Riksdagens protokoll

2012/13:85

Onsdagen den 27 mars

Kl. 09:00 - 19:51

1 § Justering av protokoll

Justerades protokollet för den 21 mars. 

2 § Anmälan om återtagande av plats i riksdagen

Talmannen meddelade att Sofia Arkelsten (M) skulle återta sin plats i riksdagen från och med den 1 april, varigenom uppdraget som ersättare för Johan Forssell (M) skulle upphöra för Tobias Sjö (M).  

Talmannen anmälde att Mohamoud M. Enow (M) skulle fortsätta att tjänstgöra som ersättare för Johan Forssell (M). 

3 § Ny riksdagsledamot

Upplästes och lades till handlingarna följande från Valprövningsnämnden inkomna 

Berättelse om granskning av bevis för riksdagsledamot

Till Valprövningsnämnden har från Valmyndigheten inkommit bevis om att Ardalan Shekarabi (S) utsetts till ny ledamot av riksdagen fr.o.m. den 15 april 2013 sedan Maryam Yazdanfar (S) avsagt sig uppdraget.  

Valprövningsnämnden har denna dag granskat beviset för den nye ledamoten och därvid funnit att det blivit utfärdat i enlighet med 14 kap. 28 § vallagen (2005:837). 

Stockholm den 25 mars 2013 
Per Virdesten
ersättare för ordföranden /Mattias Andersson
sekreterare 

4 § Ledighet

Talmannen meddelade att Walburga Habsburg Douglas (M) ansökt om fortsatt ledighet under tiden den 9–30 april. 

Kammaren biföll denna ansökan. 

Talmannen anmälde att Nils Brown (M) skulle fortsätta att tjänstgöra som ersättare för Walburga Habsburg Douglas. 

5 § Anmälan om kompletteringsval till EU-nämnden

Talmannen meddelade att Moderata samlingspartiets riksdagsgrupp anmält Nils Brown som suppleant i EU-nämnden under Walburga Habsburg Douglas fortsatta ledighet. 

Talmannen förklarade vald under tiden den 9–30 april till 

suppleant i EU-nämnden
Nils Brown (M) 

6 § Meddelande om skriftliga frågor under påskuppehållet

Talmannen meddelade att skriftliga frågor som lämnats in till och med torsdagen den 28 mars kl. 10.00 skulle besvaras senast torsdagen den 4 april kl. 12.00.

7 § Anmälan om inkomna protokollsutdrag från utskott

Talmannen anmälde att utdrag ur följande protokoll i ärenden om subsidiaritetsprövning av EU-förslag inkommit: 

2012/13:24 för tisdagen den 26 mars från justitieutskottet  
2012/13:25 för tisdagen den 26 mars från utbildningsutskottet  

8 § Anmälan om inkomna faktapromemorior om förslag från Europeiska kommissionen

Talmannen anmälde att följande faktapromemorior om förslag från Europeiska kommissionen inkommit och överlämnats till utskott: 

2012/13:FPM78 Meddelande om sociala investeringar (sociala investeringspaketet) KOM(2013) 83 till socialutskottet  
2012/13:FPM79 Rekommendation om att investera i barnens framtid K(2013) 778 till socialutskottet  

9 § Hänvisning av ärenden till utskott

Föredrogs och hänvisades 

Propositioner 
2012/13:93 till civilutskottet  
2012/13:94 till socialutskottet  
2012/13:96 till kulturutskottet  
2012/13:104 till civilutskottet  
2012/13:117 till socialförsäkringsutskottet  
2012/13:120 till skatteutskottet  
2012/13:122 till näringsutskottet  
2012/13:123 till finansutskottet  
2012/13:124 till skatteutskottet  
2012/13:126 till justitieutskottet  
2012/13:128 till socialutskottet 
2012/13:132 till justitieutskottet  
2012/13:133 till utbildningsutskottet  
2012/13:135 till socialutskottet  
2012/13:136 till utbildningsutskottet  

Skrivelser 
2012/13:75 till konstitutionsutskottet  
2012/13:90 till utrikesutskottet  
2012/13:97 till försvarsutskottet  
2012/13:112 och 114 till utrikesutskottet  

Redogörelser 
2012/13:NR1 till utrikesutskottet  
2012/13:RS5 och RS6 till utrikesutskottet  

EU-dokument 
KOM(2013) 122 till näringsutskottet  
KOM(2013) 168 till socialutskottet  
Åttaveckorsfristen för att avge ett motiverat yttrande skulle gå ut den 17 maj.

10 § Subsidiaritetsprövning av kommissionens förslag i fjärde järnvägspaketet

Föredrogs  

trafikutskottets utlåtande 2012/13:TU13 
Subsidiaritetsprövning av kommissionens förslag i fjärde järnvägspaketet (KOM(2013) 27, KOM(2013) 28, KOM(2013) 29, KOM(2013) 30 och KOM(2013) 31). 

Kammaren biföll utskottets förslag att ärendet fick avgöras efter endast en bordläggning.  

Anf. 1 JESSICA ROSENCRANTZ (M):

Herr talman! Vi är här i dag för att diskutera en prövning i fråga om subsidiaritet av Europeiska kommissionens förslag om ett fjärde järnvägspaket. Här har oppositionen i form av Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet framfört ett motiverat yttrande och menar att förslaget strider mot subsidiaritetsprincipen. I sin motivering av detta ställningstagande blandar dock oppositionen äpplen och päron kraftigt och missförstår riksdagens uppgift. Vi i Alliansen har därför valt att reservera oss mot detta motiverade yttrande. 

Utskottet självt anger att det övergripande målet med det fjärde järnvägspaketet är att vidareutveckla det gemensamma europeiska järnvägsområdet. Subsidiaritetsprincipen säger att unionen, det vill säga EU, ska vidta en åtgärd endast om och i den mån målen för den planerade åtgärden inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna själva. Det borde vara uppenbart, menar jag, att medlemsstaterna var och en för sig inte kan utveckla det gemensamma järnvägsområdet, framför allt finns det ett mervärde av att det görs på europeisk nivå. 

Vad oppositionen i dag i form av utskottsmajoriteten egentligen invänder emot är de metoder kommissionen föreslagit för att utveckla järnvägsområdet. Även regeringen har vissa invändningar i sak, vill jag påpeka, och dessa kommer regeringen förstås, förväntar jag mig, att föra fram i vidare förhandlingar. Men det är inte samma sak som att bedöma att subsidiaritetsprincipen inte följts, vilket är det nationella parlamentets uppgift här i dag enligt fördraget. 

Det borde, som sagt, vara självklart att unionen bäst kan utveckla det gemensamma järnvägsområdet. Jag tänker ändå ange tre tydliga skäl till varför jag absolut tycker att det är positivt att kommissionen går vidare med förslaget. Det handlar för det första om den inre marknaden, det handlar för det andra om stärkt konkurrenskraft för Europa och det handlar för det tredje inte minst om miljöskälen, om varför fler ska använda järnvägen som transportmedel. 

Som utgångspunkt för diskussionen – det första skälet – kan jag konstatera att en av grundstenarna i hela EU-samarbetet är den inre marknaden och den fria rörligheten för varor, tjänster, kapital och människor. Idén om den inre marknaden är i grunden en vision om ett Europa utan konstgjorda gränser där såväl människor som varor kan färdas fritt. Den inre marknaden är en viktig del i att skapa inte bara frihet för de människor som bor här utan också konkurrenskraft för hela Europa. 

Det andra skälet, att öppna järnvägsmarknaden för konkurrens, har länge varit ett uttalat mål inom EU. Syftet är att inrätta en gemensam marknad och skapa en effektivare och mer kundvänlig industri. Genom att gradvis öppna marknaderna och inrätta oberoende järnvägsföretag och infrastrukturförvaltare ska järnvägarnas effektivitet förbättras och därmed resenärernas utbud stärkas. 

Tyvärr ser vi runt om i Europa i dag ett flertal dysfunktionella järnvägsmarknader, bland annat finns det tusentals regler som försvårar för järnvägen och dess konkurrensutsättning. 

Herr talman! Vi behöver förstärka den inre marknaden, och där ingår järnvägen och dess reglering som en självklar del. Vi behöver göra det lättare att genomföra transporter på järnväg, skapa förutsättningar för bättre konkurrens och ta bort onödigt regelkrångel. 

Förslagen i fjärde järnvägspaketet ryms inom ramarna för den inre marknaden och ligger i enlighet med subsidiaritetsprincipen inom EU:s behörighet. Oppositionen motsätter sig detta, vilket för mig är främmande. Om åtgärder skulle vidtas endast av medlemsstaterna själva samtidigt som nationella regler för järnvägen behålls, kommer vi att fortsätta att befinna oss i samma besvärliga situation som i dag med mängder av regelkrångel och utebliven konkurrens. Att i stället ha gemensamma procedurer och regelverk bidrar till en förutsägbar inre marknad för de aktörer som avser att verka på den. 

I många medlemsstater är persontrafikmarknaden inom järnvägen stängd för konkurrens. Kommissionen har uttryckt att detta inte bara bromsar järnvägens utveckling utan också snedvrider konkurrensen för järnvägsföretag från de medlemsstater som har en öppen persontrafikmarknad – däribland Sverige. 

Herr talman! Att harmonisera bestämmelserna inom järnvägen är inte bara ett ändamål i sig självt. Det är också en del i ett större sammanhang. Att utveckla den inre marknaden är nämligen direkt avgörande om vi vill stärka Europas konkurrenskraft. Och det är viktigare än någonsin. 

I en tid av hårdnande global konkurrens, där stora delar av världen upplever en enorm utveckling i form av teknik, tillväxt och industriell framgång, kan inte längre Europa ta sin roll i världen för given. Vår konkurrenskraft och förmåga att hävda oss i den internationella konkurrensen är under stor press. Varför vi i ett sådant läge skulle säga nej till att harmonisera järnvägsmarknaden och stärka den inre marknaden är för mig ett mysterium. 

Regeringen har bedömt att åtgärder på EU-nivå är nödvändiga för att utveckla sammanhållande och effektivt fungerande marknader för järnvägstransporter. De åtgärder som har lyfts fram är bland annat EU-gemensamma bestämmelser om krav på järnvägsutrustning för att öka järnvägens tekniska enhetlighet samt en effektivisering av nödvändiga myndighetskontroller av utrustning och marknadsaktörer. Det är åtgärder som enligt regeringen, och enligt mig, faller inom ramarna för vad som är förenligt med subsidiaritetsprincipen. 

Herr talman! Det tredje skälet till varför det fjärde järnvägspaketet behövs stavas miljö. Om vi på allvar vill lösa miljöproblemen och ställa om till ett klimatsmart samhälle måste vi öka järnvägens andel av de totala transporterna. För detta måste det till en samordning på internationell nivå. Här är jag förvånad över flera partiers ställningstaganden, inte minst Miljöpartiets. 

Oppositionen pratar ofta både miljö och järnväg – gärna tillsammans – men när det ges en chans att från politiskt håll verkligen stärka förutsättningarna för järnvägen ställer man sig emot. 

Herr talman! Utvecklingen av Europas järnvägsmarknader har de senaste åren varit negativ, och marknadsandelen för järnvägen i Europa har inte ökat. Flygtrafiken öppnades för konkurrens på 1990-talet och har sedan dess haft en 25-procentig ökning av persontrafiken. Här, menar jag, kan järnvägen hämta inspiration. För att järnvägen ska kunna öka sin marknadsandel krävs att man kan erbjuda attraktiva och effektiva transporter – i fri konkurrens. 

Om vi på allvar vill ha en klimatsmart omställning sker de mest verkningsfulla insatserna på internationell nivå. Sverige kan inte ensamt lösa miljöproblemen eller se till att fler reser med tåg mellan Europas länder. Där behövs ett europeiskt initiativ – där behövs ett fjärde järnvägspaket. 

Herr talman! Sammantaget är åtgärderna i fjärde järnvägspaketet av sådan karaktär att EU är i stånd att agera mer effektivt än medlemsstaterna. Det finns också, som regeringen påpekat, betydande fördelar av att åtgärderna vidtas just på Europanivå. Åtgärderna som föreslås utgör en mycket viktig del i arbetet för att stärka en inre marknad och även för en högre tillväxt och stärkt konkurrenskraft.  

Om oppositionen i dag får som man vill står vi inför en fortsatt svag järnvägsmarknad tyngd av nationella särregler och stor oförutsägbarhet. Vi riskerar också att försämra förtroendet för den inre marknaden. Låt oss i stället här i dag skapa förutsättningar för bättre konkurrens på marknaden. Låt oss ta bort onödigt regelkrångel genom att låta åtgärderna som rör Europa också avgöras på Europanivå. 

Om vi på allvar vill stärka den inre marknaden, främja Europas konkurrenskraft och värna omställningen till ett klimatsmart samhälle genom större andel resor på järnväg måste vi harmonisera järnvägsmarknaderna på EU-nivå. Mina vänner, det är dags att gå från fina ord till konkret handling. 

(Applåder) 

Anf. 2 LARS TYSKLIND (FP):

Herr talman! Jag vill börja med att instämma i Jessica Rosencrantz anförande. 

Dagens debatt handlar i grunden om på vilken nivå vi ska fatta ett beslut – på EU-nivå eller på nationell nivå. Det är det som hela subsidiaritetsprövningen handlar om, och det utvecklade Jessica bra i sitt anförande. 

Ett av de stora problemen för att utveckla just järnvägstransporter över gränserna inom Europa och EU är att marknaden är uppdelad i nationella nät som bygger på olika tekniska lösningar och styrning av olika nationella regler. Jag tror att jag såg en siffra om att det fanns 11 000 icke-harmoniserande regler inom EU. För att får ordning på detta måste det fattas beslut på EU-nivå. Det tror jag att vi ändå kan enas om. 

Det är just därför som det under de senaste tio åren har tagits fram ett antal så kallade järnvägspaket. Det är för att riva hindren och göra järnvägstrafiken mer driftskompatibel på EU-nivå och för att försöka skapa mer kundanpassade och effektivare järnvägstransporter på ett gemensamt europeiskt järnvägsområde.  

Redan tidigt fastställdes de grundläggande principerna för att förbättra järnvägarnas effektivitet genom att gradvis öppna marknaderna och inrätta järnvägsföretag som är oberoende i förhållande till infrastrukturförvaltaren. 

Herr talman! Redan 2001 kom det första järnvägspaketet. Det handlade om att öppna för den internationella godstrafiken. Sedan följdes det av andra järnvägspaketet 2004. Då handlade det om järnvägssäkerhet, driftskompatibilitet och om att man återigen öppnar marknaden för godstrafik i ännu högre grad. Det tredje järnvägspaketet handlade om att öppna för internationell persontrafik. Då diskuterades också lokförarkort som skulle kunna gälla över gränserna. Det handlade även om passagerarrättigheter. 

Så sent som i november antogs Europaparlamentets och rådets direktiv om inrättande av ett gemensamt europeiskt järnvägsområde, som alltså är en revision av första järnvägspaketet. Det är en ständigt pågående process. Direktivet ska vara införlivat i svensk rätt i juni 2015. 

Herr talman! Precis som Jessica Rosencrantz sade har det visat sig att andelen järnvägstransporter i Europa inte har ökat. Därför går nu kommissionen vidare med ett fjärde järnvägspaket. Då handlar det om ett förslag om öppet tillträde till persontrafikmarknaden i alla medlemsstater. Det finns också krav på upphandling genom ett konkurrensutsatt anbudsförfarande vid offentligt finansierad kollektiv järnvägstrafik.  

Dessutom föreslår kommissionen att förvaltning av infrastrukturen och bedrivandet av tågtrafiken ska separeras ytterligare och tydligare. Detta har genomförts i Sverige, men det är mindre tydligt i resten av Europa. Paketet innehåller också förslag som gäller de tekniska och säkerhetsstyrande regelverken. 

Herr talman! Regeringens bedömning är att det är nödvändigt med åtgärder på EU-nivå för att skapa förutsättningar för järnvägstransporter inom det nyligen inrättade gemensamma järnvägsområdet. Åtgärden ska säkra konkurrenskraft genom icke-diskriminerande förutsättningar för marknadens aktörer och genom att aktörerna får förutsägbarhet på marknaden. 

Detta med gemensamma tekniska krav på järnvägsutrustning är exempel på detta. På just på den punkten tror jag att vi inte alls är oeniga. 

Regeringens bedömning är att fjärde järnvägspaketet också ska vara förenligt med subsidiaritetsprincipen. 

Sedan har regeringen, som Jessica Rosencrantz framhöll, också invändningar när det gäller själva sakfrågan. Jag får väl också instämma i att oppositionen här blandar ihop äpplen och päron och börjar diskutera sakfrågan. Där har vi en väldigt lång process framför oss. Det regeringen lyfter fram är just att man vill förflytta beslutskompetens, som regeringen inte tycker kan bli effektiv i sammanhanget. Ur den synvinkeln kan man säga att regeringen och oppositionen delar ståndpunkten att man ska jobba vidare med den frågan, men detta har inte direkt med subsidiaritetsprövningen att göra. 

Folkpartiet och övriga allianspartier delar naturligtvis regeringens uppfattning i den här frågan. Det är lite förvånande och direkt inkonsekvent när oppositionen först bejakar att det är nödvändigt att man tar beslut på EU-nivå och sedan i nästa sats säger nej till verktygen för att göra det. Det känns som om oppositionen i lite olika nyanser – socialdemokrater, miljöpartister, sverigedemokrater och vänsterpartister – stänger dörren för fortsatt utveckling och för en väl fungerande gemensam europeisk järnvägsmarknad.  

En gemensam europeisk järnvägsmarknad kommer naturligtvis att främja en utveckling där järnvägen har förutsättningar att ta större marknadsandelar av både person- och godstrafik. Det är ändå ett mål som jag uppfattar att vi har gemensamt, inte minst ur klimatsynpunkt. Vi har ju på sätt och vis gått före, så den svenska marknaden är redan väldigt avreglerad. 

Jag tycker att det är lite förvånande att man nu egentligen prisar nationella särkrav framför att ha gemensamma regler för järnvägens bästa i Europa. 

(Applåder) 

Anf. 3 ANDERS ÅKESSON (C):

Herr talman! I likhet med Jessica Rosencrantz och Lars Tysklind instämmer jag i den linje regeringen anför i frågan om subsidiaritet när det gäller det fjärde järnvägspaketet. I debatten om resande och så vidare framförs väldigt ofta krav på att vi ska resa mer kollektivt och att vi på alla sätt ska verka för att järnvägens andel av transportarbetet ska öka. Inte sällan framförs krav på höghastighetståg och att det ska vara internationell standard när det gäller både hastighet och tillgänglighet. Man menar att utmaningar vi har att hantera, som klimathot, trängsel, brist på framkomlighet och att öka det kollektiva resandet regionalt, nationellt och internationellt ska klaras med ett ökat kollektivt resande. 

Mot bakgrund av de sakpolitiska kraven välkomnar jag EU-kommissionens arbete med att förbättra järnvägens effektivitet, kvalitet och konkurrenskraft. Jag håller med regeringen om att åtgärder på EU-nivå är både önskvärda och nödvändiga för att utveckla en effektivt fungerande marknad för järnvägstransporter inom hela Europa. Precis som regeringen anser jag att detta måste innebära att vi har regler som ökar järnvägens konkurrenskraft, som är effektiva och förhindrar diskriminering järnvägsföretag emellan. Exempel på sådant är andra EU-gemensamma bestämmelser om krav på järnvägsutrustning för att öka järnvägens tekniska enhetlighet liksom effektivisering av nödvändiga myndighetskontroller av utrustning och marknadsaktörer. Allt detta i syfte att skapa förutsägbarhet, ökad konkurrens och transparens samt fler aktörer som kan erbjuda oss som ställer krav på ökat kollektivt resande fler möjligheter. 

Vad det i grunden handlar om är standardisering. Låt mig ge två exempel, ett bra och ett dåligt. 

Containern – 20 fot, 40 fot och så vidare; en uppfinning från 1940–1950-talet – innebar en revolution i hur vi hanterar gods och godstransporter. Det är sannolikt därför som vi har förhållandevis låga kostnader för att transportera gods och att de sjunker i förhållande till annan prisutveckling. Containern som metod är ingenting annat än en standard. Man vet lika väl i Göteborgs hamn som i Kalmar hamn och i Singapores hamn hur stor containern är, och man har gemensam utrustning för att hantera den. Det är en internationell standard i syfte att öka konkurrens, effektivitet och affärsmässighet. 

Låt mig ge ett exempel på motsatsen. Bristen på standard på elkontakter gör att en svensk kyltransport drar med sig 200–300 kilo elkabel genom Europa helt i onödan därför att kopplingsdonen inte är standardiserade. Det är på väg att bli standard, men fortfarande släpar man 200–300 kilo icke nyttig last. Det är inte smart för vare sig transportekonomi eller miljö. 

Det yttersta syftet med allt detta, de olika järnvägspaket som Lars Tysklind och Jessica Rosencrantz beskrev, är ju att bidra till ett ökat resande på järnväg till förmån för tillväxt, sysselsättning, regional utveckling och miljö. 

Som jag ser det ligger då EU-kommissionens förslag väl i linje med vad utskottet tidigare sagt och uttalat om att utveckla en effektiv järnvägstrafik inom hela EU. 

Det finns skäl, herr talman, att nämna att i Sverige har järnvägens organisation förändrats sedan slutet på 1980-talet, bland annat genom att vi renodlat rollerna och konkurrensutsatt olika delar av systemet. 

I en internationell jämförelse konkurrensutsattes det svenska järnvägssystemet tidigt. Erfarenheterna är i huvudsak goda, och vårt järnvägssystem har i dag en högre produktivitet än för 20 år sedan. 

Självklart har även marknaden för godstrafik på järnväg påverkats i lika mån positivt av den avreglering som har skett. 

Mot bakgrund av detta instämmer jag i regeringens bedömning att förslagen i det fjärde järnvägspaketet är förenliga med subsidiaritetsprincipen och proportionella mot syftet att nå målen i fördraget om Europeiska unionen. 

(Applåder) 

Anf. 4 LARS MEJERN LARSSON (S):

Herr talman! Det är höga brösttoner i inläggen från Alliansens företrädare, men jag har inte hört att ett enda parti har yrkat bifall. Är det så att ni i själva verket är övertygade om att subsidiaritetsprövningen inte håller? Ni har möjlighet att återkomma till det. 

Herr talman! Vi som representerar utskottsmajoriteten ser att transportsektorn står inför utmaningar när det gäller både klimatfrågan och övriga miljöfrågor. Utskottet konstaterar att om det ska vara möjligt att minska utsläppen från transportsektorn måste fler kunna välja klimatsmarta transporter. 

För att järnvägstrafiken ska vara ett attraktivt transportalternativ och därigenom öka sin andel av transportmarknaden krävs enligt utskottet att förutsättningarna för att välja järnvägen måste bli bättre. 

Utskottet välkomnar därför kommissionens förslag om arbetet med att öka järnvägens konkurrenskraft och attraktivitet för att underlätta en utveckling av järnvägssektorn. Utskottet vill understryka att skapandet av ett konkurrenskraftigt och effektivt gemensamt järnvägsområde kräver – inom ramen för en sammanhängande strategi – sammanhållna åtgärder och ett fortsatt tekniskt harmoniseringsarbete på EU-nivå. 

Förslagen gäller att undanröja kvarstående administrativa och tekniska hinder, att införa ett gemensamt synsätt på reglerna för säkerhet och driftskompatibilitet samt att effektivisera vissa processer. Utskottet ansluter sig till bedömningen att teknisk harmonisering och en minskning av de administrativa bördorna och kostnaderna för järnvägsföretagen är viktiga beståndsdelar i det fortsatta arbetet med att öka järnvägens konkurrenskraft för tillväxt och jobb i Sverige. 

Herr talman! När det kommer till att bedöma om förslagen i det fjärde järnvägspaketet är utformade utifrån ett beaktande av subsidiariteten kan dock utskottet konstatera att delar av innehållet i förslagen är alltför långtgående, och utskottet anser att det finns förslag till regleringar som i stället bör beslutas på nationell nivå där man kan ta hänsyn till de förutsättningar som råder i landet. 

När det gäller förslaget att Europeiska järnvägsbyrån, ERA, ska få utökade befogenheter ifrågasätter utskottet om en sådan överflyttning av beslutskompetens från medlemsstaterna till ERA när det gäller godkännande av järnvägsfordon samt utfärdande och återkallelse av säkerhetsintyg för järnvägsföretag är en proportionerlig åtgärd för att nå syftet med förslagen. 

Utskottet menar att det i stället finns en risk för att den föreslagna åtgärden leder till mer utdragna processer med ökade kostnader som följd. Det kan finnas skäl att ifrågasätta om förslagen verkligen på ett ändamålsenligt sätt bidrar till att de angivna syftena kan uppnås. 

Utskottet har tagit del av att den absoluta merparten av järnvägsfordon endast verkar inom en medlemsstat, varför kommissionens förslag, som innebär att järnvägsfordonet ska uppfylla kraven i samtliga inom EU tillämpliga bestämmelser, framstår som klart oproportionerligt och oförståeligt. Man ställer sig frågan varför, när vi har en nationell tillsynsmyndighet. 

Herr talman! Enligt vår mening bör dessa fordon i dagsläget i fortsättningen godkännas av de nationella tillsynsmyndigheterna. 

När det sedan gäller kommissionens förslag till ändring av direktiv om inrättande av ett gemensamt europeiskt järnvägsområde och förslag till ändring av EU:s kollektivtrafikförordning föreslår EU-kommissionen att järnvägsföretag ska ha tillgång till järnvägsinfrastruktur i alla medlemsstater för att utföra persontransporter. 

Utskottet konstaterar att järnvägsmarknaden i Sverige redan är helt öppen sedan den 1 oktober 2010, och förslaget skulle således inte få någon effekt på svensk lagstiftning. 

Utskottet anser även att det finns fler åtgärder i förslagen som är alltför långtgående och inte är proportionella för att åstadkomma en ökning av mängden persontrafik och en förbättring av kvaliteten. 

Utskottet baserar sitt ställningstagande på att svenska erfarenheter visar att vårt svenska järnvägssystem i alla delar inte lever upp till de förväntningar som finns på ett väl fungerande järnvägssystem med hög kvalitet och punktlighet. 

Sveriges riksdag har därför funnit att det finns anledning att utföra en utredning om järnvägssystemets organisation för att säkerställa att järnvägen utvecklas och förvaltas på bästa sätt. 

Utskottet bedömer därför i dag att medlemsstaterna är bättre rustade att utifrån varje medlemsstats förutsättningar fatta beslut om hur den inrikes persontrafiken ska utföras för att nå målen om en ökad persontrafik som på ett effektivt sätt bidrar till att bryta transportsektorns oljeberoende. 

Herr talman! Det är viktigt att komma ihåg att dagens debatt inte handlar om ett ställningstagande i sakfrågor. Dagens debatt handlar om huruvida kommissionens beslut strider mot subsidiaritetsprincipen eller inte. Den sammanfattande bedömningen från utskottet är att kommissionens förslag om utökade befogenheter för Europeiska järnvägsbyrån, ERA, när det gäller godkännande av järnvägsfordon och utfärdande och återkallande av järnvägssäkerhetsintyg, öppnande av nationell persontrafik och konkurrensutsättning av avtal om allmän trafik därför inte är förenliga med subsidiaritetsprincipen. 

Herr talman! Jag yrkar därför bifall till utskottets förslag. 

(Applåder) 

I detta anförande instämde Lars Johansson, Leif Pettersson, Suzanne Svensson, Hans Unander och Anders Ygeman (alla S). 

Anf. 5 JESSICA ROSENCRANTZ (M) replik:

Herr talman! Här anklagas Alliansen både för att ta till höga brösttoner och för att vara undfallande. Jag kan försäkra Lars Mejern Larsson att vi i vår reservation anger vår tydliga och bestämda mening. Men liksom Socialdemokraterna vill vi inte ha votering i varje fråga.  

Men jag förstår fortfarande inte riktigt vad det är ni framför från oppositionens sida. Lars Mejern Larsson uttryckte här att det är bra med en harmonisering. Men å andra sidan är det precis det som ni är emot när ni lägger fram detta förslag.  

Oppositionen invänder mot beståndsdelarna i sak i förslaget. Där har jag precis sagt att regeringen också gör det. Men där är vi inte nu. Vi diskuterar subsidiaritetsprövning. Tycker vi att det är rimligt att det på europeisk nivå ska genomföras en harmonisering av järnvägsmarknaderna? Jag tycker självklart att vi ska göra det.  

Då vill jag ställa en fråga till oppositionen och till Lars Mejern Larsson. Är det rimligt att vara emot en EU-harmonisering? Det är det som ni egentligen nu framför. Det sätter krokben för den fortsatta processen med en harmonisering inom EU. Är det rimligt för den inre marknadens skull, är det rimligt om vi vill ha fler transporter på järnväg, och är det rimligt om vi vill ha stärkt konkurrenskraft för Europa att vi i detta läge från det svenska parlamentets sida säger: Nej tack, vi vill inte ha någon harmonisering av reglerna kring den europeiska järnvägsmarknaden på EU-nivå? 

Anf. 6 LARS MEJERN LARSSON (S) replik:

Herr talman! Grunden för subsidiaritetsprincipen är att beslut bör fattas på EU-nivå om det innebär att utfallet blir bäst på det viset.  

Debatten handlar med andra ord om vilka åtgärder på EU-nivå som är proportionerliga mot nyttan av dem. När det gäller fjärde järnvägspaketet menar vi att det finns goda skäl till att beslut i frågorna lämpligen fattas på nationell nivå och inte på EU-nivå.  

Att exempelvis öppna inrikes persontrafik för konkurrens är en alltför långtgående åtgärd som EU inte bör bestämma över. Nyttan av att ett sådant beslut fattas på EU-nivå överväger inte de fördelar som finns med att beslutet fattas på lokal eller regional nivå. Därför bör beslutanderätten förbli lokal, regional eller nationell.  

När vi avreglerade skulle det ha känts fel om Bryssel skulle ha bestämt detta. Subsidiaritetsprövningen handlar om demokrati, och vad vinner besluten på att flyttas? Besluten ska fattas så nära medborgarna som möjligt. Att upphandla trafik från Sunne till Karlstad tycker vi ändå måste vara ett beslut för värmlänningarna. Men Jessica Rosencrantz har fortfarande möjlighet att yrka bifall till sitt eget förslag. 

Anf. 7 JESSICA ROSENCRANTZ (M) replik:

Herr talman! Jag kan påminna Lars Mejern Larsson om att syftet med förslaget som anges är att utveckla den gemensamma marknaden på järnvägsområdet. Var görs detta bäst? Jag vidhåller fortfarande att det görs bäst på just europeisk nivå.  

Sedan kan vi båda två och alla andra i kammaren ha synpunkter på vad denna harmonisering ska innebära i sak. Jag har läst många faktapromemorior i detta ärende där regeringen är mycket tydlig med att man har invändningar i sak. Jag är övertygad om att infrastrukturministern kommer att föra fram dessa invändningar, vilket redan har gjorts i faktapromemorian. Om detta råder det inga tvivel, och där är vi överens. Det finns delar i sak där vi har rätt att invända.  

Det som jag ställer mig frågande till är den signal som skickas från det svenska parlamentet, från Sveriges riksdag. Detta är en subsidiaritetsprövning. Det är en fråga som handlar om huruvida vi vill ha dessa beslut på EU-nivå eller inte. Jag menar att om vi vill ha en inre marknad i hela Europa är det självklart att vi också måste ta dessa initiativ på europeisk nivå.  

Jag kan också ställa mig frågande till det faktum att Lars Mejern Larsson tycker att det är rimligt att utländska företag i dag kan operera i Sverige på den svenska marknaden som är öppen för konkurrens, medan svenska företag inte kan verka på utländska marknader. Är det en rättvis ordning? Nej, jag tror att vi har mycket att tjäna på en harmonisering på EU-nivå. Jag tror att vi måste lära oss att skilja på sak och subsidiaritet. I detta fall har vi faktiskt hamnat snett. Vi är överens i sak om att det föreslås problematiska insatser. Men när det gäller på vilken nivå vi stärker den gemensamma inre marknaden, på vilken nivå vi främjar europeisk konkurrens, och på vilken nivå vi tillsammans kan ta krafttag för att öka järnvägens andel av transporterna menar jag bestämt att det är på en europeisk nivå som samordningen görs bäst.  

Anf. 8 LARS MEJERN LARSSON (S) replik:

Herr talman! Som jag sade tidigare handlar det i dag inte om ett ställningstagande i sakfrågor. Om SL ska köra i egen regi måste det väl vara ett beslut för Stockholms läns landsting och inte för Bryssel? 

Det är viktigt att vi fattar besluten på rätt nivå. I sak kan vi ha olika uppfattningar. Men det är inte det som vi fattar beslut om här och nu.  

Det nationella bestämmandet är viktigt för att medborgarna ska känna att de kan vara med och påverka transportpolitiken. Att göra besluten överstatliga är inte i överensstämmelse med subsidiaritetsprövningen.  

Anf. 9 STINA BERGSTRÖM (MP):

Herr talman! Om vi ska klara klimatet måste vi resa klimatsmart både nu och i framtiden. Det är flera talare som redan har slagit fast det. Det är därför viktigt för Sverige, för EU och för hela världen att tåget är ett förstahandsalternativ för allt fler resenärer. Att det inte är så i dag har flera orsaker. Det handlar om de ständiga tågförseningarna, de krångliga biljettköpen, de dyra tågbiljetterna och de billiga bil- och flygresorna. Det är några förklaringar till att inte fler åker tåg i Europa och i Sverige. 

Hur kommer man då åt detta? Hur gör vi tågtrafiken bättre i Europa? Hur ökar vi järnvägens konkurrenskraft gentemot andra trafikslag? Det är frågor som EU-kommissionen försöker hitta ett svar på. Det är bra. Det hade varit mycket bra om EU-kommissionen hade uppehållit sig lite grann kring de ständiga tågförseningarna, de krångliga biljettköpen, de dyra tågbiljetterna och de billiga bil- och flygresorna, alltså det som verkligen betyder något för resenärerna.  

Det hade också varit bra om EU-kommissionen hade koncentrerat sig på de tekniska hinder som finns för de tåg som ska åka över landgränser – olika spårbredder, olika signalsystem, olika regler som gör det krångligare och dyrare att åka tåg mellan länderna i Europa. 

Men i stället lägger EU-kommissionen fram ett förslag som ska detaljstyra hur olika länder ska organisera sin nationella järnväg. I stället lägger man fram ett förslag som riskerar att göra det krångligare och dyrare för operatörerna att få sina fordon godkända. I stället för att göra järnvägen konkurrenskraftig vill EU-kommissionen att det ska vara obligatoriskt för alla medlemsländer att konkurrensutsätta den. Man har spårat in på fel konkurrensspår.  

Med det fjärde järnvägspaketet skulle EU:s länder få ägna de kommande åren åt att organisera om och sälja ut sina järnvägar i stället för att sälja fler tågbiljetter.  

Enligt det fjärde järnvägspaketet får inte den som har hand om spåren vara densamma som den som kör tågen. Alla länder måste släppa in privata operatörer på spåren, och kommersiell trafik måste få företräde för upphandlad trafik, det vill säga en avreglerad och privatiserad järnväg. Det är ett järnvägssystem som i sin uppstyckning går ännu längre än det svenska, den uppstyckning som Sveriges riksdag så sent som i december beslutade ska utvärderas.  

Med detta förslag skulle alltså alla Europas länder tvingas införa samma organisation av den nationella järnvägen. Det är en organisationsmodell som en majoritet av de svenska riksdagspolitikerna i dag vill utvärdera och förändra.  

Herr talman! Jag tycker att det är märkligt att Alliansens företrädare i trafikutskottet tycker att detta är okej, dels därför att ni själva i december röstade för utredningen av det svenska järnvägssystemets organisation, dels därför att det onekligen finns andra järnvägssystem i Europa som när det gäller antalet resande har lyckats lika bra, eller lika dåligt, som Sveriges järnvägssystem.  

Vi i Miljöpartiet tycker att det ska vara upp till varje land hur man organiserar persontrafiken inom landet. Vi anser att kommissionens förslag strider mot subsidiaritetsprincipen. Detta är inte en fråga som ska avgöras på EU-nivå.  

Jag yrkar bifall till förslaget i trafikutskottets utlåtande.  

(Applåder) 

Anf. 10 ANDERS ÅKESSON (C) replik:

Herr talman! Stina Bergström anför krångel och att det är dyrt och icke förutsägbart. Det är ur ett resenärsperspektiv helt korrekta iakttagelser av det europeiska järnvägssystemet.  

Jag delar Stina Bergströms syn på att den som vill göra den miljökloka resan möts av krångel, hinder och bekymmer. Men, Stina Bergström, det är precis detta EU-förslaget avser att rätta till. Det ska skapa harmoni och förutsägbarhet för den som väljer att åka tåg mellan Kil och Italien. Min fråga till Stina Bergström, herr talman, blir: Hur tror Stina Bergström och Miljöpartiet att internationella höghastighetståg i syfte att transportera passagerare i konkurrens med flyg ska kunna bli möjligt om vi inte sluter internationella överenskommelser? 

Anf. 11 STINA BERGSTRÖM (MP) replik:

Herr talman! Jag tror absolut att det är viktigt att vi gör överenskommelser om tågtrafiken. Det sker redan i dag, och det har det gjort länge.  

Vi har ett jättebra exempel på en sådan europeisk överenskommelse, som faktiskt gör det väldigt lätt för tågresenärer att resa i Europa om man väljer detta system. Jag vet inte om Anders Åkesson har prövat det, men jag gjorde det redan i början av 80-talet. Det handlar om våra Interrailkort – våra tågluffarkort. Det är ingenting som EU-kommissionen eller våra politiker i Bryssel har haft någonting med att göra, men det har fungerat väldigt bra. Ibland har det varit lite krångligt när det har kommit in nya tågoperatörer på denna marknad och man ska komma överens om vilka områden biljetterna ska gälla på, vad det ska kosta och så, men man har löst det på ett rätt bra sätt.  

Visst ska vi alltså göra överenskommelser, men vi ska inte detaljstyra hur man ska åka tåg mellan Kil och Karlstad eller hur den trafiken ska upphandlas.  

Anf. 12 ANDERS ÅKESSON (C) replik:

Herr talman! När det gäller dem som nu sliter sitt hår för att uppnå en effektivare järnvägstrafik över den europeiska kontinentaldelen och upp i Skandinavien är alltså Stina Bergströms och Miljöpartiets svar tågluffarkortet från 70- och 80-talen. Jag trodde, herr talman, att tågluffarkortet handlade om att man valde en månads vistelse i Europa – att vi ur ett skandinaviskt perspektiv tog oss ut i Europa.  

Herr talman! Trafikvolymen i persontransport är dock affärsresenärer och familjeresenärer som vill från södra Italien till Kil eller omvänt. Det är deras perspektiv vi måste använda när vi funderar på hur vi effektiviserar och gör det enkelt, möjligt och rimligt att välja det miljövänliga tåget. Ett tågluffarkort som innebär ett planlöst irrande över Europa medan man åker mellan Kil och Italien tror jag inte är det svar vi förväntar oss på 2020-talet. Syftet med kommissionens förslag är att effektivisera och öka möjligheterna för ett internationellt, gemensamt regelverk. 

Avslutningsvis: Enligt Miljöpartiets och Stina Bergströms sätt att se det, vari består rättvisan i att danska, tyska och italienska persontrafikjärnvägsföretag kan starta trafik i Sverige? Jag tror att det skulle kunna vara utmärkt sett ur ett produktutvecklings- och effektivitetsarbete, men en svensk järnvägsoperatör kan med dagens överenskommelser inte starta trafik i Europa. Vari består rättvisan och rimligheten? 

Anf. 13 STINA BERGSTRÖM (MP) replik:

Herr talman! Jag vet inte om det handlar om rättvisa, men jag tänker att Anders Åkesson kunde höra hur smart de skånska resenärerna tyckte att den danska järnvägen var inne och körde Öresundstågen eller trafiken nere i Skåne. Det gick så där, kan man säga. Företaget gick i konkurs, och det var väldigt mycket strul innan man kunde få ordning på trafiken innan SJ fick gå in och börja köra tågen igen, så att resenärerna kom till jobbet. Det kan vara bra med utländska operatörer i landet, men jag tycker fortfarande att det är upp till varje land att bestämma vilka som ska få köra i landet. 

Jag tog tågluffarkorten som ett bra exempel. Det är fortfarande så att det kan vara den billigaste biljett man kan köpa och det enklaste sättet att resa i Europa – även om man inte ska irra runt en månad när man till exempel ska åka till London eller Paris. Det finns dock andra bra initiativ som har tagits av EU. Jag tänker på den vitbok vi hade och diskuterade här för ett år sedan. Det fanns mycket bra förslag i den, bland annat ett EU-förslag om att man ska sätta ett mål för hur man ska flytta över transporterna från väg och flyg till den klimatsmarta järnvägen.  

Detta var någonting Anders Åkesson och hans allianskamrater motsatte sig i sitt yttrande över vitboken. Man motsatte sig också andra saker som var bra i vitboken, men man slog i alla fall fast en sak: Man sade att man tycker att frågor om den lokala och regionala kollektivtrafiken lämpligen bör hanteras inom respektive medlemsstat och att det i det fortsatta arbetet inte ska göras avkall på subsidiaritets- och proportionalitetsprincipen när det gäller detta. Jag kan inte se annat än att Alliansen nu har ändrat inställning. 

Anf. 14 TONY WIKLANDER (SD):

Herr talman! Ibland får vi under behandlingen av denna typ av ärende påminna varandra lite grann om vad det egentligen handlar om. Det är en subsidiaritetsprövning vi gör just nu, och det handlar kanske i mindre omfattning om det tekniska innehållet i fjärde järnvägspaketet. 

Vi har under de ungefär två och ett halvt år jag har varit med haft åtskilliga subsidiaritetsprövningar. Ytterst sällan har det varit ifrågasättanden av dem, utan man har kunnat godkänna dem. Det har som någon sade innan handlat om standardiseringar av ett slag vi har haft stor nytta av. Det kommer vi säkerligen att fortsätta att göra där det verkligen kommer till nytta. Här finner jag emellertid, vilket uppenbarligen en majoritet i utskottet också gör, att det handlar mer om en maktförflyttning från vårt svenska parlament till EU – eller Bryssel, som man i dagligt tal säger.  

Som sverigedemokrat ser jag ingenting positivt i en sådan gradvis förskjutning av makten, utan där instämmer jag i bland annat Lars Mejern Larssons och även Stina Bergströms anförande. En obligatorisk konkurrensutsättning ser jag inte heller som någonting positivt. Man säger att det inte påverkar Sverige. Nej, det är klart att det inte gör, för här är alltihop redan utsålt. Det gör det alltså kanske inte i den delen.  

Dessa teknikaliteter får vi dock anledning att återkomma till. Jag kan, som utskottsmajoriteten skriver, bara konstatera att innehållet i förslagen är alltför långtgående. Utskottet anser att det finns förslag till regleringar som i stället bör hanteras på nationell nivå.  

Det som först fick mig att studsa till i detta ärende var den europeiska järnvägsbyrån. När jag fick klart för mig att de skulle ta över makten av till exempel vår egen transportstyrelse började jag undra vad denna maktförskjutning egentligen går ut på. Där kan jag än en gång bara instämma i dagens handlingar, där utskottet ifrågasätter om en sådan överflyttning av beslutskompetens från medlemsstaterna till ERA när det gäller godkännande av järnvägsfordon och utfärdande och återkallelse av säkerhetsintyg för järnvägsföretag är en proportionerlig åtgärd för att nå syftet med förslagen. Jag menar att det verkligen inte är en proportionerlig åtgärd.  

Jag skulle vilja upprepa vad tidigare talare har sagt: Här har riksdagen förra året funnit anledning att göra en utredning av järnvägssystemets organisation för att säkerställa att järnvägen utvecklas och förvaltas på bästa sätt. Jag kan fråga regeringsrepresentanterna om de vet när denna kommer att tillsättas. Hittills har det varit väldigt tyst om den utredningen, som riksdagen har beslutat. Det är möjligt att vi erhåller ett svar på det. I avvaktan på det yrkar jag bifall till utskottets förslag och avslag på reservationen. 

Anf. 15 JESSICA ROSENCRANTZ (M) replik:

Herr talman! Att Sverigedemokraterna har ett motstånd mot Europeiska unionen, nästan en fundamental, näst intill religiös, uppfattning om att allt som görs på EU-nivå är fel känner vi till sedan tidigare. Däremot är jag förvånad över den allians som har skapats här kring motståndet mot EU. Likväl är jag inte förvånad över resonemanget från Wiklander. Däremot ställer jag mig frågande till hur länge detta nästan religiösa motstånd mot EU ska få hindra enskilda människors möjligheter att färdas fritt inom Europa. 

Det här förslaget syftar till att underlätta människors vardag, att underlätta för människor att göra klimatsmarta val, att hellre ta tåget än flyget. Hur länge ska detta fundamentala motstånd mot EU ställas mot att underlätta människors vardag? Hur kommer det sig att man inte kan se – just därför att vi diskuterar subsidiaritetsfrågan och inte sakfrågan – att om vi vill göra det enklare för människor att röra sig inom Europa måste det till en samordning på EU-nivå? 

Anf. 16 TONY WIKLANDER (SD) replik:

Herr talman! Huruvida jag skulle ha en religiös uppfattning om EU överlåter jag åt andra att bedöma; själv känner jag mig inte särskilt anfäktad av sådant. Den uppfattning vi har av EU från mitt partis sida är att vi inte tycker om överstatlighet. Vi tycker inte om att parlamentet sätts under någon sorts förmyndare i andra länder. Vi tycker inte heller om den sortens subsidiaritetsprövning som föreslås här. Det som Jessica Rosencrantz representerar kan jag möjligen tänka mig, men jag är mot den här fanatismen att allting är till salu, att allting ska konkurrensutsättas vare sig det är bra eller inte. Vi har sett vad vissa konkurrensutsättningar har lett till i vårt land, och vi har fått ganska nog av en del. Jag kan nämna ett par. Taxirörelsen fixade man för ett tjugotal år sedan. Den fungerar inte. Om järnvägen fungerade kanske vi inte hade behövt tillsätta en utredning, som tydligen aldrig kommer till stånd. 

I stället pratar man här om att vi hindrar människor att resa. På vilket sätt blir det bättre om EU får bestämma hur järnvägsvagnarna ska se ut och hur de ska fungera och göra en överprövning på det? På vilket sätt blir människornas vardag bättre av det? 

Jessica blandar ihop järnväg och flyg. Jag är av uppfattningen att båda trafikslagen behövs och ska kunna komplettera varandra. Det är inte lätt att åka tåg till Korea. Det tar lite lång tid när vi ska på våra utskottsresor till exempel. 

Anf. 17 JESSICA ROSENCRANTZ (M) replik:

Herr talman! När det gäller att inte ställa trafikslagen mot varandra är vi överens. Det är klart att varje trafikslag har sin plats. Däremot har vi väldigt högt ställda klimat- och miljöambitioner i Sverige liksom i Europa. Vi vill vara ett föredöme på miljöområdet, i alla fall vill jag att vi ska vara det. Jag tror att det är Sveriges ambition och de flesta partiers ambition. Vi har tyvärr sett att järnvägsmarknaderna och andelen av järnväg av hela transportmarknaden inte har ökat. Flyget har ökat med 25 procent sedan 90-talet, men det har inte järnvägsmarknadens andel gjort. Det tycker jag är tråkigt. Det är ett klimatsmart sätt att resa. 

Jag tycker också att EU ska vara ett mellanstatligt samarbete, och jag tycker att oppositionen på det här sättet väljer att sätta stopp för en konstruktiv debatt som vi annars kunde ha fört i Europa med de andra medlemsstaterna om hur vi bäst utformar det här förslaget. Nu har oppositionen från början sagt nej till harmoniseringen. 

Jag tycker att det som Tony Wiklander här för fram är ganska intressant. Kanske har vi någonstans nått kärnan i resonemanget? Kan det måhända vara så att oppositionen inte alls tycker att det är positivt med en harmonisering? Att döma av tongångarna från Tony Wiklander är det snarare tvärtom. En konkurrensutsättning av marknaden är inte alls bra. Jag menar att det för varje resenärs skull är rimligt och vettigt att det finns ett större utbud av resor att välja mellan och en större press på priserna, som ju följer av ett ökat utbud. Det gör att människor på ett enklare och ett mer kostnadseffektivt sätt kan välja hur de vill ta sig fram inom Europa.  

Det är anledningen till att jag tycker att det här förslaget är bra. Jag tror inte att tågluffarkortet är svaret i det moderna Europa, och jag tror att vi måste utveckla sätten att resa. Jag tycker att det är tråkigt att oppositionen, såsom det låter på Tony Wiklander, är emot en öppen marknad i sin helhet och egentligen emot harmoniseringen som sådan. 

