den
26 november
Interpellation
2012/13:152
Svikna klimatlöften till fattiga länder
av Helena
Leander (MP)
till finansminister Anders Borg (M)
De länder som nu drabbas hårdast av
klimatförändringarna, och som kommer att drabbas än hårdare framöver, är inte
de som har störst skuld till utsläppen. Tvärtom; De som drabbas hårdast är i
allmänhet fattiga människor i fattiga länder, vars utsläpp inte är i närheten
av utsläppen från människor i Sverige och andra rika länder. I detta ligger en
djup orättvisa.
Som rikt land, vars välstånd byggts upp till priset
av höga växthusgasutsläpp, har Sverige därför ett dubbelt ansvar: dels att
minska våra egna utsläpp till hållbara nivåer, dels att bidra till
finansieringen av fattiga länders utsläppsminskningar och anpassningar till ett
förändrat klimat.
I dag inleds FN:s klimattoppmöte i Doha. I de
snåriga förhandlingarna kommer rika länders ansvar för finansieringen av
klimatarbetet i fattiga länder att vara en knäckfråga. Fattiga länder har högst
legitima skäl att vilja bekämpa den fattigdom som i dag är alltför många
människors vardag. Det kommer inte att ske utan utsläpp, och kräver därför att
vi är beredda att dela med oss av det redan mycket begränsade utsläppsutrymmet
som finns kvar om vi ska klara tvågradersmålet. Men hur stora de utsläpp som
krävs för att lyfta dessa länder ur fattigdom blir, det beror till stor del på
vilken teknik som används.
Sverige och andra rika länder kan bidra med
kunnande och resurser så att utvecklingsländer slipper göra om alla de utsläppskrävande
missar vi gjort under vår ekonomiska utveckling. Målet är att utvecklingsländer
inte ska behöva ta omvägen över oljeberoende och energislukande
1900-talslösningar utan kan gå rakt på 2000-talets energieffektiva
samhällsplanering med förnybara energikällor.
Vi kan bidra till att de investeringar som är
nödvändiga för att lyfta människor i fattigdom är hållbara. Vi kan bidra till
att rusta fattiga samhällen för de stormar, översvämningar och andra extrema
väderhändelser som redan nu ökar och som kommer att öka än mer framöver.
Det är vårt moraliska ansvar och också något vi
lovat. Världens rikare länder har i klimatförhandlingarna i FN lovat att bidra
med 100 miljarder dollar till 2020 för att fattiga länder ska kunna minska sina
utsläpp och anpassa sig till ett förändrat klimat. Hittills ser det tunt ut.
Sverige började med att ta av det vanliga biståndet
– som fortfarande behövs mer än väl för fattigdomsbekämpning och andra
traditionella utvecklingsfrågor – och döpa om det till
”klimatbistånd”. Sen skar man ned det omdöpta klimatbiståndet. Och
nu ser vi hur EU:s ledare tonar ned sina löften om klimatfinansiering inför
klimattoppmötet i Doha. Det kan allvarligt skada förtroendet för de rika
länderna i klimatförhandlingarna. Varför skulle länder som inte redan har
åtaganden om utsläppsminskningar vilja ta på sig några sådana när rika länder
inte står upp för det man lovat?
Sverige behöver göra allt det kan för att
återställa förtroendet i klimatförhandlingarna. I det ingår både att se till
att vi minskar våra utsläpp på hemmaplan och att vi bidrar med tillräckliga
resurser för att fattiga länder ska kunna utvecklas på ett mer klimatsmart
sätt. Att Sverige vägrar skjuta till nya pengar utöver biståndet, och dessutom
skär ned klimatbiståndet är därför mycket olyckligt.
Men vi har fortfarande visst hopp kvar. Runt om i
världen, alltifrån gräsrotsorganisationer till politiska ledare, diskuteras
alternativa finansieringskällor som inte är beroende av att de rika ländernas
regeringar törs prioritera långsiktig klimatfinansiering till fattiga länder
framför mer populistiska saker som skattelättnader för röststarka grupper –
eller för den delen akuta frågor som den skuldkris som nu plågar många av
Europas länder.
Bland de förslag som diskuteras kan nämnas globala
skatter på flyg- och fartygsbränslen för internationella transporter,
öronmärkning av intäkterna från auktioneringen av EU:s utsläppsrätter, en
internationell skatt på finansiella transaktioner, samt att de pengar som i dag
går till att på olika sätt subventionera klimatstörande saker styrs om till att
finansiera utsläppsminskningar och klimatanpassning.
Vi har sedan en lång tid fått höra finansminister
Anders Borg passionerat motsätta sig alla sorters finansskatter och
öronmärkning. Däremot har det varit väldigt tyst om vad regeringen är för –
hur de har tänkt lösa frågan. Faktum kvarstår att de rika länderna via FN
åtagit sig att inom de kommande åtta åren komma upp på en nivå av 100 miljarder
dollar – vilket för Sveriges del motsvarar runt 7–8 miljarder
kronor årligen – i finansiering.
Ska vi stå upp för vårt löfte och komma någon vart
i de internationella förhandlingarna måste Sverige spela en mycket mer
konstruktiv roll när det gäller att hitta nya finansieringskällor för de
klimatinsatser vi utlovat. Sverige borde vara drivande för att ta fram konkreta
förslag på vilka finansieringskällor som bäst lever upp till krav som
fördelning, klimatnytta, pålitlighet, genomförbarhet med mera och hur dessa på bästa sätt kan utformas. Från
Miljöpartiets sida ser vi extra positivt på förslag som utöver intäkterna också
minskar utsläppen – såsom internationella bränsleskatter – men i
det här läget har vi inte råd att vara kräsna. Alla förslag är välkomma. Mina
frågor till finansminister Anders Borg är därför:
Hur avser finansministern att leva upp till de
åtaganden Sverige gjort om 7–8 miljarder kronor årligen i nya och
additionella medel till klimatåtgärder i fattiga länder?
Hur arbetar finansministern för att driva på
utvecklingen internationellt av nya finansieringskällor för klimatåtgärder i
fattiga länder?