den
3 april
Interpellation
2012/13:363
Vanvård av barn efter 1980
av Hillevi
Larsson (S)
till statsrådet Maria Larsson (KD)
Ersättningen på 250 000 kronor per person har
nu börjat betalas ut till en del av dem som drabbats av vanvård i barndomen,
efter att de tvångsomhändertagits och placerats i fosterhem och statliga
barnhem.
Det finns ingen garanti att alla som vanvårdats
före 1980 får ersättning. Det avgörs från fall till fall. Mycket grov vanvård
är förutsättningen för att ersättning över huvud taget ska bli aktuell.
De som vanvårdats efter 1980 är helt utestängda
från möjligheten att ansöka om ersättning.
Detta i enlighet med Ersättningsutredningen som
arbetade mellan februari 2010 och februari 2011. När utredningen kom ställde
sig regeringen först negativ till att någon ersättning alls skulle betalas ut,
men det blev till slut en förhandling med riksdagen som landade i att
ersättning skulle betalas ut för vanvård av barn före 1980.
Göran Johansson ledde utredningen Vanvård i den sociala barnavården mellan
2006 och 2011. Slutrapporten släpptes den 29 september 2011. Efter att
grundligt ha utrett frågan är han mycket kritisk till att
Upprättelseutredningen begränsades till att enbart handla om dem som utsatts
för vanvård och övergrepp fram till 1980.
I hans utredning finns 94 personer, födda 1970
eller senare som utsatts för vanvård efter 1980 och som därmed inte har någon
möjlighet att få ersättning enligt gällande regler.
Även Socialstyrelsen framhöll i sitt remissvar att
det var olyckligt att låsa sig vid 1980 som yttersta gräns för att få
ersättning. Socialstyrelsen hänvisar till utredningen Vanvård i den sociala barnavården, där det tydligt framgår att det
finns övergrepp som inträffat efter 1980 som hunnit bli preskriberade. Därmed
går det inte att kräva skadestånd för dessa kränkningar på något annat sätt, och offren har ingen möjlighet att få upprättelse. För
dem som vanvårdats efter 1980 och där rättsliga utredningar startats men lagts
ned, finns heller ingen möjlighet till upprättelse.
Argumentet för att utestänga gruppen som vanvårdats
efter 1980 var att de kan få ersättning och upprättelse på annat sätt. När det
nu visat sig att så inte är fallet för många av dem är det rimligtvis dags att
ändra reglerna!
De drabbade har som barn tvångsomhändertagits och
placerats ut av det offentliga, med motiveringen att de därmed skulle få ett
bättre liv. I sina nya ”hem” har de blivit utsatta för grov
misshandel och/eller sexuella övergrepp som har lett till att de fått sina liv
förstörda. Det räcker inte med en ursäkt från staten. Självklart ska de
drabbade få en reell möjlighet till upprättelse och ekonomisk ersättning för
sitt lidande, även i de fall då övergreppen ägt rum efter 1980! En annan
ordning vore inte rimlig.
Mina frågor till statsrådet är:
Vilka skäl och argument ligger till grund för
statsrådets ställningstagande att de som vanvårdats efter 1980 inte har rätt
till någon ersättning?
Kan statsrådet tänka sig att ta initiativ till
undantag i ersättningsreglerna för dem som vanvårdats efter 1980 och som inte
har någon möjlighet att få ersättning från rättsväsendet, eftersom fallen är
preskriberade eller nedlagda?
Avser statsrådet att ta något annat initiativ för
att hjälpa dem som vanvårdats efter 1980 och som inte kan gå vidare med sina
liv förrän de fått upprättelse och ersättning för sitt lidande?