Anf. 18 TONY WIKLANDER (SD) replik:

Herr talman! Jag tror att Jessica Rosencrantz och jag är ganska överens. Vi vill båda naturligtvis ha ett bra järnvägssystem, vill att det utvecklas och att folk använder det mer. På vilket sätt skulle denna utveckling garanteras genom att vi lämnar ifrån oss beslutsmakten till EU? Det förstår jag inte. Eftersom det handlar om subsidiaritetsprövning och ingenting annat menar jag – utan att ha någon religiös uppfattning i frågan – att en ståndpunkt som är ganska vettig är att vi någon gång säger ifrån när man vill avlöva parlamenten så som man nu gör. 

Av handlingarna framgår att det finns exempel på åtgärder som kan underlätta utan att man behöver gå sådana här vägar. Det är gemensam information, gemensamma tidtabeller, biljettsystem och så vidare. Det finns naturligtvis väldigt mycket att göra. Teknikaliteterna i det här järnvägspaketet kan leda till många intressanta diskussioner, och kanske vi i slutändan, förhoppningsvis, får se ett enigt utskott bakom vilka åtgärder som behövs. 

Anf. 19 SIV HOLMA (V):

Herr talman! Jag är mycket nöjd med att majoriteten i trafikutskottet anser att kommissionens förslag i fjärde järnvägspaketet strider mot subsidiaritetsprincipen. Kommissionens förslag om att utöka befogenheterna för Europeiska järnvägsbyrån, ERA, när det gäller att godkänna järnvägsfordon och att utfärda och återkalla järnvägssäkerhetsintyg anser vi i majoriteten inte ska vara underställda överstatliga beslut. Det behövs inte heller överstatliga beslut om att öppna inrikes persontrafik för konkurrensutsättning. 

Kommissionens förslag till fjärde järnvägspaketet, som presenterades den 30 januari i år, sägs ha till syfte att skapa en gemensam europeisk järnvägsmarknad. Det sägs vidare att man vill undanröja administrativa och tekniska hinder, öppna marknader, skapa oberoende järnvägsföretag och infrastrukturförvaltare och undvika förtäckt diskriminering. På sedvanligt marknadsfundamentalistiskt sätt à la EU lägger man allt fokus på de privata tågoperatörernas och infrastrukturförvaltarnas krav. Man lägger inget fokus på medborgarnas och resenärernas vare sig krav eller behov. Och alliansregeringen välkomnar, föga överraskande, kommissionens förslag om obligatorisk upphandling av kollektivtrafik på järnväg, vilket regeringen i stor utsträckning redan genomfört i landet. 

Trots att vi i Vänsterpartiet tycker mycket illa om att Sverige konkurrensutsatt kollektivtrafiken är det ändå viktigast att landet självt har beslutanderätt om hur man vill organisera inrikes kollektivtrafik på järnväg. Det betyder att Sverige kan bestämma självt om att förändra dagens organisation. Vänsterpartiet anser att det saknas belägg för att konkurrensutsättningen av järnvägstrafiken innebär att man, som kommissionen hävdar, säkerställer att järnvägen utvecklas och förvaltas på bästa sätt. 

Vänsterpartiet menar att det är avregleringen och uppdelningen som är huvudorsaken till att vi har ett illa fungerande järnvägssystem med undermåligt underhåll, förseningar och inställda tåg som resultat. Skulle järnvägsunderhåll vara mer samordnat och helhetssyn råda skulle vi ha bättre underhållna järnvägar. Vi behöver alltså mer samordning och gemensamma tag för att få landets järnvägssystem att fungera och förvaltas på bästa sätt och därmed också öka de klimatsmarta transporterna på järnväg. 

Vi är därför angelägna om att påminna hela riksdagen om det enhälliga beslutet i höstas om att genomföra en utförlig utredning av järnvägssystemets organisation. Man kan ju undra varför allianspartierna redan nu, utan att avvakta resultatet av den utförliga järnvägsutredningen, säger ja till överstatliga beslut om att öppna marknaden för inrikes persontransporter. 

För Vänsterpartiets del handlar det om intellektuell hederlighet när vi kräver att få fakta på bordet innan Sverige säger ja till kommissionens förslag att öppna marknaden för inrikes persontrafik. Detta synsätt borde gälla även de borgerliga partierna. 

Låt oss dra lärdomar av den svenska konkurrenssättningen. Vi måste våga ta till oss det som har hänt, se sanningen i vitögat och sluta upp med allt hyckleri om att avreglering och privatisering ger oss den bästa tänkbara järnvägsorganisationen. 

Herr talman! Det är ett viktigt beslut att säga nej till överstatligheten i det fjärde järnvägspaketet. Landets medborgare betalar gemensamt för kollektivtrafiken med skatter och biljettpengar. Kollektivtrafiken tillhör oss och är liksom övrig infrastruktur, vård, omsorg och skola en del av den grundläggande samhällsservicen. Avreglering, bolagisering och konkurrensutsättning har sedan 90-talet varit ledord. Detta har tvingat fram stora förändringar och försämringar inom kollektivtrafiken. Det är dags för en ny färdriktning i järnvägspolitiken. I den strategin är dagens resultat av subsidiaritetsprövningen viktigt. 

Jag yrkar bifall till förslaget i utskottets utlåtande och avslag på regeringspartiernas reservation. 

Anf. 20 LARS TYSKLIND (FP) replik:

Herr talman! Man kan inte säga annat än att Siv Holma och Vänsterpartiet är väldigt ärliga. De är helt enkelt skeptiska mot alla typer av avregleringar. Det har väl framgått tidigare, men det framgick väldigt tydligt i Siv Holmas anförande i dag. 

Alla här prisar åtgärder som kan ge tåget större marknadsandelar både nationellt och internationellt. Vi använder ordet klimatsmart resande, och tåget uppfyller ju det kriteriet med råge. 

De nationella järnvägssystemen och de gränsöverskridande järnvägssystemen hänger faktiskt ihop, och det är det som frågan egentligen gäller i dag. Vi kommer väldigt snabbt in på sakfrågan exakt var vi kommer att landa med de här direktiven, men till syvende och sist måste vi återkomma till själva subsidiaritetsprövningen. Det som tydligen skiljer oss åt är att vi tror hårt på att om man ska få ett gemensamt europeiskt järnvägssystem att fungera måste man fatta beslut på EU-nivå. Utskottsmajoriteten skriver att det minskar utrymmet för väl fungerande nationella särkrav. Då kan man ställa sig frågan hur väl fungerande nationella särkrav konkret ska gynna järnvägstrafiken mellan länderna i Europa. 

Anf. 21 SIV HOLMA (V) replik:

Herr talman! Jag förstod inte riktigt frågan, men jag skulle kunna ställa en fråga tillbaka till Lars Tysklind. 

Vad är det som säger att besluten om inrikes kollektivtrafik inte ska fattas på närmaste nivå? Är det inte så att beslut bör fattas närmast människorna som använder sig av kollektivtrafiken? Varför ska man just inom detta område, som inte lämpar sig för den konkurrensutsättning som Folkpartiet förespråkar, överflytta besluten? 

Jag ser inte järnvägen som en marknad. Jag ser den som en del av den gemensamma servicen i ett samhälle. Med tanke på de resultat som konkurrensutsättningen som din regering har genomfört med all den problematik som den innebär, vad är det som gör att du tror att järnvägen ska kunna fungera bättre och konkurrera med andra transportsätt om man fattar överstatliga beslut? Överstatlighet innebär enligt Vänsterpartiet onödig byråkrati. Man tror att det ska innebära fördelar att konkurrensutsätta nationell järnvägstrafik och kollektivtrafik. Varför skulle det förbättras av att man flyttar över besluten till överstatlig nivå? 

Anf. 22 LARS TYSKLIND (FP) replik:

Herr talman! Vi kan väl börja med att slå fast att den avreglering som har pågått i Sverige sedan 1988 har gett ökad järnvägstrafik på både person- och godstrafiksidan, så avregleringen i sig har varit positiv för det svenska järnvägssystemet och järnvägsanvändandet. 

Sedan kan vi konstatera att tågets marknadsandelar inom Europa inte ökar. Det är ändå något som vi måste ta fasta på, inte minst ur klimatsynpunkt. 

Jag kanske får förtydliga min fråga om nationella särkrav. Hur tror Siv Holma att nationella särkrav kommer att öka den europeiska järnvägstrafiken? Är inte det som är problemet att vi har tekniska och administrativa skillnader som vi måste jämna ut? Det är det man har försökt göra nu med en rad järnvägspaket. Men det är ändå inte tillräckligt, utan man måste fatta ytterligare beslut på EU-nivå, och det är det som subsidiaritetsprövningen handlar om. 

När det gäller exakt var beslutskompetensen kommer att ligga delar oppositionen och regeringen synpunkten att det finns en viss skepticism mot det förslag som ligger nu när det gäller beslutskompetens. Regeringen kommer därför att arbeta för alternativa sätt att lösa problemet för att uppnå samma syfte. Men syftet är ändå det grundläggande, att man genom gemensamma beslut på EU-nivå ska utveckla det europeiska järnvägssystemet så att det blir effektivare och får större marknadsandelar. Exemplet Sverige är bra i sammanhanget. 

Den svenska marknaden är ju avreglerad sedan oktober 2010, så jag förstår inte det som tagits upp här tidigare. Var ligger felet i att Europa får en samstämmighet och att svenska järnvägsföretag kan åka ut i Europa och konkurrera på lika villkor? 

Anf. 23 SIV HOLMA (V) replik:

Herr talman! Jag tror att man kan få standardiserade regler på andra sätt än med överstatliga beslut. Jag vill påminna om att vi från Vänsterpartiets sida inte har någonting emot mellanstatliga beslut, alltså att man som jämbördiga parter kommer överens om olika saker. 

Det som är intressant är att Lars Tysklind inte med ett enda ord tar upp Järnvägsutredningen som även regeringspartierna var för. Jag får ibland en känsla, och det kanske är för att jag är så konspiratoriskt lagd, att ett sätt att slippa tillsätta en parlamentarisk järnvägsutredning är att redan nu säga ja till överstatliga beslut utifrån kommissionens förslag om att konkurrensutsätta den inrikes persontrafiken och att det är något som man fattar beslut om på EU-nivå, inte på nationell nivå. 

Jag ser fortfarande att det är en demokratiskt viktig möjlighet efter utredningen, om det visar sig att orsaken till att vi inte har ett fungerande järnvägssystem är just uppstyckningen och uppdelningen, att som politisk kraft i Sverige dra lärdomar och de rätta slutsatserna i stället för att tvingas in i ett system som inte passar framför allt inrikes persontrafik. 

Överläggningen var härmed avslutad. 

(Beslut fattades under 15 §.) 

11 § Trafiksäkerhet

Föredrogs 

trafikutskottets betänkande 2012/13:TU7 
Trafiksäkerhet (skr. 2012/13:60). 

Anf. 24 LEIF PETTERSSON (S):

Herr talman! Varje år dör mellan 10 och 20 personer på svenska vägar till följd av mobiltelefonanvändning. Det visar en rapport från Statens väg- och trafikforskningsinstitut, VTI. Amerikansk forskning från USA:s transportdepartement visar att olycksrisken ökar 23 gånger för den som skickar sms och samtidigt kör bil. Det råder inget som helst tvivel om att vissa sätt att använda kommunikationsutrustning i bil är oförenliga med att samtidigt köra bil. Det är det dagens debatt om mobiltelefonanvändning i bil handlar om – inte om man ska få tala och köra bil samtidigt. 

Debatten riskerar att handla mycket om teknik och tekniska lösningar. Jag tycker inte att det är det vi ska fokusera på. Jag tycker i stället att debatten ska handla om hur vi får en säkrare trafikmiljö och vilket lagstöd som krävs för detta. Enligt min mening är det väsentligt att vi får bort beteenden som strider mot sunt förnuft när det gäller trafiksäkerhet. Det handlar om sådant beteende som på ett påtagligt sätt tar bort uppmärksamheten från trafiken. Det kan vara att bläddra i en telefonbok på mobiltelefonen, att sms:a, att göra inlägg på Facebook, att twittra, att ställa in en gps eller att göra annat som inte hör ihop med säker bilkörning. 

Samtidigt vet vi att utvecklingen går snabbt. Röststyrda telefoner är ingen nyhet längre. Röststyrda sms-tjänster är kanske en nyare uppfinning, men de är fullt möjliga redan i dag. Ett företag fick faktiskt ett trafiksäkerhetspris på VTI:s Transportforum för någon månad sedan för just röststyrda sms. Nya, allt enklare och billigare tillbehör gör att en lagstiftning på detta område i dag skulle hjälpa till att främja ett trafiksäkert beteende. 

Herr talman! I våra grannländer finns sådan lagstiftning med något skiftande utformning. Låt mig ta Danmark som exempel. I Danmark bötfälls årligen 43 000 bilister för brott mot deras mobillag. Böterna höjdes kraftigt för en tid sedan och ligger i dag på ungefär 1 500 danska kronor. Det innebär att det är betydligt billigare att skaffa sig ett tillbehör till sin mobiltelefon som klarar handsfree och röststyrt telefonerande än att betala böterna. 

I Sverige säljs i dag ganska få utrustningar för detta ändamål, medan man i Danmark har en stor försäljning av dessa. Det säger mig att en lagstiftning på området är en riktig och viktig signal till bilförarna. Om det blir förbjudet att använda sin mobiltelefon på ett icke trafiksäkert sätt kommer bilisterna att följa efter och anpassa sig. I kombination med en kraftfull informationskampanj kan vi få mycket goda resultat även i Sverige. 

En invändning har varit att polisen inte kan se vad som sker och att en lagstiftning därför skulle vara ett slag i luften. Men jag tror inte att svenska poliser är sämre på att se vad som sker i trafiken än danska, och där tar man faktiskt 43 000 personer per år som bryter mot lagen. Jag har den tilltron till svenska poliser att de kan klara detta. Annars får de väl prata med sina danska kolleger för att ta reda på hur man gör i sådana här fall. 

Sverige har en lång tradition av trafiksäkerhetsarbete. Det har lett till att vi i dag är ett av världens mest trafiksäkra länder. Men mellan 10 och 20 personer dör ändå på grund av olämpligt mobiltelefonanvändande. Det är inte acceptabelt eftersom vi kan göra något åt det. Ny teknik kan bidra till att öka trafiksäkerheten, men då måste tekniken vara rätt avpassad och anpassad. Vi riskerar annars att effekten blir den motsatta, nämligen att trafiksäkerheten minskar. 

Vi vill se en lagstiftning som driver fram nya trafiksäkra tekniska lösningar. Vi vet att det är möjligt, och vi tror på de svenska bilisterna. Vi tror att de kommer att ta till sig detta och förändra sitt beteende. Det är inte genom en låtgåmentalitet som vi löser de här frågorna, utan då riskerar vi fler olyckor och försämrad trafiksäkerhetsutveckling och får fler döda på vägarna. 

Mot den bakgrunden vill jag yrka bifall till utskottets förslag i den här delen. 

Herr talman! Detta betänkande behandlar mer än bara kommunikationsutrustning i fordon. Alla säger sig vilja arbeta för nollvisionen och använda den som ledstjärna, men prat för inte nollvisionen närmare verkligheten. Vi socialdemokrater tycker att regeringen har avmattats i sitt arbete för nollvisionen. Det är därför dags för en nystart på det arbetet. De politiska signalerna måste vara tydliga. 

Vi vill ifrågasätta om regeringen verkligen går in för detta med den kraft som skulle behövas. Var finns satsningarna på de mest olycksdrabbade vägarna? Var finns satsningen på E20 genom Skaraborg? Var finns satsningen på E10 mellan Kiruna och Gällivare? Det är inte genom de vackra orden på konferenser som nollvisionen förverkligas, utan det är i avsättning av medel till trafiksäkerhet och de mest olyckdrabbade vägarna i landet. 

Två områden som är särskilt viktiga när vi pratar om trafiksäkerhet är mötesseparering av vägar och alkoholens roll i trafiken. Mötesseparering hänger direkt ihop med hur mycket medel som anslås till trafiksäkerhetsarbetet. Många mil återstår ännu, och vi vet att dessa investeringar sparar människoliv. Jag vill åter nämna E20 och E10 även ur denna synvinkel. Här behövs kraftfulla åtgärder för att få ned olycksstatistiken. 

När det sedan gäller alkoholens roll vet vi att många av de olyckor som inträffar sker under inverkan av alkohol eller andra droger. Vi vet att EU-regler sätter hinder i vägen för Sverige att ensidigt införa krav på alkolås i personbilar. Men regeringen skulle i denna fråga kunna ta initiativ gentemot EU antingen för att Sverige skulle få bli ett försöksområde eller för att ett sådant här krav skulle införas för samtliga nya personbilar inom unionen. Regeringen är dock helt passiv. Inget görs. 

Det vi socialdemokrater anser bör och kan göras redan nu är att ställa krav på alkolås inom yrkestrafiken. För taxi, buss och annan yrkestrafik vore det en mycket välkommen åtgärd. Skolbarn och gamla ska inte riskera att köras till sin skola eller inom färdtjänsten av en onykter förare. Vi vet att de allra flesta förare inte är onyktra, men en förare som är onykter i detta sammanhang är en för mycket. Dagens moderna alkolås är dessutom mycket enkla att använda, så en ansvarsfull yrkestrafik där alkolås ingår som en naturlig del är det enda raka i det här fallet. 

Herr talman! Det finns även några andra frågor som detta betänkande tar upp. En är säkerheten för dem som arbetar på vägen. Det finns i dag effektiva och enkla sätt att begränsa hastigheten förbi ett vägarbete. Tyvärr har det på senare tid blivit så att åtgärderna inte vidtas. Det kan bero på att arbetsmiljökraven har luckrats upp men också på ökad tidspress vid arbetsplatserna. 

Vad orsaken till detta än är måste säkerheten för dem som arbetar på väg bli bättre. I Holland, för att ta ett exempel, får inte arbeten påbörjas förrän vägen är avstängd. Detta skulle kunna prövas även i vårt land. Den nedsatta hastigheten hos oss är bara en rekommenderad nedsättning, och alltför många kör för fort förbi vägarbeten. Jag tror att högre böter för den som kör för fort förbi en vägarbetsplats skulle kunna ha en lugnande effekt. Det förutsätter dock också att polisen agerar mer i denna problematik. Man ska inte behöva dö på sin arbetsplats vid vägen. 

Herr talman! En annan och mycket enkel åtgärd vore att lagstifta om obligatorisk reflexväst i alla bilar och att dessa måste användas när man fått stopp utefter vägen och måste gå ur sitt fordon. Det är ingen stor kostnad för bilägaren, men det skulle på ett påtagligt sätt öka säkerheten när man tvingas stanna för att exempelvis byta ett punkterat däck. Det är därför en åtgärd som bör vidtas snarast. 

Jag vill dessutom ta lite tid för att prata om den sista reservationen, om hjälmtvång på snöskoter. I dag finns inget sådant tvång. På mopeder som går i 30 kilometer i timmen finns tvånget, men inte på snöskotrar som visserligen inte får köra mer än 70 kilometer i timmen men ofta framförs i betydligt högre hastigheter. En snöskoter som väger runt 200 kilo kan ha 150 hästkrafter eller mer i motorn. Vilka hastigheter man då kommer upp i kan ni själva räkna ut. En lag om obligatoriskt användande av hjälm borde därför vara något självklart. 

Dessutom är det ett terränggående fordon, vilket ofta gör att man färdas på guppiga och kuperade leder med betydligt större olycksrisk än för en moped. Träd och ris kan mycket väl finnas som hinder utefter dessa leder. Det här är inkonsekvent och riskerar livet på dem som inte använder hjälm. För mig och många andra som är aktiva snöskoteråkare är det en självklarhet att använda hjälm, men inte för alla. Ta detta problem på allvar och inför hjälmtvång för snöskoterförare och deras medåkande! Det kommer att rädda liv. 

Herr talman! Jag står givetvis bakom alla Socialdemokraternas reservationer, men vill för tids vinnande yrka bifall endast till reservation 7. 

(Applåder) 

I detta anförande instämde Lars Johansson, Lars Mejern Larsson, Suzanne Svensson, Hans Unander och Anders Ygeman (alla S). 

Anf. 25 JAN-EVERT RÅDHSTRÖM (M):

Herr talman! Jag ska diskutera en del av vårt betänkande TU7, Trafiksäkerhet. Mina kolleger, bland annat Lotta Finstorp, kommer på ett föredömligt sätt att ta upp andra frågeställningar. Jag kommer att koncentrera mig på den del som handlar om kommunikationsutrustning i fordon. 

Först vill jag säga att Sverige är ett av världens trafiksäkraste länder. Det är ett arbete som har pågått under många år, som lika intensivt pågår i dag och som ska göra så även framdeles. Men politiken kan ibland komma väldigt fel med sin vilja. Det här är ett tydligt exempel. När oppositionen har enats om ett dåligt förslag är det den som har majoritet i kammaren. 

Jag har försökt att se på vad det egentligen är oppositionen säger när de vill ha lagstiftning om mobiltelefoni i bil. När man studerar de olika motionerna ser man allt från att det ska vara förbjudet att prata i mobiltelefon till att det ska gälla handsfree, sms och så vidare. Men vad det har utmynnat i är väldigt svårt att analysera. 

Det råder ingen tvekan – det vill jag vara tydlig med – om att Alliansen anser att det är väldigt olämpligt att hålla på med en massa saker i bilen som inte är bilkörning. Det kan vara sms. Det kan vara Twitter. Det kan vara Facebook. Det kan vara att använda mobiltelefonen på ett olämpligt sätt. Där råder ingen tvekan. Men sätten att lösa problemet är vitt skilda mellan oppositionen och Alliansen. 

Jag tror att den majoritet som nu finns med Sverigedemokraterna och de andra rödgröna verkligen har våndats. Jag tror innerst inne att de vet att det lagstiftningsförslag som de har om förbud mot handhållen mobil och sms inte riktigt håller. De skriver bland annat så här på s. 28 i utskottets betänkande: ”Utskottet vill därför betona vikten av att den lagstiftning som ska införas utformas så att den inte hämmar teknik som är under utveckling.” Tack för det! Jag förstår att ni har väldigt hög tilltro till regeringen, och jag förstår att ni måste skriva så för att inte låsa fast er i gårdagens teknik. Men hur ska vi kunna framföra lagstiftning som inte ens ska förbjuda teknik som kommer? Mina vänner! Ni är i en återvändsgränd. 

Regeringen och Alliansen anser att vi ska skärpa lagstiftningen om vårdslöshet i trafik. Vi ska skärpa den därför att man ska kunna bötfällas oberoende av vad man sysslar med. Det är inte en viss teknik som ni vill komma åt. 

Vi vet att VTI, Statens väg- och transportforskningsinstitut, inte är för en lagstiftning. Vi vet att trafiksäkerhetsorganisationen Safer inte är för. Vi vet att Trafikverkets trafiksäkerhetschef Claes Tingvall också säger nej till lagstiftning. Vi vet att oppositionen söker med ljus och lykta efter någonting att bita sig fast vid som säger att de har rätt. Precis detta fick jag höra från Leif Pettersson här nyss. Han hänvisar till en amerikansk forskningsstudie som säger att det är 23 gånger farligare att använda sms i bilen än att inte göra det. 

Jag måste fråga Leif: Har du läst utredningen? Har du sett vilket underlag som ligger till grund för det som ni hänvisar till? Ni tror inte på svenska forskningsrapporter, Safer eller Trafikverket utan hänvisar till Virginia Department of Transportation i USA, som har gjort en studie där man kan se videoklipp på 24 400 händelser och där man kan konstatera en avvikande tendens i 37 fall. Har Leif Pettersson läst det han hänvisar till? Det står till och med i den utredningen att underlaget inte är relevant att använda för att det är för litet. Men om man skulle dra ut linjen för det som de har tagit fram skulle konsekvensen bli att det är 23 gånger farligare. 

Det är allvarligt när det sker olyckor, oavsett om det är en eller flera som drabbas. Men ska man möta ett problem i trafiken måste man möta det på rätt sätt, och rätt sätt är det som alliansregeringen vill. Vi vill skärpa lagen om vårdslöshet i trafik. Då spelar det ingen roll vad det är som gör att man har ett trafikfarligt beteende. Det kan vara att man sms:ar eller att man gör någonting annat. Vi kan inte skriva in det specifikt i en lagstiftning, utan måste se på beteendet som sådant: vårdslöshet i trafik. 

Det är viktigt för oss. Vi vill skärpa trafiksäkerheten i vårt land. Vi vill inte ha en kataloglagstiftning som det kommer att ta kanske tre fyra år att få fram – och enligt jurister kan det ta ännu längre – och som Leif Pettersson föreslår här i talarstolen. 

Vi kommer att få ett vakuum. Regeringen skrev i sin skrivelse att den vill återkomma redan under 2013 med informationskampanjer och förslag på stärkt lagstiftning vad gäller vårdslöshet i trafik. 

Nej, det vill inte majoriteten. Majoriteten vill att regeringen ska fundera på att göra ett lagförslag som förbjuder vissa distraktioner i bil som kommer att ta ett antal år att få fram. Jag måste nog, även om jag inte sitter i regeringen, konstatera att regeringen inte kommer att ha tid att vänta på att få igenom lagstiftning som ni vill ha. 

Jag är säker på regeringen med kraft vill fortsätta att jobba för trafiksäkerhet. Därför måste vi lägga fram våra förslag i avvaktan på den kataloglagstiftning som ni vill genomföra. 

Leif Pettersson tycker att det har en normativ verkan att införa en lagstiftning. Det är förebyggande och ger signaler. Om man lagstiftar ändrar människor sitt beteende. I samma anförande kan Leif Petterson stå och säga: I Danmark tar man 41 900 personer för att de bryter mot lagen. Det visar tvärtom att lagstiftning inte fungerar. 

Det handlar om att man ska informera människor om vad som är rätt och vad som är fel. Att bara lagstifta är inte lösningen. Men information är bra. Där har Leif Pettersson rätt när han hänvisar till amerikanska studier. De påvisar också att information är det som har en inverkan. Men tyvärr är också den övergående, så den lär man behöva ge regelbundet. 

Herr talman! Det finns mycket att säga i denna fråga. Man vill gärna misstolka vad som sagts i den debatt som har varit i medierna och som vi har haft i olika debattartiklar fram och tillbaka. 

Det påstås ibland att vi inte bryr oss om trafiksäkerhet. Jag vill än en gång vara väldigt tydlig. Alliansregeringen vill att vi ska ha en mycket hög trafiksäkerhet i vårt land. 

Vi vill att vi ska ta oss an problematiken med mobiltelefoni i bil. Vi vill att vi ska ta oss an annan distraktion i bil som gör att vi inte har en hög trafiksäkerhet. Vi vill informera bilister och skärpa lagen om vårdslöshet i trafik. Men vi vill inte ha gårdagens lagstiftning för morgondagens teknik. 

Det är precis vad Leif Pettersson och den samlade oppositionen just nu föreslår. Jag tycker att det är beklagligt. 

(Applåder) 

Anf. 26 LEIF PETTERSSON (S) replik:

Herr talman! Om det nu är så viktigt måste jag undra varför Jan-Evert Rådhström inte yrkar bifall till sin reservation. Det är det första. 

Sedan kan man konstatera att det är ungefär samma ljud från Moderaterna hela vägen när vi talar om trafiksäkerhet. Ja, det är väl inte så mycket att göra. Vi måste göra på något annat sätt. Vi måste hitta någon annan väg framåt. 

Det har varit samma sak hela tiden. År 1975 blev det lag på att använda bilbälten i framsätet i Sverige. När frågan behandlades i riksdagen gick Moderaterna emot med ungefär samma argumentation som i dag. Den enskilde visste vad som var bäst, och samhället skulle inte bry sig. 

Från och med 1986 blev det lag på att även baksätespassagerare måste använda bilbälte. Moderaterna gick emot det. Argumentationen var densamma inför det beslutet och var ungefär som i dag när det gäller olämpligt användande av teknik. 

Det finns ganska mycket forskning som visar att det var bra åtgärder ur trafiksäkerhetssynpunkt att införa lag att använda bilbälten. Däremot var det många som argumenterade ungefär som Moderaterna gör i dag. De hävdade att det inte skulle följas och att människor skulle hitta på olika sätt att komma undan. 

De hävdade också att polisen skulle få svårt att kontrollera och bötfälla för detta. Det är ungefär som Moderaterna argumenterat tidigare i den här frågan. Jag känner igen argumentationen. Den var samma då som den är nu. 

Utifrån den bilden vill jag fråga Jan-Evert Rådhström vilken forskning det finns som han stöder sig på som visar att sms skulle vara säkert under bilkörning. 

Anf. 27 JAN-EVERT RÅDHSTRÖM (M) replik:

Herr talman! Den är nästan inte anständigt att misstolka ett anförande så radikalt som Leif Pettersson nu gör. Jag har inte i något sammanhang sagt att jag stöder att människor håller på med sms eller annan distraktion i bil. Jag sade det ett antal gånger. Jag hoppas att Leif Pettersson läser protokollet efteråt. 

Jag säger att vi vill ha en teknikneutral lagstiftning. Vad är det som gör att Leif Pettersson tycker att det är så mycket bättre att göra allting annat i en bil och att det inte i så fall ska vara vårdslöshet i trafik? Det finns mängder med saker som är olämpligt beteende. Det kan vi innefatta i en förstärkt lagstiftning om vårdslöshet i trafik. 

Herr talman! Jag skulle vilja att Leif Pettersson försöker att tala om något. Jag vet att han inte är jurist, långt därifrån. Däremot skulle jag ändå vilja försöka att få Leif att diskutera lite grann hur han tänker sig en lagstiftning som ska införas men som inte ska hämma teknisk utveckling och inte hämma teknik som är kommande. 

Leif Petterson har varit med och lyssnat på Volvo som varnar för en sådan lagstiftning. Kan Leif försöka att här på två minuter, eller något kortare, redovisa för detta? Hur gör man när man gör en lagstiftning som ska tala om vad som ska vara tillåtet för kommande teknik men förbjuda allt annat? 

Anf. 28 LEIF PETTERSSON (S) replik:

Herr talman! Att säga att jag ska klara det på två minuter är väl kanske att ta i. 

Det handlar inte om att göra några kataloger, som Jan-Evert Rådhström har påstått här. Det handlar om att på ett enkelt och rakt sätt tala om att teknik i bilen kan användas men inte på ett trafikfarligt sätt. 

Det handlar om att få bort trafikfarligt beteende i bilen. Det handlar om att på det sättet se till att vi också har en lagstiftning i Sverige som liksom i alla andra länder runt om i hela Europa förbjuder sms:ande och telefonerande utan handsfreeutrustning. 

Vi kan ta exemplet med den kommunikationsutrustning som i dag utvecklas i bilar, som är röststyrd och som jag hänvisade till i mitt anförande. Det är ett danskt företag som utvecklar den tekniken. Men det spelar mindre roll varifrån företaget kommer. Det viktiga är att det kommer fram ny teknik som stöder ett trafiksäkert beteende i bilen. All annan teknik som inte stöder det ska vi inte främja. Vi ska helt enkelt inte främja att sådan teknik tas fram från olika tillverkare. 

Det måste handla om att man ska försöka få ett trafiksäkert beteende. Det är vad hela den här frågan handlar om. Men det är ungefär på samma sätt med detta som med mycket annat. 

När det gäller miljöbilarna har regeringen argumenterat emot Euro NCAP och testerna av bilar i krocktester. Det skulle bara vara någon sorts organisation som har några egna intressen i den frågan, och därför ska man inte bry sig om det. Miljöbilar kan få vara i princip hur farliga som helst. Det är på precis på samma sätt som i den här frågan. 

Anf. 29 JAN-EVERT RÅDHSTRÖM (M) replik:

Herr talman! Det är fascinerande att höra Leif Petterssons argumentation. Men samtidigt måste jag säga att jag välkomnar en del av Leif Petterssons argument. Leif Pettersson säger att man ska kunna använda teknik i bilen men att det inte ska ske på ett trafikfarligt sätt. 

Ja, vi ska ha en skärpt lagstiftning om vårdslöshet i trafik, men vi ska inte ha en kataloglagstiftning där Leif Pettersson och de övriga rödgröna ska försöka att detaljstyra exakt vad som ska gälla och inte gälla. 

Ingen här i kammaren, ingen som lyssnar, ingen som ser på tv kan säga hur tekniken fungerar om fem tio år. Den tekniska utvecklingen går väldigt raskt. Men i samma andetag kan Leif Pettersson säga att vi inte ska främja sådan teknik som vi inte tycker är bra. 

Den lagstiftning som Leif Pettersson föreslår är omöjlig till och med för den regering som han anförtror att ta fram detta digra lagstiftningsförslag. 

Vi vill inte ha ett vårdslöst beteende i våra fordon oavsett om det handlar om sms-skickande, mobiltelefonerande, glassätande, rökande eller något annat. 

Herr talman! Jag hoppas att det är här replikskiftet har klartgjort att Alliansen är för trafiksäkerhet, men vi är också för tekniska landvinningar som är viktiga för svensk bilindustri och svenskt trafiksäkerhetsarbete. 

Anf. 30 STINA BERGSTRÖM (MP):

Herr talman! Det är oerhört glädjande att vi i dag har en majoritet i riksdagen för en lagstiftning om mobilanvändning i bil. Det är inte en dag för tidigt. Sverige kommer att bli det sista av EU:s länder som inför en sådan lagstiftning. Även vårt grannland Norge har förbjudit mobilprat utan handsfree och sms:ande bakom ratten. 

Det här är en fråga som Miljöpartiet har drivit länge, och motionen Regler kring mobilanvändning i bil var en av de första motionerna jag skrev när jag kom in i riksdagen. 

Vi är många som har varit med om farliga situationer i trafiken där mobilpratande eller sms:ande förare har varit inblandade. Att förbjuda trafikfarlig mobilanvändning är en viktig signal till alla förare. Inget samtal och inget sms kan vara så viktigt att det är värt att riskera en annan människas liv. Det säger sig självt att det finns stora risker med att ägna sig åt annat än att titta på körbanan när man kör bil. En allt viktigare orsak till bristande koncentration är just mobilanvändning, detta att vi sitter och pratar och sms:ar bakom ratten. 

Den samlade forskningen menar att vi blir sämre bilförare när vi samtidigt håller på med mobilen. Vi reagerar långsammare, får tunnelseende, missar vägmärken och annan trafikinformation och gör större och kraftigare rattrörelser. Att skriva och skicka sms är det som i särklass ökar olycksrisken allra mest. Sedan kan man ha olika synpunkter på vad forskningen har kommit fram till, men det finns forskning som visar att olycksrisken blir 23 gånger större. En mobilknappande bilförare är lika farlig som en rattfull förare. 

Herr talman! I regeringens skrivelse i det här ärendet redovisas forskningen från VTI. VTI har dragit slutsatsen att det inte finns någonting som visar att samtal i handsfree skulle vara mindre farligt än samtal i en handhållen telefon. Samtidigt finns det annan forskning som visar att risken för en trafikolycka minskar om man har handsfree. Det är många länder som i dag har en lagstiftning som tillåter samtal i handsfree men förbjuder samtal med handhållen telefon, inklusive sms. 

Vi i Miljöpartiet anser att det i grunden finns fog för ett totalförbud mot mobilsamtal och sms:ande, i synnerhet i tätorter. Det är så pass farligt. Men vi ser också att det finns en större acceptans i opinionen för ett förbud då mobilsamtal med handsfree undantas. Enligt en Sifoundersökning anser 32 procent av svenskarna att all mobilanvändning under bilkörning bör förbjudas, medan det är 45 procent som är positiva till ett förbud där man tillåter handsfree. Sammantaget ger detta en överväldigande majoritet, hela 77 procent av svenska folket är för någon typ av förbud. Även Motormännens Riksförbund och NTF har förespråkat ett förbud mot användning av mobiltelefoner med undantag för samtal med hjälp av handsfree. 

Herr talman! Därför har vi i Miljöpartiet landat i att vi vill ha ett förbud mot mobilanvändning utan handsfree under bilkörning. Det inkluderar även all kommunikation med sms och annan trafikfarlig mobilanvändning. Jag tycker att ett sådant förbud rimligtvis borde vara en självklarhet för alla politiska partier som tar nollvisionens målsättning på allvar, det vill säga att allt ska göras för att minska risken för att människor dödas eller skadas allvarligt i trafiken. 

Jag vill yrka bifall till utskottets ställningstagande under punkten Kommunikationsutrustning i fordon i det här betänkandet. 

Herr talman! Varje år skadas och dödas över 3 000 fotgängare och cyklister i kollisioner med bilar. En tredjedel av de omkomna i trafiken är oskyddade trafikanter trots att de bara står för 5 procent av färdsträckan. Det är alltså nio gånger så farligt att gå och cykla som att sätta sig i bilen. Medan antalet dödade och skadade bilister minskar år för år, ökar olyckorna bland dem som går och cyklar i våra tätorter. En utsatt grupp är de äldre. Äldre människor skadas också allvarligare när de blir påkörda. Vi blir skörare när vi blir äldre. 

När olyckan är framme, när cyklisten, barnet eller mannen med rullatorn dyker upp framför motorhuven, är det framför allt en sak som bestämmer om du som bilförare ska orsaka skrubbsår eller ett förlorat liv, och det är hastigheten. Risken för att en människa som blir påkörd av en bil dör är mycket hög vid 50 kilometer i timmen men liten vid hastigheter under 30 kilometer i timmen. Det har varit känt bland trafikplanerare sedan 90-talet. Det är med vetskap om detta som många kloka kommunpolitiker i vårt land redan har sänkt hastigheterna i städer och tätorter från 50 till 30 kilometer i timmen. 

En forskargrupp vid Lunds tekniska högskola har sammanställt och analyserat de senaste årens forskning om hastigheter och hållbarhet. De har också analyserat fotgängarolyckor, och de är tydliga: Bilar ska inte köra fortare än 30 kilometer i timmen i städer och tätorter. En bilist som kör 30 kilometer i timmen kan samspela med gående och cyklande på ett helt annat sätt än den som kör fortare. Bilisterna väjer spontant för cyklisterna, kör i ett jämnare tempo och tar också mindre plats eftersom de behöver kortare avstånd mellan varandra. Bullret minskar, och även utsläppen blir lägre. Lägre hastigheter leder kort sagt till en stad att både överleva i och leva i. 

Miljöpartiet tar fasta på forskningen. Vi vill att bashastigheten i tätorterna ska sänkas till 30 kilometer i timmen. Vi har inspirerats av städer i Sverige och i Europa som har gått före. Vi vill skapa trygga städer för våra barn, våra gamla föräldrar och oss själva. Vi vill skapa städer att leva i, inte bara köra bil i. 

Därför blev vi förvånade och oroliga när Trafikverket för snart ett år sedan presenterade sitt förslag om ny bashastighet i landets tätorter och föreslog 40 kilometer, inte 30. Vi blev förvånade eftersom Trafikverket i sin handbok Rätt fart i staden – hastighetsnivåer i en attraktiv stad, som många kommuner använder i sitt planeringsarbete, förespråkar just 30 kilometer i timmen. Varför har Trafikverket ändrat sig, kan man fråga sig. Vad är det som har hänt? 

När jag läser Trafikverkets slutrapport Utvärdering av nya hastighetsgränser, som ligger till underlag för deras beslut, hittar jag förklaringen. Där står bland annat att ”det bedöms … vara större acceptans för 40 än 30 km/tim som bashastighet hos trafikanter och myndigheter. Detta indikerar bland annat de intervjuer som genomförts med brukare av trafikjuridik på kommuner, länsstyrelser, Trafikverket och polisen.” En stilla undran: Är det någon som har intervjuat cyklisten, barnet, mannen med rollatorn för att höra vilken acceptans de har? Var finns de i Trafikverkets utredning? 

Herr talman! Regeringen har valt att lägga locket på och inte fatta något beslut i fråga om nya hastigheter i tätorten. Om man ska tolka det positivt – och det väljer jag att göra – kan man tolka det som att Trafikverket fått bakläxa. Trafikverket har tolkat frågan enligt följande; jag läser från betänkandet: ”Om frågan om att införa en ny bashastighet aktualiseras vid ett senare tillfälle är det enligt Trafikverket rimligt att både förslaget och motiven till förslaget ses över på nytt.” 

Jag hoppas att Trafikverket då vidgar intervjugruppen. Fram till dess tänker jag och Miljöpartiet fortsätta att driva det enda rätta, att 30 kilometer i timmen, inte 50 och inte 40, ska vara den bashastighet som gäller i tätorten. 

Bilen har alltför länge varit styrande i vår stadsplanering. Nu är det hög tid att bilen anpassas efter människan i stället för tvärtom. Det är dags att skapa städer där bilar, cyklar och gående samsas jämlikt om utrymmet och bilens hastighet anpassas till de gående. I sådana städer vågar vi låta våra barn gå och cykla själva till skolan. I sådana städer kan de äldre promenera säkert. Med 30 kilometer får vi en mänskligare stad, en stad att leva i. 

Fru talman! Självklart står jag bakom Miljöpartiets samtliga reservationer, men för tids vinnande vill jag yrka bifall till reservation 3 om bashastigheter i tätorter. 

Anf. 31 JAN-EVERT RÅDHSTRÖM (M) replik:

Fru talman! När jag lyssnar på Stina Bergströms anförande funderar jag på om vi är i Sveriges riksdag eller om vi befinner oss på ett opinionsinstitut. Miljöpartiet lägger inte fram förslag som följer deras övertygelse, utan Miljöpartiet lägger fram förslag utifrån vad Sifo anser har störst acceptans. Är det så jag ska uppfatta det? Det var så Stina Bergström sade. Det är så det står i Miljöpartiets motion. 

Det är beklagligt att både Stina Bergström och Leif Pettersson i sina anföranden försöker finna argument som är till fyllest för dem själva. Jag ställde ett antal frågor, bland annat om Leif Pettersson hade läst den amerikanska studie som han hänvisade till. Jag fick inget enda svar. Jag frågade Stina Bergström om hon hade läst den studie som hon hänvisade till, att det är 23 gånger farligare. 

Återigen: Jag negligerar inte risken med sms:andet. Om Stina Bergström inte finner argumenten i svensk forskning och inte heller någon annanstans använder hon dem som passar. Därför vill jag nämna för Stina Bergström en intressant studie, nämligen den amerikanska studie som säger att det är 23 gånger farligare att sms:a. Den säger att det är bara fyra gånger farligare att läsa en bok eller en tidning i bilen. Jag kan ifrågasätta även den uppgiften. 

Med tanke på det sätt som Stina Bergström talar om vårdslöshet i trafiken undrar jag om det kan vara något som hon kommit fram till under tiden, att det kan vara ett bättre alternativ. 

Anf. 32 STINA BERGSTRÖM (MP) replik:

Fru talman! Det var många frågor, men eftersom jag är en lydig debattör ska jag försöka svara på dem alla. 

När det gäller Miljöpartiets inställning till vad lagstiftningen ska omfatta beträffande mobiltelefoni är det nog ingen hemlighet att vi tidigare drivit frågan om ett totalförbud mot att sitta och tala i telefon bakom ratten. Det kan man tycka att man ska fortsätta att göra, men vi anser inte att det är en framkomlig väg eftersom vi i dag – vilket är mycket glädjande – har fler som trots allt vill göra en del av det som vi vill göra. 

Jag tycker att en lagstiftning mot att sms:a och tala i mobiltelefon bakom ratten utan handsfree är ett jättebra första steg. Jag tror att det kommer att leda till att färre förare talar i mobiltelefon över huvud taget. Det är det viktiga. Det viktiga är att vi kommer åt att spara de liv som annars skulle offras när vi talar i telefon och beter oss vårdslöst i trafiken. Därför är lagstiftningen viktig. 

Sedan gällde det sms och hur många gånger farligare det är att sitta och sms:a bakom ratten. Jag kanske kan fråga Jan-Evert Rådhström hur många gånger farligare han tror att det är – eller om det över huvud taget är farligt att tala i mobiltelefon eller sms:a bakom ratten. När jag lyssnade på Jan-Evert Rådhströms anförande tyckte jag att det var lite motsägelsefullt. Å ena sidan är han väldigt angelägen om att man inte ska bete sig vårdslöst i trafiken. Å andra sidan tycker han inte att det verkar vara så farligt att tala i mobiltelefon eller sms:a bakom ratten. 

Anf. 33 JAN-EVERT RÅDHSTRÖM (M) replik:

Fru talman! Jag kanske var otydlig och måste se efter i protokollet när det kommer, men jag har sagt ett antal gånger att det är olämpligt att sms:a. Det jag tycker är fel i Stina Bergströms argumentation är att man plockar fram statistik som inte är relevant, utan det finns sådant som kan ifrågasättas. 

För mig är det ointressant hur många gånger det är. Jag vill ha en lagstiftning som är teknikneutral. Det borde Stina Bergström ha stött i stället för att vi ska få en kataloglagstiftning som gäller specifikt mot sms; däremot sägs ingenting om gps, ingenting om andra saker som distraherar i bilen. Man riktar bara in sig på sms. Det är ett första steg, säger Stina Bergström. Ja, det är det som är så fel, att försöka göra detta när man inte har svar på vad man vill åstadkomma. Vi vill skärpa lagstiftningen beträffande vårdslöshet i trafiken just för trafiksäkerhetens skull. 

Låt mig ställa en helt hypotetisk fråga till Stina Bergström. Om alliansregeringen inte har tid att vänta på den kataloglagstiftning som oppositionen vill införa om fyra till fyra och ett halvt år, kommer Stina Bergström att kunna ändra åsikt eller ska hon kanske först fråga Sifo? Kommer Stina Bergström att kunna ändra åsikt om vi kommer med ett lagförslag om skärpning av vårdslöshet i trafiken som är teknikneutralt? 

Om vi kommer med förslag om informationskampanjer där man påtalar vikten av olämplighet med distraktionsmoment i bilen, exempelvis sms, kan Stina Bergström då stödja det? Kan Stina Bergström i så fall kanske säga att hon hade fel, att regeringen var snabbare och gjorde mer för trafiksäkerheten än vad hon trodde? 

Anf. 34 STINA BERGSTRÖM (MP) replik:

Fru talman! Det är bra med informationskampanjer, och det är inte heller något vi i utskottsmajoriteten har sagt nej till. Dem kan man börja med innan man går vidare till lagstiftning. I och med att vi i dag kommer att fatta beslut om en lagstiftning mot mobiltelefonanvändning i bilen kommer det att leda till att många börjar tänka på att de måste ändra sitt beteende.  

Det är svårt med bestämmelser i trafiken. Låt oss se på till exempel hastigheterna. Det finns hastighetsbegränsningar, men när bilförare har tillfrågats har 43 procent av männen och 26 procent av kvinnorna sagt att de normalt ligger över hastighetsgränsen. Jag hoppas att Jan-Evert Rådhström inte tycker att man ska ta bort bestämmelserna eftersom så många bryter mot dem. Det är ändå viktigt att ha dem som norm. Det är intressant att se att det är fler män än kvinnor som bryter mot bestämmelserna. 59 procent av männen och 38 procent av kvinnorna använder mobiltelefon i bilen. Man måste rikta informationskampanjerna och tänka på dessa saker när lagstiftningen utformas. 

Jag hoppas att regeringen verkligen tar frågan på allvar och snabbar på så att det blir en bra lagstiftning. Sverige är inte det första landet i världen som lagstiftar mot mobilanvändning. Det finns många länder att dra lärdom från, till exempel alla länder i EU och många delstater i USA. Precis som Jan-Evert Rådhström sa har de jobbat mycket med informationskampanjer och sett till att många liv har räddats. Det är därför jag är så glad över att vi i dag kommer att fatta beslutet i riksdagen. 

Anf. 35 LARS TYSKLIND (FP):

Fru talman! I dag handlar debatten om trafiksäkerhet. Vi ska behandla ett stort antal motionsyrkanden från allmänna motionstiden samt regeringens skrivelse Kommunikationsutrustning i fordon och tre följdmotioner som väckts med anledning av skrivelsen. 

Jag börjar med att yrka bifall till förslaget i betänkandet förutom under punkt 2, Kommunikationsutrustning i fordon, samt avslag på reservationerna 1 och 3–13. 

Det vi diskuterar i dag, trafiksäkerhet, är den allra viktigaste frågan inom trafikutskottets område. När vi talar om trafiksäkerhet måste naturligtvis utgångspunkten vara nollvisionen från 1997. Det långsiktiga målet att ingen ska dödas eller allvarligt skadas i trafiken har varit en tydlig drivkraft för att arbeta för successivt ökad trafiksäkerhet. Det transportpolitiska hänsynsmålet reviderades så sent som hösten 2012. Målet är att transportsystemets utformning, funktion och användning ska anpassas så att ingen ska dödas eller skadas allvarligt. Det här genomsyrar hela planeringsarbetet runt infrastrukturen.  

Som en liten signal till Leif Pettersson vill jag säga att när man jobbar med den nationella planen för vilka åtgärder som ska vidtas i landet gäller exakt samma sak för E10, E20 och alla andra vägar, nämligen att nollvisionen är utgångspunkten. 

