den
5 december
Interpellation
2012/13:171
Inmatningstariffer som klimatstöd till fattiga länder
av Helena
Leander (MP)
till statsrådet Gunilla Carlsson (M)
Klimattoppmötet i Doha pågår just nu för fullt. En
av knäckfrågorna är finansieringen av klimatinsatser i fattiga länder. Rika
länder som Sverige, vars välstånd byggts upp till priset av höga
växthusgasutsläpp, har ett dubbelt ansvar: dels att minska våra egna utsläpp
till hållbara nivåer, dels att bidra till finansieringen av fattiga länders
utsläppsminskningar och anpassningar till ett förändrat klimat. Jag har i en
tidigare interpellation (2012/13:152 Svikna
klimatlöften till fattiga länder) tagit upp frågan om hur Sverige ska leva
upp till våra löften om nya och additionella resurser till detta.
Det finns ett stort behov av resurser för att
utvecklingsländer ska kunna lyfta sig ur fattigdom utan att göra om alla de
utsläppskrävande missar vi gjort under vår ekonomiska utveckling. Ett förslag
på hur dessa resurser ska kanaliseras är inmatningstariffer (feed-in-tariffer)
i utvecklingsländer. Inmatningstariffer har använts med framgång i länder som till
exempel Tyskland för att stimulera utvecklingen av förnybar energi. Där slår
man fast ett fast pris som den som till exempel sätter upp ett vindkraftverk eller
en solpanel är garanterad när man matar in elen på nätet. Det ger en säkerhet i
avkastningen som underlättar möjligheten att få lån för investeringen, och
beroende på hur högt priset sätts kan energislag som ännu ligger tidigt i sin
utvecklingskurva subventioneras, med tanken att priset ska sjunka successivt i
takt med att tekniken utvecklas.
I utvecklingsländer skulle principen vara ungefär
detsamma. Den som investerar i förnybar energi – oavsett om det är ett
företag, en privatperson, ett byalag eller någon annan – är garanterad
ett visst pris för elen, oavsett om denna matas in på nätet eller används i en
off-grid- eller mini-grid-lösning. Priset till konsument däremot sätts på en
nivå som fattiga människor har råd med. Mellanskillnaden är den subvention som
vi i de rika länderna skulle stå för, i enlighet med vårt dubbla ansvar för
klimatåtgärder hemma och i utvecklingsländer. Ju mer av den förnybara energin
som installeras, desto billigare brukar tekniken bli, så successivt kan
subventionen fasas ut och den förnybara tekniken stå på egna ben.
När vi utformar energipolitiken här hemma vill vi
båda stimulera till en större andel förnybar energi och en minskad
energianvändning totalt. Men i fattiga länder vill vi tvärtom ge fattiga
människor möjlighet att öka sin energianvändning för att kunna utveckla
näringsliv och samhällsservice och underlätta människors vardag. Där är
inmatningstariffer ett utmärkt verktyg som både kan minska utsläpp och
fattigdom.
Om Sverige vill stödja en sådan utveckling är ett bra
första steg att se till att vi lever upp till våra åtaganden om nya och
additionella resurser till FN:s gröna fond för
klimatåtgärder. Sen kan vi verka för att dessa medel ska kunna användas till
just inmatningstariffer. Men Sverige skulle också mer direkt kunna bidra till
att introducera inmatningstariffer som internationellt klimatverktyg. Sverige
skulle kunna pröva att stödja ett pilotprojekt med inmatningstariffer i något
utvecklingsland med de resurser vi inte kanaliserar via Gröna fonden. Det skulle
sedan kunna stå modell om Gröna fonden skulle arbeta med inmatningstariffer i
större skala.
Jag vill därför fråga statsrådet om hon är beredd
att bidra till att stödja ett pilotprojekt med inmatningstariffer i ett
utvecklingsland.