot det behov som
de intagna har. De åtgärder som ingår i rehabiliteringen kan vara
arbetslivsinriktade, medicinska, pedagogiska, psykologiska och sociala. Under
senare år har kunskapen om kognitiva funktionsnedsättningar hos de intagna
uppmärksammats och behovet av kognitiva hjälpmedel har också blivit mycket
angelägna vid de anstalter där man väljer att ha en aktiv rehabilitering.
Ska kriminalvården kunna erbjuda den rehabilitering
som de intagna är i behov av måste olika yrkesgrupper finnas anställda,
yrkesgrupper som har kompetens och kunskap i rehabiliteringsfrågor.
Arbetsterapeuter är en yrkesgrupp, som genom sin
kartläggning av den intagnes förmågor, färdigheter och förutsättningar att
klara sina vardagliga aktiviteter som personlig vård, boende och arbete borde
vara en helt naturlig medarbetare inom kriminalvården. Det är först efter en
grundläggande kartläggning som rehabiliteringsmål kan identifieras och vilka
olika färdigheter som behöver tränas.
I dag saknas mycket ofta en kartläggning av den
intagnes förmågor och färdigheter. Oftast bestämmer man vilka aktiviteter som
han eller hon ska delta i oavsett behov. På så sätt blir aktiviteten inget
verktyg i rehabiliteringen och något som på sikt kan stödja ett liv utanför
fängelset utan bara en sysselsättning under fängelsetiden.
Man håller de intagna sysselsatta men det har ingen
relation till eller förberedelse för ett liv utanför anstalten. Begreppet
rehabilitering innebär att man utreder en persons behov av vård och därefter
erbjuder insatser som har god vetenskaplig eller beprövad grund. Valet av
insatser är inte slumpmässiga när termen rehabilitering används på rätt sätt.
När personalen i dag inom anstalten eller
avdelningen arbetar med rehabilitering är valda metoder ofta mycket inriktade
på samtal, exempelvis mental träning, preventionsstrategier och så vidare. De
arbetsterapeutiska insatserna skiljer sig markant från dessa, de har sin grund
i personens egen möjlighet till aktivitet. I den arbetsterapeutiska
behandlingen krävs engagemang från den intagne, man måste själv var aktiv och
oftast kan man använda helt naturliga uppgifter och aktiveter i träningen, till
exempel planera och laga enklare måltider, sköta sina räkningar, läsa en
instruktion och klara sin tvätt. Detta är aktiviteter som många av dagens
intagna har mycket svårt att hantera.
Vidare borde den arbetslivsinriktade
rehabiliteringen inom kriminalvården vara betydligt mer uppmärksammad. Om
regeringen menar allvar med den så kallade arbetslinjen borde den även gälla
denna grupp efter avtjänad tid i kriminalvården.
Ett exempel på yrkeskompetens som skulle kunna
bidra i rehabiliteringsarbetet är arbetsterapeuter. Inom arbetsterapin i
Sverige har det alltid funnits naturligt fokus på frågor som rör bedömning av
personers arbetsförmåga. Sedan slutet av 1990-talet har detta arbete i praxis
även resulterat i en mer vetenskaplig utveckling som lett fram till flera
publikationer och ett flertal avhandlingar inom området.
Att inte låta de intagna inom kriminalvården få ta
del av denna kunskap utan bara erbjudas "något att göra" är
ineffektivt och slöseri med resurser. För 20 år sedan fanns ca 25-30
arbetsterapeuter anställda inom kriminalvården, medan de i dag totalt är på sin
höjd fem stycken.
Några konkreta exempel på vad arbetsterapeuters
kompetens kan bidra med
·
kartlägga
personens möjligheter och hinder att delta i de naturliga aktiviteter som finns
vid anstalten
·
stödja
personen i att delta i olika sociala sammanhang
·
göra en
bedömning av personens arbetsförmåga
·
rekommendera
kompensatoriska hjälpmedel som kognitiva hjälpmedel och strategier samt
individuell anpassning av dessa till den enskilde personen
·
samverka med andra
verksamheter, exempelvis Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, socialtjänsten
för att stödja utvecklandet av ett vuxenliv utan brott efter fängelsevistelsen.
Med bakgrund av ovanstående vill jag fråga justitieministern:
Avser justitieministern att verka för att
sammanföra de två tydliga inriktningarna inom verksamheten, säkerhet kontra
rehabilitering?
Vilka åtgärder avser justitieministern att vidta
utifrån det ovan anförda?