Transportinfrastrukturen ska med andra ord utformas så att det finns utrymme för att göra mänskliga misstag, men det är också viktigt att lyfta fram att ansvaret för trafiksäkerheten delas av den som utformar systemet och den som använder systemet, det vill säga den enskilda personen. Det delmål som sattes upp 2009 om högst 220 omkomna år 2020 är klart inom räckhåll. 

Det är också intressant att titta på den analys som gjordes av Gruppen för nationell samverkan, som presenterades för knappt ett år sedan – våren 2012. Där framgår att det är möjligt att skärpa målet. Siffran 133 nämns. Det är något som vi ska ha för ögonen. Om man ändå lägger fokus på oskyddade trafikanter är det ett sätt att ytterligare skärpa målet fram till 2020. 

Icke förty kan man se att de senaste tre årens siffror har gått upp och ned, och i debatten har man dragit en del växlar på det. Låt oss se på totalen. För 2010 var det 266 omkomna. Nu är det naturligtvis 266 för många. För 2011 var det 319 för att 2012 sjunka till 296. Vi får ändå komma ihåg att det är de tre lägsta siffrorna sedan 1940-talet. Trenden är helt klar. 

Det finns mer att säga om detta, men i fråga om nollvisionen finns en bred enighet. Då har jag lite svårt att förstå vad Leif Pettersson tog upp i sitt anförande, nämligen att det finns en reservation på den punkten. Socialdemokraterna anser i svepande ordalag att det krävs politiskt agerande och att det är dags för en nystart för nollvisionen. Jag har då aldrig upptäckt att nollvisionen är något som har stannat av. Den ligger högst på agendan i hela trafikarbetet. Jag förvånas inte över att Leif Pettersson inte kunde vara mer konkret i den frågan eftersom det känns som en mycket märklig reservation. Det är en reservation i en fråga där vi alla är eniga, frågan ligger högt på agendan och frågan styr hela planeringsarbetet. 

Fru talman! Jag talade tidigare om att ansvaret för att uppnå nollvisionen delas av den som utformar systemet och av den som använder systemet. Det här blir tydligt när vi kommer in på punkten Kommunikationsutrustning i fordon. Som vi alla vet gjorde riksdagen ett tillkännagivande 2011. Trafikutskottet lyfte fram att regeringen skulle se över frågan om mobilanvändande under körning och återkomma senast under 2012 med förslag på åtgärder eller redovisa vidtagna åtgärder. Fokus skulle ligga på att förarens koncentrationsförmåga är en av de viktigaste faktorerna för att undvika olyckor och vidare att mobiltelefonens ställning måste tas på allvar. 

Regeringen har nu gjort hemläxan och har redovisat resultatet i tidigare nämnda skrivelse i december 2012. Underlaget till skrivelsen bygger på två regeringsuppdrag till Statens väg- och transportforskningsinstitut, VTI. Det första uppdraget var en sammanställning av aktuell forskning samt andra länders erfarenheter av förbud mot användande av mobiltelefon under färd. Det andra uppdraget var att ta fram tänkbara åtgärder för att motverka trafikfarlig användning av kommunikationsutrustning. 

Det första man kan notera är att det enligt rapporterna framgår bland annat att förbud mot handhållen mobiltelefon vid färd haft kortvarig effekt. Det är en erfarenhet från andra länder. 

Men, fru talman, låt oss slå fast att det finns total enighet om att all aktivitet som tar bort koncentrationen från bilkörningen ökar olycksrisken, och vårdslös och omdömeslös användning av mobiltelefonen är ett exempel på sådant beteende. Det blir en pseudodebatt när det hävdas att någon är för eller mot sms:ande vid bilkörning. Det är naturligtvis helt förkastligt att sms:a, ”facebooka”, söka i kontaktlistan eller göra annat som Leif Pettersson tog upp. Det är precis vad vi diskuterar. 

Men om vi bortser från mobiltelefonen finns det exempel på mycket annat som kan göras i en bil. Man ställer in radion, gps:en, äter, dricker och gör allt möjligt i bilen. Alla aktiviteter som skapar distraktion och gör att man blir vårdslös är naturligtvis helt förkastliga. Att försöka skapa specifika förbud mot någon av dessa aktiviteter riskerar att inte ha en god effekt på vare sig kort eller lång sikt. Det blir den typen av kataloglagstiftning som Jan-Evert Rådhström var inne på tidigare. 

Fru talman! Det är därför regeringen vill gå en alternativ väg i stället för att inrätta specifika förbud. Regeringen delar dock VTI:s bedömning att en förändrad lagstiftning kan vara ett sätt att förtydliga det farliga i att använda kommunikationsutrustning på ett felaktigt sätt. En sådan förändrad lagstiftning måste rikta sig mot all form av vårdslöst beteende och inte bara mot användande av mobiltelefon eller annan teknisk utrustning. 

Regeringen avser därför att se över kraven i trafikförordningen om allmän omsorg och varsamhet för förare av motorfordon för att förstärka den normerande effekten. Det är precis vad regeringen skriver, nämligen att man vill förstärka den normerande effekten. Det efterfrågas av oppositionen. Det gäller att stävja vårdslöshet i trafik. 

Åtgärden ska kombineras med ett uppdrag till Transportstyrelsen. En plan för åtgärder ska tas fram för att långsiktigt höja medvetandegraden hos bilförarna om riskerna med användningen av mobiltelefon och andra saker i bilen. 

I skrivelsen anger regeringen att man tänker återkomma i frågan under 2013, så det är definitivt inte fråga om någon långbänk här. Folkpartiet stöder naturligtvis dessa slutsatser. 

Jag vill också upprepa vad jag sagt tidigare i dessa debatter. Om man blir alltför specifik i sina förbud är det en stor risk att vårdslösa beteenden av annat slag upplevs som tillåtna. Det är någonting som forskningen också visar på. 

Det är attityder och beteenden som man måste förändra. Det handlar då inte om att förbjuda exakta och specificerade tekniska utrustningar utan om att få bort trafikfarlig användning av teknik generellt sett i bilen – och inte bara teknik utan också beteenden av annat slag. 

Fru talman! Hur reagerar då den samlade oppositionen på detta arbete och denna skrivelse? Jo, man föreslår ett nytt tillkännagivande där Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Sverigedemokraterna och Vänstern med lite olika utgångspunkter vill ha en specifik förbudslagstiftning. Även om man har lite olika utgångspunkter landar man i en minsta gemensamma nämnare när man skriver att det behövs en lagstiftning som förbjuder användning av kommunikationsutrustning som tar betydande uppmärksamhet från bilkörningen och därmed hotar trafiksäkerheten. Ja, precis – det kan väl alla hålla med om. Det är det vi pratar om. 

Då kan man ställa sig frågan: Vad är skillnaden mot den väg som regeringen vill gå? 

Fru talman! För det första innebär en översyn av trafikförordningens krav på allmän omsorg och varsamhet ett bredare anslag mot flera trafikfarliga beteenden och inte bara mot mobiltelefoni. Det kanske är den viktigaste punkten, att man förtydligar trafikfarliga beteenden över huvud taget. 

För det andra är en översyn och en skärpning av kraven i trafikförordningen en betydligt snabbare väg att gå fram än att göra en lagförändring i riksdagen som kan ta åratal. Det är en sådan lagstiftning som erfarenheterna från andra länder visar har varit tveksam. 

Jag utgår naturligtvis ifrån att regeringen fortsätter med sitt arbete. Jag antar att oppositionen inte har någonting emot att man fortsätter att jobba med trafikförordningen för att få dessa förstärkta och normerande effekter, att man använder möjligheten att förtydliga i trafikförordningen och att man fortsätter arbetet och uppdraget till Transportstyrelsen för att medvetandegöra förare om de verkliga riskerna med detta. Jag tror att det kanske är en av de viktiga punkterna, att tekniken ingriper så mycket i vårt vardagsliv att vi inte ser riskerna. Det är en väldigt viktig del. 

Det känns som att skillnaden mellan lag och förordning inte är så extremt stor, och förordning är någonting som vi har i vårt lagstiftningssystem. Om man uttrycker sig lite förenklat är det regeringens sätt att stifta lag inom ramen för de lagar som riksdagen har stiftat. 

Fru talman! Det finns många andra intressanta och viktiga frågor kopplade till trafiksäkerheten i detta betänkande. Inte minst frågeställningen om hastighetens betydelse kopplat till oskyddade trafikanter tycker jag är en viktig del att diskutera vidare. Stina Bergström tog upp det i sitt anförande. Men jag känner att jag har lagt ned så mycket tid här i talarstolen att jag nu tackar för ordet. Vi får återkomma till dessa frågor vid något annat tillfälle. 

(Applåder) 

Anf. 36 LEIF PETTERSSON (S) replik:

Fru talman! Varför yrkar inte Lars Tysklind bifall till reservationen om nu detta är så viktigt? Det kan man fråga sig. Samma fråga ställde jag till Jan-Evert Rådhström, men jag fick inget svar. 

Vår utgångspunkt är den att 10–20 personer dör årligen i trafiken på grund av mobiltelefonanvändning. Det visar VTI:s forskning och studier i denna fråga. 

Om vi har en regering som inte vill kommer det heller inga förslag från regeringen. Skrivelsen som Lars Tysklind hänvisade till är ett tydligt exempel på det, där man säger att allt man har gjort är bra. Det är ungefär som att släpa katten baklänges när man ska försöka få en regering som är motsträvig att göra något. 

För mig är det en självklarhet att det här är ytterligare ett argument för att byta regering i nästa val. Vi måste få en regering som vill göra någonting, som kan göra någonting och som kommer fram med lagstiftning även på detta område. 

Det här med katalog har fascinerat mig. Det är precis det som man nu vill köra fram: Ni ska ha en lång katalog på sådant som inte är tillåtet, och det kommer att ta fyra år att räkna ut en sådan katalog. Ja, det kanske det gör, men det är inte det vi har sagt. 

Vi har sagt att all teknik som är trafikfarlig ska förbjudas i bilen – all teknik. Vi har sagt att den teknik som främjar trafiksäkerheten är sådant som vi ska bejaka. Det kan exempelvis handla om Volvos teknik för utveckling. 

Signalvärdet av en lagstiftning är jättehögt. Därför måste vi få en lagstiftning på detta område. 

Anf. 37 LARS TYSKLIND (FP) replik:

Fru talman! Jag är helt säker på att Leif Pettersson har många argument för att byta regering, men det får man väl ta med jämna mellanrum. 

Om vi nu återgår till det som Leif Pettersson sade, att 10–20 dör årligen i trafiken på grund av mobiltelefonanvändning: Ja, det är naturligtvis fullständigt oacceptabelt. Vi är helt eniga om det. Och vi är helt eniga om att vårdslöst utnyttjande av teknik i bilen också är helt oacceptabelt. 

Jag tycker att man kan säga att vi i den lagstiftning som finns i dag kan utläsa att det är förbjudet. Men för att ytterligare förtydliga detta föreslår regeringen nu i sin skrivelse att man ska ändra i trafikförordningen för att ytterligare förtydliga det som lagen säger och göra det brett, generellt, så att det vänder sig mot allt trafikfarligt beteende som skapar distraktion och gör att föraren tappar koncentrationen på körning i bilen. 

Att säga att regeringen är passiv i den här frågan tycker jag är ett märkligt uttalande. 

Jag kan hålla med om att det har blivit en glidning i hur man uttrycker sig från oppositionen. Det står mycket i texten om sms-förbud och mycket specifika saker, men när man kommer till slutsatsen är det precis det jag läste upp: lagstiftning som förbjuder användning av kommunikationsutrustning som tar betydande uppmärksamhet från bilkörningen och därmed hotar trafiksäkerheten. 

Jag tycker att det är bra att man har kommit till den slutsatsen. Men jag förstår ändå inte skillnaden mot den väg som regeringen vill gå och som är snabbare. Jag utgår från att oppositionen inte kommer att motsätta sig eller har någonting emot att regeringen fortsätter sitt arbete med att ändra trafikförordningen. 

Anf. 38 LEIF PETTERSSON (S) replik:

Fru talman! Det är intressant att regeringspartierna har börjat lyssna på vad vi säger och inte tror att deras egen sanning om vad vi har sagt är den som gäller. Ni har hela tiden velat framhärda i att vi har sagt vissa saker som vi inte har sagt. Det gäller inte bara i den här frågan utan också i många andra frågor där era företrädare har velat lägga ord i munnen på oss som vi själva inte har sagt. 

Lars Tysklind sade ungefär så här i sitt anförande: Annat trafikfarligt beteende riskerar att öka om man skulle förbjuda sms:ande. Då undrar jag: I de andra länder som nu har infört mobiltelefonförbud, vilka trafikfarliga beteenden har ökat där? Det måste ju finnas någon forskning eller några undersökningar som visar att sådana beteenden i så fall har ökat, om nu detta påstående skulle vara sant. 

Jag tror inte att det är så, utan jag tror att det är jätteviktigt att vi får en lagstiftning som visar för våra bilförare att signalen är: Nej, teknik som inte går ihop med bilkörning är förbjuden i Sverige, precis som det är på många andra håll runt om i Europa. Jag tror att det är jätteviktigt att vi får det på plats. Om det då kan ske med hjälp av det arbete som regeringen har påbörjat eller om det måste ta fyra år, som Jan-Evert Rådhström påstod, eller till och med fyra och ett halvt år, alltså någon gång till nästa val 2018 – nej, det tror inte jag på. Jag tror att regeringen kan vara mycket smartare än så. Om inte annat får vi väl byta så att vi får en smartare regering. 

Anf. 39 LARS TYSKLIND (FP) replik:

Fru talman! Jag kan nog försäkra Leif Pettersson om att regeringen kommer att välja den smartaste och snabbaste vägen här. Jag är helt övertygad om att man kommer att fortsätta. Här har man nu aviserat att man fortsätter att jobba med trafikförordningen oberoende av tillkännagivandet. Regeringen är fullt medveten om att man skapar även normerande effekter med trafikförordningen.  

När vi är ute och kör bil skiljer vi inte mellan de regler som står i trafikförordningen och dem som står i annan lagstiftning, utan vi rättar oss efter båda sakerna. Det är så det svenska lagsystemet är uppbyggt. 

Leif Pettersson säger att vi lägger ord i munnen på oppositionen. Nej, vi läser bara texten. Så länge man inte kommer till slutsatsen står de specifika förbuden bara travade på varandra. Ändå försöker man ge något slags bild av att det finns någon här i riksdagen som skulle vara för att man ”facebookar” och sms:ar under bilkörning. Det är en bisarr tanke! 

Sedan sade jag inte att andra beteenden skulle öka. Om man börjar exemplifiera i lagstiftningen, bli för specifik och räkna upp enskildheter som ska förbjudas blir den allmänna känslan att allt annat är tillåtet. Så fungerar lagstiftning. Det visar forskningen. Det handlar om hur människor upplever saker och ting. Ju mer specificerad en lagstiftning blir, desto tydligare upplever man att det som inte specificeras per definition är tillåtet. Det har man också sagt från forskningens sida. 

Anf. 40 STINA BERGSTRÖM (MP) replik:

Fru talman! Jag blev väldigt glad när Lars Tysklind sade att han tyckte att det var viktigt med de ändrade hastighetsgränserna i tätort. Jag tycker att vi skulle behöva diskutera det mer. Vi har debatterat detta förut här i kammaren, Lars Tysklind och jag. 

I dag har vi en bashastighet i tätorterna på 50 kilometer i timmen. Precis som jag sade i mitt anförande har många kommuner gått före och sänkt hastigheten till 30 kilometer i timmen i olika delar av sina tätorter, men vissa kommuner, till exempel i den del av landet som jag kommer från, har gått på pumpen. Besluten har överklagats till länsstyrelsen, och länsstyrelsens tjänstemän säger: Nej, det är 50 som gäller. Ni får inte ha 30. 

Därför har vi i dag ett behov av att få gränsen ändrad. Regeringen borde ta beslut om sänkt bashastighet i tätort. Jag skulle vilja fråga Lars Tysklind vad han gör för att det ska bli ändring på detta. 

Anf. 41 LARS TYSKLIND (FP) replik:

Fru talman! Stina Bergström och Miljöpartiet lägger väldigt mycket fokus på detta med bashastighet. I dagens system finns det många hastigheter som man kan använda, och i och med att vi beslöt att man också kunde använda jämna tal som 40, 60 och så vidare blev spektrumet av användbara hastighetsgränser ännu större.  

De kommuner som har gått före, som Stina Bergström säger, har inom det här systemet gjort sin hemläxa och har utifrån analyser av respektive vägsträcka kunnat sätta hastighetsgränserna 30, 40 eller 50 inom sitt område. Det är ju väldigt viktigt att man gör den analysen. Gaturummets utformning och den satta hastigheten måste stämma överens för bilföraren för att man ska få acceptans – jag tycker inte att det är ett felaktigt ord i sammanhanget.  

Det handlar om trafiksäkerhet, framkomlighet, miljö och allt detta. På många sträckor inne i städerna är naturligtvis 30 den enda hastighet som är acceptabel. Då ska det vara 30. Sedan finns det sträckor mellan 30 och 50 där man kan ha 40. I min hemkommun har man gjort dessa analyser, och där finns alla tre typerna av hastighet. 

Att man går på pumpen hos länsstyrelsen eller Transportstyrelsen beror helt enkelt på att man inte har gjort hemläxan. Har man goda motiv går man inte på pumpen. 

Anf. 42 STINA BERGSTRÖM (MP) replik:

Fru talman! Nu stämmer inte Lars Tysklinds verklighetsbeskrivning riktigt. Jag har tittat på hur man har gjort i olika kommuner. Det är lite oroväckande att de kommuner som har lyckats med detta är de som inte har fått sina beslut överklagade av någon privatperson i kommunen. Rent rättsligt kan man alltså gå på pumpen om man läser regelboken på det sättet. 

I dag har vi hastighetsgränserna 30, 40 och 50, och man ska motivera väldigt noga om man ska ha något annat än 50 i tätort eftersom 50 är bashastigheten. Om man i stället hade 30 som bashastighet i tätort skulle man behöva motivera varför man i stället ska höja hastigheten till 40 eller 50. Jag ser att det är en bättre ordning, en ordning som skulle leda till att vi över hela landet fick bättre hastigheter i våra tätorter. Det skulle också bli enklare för kommunpolitikerna att göra hastighetsplaner i tätorten. 

Återigen frågar jag: Vad är problemet med att ändra bashastigheten i tätort från 50, som vi har haft i hur många år som helst, till 30, som är ett modernt sätt att se på vilken hastighet vi ska ha i städer och tätorter? 

Anf. 43 LARS TYSKLIND (FP) replik:

Fru talman! Svårigheten är att det gäller ganska stora områden. Återigen vill jag lägga fokus på att det i gällande system finns stora möjligheter att differentiera hastigheten utifrån lokala förhållanden, och man kan utforma gaturummet så att det stämmer överens med den hastighet man sätter. Många kommuner har jobbat föredömligt med det här. Det fungerar att ha 30, 40 eller 50 utifrån en process som är ganska krävande – det kan jag hålla med om – men det finns bra instruktioner från Trafikverket om hur man ska föra en sådan process. 

När det finns ett samband mellan hur man upplever gaturummet och de hastigheter som är satta följer man också den hastighetsgräns som gäller. Det är viktigt när kommunerna planerar städerna att man också jobbar med gaturummet som sådant för att anpassa det till hastigheten.  

Blir man påkörd av en bil som inte hinner bromsa är 30 kilometers hastighet att föredra. De flesta överlever faktiskt en smäll i 30 medan i princip ingen överlever i 50. Det är detta vi talar om, och det är detta som är vår utgångspunkt när vi talar om de oskyddade trafikanterna och att man måste differentiera hastigheten. Även i detta sammanhang vill jag återkomma till att ansvaret i väldigt hög grad hänger på föraren och att man följer de regler om varsamhet och omdöme som finns, oberoende av vad som står på skyltar. 

Som sagt: Inom dagens system finns det väldigt stora möjligheter för kommunerna att differentiera hastigheten utifrån lokala förhållanden. 

Anf. 44 GÖRAN LINDELL (C):

Fru talman! Dagens fokus är trafiksäkerhet – ett återkommande tema som alltid är aktuellt och viktigt. Det är ett område där vi i Sverige har en lång tradition av att ligga i framkant, både om man ser till olycksstatistik och när vi tittar på fordonsbranschen. Naturligtvis finns det ingen anledning att slå sig till ro med det. Varje olycka är en för mycket, men det är en utgångspunkt i det fortsatta arbetet för att nå den så berömda och här i dag ofta nämnda nollvisionen.  

Det är intressant att i trafikutskottet ha möjlighet att följa vad som sker inom området forskning och utveckling kopplat till trafiksäkerhet. Regeringen gör betydande satsningar för att tillsammans med branschen stimulera detta arbete.  

I Centerpartiet har vi en optimistisk syn på att den tekniska utveckling som pågår ska ge stora effekter. Vi har all anledning att hoppas på stora förbättringar med hjälp av nya tekniska lösningar, inte minst kopplade till modern teknik och elektronik. Det handlar till exempel om lösningar som hjälper oss att bli bättre bilförare, lösningar som ser till att vi blir varnade om vi blir alltför trötta bakom ratten och lösningar som minskar effekterna av olyckor som trots allt sker.  

Ibland när man vandrar runt bland montrar på mässor och konferenser kan man som lekman nästan få en känsla av att det handlar om science fiction. Får vi tro optimister i branschen kan mycket av detta vara verklighet inom något årtionde, och en del är redan på gång. Att till exempel få en varning och kanske en automatisk inbromsning av bilen en mörk höstkväll och uppmärksammas på älgen som närmar sig vägen långt innan man själv på traditionellt sätt kan se den eller att få en skarp tillrättavisning av bilen när man börjar gäspa bakom ratten är nyheter som jag ser fram emot.  

För min del tror jag att en av de stora och växande frågorna när det gäller trafiksäkerhet framöver kommer att handla om cykeln, och detta av flera skäl. Cykeln har av olika skäl blivit ett alltmer uppskattat färdmedel. Det handlar om folkhälsa, miljö och ekonomi. Den är också ett sätt att minska trängseln i stadsmiljön. Detta är några skäl. Men att cykla innebär att ofta i ganska höga farter befinna sig balanserandes på några kvadratcentimeters yta på mer eller mindre lämpliga vägar, ofta i en ganska stressig miljö. När en olycka inträffar gör man som cyklist verkligen skäl för namnet oskyddad trafikant.  

Den cykelutredning som lämnades i höstas lyfte fram en hel del frågor kopplade till cykeln och trafiksäkerheten. I Centerpartiet tror vi på en ökad användning av cykeln som färdmedel och hoppas verkligen att man hittar möjligheter och förslag som vi kan återkomma till för att både utveckla cyklandet i Sverige och minska riskerna.  

Fru talman! Jag har försökt att med några grova penseldrag teckna det som jag uppfattar som viktiga trender i utvecklingen på området trafiksäkerhet. Jag vill inte på något sätt förminska enskilda problem som många av motionärerna fokuserar på. Men jag tycker ändå att det är viktigt att vi då och då som beslutsfattare också lägger en hel del tid på att försöka förstå och där så är lämpligt styra och stimulera utvecklingen av den nya trafikmiljön som växer fram. Det tror åtminstone jag radikalt kan förändra trafiken och förbättra säkerheten rejält.  

Som avslutning vill jag ge även Centerpartiets syn på frågan om distraktion bakom ratten orsakad av felaktig mobiltelefonanvändning. Sannolikt är det just på detta område som utvecklingen går allra snabbast när det gäller tekniska lösningar. Trafikutskottet har fått flera föredragningar både om den tekniska utveckling som pågår och hur vi som bilförare påverkas av att tala i telefon. Även om slutsatser kan skilja sig åt uppfattar jag att alla är överens om att det är i själva distraktionen, när man släpper uppmärksamheten från trafikmiljön, som faran ligger. Däremot finns data som tyder på att det till och med kan vara en fördel att bli avbruten av ett telefonsamtal under en lång och monoton bilfärd. Det gäller att vara vaken och uppmärksam men inte distraherad.  

Det finns sedan länge en allmänt hållen lagstiftning om vårdslöshet i trafik som, vilket många har nämnt tidigare, i princip ringar in de moment där man använder sin mobiltelefon eller annan utrustning i bilen på ett olämpligt sätt.  

Nu föreslår utskottets majoritet att en ny lag ska stiftas specifikt för handhållen mobiltelefon. Det är en lag som jag hade haft större förståelse för om den hade kommit för några år sedan innan till exempel gps i bilen blev vanlig och på den tiden då en telefon var en telefon. Att nu under flera år jobba med att stifta en lag om en utrustning som sannolikt kommer att se rejält annorlunda ut innan lagen träder i kraft känns, om uttrycket tillåts, närmast meningslöst. Mycket talar för att dagens mobiltelefoner förändras under tiden så att vi inte behöver knappa på dem. Samtidigt utvecklas nya tekniska prylar som också kan förvilla om de används felaktigt. Men i dag känner vi inte till och kan beskriva dem. Det kan knappast vara här som vi ska lägga koncentrationen om vi vill nå en trafiksäkrare miljö i det stora hela. Jag ska inte spekulera i de sätt som kan finnas att kringgå sådana lagar. Men här brukar fantasin flöda.  

Allianspartiernas reservation går ut på att i förordningstext precisera begreppet vårdslöshet i trafik. Det är ett arbete som redan pågår inom regeringen. Det har här tydligt beskrivits, inte minst av Lars Tysklind. Det skulle ge en tydligare bild både för allmänheten och för domstolarna av vad som är vårdslöshet och ringa in både olämpligt handhavande av mobiltelefon eller handdator, som man kan kalla den, och annan distraherande verksamhet bakom ratten.  

Fru talman! Att gå denna väg tror jag dessutom skulle ge betydligt snabbare resultat än att arbeta fram en ny lag och få minst lika bra effekt.  

Anf. 45 LEIF PETTERSSON (S) replik:

Fru talman! När Göran Lindell talar om en ny trafikmiljö och så vidare tänkte jag att vi kanske får höra någon som är lite mer positiv till att vi ska lagstifta mot olämpligt användande av teknik i bilen som tar bort koncentrationen från vägen. Men så blev icke fallet.  

Jag måste därför fråga Göran Lindell: Varför yrkar du inte bifall till er reservation? Jag har ställt frågan till Jan-Evert Rådhström och Lars Tysklind men inte fått något svar. Men du kanske har ett svar.  

Jag vill ta upp även en annan fråga, som rör miljöbilar. När det gäller de miljöbilar som Sveriges regering premierar med 40 000 kronor vid inköp finns det inga som helst trafiksäkerhetskrav. Miljöbilarna behöver inte genomgå krocktesterna från Euro NCAP för att premien ska utgå. Premien kan utgå för vilka bilar som helst. Det kan vara i princip en kaffeburk som man har satt hjul på och sedan sett till att motorn är tillräckligt miljövänlig. Då kan man säkert få denna miljöbilspremie. Några större trafiksäkerhetskrav finns inte. Varför finns inte det? Jo, man säger att Euro NCAP inte är en statlig offentlig organisation. Ingenting kan vara mer felaktigt. Trafikverket i Sverige och Trafikverkets motsvarigheter runt om i Europa finansierar Euro NCAP:s verksamhet. Man gör detta tillsammans.  

Då undrar jag: Varför ställer man inte trafiksäkerhetskrav på miljöbilar? Det borde vara något som ligger i linje med hela trafiksäkerhetstänket och nollvisionen.  

Anf. 46 GÖRAN LINDELL (C) replik:

Fru talman! Jag ska ärligt säga att jag inte har någon detaljinformation om på vilket sätt man kontrollerar eller inte kontrollerar miljöbilarnas trafiksäkerhetsstatus. Men när Leif Pettersson säger att det är okej att köra omkring med en kaffeburk med en motor i tror jag att han kraftigt förenklar verkligheten. Dessa bilar ska också besiktas på vanligt sätt. Om man har valt de exakt riktiga metoderna för att göra dessa tester eller om det finns anledning att ha synpunkter på dem ber jag att få passa i den delen.  

Det är naturligtvis viktigt för oss alla, utgår jag från, att vi har förmåga att se de stora drag som jag inledningsvis var inne på och som Leif Pettersson kopplade sin inledning till. Vi har alltså ett antal utmaningar när det gäller trafiken framöver. Det hoppas jag att Leif Pettersson är överens med mig om.  

En av de stora utmaningar som vi talar om här i dag är att uppnå nollvisionen i trafiksäkerhetsmiljön. Men det handlar också om att miljöbelastningen från trafiken ska bli så liten som möjligt. Dessa mål ska vi i och för sig diskutera i ett annat sammanhang. Vi försöker alltså göra insatser från regeringens och allianspartiernas sida för att stimulera denna utveckling. Det tycker jag att vi ska se positivt på rent allmänt, och det finns all anledning att jobba för att utveckla en fordonsflotta som är bättre anpassad till miljön än den som vi har i dag. Det är detta arbete som pågår. 

Anf. 47 LEIF PETTERSSON (S) replik:

Fru talman! Alla vi ledamöter i riksdagen fick i går ett mejl från Motormännens Riksförbund. Det stod:  

En sms-lag i dag räddar liv i morgon. Det är lika farligt att sms:a när man kör bil som att köra rattfull. Risken att råka ut för en olycka ökar med 23 gånger för den som skickar sms samtidigt som han eller hon kör bil, och varje år omkommer flera personer på de svenska vägarna till följd av detta. I Kalifornien har dödstalen från mobilrelaterade olyckor halverats sedan en lag mot handhållen mobilanvändning infördes 2008. Albanien blev 2010 det näst sista EU-landet som införde ett förbud, och i Danmark bötfälldes 42 000 för att ha talat i telefon i bilen 2011.  

Sverige är i dag det enda land inom EU som saknar ett förbud mot att använda mobiltelefonen bakom ratten utan handsfree. 77 procent av svenska folket vill se en lag som förbjuder handhållen mobilanvändning när man kör bil. Ett förbud minskar antalet dödade och skadade i trafiken. En lag ändrar beteenden och räddar liv. I dag har du som folkvald lagstiftare möjlighet att rädda liv. Gör det! 

Det skriver Maria Spetz på Motormännens Riksförbund. 

Jag måste säga att jag till fullo instämmer i Maria Spetz beskrivning av verkligheten. Jag förstår inte varför Alliansen inte kan inse att vi faktiskt behöver en lag inte bara mot mobiltelefonanvändning utan mot all teknik som är skadlig för trafiksäkerheten. Det är precis det vi vill åstadkomma med den skrivning vi har i vår majoritetstext.  

Jag förstår inte varför inte Göran Lindell, om han har en annan uppfattning, yrkar bifall till den reservation som finns i ärendet. 

Anf. 48 GÖRAN LINDELL (C) replik:

Fru talman! Det har gjorts flera försök från allianspartiernas sida tidigare i dag, men jag gör ytterligare ett försök.  

Att sms:a i bil är olämpligt och rimligen ett vårdslöst beteende i trafiken. Det förslag till lösning av den problematik vi här har beskrivit finns inte på något håll i form av en lag i dag, utan det handlar från Leifs med fleras synpunkt om att försöka ringa in ett antal åtgärder i en lagstiftning som i bästa fall kan vara på plats om ett antal år.  

Vår syn har varit att i förordningstext i lagstiftningen under begreppet ”vårdslöshet” precisera den på ett tydligare sätt för att nå just de effekter vi hoppats på. Det ska tydligare markera att det är oacceptabelt att bete sig olämpligt med hjälp av till exempel modern teknik bakom ratten och att det ska bekämpas. Det är mitt svar på frågan. 

Anf. 49 TONY WIKLANDER (SD):

Fru talman! Detta betänkande innehåller väldigt mycket som hanterar vår trafiksäkerhet och bristerna i densamma. Det är väl ingen överdrift att säga att den del av betänkandet som väckt mest uppmärksamhet torde vara stycket om kommunikationsutrustning i fordon, det vill säga i detta fall handhavandet av mobiltelefon.  

I tidigare omröstningar – jag tror att det har varit ett par stycken – har vi sverigedemokrater stått ensamma bakom vårt krav på lagstiftning angående handhavandet av telefonanvändning. Till min glädje är så inte fallet längre, och jag hoppas att riksdagen i all sin vishet biträder majoritetens förslag. I så fall är det faktiskt bara Albanien kvar som saknar all reglering för verksamheten. 

När det är sagt kan man tillägga att det har pratats hit och dit om vilka olyckor som kan ha orsakats av detta. Det är kanske ingen idé att slänga statistik i varandras ansikten. Vi får ta det som finns tillgängligt, och det är väl i stort sett den amerikanska statistiken.  

Vi krävde därför i vår motion att en utredning inleds om i hur stor utsträckning mobiltelefonanvändning under bilkörning kan vara en olycksorsak vid trafikolyckor. Vi är här i Sverige förskonade från vetskapen om vilken betydelse det här har. Det är i den heliga integritetens namn som så sker. Det görs inga kontroller i samband med olyckor av om mobiltelefonen använts för sms och liknande och vilken inverkan detta i så fall haft. Det gör man däremot i andra länder. Såvitt jag vet görs det i USA. 

Jag har också länge och väl lyssnat efter regeringens besked om att skärpa lagstiftningen angående vårdslöshet i trafik. Men det kommer inget, och det händer inget. Nu är det tredje gången som vi hanterar den här frågan. Vi har hela tiden väntat på någon skärpning av det här som skulle kunna eliminera den här typen av handhavande. 

Under tiden har en opinion vuxit fram – jag behöver inte räkna upp alla som redan har nämnts här i inledningsanförandena – och jag har fått sms från Motormännens Riksförbund etcetera. De har också presenterat sig vid utskottssammanträden. Jag anser att de har helt rätt, och jag tror också att svenska folket har stor förståelse för att det sker någon sorts reglering av det här. 

Jag tänker därför yrka bifall till förslaget i utskottets betänkande angående kommunikationsutrustning i fordon och avslag på reservation 2. 

Givetvis står jag också bakom övriga reservationer från SD, men fru talman, för tids vinnande yrkar jag inte bifall till reservation 5 under punkt 5 och ej heller till reservation 10 under punkt 16. 

Däremot vill jag yrka bifall till reservation 9 under punkt 15. Där handlar det om körkortshandledartillstånd. Jag har förhört mig på olika håll, och det är helt uppenbart att det förekommer missbruk i okänd utsträckning. Här borde, tycker jag, Transportstyrelsen och Skatteverket ha en helt annan insyn i verksamheten. Det hade naturligtvis varit bra om det hade gått att få en majoritet för det här, men det räcker väl med att bara nästan få det. 

Med det, fru talman, har jag sagt vad jag finner nödvändigt. 

Anf. 50 JAN-EVERT RÅDHSTRÖM (M) replik:

Fru talman! Jag förstår att Tony Wiklander känner en viss glädje i att han har lyckats få med de rödgröna partierna i Sverigedemokraternas ståndpunkt. Det kan jag bjuda på, men i övrigt beklagar jag att så har blivit fallet. 

Jag hade inte tänkt gå upp och argumentera mot Tony Wiklander egentligen, men det är synd att han kan säga att ingenting händer från regeringens sida. Då funderar jag på om Tony Wiklander har något intresse av att läsa skrivelserna som kommer. Det står tydligt i den skrivelse som överlämnades till riksdagen i den här frågan precis vad regeringen bedömer att den vill göra. 

Regeringen vill ge Transportstyrelsen i uppdrag att ta fram en plan och åtgärder för att långsiktigt öka förarnas medvetenhet om riskerna. Regeringen säger att det i samband med en förstärkt lagstiftning om vårdslöshet i trafiken är lämpligt med informationskampanjer. Regeringen avslutar skrivelsen med att säga: Regeringen avser att återkomma i frågan under 2013 med förslag. 

Är inte detta till fyllest, Tony Wiklander? Men Tony Wiklander, som med sådan emfas lyckats få med sig Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet, blev så glad att han struntar i vad han själv egentligen tycker. Han tycker att det ska göras en utredning om detta. Nej, nu fick han en majoritet, och då struntar han själv i fakta och tycker att lagstiftningen är den rätta vägen. 

Anf. 51 TONY WIKLANDER (SD) replik:

Fru talman! Jag får väl inleda med att tacka Jan-Evert Rådhström för överskattningen av min betydelse. Det kan hjälpa att man möjligen mår lite bättre i kväll, men det går ändå fort över. 

Jag har läst en hel del, Jan-Evert Rådhström, om det här. Jag har drivit frågan sedan jag kom in i den här församlingen, så det är klart att jag har läst. I den läsningen inkluderar jag Jan-Evert Rådhströms alla bombastiska insändare i frågan. Det är sällan jag har sett ett så starkt engagemang för – jag vet inte vad.  

I stora drag säger Rådhström att han är helt överens med oss andra om behovet av åtgärder för större trafiksäkerhet i de här fallen. Han tar avstånd från sms:ande och liknande vid ratten. Det gläder mig, det är alldeles förträffligt, för det tycker vi också. Men ursäkta om vårt tålamod kanske har trutit. 

När Jan-Evert Rådhström säger att regeringen jobbar på att göra någonting långsiktigt kan jag bara hålla med, för det är verkligen långsiktigt, det verkar aldrig ta slut. 

Till slut kan det hända att det samlas en majoritet som länge har tänkt och velat ha några åtgärder vidtagna, och så tar man möjligheten när den finns. Jag tror inte att det är svårare än så. Det ligger ingen större konspiration från vare sig min eller någon annans sida. Sakfrågan har helt enkelt lagts fram på ett sådant sätt att det uppenbarligen har övertygat en majoritet till slut. 

Anf. 52 JAN-EVERT RÅDHSTRÖM (M) replik:

Fru talman! Det raljerande som Tony Wiklander hänger sig åt är inte till närmelsevis lustigt i det här sammanhanget. När jag pratar om långsiktighet pratar jag om att regeringen gett Transportstyrelsen i uppdrag att ta fram en plan för att långsiktigt öka förarnas medvetande om riskerna. Det var så jag sade, ingenting annat. Jag säger att regeringen i skrivelsen hänvisar till att den återkommer under året. Då måste jag fråga Tony Wiklander, som har så dåligt tålamod att det inte hjälper att regeringen återkommer under året: Vad säger Tony Wiklander när vi vill ha en lagstiftning om vårdslöshet i trafik som vi kanske kan åstadkomma redan under året och där vi inkluderar alla distraktioner, inte bara sms, som Tony Wiklander så engagerat pratar om? Vi vill ta med även andra saker om vårdslöshet i trafiken. Tony Wiklander vill hellre att det tar ett antal år för att få en lagstiftning som är gårdagens lagstiftning för morgondagens teknik. Det är så det blir, Tony Wiklander. Det är därför som jag med sådant engagemang tar tag i frågan. Det är med sådant engagemang jag tar tag i frågan därför att jag vill ha trafiksäkerhetshöjande åtgärder snabbt som är teknikneutrala. Problemet med att Tony Wiklander har lyckats få med sig de rödgröna partierna är att det blir ett vakuum i frågan. 

Vi vill föra fram detta med vårdslöshet i trafiken, och i samband med att man ändrar reglerna gör man breda informationskampanjer. Jag är, tyvärr, övertygad om att även denna gång kommer Tony Wiklander att se att han hade fel. 

Anf. 53 TONY WIKLANDER (SD) replik:

Fru talman! Nej, det är inget problem alls för mig att det blir en majoritet mot, tvärtom.  

Tålamod – visst ska vi ha det. Jag tycker att vi har haft väldigt mycket tålamod. Jag har inte på något sätt förhindrat vare sig Rådhström eller regeringen att vidta åtgärder. Jag hade hälsat dem välkomna om de verkligen hade kommit, men jag har inte sett någonting. Nu föreligger det konkreta förslag.  

Nog kan man säga att den tekniska utvecklingen går snabbt. Det håller jag med om, det går väldigt snabbt. Kanske att den här lagstiftningen helt enkelt blir onödig om några år. Vi har lagböcker, och jag skulle kunna dra en hel rad lagar, som har blivit omoderna och en del som över huvud taget inte åtföljs. Mord, rån och våldtäkt är faktiskt sådant som är förbjudet, men det sker varenda dag i alla fall, och det kan vi naturligtvis beklaga. 

Jag tror på det vi nu gör för att få fram en lagstiftning om detta som är så uppenbart felaktigt och missbrukas så mycket. Vi är det näst sista landet på hela vår kontinent som inte har gjort någonting åt detta. Det är dags att göra något, så får Albanien ta itu med sina problem efteråt. 

Anf. 54 LARS TYSKLIND (FP) replik:

Fru talman! Jag tror att vi får ta ett varv till om det här med tålamod. Den demokratiska beslutsprocessen är ibland ganska tålamodskrävande. Jag tycker att det som Tony Wiklander sade på slutet slår huvudet på spiken, att lagstiftningen kan bli omodern ganska snabbt. Det är precis det vi säger. Man måste ha generell lagstiftning som gäller över tid. 

Ni säger att ingenting händer. Jag vill upprepa det som Jan-Evert Rådhström tog upp. Det gick ett tillkännagivande från riksdagen till regeringen våren 2011 där vi krävde att regeringen skulle återkomma under 2012 och att man skulle göra en forskningssammanställning och se över eventuella åtgärder. Vad gör regeringen? Ja, regeringen gör den hemläxan och återkommer med en skrivelse i december 2012. Det har hänt precis det som riksdagen ville skulle hända. Man kommer med en sammanställning av forskningen och tänkbara åtgärder. De tänkbara åtgärderna kan man ha synpunkter på, om det är sådana åtgärder man vill ha, men den typen av åtgärder stöds åtminstone av forskningen. Man ska vända sig mot all typ av vårdslöst beteende. 

Regeringen ser att den snabbaste vägen för att få det normerande nya förtydligandet mot vårdslöshet i trafiken är att ändra i trafikförordningen. Det har regeringen själv i sin hand, så det kan gå ganska snabbt. Man avser enligt skrivelsen att återkomma under 2013. Tycker inte Tony Wiklander och Sverigedemokraterna att det är en ganska bra slutsats att man ska lösa detta så snabbt som möjligt för att få en lagstiftning på plats om vårdslöshet i trafiken med förtydligandet att det ska inkludera mobiltelefoni och andra trafikfarliga beteenden? 

Anf. 55 TONY WIKLANDER (SD) replik:

Fru talman! Jag kan likväl som jag beundrar Jan-Evert Rådhströms engagemang i det han tror på beundra Folkpartiet, som verkligen har tålamod, kanske lite mer än vad jag har i det här fallet.  

År 2011 behandlade vi frågan, visst, och regeringen fick det uppdrag som du själv nämnde, Lars Tysklind. Bara för ett tag sedan återkom regeringen med en tunn skrivelse med i stort sett samma innehåll som man sagt hela tiden: Man vill inte ha någon lagstiftning på det här området. Denna skrivelse lades till handlingarna och glömdes ganska kvickt. Och nu är vi här i realiteterna.  

Jag vet egentligen inte vad Folkpartiet i så fall vill annat än den största välvilja när det gäller trafiksäkerhet. Det finns väl inte en käft här som säger emot det; det kan jag inte tänka mig.  

Nu har oppositionen uppenbarligen samlat sig till ett konkret förslag som jag tror kommer att innebära en bättre trafiksäkerhet. Det kommer sannolikt att spara flera liv framöver. När tekniken har utvecklats på ett sådant sätt att den lagstiftningen helt enkelt inte behövs längre går det bra att skriva av detta.  

Men det kommer att ta ett antal år. Vi har trots allt många gamla bilar och mycket gammal teknik fortfarande, och det kommer vi att ha ett antal framöver, som också Motormännens Riksförbund helt riktigt sagt. Därför tror jag att det här kommer att behövas, och därför har jag intagit denna ståndpunkt. 

Anf. 56 LARS TYSKLIND (FP) replik:

Fru talman! Skrivelsen må rent bokstavligen vara tunn, men den är definitivt inte lagd till handlingarna eftersom vi behandlar den i dag. Den finns ju bordet i dag. Det är därför vi har den här diskussionen. 

Jag kan upprepa min fråga: Tycker Tony Wiklander och Sverigedemokraterna att det är bra att regeringen går fram så fort som möjligt och återkommer under 2013 i frågan? Man kan via trafikförordningen skapa en ökad normerande effekt just när det gäller trafikfarligt beteende som skapar distraktion hos förare vid bilkörning och ökar olycksrisken. Tycker Tony Wiklander att det är bra att man jobbar med den frågan och att man samtidigt jobbar med åtgärder för att öka medvetenheten hos förarna om riskerna med mobiltelefoner och annan distraktion i bilen? Det är egentligen det som är frågan. 

Sedan kan man diskutera tålamod hit eller dit. Men man kan inte trava tillkännagivanden på varandra, utan man måste förstå att det här är en beslutsprocess där man tar steg för steg. Det är definitivt ingen långbänk, utan det har skett precis på det sätt som riksdagen har beställt från regeringens sida. 

Anf. 57 TONY WIKLANDER (SD) replik:

Fru talman! Det är väl självklart, Lars Tysklind, att allting som leder till bättre säkerhet i trafiken är bra. Men jag har fortfarande uppfattningen att regeringen inte har velat ha den här ändringen. Och jag har inte hört något konkret om vad man egentligen vill göra, annat än undanflykter och motstånd mot lagstiftning i det här fallet. Därför är väl mitt förtroende kanske något grumlat för den regering som Lars Tysklind stöder sig på. 

Går det att sätta ned foten i en fråga och få någonting uträttat, i det här fallet en viktig trafiksäkerhetsåtgärd, tror jag att det är alldeles förträffligt. Det är mitt enda svar. 

Anf. 58 SIV HOLMA (V):

Fru talman! Jag är mycket nöjd med att vi fick majoritet för att regeringen ska återkomma till riksdagen med ett förslag till lagstiftning mot användning av kommunikationsutrustning vid bilkörning som tar betydande uppmärksamhet från körningen och därmed hotar trafiksäkerheten. 

Vänsterpartiet har skrivit en motion med anledning av regeringens skrivelse 2012/13:60 Kommunikationsutrustning i fordon. Vi delar regeringens uppfattning att medvetenheten om hur mobiltelefonerande under körning försämrar körförmågan måste förstärkas. Vänsterpartiet har redan tidigare verkat för en plan för att höja medvetenheten och påvisa riskerna genom en nationell upplysningskampanj. Budskapet för kampanjen skulle vara att avråda förare från att köra och prata i mobiltelefonen samtidigt. Studier visar att förarens prestationsförmåga försämras redan av att prata i telefon, då reaktionstiden blir längre och föraren missar vissa händelser i den omgivande miljön. Att skicka sms eller att slå ett nummer under bilkörningen innebär att uppmärksamheten avleds ytterligare, vilket påverkar körkontrollen i varierande omfattning. 

Fru talman! Det finns studier som visar att effekten av en reglering bara begränsar telefonanvändandet ett år, medan andra studier från USA tyder på att reglering i kombination med omfattande informationskampanjer kan vara en framgångsrik väg till färre dödsolyckor och ökad trafiksäkerhet. Även om det inte är oproblematiskt att kontrollera efterlevnaden av en skärpt lagstiftning på området vill Vänsterpartiet ändå föreslå detta, då en skärpt lagstiftning kan ha en stor normativ påverkan. 

Fru talman! I denna del av betänkandet under punkten om kommunikationsutrustning i fordon yrkar jag bifall till utskottets förslag om lagstiftning och avslag på regeringspartiernas reservation nr 2. 

Fru talman! De största orsakerna till dödsfall inom trafiken är dels hastighetsöverträdelser, dels alkoholpåverkan. Det är främst män som omkommer i trafiken. Oberoende om vi mäter i absoluta eller relativa tal är männen överrepresenterade i olycksstatistiken, och särskilt överrepresenterade är de yngre männen. 

Vi anser att hastighetsgränserna på vägar och motorvägar måste vara restriktiva och vill inte höja dem. En självklar anledning till restriktiva hastighetsgränser är naturligtvis säkerhetsperspektiv, eftersom höga hastigheter leder till fler dödsfall och svåra skador. 

l betänkandet har vi en reservation tillsammans med Miljöpartiet. Jag yrkar bifall till reservation nr 3 Bashastighet i tätorter. Därmed stöder vi en miljöpartistisk motion.  

Varje år skadas och dödas över 3 000 fotgängare och cyklister i kollision med bilar. Det är nio gånger farligare att gå och cykla än att färdas med bil. Antalet dödade och skadade bilister minskar varje år medan olyckorna bland fotgängare och cyklister ökar.  

Barn och äldre är utsatta grupper. Vi vet att risken för att en människa som blir påkörd av en bil dör är mycket hög vid 50 kilometer i timmen men liten under 30 kilometer i timmen. En bilist som kör i 30 kilometer i timmen kan samspela med gående och cyklande på ett helt annat sätt än den som kör 50 kilometer i timmen. Dessutom är det ju ett plus när bullret och utsläppen minskar. 

