den 21 januari

Interpellation

2012/13:211 Vart är vi på väg?

av Peter Persson (S)

till statsminister Fredrik Reinfeldt (M)

Det är många som menar att statsministern medvetet har valt en kommenterande roll i svensk politik samt låter sina statsråd ta de ifrågasättanden och den kritik som framläggs mot regeringens politik.

Det är en riskminimerande ledarstil som också gör det svårt för riksdagen och riksdagens ledamöter att ”nå fram” till statsministern och under offentlig debatt granska dennes förehavanden.

Tidigare statsrådet Bo Ringholm tog upp detta i sin interpellation 2008 om statsministerns besvarande av interpellationer. Statsministern hänvisade då främst till statsministerns frågestund och utfrågningar inför möten med Europeiska rådet. Vi vet alla att debattmöjligheterna vid dessa tillfällen är mindre än vid en interpellationsdebatt. Utfrågningarna i konstitutionsutskottet (KU) görs av detta utskotts ledamöter och även här är debattmöjligheterna insnävade.

Jag tror att vi som tillhör riksdagens vanliga ledamöter skulle uppskatta om statsministern något flitigare deltog i interpellationsdebatter. Det skulle även öka transparensen kring statsministerns och regeringens politik, inte minst då i fråga om idéinnehåll och viljeinriktning. Statsministerns tillbakadragna ledarstil bidrar till osäkerheten kring regeringens långsiktiga intentioner.

Inte minst statsministerns uppträdande i olika mediala utfrågningar väcker följdfrågemöjligheter om politiken som journalisterna ofta inte hinner med eller observerar.

Statsministern har i Agenda gett sitt svar på varför han inte hållit sitt löfte från 2006 om att få ned den arbetslöshet som då betecknades som en ”massarbetslöshet”. Statsministern hänvisar till internationell konjunktur, förändringar i fråga om arbetslivet (”enklare” jobb har försvunnit) samt att färre förtidspensioneras. En direkt fråga om detta i en interpellation skulle nu hänvisas till arbetsmarknadsministern utifrån ansvarsfördelningen i regeringen. Jag får därför aldrig veta om detta är en analys av arbetsmarknadsministern som statsministern anammat eller om det är en analys av statsministern som föreläggs arbetsmarknadsministern att försvara. Regeringens kollektiva ansvar för fattade beslut reser sig som en skyddsmur kring statsministern vars självständiga kompetens och bedömningsförmåga är fördold.

Jag försöker med denna interpellation locka ned statsministern från parnassen och få denne att delta, som en vanlig dödlig, i en interpellationsdebatt. Min fråga inspirerad av det populära och bildande nöjesprogrammet På spåret är ungefär ”vart är vi på väg?”, vilket jag på riksdagsspråket översätter till följande frågor:

Mot bakgrund av vilka fakta och omständigheter anser statsministern att han leder Sverige på rätt väg?

Vilken målbild har statsministern för Sverige och Sveriges folk?