den
5 mars
Interpellation
2012/13:313
Bibliotekslån och författarersättning
av Bengt Berg
(V)
till kultur- och idrottsminister Lena Adelsohn
Liljeroth (M)
Med rätta har det svenska biblioteksväsendets
närvaro i samhället betraktats med både beundran och förundran av omvärlden.
Att kunna tillgodogöra sig all slags litteratur helt gratis, på centralt
belägna bibliotek med kunnig personal och en stor spännvidd på utbudet, det har
blivit en självklar hörnpelare i det demokratiska samhällsbygget. Det handlar inte
bara om yttrande- och åsiktsfrihet utan också om folkbildning och om att göra
litteraturen tillgänglig för barn och ungdom.
Men utan böcker inga bibliotek och utan författare,
bildmakare, konstnärer och fotografer inga böcker.
Litteraturutredningens betänkande Läsandets kultur har varit ute på remiss,
och nu har vi kommit fram till vissa slutsatser och problemställningar. Det
handlar inte bara om bibliotekens roll i samhället utan också om upphovsrätten
och inte minst ekonomisk ersättning för utfört arbete. Denna rätt finns för
övrigt fastslagen genom EU-direktiv (2006/15/EU), något som regeringen tycks ha
bortsett från vid utformandet av direktiven till Litteraturutredningen. Detta
har också de ”bokskapande” organisationerna Sveriges Författarförbund,
Svenska Fotografers Förbund och Föreningen Svenska Tecknare påtalat.
Det finns i vårt land ett sedan decennier
välfungerande och harmoniskt system för hur biblioteksersättningen (som ligger
på 1:37 kronor per lån 2013) hanteras av Sveriges författarfond, som fördelar
en del av intäkterna på basis av de enskilda upphovsmännens utlåning och en del
i form av fleråriga arbetsstipendier, resestipendier eller så kallad garanterad
författarpenning.
Sedan mitten av 1950-talet har alltså svenska
författare, litterära översättare och bildmakare fått ersättning för sitt
arbete genom utlåningsstatistiken från folk- och skolbiblioteken.
I stället för denna ordning, där
författarorganisationerna och staten har förhandlat om ersättningen för ett
boklån, föreslås nu att denna demokratiska ordning tas bort.
Regeringen vill ersätta biblioteksersättningen –
och därmed författarfonden? – med överläggningar om en klumpsumma vart
femte år. Symtomatiskt för regeringens syn på frågan är att man kallar den
ekonomiska ersättningen för bidrag. Därmed förvandlas en förhandlingspart
(bokskaparna) till en bidragstagare på mycket godtyckliga grunder.
I svävande och substanslösa formuleringar som motiv
för omdaningen av ett välfungerande ersättningssystem (där hela fonden är
självfinansierad och i vars styrelse företrädare för såväl upphovsmännen som
staten sitter) vill kulturministern enligt egen utsago skapa ett mera modernt
och transparent system, vilket för alla med insikt i frågan verkar vara helt
gripet ur luften.
Jag vill därför fråga kultur- och idrottsminister
Lena Adelsohn Liljeroth:
Avser kulturministern att ersätta väl fungerande
system som Författarfonden och dess på statistik framräknade ersättning per lån
till respektive upphovsman med ett annat system?
Avser kulturministern att ersätta
det exakta kron-/öretalet och de exakta antalen boklån med en godtycklig
klumpsumma?
Vad avser kulturministern att göra med Sveriges
Författarfond i framtiden?
Vem ska i framtiden fördela och bestämma
ersättningarna till upphovsmännen och på vilket sätt avser man trygga
återväxten i författarleden, där stipendier och medel från författarfonden
spelat en så omvittnat stor roll?
Avser kulturministern att förändra sin principiella
syn på begreppen ersättning för utfört arbete (i det här fallet författande)
och bidrag?
Avser kulturministern att ta bort bokskaparna som
en respekterad motpart i samband med förhandlingar?