Trafikverket och Transportstyrelsen vill sänka bashastigheten till 40 kilometer i timmen i landets tätorter. Detta menar vi är ett steg i rätt riktning, men vi förordar ändå att bashastigheten sänks till 30 kilometer i timmen i tätorter. Det handlar om att förändra synsättet i stadsplaneringen där bilen varit den styrande. Vi vill utgå från människan och att städer skapas utifrån fotgängarnas, cyklisternas och bilisternas behov. På det sättet får vi en bättre balans mellan olika sätta att transportera sig på. 

Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation nr 4 Trafiksäkerhet vid vägarbete, som grundar sig på en socialdemokratisk motion. 

Säkerheten för bilisterna har ökat, men samtidigt har flera försämringar skett när det gäller säkerheten för vägarbetarna. Antalet olyckor på vägarbetsplatser ökade 2003–2009 med 20 procent. Det är den senast kända siffran.  

Det är oacceptabelt att bilisterna struntar i hastighetsbegränsningarna och visar dålig hänsyn när de passerar vägarbetsplatser. Den viktigaste åtgärden för att minska incidenter och olyckor vid vägarbeten är att sänka hastigheten. Vid upphandling av vägarbeten ska kostnaden för säkerheten finnas med. Vägbyggnadsbranchen måste vara mer aktiv och ta ett större ansvar för vägarbetarnas trafiksäkerhet. Detta kan de göra genom att visa i upphandlingen hur mycket man konkret satsar på trafiksäkerheten. 

I Holland har man utvecklat en modell som innebär att vägarbetare inte får befinna sig på vägen förrän vägen är avstängd. Detta har haft positiva effekter, inte bara större trafiksäkerhet utan också teknisk utveckling som innebär att vägarbetare slipper gå ut på vägen med hastighetsnedsättande hinder. Det är något som Sverige har att dra lärdom av. Det är också på sin plats att se över straffsanktionerna. Om man höjer dem kan beteendet bland bilisterna förbättras. 

Fru talman! Avslutningsvis yrkar jag bifall till reservation nr 7 Insatser mot alkohol vid bilkörning. 

Alkoholen ligger bakom många olyckor i trafiken. Under den senaste tioårsperioden har tusen människor omkommit i alkoholrelaterade trafikolyckor. Vi har åtskilliga gånger lyft fram förslaget om alkolås till regeringen och tycker att de bör återkomma med ett förslag till riksdagen som omfattar just alkolås som standardutrustning i alla ny personbilar, bussar och lastbilar. 

Sverige har en gång tidigare ansökt om nationellt undantag hos EU för att införa en lagstiftning om obligatoriskt alkolås i fordon. Den gången avslog EU vår begäran. Nu har dock EU blivit positivare inställd till alkolås, och Sverige bör därför förnya sin ansökan om undantag för att få installera alkolås i alla fordon som går i yrkestrafik. 

Anf. 59 ANNELIE ENOCHSON (KD):

Fru talman! Ungefär vid den här tiden varje år brukar trafikutskottet ha en debatt om trafiksäkerhet då vi behandlar ett antal motioner från den allmänna motionstiden. Det är en viktig debatt eftersom trafiksäkerheten är en grundbult i samhället som skapar trygghet. Det är därför av intresse att vi debatterar den och ser vad vi kan göra för att förbättra den. 

Inom OECD finns något som heter International Traffic Safety Data and Analysis Group som har gjort en internationell sammanställning av uppgifter om trafikdödade per 100 000 invånare och körda fordonskilometer i olika länder. 

Under 2011 hade Sverige i genomsnitt 3,3 trafikdödade per 100 000 invånare och körda fordonskilometer. Detta innebär att Sverige hörde till dem som hade lägst andel omkomna i vägtrafiken bland de studerade länderna. Motsvarande genomsnitt för EU-länderna var 6,1 under 2011.  

För 2012 förbättrades vår statistik då Sverige hade 3,1 trafikdödade per 100 000 invånare. Detta innebär att antalet trafikdödade under 2012 var 296 personer. Under året var dock antalet svårt skadade personer 2 961. 

Vad säger alla dessa siffror? Jo, i dessa siffror ryms mycket mänsklig tragedi. Många familjer har mist sin mamma, sin pappa, sin bror eller sin syster. Det är lätt att vi politiker talar om dessa siffror utan att verkligen förstå vad det är som döljer sig bakom dem. 

I denna debatt försöker vi analysera och se siffrorna från olika håll. Det finns dock framför allt tre orsaker till olyckor, vilket någon redan har nämnt. Den ena är att man inte håller den tillåtna hastigheten, den andra är att man inte använder bilbälte och den tredje är att man kör onykter. 

När det gäller hastigheten behövs det fler hastighetskameror, och polisen bör göra fler kontroller. Jag är en ganska van förare, och förrförra veckan var det första gången på mycket länge som jag hamnade i en poliskontroll. Det är inte vanligt att man får blåsa i det lilla röret, och det var nästan en upplevelse att få göra det. 

Framför allt behövs det en attitydförändring vad gäller att hastigheten dödar.  

Det är därför inte tillfredsställande att den tunga trafiken håller den tillåtna hastigheten så dåligt. De så kallade aktörsmätningarna för 2010 och 2011, som Trafikverket lät genomföra, visar att situationen inte är tillfredsställande då alltjämt en mycket stor andel av den tunga trafiken inte håller de tillåtna hastigheterna. 

Utvecklingen mellan 2010 och 2011 visar att andelen tung trafik som håller den tillåtna hastigheten vid 50 kilometer i timmen har ökat från 39,4 procent till 40,8 procent. När det gäller hastigheterna 70 och 90 kilometer i timmen kan vi se att det har ökat något. Vid 70 kilometer i timmen är det faktiskt 60,8 procent. I snitt håller alltså drygt hälften av dem som kör den tyngre trafiken inte hastigheten, med undantag för när det gäller just 70 kilometer i timmen. Regeringen har uppmärksammat detta och tänker återkomma till riksdagen i frågan om kontroller och vad man kan göra åt detta. 

Även vanliga bilförare behöver bli bättre på att hålla hastigheten. En attitydförändring måste till för att öka efterlevnaden. 

När det gäller bilbältesanvändningen måste det också till en attitydförändring. Lagen finns, men efterlevnaden är det dåligt med på många platser. 

I Sverige dör varje år ca 75 personer i alkohol- och drogrelaterade vägtrafikolyckor, och mer än 1 000 människor skadas svårt. Enligt Trafikverkets statistik har ungefär en femtedel av de omkomna personbilsförarna alkohol i blodet, och hälften av singelolyckorna med dödlig utgång är alkoholrelaterade. Mer än var tredje ung förare som dödas i trafiken är onykter, alltså över 33 procent.  

Enligt beräkningar görs minst 15 000 bilresor per dag av alkoholpåverkade förare. Jag vill minnas att jag förra året sade att det var lika vanligt att träffa en alkoholpåverkad förare som att träffa en taxibil. Jag är inte säker på att det är rätt, men 15 000 är otroligt många. Det motsvarar ca 0,2 procent av trafiken. 

Enligt uppgifter som MHF redovisat är ungefär en fjärdedel av dem som är med vid trafikolyckor beroende av alkohol eller andra droger. En onykter förare med 1 promille i blodet löper omkring sju gånger större risk att dödas i en trafikolycka än en nykter förare. 

Regeringens ambition har varit att få så många som möjligt att frivilligt anamma alkolås. Att inte höja förmånsvärdet på bilar som installerar alkolås har varit ett sätt. Vidare har regeringen sedan hösten 2010 infört ett permanent system som innebär att alkolås kan medges som alternativ till körkortsåterkallelse vid rattfylleribrott – detta för att man inte ska sätta sig och köra olagligt igen. 

Varje år ska alla myndigheter under regeringen rapportera sina bilinköp och sin leasing till Transportstyrelsen. Enligt Transportstyrelsen finns det stora brister när det gäller alkolås. Regeringens ambition är att 75 procent av myndigheternas fordon ska vara utrustade med alkolås. Enligt rapporteringen är det dock bara 13 procent, och endast fem myndigheter klarar målet. 

Enligt Transportstyrelsen kan en orsak till det dåliga resultatet vara att det har tagit tid att få ett ramavtal för upphandling av alkolås. Detta måste vi följa noggrannare. 

I kommunerna är bilden mer positiv. Allt fler kommuner har under senare år valt att ställa krav på alkolås vid upphandling, speciellt för skolbussar. 

Utskottsmajoriteten kommer att följa utvecklingen noga för att se att andelen alkolås i myndigheternas bilar ökar. Annars får vi se till att ytterligare åtgärder vidtas. Det är viktigt att andelen alkoholpåverkade förare som kör i tung trafik minskar och helst försvinner helt. Därför är trafiknykterhetskontroller i hamnar med färjor särskilt viktiga eftersom en del förare kan ha tagit en öl under den långa båtturen. Här har det pågått en försöksverksamhet sedan maj 2010, men den kommer att upphöra nu i maj 2013. 

Därför lämnade regeringen i februari i år en proposition om en förlängd försöksverksamhet för trafiknykterhetskontroll i hamnar. Förslaget är att försöksverksamheten ska fortsätta till och med den 30 juni 2016 så att man kan få tillräckligt med underlag för att kunna ta ställning till om denna försöksverksamhet ska permanentas eller inte. 

Jag anser att den bör permanentas och ser med glädje att MHF i samarbete med Stena Line och Trafikverket planerar ett antal alkobommar vid Tysklandsterminalen i Göteborg under våren. 

Anf. 60 LEIF PETTERSSON (S) replik:

Fru talman! Jag måste rikta samma fråga till Annelie Enochson som jag riktade till Lars Tysklind, Jan-Evert Rådhström och Göran Lindell: Varför vill du inte yrka bifall till er reservation nr 2? Men i Annelie Enochsons fall kanske jag har hittat en förklaring. Jag vet inte om det är så – Annelie Enochson får väl rätta mig om jag har fel. Är det inte så att du vid fem tillfällen har motionerat till denna riksdag om förbud mot mobiltelefonerande utan handsfree? Jag tror att det är så. Då kan man få en lite annan bild av varför du inte yrkar bifall till just den reservationen. Du kanske egentligen skulle vilja yrka bifall till majoritetens text. Eller är det så att du motionerar bara när du är säker på att inte få igenom motionen? Är kanske det orsaken? 

Annelie Enochson tog upp problemen med den tunga trafiken. Jag är den förste att understryka att det finns många problem där. I utskottet har vi också gjort ett gediget och bra jobb på just det området och har fått tillbaka en del från regeringen där. Men det kommer i ett senare betänkande, som vi ska behandla här i kammaren den 16 maj. Vi får väl anledning att komma tillbaka och diskutera de frågorna då, så jag tänkte lämna dem därhän så länge. 

Men beträffande reservationen: Varför yrkar du inte bifall till den? 

Anf. 61 ANNELIE ENOCHSON (KD) replik:

Fru talman! Tack, Leif, för att du har undersökt så noga! Jag funderade just på hur många gånger jag hade motionerat, och nu vet jag att det är fem. Jag trodde att det var fler. Jag har suttit 13 år i riksdagen. Under de 13 åren har jag motionerat i väldigt många frågor. Jag tror att jag har varit en av de flitigaste motionärerna. 

Därför är jag i dag väldigt glad, fast kanske inte helt nöjd. Jag höll på att säga att vi har tagit beslut, men det har vi ju inte, för vi har ju inte majoritet. Men vi har ändå sagt att vi vill ändra i trafikförordningen och att det också ska ske snabbt. Det är jag glad för. 

Jag upplever att det var den väg som vi kan gå i dagsläget för att kunna se till att det sker snabbt och bra. Jag tillika med dig, Leif, tycker att det här är en viktig fråga. Jag tycker inte alls att det är bra, detta med sms. Det var precis som mina kolleger sade: Det är ingen av oss som tycker att det är bra. Vi är alla lika oroade över detta. 

Men vår lösning är till skillnad från er inte en ny lag, utan vi går in i den befintliga lagen och tittar på trafikförordningen. 

Med detta sagt vill jag att du – och ni andra som kommer i debatten – ska veta att jag noga tänker följa att det blir en skarp skrivning, för detta ligger mig varmt om hjärtat, som ni förstår. Har man motionerat fem gånger om det ligger det verkligen där. 

Anf. 62 LEIF PETTERSSON (S) replik:

Fru talman! Ja, det får vi väl hoppas. 

Man kan också undra om Annelie Enochson är lika nöjd med regeringens åtgärder när det gäller alkolås och alkoholproblematiken. När Annelie Enochson höll sitt anförande väntade jag nästan på att hon skulle yrka bifall till reservation 7, för det var ungefär i linje med den som hon argumenterade. Jag tänkte läsa lite grann av det som står i den: 

”Vi anser att regeringen skulle kunna föra en betydligt mer aktiv politik på detta område och att regeringen omgående bör återkomma med ett förslag till riksdagen som omfattar krav på alkolås som standardutrustning vid köp av alla nya personbilar, bussar och lastbilar. Därutöver ska statliga myndigheter och bolag vid alla former av upphandlingar kräva i sitt anbudsunderlag att alla fordon som används för att utföra tjänster som är sammanknutna till anbudet ska vara utrustade med alkolås.” 

Det säger vi i vår reservation, och det sade Annelie Enochson i sitt anförande. Varför då inte yrka bifall till reservationen, så att vi får igenom den, så att det blir majoritet för den och vi faktiskt kan sätta press på regeringen att genomföra något? Varför bara lite slappt säga att det inte gick för att de inte hade hittat fram till någon upphandlingsförordning eller vad det var? När kommunerna kan borde väl också regeringen kunna. När det går på ett område i det offentliga livet måste det också gå på ett annat. 

Beträffande bommar och alkolås vid färjor: Man kan få intrycket att Annelie Enochson anser att detta med onyktra förare i tung trafik är ett problem bara för utländska förare, för det är ändå utländska förare som i första hand använder sig av just bommarna. Jag hoppas att det inte är så, för detta är ett lika stort problem bland svenska förare som bland utländska. 

Anf. 63 ANNELIE ENOCHSON (KD) replik:

Fru talman! För att börja bakifrån: Det är väldigt många svenska förare som åker med våra färjor, så det gäller över huvud taget. Det är inte alls bara utländska. Men jag tycker att detta är ett väldigt bra sätt, och jag är väldigt glad för att man i Göteborg har tagit det initiativet. 

Vi pratade om motioner förut. Jag vill påminna om att den första motion som över huvud taget skrevs om detta i det här huset – enligt uppgift som jag har fått fram – var en kristdemokratisk motion av en herre som hette Åke Carnerö, som skrev om alkolås. Det är alltså en fråga som vi har drivit under många år. Jag vill minnas att min företrädare i trafikutskottet Johnny Gylling också har debatterat och pratat om detta under många år. 

Det är inte tillfredsställande att bara 13 procent av myndigheterna har installerat alkolås – det sade jag också i mitt anförande – när vi har 75 procent som ambition. Därför ska vi noga titta på vad vi kan göra mer. Har vi en ambition på 75 procent och det är 13 procent i dag är det klart att vi inte är nöjda – absolut inte. 

Sedan har vi detta med alkolås. Trafikverket sitter faktiskt i en arbetsgrupp på europeisk nivå där man jobbar just med standardisering av alkolås för att det ska vara lättare att få in i olika bilar. Vi jobbar på olika nivåer med detta. Precis som du sade fick vi nej 2005 från EU. Vi försöker nu på andra sätt få till en ändring. 

Någon sade att man har blivit mer positiv till alkolås. Ja, det tror jag. Jag tror att det är tack vare regeringen, som lyfter fram den här frågan i olika sammanhang i EU. 

Anf. 64 STINA BERGSTRÖM (MP) replik:

Fru talman! När Annelie Enochson höll sitt anförande satt jag och väntade på att Annelie Enochson skulle börja prata om mobiltelefoni. Jag vet ju att det är en av hennes hjärtefrågor. Jag är väldigt glad över att det finns en person på allianssidan i trafikutskottet som har drivit den frågan och motionerat så flitigt i alla år. 

Glad men inte helt nöjd hörde jag att Annelie Enochson var. Jag tänkte bara fråga: Hade det inte känts bättre att få ansluta sig till den skrivning som utskottsmajoriteten nu står för, om en lag mot mobiltelefoni utan handsfree i bilen – det som Annelie Enochson har motionerat så flitigt om genom åren? 

Anf. 65 ANNELIE ENOCHSON (KD) replik:

Fru talman! Mycket av arbetet i politiken sker inte här i kammaren, inte i vårt utskott, utan när vi sitter i regeringsställning sker det i vårt departement. Därför är jag i dag glad att vi, som det står i texten, ska ändra trafikförordningen och se till att skärpa kraven beträffande vårdslöshet. Allt det som står i vår text är jag väldigt glad för. 

Samtidigt kommer jag, som jag sade tidigare till Leif, att hålla ögonen på detta, så att det verkligen sker och också blir i den riktning som jag hoppas. Vi har i Alliansen enats om att vi ska skärpa kraven, just för att det ska gå fortare – det känner jag är viktigt. Det behövs en förändring, och den behöver ske snabbt. Därför är jag glad för att det har kommit så här långt. 

Anf. 66 STINA BERGSTRÖM (MP) replik:

Fru talman! Tack så mycket för svaret! 

Något annat som Annelie Enochson nämnde i sitt anförande var detta med hastigheterna och att det var skrämmande att det är så dålig efterlevnad av de gränserna. Det gäller den tunga trafiken men också vi vanliga bilförare, som är dåliga på att hålla hastigheter. Skrämmande nog är det de låga hastigheterna – 30, 40 och 50 kilometer i timmen – som vi ofta överskrider. 

Jag berättade i mitt anförande att jag har tittat på siffror från Trafikverket som säger att bland bilförare är det 43 procent av männen som erkänner att de brukar ligga över hastighetsgränsen och 26 procent av kvinnorna. Annelie Enochson pratade om att det behövs en attitydförändring, och det är tydligt att det behövs. Det syns också att det behövs en starkare attitydförändring hos männen än hos kvinnorna. Män är sämre på att hålla hastighetsgränserna. 

Jag tänkte fråga Annelie Enochson hur Annelie Enochson och regeringen tänker jobba med attitydförändringen. Hur kommer man till skott med det? 

Anf. 67 ANNELIE ENOCHSON (KD) replik:

Fru talman! Vi har bland annat sagt att vi nu kommer att vända oss till Transportstyrelsen. Vi har gett den ett uppdrag att finna en plan för andra lämpliga åtgärder för att öka trafiksäkerheten. Det gäller inte bara kommunikationsutrustning utan även andra frågor. Här ligger en del. 

Jag tror att man måste jobba långsiktigt. Förra veckan träffade jag här i huset NTF och frågade vad de gör, hur de arbetar och vad de har för projekt för att hålla mig informerad om vad som händer. Det förekommer en hel del saker runt omkring för att få människor medvetna om att de måste följa hastigheten, ha på sig säkerhetsbälten och framför allt att de aldrig ska dricka alkohol när de kör bil. 

Det finns många av de sakerna som man jobbar med. Det finns bland annat något som heter Smadit där de olika myndigheterna tillsammans med polisen jobbar med just alkohol. 

Jag tror att man kan påverka på olika sätt, och jag är glad att det sker så mycket. Därmed är inte sagt att det inte kan ske mer. Det tycker jag absolut att det kan. 

Jag vill meddela en annan sak för kammaren. Jag fick i förrgår reda på inför den påskhelg vi nu har att Norge tydligen fattat ett beslut att den 2 maj införa ett sms-förbud i bil. Nu bor jag granne med Norge. Jag har ett fritidshus i Strömstad, och jag ska dit under påsken. Jag kommer framöver att se vad detta sms-förbud kommer att innebära som ska träda i kraft den 2 maj. 

Det är kanske inte sista gången vi debatterar frågan här. Jag kommer att fortsätta att följa den tack vare mitt stora intresse för detta och mina motioner i frågan. 

Anf. 68 LOTTA FINSTORP (M):

Fru talman! Jag kommer att ta upp andra trafiksäkerhetsfrågor än vad min kollega Jan-Evert Rådhström tog upp i sitt anförande. 

Hösten 2012 beslutade riksdagen om en revidering av hänsynsmålet. Hänsynsmålet är själva fundamentet i trafiksäkerhetsarbetet. Det innebär att den nya lydelsen är att transportsystemets utformning, funktion och användning ska anpassas så att ingen ska dödas eller skadas allvarligt, bidra till det övergripande generationsmålet för miljö och miljökvalitetsmålen nås samt bidra till ökad hälsa. 

Det är jag förstås väldigt glad över. Vi har haft nollvisionen ända sedan hösten 1997. Många av våra barn har vuxit upp med nollvisionen. Vi som har körkort har också haft med oss den i ryggmärgen hela tiden. Även om vi har en nollvision som är satt av en nationell nivå har vi trafikanter ett stort ansvar och en skyldighet att ta hänsyn och ha ett gott omdöme i trafiken. Det gäller naturligtvis fortfarande i dag år 2013. 

Min allianskollega Annelie Enochson tog upp International Traffic Safety Data and Analysis Group, som tillhör OECD, och de data som den tar fram. Det är väldigt glädjande att se att under 2011 hade Sverige i genomsnitt 3,3 trafikdödade per 100 000 invånare och körda fordonskilometer. 

Det innebär att Sverige är det land som har lägst andel omkomna i vägtrafiken av de studerade länderna. Om man jämför med de övriga EU-länderna är genomsnittet 6,1 i förhållande till de 3,1 som det visat sig att vi har 2012. 

Vi ska med andra ord vara väldigt stolta över det trafiksäkerhetsarbete som görs i Sverige och den attityd som vi har till trafiksäkerhet även om mycket kan göras bättre. Varje avliden eller trafikskadad är naturligtvis ett misslyckande. Det får vi aldrig glömma bort. Vi är bäst klassen så här långt, men det finns mycket kvar att göra. 

Preliminära siffror visar att utvecklingen i Sverige går åt rätt håll även när vi tittar på konkreta numerärer. Totalt omkom 296 personer i vägtrafiken under 2012. Det är tack och lov en minskning från 2011. 

Noterbart är att antalet personer som dödades i vägtrafiken under 2012 är den näst lägsta siffran sedan 1940-talet. I dag har vi betydligt fler bilar på våra vägar än vad vi hade 1940. 

Om man tittar på antalet omkomna i vägtrafiken i olika åldersgrupper ses en kraftig minskning under 2012 för åldergrupperna 18–24 år samt 75 år och äldre. 

Fru talman! Låt mig uppehålla mig vid bashastigheter i tätorter. Det är en fråga om är föremål för motioner i riksdagen. I december 2012 gav regeringen Trafikverket i uppdrag att ta fram förslag till en nationell trafikslagsövergripande plan för utveckling av transportsystemet för perioden 2014–2025. Av beslutet framgår att det är viktigt att systematiskt fortsätta med att anpassa hastighetsgränserna till vägarnas standard för att uppnå ett effektivt och säkert transportsystem samt att det även fortsättningsvis är angeläget att försöka motverka de negativa effekter som kan uppkomma i form av försämrad tillgänglighet men också ökad restid. 

Regeringen anger vidare att det för närvarande därför inte är aktuellt att genomföra ytterligare långtgående reformer av hastighetssystemen. Det fortsatta arbetet bör ske inom ramen för det befintliga hastighetssystemet, med hänsyn till trafikmiljö, trafiksäkerhet och tillgänglighet. Den unika kunskapen om den lokala trafikmiljön finns naturligtvis i våra kommuner. Det är helt i enlighet med det kommunala självstyret. 

Fru talman! Jag vill också nämna något om reflexvästar i fordon eftersom man i ett antal motioner berör detta. I början av 90-talet fanns krav på att ha en reflexsele när man färdades med buss eller lastbil. Detta krav har sedan tagits bort. 

Sverige är anslutet till FN:s regelverk som specificerar bland annat krav på utrustning i fordon. I regelverket finns krav på varningstriangel men inte på reflexväst. När frågan om krav på reflexväst utreddes 2005 av dåvarande Vägverket framkom stora svårigheter med övervakning samt kontroll och sanktioner. Rekommendationen blev att inte införa ett sådant krav.  

Detta var 2005. Då var det Vägverket som var den myndighet fanns med i arbetet. Det framhöll att frågan inte borde avgöras nationellt utan utredas närmare internationellt och regleras där. 

Fru talman! Kompetenskrav för utryckningsförare är ett återkommande motionsämne. Som ett led i att säkra att utryckningspersonalen kan köra till exempel ambulansen på ett säkert sätt genomför landstingen olika egeninitierade utbildningsinsatser i form av introduktionsutbildning och fortlöpande utbildning för de anställda. På så sätt säkras att varje nyanställd ambulanssjuksköterska erhåller den utbildning som behövs. Dessutom finns inte sällan ett faddersystem för ambulanspersonal där en erfaren ambulanssjuksköterska till exempel kör på prio 1-utryckningar. 

År 2008 utarbetade representanter för Arbetsmiljöverket, dåvarande Räddningsverket, Rikspolisstyrelsen, Socialstyrelsen och dåvarande Vägverket grundläggande kompetensmål för utryckningsfordon. 

När det handlar om polisens förarutbildning har krafttag tagits. Där fanns det verkligen brister. Jag är därför glad för att man nu 2013 kommer att tillämpa en nationell förarutbildning hos polisen. Det gäller att få en enhetlig utbildning för dem där det finns gemensamma mål. 

Utskottet och Alliansen välkomnar de åtgärder som nu sätts in för att höja kompetensen bland utryckningsförare för att förebygga olyckor i trafiken. Man kan därför konstatera att det inte finns någon anledning till ytterligare åtgärder. 

Anf. 69 LEIF PETTERSSON (S) replik:

Fru talman! Vi kan väl alla stryka under och känna stolthet över Sverige har format nollvisionen, som nu också börjar bli uppmärksammad internationellt på olika sätt – genom FN och i andra länder. Det var väl tur att vi inte följde er tankesmedja Timbros motstånd och förslag att nollvisionen aldrig skulle genomföras när den togs upp till behandling. Moderaterna var med på nollvisionen när den genomfördes, och till er heder ska sägas att ni gick emot tankesmedjans tankegångar i detta. 

När Lotta Finstorp beskriver nollvisionen säger hon att den har varit normgivande, att den har gett många goda effekter bland förare och så vidare. Beteendet har förändrats i trafiken, säger hon. Jag funderar så här: Det är ungefär det vi säger att vi vill åstadkomma också med en förändring av tekniken. Det är det som reservation nr 2 handlar om, och det är det vi vill åstadkomma. Vi vill se ett ändrat beteende. 

Vi tror att om vi formar en lag här i riksdagen får det också påverkan på hur folk beter sig. Vi tror att det är viktiga signaler som sänds ut till förarna av fordon i Sverige att detta inte är acceptabla beteenden. Men då säger Alliansen helt plötsligt: Nej, det kommer inte att hända. Nej, så är det inte. Vi måste gå en annan väg! Sedan har man talat om vårdslöshet i trafik. 

Jag får inte ihop det där, Lotta. Hur hänger det ihop egentligen? 

Anf. 70 LOTTA FINSTORP (M) replik:

Fru talman! Alla åtgärder som vidtas med infrastruktursatsningar och så vidare har nollvisionen som ledstjärna. Att ha ett vårdslöst beteende i bil är precis samma sak. Då motverkar man nollvisionens ambitioner. Vi har en lagstiftning redan i dag. Om det är beteendet som förorsakar en olycka kan det hänföras till lagstiftningen om vårdslöshet i trafik. Jag har suttit i bilkö bakom kvinnor som har plockat papiljotter ur håret, till exempel. Om det skulle ha hänt någonting då skulle man naturligtvis ha kunnat tillämpa lagen om vårdslöshet i trafik. Det är själva beteendet i sig det handlar om. 

Jag är väldigt intresserad av hur S, V, MP och SD kommer att klara ut att hitta en ny lagstiftning som blir teknikneutral. För mig är det helt omöjligt. Däremot ska vi använda oss av den lagstiftning vi redan har, gärna med ytterligare skruvning. Det tror jag att vi behöver ha, och det är också det som är regeringens ambition. Det finns ett betydligt bättre sätt att förhindra vårdslöst beteende i bilen om man använder den lagstiftning vi har. Men det är ständigt så i den här kammaren att vi ska lagstifta nytt om allting i stället för att använda det vi redan har. Det skulle också ha gått mycket fortare att använda den lag vi har. Nu kommer det att ta åtskillig tid innan det först och främst finns en sådan stringens i en lagstiftning att det går att bötfälla någon. Det kan jag känna oro för. Vi borde i stället använda oss om lagen om vårdslöshet i trafik och skruvar lite på den. Det hade gått mycket fortare. 

Anf. 71 LEIF PETTERSSON (S) replik:

Fru talman! Jag får det ändå inte att gå ihop. Hur kan ambitionen i nollvisionen vara något som påverkar attityder hos människor medan den andra lagstiftningen inte är det? Det var det jag tyckte var poängen här. 

Lotta säger att vägarnas standard är viktig för trafiksäkerheten. Så är det naturligtvis. Men vad som händer i dag är att man tvingas sänka hastigheten på många av våra vägar därför att man inte med underhåll kan upprätthålla vägarnas standard. Vi kan se allt fler ställen där vi får potthål i vägen och där vägar inte fungerar på det sätt de är tänkta att göra och där man därför måste sänka hastigheten. 

Jag tror inte att detta är rätt väg att gå på vägar som är lågtrafikerade. Jag tror att man i stället måste se till att med underhåll upprätthålla vägarnas standard. Därmed kan också hastigheten hållas konstant. Annars förlorar mycket av hastighetsbegränsningen sin inverkan. Människor struntar i den och kör för fort i alla fall. Det är naturligtvis ett förkastligt beteende, men det är ungefär så det går till. Jag tror att det är viktigt att vi på det sättet ser till att vägarnas standard kan upprätthållas. 

När det gäller reflexväst i bil är det ungefär lika enkelt som varningstriangel. Bilbesiktningen får titta efter om det finns en reflexväst i bilen. Om man inte har det får man underkänt och får komma tillbaka. Det är inte märkligare än så. En reflexväst i bil skulle spara många liv, och det skulle underlätta för många människor när man exempelvis ska byta däck. 

Anf. 72 LOTTA FINSTORP (M) replik:

Fru talman! Först och främst tar Leif Pettersson upp vägstandarden. Det är rätt. Ju bättre vägstandard vi har, i desto högre grad kan vi ha samma hastighet. I dag måste man vara oerhört uppmärksam på när det skiftar och man måste gå ned i hastighet och så vidare, vilket i och för sig kan vara bra som chaufför att ha en uppmärksamhet på. 

Alliansregeringens infrastruktursatsning är historisk. I och med den kommer vi också att kunna höja standarden på vägarna. I dag är det vägbyggen överallt i hela landet – även av järnväg – som vi aldrig har sett tidigare. Vi kommer att få en högre standard successivt. Men det har varit ett eftersatt underhåll, och det tar tid att komma i fatt. 

Det är inte förbjudet att ha reflexväxt i bagaget. Det har jag, och det har säkert du också. Det finns ingen anledning för oss att nationellt lagstifta om det. Men jag vet att man ser över detta internationellt sett utifrån FN:s regelverk. Det är möjligt att det blir en lag av det, men det är en uppmaning till alla trafikanter att ha en reflexväst i bagaget. 

Anf. 73 STINA BERGSTRÖM (MP) replik:

Fru talman! Eftersom Lotta Finstorp i sitt anförande tog upp min motion och vår reservation om hastighetsbegränsning i tätort får jag än en gång möjlighet att ställa frågor om detta. Det behöver redas ut ytterligare. 

Lars Tysklind och jag diskuterade frågan. Vi diskuterade också den handbok som har getts ut av Trafikverket och SKL. Den heter Rätt fart i staden. Denna handbok innehåller bara rekommendationer. Det finns inte någonting i en lag som säger att man får ha 30, 40, 50 eller 70 i tätort. Den lag som finns är trafikförordningen, och i trafikförordningen står att det är 50 som gäller inom tätbebyggt område. Det är som sagt detta som kan ställa till problem för kommuner som vill ha 30 i sina tätbebyggda områden. 

Jag vill fråga Lotta Finstorp hur jag egentligen ska tolka detta att regeringen har lagt locket på i frågan och inte tar upp Trafikverkets förslag att ändra bashastigheten i tätort. 

Anf. 74 LOTTA FINSTORP (M) replik:

Fru talman! Det är en bra skrift som SKL och Trafikverket har gjort. Den är gjord för att rekommendera kommunerna hur de kan göra. Min erfarenhet som kommunföreträdare är att det inte har varit några problem att sänka hastigheten i tätorterna i dialog med Trafikverket. De har tjänstemän som jobbar nära kommunerna. 

Om man bara har bra argument och kan visa att man har en trafikfarlig miljö är min erfarenhet att det inte är några som helst problem om man jobbar tillsammans. I min kommun, Flen, har vi ett gångfartsområde med 7 kilometer i timmen rakt igenom staden. Det är mycket irriterade bilister, kan jag säga, men gångtrafikanterna är tacksamma för att det är så låg fart. Detta är egentligen en genomfart, och Trafikverket har inte haft några som helst synpunkter på det. Jag känner inte igen det som Stina Bergström beskriver. 

Anf. 75 STINA BERGSTRÖM (MP) replik:

Fru talman! Vi har som sagt haft en lång historia om detta i Värmland. Jag vill läsa ur länsstyrelsens avslag på Karlstad kommuns önskningar om att få ha 30 kilometer i vissa områden av staden. 

Länsstyrelsen skriver: Statens kommuner och landsting har tillsammans med Vägverket tagit fram Rätt fart i staden i syfte, som länsstyrelsen uppfattar det, att få till stånd en generell sänkning av bashastigheten till 30 kilometer i timmen i bostadsområden inom tätbebyggda områden över hela landet. En sådan generell ändring av hastighetsgränserna bör lämpligen beslutas på central nivå av riksdag och regering. 

Det tycker länsstyrelsen i Värmland. Jag vet att detta också händer på andra håll i landet. Det är ett problem. För att komma åt detta behöver vi fatta ett beslut på central nivå. Så återigen: Kan vi få se ett sådant beslut? 

Anf. 76 LOTTA FINSTORP (M) replik:

Fru talman! Länsstyrelsen i Värmland har egentligen missuppfattat hela den skrift som SKL har tagit fram för att vägleda kommuner och regioner. Det är min uppfattning. Sedan får ni prata om det i Värmland med er länsstyrelse. 

Jag hävdar alltid att vi måste vara noggranna med på vilken nivå vi ska fatta vilka beslut. När det handlar om bashastighet i tätorter ser det så olika ut i varje kommun. Jag litar på att mina kommunpolitiker vet exakt var man behöver vidta en viss åtgärd, och där tror jag att Stina Bergström och jag har en samsyn. Därför blir jag förvånad när jag hör att en länsstyrelse lägger in en sorts veto och säger att man inte får göra detta. Jag har inte alls den erfarenheten, utan vi har tvärtom ett mycket bra och tillmötesgående synsätt i mitt län. 

Jag känner inte igen detta, men jag tycker inte att vi måste lagstifta nationellt om att sänka bashastigheten. Det kan ju vara så, precis som i min kommun, att man vill ha 7 kilometer i timmen. Då måste man få ha det. Jag är emot allting som överprövas. Jag vill att kommunerna ska ha kvar sitt kommunala självstyre även i praktiken. 

Anf. 77 ANDERS YGEMAN (S):

Fru talman! Jag hade egentligen inte tänkt gå upp i den här debatten, men det har förekommit en del missförstånd och ett par rena felaktigheter. Därför kände jag mig tvungen att gå upp. 

För det första har det varit en del diskussioner om olika studier. Mig veterligt finns det inte en enda studie i ett enda land i världen som visar att det skulle vara positivt för trafiksäkerheten eller framförandet av fordon att sms:a samtidigt. Om någon av de borgerliga ledamöterna känner till någon sådan studie är de hjärtligt välkomna att läsa in det till kammarens protokoll. Rätta mig gärna om jag har fel! 

För det andra har Tysklind, Rådhström, Enochson med flera försökt göra gällande att detta skulle vara en fråga om teknik, en förordning eller en lag. Det är helt fel. Frågan handlar endast om huruvida det ska vara tillåtet eller förbjudet att sms:a, twittra eller facebooka vid bilkörning. 

Jag har personligen haft flera samtal med Rådhström, med statssekreterare och med departementsjuristen, och jag har varit tydlig varje gång. Det handlar inte om tekniken. Det handlar om att regeringen inte vill förbjuda sms:ande vid bilkörning, oavsett teknik. Det hade kunnat finnas en bred majoritet här i kammaren för att vidta åtgärder som gör det förbjudet att sms:a om den förändring av förordning som har presenterats skulle leda till det. Varje gång jag har fört fram frågan har jag fått besked från regeringen om att den inte är beredd att lagstifta, varken med förordningsteknik eller via riksdagsbeslut, för att göra det olagligt att sms:a vid ratten. 

Fru talman! Sammanfattningsvis finns det ett brett och entydigt forskningsunderlag om riskerna med sms och bilkörning. Sverige är det enda land i EU som ännu inte reglerat sms:ande och bilkörning trots att det finns en FN-konvention som påbjuder det. Regeringspartierna önskar inte göra sms:andet olagligt. Men med utskottsmajoritetens förslag kan vi nu få den lagstiftning som hela resten av Europa redan har. 

I detta anförande instämde Lars Johansson, Lars Mejern Larsson, Leif Pettersson, Suzanne Svensson och Hans Unander (alla S). 

Anf. 78 LARS TYSKLIND (FP) replik:

Fru talman! Som jag nämnde förut delade regeringen VTI:s bedömning att en förändrad lagstiftning kan vara ett sätt att förtydliga att det är farligt att använda kommunikationsutrustning i bil på ett felaktigt sätt men att en sådan förändrad lagstiftning bör rikta sig mot all form av vårdslöst beteende och inte bara mot användandet av mobiltelefoner eller annan teknisk utrustning. Det känns som om Anders Ygeman förminskar detta till visst sms:ande, twittrande och sådant som självfallet ska innefattas i dagens lagstiftning. 

Jag har en konkret fråga: Tycker Anders Ygeman att regeringen ska fortsätta med sin linje och trots allt förändra i trafikförordningen eftersom det är en snabbare väg att förtydliga och få en bättre normering kring detta med farligt beteende, där man inkluderar mobiltelefoni, under bilkörning? 

Man ska inte förminska frågan och säga att man bara ska förbjuda exakta saker, till exempel sms och Twitter. Jag såg i och för sig att S redan har gått ut med ett pressmeddelande om att det gäller just de sakerna. Av diskussionen i utskottet har jag ändå förstått att ni i S vill vara ganska breda i er lagstiftning, men nu känns det som om ni smalar in det igen. 

Tycker Anders Ygeman att regeringen ska fortsätta sin linje och återkomma under 2013 med förslag på en förändring i trafikförordningen? 

Anf. 79 ANDERS YGEMAN (S) replik:

Fru talman! Lars Tysklind verkar inte ens veta vad som är förbjudet eller tillåtet. Han säger att det är en självklarhet att det är förbjudet med sms i dag, och sedan rasar han mot att vi skulle vilja förbjuda det. Vilket ben ska Lars Tysklind stå på? 

Sanningen är att var fjärde bilist i Sverige har sms:at och kört bil samtidigt. Ska vi förändra lagstiftningen måste vi göra tydligt för de bilisterna vad som gäller. Det är därför vårt krav i den här processen har varit att det måste vara tydligt vad som gäller. Det är inte okej att sms:a, det är inte okej att facebooka och det är inte okej att twittra när man kör bil. Den förändringen vill regeringspartierna inte göra. 

Sedan återkommer Lars Tysklind med en bra fråga: Okej för detta med att sms:a, twittra och facebooka vid ratten, som vi vet är så farligt, men vill ni ändå skärpa lagstiftningen om vårdslöshet i trafiken när det gäller andra saker? 

Javisst, det kan vi väl göra. Om det skulle råda otydlighet om att man inte får läsa böcker när man kör bil, som Rådhström var inne på, eller läsa tidningen när man kör bil kan vi skärpa lagstiftningen. Mig veterligt är det inte något stort problem i den svenska biltrafiken. Däremot vet vi att 60 procent av bilförarna har kört bil och talat i mobiltelefonen utan handsfree och att var fjärde bilförare har sms:at och kört bil samtidigt. Det är något som vi vet är mycket farligt. Det är därför vi måste lagstifta om den saken. 

Anf. 80 LARS TYSKLIND (FP) replik:

Fru talman! Jag brukar inte rasa så väldigt mycket mot saker och ting. Jag försöker lyssna, och det vet Anders Ygeman mycket väl. Det tillhör inte min personlighet att rasa omkring så mycket. 

Jag uppfattar svaret på min fråga så att Anders Ygeman är positiv till att regeringen återkommer under 2013 med förändringar i trafikförordningen så att vi kan få en bättre normering kring vårdslöshet i trafik och att det innefattar olika tekniska saker, till exempel mobiltelefoni. Jag kan inte se något annat än att det var svaret. 

Anf. 81 ANDERS YGEMAN (S) replik:

Fru talman! Som jag försökte tydliggöra i mitt inlägg i talarstolen har vi haft den här diskussionen med regeringen, och regeringen har varit helt tydlig mot oss. Den så kallade skärpning som Lars Tysklind pratar om kommer inte att göra det olagligt att sms:a vid bilkörning. Det är huvudpoängen. Det är därför vi i dag går fram i riksdagen och gör det tydligt att det inte är okej att sms:a, twittra eller uppdatera Facebook vid ratten. 

Om regeringen sedan återkommer till riksdagen med andra skärpningar av lagstiftningen om vårdslöshet i trafik för att komma till rätta med läsandet av tidningar och böcker, som Rådhström var inne på, är vi beredda att diskutera det. 

Men här i dag tar vi det steg som inget av de fyra allianspartierna är berett att ta, nämligen att tydligt säga att det inte är okej att sms:a, twittra eller facebooka samtidigt som man framför ett fordon i Sverige. Det är precis samma lagstiftning som resten av Europas länder redan har sedan länge. 

(Applåder) 

Överläggningen var härmed avslutad. 

(Beslut fattades under 15 §.) 

12 § Inkomstskatt

Föredrogs  

skatteutskottets betänkande 2012/13:SkU16 
Inkomstskatt. 

Anf. 82 PETER PERSSON (S):

Fru talman! Inledningsvis vill jag yrka bifall till reservation 1 men samtidigt säga att jag naturligtvis instämmer i alla socialdemokratiska reservationer. Dock avstår vi från votering för att spara tid i kammaren. 

För drygt 20 år sedan genomförde vi en omfattande skattereform i vårt land. Det var Socialdemokraterna, Folkpartiet och senare Centerpartiet som bar fram reformen. Den handlade om likformighet, neutralitet och skatt efter bärkraften. Det var ledorden i reformen. 

Skatteteknik var naturligtvis ett inslag. Det var en politik som gagnade sparande och fördyrade lån. Det handlade också om att skaffa ett skattesystem med låga administrativa kostnader och som bidrog till en bra fördelningspolitik. Men det viktigaste av allt med skattepolitik handlar inte om tekniker utan om skattepolitikens grund, som är att skaffa de gemensamma resurser som behövs för att finansiera ett utvecklat välfärdssamhälle. Vi socialdemokrater vill det därför att en gemensamt finansierad och behovsfördelad välfärd skapar ett annat och ett bättre samhälle. Den skattefinansierade välfärdens växande omfattning har gett människor möjlighet att växa. Det handlar om barnen med alltifrån barnavård och hälsovård till förskola och skola. Det handlar om utbildningens möjlighet för de många människor som förr aldrig kom i närheten av att följa sin lust. Det handlar om sjukvården som ger oss alla en trygghet när det oförutsedda kan inträffa. Det handlar om att ålderdomen ska få tillbringas i värdighet. När de mest omfattande krämporna sätter in finns det hjälp för alla. 

Det handlar också om de plötsliga förändringar som kan ske när som helst i livet – att den svåra sjukdomen drabbar dig eller att jobbet rycks undan. Att vi har ett samhälle baserat på ett sådant skatteuttag att vi kan fullgöra alla dessa uppdrag är grunden för att människor ska kunna känna trygghet. 

Länder med högre skattekvot, som Sverige, använder mer resurser till välfärd och har en jämnare inkomstfördelning än andra länder med begränsade välfärdssystem. Höga skatter skapar förutsättningar för mindre klyftor. 

Fru talman! Det behövs i dag en ny, bred parlamentarisk översyn av skattepolitiken. Skälet är främst att ett stort antal avsteg har gjorts sedan reformen genomfördes. Momsen är inte längre enhetlig. Investeringar i fastigheter beskattas mindre än andra kapitalinvesteringar. Pensionärer, arbetslösa och sjuka betalar mer skatt. Det så kallade jobbskatteavdraget är orättvist i sin konstruktion, och utfallet är mycket tveksamt. 

Ett lika vägande skäl till att den här kammaren nog måste börja diskutera ansvaret för välfärdens finansiering är skatteandelen som var ungefär 50 procent av bnp 2006–2007 och som 2016 kommer att nedbringas till 44 procent. Detta sker samtidigt som Konjunkturinstitutets senaste rapport för våren 2015–2017 pekar på behov av budgetförstärkningar på nästan 30 miljarder kronor. Konjunkturinstitutet säger: Ska man realsäkra de offentliga utgifterna och också lägga till att den offentliga konsumtionen ökar i takt med antalet barn och äldre och att barnbidrag och andra sociala överföringar följer priser krävs det budgetförstärkningar och skattehöjningar på 70 miljarder kronor. Jag upprepar: 70 miljarder kronor. 

Bortom Finansdepartementets kalkyler, forskning i laboratorier, finns det en annan verklighet. Den verkligheten handlar om trygghet på förskolan för alla barn. Lusten i lärandet för både de yngre och de äldre barnen i skolan lockas fram genom att det finns tillräckligt många pedagoger. 

Den berättigade kvaliteten i omsorgen om de gamla eller om dem som inte alltid haft tur i livet, som den svårt sjuke och den funktionshindrade med behov av personlig assistans – det är alla dessa människor och alla dessa situationer i livet som skattepolitiken faktiskt handlar om. 

Jag har som absolut uppfattning att i den tid vi kan överblicka måste dessa samhälleliga behov väga avsevärt mycket tyngre än ett behov att öka den privata konsumtionen för den som mitt i livet har lyckan att ha ett jobb, vara frisk och ha det tryggt runt omkring sig. 

Visst är det väl ändå så, fru talman, att vi som för stunden är friska och i arbete har i uppdrag att bära samhällssolidariteten vidare. Ytterst handlar skattepolitiken om detta för oss socialdemokrater. 

(Applåder) 

Anf. 83 MATS PERTOFT (MP):

Herr talman! I dag debatterar vi ett betänkande från skatteutskottet om inkomstskatter. Jag vill börja med att yrka bifall till Miljöpartiets reservation 13. Jag står naturligtvis bakom övriga reservationer, men för tids vinnande behöver vi inte votera om allting. 

Jag ska ta upp tråden från föregående talare. Jag tycker att det här med en bred skatteöversyn är en viktig fråga. Vi hade den debatten för ett år sedan här i kammaren. Jag noterade då i replikskiftena att det verkade som att alla partier i den här kammaren utom Moderaterna var intresserade av en skatteöversyn. Det vore intressant att veta hur det står till nu. Det är ändå över 20 år sedan den här stora skattereformen kom, och jag tycker att det verkar som att ju längre tid som går desto mer glans faller över den och desto mer blir den omhuldad och får storslagna ord sagda om sig. Men sedan dess – över 500 undantag. Samhället har förändrats, och allt fler samhällsaktörer inser behovet av en bred skatteöversyn, inte bara politiker, inte bara partier. Det frågas ganska brett om detta. 

När vi har diskuterat det här i kammaren har det förts fram från motståndarens sida att vi först måste vara överens. Men, snälla nån, en översyn handlar väl om att man inte är överens och så sätter man sig ned vid ett runt bord och pratar tillsammans tills man blir överens. Eller också blir man inte överens, och då blir det inget slutresultat. 

Jag menar att det här är viktigt. Från Miljöpartiets sida anser vi att behovet av en bred skatteöversyn är stort, framför allt av en översyn där alla politiska partier i den här kammaren deltar. Sedan får man se om man kommer fram till ett resultat. Då blir det en reform. 

Men man måste börja, måste våga ta steget och ta tag i den komplexitet som verkligheten är, där vi har lagt in det ena undantaget efter det andra under dessa mer än 20 år. Då får vi även lägga in något som vi naturligtvis betonar från Miljöpartiets sida, nämligen miljöfrågorna, skatterna som verktyg för att styra mot ett ekologiskt hållbart samhälle. 

Allt det här är en viktig bit för Sveriges framtid. Jag undrar ju var de olika borgerliga partierna står. Jag betonar borgerliga partier, och jag pratar inte om Alliansen nu, för jag utgår från att varje parti har egna åsikter i denna fråga. Så lät det i alla fall för ett år sedan. Det vore intressant att veta om vi skulle kunna komma fram till att börja en sådan process, helt förutsättningslöst, sätta oss ned och diskutera i ett parlamentariskt sammanhang för att se om vi kan komma fram till gemensamma nämnare. Kan vi komma fram till några grundförutsättningar för att se över Sveriges skattesystem? 

