den 5 mars

Interpellation

2012/13:313 Bibliotekslån och författarersättning

av Bengt Berg (V)

till kultur- och idrottsminister Lena Adelsohn Liljeroth (M)

Med rätta har det svenska biblioteksväsendets närvaro i samhället betraktats med både beundran och förundran av omvärlden. Att kunna tillgodogöra sig all slags litteratur helt gratis, på centralt belägna bibliotek med kunnig personal och en stor spännvidd på utbudet, det har blivit en självklar hörnpelare i det demokratiska samhällsbygget. Det handlar inte bara om yttrande- och åsiktsfrihet utan också om folkbildning och om att göra litteraturen tillgänglig för barn och ungdom.

Men utan böcker inga bibliotek och utan författare, bildmakare, konstnärer och fotografer inga böcker.

Litteraturutredningens betänkande Läsandets kultur har varit ute på remiss, och nu har vi kommit fram till vissa slutsatser och problemställningar. Det handlar inte bara om bibliotekens roll i samhället utan också om upphovsrätten och inte minst ekonomisk ersättning för utfört arbete. Denna rätt finns för övrigt fastslagen genom EU-direktiv (2006/15/EU), något som regeringen tycks ha bortsett från vid utformandet av direktiven till Litteraturutredningen. Detta har också de ”bokskapande” organisationerna Sveriges Författarförbund, Svenska Fotografers Förbund och Föreningen Svenska Tecknare påtalat.

Det finns i vårt land ett sedan decennier välfungerande och harmoniskt system för hur biblioteksersättningen (som ligger på 1:37 kronor per lån 2013) hanteras av Sveriges författarfond, som fördelar en del av intäkterna på basis av de enskilda upphovsmännens utlåning och en del i form av fleråriga arbetsstipendier, resestipendier eller så kallad garanterad författarpenning.

Sedan mitten av 1950-talet har alltså svenska författare, litterära översättare och bildmakare fått ersättning för sitt arbete genom utlåningsstatistiken från folk- och skolbiblioteken.

I stället för denna ordning, där författarorganisationerna och staten har förhandlat om ersättningen för ett boklån, föreslås nu att denna demokratiska ordning tas bort.

Regeringen vill ersätta biblioteksersättningen – och därmed författarfonden? – med överläggningar om en klumpsumma vart femte år. Symtomatiskt för regeringens syn på frågan är att man kallar den ekonomiska ersättningen för bidrag. Därmed förvandlas en förhandlingspart (bokskaparna) till en bidragstagare på mycket godtyckliga grunder.

I svävande och substanslösa formuleringar som motiv för omdaningen av ett välfungerande ersättningssystem (där hela fonden är självfinansierad och i vars styrelse företrädare för såväl upphovsmännen som staten sitter) vill kulturministern enligt egen utsago skapa ett mera modernt och transparent system, vilket för alla med insikt i frågan verkar vara helt gripet ur luften.

Jag vill därför fråga kultur- och idrottsminister Lena Adelsohn Liljeroth:

Avser kulturministern att ersätta väl fungerande system som Författarfonden och dess på statistik framräknade ersättning per lån till respektive upphovsman med ett annat system?

Avser kulturministern att ersätta det exakta kron-/öretalet och de exakta antalen boklån med en godtycklig klumpsumma?

Vad avser kulturministern att göra med Sveriges Författarfond i framtiden?

Vem ska i framtiden fördela och bestämma ersättningarna till upphovsmännen och på vilket sätt avser man trygga återväxten i författarleden, där stipendier och medel från författarfonden spelat en så omvittnat stor roll?

Avser kulturministern att förändra sin principiella syn på begreppen ersättning för utfört arbete (i det här fallet författande) och bidrag?

Avser kulturministern att ta bort bokskaparna som en respekterad motpart i samband med förhandlingar?