den
23 januari
Interpellation
2012/13:213
Jämställdhet i akademin
av Gunvor G
Ericson (MP)
till statsrådet Maria Arnholm (FP)
Henrietta Swan Leavitt, Annie Jump Cannon och
Williamina Fleming var tre forskare som förändrade astronomin. Trots deras
banbrytande forskning är de och deras insatser relativt okända. Inte heller
fick någon av dem Nobelpris.
År 1893 började Henrietta Swan Leavitt att arbeta
på Harvard College Observatory som en av de kvinnor som anlitats som mänskliga ”datorer”
för att mäta och katalogisera stjärnors ljusstyrka. I början arbetade hon
gratis. Vid den tiden var kvinnor nämligen inte tillåtna att använda teleskop.
I dag är kvinnor i majoritet på såväl
högskoleutbildningar som doktorandutbildningar. Professorerna tillhör dock den
tjänstekategori på universitet och högskolor där könsfördelningen är som
snedast. För drygt 15 år sedan utgjorde kvinnor endast 8 procent av
professorskåren. År 2011 utgjorde kvinnor 23 procent av professorerna[1].
Högskoleverket skriver på sin hemsida: ”Andelen kvinnliga professorer
fortsätter öka sakta men säkert. Mellan 1995 och 2011 har kvinnorna ökat från
åtta till 23 procent bland professorerna. Det handlar alltså om en ökning på
knappt en procentenhet om året. Malmö högskola har den högsta andelen kvinnor bland
professorerna, 38 procent. Därefter kommer Stockholms universitet med 28
procent. Lägst andel har Chalmers där åtta procent av professorerna är kvinnor.”
Att framgångsrika kvinnor inom forskningen inte
nämns när historia skrivs är illa i sig, men att det går så långsamt som med knappt
en procentenhet om året att öka andelen kvinnor bland professorer kräver aktiva
åtgärder.
Forskningspropositionen är regeringens verktyg för
att styra inriktningen för forskningspolitiken inklusive jämställdhetsarbetet inom
akademin. Det är en tydlig markering av regeringen att helt utelämna
genusforskningen och ordet genus i forskningspropositionen Forskning och Innovation.
Delegationen för jämställdhet i högskolan (DJ)
lämnade sin slutrapport i januari 2011. Dess slutsats var bland annat att de
insatser som gjorts under de senaste tre decennierna inte gett önskvärda
resultat. Vissa framsteg har gjorts, men det går för långsamt. För verklig
förändring behövs det något mer och något annat än vad som hittills prövats. Delegationen
föreslog bland annat att uppföljningen av rekryteringsmålen avseende
professorer bör förbättras. Samt att forskningsråden och Vinnova bör få ett
gemensamt uppdrag att ur ett jämställdhetsperspektiv se över processen för
fördelning av medel för excellenssatsningar och motsvarande.
Regeringen har dock struntat i utredningens förslag
och snarare agerat i motsatt riktning vad gäller excellenssatsningar som är
kontraproduktivt ur jämställdhetssynpunkt.
I forskningspropositionen synliggörs att regeringen
inte delar DJ:s slutrapport fullt ut – det är beklagligt.
Forskningen borde stimuleras så att kunskapen kan
öka om de processer som främjar jämställdhet eller bevarar ojämställdhet mellan
könen. Att Vinnova tilldelats 32 miljoner till ”behovsmotiverad forskning
för ökad jämställdhet” är ett steg i rätt riktning, men när hela
forskningspolitiken ska beskrivas i en proposition nämns inte ens
genusfrågorna.
Med ovanstående som bakgrund vill jag ställa
följande frågor till statsrådet:
Avser statsrådet att ta några initiativ i syfte att
stärka genusforskningen i Sverige?
Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att
snabbare uppnå en jämn könsrepresentation bland professorer med minst 40
procent av vardera kön och för att motverka att
kvinnor i hög grad stängs ute från professorstjänster?