Det är ju så att inga avtal håller för evigt. Säg att vi gjorde en jättereform på 90-talet; det är väldigt trevligt. Men det var ett tag sedan. Vi vill alltså ha ett skattesystem i det här landet som håller i 20 år till. Då måste man nog börja det arbetet nu. Det är min fråga till kommande talare i den här debatten. 

Jag vill ta upp en annan fråga, som jag också yrkade på, nämligen reseavdrag. Jag har nämnt det här tidigare, men jag har aldrig fått något riktigt svar från regeringssidan. Alliansregeringen har ju gjort det till sitt mantra att prata om och bekämpa skattefusk. Men när det gäller reseavdrag verkar ni vara konstant blinda. Jag menar: Hur försvarar ni egentligen ett system där 50 procent fuskar till sin egen favör? Skulle ni acceptera ett sådant skattesystem, med 50 procent fusk och till sin egen fördel? 

Vi har i dag ett reseavdragssystem med rötter i 20-talet. Det är ganska länge sedan. Det är betydligt längre sedan än till exempel skatteöversynen som jag nyss talade om. 

Det här reseavdragssystemet bygger alltså på ett ensidigt gynnande av ett fordonsslag, bilen. Jag kan säga att jag personligen gynnas av det. Jag bor långt ute på landet och är beroende av bil för att ta mig någonstans, även till närmaste affär. Men ska man verkligen ha ett system i dagens Sverige som ensidigt gynnar ett transportslag? 

Dessutom vet vi från uppföljningar att det också gynnar bara ett kön. Det är väldigt tydligt att det är högavlönade män som bor i storstadsnära regioner, framför allt i Sörmland och i Uppsala, som gör de flesta avdragen. Det är inte i glesbygden. 

Från Miljöpartiets sida menar vi att det här är en viktig fråga att ta tag i ur rättvisesynpunkt och ur resandesynpunkt. Ett annat system, som vore avståndsbaserat och fordonsneutralt – jag pratar inte om att gynna kollektivtrafiken, även om jag skulle gilla det – skulle antagligen enligt beräkningar öka kollektivtrafikandelen betydligt. 

Det jag menar är att vi i dag i Sverige har ett system som ensidigt gynnar ett transportslag, som i sitt utfall ensidigt gynnar högavlönade män i storstadsnära regioner. Det är ju inte värdigt ett modernt samhälle. I Stockholmsregionen hindrar det dessutom en ordentlig trafikutveckling, för det korkar igen alla vägar. Oberoende av hur många förbifarter Alliansen kommer att bygga korkar det igen vägarna. Det hindrar ju en effektiv trafikutveckling i den här regionen. 

Där skulle jag gärna vilja fråga: Tänker den här alliansen ta frågan om skattefusk på allvar och starta ett arbete för att byta reseavdragssystem till ett fordonsneutralt och avståndsbaserat system som många av våra grannländer har, till exempel Danmark, Norge, Nederländerna, Tyskland eller Belgien? Kan ni tänka er att modernisera lite så att vi får ett system som inte ensidigt gynnar ett fordonsslag och kanske få bort fusket, det där fusket som ni annars verkar jaga till vilket pris som helst, fusk till 50 procent med ensidigt gynnande av de 98 procent som fyller i blanketterna? Det finns en del att göra, och det verkar den här alliansregeringen, som så gärna pratar om fusk, ha glömt bort totalt. 

Med dessa ord, herr talman, yrkar jag än en gång bifall till reservation 13. 

Anf. 84 THORALF ALFSSON (SD):

Herr talman! I dag behandlar vi betänkandet om inkomstskatter, SkU16. Innan jag går in på våra reservationer tänkte jag säga några andra allmänna ord. 

Inkomstskatter och indirekta skatter på arbete är basen i finansieringen av vårt välfärdssystem. Det innebär att en hög sysselsättningsgrad är väldigt viktig för att hjulen ska snurra i vårt välfärdssystem, men även skattemoralen och viljan att göra rätt för sig mot samhället är mycket viktig. 

Tyvärr får vi bara fler och fler signaler om att utanförskapet växer i framför allt många städer. Detta sprider sig även till de mindre städerna. I dessa områden växer det ofta fram svart affärsverksamhet och i dess spår även kriminalitet, vilket leder till låg skattemoral och stort skattebortfall, något som Malmö är ett typexempel på. 

Denna förändring innebär att våra myndigheter måste ges de verktyg och resurser som krävs för att stävja dessa svarta marknader och den ekonomiska brottsligheten. 

Här har vi som lagstiftare en väldigt viktig roll att fylla genom att skapa ett skattesystem som upplevs som framför allt rättvist och pålitligt av medborgarna. Tyvärr har regeringen inte alltid lyckats upprätthålla detta, och då tänker jag bland annat på det som allmänt brukar kallas pensionärsskatten. Den upplevs av många pensionärer som djupt orättvis, en uppfattning som vi sverigedemokrater också delar. 

Ett rättvist skattesystem innebär också att den som sköter sig och gör rätt för sig ska få vissa fördelar och rättigheter i samhället, till skillnad mot den som inte följer våra lagar och vårt rättssystem. 

Nu kommer regeringen tillsammans med de rödgröna, gissar jag, att överge den principen genom att införa subventionerad vård till personer som befinner sig illegalt i landet, personer som sannolikt inte betalar några skatter baserade på arbete. 

Ett sådant beslut undergräver inte bara rättsmedvetandet utan även skattemoralen och rättvisan i vårt skatte- och avgiftssystem för välfärden. 

Herr talman! När det gäller våra motioner och reservationerna i betänkandet vore det minst sagt svekfullt att inte ta upp den så kallade pensionärsskatten, då den är en av de mest orättvisa skatter som vi har i dag. Att våra svenska pensionärer inte har fått ta del av de skattesänkningar, eller jobbskatteavdrag, som gjorts under alliansregeringen är rent ut sagt bedrövligt. 

Jag tror att en stor del av svenska folket gärna hade avstått från delar av dessa jobbskatteavdrag om även våra pensionerade föräldrar eller mor- och farföräldrar fått ta del av dessa jobbskatteavdrag. Det är ju faktiskt dessa generationer som lagt grunden till det välstånd som vi kan ta del av i dag. Tyvärr håller detta välstånd på att krackelera genom den politik som förs i dag, och väldigt många människor oroar sig för den dag man ska gå i pension. 

Alliansregeringen har verkligen skapat ett vi-och-de-tänkande när det gäller beskattningen av arbetstagare och pensionärer. Sverigedemokraterna anser att pension är uppskjuten arbetsinkomst och att den därmed inte ska straffbeskattas enligt Alliansens modell. Sverigedemokraternas budgetförslag innebär att man på några års sikt utjämnar skillnaderna i beskattning av arbete och pension. Vi vill med andra ord successivt avskaffa den så kallade pensionärsskatten. 

I vår budgetmotion avsatte vi 3 miljarder kronor utöver den dryga miljard som Alliansen avsatte för att minska pensionärernas skattebörda. 

Herr talman! Sverigedemokraterna har sett positivt på de fyra första stegen av jobbskatteavdraget om man då undantar att pensionärerna exkluderats. Utredningar har slagit fast att dessa skatteavdrag har varit mycket gynnsamma för att skapa nya arbetstillfällen. Med tanke på arbetsmarknadssituationen och de många varsel som vi sett under hösten och vintern har vi därför ställt oss positiva till ett femte jobbskatteavdrag. 

Ett annat förslag som också är kopplat till arbetsmarknaden är vårt förslag om en utökning av ROT till att även gälla för alla som ansvarar för K-märkta byggnader – även kommuner, organisationer och stiftelser. Dagens allmänna ROT-avdrag kan i dag bara sökas av privatpersoner. 

Många byggnader av kulturhistoriskt värde förvaltas i dag av organisationer och stiftelser, till exempel hembygdsföreningar, som också i många fall drabbats av minskade bidrag eller föreningsstöd från kommunerna. Hembygdsföreningarna fyller inte minst funktionen av att lyfta fram kulturarvet i det svenska samhället i vardagen. Sverigedemokraterna vill därför införa ett särskilt riktat kulturarvs-ROT för renoveringsarbete på byggnader av kulturhistoriskt värde. 

I mitt anförande förra riksdagsåret när betänkandet om inkomstskatter debatterades tog jag upp bärplockningen och de skatteregler som gäller för skattefrihet. Jag tog då även upp hur bärplockare från Thailand och Rumänien lockats till de svenska skogarna och lovats just guld och gröna skogar av i många fall oseriösa företagare som utnyttjar möjligheten till arbetskraftsinvandring från tredje världen. 

Senaste sommaren blev inget undantag. Nu har vi kunnat se hur personer från Kamerun har utnyttjats av en oseriös företagare för skogsplantering. Jag är säker på att det finns flera exempel på att reglerna för arbetskraftsinvandring används för att utnyttja människor som kommer hit med tillfälliga arbetstillstånd. 

En åtgärd för att minska detta missbruk kan vara att höja gränsen för skattefriheten vid bärplockning och dylikt, som i dag ligger på 12 500 kronor per år. 

Herr talman! En annan fråga som vi vill ta upp gäller förmånstagare till pensionsförsäkringar. Det är orimligt att man inte har friheten att välja förmånstagare fullt ut. 

Enligt inkomstskattelagen får i dag make, maka, sambo, inklusive före detta makar och sambor, barn och makes och sambos barn vara förmånstagare till pensionsförsäkringar, men inte barnbarn, syskon, syskonbarn eller andra familjemedlemmar. Detta gäller såväl privata försäkringar som tjänstepensionsförsäkringar och berör ofta stora penningbelopp. Saknas förmånstagare går pengarna till försäkringskollektivet. 

Familjebildningarna kan i dag se ut på många olika sätt, vilket medför problem med nuvarande regler. Även i traditionella familjebildningar kan nuvarande regler leda till olyckliga konsekvenser. Det innebär att barnbarn, syskon, syskonbarn eller andra familjemedlemmar inte får komma i fråga som förmånstagare. Konsekvensen blir en kraftig inskränkning av vissa medborgares frihet. Exempelvis kan ensamstående utan barn inte sätta in någon förmånstagare, vilket med tanke på att det rör sig om ett privat sparande är helt orimligt. Dessutom skulle en situation kunna uppkomma där försäkringstagaren får låta pengarna gå vidare till sin sambos barn men inte till sina egna barnbarn eller syskonbarn, vilket kan vara aktuellt om det egna barnet avlidit. 

Med anledning av det anförda anser jag att det är hög tid att ändra lagen och utvidga möjligheten att välja förmånstagare. 

Herr talman! I går uppvaktades skatteutskottet av sjöfartsnäringens parter, och den bild av svensk sjöfart som målades upp är inget annat än dyster. Ett antal viktiga punkter lyftes fram som alla har kopplingar till beskattning av sjöfarten och de som jobbar inom sjöfartsnäringen. I en av våra motioner har vi just lyft fram att undantagen i dubbelbeskattningsavtalen inte blir tillämpliga när fartyg flaggas ut, vilket stänger arbetsmarknaden för svenska sjömän. Här instämmer vi i vår reservation med sjöfartsnäringens önskemål om förändrade regler. 

Därmed, herr talman, yrkar jag bifall till våra reservationer 3, 4, 9 och 14. 

Anf. 85 JACOB JOHNSON (V):

Herr talman! Det har nu gått mer än 20 år sedan den så kallade stora skattereformen i början av 1990-talet. Mycket har hänt, och inte minst har den borgerliga regeringen genom sina olika avdrag undergrävt den ursprungliga tanken om ett enkelt och robust skattesystem. Den största förändringen är jobbskatteavdraget, som i avsevärd utsträckning finansierats genom försämringar i de sociala trygghetssystemen för sjuka, arbetslösa och fackföreningsmedlemmar. Vänsterpartiet menar, liksom Socialdemokraterna, Miljöpartiet, de fackliga organisationerna, Finanspolitiska rådet, Konjunkturrådet och många enskilda samhällsdebattörer att det är dags för en ny översyn av skattesystemet.  

Till exempel LO beskrev för något år sedan viktiga frågor att beakta i en sådan översyn. Välfärdens finansiering ska tryggas, näringslivets villkor bör vara generella, den ekonomiska politiken ska vara rättvis och rationell, en samlad strategi för miljöbeskattning bör formas och internationaliseringen kräver ökat samarbete på skatteområdet. 

Det ligger enligt min åsikt mycket i dessa synpunkter, men utan att låsa sig fast vid sådana ingångar kan man konstatera att de är bra exempel på frågeställningar som behöver belysas.  

Utskottsmajoriteten avvisar dock en bred parlamentarisk översyn, bland annat med hänsyn till den sittande Företagsbeskattningskommittén och beredningen av EU-kommissionens meddelande om momsens framtid. Jag menar att dessa arbeten inte ska stå i vägen för en översyn. Det kommer alltid att finnas olika aktuella skattefrågor som bereds för tillfället, men de kan inte förhindra nya tag. Jag kan i övrigt instämma i vad Peter Persson och Mats Pertoft har sagt i denna fråga. De har argumenterat väl. Dessutom argumenterade Mats väl vad gäller reseavdraget. Jag passar på att säga det nu eftersom jag inte har för avsikt att ta upp frågan igen. 

Herr talman! En av de obalanser, för att inte säga orättvisor, som den borgerliga regeringen infört är den högre skatten på pensioner, arbetslöshetsersättning, föräldraförsäkring och sjukersättning. Det är inte rimligt att pensionärer, arbetslösa och sjuka ska betala en högre skatt än de som arbetar. Det handlar om beskattning på uppskjuten lön och på försäkringsersättningar. Dessutom har till exempel en pensionär redan gått ned avsevärt i inkomst vid pensionen. Varför ska han eller hon dessutom betala mer i skatt än den yrkesaktive? Om man efter ett långt, ofta slitsamt, yrkesliv har ålderspension, alltså uppskjuten lön, betalar man mer skatt än den som har inkomst av lön. Än värre blir det för den som har blivit arbetslös och har ersättning från a-kassa eller har förtidspension. Då blir skillnaden i beskattning ännu högre. Samma sak gäller den som är hemma för att ta hand om sina barn och har ersättning från föräldraförsäkringen. Detta är djupt orättvist, orättfärdigt och innebär naturligtvis inte att skatt tas ut efter bärkraft. Därför borde skattesystemet ändras så att lika inkomster beskattas lika oavsett var inkomsterna kommer från.  

Och inte har skattesystemet förenklats. År 2006 fanns det bara en skattetabell som visade hur mycket skatt man skulle betala på sin inkomst oberoende om det var lön, pension etcetera. I dag finns sex olika tabeller. Här har en ny regering verkligen ett regelförenklingsarbete att ta itu med. Med detta yrkar jag bifall till reservation 2. 

Herr talman! Den svenska kollektivavtalsmodellen bygger på starka parter på ömse sidor. Arbetsmarknadens parter ansvarar för lönebildningen och bär huvudansvaret för övrig reglering av arbetslivet och för att lösa tvister som uppstår på arbetsplatserna. Om denna modell ska fungera väl och behålla sin legitimitet måste den fackliga organisationsgraden och den fackliga närvaron i arbetslivet vara hög.  

En av de första saker som regeringen genomförde när den kom till makten hösten 2006 var att slopa skattereduktionen för medlemsavgifter i facklig organisation. Motsvarande rätt för arbetsgivares medlemskap i arbetsgivarorganisation lämnades dock orörd. Det är en inkonsekvens med en tydlig ideologisk udd riktad mot fackföreningsrörelsen. För Vänsterpartiet, som värnar den svenska kollektivavtalsmodellen, är det självklart att se rätten att göra skatteavdrag för medlemskap i facklig organisation som samhällsnyttig och därmed som en legitim kostnad för staten. En avdragsrätt om 25 procent för medlemsavgift i facket bör därför återinföras.  

Efter regeringens tillträde 2006 minskade antalet medlemmar i a-kassorna med en halv miljon på två år. Därefter har en viss återhämtning skett. I höstas var 400 000 färre medlemmar i en a-kassa än vid regeringens tillträde – detta samtidigt som arbetskraften i åldern 16–64 år hade ökat med 466 000 personer. Tillsammans medför det att den andel av arbetskraften som är medlem i en a-kassa har minskat från ca 85 procent till under 70 procent.  

Det stora medlemsbortfallet är en följd av regeringens drastiska höjningar av medlemsavgifterna till a-kassorna och försämrade ersättnings- och kvalificeringsvillkor. De höjda medlemsavgifterna orsakas av att regeringen har infört nya avgifter som a-kassorna tvingas betala in till staten – först en förhöjd finansieringsavgift och därefter den så kallade arbetslöshetsavgiften. Löntagarna finansierar arbetslöshetsförsäkringen i sin helhet, dels genom arbetsmarknadsavgiften som arbetsgivaren betalar in till staten men som i grunden är avstått löneutrymme, dels genom finansieringsavgiften och arbetslöshetsavgiften som a-kassorna betalar in till staten. 

År 2006 finansierade arbetsmarknadsavgiften ca 88 procent och medlemsavgifterna ungefär 12 procent av den utbetalda ersättningen från försäkringen. Vid årsskiftet 2007 höjde regeringen finansieringsavgiften. Det innebar att a-kassorna var tvungna att drastiskt höja sina medlemsavgifter och att medlemsavgifternas andel av finansieringen av den utbetalda ersättningen ökade till drygt 60 procent 2007, alltså en dramatisk ökning från 12 procent året innan. Den förhöjda finansieringsavgiften var inte påkallad av finansiella skäl. År 2007 gick arbetslöshetsförsäkringen med ett överskott på 28 miljarder kronor.  

Det utrymme i statsbudgeten som höjningen av medlemsavgifterna och de sänkta ersättningsnivåerna i arbetslöshetsförsäkringen skapade har regeringen i praktiken använt för att finansiera en stor del av det så kallade jobbskatteavdraget. Personer med inkomster från a-kassa, pensioner, sjukförsäkring eller annan socialförsäkring är inte berättigade till avdraget. Regeringen låter alltså a-kassornas medlemmar finansiera skattesänkningarna genom överuttag av avgifter.  

Vänsterpartiet vill att alla ska ha råd att vara med i en a-kassa och att arbetslöshetsförsäkringen ska vara solidariskt finansierad. Det är både ekonomiskt möjligt och politiskt rimligt att återskapa en solidarisk finansiering av arbetslöshetsförsäkringen. Med sänkta medlemsavgifter sänks tröskeln för att gå med i en a-kassa mest för dem som har stort behov av försäkringen. Om arbetslöshetsavgiften avskaffas kommer ingen att behöva betala mer än ca 100 kronor i månaden i medlemsavgift till sin a-kassa.  

Vi vill också införa avdragsrätt för medlemsavgiften till a-kassan. Minskade kostnader för att vara medlem i en a-kassa tillsammans med förbättrade kvalificerings- och ersättningsvillkor är det effektivaste sättet att skapa en inkomstförsäkring som alla med fast förankring på arbetsmarknaden kan få ersättning från vid arbetslöshet. Arbetslöshetsavgiften ska därför avskaffas och en avdragsrätt om 40 procent för medlemsavgift till a-kassan ska återinföras. Med detta yrkar jag bifall till reservation 12.  

Anf. 86 FREDRIK SCHULTE (M):

Herr talman! I veckan fick jag en ny kompis, en ny Facebook-friend. Det kanske inte är så spännande, men den här gången tyckte jag att det var lite kul, för det var en syssling till mig, en syssling som jag aldrig har träffat, en amerikansk släkting. Min gammelmorfar var bror till hennes gammelfarfar. För 100 år sedan var det ju mer än en miljon svenskar som lämnade Sverige för att åka till USA och söka lyckan, the American dream. Det gjorde människor i hela Europa. 

De som stannade kvar byggde ett lite annorlunda samhälle, ett samhälle där man var lite mer medkännande och där alla människor, inte bara de som lyckades, också skulle ha en chans, och vi skapade på så sätt välfärdsstaten. I någon mening har man nu i tre generationer i den fria världen kunnat se två olika visioner och modeller för det goda samhället – den amerikanska drömmen och den europeiska drömmen. Det finns väl de som har sett en tredje modell också, kanske någon av dem som har talat tidigare, men den har de flesta av oss andra varit väldigt skraja för. Det har i tre generationer i den fria och öppna världen funnits två visioner för hur man ska bygga framtiden. 

I dag kan man konstatera att de två drömmarna i stor utsträckning har gått till spillo och ligger i tusen bitar på golvet. Det kanske är hårda ord, men krisen har inneburit att stora delar av västvärlden på ett ganska fundamentalt plan har fått omvärdera det samhälle vi lever i.  

I USA lever inte längre the American dream. USA har mer och mer blivit som Downton Abbey, där fattigdom och rikedom är något man ärver. Den medkännande välfärdsstat som vi har i Europa har mer och mer börjat kollapsa under sin egen tyngd och klarar inte längre att leva upp till de åtaganden man har lovat medborgarna. Man har inte tillväxt. Ekonomins hjul snurrar inte. Flera länder i Europa blir faktiskt fattigare och fattigare för varje år. 

Överallt i Europa sparar man. I Danmark sparar man. I Tyskland sparar man. I Holland sparar man. I Italien sparar man. I Grekland sparar man. I Frankrike ska man spara 250 miljarder kronor för att klara ett underskott på 3 procent. Detta kan låta som en väldigt dyster beskrivning och nästan verklighetsfrånvänd för oss här i Sverige. Det är beroende på att vi är undantaget. Vi i Sverige har klarat oss undan både de nästan oöverstigliga klassklyftor man har fått i Europa och den ekonomiska implosion som resten av Europas välfärdsstater har drabbats av. På det sättet lever här i Sverige fortfarande drömmen om ett bättre samhälle i framtiden. På det sättet är Sverige en förebild för världen. 

Vi ska inte skönmåla och låta påskina att vi inte har några problem här. Vi har problem med arbetslöshet och med en skola som fortfarande inte visar tillräckligt bra resultat. Vi har integrationsproblem. Vi har problem med ett rättsväsen som inte klarar av att lösa brott och så vidare. Men drömmen om ett samhälle som blir lite bättre för var dag som går lever fortfarande kvar i Sverige. 

Vi har trots krisen som har drabbat hela västvärlden kunnat se hur vi har fredat välfärden och till och med utvecklat den. Tillväxten har varit starkast i Sverige i hela västvärlden. Vi har trots krisen kunnat se en sysselsättningsökning i Sverige. Vi har faktiskt fått se minskade klyftor. Under de senaste sju åren då vi har haft en alliansregering har klyftorna minskat med 3 procent mätt med Gini-koefficienten, alltså det sätt på vilket man mäter klyftorna. Och vi har klarat av att göra detta och samtidigt sänka skatterna ganska kraftfullt. 

Om det är någonting som vi är överens om i denna kammare är det att vi har fått se kraftigt sänkta skatter under de senaste åren. Jag skulle vilja säga att det faktiskt är tack vare just det som vi har kunnat klara av att se denna positiva utveckling. Vi har i dag inte längre världsrekord i höga skatter. Detta tycker jag är någonting mycket positivt eftersom det har gjort att människor får mer makt över sin egen vardag och över de resurser som de själva producerar. Vi kan framför allt se att denna egenmakt som vi har stärkt har stärkts hos låg- och medelinkomsttagare. Alla som jobbar har kunnat få se hur deras skatter har sänkts med nästan 2 000 kronor i månaden. Det är en extra månadslön varje år.  

Detta är viktigt därför att om man tittar på de flesta människors hushållskassa är skatten den absolut största utgiften. Den är större än kostnaden för mat, den är större än klädkontot och den är större än hyran. Det är också det konto som man inte kan påverka. Man kan inte styra hur mycket skatt man betalar eftersom vi har beslutat om det här. Det är någonting som man måste betala därför att allt annat vore brottsligt.  

Detta har vi lyckats göra genom att göra det mer lönsamt att arbeta. Det lönar sig att gå till jobbet kontra att leva på bidrag därför att jobb alltid är viktigare och bättre än bidrag. Att få stå på egna ben, att få försörja sig själv, att känna att man är delaktig i samhället och att man bidrar är det som samhället bygger på. Det är det som vi måste bygga framtiden på.  

Men vi är inte klara än. Vi har fortfarande en lång väg att gå. Jag kan som exempel ta ett vårdbiträde som tjänar 24 000 kronor i månaden. Om hon går från att leva på försörjningsstöd, eller socialbidrag som det ofta kallas i folkmun, innebär det att hon får en löneökning på inte ens 50 procent. Om hon går från a-kassa och arbetslöshet får hon en löneökning på 24 procent. Och om hon går från att vara sjukskriven till att jobba får hon bara 18 procent i löneökning. Skillnaden är fortfarande mycket liten mellan att jobba och att inte jobba, och vi kan inte bygga ett samhälle på att det inte lönar sig att arbeta. Vi kan inte bygga en framtid på det. Det är just för att vi har förändrat politiken i detta avseende som Sverige har lyckats så mycket bättre.  

Därför tycker vi att vi måste fortsätta denna utveckling. Vi måste fortsätta att sänka skatterna, och vi måste fortsätta att göra så att vårdbiträdet känner att det faktiskt lönar sig att arbeta.  

Men vi måste också framgent sänka andra skatter. Vi måste se till att det är färre människor som betalar statlig inkomstskatt. Det är inte bara höginkomsttagare som betalar den statliga inkomstskatten. 27 procent av alla poliser betalar statlig inkomstskatt, 52 procent av alla tandläkare, 17 procent av alla brandmän och 8 procent av alla sjuksköterskor. Det är inte rimligt att vanligt folk ska behöva betala 50-procentiga marginalskatter. Det är därför den inriktning som vi vill fortsätta se i framtidens Sverige, alltså att det fortsatt ska löna sig att arbeta.  

Jag skulle vilja rikta mig till läktaren, men det är inte så många som sitter där. Jag får i stället rikta mig till tv-tittarna och säga följande.  

Jag vet att alla där ute inte älskar Moderaterna. Jag vet att alla där ute inte älskar Alliansen. Vi förstår det. Vi har styrt Sverige i sex och ett halvt år, och vi har försökt föra en ansvarsfull politik. Det innebär att man inte kan vara alla till lags. Man fattar alltid något beslut som irriterar någon. Vi har gjort detta efter vår bästa förmåga och efter den inriktning som vi tror är bäst för Sverige, nämligen att det ska löna sig att arbeta.  

Om ni inte älskar oss och om ni inte tycker om den politik som vi står för, titta då på det andra laget. Vad har det andra laget att erbjuda? Det finns inte en enda konkret punkt där de är överens om någonting som har bärkraft på den stora bilden i svensk politik. Det enda som de egentligen är överens om i detta betänkande är att vi ska ha en gemensam skatteöversyn, därför att de själva inte har förslag om hur de tillsammans vill utveckla skattepolitiken i framtiden.  

De har också kommit överens om att de vill att inkomst av tjänst ska beskattas som pension. Men de har inte lagt fram något konkret förslag för hur detta ska gå till. Jag är för att sänka skatten för pensionärerna. Men man kan inte bara lova guld och gröna skogar. Man måste faktiskt också ha en konkret plan för det.  

Herr talman! Det är till och med så illa ställt att man inte ens kan vara riktigt säker på att Peter Persson från Socialdemokraterna är överens med sin egen partiledare Stefan Löfven. Stefan Löfven har nämligen gått ut nu och sagt att det inte blir några skattehöjningar för vanligt folk och att jobbskatteavdragen inte ska tas bort. Han har till och med sagt att om vi inför fler jobbskatteavdrag, vilket vi från Alliansen vill, tänker han inte gå emot det och ändra sig. Peter Persson ger en mycket annorlunda bild av sakernas tillstånd här i talarstolen. 

Men det är trots allt så att även om de inte är överens i det rödgröna gänget och även om Socialdemokraterna inte vill ta bort jobbskatteavdraget vill Vänsterpartiet fortfarande ta bort det helt och fullt och ge en skattehöjning på 2 000 kronor i månaden för vanligt folk.  

Men även om de inte är överens om särskilt mycket är det ändå en sak som vi kan vara säkra på, och det är att det trots allt blir massiva skattehöjningar, kanske inte främst i form av inkomstskatter utan på andra sätt. Tillsammans har de föreslagit skattehöjningar bara i år på 50 miljarder. Men det är någon annan som på något annat sätt får ta denna smäll. Man kan inte höja skatten med 50 miljarder och tro att folk går oberörda.  

Det är framför allt landsbygden som drabbas på grund av kilometerskatt och bensinskatt. Reseavdraget som Mats Pertoft vill ta bort är någonting som framför allt drabbar landsbygden, i motsats till vad Mats Pertoft påstår.  

De vill helt sänka RUT- och ROT-branschen som vi, tack vare RUT- och ROT-avdragen, har sett till att bygga upp. De vill ge en dubbelstöt mot de unga genom att ta bort den krogmomssänkning som vi har gjort och genom att ta bort den halverade arbetsgivaravgiften för unga som vi har genomfört. Det är en dubbelstöt för de unga som blir en nådastöt för svensk ekonomi i en tid då alla jobb behövs.  

Herr talman! Avslutningsvis yrkar jag bifall till förslaget i detta betänkande. Jag skulle vilja yrka bifall till att Sverige fortsätter den inriktning som vi har valt, nämligen att fortsätta göra det lönsamt att arbeta. Vi kan inte bygga Sveriges framtid på någonting annat. Vi kan inte bygga Sverige starkt för kommande generationer på annat sätt än genom att bygga det på jobb och inte på bidrag.  

(Applåder) 

Anf. 87 PETER PERSSON (S) replik:

Herr talman! Fredrik Schulte inledde på ett rätt intressant sätt. I fyra minuter och 50 sekunder talade han om marknadsmisslyckandet i USA. Han talade om den felaktiga politiken i Europa som föder och reproducerar fattigdom. Det var riktigt intressant i fyra minuter och 50 sekunder.  

Sedan for han hem hit och började med kapitel ett i Schlingmanns grundcirkel: Vi är utan skuld. Sverige är unikt tack vare oss moderater. 

Sedan talade han i sju minuter om skattesänkning, skattesänkning och skattesänkning. Under tolv minuter nämnde han inte barn, äldre, skola, sjukvård och allt det som politiken handlar om och som vi tar in skatter för att kunna göra.  

För Schulte är varje skatt den ledes bidrag till ofärd. Varje skatt som finns kan bara användas till en enda sak – sänkas eller förgöras. Därmed är han också i verkligheten mycket nära sin stora förebild Anders Borg som 1992 formulerade sig på följande sätt: Politikens viktigaste uppgift under de närmaste tre fyra decennierna är att på ett rationellt och humant sätt nedmontera den generella välfärdspolitiken.  

Du, Schulte, och Borg är tyvärr på god väg att lyckas.  

Anf. 88 FREDRIK SCHULTE (M) replik:

Herr talman! Så har det låtit i nästan hundra år från Socialdemokraterna. Sänker man skatten så raserar man välfärden. Det intressanta, herr talman, är att vi under sju års tid har bevisat att det inte stämmer. Vi har sänkt skatten på ett omfattande sätt i Sverige. Vi har gjort det lönsamt att arbeta. Samtidigt har vi sett hur resurserna till välfärden har ökat. Hur förklarar Peter Persson den ekvationen? Hur förklarar han att vi har klarat av att sänka skatterna och samtidigt har fler poliser, ger en kömiljard så att köerna i sjukvården försvinner, ser till att vi får ett lärarlyft, genomför en tandvårdsreform som gör att vanligt folk kan gå till tandläkaren? Hur förklarar han att den ekvationen går ihop? 

Faktum är att det som Socialdemokraterna upprepat i hundra år inte stämmer. Det mest intressanta, och det som jag lite grann saknat, är när Peter Persson ska göra sin pudel. Peter Persson har i flera år stått i talarstolen och argumenterat för dygden i högskattesamhället, dygden i en höjning av skatterna och det bedrövliga i de jobbskatteavdrag som vi från Alliansens sida har genomfört. 

Nu har Peter Perssons egen partiledare sagt att jobbskatteavdraget ska få vara kvar även om vi sänker skatten ytterligare. Därför undrar jag: Står inte Peter Persson på sin partiledares sida? Tänker han göra en kupp mot Stefan Löfven på S-kongressen? Om olyckan skulle vara framme, kommer han då att supporta Jacob Johnson och Vänsterpartiet när de vill avveckla jobbskatteavdraget? Det vore klädsamt av Peter Persson att ge besked om var han och Socialdemokraterna egentligen står. 

Anf. 89 PETER PERSSON (S) replik:

Herr talman! Du är okunnig och ohistorisk, Schulte. För hundra år sedan sjöng Socialdemokraterna ”båd’ stat och lagar oss förtrycka, vi under skatter digna ner”. Det var innan vi använde skatteresurserna till att skapa ett bättre samhälle, ett välfärdssamhälle. Skatten gick då till Högerns bastioner kyrkan, militären, polisen, men när resurserna användes annorlunda var de naturligtvis till befrämjande av mänsklighetens utveckling. 

Sedan gällde det jobbskatteavdraget, denna lysande sak som skulle skapa så mycket lycka. När Fredrik Schulte och jag debatterade inkomstskatterna 2011 hade vi 7 ½ procents arbetslöshet. 2012 var 365 000 arbetslösa – vi var på väg mot 8-procentsnivån. I dag är 420 000 arbetslösa. För varje år som gått har arbetslösheten stigit med 60 000, detta med fyra jobbskatteavdrag. Hur många fler kommer att bli arbetslösa med det femte, sjätte, sjunde? Det finns naturligtvis ett samband mellan hur mycket resurser samhället har och möjligheten till investeringar i verksamheter som är gemensamma. Där finns faktiskt ett samband vad gäller de samhälleliga orättvisor som skapas. 

Det som Alliansen kallar bidrag kallar vi rättighet. Den som jobbat och slitit ska ha rätt till en försäkring när man är sjuk eller arbetslös. Jag vill säga att det är orättfärdigt att de 10 procent som har det sämst ställt i vårt land samlat fått se sina resurser sjunka med 5 procent under senare år. Det är orättfärdigt. Ni skapar nya och bestående klyftor i vårt land, Fredrik Schulte. 

(Applåder) 

Anf. 90 FREDRIK SCHULTE (M) replik:

Herr talman! Jag tror att Peter Persson just höll exakt samma tal som han höll i Jönköpings gymnasium under valrörelsen 1969. Det är lätt att försöka dölja den verklighet vi nu lever i och försöka glömma bort den. Vi har bevisat att de argument som Peter Persson levererar inte längre stämmer. Vi har klarat av att satsa mer på välfärden trots att vi sänkt skatten. Snarare har vi tack vare de skattesänkningar vi genomfört gjort det mer lönsamt att arbeta. Sysselsättningen har ökat med nästan 200 000 människor trots den största kris vi sett under tre livstider. 

Man kan fråga sig om Peter Persson verkligen tycker att han är hederlig när han står här och talar om välfärden och hur välfärden ställs mot skattesänkningar. I själva verket är det inte för att finansiera välfärden som han vill höja skatten. Det är inte för att vi ska få fler sjuksköterskor i vården eller fler lärare i skolan, utan Peter Persson vill lägga pengarna på massiva utbyggnader av bidragssystemen. Det handlar inte om bidrag till dem som har det sämst ställt i samhället utan till dem med de högre lönerna. De ska få lite mer pengar i form av bidrag för att inte jobba. Den arbetslöse börsmäklaren, han som miste jobbet under finanskrisen, ska få 6 000 kronor mer i a-kassa. Det är mer än vad tjejen som jobbar som servitris i kaféet har. 

Hur förklarar han rättvisan i det? Nej, det finns ingen sådan rättvisa. Det finns ingen sådan koppling till verkligheten som Peter Persson försöker få det att låta. Därför håller han samma tal som 1969. 

(Applåder) 

Anf. 91 MATS PERTOFT (MP) replik:

Herr talman! Jag ska försöka ta ned debatten till dagens nivå, till dagens verklighet. Jag har några frågor till Fredrik Schulte som inte har att göra med de storslagna vyerna utan snarare handlar om den konkreta verklighet vi befinner oss i. 

De frågor jag i mitt anförande ställde till allianspartierna, inklusive Moderaterna, var om de är beredda att fortsätta med det skattefusk som reseavdragssystemet enligt alla utvärderingar i dag innebär. Märk väl att jag inte sade någonting om att avskaffa reseavdragssystemet, som Fredrik Schulte vill låta påskina, utan jag föreslog att det ska ändras på samma sätt som skett i Norge. Norge har ganska mycket glesbygd. Den norska glesbygden verkar inte ha tagit skada av ändringarna. 

Jag frågade också hur allianspartierna, och framför allt Moderaterna, ställer sig till frågan om en bred skatteöversyn. Jag noterade att Fredrik Schultes anförande handlade mycket om vad som har varit. Det var mycket självgodhet, att vi klarat oss väl, och det kan man ju diskutera. Var är framtiden? Det enda som sades om framtiden var egentligen ingenting. Är Fredrik Schulte och Moderaterna beredda att ta tag i framtidsfrågorna, att bygga för framtiden som man gjorde på 90-talet, att se över skattesystemet så att det ska hålla ytterligare 20 år? Är Moderaterna beredda att verkligen ta den diskussionen med andra partier, eller gömmer man sig bakom, som man säger, att det gått så bra för Sverige? Jag håller med om att Sverige klarat krisen bra, men vill man bygga framtiden eller vill man vila på lagrarna och ignorera framtiden? Det är det som Fredrik Schulte egentligen säger. 

Anf. 92 FREDRIK SCHULTE (M) replik:

Herr talman! Min poäng var just att vi måste bygga framtiden på jobb, och det underlättar vi politiskt genom att fortsätta att föra en politik som gör att det lönar sig att arbeta, att fortsätta att utveckla jobbskatteavdraget och förstärka det, att fortsätta att höja brytpunkten för den statliga inkomstskatten så att vanligt folk – poliser, brandmän, tandläkare och så vidare – inte ska behöva ha 50 procent i marginalskatt. Vi måste bygga framtiden på jobb och inte på bidrag. 

Sedan har vi Mats Pertofts andra fråga, den om reseavdrag. Mats Pertoft påstår att reseavdraget mest gynnar de välbeställda i storstäderna. Jag har en fin bild i min mobil som jag ska skicka till Mats Pertoft. Om vi tittar på de kommuner där reseavdraget utnyttjas mest ser vi att det är Bollmora, Håbo, Lerum, Ale, Knivsta, Kungsbacka, Kungälv, Läckeberg, Säter och Orust. De har alla en nyttjandegrad på 35 procent eller mer. De som nyttjar reseavdraget minst är Stockholm, Solna, Danderyd, Lidingö, Sundbyberg och Malmö. Det är alltså storstäderna som i minst utsträckning utnyttjar reseavdraget. 

Det är ännu ett exempel på hur den rödgröna politiken med kirurgisk precision slår mot landsbygden. Vi i Alliansen tycker att hela Sverige ska få leva. Vi tycker inte att man ska föra en politik bara för dem som bor på Södermalm i Stockholm. 

Jag gillar Mats Pertoft. Jag brukar säga att han är min favoritmiljöpartist. Därför tycker jag att det är tråkigt att han spelar i fel lag. Han borde spela på vår sida i stället.  

Jag tror att många från Alliansen är beredda att föra en mer offensiv miljöpolitik. Problemet är bara att man inte kan göra både det och satsa på bidragen, för en offensiv miljöpolitik kan skada svensk konkurrenskraft. Ni måste välja. Släpp bidragen! Satsa på miljön! Jobba med oss i stället! 

Anf. 93 MATS PERTOFT (MP) replik:

Herr talman! Jag har inget emot att vara Fredrik Schultes favoritmiljöpartist, men då skulle jag gärna vilja att Fredrik Schulte lärde sig att lyssna på vad jag säger.  

När jag säger att det framför allt är de storstadsnära regionerna som har de största reseavdragen är det just storstadsnära. Det är Sörmland och Uppsala, eller nära Göteborg – inte Stockholm. Jag vet att Stockholm har nästan noll och ligger lägst. Lyssna på vad jag säger i stället för att hålla på och diskutera något helt annat! Annars blir vi inte seriösa.  

Jag bygger mina siffror på Skatteverkets utvärdering och på WSP:s rapporter. De visar tydligt att man om man vill ta tag i ett stort skattefusksystem ska reformera reseavdragen. Det Fredrik Schulte pratar om är egentligen att han och alliansregeringen accepterar ett skattefuskande på ungefär 50 procent. Det är 50 procent av dem som har dessa bidrag. Ni som pratar om att ta tag i fusket – är det bara de sjuka som ska sluta fuska? Eller är det de som har ganska mycket pengar och som fuskar medvetet för att tjäna mer pengar? Är det vad allianspolitiken går ut på? 

Det finns system som fungerar i andra länder, bland annat i Norge. Det är infört av den borgerliga regeringen där. Ni vägrar titta på detta och påstår att det handlar om att gynna storstäder. Det handlar inte alls om att gynna storstäder, utan det handlar om att få ett fungerande system där vanliga människor kan vara säkra på att skattepengar går dit de ska – inte hålla på och tjafsa och inte ens lyssna på vad era motståndare pratar om. 

Jag är gärna Fredrik Schultes favoritmiljöpartist, men jag kräver att Fredrik Schulte lyssnar på det jag säger.  

Anf. 94 FREDRIK SCHULTE (M) replik:

Herr talman! Jag lovar att jag ska lyssna på vad du säger, Mats Pertoft, om du svarar på mina frågor. Jag tycker att det är lite tråkigt att du inte svarade på det som var den stora andemeningen i min frågeställning, nämligen vad som är viktigast för dig – miljön eller bidrag.  

Ni är till syvende och sist av samma skrot och korn som de andra rödgröna. Ni vill förvisso höja skatter som riktar sig mot miljöskadligt beteende, men ni vill använda pengarna till att bygga ut bidragssystemen. Det tycker jag är tråkigt. Om ni i stället skulle säga att ni är beredda att ta ert ansvar för svensk konkurrenskraft tror jag att vi skulle kunna föra en mycket bättre dialog om hur man skulle kunna ha en mer offensiv miljöpolitik.  

Man kan inte först höja skatterna för att komma åt miljöskadligt beteende och sedan inte göra det mer lönsamt att arbeta eller stärka företagens konkurrenskraft. Det går inte ihop. Jag tycker att det är tråkigt, och jag önskar att Miljöpartiet hade kunnat tänka om. Jag tror att det finns goda förutsättningar för att enas med oss i Alliansen och föra just en mer offensiv miljöpolitik och en mer offensiv konkurrenskraftspolitik.  

När det gäller vad som är en storstad och inte växer ju storstäderna, och det som tidigare var så att säga maxgränsen för pendlingsavstånd har i dag förskjutits påtagligt. Du kan bo 10–20 mil från storstaden och fortfarande jobba här. Vi kan ta herr talmannen som exempel; han pendlar var dag till riksdagen. Då är det viktigt att de människor som gör det faktiskt har goda ekonomiska villkor. Jag är inte principiellt emot att se över reseavdraget och se om det fuskas väldigt med det, men utgångspunkten kan inte vara att vi straffar dessa människor så att de förlorar pengar. Då får man i stället hitta andra sätt att gynna dem. Tyvärr har Miljöpartiet ganska ofta haft den utgångspunkten. 

Anf. 95 JACOB JOHNSON (V) replik:

Herr talman! Jag får väl erkänna att Fredrik Schultes inlägg hade ett visst underhållningsvärde. Det kanske hade passat bättre på ett torgmöte eller i en skoldebatt än här i kammaren, men det erkännandet ska han väl ha. Han sjöng också skattesänkningarnas lov. Jag kan tänka mig att Fredrik kommer att gå långt fram i marschen tillbaka till nattväktarstaten. 

Jag tycker dock kanske att Fredrik Schulte borde vara lite bättre påläst. Det var inget val 1969. Jag som var med kommer ihåg att det var 1968 och 1970, men inte 1969.  

Du har också fel om Vänsterpartiets politik vad gäller jobbskatteavdraget. Vår politik innebär att de med inkomster under 30 000 kronor i månaden har kvar jobbskatteavdraget. Det är en avfasning mellan 30 000 och 50 000 kronor i månaden. Det stämmer att riksdagsledamöter kommer att förlora hela jobbskatteavdraget med vår politik, men inte så kallat vanligt folk. 

Det jag egentligen begärde replik för var dock den diskussion om Gini-koefficientens utveckling vi haft några gånger. Jag tog fram vårpropositionen från förra året, alltså regeringens eget dokument. Där står det till exempel att 2009 och 2010 präglades av ökade realinkomster över i stort sett hela inkomstfördelningen. Ökningen var dock störst i toppen av fördelningen, vilket innebar att inkomstskillnaderna mätt med Gini-koefficienten ökade både 2009 och 2010.  

Vi har haft en ökning av Gini-koefficienten under en lång tid – ända sedan skattereformen, egentligen. Det förklaras enligt de sakkunniga i stor utsträckning av den sänkta kapitalbeskattningen. Jag skulle vilja höra om Fredrik Schulte anser att Gini-koefficienten bör minska och hur det ska gå till.  

Anf. 96 FREDRIK SCHULTE (M) replik:

Herr talman! Det blir lite motsägelsefullt när Jacob Johnson först anklagar mig för att vara oseriös i argumentationen och sedan står och anklagar mig för att sjunga skattesänkningarnas lovsång och gå i bräschen för nattväktarstaten.  

Jag har suttit med, tillsammans med mina kolleger i Alliansen, och gett enorma förstärkningar till välfärden under den tid vi har suttit vid makten. Vi har satsat på en kömiljard, vi har satsat på lärarlyft och vi har satsat på en rehabiliteringskedja i vården. Vi har satsat på fler poliser. Jag skulle kunna stå här länge och räkna upp de välfärdssatsningar vi har gjort. Det där är alltså bara larv, Jacob Johnson – larv och inget annat.  

Sedan tycker jag att det är lite intressant. Jag har läst hela oppositionens olika budgetar, och jag har verkligen suttit och läst Vänsterpartiets budget. Där läste jag väldigt tydligt – och jag har också sett din partiledare sitta i tv-soffan och väldigt tydligt uttrycka detta – att ambitionen är att jobbskatteavdraget ska bort. Har ni ändrat er nu? Jag kan visa er ett tv-klipp med din partiledare sägande just det. Ni vill ta bort jobbskatteavdraget.  

Nu är det möjligt att Jacob Johnson har ändrat sig, eftersom detta inte är opportunt i just denna debatt. Det vore ändå intressant att ställa sig frågan hur du ser på samarbetsförutsättningarna med Socialdemokraterna nu när Löfven har sagt att det inte blir några borttaganden av jobbskatteavdraget och att man till och med kan acceptera ett femte jobbskatteavdrag. Du får gärna redogöra för det, Jacob Johnson.  

När det sedan gäller debatten om klyftorna har Jacob Johnson i ett antal debatter gått upp i talarstolen och sagt att klyftorna ökade mellan 2009 och 2010 och mellan 2011 och 2012. Det är ju så att alla samhällsekonomiska variabler ökar eller minskar beroende på hur konjunkturläget är och beroende på utvecklingen. Sett över det längre perspektivet, under de sju år vi har suttit vid makten, har dock klyftorna minskat med 3 procent. De ökade med 27 procent när vi hade en S-, V- och MP-regeringsperiod mellan 1994 och 2006. Sopa alltså rent framför egen dörr innan du pratar om klassklyftor! 

Anf. 97 JACOB JOHNSON (V) replik:

Herr talman! Fredrik Schulte svarade inte på min fråga om han ville att Gini-koefficienten skulle sjunka, det vill säga att vi skulle få minskade inkomstskillnader. Det vore klädsamt om han svarade på det.  

Jag kan fortsätta att läsa ur regeringens egen dokumentation, vårpropositionen från förra året: Under 2000-talet har dock inkomstskatternas utjämnande effekt minskat, dels genom kompensationen för egenavgiften i början av 2000-talet, dels genom införandet av jobbskatteavdraget 2007. Regeringen säger själv i sitt eget dokument att införandet av jobbskatteavdraget har medfört att Gini-koefficienten, alltså den utjämnande effekten av inkomstskatten, har avtagit. Jag tycker att det är ganska klart. 

Det ska bli mycket intressant att se vilket resultat regeringen kommer att redovisa i kommande vårproposition. Med en arbetslöshet på över 8 procent, Fredrik Schulte, med sänkt a-kassa och sänkt sjukförsäkring glider landet isär. Då ökar klyftorna. Jag är övertygad om att det också kommer att visa sig i närmare utvärderingar. 

Moderater talar i andra sammanhang om kapitalskatternas stora betydelse, om låg kapitalbeskattning och att kapitalskatter är av ondo och helst ska bort. Med en sådan politik kommer klyftorna att öka ännu mer. 

