den
13 februari
Interpellation
2012/13:263
Goda anställningsförhållanden i vård, skola och omsorg
av Lennart
Axelsson (S)
till socialminister Göran Hägglund (KD)
Intresset för vård- och omsorgsutbildningen på
gymnasiet har minskat dramatiskt under den senaste trettioårsperioden. Läsåret
1980/81 sökte 18 281 behöriga elever i första hand till vård- och omvårdnadslinjen,
men bara de mest motiverade 4 838 sökandena antogs. Läsåret 2009/10 var
antalet som sökte till utbildningen enbart 3 041, men under oktober månad
samma år fanns 3 404 antagna, vilket visar att studieplatserna var fler än
antalet förstahandssökande.
Vård och omsorg har länge kännetecknats av dåliga
anställningsvillkor och låga löner. Möjligheterna till heltidsanställningar är
begränsade; otidsenliga scheman, med bland annat delade turer, blir allt
vanligare. Arbetsmiljön är inte sällan dålig och medellönerna lägre än i
mansdominerade yrken med motsvarande krav. När ungdomar står inför att välja
vad de vill arbeta med i framtiden upplevs självklart alla dessa faktorer som
oattraktiva, vilket med all säkerhet kan förklara det minskade intresset hos
ungdomar för att söka sig dit.
Samtidigt som intresset för vård- och
omsorgsutbildningen är lågt kommer behovet av utbildad arbetskraft att öka
kraftigt framöver, (150 000 anställda till 2030, enligt rapporten Välfärdstjänsternas framtida finansiering
från Kommunal 2010) bland annat som en följd av att vi blir allt fler äldre i
befolkningen.
I en skriftlig fråga till socialministern i
december 2012 ställde jag frågan om vad han tänker göra för att se till att
yrken inom välfärdsområdet blir attraktivare. I svaret jag fick skriver
ministern följande.
”Personalen är oerhört viktig för hur vår
välfärd kommer att utvecklas. Hur arbetsmiljö och arbetsvillkor ser ut för
personalen i hälso- och sjukvård och socialtjänst har en avgörande betydelse
för hur de ska kunna ta hand om alla som behöver ta del av vård och omsorg i
olika former. Hur medarbetarnas arbetssituation och inflytande ser ut har också
betydelse för vilka möjligheter vård och omsorg har att rekrytera personal med
den utbildning och kompetens som behövs.” Just den beskrivningen var
huvudskälet till att jag ställde frågan, så där är vi helt överens. Sen
fortsätter ministern:
”För mig som socialminister är det mycket
viktigt att alla arbetsgivare i sektorn har goda möjligheter att anställa den
personal de behöver för att kunna ge en god, säker och jämlik vård, vilket är
regeringens mål.” Regeringen har alltså ett mål om en god säker och
jämlik vård och att alla arbetsgivare skall ha goda möjligheter att anställa
den personal de behöver. Det låter också bra. Men är det så det ser ut i dag?
Slutligen skriver ministern:
”Som socialminister verkar jag för att skapa
goda förutsättningar på en övergripande nivå. Regeringen har till exempel
arbetat aktivt under hela föregående och innevarande mandatperiod för att öka
mångfalden av vårdgivare inom vård och omsorg. Det finns flera skäl för det.
Ett viktigt skäl är att mångfalden skapar en positiv konkurrens kring
anställningsvillkoren inom sektorn.”
En av socialministerns viktigaste lösningar på
problematiken är alltså att se till att det blir flera vårdgivare inom vård och
omsorg.
Mina frågor till socialministern är:
Eftersom socialministern menar att det är viktigt
att alla arbetsgivare har goda förutsättningar att kunna anställa den personal
de behöver för att kunna ge en bra vård, anser han då att han gjort vad som
behövs för att ge dessa möjligheter?
Vad anser socialministern man kan göra för att se
till att den personal som vill kan erbjudas heltidsanställningar med rimliga
scheman utan till exempel delade turer?
Ett annat problem när det gäller att kunna
rekrytera människor till välfärdsyrken är lönesättningen. Har socialministern
andra lösningar på detta än att öka antalet vårdgivare?
Har socialministern några
vetenskapliga belägg för att ett ökat antal vårdgivare ger bättre
anställningsvillkor?
En viktig åtgärd för att ge personal i all
skattefinansierad verksamhet samma möjligheter att slå larm när de upptäcker
oegentligheter är frihet att rapportera det anonymt. Kommer socialministern att
arbeta för att den så kallade meddelarfriheten införs för alla?