den
16 november
Interpellation
2012/13:134
De psykiskt sjuka
av Sven
Britton (S)
till socialminister Göran Hägglund (KD)
Ett långt arbetsliv inom sjukvården i vårt land och
i låginkomstländer har lärt mig, trots att jag är infektionsläkare, att de
patienter som är mest utsatta och eftersatta är de psykiskt sjuka. Detta är
speciellt förskräckande i ett rikt land som Sverige som dessutom aldrig varit
rikare än nu.
De psykiska sjukdomarna är den sjukdomsgrupp som
ökar mest i både hög- och låginkomstländer och som ger de största förlusterna både
i arbetad tid och i utbyte och gemenskap med andra människor. Ändå har
minskningen av personal och vårdplatser inom psykiatrin fortsatt, det senare
från 35 000 på 1980-talet till 4 500 nu, och minskningen fortsätter.
Inom barn- och ungdomspsykiatrin är det flera landsting som inte har en enda
sängplats att erbjuda för ett psykiskt sjukt eller skadat barn.
Färska utredningar visar att de som utbildar sig
till läkare inom psykiatrin älskar sitt arbetsområde men anser att ledningsstrukturer
och organisation förtar intresset för arbetsuppgiften. Det är en av
anledningarna till att så många av dem väljer att arbeta som till exempel
hyrläkare, en mycket olycklig omständighet just för de psykiskt sjuka som
behöver uthållig, kontinuerlig behandlingskontakt.
Den psykiatriska forskningens omfattning och
kvalitet har sjunkit parallellt med att psykiatrin avrustats, och Kungliga Vetenskapsakademiens
uppfordran för dess återkomst har ännu inte börjat infrias.
Det är väl känt att en tilltalande miljö befrämjar
läkningen av i synnerhet psykiska sjukdomar. Psykiatriska kliniker och
mottagningar är enligt min mening mer nedgångna och påvrare än andra enheter,
och boende och rimliga arbetsmöjligheter för de psykiskt långtidssjuka är sämre
tillgodosedda än för personer med fysiska handikapp.
Med anledning av ovanstående vill jag fråga
socialministern följande:
1. Har socialministern gjort det ställningstagandet
att personaltäthet, utbildningsgrad och antal sängplatser är till fyllest inom
psykiatrin i dag, och om inte, vad ämnar socialministern göra åt det?
2. Har socialministern gjort det ställningstagandet
att organisationen av den psykiatriska vården och dess resurser, nationellt och
på landstings- och kliniknivå, är till fyllest för patienternas behov och
personalens förväntningar? Fungerar vårdansvaret mellan landsting och kommun
tillfredsställande?
3. Har socialministern några tankar om hur den
psykiatriska forskningen ska stimuleras och hur psykiatrins behandlingsformer
ska kunna evidensbaseras i större utsträckning?
4. Har socialministern gjort det ställningstagandet
att boende och arbetsmöjligheter för psykiskt långtidssjuka behöver förbättras
och i så fall hur?
5. Finns det ett speciellt behov av upprustning och
försköning av de psykiatriska vårdenheterna och när och hur ska det i så fall
initieras?
Det är många frågor, men så är också problemen
många och svåra.