Anf. 98 FREDRIK SCHULTE (M) replik:

Herr talman! Jag ska svara på din fråga, Jacob Johnson. Jag tycker att det är jättepositivt om klassklyftorna minskar. Det är en ambition som alla politiker borde ha. Just det faktum att klassklyftorna har minskat med 3 procent under vår tid vid makten säger att vi inte har någon annan ambition. 

Grunden för att klassklyftorna ska minska är att fler människor kommer i jobb, och då måste det löna sig att arbeta. Då kan man inte föra en politik där vårdbiträdet får en löneökning med bara 18 procent när hon går från sjukskrivning till jobb, utan då måste det vara tydligare incitament och tydligare drivkrafter för att arbeta. Därför vill vi gå vidare med ytterligare jobbskatteavdrag. Vi vill också gå vidare med inkomstskattesänkningar som gör att vanligt folk inte ska behöva betala statlig inkomstskatt. 

Med detta sagt vill jag ändå säga att det bästa och finaste med den svenska jämlikhetstanken inte är de små inkomstskillnaderna, utan det är de likvärdiga möjligheterna som vi har här i Sverige. Sverige är kanske det land i världen som har störst social mobilitet. Unga människors framtid beror inte på vad deras föräldrar gör i dag, och det är någonting väldigt positivt. På det sättet kan man säga att Sverige är the American dream. 

Det tycker vi är en positiv utveckling som vi vill fortsätta. Men då kan vi inte bygga ett samhälle på bidrag. Då kan vi inte höja skatten för vanligt folk som arbetar hårt och knegar och ge de pengarna i kraftigt höjda och utvecklade bidragssystem. Då kommer vi att få en dyster framtid. Då kommer vi att få en framtid där välfärden, likt de sydeuropeiska välfärdsmodellerna, kollapsar under sin egen vikt, därför att vi inte klarar av tillväxten och därför att det inte lönar sig att arbeta. 

(Applåder) 

Anf. 99 GUNNAR ANDRÉN (FP):

Herr talman! När jag lyssnade till Peter Persson kom jag osökt att tänka på Gustav Fröding, Äktenskapsfrågan. Det är inte så att vi ska ingå äktenskap. Men Erk och Maja har i Äktenskapsfrågan en intressant synpunkt. Det var den första delen som jag fann att Peter Persson talade mycket väl om: Så ska vi ha’t. Men sedan finns den andra satsen också: Var ska vi ta’t? Den talade Peter Persson inte fullt så mycket om. Men jag vill gärna instämma i allt det han säger om hur samhället ska vara organiserat och att vi ska ta hand om dem som inte är riktigt lyckligt lottade. Det var väl uttryckt. 

I den här debatten sysslar vi med någonting annat, den andra delen, nämligen: Var ska vi ta’t? Och är det någonting som har skett efter 2006 så är det att vi har fått fler som arbetar därför att det har blivit lite mer lönsamt att arbeta. Det är det viktigaste som har skett efter 2006. 

Man kan naturligtvis diskutera många enskildheter. Socialdemokraterna har ju ända fram tills Stefan Löfven häromdagen förklarade att man inte skulle ta bort ett eventuellt femte jobbskatteavdrag angripit detta hårt. Men jag tror att man komma överens så småningom om att jobbskatteavdraget ska vara kvar. Det är möjligt att alliansregeringen skulle döpa om detta till förvärvsavdrag, för det var vad det hette på Socialdemokraternas tid när man egentligen hade sak samma men med lite annan konstruktion. Men det var i grund och botten samma sak, nämligen att det ska löna sig att arbeta. Gunnar Sträng med flera stod för detta. Även Vänsterpartiet var på den tiden med på detta förvärvsavdrag. Jag vet inte hur det var med Miljöpartiet, för jag är inte säker på att de fanns i riksdagen redan vid den tidpunkten. 

Herr talman! Alla de reformer på inkomstskattesidan som vi har genomfört, som sänkt skatt genom RUT-avdraget som inte är fråga om ett avdrag – många tror det – utan sänkt skatt, och ROT-avdraget som inte heller det är ett avdrag utan sänkt skatt, är för att stimulera fram fler att göra jobb och insatser på de här områdena. Jag tror för min del att det har varit väldigt bra för Sverige att de här sakerna har gjorts. Man kan alltid diskutera tekniken och så vidare. 

Socialdemokraterna införde en gång i tiden just skattesänkningen på ROT-avdrag av lite andra skäl, för att stimulera byggverksamhet. Vi biträdde det den gången, och jag tror att det var klokt. Vi ser nu på RUT-sidan att väldigt många människor får tjänster utförda som de annars inte skulle ha fått utförda till ett rimligt pris. Det har i sin tur ökat sysselsättningen. 

Vi måste fortsätta på den här vägen. Jag är alltid lite förundrad, och har sagt det några gånger tidigare, över att Socialdemokraterna och allra mest Vänsterpartiet så enormt biter sig fast vid att skatten på arbete ska vara väldigt hög. Redan kommunalskatten är väldigt hög. Att man dessutom vill beskatta arbete så hårt tycker jag strider mot väldigt mycket av den socialdemokratiska ideologin. Att man vill beskatta bruket av varor, insatsvaror och tjänster tycker jag är helt okej, men när det gäller att beskatta själva arbetet så hårt, det som är grunden för välståndssamhället, hoppas jag på ett nytänkande inom socialdemokratin. Det kan inte vara arbetarrörelsens främsta argument att gå fram med att arbete alltid ska vara så hårt beskattat. Däremot insatsvaror, miljö och så vidare kan vi säkert komma överens om. 

Herr talman! Detta är ett betänkande som ligger mitt under ett riksmöte. Det är inga riktigt skarpa beslut. Jag ska därför inte ta upp varje del i detta. 

Jag kan ändå inte låta bli att säga att jag noterar att Socialdemokraterna på en punkt åter har intagit en ny position. Det är att de vill utreda om man ska införa avdrag för fackliga avgifter. Det har inte funnits tidigare. Jag ska inte knyta det till att de ska ha partikongress nu, men man kan verkligen fundera på om detta är något som är angeläget ur löntagarnas synvinkel, utom den sänkta skatten som jag i och för sig förstår. Det skulle få väldiga konsekvenser, som jag ser det, om man återinförde detta av den anledningen att det är en subvention av en viss form av verksamhet. Det går egentligen inte till själva löntagaren som sådan utan till föreningsverksamheten, och vi har inte avdrag för föreningsverksamhet eller förbundsverksamhet i övrigt. 

Jag ska ta upp två saker till. Sverigedemokraterna, som jag måste uppehålla mig vid ett ögonblick bara, vill för närvarande införa ett femte jobbskatteavdrag. Men, herr talman, för icke så länge sedan, mindre än två år sedan, förklarade Sverigedemokraterna att jobbskatteavdraget var det dummaste som man någonsin hade hört talas om. Det var inte den nuvarande företrädaren i skatteutskottet som berättade detta. Men partisekreterare Björn Söder och partiets dåvarande företrädare var helt emot jobbskatteavdrag. Det är en väldig omsvängning. När deras företrädare nu beskriver att man alltid har varit för jobbskatteavdraget är det med förlov sagt icke sant. Jag vill gärna ha det antecknat till protokollet. 

Sedan har Sverigedemokraterna en annan sak som har diskuterats, nämligen förmånsrätten i försäkringarna. Det är en svår fråga. Varför går jag och många andra emot detta? Det kan synas finnas en rationell synpunkt att till exempel dödsbon ska få överta försäkringspengar. Jo, det har med förutsägbarheten för alla de andra försäkringstagarna att göra, vem pengar ska tillfalla. Detta är noga reglerat i arvsrätt, att kusiner inte ärver och så vidare. 

Att Sverigedemokraterna vill införa en principlöshet i hela försäkringsväsendet kan man tycka är en bagatell, men det vittnar om den ogenomtänkta position som detta parti har intagit i denna fråga, enligt mitt förmenande. Det är en mycket stor reform att utsträcka arvsrätten på olika håll, och också detta med försäkringsrätten. Övriga försäkringstagare måste veta vem försäkringspengarna tillfaller, för annars påverkas försäkringspremierna. 

Allra sist, herr talman: Pensionärerna har det inte alltid lätt. Det vet säkert herr talmannen, som har varit ordförande i socialförsäkringsutskottet och är väl införstådd med hur pensionsreformen är uppbyggd. Vi fem partier som stod bakom denna gläder oss naturligtvis särskilt åt att Vänsterpartiet i en reservation skriver att det var ett väldigt klokt beslut. Det står i Jacob Johnsons reservation att pensionsreformen var ett klokt beslut. 

Det är första gången jag ser detta från Vänsterpartiet. Tidigare har man alltid bekämpat denna pensionsreform, men nu har man tydligen ändrat åsikt. Det är intressant att notera detta. Jag vet inte om Vänsterpartiet självt har insett detta. 

Då är frågan: Ska alla pensioner beskattas på samma sätt? Så var det inte när vi hade förvärvsavdrag. Då ska man komma ihåg hur pensionen är uppbyggd, och jag vet att detta inte är så roligt att lyssna på för alla. Men vi som stod bakom pensionsreformen vet ju att vi höjde pensionerna kraftigt, tog bort folkpensionen och införde en garantipension som innebar en väldig höjning. För närvarande är det ungefär 600 000 som får garantipension. Detta är väldigt viktigt, för vi har höjt pensionen för många människor som inte hade ATP och inte hade betalat mycket till pensionen. 

Det är detta som är grunden för att det är lite olika beskattning av förvärvsinkomster och pensionsinkomster. Jag har alltid förvånat mig över hur ordföranden i Sveriges Pensionärsförbund, Karl-Erik Olsson, som var statsråd under den här perioden ser på detta. 

Jag tror för min del att vi som verkligen värnar pensionsreformen, och tycker att det är bra att pensionerna har stigit med 4,2 procent i år, ska se till att höja pensionerna för de människor som ligger allra lägst. I övrigt ska vi se till att vårda pensionsreformen. 

(Applåder) 

I detta anförande instämde Ismail Kamil (FP). 

Anf. 100 PETER PERSSON (S) replik:

Herr talman! När Gunnar Andrén hörde mig i talarstolen sade han sig tänka på Fröding. Jag uppfattade det som en vänlighet. När jag hörde Gunnar Andrén i talarstolen tänkte jag på Konjunkturinstitutet. Jag har nämligen svårt att förstå hur Gunnar Andrén kan få ihop versen, att han delar all min syn på välfärd och all högerns syn på skattesänkningens välsignade dynamik. Det är någonting som haltar i rimmet och förtar det mesta av skönheten. 

Det har talats mycket om statsmannakonst här i dag i tidigare inlägg. Jag som bor i Jönköpings län kunde också ta del av övningarna i Maramö med flagghissning, korvgrillning och fototillfällen. Där bortom denna kammare finns politiken. 

Nyss hörde vi Schulte, som ett tjog bålgetingar, attackera alla som lever på bidrag i vårt land – dessa arbetslösa som överutnyttjar och sänker samhället. 

Är det också Gunnar Andréns uppfattning att arbetslöshetsförsäkringen är väl omfattande och inte kan höjas? Är det också Gunnar Andréns uppfattning att a-kassan ska ligga där den ligger? 

Anf. 101 GUNNAR ANDRÉN (FP) replik:

Herr talman! När det gäller Maramömötet, för att ta upp det, skulle jag vilja efterlysa ett besked: När tänker Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet ha motsvarande möte? Jag tror att väldigt många väljare i detta land skulle vilja veta det. När ska ni ha motsvarande möte så att man ändå får några besked? Tid och plats? Blir det före eller efter valet 2014? Det är det som jag är ute efter. Blir det före eller efter valet 2014? När ska ni ha motsvarande möte, om ni nu vill regera tillsammans? Men det kanske ni inte vill, och då behöver ni inte något sådant möte. 

Det är min första fråga till Peter Persson: När blir det möte, före eller efter valet 2014? 

Det var naturligtvis väldigt hedrande att bli jämförd med Konjunkturinstitutet. Det har jag aldrig blivit tidigare. Jag tolkar det, på samma sätt som Peter Persson, som en skönhetens beskrivning. Jag kan inte så mycket om Konjunkturinstitutet. Jag står fast vid den första meningen och att Peter Persson väl tolkade ”så ska vi ha’t”. Det instämmer jag i. 

När det gäller arbetslöshetsförsäkringen är det ingen hemlighet att Folkpartiet länge har varit och är anhängare av att vi ska ha trygghetsförsäkringar vid sjukdom och arbetslöshet som gör att man har en social trygghet. Exakt var den gränsen ska ligga, om den ska ligga på 70 procent eller 80 procent, kan diskuteras. Vi har tidigare haft 80 procent. Socialdemokraterna sänkte den, inte för att man ville det utan av nationalekonomisk nödvändighet, ungefär 1995 till 70 procent, och sedan har den legat där. 

Jag tror för min del att det i ett samhälle där arbetslösheten är mindre – och det är väldigt viktigt – finns anledning att överväga att höja gränsen. Jag tror att trygga människor är mer flexibla än otrygga människor. Jag tror att det är väldigt viktigt. Exakt var gränsen ska gå, om det är vid 70 eller 80 procent, kan man naturligtvis diskutera. 

Anf. 102 PETER PERSSON (S) replik:

Herr talman! Konjunkturinstitutet är en hedervärd myndighet, och viktig. Att lyssna när man säger att det inte finns något utrymme för skattesänkningar, utan tvärtom budgetförstärkningar på 30 miljarder eller 70 miljarder om vi ska ta ansvar också för kvalitet i välfärd, det som benämns transfereringar, barnbidrag och andra ekonomiska nyttigheter – där ligger konflikten med Alliansens hela politik inriktad på skattesänkningar. 

När jag raljerar om Maramö säger Gunnar Andrén: När ska ni göra motsvarande? När ska ni träffas? 

Då vill jag meddela: Två veckor efter påsk ska vi träffas. Vi tänker inte grilla korv. Vi ska inte hissa flaggor. Vi träffas i Mittpoolen rätt över gatan och diskuterar, oss skattepolitiker emellan, finansiell transaktionsskatt, dricker en mugg kaffe, medan ni sitter i den vackra salen i departement. Det kommer vi att göra nästa mandatperiod, Gunnar Andrén. 

Anf. 103 GUNNAR ANDRÉN (FP) replik:

Herr talman! Det var en intressant uppgift att ni skulle träffas. Jag undrar då en sak, en kompletterande sak, nämligen: Kommer ni att bjuda in herr Löfven, herr Fridolin, fru Romson och herr Sjöstedt? Jag tror att allmänheten skulle vara väldigt intresserad av att få veta om de fyra kommer att vara med vid detta möte, som jag är övertygad om kommer att få en enorm mediebevakning nere i mittpoolen. Jag är osäker på om lokalen räcker till för detta. Jag tror inte att ni behöver grilla korv, utan det räcker att Peter Persson har med de här utmärkta företrädarna för era partier när ni sammanträder i mittpoolen. Kommer ni att inbjuda – och kommer de att acceptera – Stefan Löfven, Gustav Fridolin, Åsa Romson och Jonas Sjöstedt? Det tror jag är det intressantaste att få svar på i hela denna debatt. Om de inte kommer att närvara har jag en kompletterande fråga: Kommer ni att ha ett möte, om detta inte blir av, före eller efter valdagen 2014? Det är en intressant fråga för skattepolitikens utformning, herr talman, om detta möte kommer att bli av. 

Det som folk vill veta är: Hur ser den gemensamma socialdemokratiska, vänsterpartistiska och miljöpartistiska skattepolitiken ut, den som ni vill gå till val på? Hur skulle den skattepolitiken se ut om olyckan skulle vara framme och ni fick majoritet tillsammans med Sverigedemokraterna i valet 2014? 

(Applåder) 

Anf. 104 MATS PERTOFT (MP) replik:

Herr talman! Jag vill återigen göra ett tappert försök att föra ned debatten på rätt nivå, till de frågor som vi behandlar i det här betänkandet. 

Min fråga till Gunnar Andrén är egentligen väldigt enkel. Det handlar om möjligheterna till en bred skatteöversyn. Kan Folkpartiet tänka sig att vara med i en bred skatteöversyn som förutsättningslöst ser över möjligheterna att parlamentariskt nå fram till en bred skatteöverenskommelse? Folkpartiet var ju drivande förra gången. Vi brukar få höra lite då och då att för lite mer än 20 år sedan var Folkpartiet med och lade basen för en skatteöversyn. Sedan dess har väldigt mycket hänt. Massor med undantag, över 500, har införts. 

Vi fick höra i kammaren hur bra det har gått för Sverige de senaste åren, men vi hör väldigt lite om framtiden. Jag tror att Sverige vore väl betjänt av en bred parlamentarisk uppslutning bakom att man satte sig ned och diskuterade skattesystemet för att se vad man kan göra för att komma vidare. Vilka pusselstenar behövs för framtiden? 

Anf. 105 GUNNAR ANDRÉN (FP) replik:

Herr talman! Jag hade förberett mig för ett svar om reseavdragen, så jag blev lite överraskad. 

Det är inte bara så att Folkpartiet var drivande vid skatteöverenskommelsen 1989/90, utan det har vi varit även i samband med tidigare skatteöverenskommelser som 1982 och så vidare. Det är en tradition från Folkpartiet. 

Hur bred en skatteöverenskommelse ska vara kan alltid diskuteras. När Mats Pertoft säger att översynen ska vara förutsättningslös reser sig raggen på mig. Jag vill påstå att det inte var utgångspunkten för den senaste överenskommelsen. Tvärtom hade man väldigt bestämt för sig vart den skulle leda över huvud taget i tekniska och många andra avseenden. Sedan infördes dess bättre koldioxidskatt genom Bengt Westerbergs försorg, men det är en annan sak. 

Enighet är väldigt bra, men det finns en sorts enighet som är väldigt dålig, och det är enighet om fel politik. Vi har varit med och drivit fram en sådan 1973/74, Hagaöverenskommelserna. Det blev inte bra för Sverige. Oppositionen var helt enkelt för svag, vill jag påstå. Vi fick en lönekostnadsinflation som absolut var dålig för hela Sverige. 

Om vi ska ha en bred överenskommelse ska vi veta vad slutmålet är, och då är det absolut nödvändigt att flera partier är med. De stora partierna, som Moderaterna, måste vara med. Det räcker tyvärr inte med bara Folkpartiet, Centerpartiet och kanske något parti till den här gången, för vi är för små. Ska det vara en bred överenskommelse måste den omfatta många partier, ungefär som i pensionsöverenskommelsen, som jag talade om tidigare och som det är så otroligt viktigt att vårda för pensionärernas skull.  

Anf. 106 MATS PERTOFT (MP) replik:

Herr talman! Då väljer jag att tolka Gunnar Andréns svar så att Folkpartiet är intresserat av en bred skatteöverenskommelse och av att arbeta för att få fram en sådan också. Där finns det motioner från åtminstone Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Fredrik Schulte valde i år att inte svara på min fråga alls. Det verkar ändå som att Folkpartiet är intresserat av en diskussion. Vi är helt överens om att enighet är väldigt dålig om den handlar om fel politik. 

Jag vill lägga till att Gunnar Andrén gärna får kommentera mina inlägg när det gäller reseavdragen. Det har jag ingenting emot. Jag är väldigt nyfiken på att få veta om Gunnar Andrén vill bibehålla ett system som så tydligt inbjuder till rent fusk. Det handlar alltså inte från Miljöpartiets sida om att vi föreslår ett avskaffande av reseavdragen – bara för att föregripa en sådan fråga. Allianspartierna brukar påstå att vi driver den frågan, vilket vi aldrig har gjort. Enstaka miljöpartister har drivit den, men aldrig Miljöpartiet som sådant. 

Svara gärna på den frågan. Jag noterar att Folkpartiet är intresserat av en bred skatteöversyn. 

Anf. 107 GUNNAR ANDRÉN (FP) replik:

Herr talman! Folkpartiet är alltid intresserat av breda överenskommelser i den mån de är bra. Vi är väldigt ointresserade av dåliga överenskommelser, kan jag säga. 

Man måste veta vad en sådan där överenskommelse ska syfta till. Om det till exempel skulle vara en överenskommelse om att höja skatterna eller ta bort jobbskatteavdraget är vi väldigt ointresserade. Det måste handla om en jobbstimulerande politik. Det tror jag att det finns stora förutsättningar för. Jag är helt övertygad om att alla partier kan vara med på en sådan överenskommelse. 

Låt mig så ta upp reseavdragen, för det är en konkret fråga. Vad har allianspartierna gjort på det här området? Vi har utgått från kommunalskattelagen från 1928, som 1999 omvandlades till inkomstskattelag. Fundamentet är att man ska få göra avdrag för kostnader för inkomsternas förvärvande. Det känner vi igen. Men för att komma ifrån alltför mycket administrativt krångel och så vidare har den här regeringen, och jag tror även tidigare regeringar har gjort det av andra skäl, höjt det belopp som man inte får göra avdrag för. Det är nu 10 000 kronor. 

Därutöver är vi stenhårt emot fusk. Om det är på det sätt som Mats Pertoft säger, att han känner till att det förekommer fusk med 50 procent av reseavdragen, är det en fråga för polisanmälan. Det ska inte vara något fusk med reseavdrag. Inte något som helst fusk kan godtas. Däremot är det rimligt att man får göra avdrag för att komma till jobbet i Norrland, Hallstavik eller vad det nu kan vara, till och med så nära som till Södertälje. Det finns många som är beroende av bilen, och då ska de få göra avdrag för detta för inkomsternas förvärvande. 

(Applåder) 

Anf. 108 KARIN NILSSON (C):

Herr talman! I detta betänkande behandlar vi 99 motioner från samtliga partier, och vi finner också 14 reservationer från oppositionspartierna. 

Jag brukar ofta börja med att granska oppositionens reservationer för att se var konfliktytorna i debatten finns.  

Det mest motsägelsefulla i denna mängd av reservationer är att Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet i den allra första reservationen föreslår en ny bred parlamentariskt sammansatt skatteutredning för att riksdagen ska komma fram till gemensamma konkreta förslag till nytt skattesystem. Detta har vi hört alla från de tre oppositionspartierna argumentera för. 

I 12 av de övriga 13 reservationerna visar oppositionen att de gärna skiljer ut sig, både från regeringens politik och från varandras politik. Utgångsläget för en gemensam politik är minst sagt spretigt.  

Inte blir det tydligare av att vi inom Alliansen i debatterna gång på gång får kritik från Socialdemokraterna och övriga oppositionspartier för de fyra stegen i jobbskatteavdraget samtidigt som Stefan Löfven för ovanlighetens skull redan sagt ja till ytterligare ett jobbskatteavdrag. Detta är ovanligt eftersom S först efter en hel del kritik mot regeringens jobbskatteavdrag och ett tag efter att de har blivit införda brukar gå med på jobbskatteavdragen ett efter ett. Men denna gång säger Löfven ja i förväg.  

Det ska verkligen bli intressant att höra om Socialdemokraternas medlemmar delar sin partiledares ställningstagande i denna fråga när de samlas till sin kongress. 

Hur har de tänkt att de ska kunna komma fram till en ny skattereform tillsammans med oss allianspartier när de varken kan komma överens inom oppositionen eller internt inom sitt eget parti? 

Det borde också vara intressant för de socialdemokratiska ledamöterna i skatteutskottet att ta reda på vad deras egen partistyrelse anser i frågan om en bred parlamentarisk överenskommelse. 

I de handlingar som ligger som underlag till helgens S-kongress skriver partistyrelsen: Regeringens skattepolitik gör att förutsättningarna för ett meningsfullt arbete i en ny parlamentarisk skatteutredning i dag känns små, och att knyta den socialdemokratiska skattepolitiken till vad som skulle komma ut av en sådan känns vanskligt. 

Ja, där sade Stefan Löfven ajöss till den breda parlamentariska översyn som alla de rödgröna partierna just har argumenterat för här och som egentligen var det enda som de var överens om. 

Partistyrelsen menar vidare att partiet saknar resurser för att självt i opposition utreda skattepolitiken mer än vad som redan gjorts. 

Ska vi tolka det som att vi inte kan förvänta oss några förslag från Socialdemokraterna före valet, och troligtvis kanske inte heller efter valet om de forstsätter i opposition? 

Herr talman! Ett annat bevis för att Socialdemokraterna går i otakt och inte klarar av sin interna politik är påståendet i den andra reservationen. Här skriver de tillsammans med de övriga oppositionspartierna att det har funnits en pensionsöverenskommelse som beslutades i riksdagen av fem partier men som har rivits upp genom Alliansens skatteregler. 

Är det ingen som funderar på vad som står i den meningen? 

Jag rekommenderar Socialdemokraterna i skatteutskottet att tala med sina ledamöter i socialförsäkringsutskottet. Jag vet inte om utskottsordföranden Tomas Eneroth och ledamoten Kurt Kvarnström håller med. Ni borde kanske höra om de känner sig upprivna. 

Jag träffade Tomas Eneroth på lunchen och frågade om han inte fortfarande jobbade i utredningsgruppen, och han blev mäkta förvånad över formuleringen. Mig veterligen är de fortfarande högst aktiva ledamöter i den parlamentariskt tillsatta arbetsgrupp som har ansvar att vårda pensionsöverenskommelsen. 

Denna överenskommelse om pensionssystemets uppbyggnad har inget alls att göra med om, när eller hur regeringen avser att sänka skatten för pensionärer eller löntagare. 

Alliansregeringen har sänkt skatten på arbete fyra gånger och dessutom sänkt skatten för pensionärer fyra gånger. Den socialdemokratiska regeringen sänkte inga inkomstskatter över huvud taget. 

Herr talman! Jag blev rätt överraskad över vilken fantasifull personalvårdsförmån jag hittade i reservation 5 från Vänsterpartiet. Ni hittar det på mitten av s. 46, rad 25–29, om någon skulle tvivla på mina citat. 

I reservationen skriver Vänsterpartiet: ”Ett sätt att stimulera människor att ställa bilen och ta cykeln till arbetet är att ge en cykel till de anställda.” 

I meningen efter skriver man: ”En möjlig åtgärd för att stimulera en sådan utveckling kan vara slopad arbetsgivaravgift och förmånsbeskattning för cykel i de fall där arbetsgivare stimulerar sin personal att ta cykeln till arbetsplatsen.” 

Stimulans verkar vara ett viktigt ord för Vänsterpartiet eftersom man använder det tre gånger i två meningar, men ligger det inte lite väl mycket stimulans i förslaget när Vänsterpartiet föreslår slopad arbetsgivaravgift för att få personalen att cykla fem kilometer till och från jobbet? 

Det är kanske hög tid att göra arbetsgivaravgiften tydlig i lönebeskedet så att alla vet vilka belopp vi faktiskt talar om. Arbetsgivaravgiften per anställd ligger i snitt på 100 000 kronor per år. Det skulle definitivt löna sig för en arbetsgivare att köpa cyklar till sina anställda om de kompenserades med slopad arbetsgivaravgift på 100 000 kronor per cykel och anställd varje år. 

Frågan är hur Vänsterpartiet tänker sig att finansiera hålet på många miljarder i statsbudgeten? 

Herr talman! Jag blir uppriktigt besviken när jag hittar sådana oseriösa förslag i oppositionens texter. Jag anser att Sveriges skattepolitik ska ha en mer seriös debatt med fokus på fler i arbete. 

Som centerpartist är jag inte främmande för en skatteöversyn. Jag tror till och med att det kommer att vara nödvändigt, men jag tror inte att vi kan klumpa ihop riksdagens alla åtta partier och förvänta oss ett resultat som alla är överens om. 

Om vi hade befunnit oss i en situation som Greklands eller Cyperns, eller för all del Sveriges 1990, hade det varit en helt annan sak. I en extrem krissituation måste alla göra sitt yttersta för att ta ansvar och dra åt samma håll. Det gjorde vi i Centerpartiet 1990. 

Men vi befinner oss inte där i dag. Vi har en av Europas starkaste ekonomier. Och skattepolitiken är nog det område där det går att finna de största politiska spänningsfälten. 

Herr talman! Inkomstskatten behövs för att finansiera våra gemensamma åtaganden och säkra vårt behov av trygghet och välfärd. För att klara framtidens behov måste alla bidra utifrån sina förutsättningar. När fler kan leva på sin lön och klara sin och sin familjs försörjning och dessutom bidra till samhällets gemensamma kostnader kan vi uppnå hållbara skatter. 

En bredare skattebas ger också utrymme för lägre skattetryck. Därför måste både arbetskraftsutbud och arbetstillfällen skapas, alltså både jobb och företag stimuleras. 

Sverige är ett litet land med stor öppenhet mot omvärlden. Våra skatter behöver vara globalt konkurrenskraftiga och stimulera till entreprenörskap och innovationer.  

Beskattningen behövs också för att utjämna regionala olikheter och skapa likvärdiga förutsättningar för utveckling i hela landet. 

Beskattning begränsar dock människors självbestämmande, och därför bör skattemedel användas sparsamt.  

För oss centerpartister är det viktigt att fortsätta reformera skattesystemet i linje med principer om enkelhet och transparens och i syfte att ytterligare uppmuntra till arbete, utbildning, investeringar, företagande och genomförande av en grön skatteväxling. Det är därför, sist men inte minst, viktigt att göra skatteskalan mindre brant. 

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag och avslag på samtliga reservationer. 

(Applåder) 

Anf. 109 LARS GUSTAFSSON (KD):

Herr talman! Inkomstskatt får mig osökt att tänka på Pippi Långstrump. Det har nog att göra med Astrid Lindgren och Pomperipossaskatten. Det var det egentliga startskottet till diskussionen om hur mycket inkomstskatt och vilka marginalskatter man kan ha. Det ledde till den överenskommelse som träffades i början av 90-talet då man kom fram till att man inte kunde ta ut hur hög inkomstskatt som helst. Flera partier kom gemensamt fram till att 50 procent var vad man max kunde kräva och att en viss mindre andel av befolkningen skulle betala statlig skatt. Det var utgångspunkten för det hela. 

En annan utgångspunkt är att kommunalskatten är den största inkomstkällan för kommunerna. Staten har inte några stora intäkter genom inkomstskatten, utan det är kommunerna. 

Därför är det också viktigt att sysselsättningen hålls uppe, och det är därför också viktigt att de reformer som alliansregeringen har genomfört ökar sysselsättningen och ger skatteintäkter till kommunerna. Det är ofta det vi glömmer bort. Vi talar som om det är staten som tar in pengarna, men det är faktiskt kommunerna som vinner mest på detta. Därför är det viktigt med en hög sysselsättning. 

Det är ingen självklarhet med maximal inkomstbeskattning. Då skulle ju procentsatsen, ju högre den blev, vara den maximala lyckan för alla, så att det offentliga samhället fick administrera om och ge tillbaka i form av olika ersättningar. Men det har visats att det är ganska kontraproduktivt. 

En hög nivå på inkomstskatten är ofta kontraproduktiv. Blir den för hög motverkar den sitt syfte och medför i praktiken lägre skatteintäkter. Det är inte heller en självklarhet att skattemedel används på ett optimalt sätt – det kan vi nog se. Det finns också en oskriven lag som säger att man kan vara beredd att dela med sig av hälften av det man har tjänat in men kanske inte mer. 

Inkomstskatterna måste också utformas så att det lönar sig att arbeta och därmed bidra till det offentliga samhällets åtaganden, samtidigt som man kan vara självförsörjande. Det har funnits tider då rundgången på skattepengar har varit omfattande och inte premierat arbetsinsatser. 

Jobbskatteavdraget – jag vill säga ”förvärvsavdraget”, vilket är mer förståeligt för andra – syftar just till att premiera arbete och göra det mer lönsamt att arbeta. Det står inte i motsats till det offentliga åtagandet och stöd till personer som så behöver. 

Som kristdemokrat kan jag säga att vi knappast hade förväntat oss att på sex år kunna sänka skatten för pensionärer med 14 miljarder. Det är historiskt, och jag är väldigt stolt över detta. Det har inneburit att en garantipensionär har fått en månad mer per år i ekonomiskt utrymme upp till 10 000 kronor för dem som tjänar lite mer. Det är en ganska bra förbättring. 

Dessutom har det gjorts andra förändringar med förbättrade bostadstillägg och så vidare. Många äldre som har bott länge i sina fastigheter och som bor i områden som har blivit populära har också fått klara sänkningar genom fastighetsavgift i stället för fastighetsskatt, vilket betyder att de kan bo kvar tills de känner att de ska flytta. 

Herr talman! Ålderspensionsutredningen, som kommer att presentera sitt slutbetänkande den 9 april, har redan tidigare i år i delredovisningar påtalat behovet av att arbetsdeltagandet måste öka och att alla som har förutsättningar att arbeta behövs för att upprätthålla välfärden och en rimlig inkomstpension. Skatteintäkterna gör ingen åtskillnad på människor, utan alla ska vara välkomna i samhällsbygget. Där har vi alla ett ansvar som vi måste ta. 

Utredningen konstaterar också att det dubbla jobbskatteavdraget för personer som har fyllt 65 år har haft en tydlig och mätbar effekt och inneburit att fler äldre personer fortsätter att arbeta jämfört med tidigare. 

Arbete är positivt inte enbart inkomstmässigt, utan det ger även ökad social gemenskap och delaktighet i samhället. Människan är skapad så att arbete ger välbefinnande och utlopp för en kreativ sida av hennes natur. Det finns ett äldre ordstäv som säger: Arbete befordrar hälsa och välstånd och förhindrar många tillfällen till synd. Den devisen står sig fortfarande. Gemenskap och delaktighet motverkar också obetänksamma och mindre kloka beteenden. 

Herr talman! I betänkandet återfinns en lång rad förslag och reservationer. I motsats till vissa reservanter är jag övertygad om att möjlighet till avdrag för gåvor till ideella organisationer är bra. Dessa verksamheter tillhör det civila samhället men innebär stora insatser för människor som annars inte skulle kunna nås. Sysselsättning, inkomst och gemenskap är kännetecknande för ändamålet för många verksamheter inom trossamfund och andra socialt inriktade föreningar. Sverige har en lång och god tradition av frivilligrörelser som har betytt mycket för uppbyggandet av det svenska samhället. Låt oss bevara och stödja den traditionen! 

Ett annat ämne som tas upp i reservationerna är a-kassan och arbetslöshetsförsäkringen. Som Centerpartiets företrädare redan har påtalat pågår det redan ett omfattande arbete i Socialförsäkringsutredningen. Det vore därför olyckligt och oklokt att rusa före med förändringar innan utredningen har lämnat sitt betänkande. Om den politiska viljan att finna långsiktiga lösningar hade funnits skulle mycket vara vunnet, särskilt för dem som berörs. 

Två frågor har ställts. Den ena handlar om en bredare skatteöversyn. Jag håller med Gunnar Andrén i det svar som han gav till Mats Pertoft – att det kräver att man vet vart man ska komma med utredningen. Den tidigare utredningen var sprungen ur den stora ekonomiska kris som fanns i slutet på 80-talet då socialdemokratiska finansministrar avgick och ekonomin inte gick ihop. Då fanns till slut viljan att komma överens. Jag beklagar att man inte har kunnat behålla de nivåer som fanns i den överenskommelsen. 

När det gäller reseavdrag: Fredrik Schulte hade tittat på vilka kommuner som hade mest pendling. Kungsbacka kommun ligger i Hallands län, och jag kan berätta att den är så utformad geografiskt att det i vissa delar av kommunen faktiskt är närmare att åka till Göteborg genom att ta bilen än genom att åka tillbaka till Kungsbacka för att ta de allmänna kommunikationerna in till staden. Det blir alltså mindre utsläpp genom att man använder reseavdraget. 

Sedan vill jag påtala en sak som inte har kommit fram. Hur Skatteverket har kommit fram till de här uppgifterna förstår jag inte. Den som använder sin bil till jobbet en längre sträcka har redan genom kommunal- och landstingsskatten betalat subventionerna till de allmänna kommunikationerna, som finansieras genom skattsedeln när det gäller kommun- och landstingsskatten. Han har betalat detta plus att han betalar 9 000–10 000 kronor till för att använda sin bil med höga drivmedelsskatter – så han är väldigt glad i att köra i så fall. Det finns alltså en motverkande pol här. 

Sedan kan vi också komma ihåg att Miljöpartiet var drivande i fråga om pumplagen, som innebar att man på landsbygden inte hade några drivmedel. Ett exempel kommer från Kalix kommun, där Peter Eriksson var kommunalråd. Han köpte tio miljöbilar. Det var bara det att det inte fanns någonstans i närheten att tanka. Om man körde ned till Luleå, fem mil därifrån, kunde man tanka på hemvägen. Men på den plats där tankstället var fanns det bara en miljöbil. Så kan det gå när Miljöpartiet styr i vissa delar av landet. Jag tror inte att det är så lyckligt för oss andra. 

(Applåder) 

Anf. 110 MATS PERTOFT (MP) replik:

Herr talman! Jag hade inte tänkt begära replik, men när Lars Gustafsson hade sina sista två minuter tänkte jag att jag ändå måste gå upp och ställa till rätta några saker. 

Diskussionen om pumplagen kan vi ta en annan gång. Jag har till och med för mig att trafikutskottet gjorde en utredning som tydligt visade att detta att pumplagen skulle ha lett till nedläggning av mackar var ren rappakalja. 

Beträffande reseavdrag: De siffror jag använde mig av kommer från Skatteverkets egen utvärdering. Ca 50 procent av avdragen är felaktiga, och 98 procent av de felaktiga avdragen är till förmån för den som har gjort avdragen. Det pågår alltså ett utbrett skattefusk i den här frågan. 

Min fråga till allianspartierna är: Tolererar ni detta skattefusk? Jag har i mitt inlägg inte pratat om koldioxidutsläpp, utan jag har pratat om rent och skärt skattefusk. Den här regeringen jagar ju annars skattefuskare på alla möjliga sätt, och det har jag inga synpunkter på – man ska inte fuska med skatt. Men vi ska ha system som inte gynnar fusk, och det är det ni inte rör ett finger för att åstadkomma. 

Detta måste vara det mest utbredda skattefusksystemet i något av alla avdragssystem som vi har i Sverige – 50 procent fel, varav 98 procent gynnar den som har gjort avdraget! Då stämmer det inte. Jag kan nämna att Norge, när de ändrade sitt system, nästan fick bort skattefusket. Och i Norge finns det också glesbygd. 

Vad avser Lars Gustafsson med sitt inlägg, och hur ställer han sig till ändringen att få ett färdmedelsneutralt och avståndsbaserat reseavdragssystem? 

Anf. 111 LARS GUSTAFSSON (KD) replik:

Herr talman! Jag kan säga att jag satt med i den arbetsgrupp i trafikutskottet som utredde den frågan. Det var väldigt diskrepant hur nedläggningen av mackar var. Jag har varit på flera ställen i Sverige och besökt mackar och kan tala om för dig att det inte var någon lyckad idé. Det finns flera som har gjort stora investeringar men inte har kunnat driva sina mackar, och det har inte blivit någon miljönytta över huvud taget. Så går det med hugskott som kommer från partier som har lite skygglappar när det gäller miljön. 

Beträffande skattefusk: Förekommer det att människor inte använder bilen och ändå gör avdrag är det Skatteverkets uppgift att i så fall sätta dit dem. Annars måste de ha fått bensinen gratis från något håll, genom någon sorts smuggelmack, för att betala drivmedel. Alltså är det skattefusket som är problemet. Om det finns skattefusk får det åtgärdas av skattemyndigheten, och då bör de säga till riksdagen om det behövs nya regeländringar för att sätta åt skattefuskarna. Det har jag inga problem med. 

Jag kan tänka mig att människor i varje fall måste komma till jobbet. Det är svårt att göra ett avdrag om man inte har ett jobb. Reseavdrag för arbetslösa har vi inte infört ännu, och jag vet inte om det kommer. 

Om det finns ett skattefusk ska det givetvis åtgärdas. Men om det finns ett reguljärt avdrag vill jag inte förhindra att människor flyttar på sig. Vi vill öka mobiliteten i arbetskraften för att människor lättare ska ta sig till jobbet och för att öka viljan att arbeta. 

Vi vill då inte ha för höga kostnader för resor, och vi vill också ha vissa rimliga avdrag. Vi ska komma ihåg att alliansregeringen höjde gränserna för när människor fick göra avdrag när man införde jobbskatteavdraget i det första steget. 

Om Mats Pertoft vill sätta åt skattefuskare är jag gärna med på den vagnen. Men först måste man presentera förslag för hur man ska göra det. 

Anf. 112 MATS PERTOFT (MP) replik:

Fru talman! Jag vill be Lars Gustafsson att lyssna på vad jag säger. Jag säger väldigt tydligt: Vi vill inte ta bort reseavdragssystemet. 

Jag säger också att det finns en erfarenhet av hur man får bort reseavdragssystemet. I vårt grannland Norge hade de ett system liknande det svenska med omfattande fusk. Det är precis som vi har det enligt Skatteverkets utvärdering. De ändrade systemet till ett färdmedelsneutralt avståndsbaserat system och fick bort fusket. 

Alliansregeringen har ett bibehållet system som man ärvt från tidigare som inbjuder till fusk genom sin konstruktion. Det är tydligt enligt Skatteverkets och diverse oberoende konsultbyråers utvärderingar. 

Det är ni som har ansvaret för att vi behåller skattefusket. Vad jag vill är att ni tar till er fakta, stoppar skattefusket och har kvar ett reseavdragssystem. 

Vi ska självklart ha en stor mobilitet. Det är inte någonting som jag vill ha bort. Men jag vill att Lars Gustafsson funderar och lyssnar på min fråga. 

Norge fick bort fusket och behöll ett reseavdragssystem. Norges glesbygd har inte slutat att fungera. Kan vi i Sverige tänka oss att lyssna på de erfarenheterna och reformera ett system som inbjuder till skattefusk? Alliansregeringen gynnar skattefusket. Det är kanske det största skattefusksystem vi har kvar. 

Det vore lämpligt att en regering som så starkt har bekämpat skattefusk och har en finansminister som talar om vikten av att betala riktig skatt – och jag håller helt med honom på den punkten – tar till sig erfarenheterna från grannlandet och ändrar systemet. Ni borde diskutera sakfrågan i stället för att tala om andra saker. 

Anf. 113 LARS GUSTAFSSON (KD) replik:

Fru talman! När det gäller sakfrågan är reseavdraget utformat så att man får avdrag för resor från sin bostad till sitt arbete och tillbaka igen. Det är avståndsbaserat. 

Det innebär att om man har resor som överstiger 9 000–10 000 kronor får man reducerad skatt på den bit som är över. Det förutsätter att man flyttar sig från punkt A till punkt B fram och tillbaka. Är det så att Skatteverket kommer på att det finns människor i systemet som fuskar med detta ska vi givetvis hitta regler för att åtgärda det. 

Eftersom man talar om att man är så glad för att betala skatt i Sverige måste det någonstans finnas en hederlighetskod. Man är väldigt glad att hitta undantag för alla skatter. Det kan i så fall inte vara bra med höga skatter. 

Någonstans glappar resonemanget hos Mats Pertoft. Skatteverket kommer ständigt med nya förslag om än det ena och än det andra. Det är till och med så att vi får stoppa det. Om det kommer på att det finns fusk som kan åtgärdas på något vis välkomnar vi de svaren. 

Mats Pertoft tog i sitt anförande själv upp att människor pendlar in från kringliggande regioner. Det har ofta blivit resultat av den urbanisering som Mats Pertoft gärna driver genom att det är svårare att bo i glesbygden. 

Jag vill värna att de reseavdragen finns så länge de människorna är med och finansierar de allmänna kommunikationerna. Det gör de via sin skattsedel. Det kommer ofta inte fram i denna kammare. 

Om Mats Pertoft vet mer kan Mats Pertoft kontakta Skatteverket och tala om för det att det ska tala om för oss vad det är för fel på våra skatteavdrag. 

(Applåder) 

Överläggningen var härmed avslutad. 

(Beslut fattades under 15 §.) 

13 § Granskning av EU-kommissionens meddelande om en plan för en djupgående och verklig ekonomisk och monetär union

Föredrogs  

finansutskottets utlåtande 2012/13:FiU29 
Granskning av EU-kommissionens meddelande om en plan för en djupgående och verklig ekonomisk och monetär union (KOM(2012) 777). 

Anf. 114 PER BOLUND (MP):

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till vår motivreservation som vi har i ärendet. Anledningen till det är att jag är djupt oroad över den riktning eurosamarbetet är på väg mot nu efter eurokrisen. 

Till att börja med kan man konstatera att i en alltmer globaliserad världsekonomi påverkas alla länder av en djup ekonomisk nedgång i närområdet. Särskilt ett litet och exportberoende land som Sverige drabbas hårt när det blir ökad instabilitet eller kris i ekonomierna omkring oss. Det ser vi nu tecken på i den ekonomiska nedgången i Sverige. 

Jag vill understryka att det därför är positivt ur Miljöpartiets synvinkel att euroländerna kunnat hantera den mest akuta ekonomiska krisen. Däremot tror jag att det är alldeles för tidigt att blåsa faran över för den europeiska ekonomin. Det finns många risker kvar att överkomma. 

För oss är det tydligt att eurokrisen inte är en slump utan en strukturell kris som beror på att den gemensamma valutakursen och räntan som gäller för så vitt skilda ekonomier som den grekiska, den cypriotiska och den tyska inte kan skapa hållbara ekonomiska villkor. 

Att på det sätt man gjort inom eurosamarbetet låsa fast medlemsstaterna i en gemensam penning- och valutapolitik kommer att leda till fortsatta ekonomiska bubblor som spricker och riskerar att skapa nytt ekonomiskt kaos. 

Det är lätt att se att det under ett antal år varit stora skillnader i produktivitetstillväxt mellan länderna. Det har bidragit till stora underskott i bytesbalanserna och de offentliga finanserna på vissa håll i eurozonen. 

Om man inte vill se de strukturella skillnaderna mellan Europas ekonomier och de risker som det medför kan man inte heller lösa problemet med Europas ekonomiska kris. Det tycker jag kännetecknar kommissionens förslag, vilket jag verkligen beklagar. 

Det blir också alltmer tydligt att euroländerna inte klarar av att uppfylla ens de regler som man redan tidigare kommit överens om. Mycket tyder till exempel på att Frankrike redan i år inte kommer att kunna hålla sig inom de ekonomiska ramar euroländerna enades om i den så kallade stabilitetspakten och inte heller uppfyller det som man kom överens om i finanspakten för bara några månader sedan. 

Stabilitetspakten är grunden för eurosamarbetet. Ändå klarar man inte av att uppfylla ens de villkor man hade där. Det är värt att fråga sig: Om inte ens de tyngsta euroländerna kan hålla sig till de regler som man redan sedan tidigare har satt upp, är det då verkligen högst prioriterat att ta nya och ganska långtgående steg i eurosamarbetet? Borde man inte försöka fixa det som man redan har kommit överens om sedan tidigare? Ur vår synvinkel kan inte några långtgående planer från kommissionen rädda förtroendet för euron om inte länderna är beredda att följa de regler som redan gäller för samarbetet. 

Fru talman! Man kan därför med fog fråga sig om kommissionens förslag i detta dokument är möjliga att genomföra eller ens rimliga. I stället för att acceptera att eurosamarbetet inte var någon särskilt god idé redan från början och minska omfattningen av den ekonomiska samordningen mellan länderna väljer EU-kommissionen nu att gå åt precis motsatt håll. 

På grund av, som vi ser det, politisk prestige och önskan att rädda europrojektet nästan oavsett kostnad kommer nu kommissionen med väldigt långtgående förslag om fördjupat eurosamarbete. Strategin verkar vara att till varje pris dölja ett misslyckande och i stället med krisen som påfösare tvinga befolkningen att gå med på åtgärder som aldrig hade varit tänkbara för bara några år sedan. 

Med kommissionens plan tas mycket stora steg mot ökad överstatlighet inom EU. Makt förskjuts väldigt snabbt från medlemsstaterna till EU och EU-kommissionen. För mig och för de gröna partierna är det uppenbart att det inte finns något folkligt stöd för den inriktning som målas upp i kommissionens förslag. 

Jag är därför djupt kritisk till de förslag som nu upptecknas i detta utlåtande. För mig är det tydligt att eurozonens problem inte kan lösas genom att man tar bort den nationella beslutanderätten över finanspolitiken. I stället är risken stor att överstatliga lösningar hindrar medlemsstaterna från att fatta de beslut som är nödvändiga för att lösa landets egna problem.  

Eftersom länderna helt uppenbart står inför väldigt olika utmaningar och eftersom det finns obalanser i de individuella ekonomierna måste de lösas på nationell nivå. De steg i federal riktning som nu finns i kommissionens förslag är fel väg att gå ur vår synvinkel. 

Det är viktigt att medlemsstaternas kompetens inte beskärs ytterligare. Om man ska rädda förtroendet för euron är det inte rimliga steg att ta att flytta över ansvar för budgetregler och skatter och att börja tala om gemensam politik för arbetsmarknadsområdet och det sociala området. Vi anser att detta är områden som fortsatt ska vara uppe till diskussion i EU men som ska hanteras på mellanstatlig nivå. De ska inte hanteras genom överstatliga beslut. Den viktigaste grunden för det är att det folkliga förtroendet för en sådan utveckling och det folkliga stödet för att ta stora steg åt det hållet inte finns inom Europa. Att fatta beslut som går emot befolkningens inriktning och det folket accepterar kommer inte att leda till ett stabilt och långsiktigt hållbart Europasamarbete. Det kommer snarare att riskera att leda till att sociala konflikter byggs in, vilket kommer att skapa mer instabilitet inom eurozonen i stället för motsatsen. 

