den
13 november
Interpellation
2012/13:116
Ekologisk begravning
av Lotta
Hedström (MP)
till statsrådet Stefan Attefall (KD)
Varje kultur i mänsklighetens historia har haft
sina seder och föreställningar runt döden. Många olika metoder och praktiker
för hur man handskats med den döda kroppen har förekommit under årtusendenas
lopp. Tro och föreställning om livet och tillvarons natur speglas på ett konkret
och drastiskt sätt i just döden.
Den växande globala migrationen gör att många förut
formfasta religiösa föreställningar luckras upp och blandas. Människor i
Sverige vill alltmer följa sin personliga smak snarare än att vara bundna av
traditionella och konventionella seder.
Kistbegravning har varit det traditionella bruket i
vårt land och förekommer oftast på landsbygden. Det är en utrymmeskrävande
metod där kroppen inte förmultnar, utan ruttnar i sin kista på grund av
bristande syretillgång på ett alltför stort djup.
Begravningsplatserna på och invid landets 3 200
kyrkogårdar fylls sakta upp och platsbrist råder på vissa håll, särskilt på de
stora städernas eftertraktade centralt placerade äldre kulturkyrkogårdar.
Efter 1920-talet kom kremeringen, eldbegängelse,
alltmer i bruk och den är mindre utrymmeskrävande. Askan kan spridas på vissa
ställen, men där skulle en större valfrihet av plats fylla en funktion,
eftersom den estetiska och miljömässiga påverkan med att sprida aska för vinden
eller över hav är minimal.
Jag menar därför som ett första skäl att människor
i dag bör erbjudas en långtgående valfrihet i valet av begravningsmetod och
ritualer.
Kremering är emellertid mycket problematisk från
miljösynpunkt. Stora mängder kvicksilver, dioxin och andra miljögifter sprids i
krematoriernas rök, även då filter installerats. Balsamering är också ett
problematiskt steg innan kremeringen. Det är en förskönande omskrivning för att
den döda kroppen fylls med formalin för att någorlunda behålla formen och fördröja
förruttnelsen, under dess ibland månadslånga väntan på att brännas. Särskilt i
storstäder är köerna betydande och balsameringen utbredd.
Ingen myndighet tar i dag ansvar för att denna i
övrigt bannlysta kemikalie fasas ut ur begravningshanteringen. Ospecificerad
och icke bokförd fortsätter det dödskallemärkta formalinet att flöda. Det finns
således också av rena miljöskäl anledning att bejaka bättre begravningsformer.
Ansvaret för vad som sker i samband med död och
begravningar har historiskt vilat på religiösa auktoriteter. I vår sekulära tid
och i vårt sekulariserade land är det dock en anonym länsstyrelse som ska
ansvara för begravningsväsendet. Hos dem finns sällan utsedda opartiska
handläggare eller fastslagna beslutsvägar.
Nuvarande begravningslag tillkom då Svenska kyrkan
var statskyrka. Lagen är nu otillräcklig och föråldrad både till innehåll och i
sin tillämpning.
I statens hägn är det Socialdepartementet och
delvis Skatteverket som folkbokföringsmyndighet som för närvarande handskas med
frågorna, men de gör det på ett passivt sätt utan tillräcklig sak- eller
branschkunskap, riktning eller kraft.
Handfallenheten är således stor i hela den svenska
administrativa apparaten. I realiteten är det dock kommersiella och ideologiska
aktörer, såsom Eldbegängelseföreningen, Sveriges kyrkogårds- och krematorieförbund
med sitt dotterbolag Ignis, Fonus och Sveriges Begravningsbyråers Förbund som
dominerar hela bilden. Deras branschspecifika bedömningar och behov sätter all
praxis. När frågor rörande begravningsväsendet avhandlas i statliga
utredningar, samråd, i kyrkogårdsförvaltningar eller i andra församlingar och
beslutande organ i Svenska kyrkan, är det dessutom nästan bara dessa som
konsulteras och som man delegerar ansvar till.
