den 13 februari

Interpellation

2012/13:263 Goda anställningsförhållanden i vård, skola och omsorg

av Lennart Axelsson (S)

till socialminister Göran Hägglund (KD)

Intresset för vård- och omsorgsutbildningen på gymnasiet har minskat dramatiskt under den senaste trettioårsperioden. Läsåret 1980/81 sökte 18 281 behöriga elever i första hand till vård- och omvårdnadslinjen, men bara de mest motiverade 4 838 sökandena antogs. Läsåret 2009/10 var antalet som sökte till utbildningen enbart 3 041, men under oktober månad samma år fanns 3 404 antagna, vilket visar att studieplatserna var fler än antalet förstahandssökande.

Vård och omsorg har länge kännetecknats av dåliga anställningsvillkor och låga löner. Möjligheterna till heltidsanställningar är begränsade; otidsenliga scheman, med bland annat delade turer, blir allt vanligare. Arbetsmiljön är inte sällan dålig och medellönerna lägre än i mansdominerade yrken med motsvarande krav. När ungdomar står inför att välja vad de vill arbeta med i framtiden upplevs självklart alla dessa faktorer som oattraktiva, vilket med all säkerhet kan förklara det minskade intresset hos ungdomar för att söka sig dit.

Samtidigt som intresset för vård- och omsorgsutbildningen är lågt kommer behovet av utbildad arbetskraft att öka kraftigt framöver, (150 000 anställda till 2030, enligt rapporten Välfärdstjänsternas framtida finansiering från Kommunal 2010) bland annat som en följd av att vi blir allt fler äldre i befolkningen.

I en skriftlig fråga till socialministern i december 2012 ställde jag frågan om vad han tänker göra för att se till att yrken inom välfärdsområdet blir attraktivare. I svaret jag fick skriver ministern följande.

”Personalen är oerhört viktig för hur vår välfärd kommer att utvecklas. Hur arbetsmiljö och arbetsvillkor ser ut för personalen i hälso- och sjukvård och socialtjänst har en avgörande betydelse för hur de ska kunna ta hand om alla som behöver ta del av vård och omsorg i olika former. Hur medarbetarnas arbetssituation och inflytande ser ut har också betydelse för vilka möjligheter vård och omsorg har att rekrytera personal med den utbildning och kompetens som behövs.” Just den beskrivningen var huvudskälet till att jag ställde frågan, så där är vi helt överens. Sen fortsätter ministern:

”För mig som socialminister är det mycket viktigt att alla arbetsgivare i sektorn har goda möjligheter att anställa den personal de behöver för att kunna ge en god, säker och jämlik vård, vilket är regeringens mål.” Regeringen har alltså ett mål om en god säker och jämlik vård och att alla arbetsgivare skall ha goda möjligheter att anställa den personal de behöver. Det låter också bra. Men är det så det ser ut i dag? Slutligen skriver ministern:

”Som socialminister verkar jag för att skapa goda förutsättningar på en övergripande nivå. Regeringen har till exempel arbetat aktivt under hela föregående och innevarande mandatperiod för att öka mångfalden av vårdgivare inom vård och omsorg. Det finns flera skäl för det. Ett viktigt skäl är att mångfalden skapar en positiv konkurrens kring anställningsvillkoren inom sektorn.”

En av socialministerns viktigaste lösningar på problematiken är alltså att se till att det blir flera vårdgivare inom vård och omsorg.

Mina frågor till socialministern är:

Eftersom socialministern menar att det är viktigt att alla arbetsgivare har goda förutsättningar att kunna anställa den personal de behöver för att kunna ge en bra vård, anser han då att han gjort vad som behövs för att ge dessa möjligheter?

Vad anser socialministern man kan göra för att se till att den personal som vill kan erbjudas heltidsanställningar med rimliga scheman utan till exempel delade turer?

Ett annat problem när det gäller att kunna rekrytera människor till välfärdsyrken är lönesättningen. Har socialministern andra lösningar på detta än att öka antalet vårdgivare?

Har socialministern några vetenskapliga belägg för att ett ökat antal vårdgivare ger bättre anställningsvillkor?

En viktig åtgärd för att ge personal i all skattefinansierad verksamhet samma möjligheter att slå larm när de upptäcker oegentligheter är frihet att rapportera det anonymt. Kommer socialministern att arbeta för att den så kallade meddelarfriheten införs för alla?