Om man ska röra sig åt det håll som kommissionen nu förespeglar och föreslår måste till att börja med ett kriterium uppfyllas. Det är att man har en bred debatt och en grundläggande diskussion inom eurozonen och även inom resten av EU, som självklart påverkas mycket av de förslag som genomförs inom eurozonen. Jag menar att det behövs en bred debatt och att de nationella parlamenten måste involveras tidigare än vad som har gjorts i diskussionerna om ett framtida EU. Utan demokratisk legitimitet kan inte några samarbeten överleva. Det gäller även euron. 

Vi får ofta i debatten om eurofrågan och eurosamarbetet höra att det inte spelar så stor roll vad som händer där eftersom euroländerna löser sina egna problem. Sverige är inte med i euron. Därmed skulle vi inte beröras och inte heller kunna komma med förslag eller påverka inriktningen. Det tycker jag är en farlig verklighetsbeskrivning. Det finns många skäl till det. Ett är, som jag var inne på, att Sverige är en liten ekonomi och att vi påverkas mycket av vad som händer i vår omvärld. Ett annat är det faktum att Sverige i dag formellt är en del av eurosamarbetet. I och med de fördrag som vi har skrivit under är vi bundna att på sikt gå med i euron. Miljöpartiet har därför vid ett antal tillfällen krävt att Sverige precis som Storbritannien och Danmark ska kräva att få ett permanent undantag från euron. I dagsläget är det ungefär 90 procent av svenska folket som är emot att Sverige ska ansluta sig till euron. Det vore därför rimligt att lyssna till den starka majoriteten och lyssna till alla dem som sade nej i folkomröstningen om euron 2003 och kräva att Sverige får ett permanent undantag från eurosamarbetet precis som våra grannar i Danmark och Storbritannien. Tyvärr är det en majoritet i den här kammaren av partier som inte vill gå med på dessa krav. De vill inte legitimera folkomröstningen och det beslut som har fattats där. 

Fru talman! Jag ser en stor risk att kommissionens förslag, om det skulle genomföras, kommer att leda till en splittring av EU. Om euroländerna skulle gå vidare i ett djupare samarbete, som förespeglas här, och de andra länderna skulle stå utanför kommer det att leda till stora problem för hela EU framöver. Vi tycker därför att det är oroande att den svenska regeringen står så pass passiv som den gör i de här frågorna och låter utvecklingen fortsätta utan att protestera eller utan att tydligt ta avstånd från denna inriktning. 

Anf. 115 JACOB JOHNSON (V):

Fru talman! Enligt en ny opinionsundersökning är det nu fler svenskar som vill att Sverige ska lämna EU än det är som vill att Sverige ska vara kvar – 44 procent mot 41 procent enligt Yougovs undersökning som publicerades för någon vecka sedan. Det är inte så förvånande med tanke på den ständigt pågående eurokrisen med ständigt nya huvudaktörer, nu senast Cypern. 

Jag tror att även de som 2003 röstade för att Sverige skulle gå med i euron och EMU nu är tacksamma för att Vänsterpartiet och andra då så ihärdigt argumenterade för att hålla Sverige utanför detta sluttande plan. Det drar till synes obönhörligt ned först Sydeuropa i ett moras av massarbetslöshet, desperation och förstörda statsfinanser, och det hotar även EU:s stormakt Frankrike och på sikt även Tyskland. Också EU-länder utanför eurozonen, som Sverige, påverkas naturligtvis av denna kris – ja, man kan nog säga detta drama. Ledarna för eurozonen verkar inte veta vad de ska göra. 

Svenska Dagbladets krönikör Andreas Cervenka beskrev talande detta på sin blogg häromdagen. Den nye ordföranden för eurogruppen, holländaren Jeroen Dijsselbloem, sade först i en intervju i Financial Times att räddningen av Cypern ska ses som ny modell för hur problemtyngda banker ska hanteras. Han berättade att det nuvarande systemet där skattebetalare ständigt får betala för bankernas misstag måste få ett slut. Om vi vill ha en sund finanssektor är det enda rätta att säga: Om du tar på dig risker måste du hantera dem, och om du inte kan hantera dem så borde du inte ha tagit dem från början. Så sade Dijsselbloem. 

Men detta uttalande fick bankaktierna att falla, så han gjorde en snabb reträtt. Några timmar senare kablades en kommuniké ut, där Dijsselbloem tog tillbaka det han hade sagt. Cypern kommer inte alls att fungera som något exempel, utan ”Cypern är ett specifikt fall med exceptionella utmaningar som krävde de åtgärder som vi kom överens om i går. Makroekonomiska anpassningsprogram är skräddarsydda för situationen i det berörda landet och inga modeller eller mallar används”. 

Cervenka avslutar sin blogg med konstaterandet att det finansiella systemet är ett fuskbygge som vilar på bräcklig grund och att marknaden har blivit ett monster. 

Fru talman! Jag kan inte låta bli att associera till dessa aktuella händelser och kommentarer när jag läser dagens utlåtande om EU-kommissionens meddelande om en plan för en djupgående och verklig ekonomisk och monetär union. 

Det framgår av utlåtandet att kommissionen själv konstaterar att trots mycket kraftfulla åtgärder är förtroendet för EMU mycket lågt. Det är en klädsam självinsikt, kan man tycka. Men sedan är det svårare att hålla med. Kommissionen efterlyser en övergripande vision för en djupgående och verklig ekonomisk och monetär union. Enligt visionen bör alla ekonomiska och finanspolitiska beslut som medlemsstaterna överväger samordnas, godkännas och övervakas på EU-nivå. Detta bör även innefatta beskattning, sysselsättning och andra politikområden som är väsentliga för EMU:s utveckling. EMU bör även förstärkas genom att EMU får egna finanspolitiska medel och i slutändan en egen central budget för stabiliseringspolitiska åtgärder. EU-kommissionen verkar vara övertygad om att den kurs som så tydligt leder ned i diket är den som ska fullföljas. 

Fru talman! Kommissionens meddelande innehåller långtgående förslag om ett fördjupat EU-samarbete. Stora steg tas mot ökad överstatlighet. Vi menar att problemen i euroområdet inte kan lösas genom att man beskär medlemsstaternas nationella beslutanderätt över finanspolitiken. Det skulle förhindra medlemsstaterna att fatta nödvändiga beslut utifrån sina egna förutsättningar. Kommissionens förslag innebär på lång sikt en central EU-budget och en kraftig förändring av dagens EU-samarbete. Grundläggande befogenheter flyttas från medlemsstaterna, vilket skulle kräva fördragsändringar. Det skulle i sig behöva föregås av omfattande debatter i medlemsstaterna, i de folkvalda parlamenten med mera. 

Vi menar att kommissionens förslag kan leda till allvarlig splittring av EU där euroländerna fortsätter med ett så kallat fördjupat samarbete som kanske får omfattande konsekvenser för icke-EMU-länder inom Europeiska unionen. 

Med detta, fru talman, yrkar jag bifall till motivreservationen. 

Anf. 116 BO BERNHARDSSON (S):

Fru talman! Europas kris är inte över. Sedan någon vecka tillbaka vänds intresset mot Cypern och det som händer där. I morse nåddes vi av beskedet att prognoserna för den stora spanska ekonomin skrivs ned. Man räknar nu med att tillväxten under innevarande år blir minus 1,5 procent, det vill säga recession. Tidigare hade man trott att det skulle stanna vid minus 0,5. I prognosen skriver man upp arbetslösheten i Spanien till 27,5 procent. För varje läsning som levereras framstår krisen som värre, eller i alla fall långt ifrån avvärjd. 

Det är Europas ungdom som drabbas allra hårdast. I Spanien är ungdomsarbetslösheten 60 procent, i Grekland är ungdomsarbetslösheten 50 procent och i Portugal är den 40 procent. Många av de ungdomar som kan, det vill säga de som har utbildning och är starka på den arbetsmarknad som finns på andra håll, väljer att emigrera. I Sverige är ungdomsarbetslösheten inte lika hög, runt 25 procent. Redan det är naturligtvis en fullständigt oacceptabel nivå. Vi håller på att offra Europas ungdom, Europas framtid, för en ganska halsstarrig åtstramningspolitiks skull. Det får helt enkelt inte ske. 

EU-kommissionen har en plan. Det är den planen som vi har granskat tidigare och nu diskuterar i kammaren. Det handlar om att i efterhand laga allvarliga konstruktionsfel i eurosamarbetet. 

Jag kanske i någon mån, i motsats till föregående talare, har lite mer förståelse för själva idén som en teoretisk modell. Den går ut på att den ekonomiska politiken och politiken över huvud taget måste centraliseras inom eurozonen. En riktig och, som man säger, verklig monetär och politisk union ska nu förverkligas. I förlängningen är det en federalistisk plan som man vill sätta i verket, i alla fall i de djärvaste perspektiven. 

Det går, som jag sade, att teoretiskt förstå motiven. Det innebär inte att vi ställer upp på dem. Om valutaunionen ska fungera krävs det ökad samordning och styrning av den ekonomiska politiken. Det fordras att man har betydande fördelningspolitisk kraft i centrum av en sådan union. Det krävs långtgående solidaritet mellan medlemsländerna i en sådan union. 

Det är det teoretiska resonemanget som jag kan ha en viss förståelse för. Sedan kommer vi till praktiken. 

Vi socialdemokrater vill understryka att Sverige har ett starkt intresse av att eurozonen löser sina problem. Det är det första som måste sägas. Vi vill inte stå i vägen för det som måste göras. Men vi tänker inte heller stå tysta, utan vi tänker lägga oss i det som faktiskt föreslås och det som sker. 

Vi ser och vi oroas över att Europeiska unionen nu utvecklas i det som kallas olika takt. Vi vill så långt möjligt begränsa följderna av denna otakt, och vi vill att beslutsfattande så långt det nu är möjligt ska hållas ihop inom EU-27 även om vi naturligtvis inser att det är en ganska knepig balansgång. Det kommer att bli så. 

Vi anser också, och det är vi överens om i utlåtandet, att redan beslutade åtgärder med syfte att just stärka styrningen och samordningen av den ekonomiska politiken först borde få en chans att verka och fungera. Jag tänker då naturligtvis på stabilitetspakten och de så kallade sexpacken och tvåpacken som har till syfte att styra upp politiken och ekonomin. Vi tycker att de borde få verka innan man sätter nya, djärva projekt i sjön. 

Jag tror för min del att det sker väldigt mycket för att hålla den så kallade marknaden på gott humör. Man måste hela tiden fortsätta att leverera sådant som kan muntra upp marknadens aktörer. Men man borde kanske ha lite mer is i magen – det är i alla fall lätt att säga – och se till att det som redan är beslutat får en chans att fungera. 

Jag sade att det teoretiskt går att förstå varför de här långtgående federalistiska förslagen läggs fram. Invändningarna mot förslagen baseras inte på att idén är helt obegriplig utan på att det inte är en framkomlig väg. Andra talare har varit inne på det perspektivet. Vi tror inte att det går att uppbringa ett folkligt stöd för en så långtgående, rent av dramatisk, omvandling av den europeiska, i dag nationellt baserade, demokratin. Det går inte att få stöd för en sådan utveckling. Jag skulle också vilja säga att det inte heller är önskvärt med en så långtgående centralisering av beslutsfattandet, utan det måste finnas andra, och det finns andra, metoder att överväga och pröva. 

Den ekonomiska krisen kräver däremot politiska lösningar. Avvisar man federationen som idé måste man ha en annan idé om vad som ska göras politiskt. Jag skulle vilja påstå att det finns tillräckligt många opinioner och meningsyttringar i Europa, och även här i Sverige, som går ut på att man pratar om vad man inte vill göra. Jag tycker att det ligger ett uppdrag på oss alla som deltar i den här diskussionen att bjuda till och försöka prestera några alternativa lösningar på de problem som ligger framför oss. 

Det behövs mer politik, inte mindre. Det som har hänt i Europa är framför allt ett misslyckande för just marknaderna, för finansmarknaden och för bankerna. Lösningen är inte mer marknad utan mer politik. Diskussionen måste handla om hur den politiken ska se ut. 

Det finns en skrivning i utlåtandet där regeringens synpunkter citeras. Där säger regeringen att krisen i eurozonen visar att marknadstryck som regel är effektivare än kollegial påtryckning för att förmå länder att genomföra ekonomiska reformer. Men det är inte lösningen. Marknaden är inte lösningen på de här problemen, utan det är politiken som måste in på ett mycket mer kraftfullt sätt. 

Det skulle vara oerhört pretentiöst att säga att vi har en fullständig lösning att leverera, men däremot tror jag att vi borde kunna slå fast vissa saker. De värst krisdrabbade länderna behöver mer tid. De kommer inte undan att de måste ta kontroll över sina offentliga finanser och få ordning och reda i ekonomin, men de behöver tid. Och de behöver solidaritet. De kommer inte undan att återta kontrollen, men de kommer inte att klara det själva med mindre än att de sociala och politiska konsekvenserna riskerar att bli ohyggligt stora och oacceptabla. 

Den anpassning som Tyskland måste göra är minst lika stor som den Grekland måste göra för att man på nytt ska få balans i eurozonens ekonomi, och det är dit man måste komma. 

Tid är nödvändig men också balans. Det handlar om en solidarisk balans mellan länderna men också om en balans i de konsolideringsprogram som lanseras och genomförs. Sparsamhet och kostnadsanpassning är nödvändiga men också målmedvetna satsningar för att skapa jobb och ekonomisk tillväxt. Jag har tagit del av hundratals dokument – det vågar jag säga utan att överdriva – i EU-nämnden där det står ”tillväxt” och ”strukturreformer” på varannan sida, men jag har sett väldigt lite av konkreta åtgärder som går i den riktningen. Det mesta som den europeiska högerpolitiken levererar är åtstramningar, och arbetslösheten stiger och recessionen biter sig fast i Europa. 

Jag vågar påstå att det Europa behöver är mer av socialdemokratisk politik och mindre av det vi nu ser. 

(Applåder) 

Anf. 117 PEDER WACHTMEISTER (M):

Fru talman! Jag yrkar till att börja med bifall till finansutskottets utlåtande, och jag vill instämma i vad tidigare talare har sagt om att man känner en viss oro inför framtiden. Den här rapporten lades fram för rådet i juni 2012, och det har hänt mycket sedan dess. 

När förslaget kom hajade jag till när man talade om den finansiella stabiliteten. Man skulle ha ett finansdepartement i Bryssel och man skulle skapa regler för den framtida finanspolitiken centralt. Man skulle ha samordning mellan olika politiska organisationer, men vad menade man med det? Det talades om nationella parlament, aktiva gentemot Europaparlamentet, och om mer makt åt Europaparlamentet. 

Jag tycker att utskottet har gjort ett mycket bra uttalande när det gäller detta. Motivreservationen från V och MP överensstämmer väl med vad utskottet har skrivit. Till exempel konstaterar utskottet att kommissionens plan är beskriven på ett övergripande sätt. Debatt och analys saknas, och därför anser utskottet att det är svårt att bedöma värdet och värdera kommissionens förslag. 

Cypern är ett litet land som har samma omfattning på sin ekonomi som Uppsala län och har banker som har sju gånger bnp i sin egen balansomslutning. Ingen har egentligen vetat om detta. Man kan citera den engelska drottningen som framförde frågan till sin egen finansinspektion i England: Var det ingen som visste att krisen skulle komma? I det här fallet var det många som visste att det hände och att det inte var bra. Ändå lät man det hända, och sedan får man nu försöka rädda det hela i slutändan. 

Min bild är att det kommer att dröja rätt länge innan pakten, som den här handlingen kallas för, behandlas. Samtidigt vill jag påpeka att den kris som uppstått på Cypern egentligen inte har någonting med den gemensamma valutan att göra. Det är inte den gemensamma valutan som har skapat krisen, utan länderna enskilt har skapat krisen. Då är det viktigt att påpeka det som utskottet också har sagt, med en majoritet bakom sig, att det gäller att avsluta de förhandlingar som pågår just nu om bankunion och annat i Bryssel innan man tar nästa steg in i någonting som man inte kan kontrollera. 

Jag tror att Europaparlamentet, kommissionen och rådet nog börjar tänka om och fundera på att man ska göra någonting bättre av det här än det man hade tidigare. 

Anf. 118 CARL B HAMILTON (FP):

Fru talman! Jag kommer att ha en lite annorlunda vinkel än de tidigare talarna. Jag tycker inte att den här texten i utskottets ställningstagande är den mest lyckade. Det blir alltså lite opposition mot den egna linjen här. 

Både Per Bolund och Bosse Bernhardsson började, tror jag, som vanligt med att påpeka att utvecklingen i eurozonen är viktig för Sverige. Det blir nästan pliktskyldigast man säger detta, för under det hela ligger konstaterandet att vi ändå står bredvid. 

Sanningen är den att det är svårt att tro att Sverige kan växa i någon annorlunda takt än de andra europeiska länderna sett över en längre period. Vi är beroende av deras ekonomiska beslut och deras ekonomiska utveckling. 

Då kan man dra två slutsatser. Den ena är att vi håller oss undan så mycket som möjligt. Den andra är att vi kastar oss in i detta och försöker påverka politiken och utvecklingen till vår egen fördel i så mycket som möjligt. 

Här står som vanligt, kan man säga, den här texten, som är en typiskt svensk text i det avseendet, och vacklar. Vi vill vara utanför, men vi vill när det passar vara med. Jag tror att det är rätt bra om diskussionen förs om vad man faktiskt avser med Europasamarbetet i detta sammanhang och många andra sammanhang. Vill vi vara med och påverka eller vill vi stå vid sidan av? 

Jag tror att det undergräver Sveriges trovärdighet att vi inte kan bestämma oss. Det är min åsikt. Sverige står stadigt på läktaren. Det är väl det som är Bolunds och Bernhardssons grundhållning. Jag tror att det är en farlig underskattning av den här åskådarrollen. Den är inte bra. 

Det har varit mycket klankande här på eurosamarbetet, med viss rätt naturligtvis. Men i dag nåddes vi av budskapet att man ska gå till val i Polen 2015, och den polska regeringen har sagt att man bland annat ska gå till val på frågan om euromedlemskapet. Skulle man vinna den omröstningen är sex av våra Östersjögrannar med i eurosamarbetet. Danmark är inte med, men de är på väg ditåt, och då blir det så småningom sju av våra grannländer som är med. 

Man varnar för splittring flera gånger i utskottstexten. Då kan andra ställa sig frågan: Vem är det som splittrar? Vi är blinda för att vi själva genom vårt agerande kan uppfattas som splittrare i Europasamarbetet. Det är alltid andra som splittrar samarbetet, men jag tror att vi ska försöka ta på oss andra glasögon ibland, för annars tror jag inte att vi förstår hur vi kan uppfattas när vi pratar med de andra länderna till exempel i eurozonen. 

Flera har med mycket stor rätt kritiserat Barrosos och kommissionens planer på federation och stora fördragsändringar. Jag tror inte att det där är realistiskt, och jag tror dessutom att det är farligt. Jag har inte någon materialistisk historiesyn som innebär att saker och ting bara rullar på och att historiens hand visar vart vi är på väg. Historiens hand verkar i Bryssel säga att det hela tiden ska vara more Europe. 

Jag har i stället synen att ödet ligger i våra egna och i våra barns händer. Vad vi gör av Europasamarbetet är det som bestämmer vad det blir. Min slutsats av detta är att situationen är mycket mer skör i dag än vad den har varit på mycket länge. Det är mer nationalism, större problem med obehagliga värderingar och risk för nya gränskontroller. Vi hörde Cameron häromdagen, och det handlar därtill om villkorad passfrihet, problem med den inre marknaden och så vidare. 

I stället för att hacka på Barroso och de planerna ska man understryka att det inte är en historisk nödvändighet att Europasamarbetet går i en viss riktning. Det ligger i våra händer. Därför ska vi vårda Europasamarbetet, vidta aktiva åtgärder, vara aktiva och tänka på vilka lösningar som man bör ha snarare än att falla in i en tämligen lättköpt anti-Barroso-kritik. 

Det som är lösningen i den här texten – syftet med den är egentligen att recensera kommissionens förslag snarare än att säga vad lösningen är – är i allmänhet att man ska vara skeptisk till överstatlighet och för mycket gemensamma tag i Europapolitiken. Men då kommer vi till några intressanta observationer, tycker jag. 

Det är bra med gemensamma överstatliga regler på det ekonomiska området, till exempel budgetkontroll. Vi ska inte ha mångfald när det gäller frågor om ordning och reda i offentliga finanser. Det är fel. Vi kan ha lite olika åsikter när det gäller exakt hur nationella ramverk ska vara utformade, men att de ska leda fram till ordning och reda i offentliga finanser är ett viktigt gemensamt uppdrag. Det är viktigt att vi har regler som leder till det resultatet. Det vore intressant att höra vad oppositionen säger om det. Om vi inte har det utan har lösliga budgetregler och ramverk vad gäller inre-marknads-bestämmelser lämnar det fritt spelrum för en äventyrlig och för andra länder skadlig politik – en politik som kan vara skadlig, tycker jag, för deras medborgare men också för deras grannar. Överstatlighet är bra i fråga om regler, men sedan kan det vara nationella pengar, alltså överstatlighet beträffande regelverket men inte beträffande pengar. 

Det talas om stark centralisering och att medlemsstaternas befogenhet vad gäller budget-, skatte-, arbetsmarknads- och socialpolitik inte bör försvagas. Men om man låter länderna själva sköta det kan det uppstå en situation där det skadar grannarna. Det ska vara nationellt anpassade system och åtgärder, sägs det också i texten. Det vore väl alldeles utmärkt, fantastiskt, tycker jag, och ett framsteg för Europa om krisländerna i slutändan, om fem år eller om tio år, har stabila, robusta regler till exempel för offentliga finanser och att man har eliminerat korruptionen i statlig förvaltning. Det vore en revolution i fråga om styrning i många av de länder som nu har haft problem. Det vore jättebra med sådana strikta regler som tvingade fram det som vi tycker är bra och viktigt, och inte bara vi, utan det gäller även Finland, Nederländerna, Tyskland, Österrike och en rad andra länder. 

Man ska inte per automatik säga att överstatliga regler är någonting negativt. De är bra. Bankerna är i många länder en stat i staten. Om staten dessutom är korrumperad blir det ännu värre. Därför är det bra om bankerna i en del länder har ECB som motpart – i stället för svaga inhemska myndigheter eller regeringar – som tvingar dem att rekonstruera eller ta förlusterna. 

Å ena sidan varnar man i texten för splittring och uppdelning i olika sfärer i Europa. Å andra sidan kräver man nationella avvikelser och särlösningar. Ställer man kravet på nationella särlösningar och avvikelser blir det splittring. Man får således välja. Jag tror inte att man per automatik ska säga att detta med nationella avvikelser och särlösningar är någonting jättebra. Det är en fara för Sverige. Vi är ett litet land. Vilka nationella avvikelser och särlösningar skulle bli de dominerande? Ja, inte vore det Danmarks och Estlands utan Tysklands och Frankrikes. 

Om man ger makt till nationalstaterna och därmed accepterar nationella avvikelser och särlösningar, vilket hyllas i texten, ger man dem också makt att fatta en mängd äckliga, farliga, dåliga beslut som kan skada deras medborgare men också skada grannländerna. 

Låt oss ta Cypern som exempel; det har redan varit uppe till diskussion. Många kritiserar EU för att man hanterat frågan dåligt. Som någon tidigare talare sade har vi i åtminstone två årtionden sett utvecklingen av banksystemen på Cypern med pengatvätt, skattesmitning och annan skumraskverksamhet. Hade det varit bra med överstatliga regler som gjort det möjligt för EU-kommissionen och andra EU-länder att ingripa mot detta? Det är väl en bra fråga att ställa sig. Nej, ska man ha nationella särlösningar etcetera då är det bara att tacka och ta emot, för då inträffar sådana fall som Cypern. Risken nu är att ett nytt Cypern dyker upp någon annanstans i Östeuropa eller i Baltikum, vår egen bakgård så att säga. 

Jag tror att det hade varit bra om vi haft överstatliga regler som för länge sedan tvingat Cypern och dess regering och myndigheter att ingripa mot pengatvätt, skatteundandragande och annan skumraskverksamhet som har frodats där. 

Anf. 119 PER BOLUND (MP) replik:

Fru talman! Det var många trådar i Carl B Hamiltons anförande som jag skulle vilja kommentera. Jag hinner dock inte ta upp ens hälften av dem, men några kommentarer vill jag ge. 

Carl B Hamilton talar om särlösningar, men han uppehåller sig nästan bara vid budgetregler och budgetrestriktioner. De regelverken finns redan på plats. Vi har stabilitetspakten, som ju är grunden för eurosamarbetet, och det har antagits både sexpackar och tvåpackar som ska garantera att budgetreglerna följs. Nu diskuteras inte nya budgetregler utan förändringar på mycket djupare liggande politiska områden, såsom socialpolitik och arbetsmarknadspolitik. 

Det för mig in på den fråga som väcks när jag hör Carl B Hamilton tala sig varm för ökad överstatlighet. Jag kan verkligen hålla med om att det är roligare att få vara med och bestämma än att stå på läktaren, som Carl B Hamilton säger. Vem som helst kan hålla med om att det är roligare att vara med och fatta besluten. Men att vara med har också ett pris, och där kommer Carl B Hamilton inte riktigt in på vilket pris det är värt att betala för att få vara med i eurosamarbetet och bestämma. 

Nu ser vi hur kommissionen kommer med förslag om att vi ska jämka ihop arbetsmarknadspolitiken i euroländerna och att vi ska röra oss åt samma håll när det gäller socialpolitiken. Carl B Hamilton talar om särlösningar som något negativt, men det är viktigt att inse att Sverige har särlösningar. De nordiska länderna har särlösningar på många områden. Vi har bland annat en helt annan arbetsmarknadsstruktur än resten av EU. Vi har den svenska modellen som vi alla brukar ställa oss bakom. 

Nu kan vi se hur eurosamarbetet riskerar att leda till att vi tvingas avstå från den typen av särlösningar och jämka ihop oss i något slags europeisk arbetsmarknadsmodell med lagstiftning om låglönenivåer och sådant. Vi skulle alltså slänga den svenska modellen över bord. Tycker Carl B Hamilton att det är ett rimligt pris för att få vara med och bestämma? Sitter vi med kommer vi att tvingas acceptera en majoritetslinje som antagligen kommer att vara ganska långt från den svenska linjen. 

Står vi utanför eurosamarbetet har vi möjlighet att ha kvar särlösningar. Går vi med kommer vi inte att ha de möjligheterna. 

Anf. 120 CARL B HAMILTON (FP) replik:

Fru talman! I viktiga frågor har det ända sedan de Gaulles dagar varit så att om ett land säger att någonting är ett vitalt intresse blir landet inte överkört. Det är en av grundbultarna i EU-samarbetet. Utan möjligheten att deklarera att något är ett vitalt intresse, och därmed undvika att bli överkörd i en sådan fråga, hade EU inte kunnat utvecklas. Om man identifierar en fråga som är av denna dignitet är man skyddad. Det är ett något formalistiskt svar på Per Bolunds fråga. 

Jag tror att man ska vara ganska öppen och säga att ja, det finns arbetsmarknadsregler. En del av dem som finns i Europa tycker vi inte om, andra hade varit bra, sådana som vi är för, om vi kunnat få dem att gälla i hela Europa. Det gäller till exempel fackliga rättigheter, som jag annars inte är särskilt engagerad i. Jag kan se att de är viktiga, men det är svårt att hävda dem i en del europeiska länder. Ett större skydd för det skulle behövas. Jag tycker alltså att man ska ha en mer öppen attityd i stället för att alltid säga att det är centralisering och överstatliga beslut. I många fall ligger det i vårt egenintresse att ha det. 

Samma sak gäller socialpolitiken. Socialpolitik är ett dimmigt begrepp och omfattar mycket, men vi har till exempel det som Göran Hägglund håller på med, patientrörlighetsdirektivet. Det är en fantastisk ökning av friheten att kunna åka till ett annat land och söka sjukvård om man inte är nöjd med den som man får hemma. Det finns fler exempel. 

Anf. 121 PER BOLUND (MP) replik:

Fru talman! Om jag skulle vara lite elak kunde jag sammanfatta Carl B Hamiltons svar så att han är för bra överstatlighet men mot dålig överstatlighet. Det kan vem som helst ställa sig bakom, men det känns som en ganska naiv inställning. Om vi går in i ett samarbete med ett antal andra länder, oklart hur många det blir i framtiden, är det svårt att tro att Sverige kommer att få igenom sin vinkel. I stället kommer det, precis som Carl B Hamilton säger i sitt anförande, antagligen att bli Tyskland som kommer att dominera och bestämma ganska mycket av inriktningen. 

Ska man föra ihop de europeiska ekonomierna och få dem att bli mer och mer lika handlar det inte om fackliga rättigheter. Det handlar om sådant som avgör statsbudgetarna. Det handlar om de sociala skyddsnäten, överföringen av skattepengar för att ha sociala skyddsnät som fångar upp människor som hamnar i ekonomisk kris, och det handlar om arbetsmarknadspolitiken. Det är där de stora pengarna i budgetarna ligger. Om man ska jämka ihop de europeiska ekonomierna är det på dessa områden som förändringar behöver ske för att få ett eurosamarbete som fungerar på sikt, alltså genom att man tvingar ihop ekonomierna. 

Där svävar Carl B Hamilton på målet. Det låter som om han tror att Sverige ska kunna få igenom den svenska modellen inom hela eurosamarbetet. Det är en lovvärd ambition. Men jag tror inte att ens Carl B Hamilton själv tror på denna vision, alltså att vi skulle kunna göra euron och eurozonen till ett svenskt samhälle. Precis som Carl B Hamilton själv erkänner i sitt anförande är det i så fall snarare de centraleuropeiska reglerna som skulle införas även i Sverige.  

Då är frågan öppen. Är det detta som vi vill ha? Då ska vi följa Folkpartiets och Carl B Hamiltons linje. Då ska vi gå med i euron och tvingas se att ekonomierna ska jämkas ihop till att vara mer och mer gemensamma framöver.  

Men min bedömning är att svenska folket inte delar den hamiltonska visionen utan faktiskt vill ha de svenska lösningar som vi har valt gemensamt med en svensk modell på arbetsmarknaden, med en socialpolitik och med sociala skyddsnät som fångar upp människor som befinner sig i osäkerhet.  

Anf. 122 CARL B HAMILTON (FP) replik:

Fru talman! Jag ska göra en historisk parallell. Efter kriget var det ett antal länder som tog initiativ till EU-samarbetet. Det var framför allt Beneluxländerna som ville hävda sig gentemot Frankrike och Tyskland. Det är egentligen svaret på Per Bolunds tanke om att lilla Sverige inte skulle kunna köra sitt eget race.  

Om vi inte har EU-samarbetet eller något motsvarande som binder de stora länderna och tvingar de stora länderna att sitta vid samma bord som de små länderna och lyssna på dem, då blir det de stora ländernas lösningar som blir resultatet.  

Det var därför som Beneluxländerna var oerhört angelägna om att komma in och bilda en sådan här starkt sammanhållen organisation. Fransmän och tyskar skulle inte kunna bestämma över deras huvuden om deras framtid.  

Men om man har det lösliga samarbete som är Per Bolunds och Miljöpartiets vision, att varje land ska ha ett mellanstatligt samarbete och att man inte ska ha några riktigt fasta samarbetsformer, då blir det de stora länderna som i många fall kommer att bestämma. Vi kan sitta med våra speciallösningar på en rad områden. Men i de stora frågorna kommer det att vara de stora länderna som bestämmer Europas framtid och därmed även Sveriges framtid. Jag vill inte det. Jag tycker att det är bättre att man försöker komma in.  

Det är en klassisk svensk linje att alltid försöka vara med vid alla de förhandlingsbord där frågor som är av betydelse för Sverige avgörs. Vi ska försöka vara med och påverka – det är möjligt att vi misslyckas i många fall – snarare än att så att säga sitta hemma och odla vår egen kål och snida på våra egna små lösningar. 

(forts. 16 §) 

Ajournering

Kammaren beslutade kl. 15.52 på förslag av förste vice talmannen att ajournera förhandlingarna till kl. 16.00 då votering skulle äga rum. 

Återupptagna förhandlingar

Förhandlingarna återupptogs kl. 16.00. 

14 § Beslut om ärende som slutdebatterats den 21 mars

SoU11 Socialtjänstfrågor 
Punkt 1 (Översyn av socialtjänstlagen)  
1. utskottet 
2. res. 1 (S, MP, V) 
Votering: 
175 för utskottet 
140 för res. 1 
34 frånvarande 
Kammaren biföll utskottets förslag. 
Partivis fördelning av rösterna: 
För utskottet: 98 M, 19 FP, 22 C, 18 SD, 18 KD  
För res. 1: 101 S, 23 MP, 16 V  
Frånvarande: 11 S, 9 M, 2 MP, 5 FP, 1 C, 2 SD, 3 V, 1 KD  

Punkt 5 (Riksnormen och skälig levnadsnivå)  
1. utskottet 
2. res. 7 (S, V) 
3. res. 8 (MP) 
4. res. 9 (SD) 
Förberedande votering 1: 
23 för res. 8 
18 för res. 9 
274 avstod 
34 frånvarande 
Kammaren biträdde res. 8. 
Förberedande votering 2: 
118 för res. 7 
23 för res. 8 
174 avstod 
34 frånvarande 
Kammaren biträdde res. 7. 
Huvudvotering: 
157 för utskottet 
117 för res. 7 
41 avstod 
34 frånvarande 
Kammaren biföll utskottets förslag. 
Partivis fördelning av rösterna: 
För utskottet: 98 M, 19 FP, 22 C, 18 KD  
För res. 7: 101 S, 16 V  
Avstod: 23 MP, 18 SD  
Frånvarande: 11 S, 9 M, 2 MP, 5 FP, 1 C, 2 SD, 3 V, 1 KD  

Punkt 9 (Förebyggande arbete) 
1. utskottet 
2. res. 11 (S, MP, V) 
Kammaren biföll utskottets förslag med acklamation. 

Punkt 11 (Stöd för och skydd till brottsoffer)  
1. utskottet 
2. res. 16 (V) 
Votering: 
158 för utskottet 
16 för res. 16 
140 avstod 
35 frånvarande 
Kammaren biföll utskottets förslag. 
Partivis fördelning av rösterna: 
För utskottet: 1 S, 98 M, 19 FP, 22 C, 18 KD  
För res. 16: 16 V  
Avstod: 100 S, 23 MP, 17 SD  
Frånvarande: 11 S, 9 M, 2 MP, 5 FP, 1 C, 3 SD, 3 V, 1 KD  

Punkt 12 (Dödsfallsutredningar)  
1. utskottet 
2. res. 18 (MP) 
Votering: 
285 för utskottet 
30 för res. 18 
34 frånvarande 
Kammaren biföll utskottets förslag. 
Partivis fördelning av rösterna: 
För utskottet: 101 S, 98 M, 19 FP, 22 C, 18 SD, 9 V, 18 KD  
För res. 18: 23 MP, 7 V  
Frånvarande: 11 S, 9 M, 2 MP, 5 FP, 1 C, 2 SD, 3 V, 1 KD  

Punkt 13 (Kunskap och kompetens)  
1. utskottet 
2. res. 20 (MP) 
Votering: 
177 för utskottet 
23 för res. 20 
115 avstod 
34 frånvarande 
Kammaren biföll utskottets förslag. 
Partivis fördelning av rösterna: 
För utskottet: 2 S, 98 M, 19 FP, 22 C, 18 SD, 18 KD  
För res. 20: 23 MP  
Avstod: 99 S, 16 V  
Frånvarande: 11 S, 9 M, 2 MP, 5 FP, 1 C, 2 SD, 3 V, 1 KD 
Veronica Palm (S) anmälde att hon avsett att avstå från att rösta men markerats ha röstat ja. 

Punkt 19 (Gratis sommaraktiviteter för barn)  
1. utskottet 
2. res. 27 (S, V) 
Votering: 
198 för utskottet 
117 för res. 27 
34 frånvarande 
Kammaren biföll utskottets förslag. 
Partivis fördelning av rösterna: 
För utskottet: 98 M, 23 MP, 19 FP, 22 C, 18 SD, 18 KD  
För res. 27: 101 S, 16 V  
Frånvarande: 11 S, 9 M, 2 MP, 5 FP, 1 C, 2 SD, 3 V, 1 KD  

Punkt 22 (Överklagande av vårdnadsutredningar)  
1. utskottet 
2. res. 29 (SD) 
Votering: 
297 för utskottet 
18 för res. 29 
34 frånvarande 
Kammaren biföll utskottets förslag. 
Partivis fördelning av rösterna: 
För utskottet: 101 S, 98 M, 23 MP, 19 FP, 22 C, 16 V, 18 KD  
För res. 29: 18 SD  
Frånvarande: 11 S, 9 M, 2 MP, 5 FP, 1 C, 2 SD, 3 V, 1 KD  

Övriga punkter
Kammaren biföll utskottets förslag.  

15 § Beslut om ärenden som slutdebatterats vid dagens sammanträde

TU13 Subsidiaritetsprövning av kommissionens förslag i fjärde järnvägspaketet 
Kammaren biföll utskottets förslag. 

TU7 Trafiksäkerhet 
Punkt 4 (Bashastighet i tätorter)  
1. utskottet 
2. res. 3 (MP, V) 
Votering: 
275 för utskottet 
39 för res. 3 
35 frånvarande 
Kammaren biföll utskottets förslag. 
Partivis fördelning av rösterna: 
För utskottet: 101 S, 98 M, 18 FP, 22 C, 18 SD, 18 KD  
För res. 3: 23 MP, 16 V  
Frånvarande: 11 S, 9 M, 2 MP, 6 FP, 1 C, 2 SD, 3 V, 1 KD  

Punkt 5 (Trafiksäkerhet vid vägarbeten)  
1. utskottet 
2. res. 4 (S, MP, V) 
Votering: 
158 för utskottet 
140 för res. 4 
17 avstod 
34 frånvarande 
Kammaren biföll utskottets förslag. 
Partivis fördelning av rösterna: 
För utskottet: 98 M, 19 FP, 22 C, 1 SD, 18 KD  
För res. 4: 101 S, 23 MP, 16 V  
Avstod: 17 SD  
Frånvarande: 11 S, 9 M, 2 MP, 5 FP, 1 C, 2 SD, 3 V, 1 KD  

Punkt 11 (Insatser mot alkohol vid bilkörning)  
1. utskottet 
2. res. 7 (S, MP, V) 
Votering: 
174 för utskottet 
140 för res. 7 
35 frånvarande 
Kammaren biföll utskottets förslag. 
Partivis fördelning av rösterna: 
För utskottet: 98 M, 18 FP, 22 C, 18 SD, 18 KD  
För res. 7: 101 S, 23 MP, 16 V  
Frånvarande: 11 S, 9 M, 2 MP, 6 FP, 1 C, 2 SD, 3 V, 1 KD  

Punkt 15 (Information om körkortshandledartillstånd)  
1. utskottet 
2. res. 9 (S, SD) 
Votering: 
196 för utskottet 
119 för res. 9 
34 frånvarande 
Kammaren biföll utskottets förslag. 
Partivis fördelning av rösterna: 
För utskottet: 98 M, 23 MP, 19 FP, 22 C, 16 V, 18 KD  
För res. 9: 101 S, 18 SD  
Frånvarande: 11 S, 9 M, 2 MP, 5 FP, 1 C, 2 SD, 3 V, 1 KD  

Övriga punkter
Kammaren biföll utskottets förslag.  

SkU16 Inkomstskatt 
Punkt 1 (Översyn av skattesystemet)  
1. utskottet 
2. res. 1 (S, MP, V) 
Votering: 
175 för utskottet 
140 för res. 1 
34 frånvarande 
Kammaren biföll utskottets förslag. 
Partivis fördelning av rösterna: 
För utskottet: 98 M, 19 FP, 22 C, 18 SD, 18 KD  
För res. 1: 101 S, 23 MP, 16 V  
Frånvarande: 11 S, 9 M, 2 MP, 5 FP, 1 C, 2 SD, 3 V, 1 KD  

Punkt 2 (Skatteskala, grundavdrag m.m.)  
1. utskottet 
2. res. 2 (S, MP, V) 
3. res. 3 (SD) 
Förberedande votering: 
141 för res. 2 
18 för res. 3 
156 avstod 
34 frånvarande 
Kammaren biträdde res. 2. 
Huvudvotering: 
157 för utskottet 
140 för res. 2 
18 avstod 
34 frånvarande 
Kammaren biföll utskottets förslag. 
Partivis fördelning av rösterna: 
För utskottet: 98 M, 19 FP, 22 C, 18 KD  
För res. 2: 101 S, 23 MP, 16 V  
Avstod: 18 SD  
Frånvarande: 11 S, 9 M, 2 MP, 5 FP, 1 C, 2 SD, 3 V, 1 KD  

Punkt 3 (Pensionsförsäkring m.m.)  
1. utskottet 
2. res. 4 (SD) 
Votering: 
297 för utskottet 
18 för res. 4 
34 frånvarande 
Kammaren biföll utskottets förslag. 
Partivis fördelning av rösterna: 
För utskottet: 101 S, 98 M, 23 MP, 19 FP, 22 C, 16 V, 18 KD  
För res. 4: 18 SD  
Frånvarande: 11 S, 9 M, 2 MP, 5 FP, 1 C, 2 SD, 3 V, 1 KD  

Punkt 11 (HUS-avdrag)  
1. utskottet 
2. res. 9 (SD) 
Votering: 
181 för utskottet 
19 för res. 9 
115 avstod 
34 frånvarande 
Kammaren biföll utskottets förslag. 
Partivis fördelning av rösterna: 
För utskottet: 2 S, 98 M, 22 MP, 19 FP, 22 C, 18 KD  
För res. 9: 1 MP, 18 SD  
Avstod: 99 S, 16 V  
Frånvarande: 11 S, 9 M, 2 MP, 5 FP, 1 C, 2 SD, 3 V, 1 KD  
Veronica Palm (S) anmälde att hon avsett att avstå från att rösta men markerats ha röstat ja.  
Jan Lindholm (MP) anmälde att han avsett att rösta ja men markerats ha röstat nej. 

Punkt 12 (Fackföreningsavgift och a-kasseavgift)  
1. utskottet 
2. res. 12 (V) 
Votering: 
198 för utskottet 
16 för res. 12 
101 avstod 
34 frånvarande 
Kammaren biföll utskottets förslag. 
Partivis fördelning av rösterna: 
För utskottet: 98 M, 23 MP, 19 FP, 22 C, 18 SD, 18 KD  
För res. 12: 16 V  
Avstod: 101 S  
Frånvarande: 11 S, 9 M, 2 MP, 5 FP, 1 C, 2 SD, 3 V, 1 KD  

Punkt 13 (Reseavdrag)  
1. utskottet 
2. res. 13 (MP, V) 
Votering: 
275 för utskottet 
40 för res. 13 
34 frånvarande 
Kammaren biföll utskottets förslag. 
Partivis fördelning av rösterna: 
För utskottet: 100 S, 98 M, 19 FP, 22 C, 18 SD, 18 KD  
För res. 13: 1 S, 23 MP, 16 V  
Frånvarande: 11 S, 9 M, 2 MP, 5 FP, 1 C, 2 SD, 3 V, 1 KD  

Punkt 14 (Dubbelbeskattningsavtal)  
1. utskottet 
2. res. 14 (SD) 
Votering: 
296 för utskottet 
18 för res. 14 
35 frånvarande 
Kammaren biföll utskottets förslag. 
Partivis fördelning av rösterna: 
För utskottet: 101 S, 98 M, 22 MP, 19 FP, 22 C, 16 V, 18 KD  
För res. 14: 18 SD  
Frånvarande: 11 S, 9 M, 3 MP, 5 FP, 1 C, 2 SD, 3 V, 1 KD  

Övriga punkter
Kammaren biföll utskottets förslag.  

16 § (forts. från 13 §) Granskning av EU-kommissionens meddelande om en plan för en djupgående och verklig ekonomisk och monetär union (forts. FiU29)

Anf. 123 BO BERNHARDSSON (S) replik:

Fru talman! Nu har vi haft en votering så Carl B Hamiltons anförande har väl i någon mån sjunkit i glömska, men jag gjorde vissa anteckningar. 

Jag ska först säga att jag inte blir riktigt klok på hur Carl B Hamilton resonerar, och jag är inte heller riktigt säker på att kollegerna i den borgerliga Alliansen blev riktigt kloka på det heller. 

Han inledde med den typen av uttalanden om oss andra som har en mer prövande syn på det europeiska samarbetet i unionen som att vi är folk som sitter stadigt på läktaren, att vi ägnar oss åt lättköpt Barrosokritik och så vidare. Man får intrycket, som man fått tidigare ibland, att han har uppfattningen att man ska mönstra på Titanic fast den har gått på isberget, att man inte behöver vara särskilt prövande. Men vi vill gärna vara prövande. 

Sedan kommer Carl B Hamilton ändå till lite vettigare utgångspunkter, för i nästa skede säger han om förslagen som vi diskuterar att han inte tror att de är så realistiska, att vi kanske inte ska ha more euro, som han säger, och att det inte är en historisk nödvändighet att gå den vägen. Då börjar det mer låta som någonting som jag tycker är ett rätt vettigt resonemang. 

Den sista delen ägnar Carl B Hamilton åt någon sorts kritiskt diskuterande av överstatligheten som sådan och säger ungefär att det ibland är bra med överstatlighet och att det ibland inte är särskilt bra. Det är väl egentligen precis den hållning som vi socialdemokrater och säkert många andra tycker att vi ska ha, att varje förslag som läggs fram ska prövas kritiskt. Vi ska inte rusa in i nya anordningar, utan vi ska ta ställning till om det är en överstatlighet som vi tycker är vettig eller inte. 

Anf. 124 CARL B HAMILTON (FP) replik:

Fru talman! Det var ingen fråga på slutet som jag stod och väntade på. Men jag uppfattar nog inte att Socialdemokraterna och många andra här i kammaren egentligen vill ha den prövande hållning som Bo Bernhardsson lutar sig mot, utan att man är mycket mer emot överstatlighet i dag än vad man var tidigare och att överstatlighet närmast är ett skällsord. Jag tycker att ordet centralisering används i texten på ett sådant sätt. Men det är ju bra om vi har närmat oss varandra på den punkten. 

Jag skulle vilja vara fräck nog att ställa en fråga till dig, Bo. Du behöver inte svara på den. Men du var ju väldigt kritisk mot den åtstramningspolitik som drivs. Du talade om en hallstarrig åtstramningspolitik, att det som nu sker inte får ske och att dessa länder behöver mer tid. Då är min enkla fråga som ändå är ganska avgörande för hur det här ska avlöpa: Vems pengar ska vi ta till det? 

Anf. 125 BO BERNHARDSSON (S) replik:

Fru talman! Jag ska börja med detta med överstatligheten och att vi inte skulle vara prövande utan emot den, som Carl B Hamilton uttrycker det. Det är naturligtvis inte så. När det gäller finanspakten, bankunionen och mängder av regler som har gällt att till exempel få ordning på finanssektorn, som vi har behandlat i utskottet och i kammaren, har vi haft just en prövande hållning. Många av dem som gällt reglering av finanssektorn har vi släppt fram och sagt att det är rimligt att man samordnar europeisk politik på detta område. 

Vi har precis samma hållning till bankunionen. Vi avfärdar inte alla delar i bankunionen utan kritisk prövning, utan vi säger att vissa delar, till exempel tillsynen, är rimliga att samordna. Det gäller kanske också annat. Vi vill dock se hur de ser ut, hur de är tänkta och hur de kommer att fungera innan vi säger att vi köper dem. 

Carl B Hamilton är mycket mer benägen att säga att vi självklart ska vara med – i varje fall när han är på det humöret, men det är han inte alltid. Ibland låter han också lite mer ifrågasättande. 

Frågan om vems pengar vi ska använda är lite märklig. Vi ska givetvis använda de resurser som står till buds i Europa och de enorma resurser som står outnyttjade. Det är arbetskraften, och det är de arbetslösa ungdomarna. De måste sättas i arbete. Då skapar man de nya resurserna och pengarna. 

Låt mig svara lite mer explicit på frågan om vilka pengar man ska använda. Det så kallade skattefelet i Europa är de pengar som man inte får in i de kristyngda länderna och andra länder. De uppgår till en dubbelt så stor summa som det samlade budgetunderskottet i EU-27. Man kan ju börja med att dra in de skatter man en gång har beslutat om och använda dem. Man kan också använda låneinstrument när det gäller investeringar och så vidare. 

