den
27 februari
Interpellation
2012/13:300
Rätten till personlig assistans
av Eva
Olofsson (V)
till statsrådet Maria Larsson (KD)
En av grundtankarna med personlig assistans är att
människor med funktionsnedsättning ska få leva det liv som de vill leva. Personlig
assistans har förbättrat livskvaliteten enormt för många och är en av de
viktigaste jämlikhetsreformerna i Sveriges historia. Målet med service som
personlig assistans är ”inkludering och deltagande i samhället”.
Det handlar alltså om en rättighet som sträcker sig långt utöver rätten att få
hjälp med dusch, påklädning och andra liknande ting. Det handlar om en rätt
till personlig assistans som skapar full delaktighet – med andra ord rätt
till medborgarskap.
Det stora och akuta problemet när det gäller
personlig assistans i dag är den utveckling av Försäkringskassans bedömningar
av begreppet ”grundläggande behov”, som påbörjats utan politiska
beslut.
Till de grundläggande behoven räknas: hjälp med
personlig hygien, hjälp med måltider, hjälp med att klä av och på sig, hjälp
med att kommunicera med andra och annan hjälp som förutsätter ingående
kunskaper om den som har funktionsnedsättningen. För att vara berättigad till
assistansersättning måste dessa grundläggande behov av assistans bedömas kräva
assistans minst 20 timmar per vecka.
Försäkringskassans bedömningar har på senare år
skärpts på ett orimligt sätt som inte står i överensstämmelse med
lagstiftningens intentioner. Detta inleddes 2007. Den nya linjen innebär att
endast integritetskänsliga delar i de grundläggande behoven ska räknas när det
ska avgöras om en persons grundläggande behov uppgår till minst 20 timmar per
vecka.
Försäkringskassans nya bedömningslinje bekräftades
2009 av en dom i vad som då hette Regeringsrätten, nu Högsta förvaltningsdomstolen.
Följden av domen har blivit en mycket snävare och mer mekanisk bedömning av vad
som kan ge rätt till assistans.
De skärpta bedömningarna har lett till att många
helt blivit av med sin assistansersättning, och utvecklingen går allt snabbare.
2010 hamnade 269 tidigare assistansberättigade under 20-timmarsgränsen vid
omprövningar och 2011 var antalet 293. Detta innebär att allt fler nu förlorar
sin assistans vid omprövningar, och om det fortsätter i samma takt kommer det
att handla om över 1 000 personer sedan 2007.
Regeringen har hittills inte gjort något konkret
för att lösa problemen utan har i stället valt att utreda frågan. Inspektionen
för socialförsäkringen, ISF, har fått i uppdrag att analysera
Försäkringskassans beslut om assistansersättning. I sin delrapport Utfall av beslut om statlig
assistansersättning konstaterar ISF att till och med 2007 har
assistansersättningen haft en stabil ökning vad avser både antal mottagare och
beviljade timmar per mottagare. Men 2008 skedde ett trendbrott. Sedan dess har
antalet personer som nybeviljats assistansersättning minskat med drygt en
fjärdedel samtidigt som antalet avslag har ökat med nästan 50 procent.
Regeringens svar på denna utveckling som redovisats i socialutskottet är att
invänta ISF:s fortsatta analys av varför människor förlorat sin assistans och
vilka insatser de fått i stället – ett uppdrag som ska redovisas först i
oktober 2014. Under tiden kommer ytterligare flera hundra personer att förlora
sin assistans. För många kommer det att innebära att de inte längre kan leva
ett självständigt liv.
Mot bakgrund av detta vill jag fråga statsrådet:
Kommer statsrådet att
vidta fler åtgärder än det nämnda uppdraget till ISF för att stärka rätten till
personlig assistans?
Kommer statsrådet att vidta några åtgärder för att
de som förlorar sin assistans från Försäkringskassan får andra insatser så att
de kan leva ett självständigt liv?