den 15 januari

Interpellation

2012/13:201 Halverad trafik på Arlanda

av Bodil Ceballos (MP)

till statsrådet Catharina Elmsäter-Svärd (M)

Vi kunde häromdagen läsa i DN att trafiken på Arlanda kan komma att halveras. Det kan dock inte ha kommit som en överraskning att så eventuellt kan ske. Särskilt inte om man tänker på att Arlandas bana 3 hamnade där den nu ligger på grund av att man ignorerade både miljödomstolens beslut och den tekniska expertis som fanns vid planeringen av utbyggnaden. Uppgiften att det handlar om en halvering kan dock diskuteras.

Den trafik som Arlanda nu ”hotar” med ska drabbas hårdast är kortdistansflygen, det vill säga de mest miljöbelastande och dessutom ”onödiga”. En utbyggnad av den spårbundna trafiken samt höghastighetståg skulle drastiskt minska behovet av kortdistansflygen.

Vi har nu en situation där Arlanda lagt enorma pengar på en ny bana som byggdes i strid med rekommendationerna från sakkunniga, och som nu kan leda till nämnda halvering om de inte får ändra det miljötillstånd de själva föreslagit och som var grunden för att få bygga i strid med det grundläggande avslaget för banans placering. Det har nu visat sig att Arlanda/LFV hade fel i alla sina antaganden, medan miljö- och flygteknikexperterna hade rätt. Frågan är om Arlanda/LFV ens själva trodde på den så kallade kurvade inflygningen som låg till grund för beslutet eller om man förväntade sig att få igenom banan genom att etablera ”fakta på marken” (eller någon form av ”fait accompli”) i stil med de bygglov i efterhand som alltför ofta utfärdas runtom i landet då byggnämnder ställs inför faktum att byggen redan genomförts.

Hela historien började med att Arlanda fick avslag på att bygga banan på den nuvarande platsen med hänvisning till att så många boende skulle drabbas. Trots detta byggdes banan med förutsättning för en ny teknik som Arlanda själva föreslog, sedan drev man igenom tillstånd att provflyga den nya banan med gammal teknik, för att senare driva igenom lov att tillfälligt flyga i väntan på den nya tekniken till 2018. Nu står vi inför att man vill flyga permanent med gammal teknik och utan restriktioner.

Domstolen ställs nu i princip inför ett fullbordat faktum. Det ska inte påverka domstolens ställningstagande. Ett nej till fortsatta flygningar ger en ekonomisk förlust för företaget men det är en risk företaget kalkylerat med och ska inte påverka domstolens bedömning. Vid ett godkännande i efterhand skulle en mycket olycklig praxis skapas som innebär att andra företag och myndigheter anser sig kunna trixa sig runt lagstiftningen på samma sätt. Motsatsen kan däremot verka ”allmänpreventivt” och leda till att företag och myndigheter framöver inväntar ett slutgiltigt beslut, eller söker en alternativ och bättre lösning innan utbyggnad och igångsättande av verksamhet i stället för att anlita allehanda lobbyföretag. Det är alltid bättre att göra rätt från början.

Om Arlanda skulle vinna mot de boende är det en klar indikation av bilden att Arlandas expansion är av ett sådant intresse att omkring 30 000 boende får offras. Att som företag ens föreslå en inflygningsbana som drabbar så många är närmast omoraliskt.

I slutänden är det de boende i främst Upplands Väsby som får ta ”smällen” och bullret för Arlanda/LFV:s misstag.

Jag vill därför fråga statsrådet om hon avser att ta initiativ för att säkerställa att de boende i Upplands Väsby hålls skadeslösa om Arlanda får klartecken till rak inflygning tidiga morgnar och kvällar.

Avser statsrådet att ta initiativ till att prioritera underhåll och ökad spårkapacitet för den spårbundna trafiken i syfte att skapa alternativ till kortdistansflygen?