Som ett alternativ till kistbegravning och
kremering har dock ett kraftfullt utvecklingsarbete och en handfast
metodframtagning pågått under många år. En stiftelse och ett företag har i över
tio års tid arbetat uthålligt med att kunna lansera en tidsenlig, modern,
ekologisk och förbättrad jordbegravning. Det kallas promession, från början
omnämnd frystorkning.
Metoden går ut på att den döda kroppen fryses ned
till under minus 100 grader med hjälp av flytande kväve. Vävnaderna faller då,
med hjälp av en kort mekanisk vibration, samman till ett organiskt stoft som
frystorkas. Kvar blir 30 procent av kroppsvikten. Det torra stoftet som före kistläggningen
har renats från alla fasta metaller gravsätts relativt ytligt, där tillgång på
luft och ett aktivt nedbrytarliv finns och mull kan bildas. Framför allt genom
tillträde av syre och levande nedbrytare – aerobt – i mullagret
bryts kvarlevorna snabbt ned och kommer att bli en gåva tillbaka till jorden i stället
för ett deponiproblem. Det blir till nytta i ett organiskt och helt naturligt
kretslopp där inget förgås och allt tas till vara. Man kan bokstavligen bli en
blommande buske efter sin död.
Metoden gör det också fullt möjligt att säkert
avlägsna de ibland farliga eller värdefulla metaller som finns i tänder och
kroppsimplantat och som vid framför allt kremering kan orsaka miljöproblem.
De församlingar som ursprungligen sagt sig vara
positiva och velat införa möjligheten till ekologisk begravning har i vissa
fall övertygats av Sveriges kyrkogårds- och krematorieförbund att det skulle
vara rent olagligt. Få fritidspolitiker genomskådar att detta rör sig om
kommersiell lobbying från kyrkogårdsförvaltningarna.
Promession är inte förbjuden, men heller ännu inte
uttryckligen tillåten fast begäran har ältats, utretts och bollats runt på ett
ovanligt valhänt sätt i utredningar, dialoger och kyrkoråd.
2007 beställdes en utredning av promession av före detta
hovrättspresident Carl Axel Petri. Den kallades ett
”pm” och fick aldrig status som SOU, men där förordas promession.
Underlaget förelades i tur och ordning två kulturministrar, en
socialdemokratisk och en borgerlig, men båda valde att inte behandla frågan.
I den senaste propositionen om begravningslagen,
2011/12:51, valde regeringen att bara kalla promession för ”andra
begängelsemetoder”. Under utredningens 13 månader tilläts anmärkningsvärt
nog landets enda företrädare för metoden att förklara modellen under enbart en
timme. I övrigt företräddes begravningsbranschen av krematorierörelsen och
deras kontakter.
Regeringen sade då att det inte går att säga om
promession alls kan bli aktuell. Ett tillstånd får meddelas ”endast om
metoden är förenlig med kravet på en värdig behandling av avlidna, samt även i
övrigt framstår som lämplig ur bland annat etiska, miljömässiga och ekonomiska
hänseenden”. Men ett ännu icke reglerat område är ju inte detsamma som en
olaglighet, och promession får därmed ses som uppskjuten på en obestämd framtid,
trots att den fyller alla dessa krav på hygien, etik, ekonomi, miljöhänsyn,
valfrihet och värdighet.
Slutligen finns det också en nationell
tillväxtaspekt på denna världsunika metod. Fler än 60 exportländer står på kö
och vill se ett svenskt genombrott för att själva kunna ta del av en helt unik
och banbrytande metod. Konkurrerande idéer är definitivt att vänta. Med en
statsunderstödd svensk exportsatsning och för svensk innovationsindustri skulle
promession i vårt land helt enkelt få stora konkurrensmässiga internationella
försteg.
Jag vill fråga statsrådet Stefan Attefall:
Vad avser statsrådet att göra för att påskynda och
ge ett explicit klartecken till att tillåta promession?
Vad avser statsrådet att göra för att sprida kunskapen
om metoden?
Vad avser statsrådet att göra för att kommersiellt
stödja produktframtagningen?
Vad avser statsrådet att göra för att
länsstyrelser, departement med flera i sina konsultationer och beredningar ska
ge tillträde även till nuvarande och framtida ekologiska begravningsformer?