den
21 januari
Interpellation
2012/13:211
Vart är vi på väg?
av Peter
Persson (S)
till statsminister Fredrik Reinfeldt (M)
Det är många som menar att statsministern medvetet
har valt en kommenterande roll i svensk politik samt låter sina statsråd ta de
ifrågasättanden och den kritik som framläggs mot regeringens politik.
Det är en riskminimerande ledarstil som också gör
det svårt för riksdagen och riksdagens ledamöter att ”nå fram” till
statsministern och under offentlig debatt granska dennes förehavanden.
Tidigare statsrådet Bo Ringholm tog upp detta i sin
interpellation 2008 om statsministerns besvarande av interpellationer.
Statsministern hänvisade då främst till statsministerns frågestund och
utfrågningar inför möten med Europeiska rådet. Vi vet alla att
debattmöjligheterna vid dessa tillfällen är mindre än vid en
interpellationsdebatt. Utfrågningarna i konstitutionsutskottet (KU) görs av
detta utskotts ledamöter och även här är debattmöjligheterna insnävade.
Jag tror att vi som tillhör riksdagens vanliga
ledamöter skulle uppskatta om statsministern något flitigare deltog i
interpellationsdebatter. Det skulle även öka transparensen kring
statsministerns och regeringens politik, inte minst då i fråga om idéinnehåll
och viljeinriktning. Statsministerns tillbakadragna ledarstil bidrar till
osäkerheten kring regeringens långsiktiga intentioner.
Inte minst statsministerns uppträdande i olika
mediala utfrågningar väcker följdfrågemöjligheter om politiken som
journalisterna ofta inte hinner med eller observerar.
Statsministern har i Agenda gett sitt svar på varför han inte hållit sitt löfte från
2006 om att få ned den arbetslöshet som då betecknades som en
”massarbetslöshet”. Statsministern hänvisar till internationell
konjunktur, förändringar i fråga om arbetslivet (”enklare” jobb har
försvunnit) samt att färre förtidspensioneras. En direkt fråga om detta i en
interpellation skulle nu hänvisas till arbetsmarknadsministern utifrån
ansvarsfördelningen i regeringen. Jag får därför aldrig veta om detta är en
analys av arbetsmarknadsministern som statsministern anammat eller om det är en
analys av statsministern som föreläggs arbetsmarknadsministern att försvara.
Regeringens kollektiva ansvar för fattade beslut reser sig som en skyddsmur
kring statsministern vars självständiga kompetens och bedömningsförmåga är
fördold.
Jag försöker med denna interpellation locka ned
statsministern från parnassen och få denne att delta, som en vanlig dödlig, i
en interpellationsdebatt. Min fråga inspirerad av det populära och bildande
nöjesprogrammet På spåret är ungefär
”vart är vi på väg?”, vilket jag på riksdagsspråket översätter till
följande frågor:
Mot bakgrund av vilka
fakta och omständigheter anser statsministern att han leder Sverige på rätt
väg?
Vilken målbild har statsministern för Sverige och
Sveriges folk?