(Applåder) 

Anf. 126 CARL B HAMILTON (FP) replik:

Fru talman! Vi kan vara överens om att arbetslöshet är slöseri, men frågan om vems pengar man ska ta handlar inte riktigt om det. Bo Bernhardsson vet mycket väl att de länder som är aktuella inte kan låna på marknaden; de har ingen egen upplåningskapacitet. De måste låna via Tyskland eller någon kriskassa. 

Om Bo Bernhardsson tycker att pengar ska användas för att utsträcka tiden – och jag kan hålla med om det – måste man ställa frågan till sig själv: Skulle jag vilja gå fram till svenska skattebetalare och be dem att ställa upp och finansiera en förlängd lånetid och utökade lånemöjligheter för dessa länder, att de lånar med vårt borgensåtagande? 

Många i denna kammare och i Sverige är för en expansiv finanspolitik, men det är aldrig någon som tar upp att om man har sagt A, att man ska göra det, måste man också säga B och gå till de svenska skattebetalarna. 

Anf. 127 PER ÅSLING (C):

Fru talman! I de politiskt, finansiellt och ekonomiskt turbulenta tider som råder hänger Europas sammanhållning och eurons framtid fortfarande på tämligen sköra trådar. För Centerpartiet som varm anhängare av EU-samarbetet – den fria rörligheten, respekten för mänskliga fri- och rättigheter och engagemanget för omvärlden – är den senaste tidens utveckling minst sagt bekymmersam. EU:s medlemsländer måste samarbeta och visa respekt för varandra. Dessutom behöver EU-länderna visa prov på förmåga att ta ansvar och fatta svåra men nödvändiga beslut när det behövs som allra mest. Hittills har krishanteringen lämnat mycket övrigt att önska. 

Sverige är starkt beroende av övriga Europa och av hur den europeiska ekonomin utvecklas. Det ligger i vårt intresse att skuldkrisen löses men också att budgetdisciplinen och den finansiella stabiliteten i euroområdet stärks. 

Fru talman! Till skillnad från de euroländer som är mitt uppe i den statsfinansiella krisen har Sverige en stark position. Vår slutsats är att betydelsen av stabila och långsiktiga spelregler inte nog kan poängteras. Det är dessa lärdomar som skuldtyngda euroländer behöver ta till sig för att komma till rätta med sina statsfinansiella problem. Länder i kris måste sköta sina åtaganden, följa regelverken, reformera sina ekonomier och i praktisk handling visa att de är på väg mot ordning och reda i sina offentliga finanser. 

EU och euroländerna måste fokusera sin kraft på att genomföra och tillämpa de redan beslutade ramverken för ekonomisk-politisk samordning. De måste också avsluta återstående förhandlingar och fatta relevanta beslut. Det finns en betydande risk för att kommissionens centralistiska förslag leder till att de enskilda euroländernas ansvar för sin egen ekonomiska politik minskar, vilket Centerpartiet ser med stor oro på. 

Fru talman! Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta. En oroväckande utveckling som följer av alla de snabba insatser som gjorts de senaste åren för att förhindra att skuldkrisen accelererar och nu för att sanera enskilda medlemsländers ekonomier är att de vinster som uppkommit riskerar att ha uppkommit på bekostnad av Europas medborgare. Arbetet med att minska budgetunderskott riskerar att öka ett annat underskott: det demokratiska. 

Finansutskottet konstaterar att åtgärderna i kommissionens plan endast beskrivs på ett övergripande sätt och att debatt och analyser av åtgärdernas effekter på den europeiska ekonomin saknas. Därför är det enligt utskottet svårt att bedöma och värdera kommissionens olika förslag. 

För att upprätthålla och öka transparensen och tydligheten för medborgarna kan inte åtgärderna vara beskrivna på en för allmänt hållen nivå. Med detta sagt kan EU ändå inte blunda för att behovet av strukturella reformer är stort. Det är lätt att glömma mycket av det som gått fel när flera av EU:s regeringar kämpar med att begränsa skuldkrisens omfattning och dess effekter. 

Redan innan den gemensamma valutan infördes fanns behov av strukturella reformer. Ta till exempel Spanien som förra året hade en arbetslöshet på runt 25 procent och en ungdomsarbetslöshet som cirkulerat över 50 procent. Spanien är ett exempel där arbetsmarknaden inte fungerar. Fler länder i Europa befinner sig i en liknande situation, vilket Bo Bernhardsson mycket riktigt påpekade. 

Behovet av reformer på arbetsmarknaden är stort. Vänder vi blicken mot Tyskland kan det konstateras att landet har lyckats behålla en hög sysselsättning och en låg arbetslöshet och därtill en låg ungdomsarbetslöshet, trots rådande ekonomiska kris i omvärlden. 

Tyskland genomförde redan inom ramen för den så kallade 2010-agendan ett flertal strukturreformer som banade väg för hur den tyska ekonomin fungerar i dag. Även i Tyskland var debatten intensiv när dåvarande socialdemokratiska förbundskanslern Schröder drev igenom sina arbetsmarknadsreformer. Men i dag kan vi se resultatet. Landet har gått från att kallas Europas sjuke man till ett land som flera vänder blicken åt för att lära av. 

Fru talman! Kommissionens plan innebär en betydande centralisering av den ekonomiska politiken i EU. Det är en mycket oroande utveckling. Utgångspunkten vid en eventuell ytterligare förstärkning av den ekonomiska samordningen bör i stället vara att medlemsstaternas befogenheter vad gäller budget, skatter och arbetsmarknads- och socialpolitik inte försvagas. Medlemsstaternas nationella befogenheter måste värnas. 

Centerpartiet anser att det behövs ett smalare men vassare EU, att unionen ska prioritera och kraftsamla för att kunna möta stora gränsöverskridande frågor om miljö, utrikespolitik, handel och brottsbekämpning. 

Samtidigt vill vi inte att EU lägger sig i olika frågor – till exempel naturresurser, sociala trygghetssystem, kultur och jakt – där enskilda människor och beslutsfattare på lokal, regional och nationell nivå bättre kan bestämma. Att rätt beslut ska tas på rätt plats är en naturlig följd av vår syn på att samhället ska byggas underifrån. 

Jag vill avsluta med att yrka bifall till utskottets förslag. 

Anf. 128 JOHNNY SKALIN (SD):

Fru talman! EU är på väg att utvecklas till en federation. Om det råder knappast några tvivel. 

I Sveriges riksdag har vi en regering som har utsett en EU-minister som kallar sig federalist i stället för demokrat. Och i EU har vi genom José Manuel Barroso en kommissionsordförande – eller en EU-president, som det står på EU:s hemsida – som uttryckligen har sagt att svårigheterna i dag beror på att vi inte har en europeisk federation. 

Denne EU:s högsta ledare har även förklarat att en gemensam valuta kräver en samordnad ekonomisk politik med integrerade beslut på EU-nivå. Även om regeringen och Socialdemokraterna försöker förneka det ligger Barrosos påstående i direkt linje med såväl vad den så kallade teorin om valutaområden säger som vad de allra flesta ekonomiska experter anser. 

En gemensam valuta, en gemensam centralbank och en gemensam penningpolitik kräver per definition både en mycket långtgående ekonomisk likhet och en djupgående politisk integration för att fungera. Således måste den som är för EMU, för euron och för en europeisk penningpolitik också vara för en långtgående centralisering av makten till Europa, där EU-kommissionen och inte medlemsländernas väljare dikterar villkoren för hur medlemsländerna bedriver sin egen inrikespolitik. 

När finansutskottet, regeringen och Socialdemokraterna i sitt yttrande skriver att det för Sverige är viktigt att den ekonomiska och monetära unionen fungerar väl säger de med andra ord att vi måste acceptera den extrema maktöverföring denna monetära union faktiskt kräver. Statsministern manifesterar det särskilt tydligt varje gång han hävdar att Europas problem handlar om det höga löneläget. 

När penningpolitiken – detta känner finansutskottet till, eller åtminstone borde varje enskild företrädare i finansutskottet känna väl till det – blir gemensam, då återstår endast finanspolitiken för att motverka ekonomiska chocker. I stället för att låta valutan reglera ekonomisk instabilitet tvingas därmed de länder som ingår i EMU och där ekonomierna går i otakt med ECB:s centralränta att interndevalvera, och interndevalvering är i sak exakt vad statsministern talar om. Det handlar i praktiken om ett politiskt skapat behov av dumpade löner för vanliga, hårt arbetande européer, för att därigenom lösa den kris som har uppstått på grund av att länderna har övergett sin självständiga penningpolitik. 

Med ett Europa med skenande statsskulder, där miljoner tidigare relativt välmående européer numera har svårt att skaffa mat, med fem miljoner arbetslösa i Spanien, med en arbetslöshet i Portugal som närmar sig nivåer på 18 procent, med en tvångsförvaltad ekonomi för cyprioterna, med en havererad före detta irländsk ekonomi och med en unionsekonomi som i stället för att växa krymper, då blir det på ett sätt naturligt att en debatt måste uppstå om hur det här kunde ske och hur vi bäst löser problemet. 

Det tragiska är bara att denna debatt inte har initierats av riksdagen, med journalisternas stora intresse att informera medborgarna om vad som nu sker i snabb takt i Europa. I stället har debatten initierats av Barrosos EU-kommission, för att med det som grund hävda att denna enorma omvälvning av EU skulle ha demokratisk legitimitet. 

Men det absolut värsta är ändå inte att EU består av ett gäng maktgalna antidemokrater. Det värsta är att riksdagen med nuvarande sammansättning frivilligt kommer att fortsätta ge bort makt över sitt eget land. 

Vi vet hur det kommer att se ut. EU lanserar storslagna idéer som förkastas av allt och alla. Därefter låter man diskussionen gå vidare, precis som man har gjort i detta ärende, varpå EU pressar på beslutsprocessen. För varje delbeslut går det snabbare än någon rimligen kan hänga med. EU kompromissar en aning och går med på att fila av de hårdaste kanterna, varpå regeringen och riksdagen backar lite i sin kritik, slår sig för bröstet och säger att man återigen har påverkat EU. 

Av den anledningen federaliseras naturligtvis inte Europa över en natt, inte heller genom det här utlåtandet. En rimlig tidsplan torde i stället vara någonstans kring tio år för att EU ska kunna bli en fullfjädrad federation, med ett eller flera nya europeiska fördrag. 

Det är givetvis av den anledningen samtliga partier – även regeringspartierna och Socialdemokraterna – i dag kan kosta på sig att vara lite kritiska. För att stävja den folkliga opinionen kommer de sista slutstegen mot den federala unionen troligen inte ens att tas i stabila tider utan snarast tas i samband med nästa ekonomiska kris. 

Som EU självt konstaterar i KOM(2012) 777 på s. 9, som just behandlar EU:s plan för en verklig monetär och federal union, hade denna plan inte kunnat göras möjlig utan den kris som EMU har skapat. 

Man ska också komma ihåg det att i varje EU-beslut som riksdagen godkänner – oavsett beslutets karaktär – alltid finns en eller flera meningar och ibland hela stycken eller paragrafer som har stakat ut fortsättningen. Det var dessa till synes oskyldiga rader, stycken och paragrafer som ledde fram till tvåpacket, sexpacket, europakten, ESM och finanspakten, som alla överför – eller tydligt förbereder för att överföra – stora maktområden till EU. 

Man ska också komma ihåg att allt detta i sin tur möjliggjordes från ett från början till synes oskyldigt Europa 2020-dokument med det i sig ädla syftet att skapa tillväxt som dock nu, bara några år senare, har lett till att EU-nämnden och riksdagen i princip naturligt diskuterar och fattar beslut om en gemensam arbetsmarknadspolitik, gemensamma pensionsnivåer, en europeisk beskattningsrätt med en transaktionsskatt och en socialpolitik dikterad av EU. 

Man diskuterar numera detta naturligt utan att någon reagerar nämnvärt, mer än att någon ledamot då och då sitter och mumlar fram ett litet beklagande, för att direkt därefter släppa frågorna, varefter man låter EU fortsätta peka finger, fortsätta söndra och fortsätta ställa krav på Sverige och EMU-länderna. 

Vad riksdagen mot denna bakgrund därför måste göra är att resa sig upp, stå upp för vårt lands rätt till självbestämmande och säga att det viktigaste för oss inte är att se till att EMU fungerar väl utan snarast att se till att vår demokrati och vårt utbyte med omvärlden fungerar tillfredsställande. 

Det ligger, menar jag, därför inget större värde i att finansutskottet försöker värdera kommissionens förslag. I stället både kan och bör vi konstatera att demokratin för oss alltid måste komma i första rummet, varför vi också måste förkasta hela idén med det fördjupade EMU. 

Syftet med EMU var att skapa stabilitet och välstånd i Europa. Men vi kan redan konstatera att raka motsatsen har blivit resultatet och att det dessutom tillåts ske på bekostnad av demokratin. Och det, fru talman, vill jag lova att ingen sann vän av demokratin kan godkänna. 

Därmed ställer jag mig bakom Sverigedemokraternas särskilda yttrande i ärendet. 

I detta anförande instämde Sven-Olof Sällström (SD). 

Överläggningen var härmed avslutad. 

(Beslut skulle fattas den 10 april.) 

17 § Statlig förvaltning och statistikfrågor

Föredrogs  

finansutskottets betänkande 2012/13:FiU25 
Statlig förvaltning och statistikfrågor. 

Anf. 129 MARIE NORDÉN (S):

Fru talman! Vi ska nu debattera ett antal motioner från allmänna motionstiden inom områdena statlig förvaltning och statistik. De motioner vi socialdemokrater har valt att lyfta fram rör användarperspektiv och design i offentlig verksamhet, etiskt förhållningssätt i staten samt försäljning av naturområden i Stockholms skärgård. 

Fru talman! Det är anmärkningsvärt hur den digitala utvecklingen, som på så många sätt har förändrat vår privata tillvaro, samtidigt har satt så få avtryck i andra viktiga delar i våra liv, som förskola, skola, sjukvård och omsorg om våra äldre. 

Det gäller tekniken som vi använder när vi bygger lokalerna och husen. Vi använder ny, avancerad teknik för styrning av el, luft och vatten till våra skolor, vårdlokaler och äldreboenden. Men mycket lite av den nya tekniken används av och kommer till dem som använder sig av eller finns i husen. Användarperspektivet har i princip lämnats åt sidan. 

Vården har kommit längst, och skolan har också kommit en liten bit på väg. Men det finns fortfarande mycket kvar att göra. Vi menar att staten borde initiera ett utvecklingsprogram för att främja just användarperspektivet i den offentliga verksamhetens tjänster. Vi ser inte att E-delegationen, som nämns i betänkandet, har just det användarperspektiv som efterfrågas i motionen. 

Fru talman! Som förtroendevald eller anställd i offentlig förvaltning måste vi alltid värna medborgarnas förtroende. Staten och dess myndigheter måste vara föregångare och leva upp till det som riksdagen beslutar när det gäller ekonomisk redovisning och momsredovisningar och leva upp till lagen om offentlig upphandling. 

När det begås uppenbara felaktigheter på departement och myndigheter och när det är tydligt att man inte använder skattemedel på ett ansvarsfullt sätt, tappar medborgarna självklart förtroendet för statsförvaltningen. 

Det projekt om offentligt etos och värdegrundsfrågor i statsförvaltningen som genomförts under perioden 2010–2012 har uppenbart inte gett de resultat som man förväntat sig och hoppats på då 2011 och 2012 var år av ytterst tvivelaktiga personalfester, förvånansvärt stor internrepresentation, resor och lyxiga luncher och middagar både på vissa departement och på myndigheter. 

Att detta uppdagas efter granskning av medierna förstärker bilden av att det finns ett tydligt behov av mer än det genomförda projektet. Därför föreslår vi att staten bör ta fram en ekonomihandbok och ett etiskt förhållningssätt för statsförvaltningen och myndigheterna. 

Det borde vara i allas intresse att återfå medborgarnas förtroende som har gått förlorat. Jag har väldigt svårt att förstå att man från majoriteten inte ser behovet av förändring och ytterligare riktlinjer efter det som uppdagades på Näringsdepartement, Tillväxtverket, Vinnova och AP-fonderna. 

Fru talman! Få områden i Sverige är så eftertraktade för rekreation och friluftsliv som Stockholms skärgård. Därför beslutade den tidigare socialdemokratiska regeringen att ett tjugotal av Fortifikationsverkets områden var viktiga att hålla öppna för allmänheten och det rörliga friluftslivet. De skulle därför fortsätta att ägas av staten och vara öppna för allmänheten då Försvarsmakten inte längre hade användning för marken efter försvarsbeslutet 2004. 

Områdena listades därför i den statliga skärgårdsutredningen. Det här är områden som i vissa fall har hyrts eller arrenderats under väldigt många år som nu säljs till marknadspris. I många fall är det områden som borde anses vara värda att behålla i statlig ägo, det vill säga framför allt hos Naturvårdsverket, eller föras över till Skärgårdsstiftelsen för att göras om till naturreservat. 

Ett tiotal unika områden i Stockholms skärgård är nu ute på försäljning. Oron är naturligtvis stor för hur allemansrätten och strandskyddet kommer att påverkas. Vi menar att det är med all rätt då vi ser hur tillgängligheten till unika områden redan nu begränsas genom privat ägande och att strandskyddet inte alltid beaktas på det sätt som man hade kunnat önska när bygglov beviljas. 

Skärgårdsstiftelsen är beredd att ta över förvaltningsansvaret och ägandet av marken som inte är bebyggd eller indelad i tomter. Den är även beredd att åta sig kostnaden för förvaltningen och den långsiktiga skötseln av marken. Övriga områden kan ägas av Naturvårdsverket. 

Vi menar att regeringen har ett ansvar att inte sälja ut områden som har varit helt skyddade genom statligt ägande. Innan man säljer bör man återigen undersöka vilka öar eller fastigheter som är skyddsvärda och inte bör säljas. 

Dessa värden måste också anses viktigare än de kronor en försäljning kan komma att ge statskassan även om det naturligtvis är många miljoner kronor vi talar om i Stockholms skärgård. 

Det finns pengar att spara. I betänkandet lyfter majoriteten fram avsättning av skyddsvärd skog som ett argument för att sälja öar i Stockholms skärgård. För mig haltar den argumentationen. Att välja att behålla mark och bidra till att uppfylla Sveriges mål att skydda mark enligt FN-överenskommelsen är troligen ett bättre ekonomiskt alternativ än att köpa in annan skyddsvärd mark eftersom staten då måste betala 25 procent över marknadsvärdet. 

Vi stödjer naturligtvis alla våra reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall bara till reservationerna 4 och 7. 

(Applåder) 

Anf. 130 PER BOLUND (MP):

Fru talman! Vi ska här debattera frågor som rör hur den statliga förvaltningen kan användas för att nå viktiga samhällsmål. 

Jag vill börja med ett viktigt samhällsmål som handlar om att studenter ska kunna få en egen bostad och välja den utbildning som passar dem oberoende av hur bostadssituationen på den aktuella orten ser ut. Så är det tyvärr inte i dag. I dag är bristen på studentrum akut på många studentorter runt om i Sverige. 

Studenter tvingas tacka nej till studieplatser på grund av att de inte lyckas få tag på en bostad och kan därmed inte få den utbildning som passar dem och som skulle ge dem störst chans att få ett arbete och komma in på arbetsmarknaden. 

Som vi ser det behövs fler krafter och mer kapital frigöras för att skapa fler studentbostäder i Sverige. Vi har därför föreslagit att man ska ge direktiv till Akademiska Hus AB så att det får möjlighet att tillhandahålla studentbostäder och också är skyldigt att upplåta sin mark för detta där det är lämpligt. 

Vi tycker också att de lärosäten som så önskar borde tillåtas att investera i studentfastigheter. Det görs som vi ser det i dag i alldeles för liten utsträckning. Jag yrkar därför bifall till vår reservation nr 6 i detta ärende. 

Ett annat viktigt mål som Miljöpartiet länge har kämpat för i samhället är att vi ska nå ett jämställt samhälle där män och kvinnor har samma möjligheter och samma skyldigheter. Ända sedan Miljöpartiet bildades har det varit självklart för oss att vi ska jobba mot ett jämställt samhälle. Vi har också försökt att själva föregå med gott exempel genom att ha lika många kvinnor som män på våra listor och att alltid ledas av ett kvinnligt och ett manligt språkrör. 

Den norm som vi har infört i vårt eget parti vill vi också se genomföras i samhället i övrigt. Men tyvärr är det i dag väldigt långt kvar innan samhället kan kallas jämställt. Här behöver uppenbart insatser göras för att öka takten i jämställdhetsarbetet. 

Skillnaden mellan män och kvinnor syns tydligt i många aspekter. Det handlar om uttaget av föräldraförsäkring, vården av sjukt barn och att man kan se skillnaden i lönekuvertet varje månad. Ett väldigt tydligt exempel är att skillnaden i nettoinkomst mellan kvinnor och män är väldigt stor och har ökat kraftigt under de sex år som den borgerliga regeringen har suttit vid makten. 

Under ett år har inkomstskillnaderna mellan gruppen män och gruppen kvinnor i genomsnitt ökats med 40 procent. Sammanlagt är det nu 60 000 kronor i skillnad i nettoinkomst för en genomsnittlig man och en genomsnittlig kvinna i Sverige. Det är en skillnad som ger dramatiska effekter i möjligheterna att välja inriktning i sitt liv och fritt kunna bestämma inriktning. 

Från Miljöpartiets sida anser vi att den statliga budgeten måste främja en jämställd samhällsutveckling. Därför vill vi att jämställdhet ska integreras på alla områden i budgeten. På papperet ska jämställdhetsintegrering redan i dag användas i Regeringskansliet. Men det är tyvärr lätt att se att den strategin inte används på ett systematiskt sätt. 

Det saknas konkreta jämställdhetspolitiska mål, indikatorer och en kvalitativ metod för analys, uppföljning och utvärdering. Resultatet syns i dag i dålig jämställdhet inom bland annat arbetslöshetsförsäkringen, sjukförsäkringen och inte minst föräldraförsäkringen. 

Från Miljöpartiets sida anser vi att det är hög tid att införa en lag om jämställdhetsintegrering i statens budget. En sådan lagstiftning skulle säkerställa att myndigheternas arbete med jämställdhetsintegrering verkligen sker och att det sker strukturerat så att de jämställdhetspolitiska målen kan nås. Dessa mål har vi ställt oss bakom här i riksdagen med bred enighet. En sådan reform skulle inbegripa att ett jämställdhetsråd bildas. Det skulle bidra med expertis och bedöma effekterna av reformer på gruppen kvinnor respektive gruppen män. 

En bärande del i ett strategiskt jämställdhetsarbete är att göra jämställdhetskonsekvensbeskrivningar för att utvärdera större politiska reformer. På samma sätt som miljölagstiftningen i dag föreskriver en miljökonsekvensbeskrivning om man ska bygga infrastruktur eller om man ska införa miljöfarliga verksamheter tycker vi att det är rimligt att effekterna på jämställdheten utreds noga vid större reformer. 

Ett exempel där en tydlig jämställdhetsredovisning borde ha gjorts är när jobbskatteavdraget genomfördes av den sittande regeringen. Det är tydligt att effekterna av jobbskatteavdraget har blivit att det har gynnat gruppen män mer än gruppen kvinnor. Det har på många sätt försvårat och försenat jämställdhetsarbetet i samhället. 

Herr talman! Många studier visar att inkomstskillnaderna mellan män och kvinnor ökar, och de ökar allra mest när man får barn. Eftersom kvinnor tar ut mer föräldraledighet än män halkar de efter i karriären och i lönesättningen. I går kom TCO:s pappaindex för förra året. Det visar tydligt att utvecklingen fortfarande går alldeles för långsamt när det gäller att minska skillnaden i uttag av föräldraförsäkring. Bara drygt 24 procent av föräldraledigheten togs ut av pappor, och resten togs ut av mammor. 

Med den takt som gäller i arbetet med att få fler pappor att ta ut mer av föräldraförsäkringen skulle det ta 30 år innan föräldraledigheten delas lika mellan kvinnor och män. Det är inte en acceptabel utveckling, som vi ser det. Vi måste se till att utvecklingen går betydligt snabbare än så. Miljöpartiet har föreslagit en tredelad föräldraförsäkring där en tredjedel tas ut av mannen, en tredjedel tas ut av kvinnan och en tredjedel kan fördelas lika. Det skulle vara en välkommen reform som skulle kunna få snabba effekter på fördelningen av uttaget av föräldraledighet. Utan denna typ av reformer kommer vi tyvärr att få vänta alldeles för länge på att få ett jämställt samhälle och mer lika och rimliga löner mellan kvinnor och män. 

Tidigare har Försäkringskassan haft riktlinjer att verka för ett mer jämställt uttag av föräldradagarna. Det har nu, förvånansvärt nog, regeringen steg för steg tagit bort. I stället för att verka för ett mer jämställt uttag av föräldraledigheten framhåller man föräldrarnas val och blundar tyvärr för att man därmed skapar ett mer ojämställt samhälle. Egentligen bygger reglerna i föräldraförsäkringen på att hälften av dagarna ska tillfalla vardera föräldern, men eftersom dagar fritt kan överlåtas i dag blir uttaget för kvinnor betydligt högre. Ungefär tre fjärdedelar av dagarna tas ut av kvinnor. 

Tydliga direktiv till Försäkringskassan att verka för ett mer jämställt uttag skulle kunna få stor effekt. Jag är därför bekymrad över att regeringen har tagit bort den styrning som tidigare har funnits för att få Försäkringskassan att jobba med dessa frågor. Regeringen borde vara tydlig och uppmana statliga myndigheter att främja ett mer jämställt uttag bland sina anställda. 

Jag yrkar därmed bifall till reservation nr 1 om jämställdheten i regeringens arbete. 

Anf. 131 SVEN-OLOF SÄLLSTRÖM (SD):

Herr talman! I betänkandet behandlas ett 30-tal motioner från den allmänna motionstiden som rör statlig förvaltning och statistik. Jag tänker uteslutande beröra en sverigedemokratisk motion, och därmed också en reservation, som rör just statistik. 

För att kunna utvärdera och eventuellt omvärdera, utforma och fatta kloka politiska beslut krävs ett så bra beslutsunderlag som möjligt. Där är inte minst statistik ett bra instrument för att bedöma nuläget, men också för att kunna utvärdera den förda politiken. 

Vi för i dag omfattande statistik inom i stort sett samtliga samhällsområden, inte minst av just dessa orsaker. Vi för också statistik över ekonomiskt bistånd eller vad som tidigare kallades socialbidrag. 

Vi för statistik över vilka som får ekonomiskt bistånd baserat på bland annat kön och olika åldersgrupper och på om man är ensamstående, sambo eller gift. Den baseras också på om man är född i Sverige eller utrikes född. Men vi menar att detta inte är ett tillräckligt bra underlag för att fatta väl genomtänkta politiska beslut. 

Herr talman! En stor del av det ekonomiska biståndet går i dag till utrikes födda. Till viss del förs redan statistik som visar hur stor andel av det ekonomiska biståndet som fördelas på inrikes respektive utrikes födda. Däremot förs inte en mer detaljerad statistik om till exempel bakgrund och utbildning hos dem som tar emot ekonomiskt bistånd. Detta gäller för både inrikes och utrikes födda. 

Om man tittar på SCB:s statistik för några exempelkommuner ser man att 27 procent av det ekonomiska biståndet i Södertälje går till svenskfödda. I Malmö är siffran så låg som 26 procent. Men mycket mer än så går inte att utläsa. 

Vilka har fastnat i bidragsberoende och varför? Hur ser utbildningsbakgrunden ut? Om man delar upp utrikes födda i till exempel ursprungsländer, vilken bild tränger då fram? Det vet vi inte riktigt. 

Om man tittar på de närstående kommunerna Borlänge och Falun ser det ut som följer. I Borlänge går mindre än hälften, 46 procent, av det ekonomiska biståndet till svenskfödda, medan det i Falun, två mil därifrån, är hela två tredjedelar, eller 65 procent, av det ekonomiska biståndet som går till svenskfödda.  

Falun och Borlänge delar i stort sett samma arbetsmarknad och samma bostadsmarknad, men skillnader inte minst i den lokala migrations- och integrationspolitiken har påverkat utbetalningarna av det ekonomiska biståndet. Eller har de det? Brister i statistiken försvårar utvärderingen. En mer omfattande statistik kan ge politiker bättre underlag för att fatta vettiga politiska beslut, och den kan också ge landets röstberättigade ett bättre underlag i samband med allmänna val. 

Jag vill härmed avsluta med att yrka bifall till reservation 12. 

Anf. 132 JACOB JOHNSON (V):

Herr talman! Jag börjar med att yrka bifall till reservation nr 2. 

Den kommande generationsväxlingen på arbetsmarknaden har diskuterats länge. Nu är de stora pensionsavgångarna här. Välfärdsverksamheterna inom kommunsektorn har högst antal pensionsavgångar och har redan i dag svårt att få tag på utbildad arbetskraft. På grund av de brister som finns inom äldre- och barnomsorgen arbetar många, framför allt kvinnor, deltid. Ca 70 procent av all omsorg av äldre som bor hemma ges av familj, släkt och vänner. Av denna anhörigvård står kvinnorna för ca 70 procent. Ca 100 000 personer, varav en stor majoritet är kvinnor, har gått ned i arbetstid eller helt slutat arbeta. 

Ca 1,6 miljoner människor kommer att lämna arbetsmarknaden av åldersskäl fram till 2025. Många yrken inom den offentliga sektorn har åldersavgångar på över 50 procent de närmaste åren. 

Det är dags att ta ett helhetsgrepp, och det finns möjligheter. Skillnaden mellan kvinnors och mäns sysselsättningsgrad uppgår i dag till ca 5 procentenheter. Sysselsättningsgapet indikerar att en ökning av kvinnors förvärvsfrekvens är helt avgörande för den framtida personalförsörjningen. Också bland utlandsfödda finns en stor potential att öka arbetskraftsdeltagandet. Vi anser därför att regeringen bör tillsätta en personalförsörjningskommission med uppdraget att föreslå åtgärder och insatser för att lösa personalförsörjningen inom välfärdsverksamheterna i hela landet. Kommissionen bör bestå av företrädare för kommuner och landsting, de fackliga organisationerna, forskare inom arbetsmarknads- och genusfrågor och företrädare för politiska partier. Till kommissionen bör också knytas organisationer som arbetar med landsbygdsfrågor. 

Herr talman! Alltmer av ägandet sker genom institutionella placeringar. I spåren av ett ökat osynligt ägande följer ökad spekulation och skattesmitning. Pensionsfonder, investeringsfonder, hedgefonder och riskkapitalbolag är alla en del av systemet. Hur dessa fonder och bolag påverkar ägande, investeringar och sysselsättning är det i dag ingen som vet. Det behöver belysas. 

Institutionella osynliga ägare med kortsiktiga vinstintressen för med sig konsekvenser. Det påverkar investeringsvolymer, arbetsvillkor och näringslivets utveckling i stort. Ägandet är en makt- och demokratifråga. Vilka som fattar besluten, hur besluten fattas, på vilka grunder de fattas och hur de påverkar samhället är centralt i en demokrati. Ägandet påverkar också den ekonomiska utvecklingen, de sociala förhållandena liksom miljön och lagstiftningen. 

Sedan den förra ägarutredningen 1985 torde ägandeförhållandena i Sverige kraftigt ha förändrats. Det visar inte minst den förändring Daniel Waldenström vid Economistas redovisat. I början av 1990-talet hade svenska investmentbolag nästan två tredjedelar av börsens samlade marknadsvärde. År 2010 hade andelen sjunkit till en tredjedel. Under samma period har andelen utlandsägande på börsen ökat från ca 5 procent till 40 procent. 

Därför anser vi att en parlamentarisk utredning bör tillsättas i syfte att ge en heltäckande bild av hur ägarförhållandena ser ut i olika sektorer. Utredningen bör också analysera ägandets effekter ur ett samhällsekonomiskt, socialt och demokratiskt perspektiv. 

Herr talman! Systemet med pris- och löneomräkning i staten infördes i början av 1990-talet som en följd av övergången till mål- och resultatstyrning. Systemet är ett generellt system med en automatisk beräkning som inte tar hänsyn till den faktiska utgiftsutvecklingen. Det är de beslutade anslagsnivåerna för myndigheternas verksamhet som ska pris- och löneomräknas.  

Varje år räknas myndigheternas anslag upp i statens budget så att dessa ska klara av att betala ökade priser och löner. Lönernas uppräkning baseras på SCB:s arbetskostnadsindex, vilket i sin tur är baserat på löneutvecklingen för tjänstemän i den konkurrensutsatta, privata tjänstesektorn. Indexet korrigeras för ett tioårigt genomsnitt av produktivitetsutvecklingen inom den privata tjänstesektorn.  

Den grundläggande orsaken till att modellen infördes inom den statliga sektorn var att man skulle få en följsamhet gentemot andra sektorer på arbetsmarknaden. Löneutvecklingen i staten ska genom denna metod inte vara vare sig högre eller lägre. 

I en situation då många tjänsteyrken, som telefonförsäljning, växer i omfattning och samtidigt i viktiga avseenden industrialiseras skapas det en situation där kraven på rationalisering i den statliga sektorn blir orimliga. Den nuvarande omräkningsfaktorn är okänslig för de stora skillnaderna avseende produktivitetstillväxten inom tjänstesektorn. Den riskerar i praktiken att bidra till en successiv urholkning av de offentliga verksamheterna. 

I budgetpropositionen från i höstas framgår att omräkningsindex för löner 2013 är 1,37 procent. Från det görs ett avdrag för produktivitetsökning på 1,37 procent, och därför uppgår löneindex till 0,00 procent för samtliga anslag 2013. Det är inte rimligt att de statsanställda, som står för viktig service till medborgarna, ska ha en sämre löneutveckling än andra grupper på arbetsmarknaden.  

Därför anser vi att det behövs ett nytt system för pris- och löneomräkningen och att riksdagen ska begära att regeringen ska återkomma med förslag på hur pris- och löneomräkningen kan utformas på ett mer rättvist sätt än i dag med syfte att motverka denna urholkning av verksamhetsanslagen i budgeten. 

Anf. 133 JÖRGEN ANDERSSON (M):

Herr talman! Låt mig först yrka bifall till utskottets förslag till beslut i betänkande FiU25 om statlig förvaltning och statistikfrågor. 

Det här är som sagt ett motionsbetänkande, och det ska sägas att det finns en hel del goda tankar bakom de motioner som här behandlas. Det är därför glädjande att konstatera att det redan pågår ett arbete runt dessa frågeställningar. Därför yrkar jag av naturliga skäl avslag på samtliga motioner. 

Mycket har redan sagts om de frågeställningar som tas upp i betänkandet, men jag skulle vilja göra några egna reflexioner. Jag vill lyfta upp ett par av de motioner som behandlas i betänkandet eftersom jag tycker att det finns ett värde i att resonera om andemeningen i dessa frågeställningar. 

Den första motionen är från några vänsterpartister angående personalförsörjning. Till viss del angränsar denna frågeställning också till ett antal andra motioner, bland annat en motion från socialdemokrater om nyttjande av digital teknologi och ett antal motioner från andra ledamöter från olika partier om bättre effektivitet i offentlig verksamhet. Jag delar de problemformuleringar som görs i dessa motioner, även om jag kanske inte helt och fullt håller med om slutsatserna och vad lösningarna kan tänkas bestå av. 

I det här sammanhanget vill jag börja med att säga att vi ofta hamnar i diskussionen om huvudmannaskapet när vi egentligen bör diskutera hur vi klarar de utmaningar som vi står inför, till exempel personalförsörjning och bättre nyttjande av teknisk utveckling. Detta kopplar också till högre effektivitet. Det vi pratar om är det yttre påverkanstryck som konkurrens innebär inom den privata sektorn. Det finns ett konstant tryck på företagen att utvecklas och förändras för att upprätthålla konkurrenskraften. Det handlar inte bara om att sälja sin tjänst eller sin produkt utan också om att vara en attraktiv arbetsgivare. 

Det här trycket måste också finnas på de offentliga verksamheterna. Privatiseringar har ofta symboliserat den effekt som eftersträvas, men det är inte nödvändigtvis huvudmannaskapet som är avgörande för det. 

Herr talman! Med detta som grund vill jag lyfta upp ett gott exempel från min egen hemkommun där ett äldreboende dramatiskt ökade sin kvalitet när de själva fick större inflytande över sin verksamhet. Den upplevda kvaliteten från vårdtagarna ökade mycket tydligt. Den upplevda kvaliteten från medarbetarna ökade i ännu högre grad. Personalen fick möjlighet att öka sin kompetens genom till exempel deltagande i konferenser och seminarier, detta tack vare tydliga vinster som uppstått genom deras sätt att arbeta. 

Dessutom har både personal och vårdtagare fått möjlighet att ta del av den tekniska utrustning och de tekniska hjälpmedel som står till buds. Jag vill särskilt nämna att vårdtagarna har fått möjlighet att använda datorutrustning med webbtelefoni och på storbildsskärmar kunnat se och prata med sina barnbarn som bor på andra sidan jordklotet. Är det inte fantastiskt hur man kan använda tekniken? 

Den här kvalitetshöjningen och effektiviteten har inte uppnåtts genom att man fått fler medarbetare. Man har tvärtom lyckats uppnå högre kvalitet med färre anställda, men ändå har man lyckligare och mer nöjda medarbetare som dessutom hinner med mycket mer varje dag. Kort sagt har en markant produktivitetsökning skett i just den här enskilda enheten. 

Dessutom har man investerat i sin personal och i tekniska hjälpmedel. Grunden till detta är effekten av det yttre påverkanstryck som jag tidigare pratade om. Man kan tydligt se att det har medfört att man fått med sig personalen i att sträva mot ett gemensamt mål. 

I just det här exemplet råkar det vara så att det är kommunen själv som är huvudman, men för att uppnå denna goda utveckling har det varit viktigt att personalen har insett vikten av att själva utvecklas för att inte förlora sin verksamhet till någon annan aktör. 

Jag tycker det finns ett värde i att lyfta upp dessa goda exempel och fokusera på det som fungerar. Det kan föra oss framåt, och det ger hopp om att klara framtidsutmaningarna. Finns det dessutom hopp om att få en gladare personal som inte slits ut i förtid finns det också hopp om att personalen har lust, vilja och förmåga att jobba några år längre. Det är en annan viktig faktor ur ett personalförsörjningsperspektiv. 

Vad drar jag då för slutsatser av detta? Ja, till att börja med finns det i just det här exemplet en framgångsfaktor i att enheten och personalen själva har kunnat forma och utveckla sin verksamhet utifrån sina erfarenheter, sin kompetens, sin egen vilja och sina drivkrafter. I det här exemplet har det visat sig att det inte nödvändigtvis gagnar utvecklingen eller effektiviteten att styrning och direktiv kommer från en högre nivå, allra minst från en politisk toppstyrning. 

Herr talman! Den andra motionen jag vill lyfta fram och resonera kring är från Ulla Andersson och ytterligare ett antal vänsterpartister. Den handlar om det kollektiva ägandet. Vi hörde Jacob Johnson prata om detta alldeles nyss. Man resonerar kring hur det passiva och osynliga ägandet riskerar att späda på graden av spekulation och att späda på det ökade risktagandet på finansmarknaderna. 

Jag måste säga att jag inte kan annat än att hålla med. Jag är glad att även Vänsterpartiet har kommit fram till slutsatsen att det kollektiva ägandet varken gynnar stabilitet eller långsiktighet. 

Jag kan inte annat än att glädjas åt att vänsterpartisterna förespråkar mer av direktägande och fler starka ägare med en långsiktighet i sitt ägande. Jag tycker att det är bra att de inser att engagerade och aktiva ägare gynnar långsiktigheten och att aktivt ägande också sannolikt skapar rimligare avkastningskrav. 

Jag är helt överens med Vänsterpartiet om att det gynnar oss om vi alla tar ett större ansvar för vårt sparande inklusive vårt pensionssparande. Om vi får människor att bli mer aktiva i sina investeringar, till exempel i aktier, ökar också förståelsen och intresset för respektive investering, och mer av demokrati uppnås. Det tycker jag är bra. 

Här ska nämnas att regeringen infört ett investerarsparkonto. Det är ett steg i rätt riktning, och jag hoppas verkligen att intresset för just den här typen av sparformer, där den enskilde tar ett större eget ansvar och har ett större intresse av att vara mer aktiv i sitt ägande, ska öka. Det gör också att närheten till sparobjektet ökar, och det är naturligtvis bra. Det kan till exempel vara i det lokala företaget eller den lokala idén som man vill vara en del av. 

I det här sammanhanget sätter jag också stort hopp och stor tilltro till riskkapitalavdraget som är föreslaget. Jag hoppas att det ska ge incitament till ett aktivt ägande och mer av enskilt ägande, engagerat ägande och långsiktigt ägande. 

Jag måste säga att jag är väldigt glad att Vänsterpartiet är med mig i dessa frågor. 

Anf. 134 JACOB JOHNSON (V) replik:

Herr talman! Det är alltid trevligt om man kan glädja kollegerna i riksdagen, men jag tyckte nog att Jörgen Andersson gjorde en för hård tolkning av vår reservation och vår motion. Jörgen Andersson uttryckte det som att vi är kritiska till kollektivt ägande. Vad vi har tagit upp är behovet av en ägandeutredning, och det kommenterade Jörgen Andersson inte något vidare. 

Det som oroar oss är det osynliga ägandet inom olika institutionella placeringar som pensionsfonder, investeringsfonder, hedgefonder och riskkapitalbolag. Det lät på Jörgen Andersson som att vi menade kommuner och landsting som är demokratiskt styrda och där det finns en stor insyn. 

Nej, Jörgen Andersson, jag hoppas att du kan få en glad påsk i alla fall men inte riktigt på de bevekelsegrunder som du försökte antyda. Det skulle vara intressant om Jörgen Andersson kunde kommentera vårt förslag om en ägandeutredning, även om jag har läst vad som står i betänkandet. 

Det har hänt mycket sedan 1985. Att hänvisa till SCB och till forskning tycker jag är lite lösligt. Det är en viktig demokratifråga och man behöver en samlad syn, och det är det vi är ute efter. Vad säger Jörgen Andersson om det? 

Anf. 135 JÖRGEN ANDERSSON (M) replik:

Herr talman! Jag tycker att det är synd om jag misstolkade Jacob Johnson. Jag trodde att vi var någonting på spåret när det gäller en gemensam syn på ägandet. Det gör mig lite ledsen att det inte är så. Samtidigt sade jag redan i mitt huvudanförande att vi kanske inte drar samma slutsatser av problemformuleringen. 

Jag kan hålla med Jacob Johnson om att det finns ett problem i att vi har alltmer av kollektivt ägande på aktiemarknaden och på finansmarknaderna och att det kan skapa problem i sig. Jag är helt övertygad om att det finns en risk för att det faktiskt ligger till på det sättet som Vänsterpartiet förklarar i sin motivering om större risktagande och mer skattesmitning och mindre av ansvarstagande från aktiva ägare. Jag tror att vi har gynnats mycket av att ha aktiva ägare. Det där har förändrats över tid, visst är det så. Men faktum är att det finns uppgifter om detta, så att man skulle utreda hur det ser ut har jag svårt att se poängen med. Dessutom har det funnits förslag som försöker komma till rätta med de problemen. Jag nämnde investerarsparkontot som ett exempel. Riskkapitalavdragen är ett annat exempel. 

Jag hoppas att vi till slut om vi pratar en stund till kan dra samma slutsatser och att även Jacob Johnson kan glädjas åt de förslag som är presenterade och redan genomförda till viss del. Det ska nog gå bra det här, så att både du och jag får en glad påsk till slut. 

Anf. 136 JACOB JOHNSON (V) replik:

Herr talman! Jag tror absolut att vi ska kunna klara av att få en glad påsk. När vi nu har ganska liknande problembilder när det gäller att det är problematiskt med hedgefonder, riskkapitalbolag och ett anonymt institutionellt ägande tycker jag att vi skulle kunna ta nästa steg och borra lite grann i den problematiken och tillsätta en ägandeutredning för att belysa detta. Den senaste utredningen gjordes 1985, och det är 28 år sedan. 

Ja, Jörgen Andersson, jag tycker nog att ni kan ta tillbaka den här frågan så att vi kanske så småningom kan glädjas tillsammans över en riktig, parlamentarisk ägandeutredning. 

Anf. 137 JÖRGEN ANDERSSON (M) replik:

Herr talman! Vi delar som sagt var problemformuleringen. Jag ser inte riktigt poängen med en sådan utredning som Jacob Johnson föreslår. Jag tror att det finns poänger i problemformuleringen, och jag tror att det finns ett värde i att man försöker komma till rätta med det här. Investerarsparkonton, som jag nämnde tidigare och måste ta upp en gång till, tycker jag är ett steg i rätt riktning. Riskkapitalavdragen är ett annat steg i rätt riktning. 

Det finns säkert fler åtgärder man kan vidta så att människor tar ett eget större initiativ och tar ett större ansvar i sitt eget sparande och blir mer aktiva i sitt eget ägande. Jag tror att vi har mycket att vinna på det, och jag tror att om Jacob Johnson och jag kan enas kring att åtgärderna är viktigare för att komma till rätta med problemet än att ytterligare försöka beskriva problemet ska det nog till slut finnas en enighet i hur vi kommer framåt i den här frågan. 

Överläggningen var härmed avslutad. 

(Beslut skulle fattas den 10 april.) 

18 § Kommunala frågor

Föredrogs 

finansutskottets betänkande 2012/13:FiU26 
Kommunala frågor. 

Anf. 138 PIA NILSSON (S):

Herr talman! För sex år sedan såldes vårdcentralen Serafen i Stockholm till en grupp läkare för 700 000 kronor. Lokaler, utrustning, kundkrets och personal ingick i köpet. En bra affär, tyckte ansvariga politiker. Fyra år senare säljer läkarna Serafen vidare till företaget Capio, som ägs av riskkapitalbolag, för 20 miljoner kronor. Det är pengar, herr talman, som gått rätt ned i fickorna på de läkare som köpte vårdcentralen för den ringa summan av 700 000. 

Avknoppning av skattefinansierad verksamhet som vårdcentraler, förskolor och hemtjänst har blivit en etablerad affärsidé i många kommuner och landsting. Kommunal verksamhet säljs till företag där tidigare anställda ingår som ägare. Problemet är att affärsidéer av det här slaget inte bedrivs utifrån marknadsmässiga principer utan tycks snarare vara ideologiskt sprungna. Utförsäljning av våra gemensamma skattefinansierade tillgångar slumpas många gånger bort till vrakpriser. Rena rama realisationen! 

Väl fungerande verksamheter har sålts, vanligen enbart till priset av inventarierna. Flera av dessa verksamheter har sedan gjort stora vinster redan första året i privat regi – pengar som ofta inte återinvesteras utan delas ut till aktieägare. Att vårdcentraler, förskolor och hemtjänst ska bedrivas privat är uppenbarligen viktigare än kvaliteten och innehållet. 

I Stockholm instiftade Alliansen ett särskilt avknoppningskansli direkt efter maktskiftet 2006 för att sälja ut så mycket som möjligt, så snabbt som möjligt och så billigt som möjligt. Avknoppningarna har skett utan att ordentligt utreda marknadsvärdet och utan att ta in anbud från andra marknadsaktörer, och detta, herr talman, med de styrande politikernas goda minne. 

Försäljningen av Serafen är bara ett i raden av flagranta exempel på hur en ideologisk iver resulterar i urusla affärer för skattebetalarna. Kritiken mot Serafenaffären 2007 blev till slut så massiv att regeringen gav Statskontoret i uppdrag att ta fram principer för prissättning vid avknoppning. Året därpå, det vill säga 2008, presenterades ett förslag som slog fast att kommunal egendom som säljs ska säljas till marknadspris och att immateriella värden, som upparbetad kundkrets och personalens kompetens, ska ingå i värderingen. De anställda ska betraktas som anbudsgivare utan någon särställning. 

Nutek och Sveriges Kommuner och Landsting landade i samma slutsatser i sina respektive utredningar. Tillgångar får inte överlåtas till ett underpris i förhållande till marknadsvärdet. 

Herr talman! Tydliga riktlinjer framtagna i inte mindre än tre utredningar borde ha inneburit en rejäl uppskärpning. Men icke. Bara ett år senare, det vill säga 2009, seglar ännu en uppseendeväckande affär upp, nämligen avknoppningen av Vantörs hemtjänst i Stockholms stad, som såldes till två anställda chefer för 69 500 kronor. På en öppen marknad hade bolaget kostat mellan 25 och 40 miljoner kronor. Den avknoppningen var olaglig, enligt beslut i Regeringsrätten, eftersom man sålt till underpris och bolaget på så vis fått ett individuellt stöd som inte är tillåtet enligt kommunallagen. Men ansvariga politiker tyckte inte att man hade gjort något fel. Något mervärde fanns inte, menade man. 

Under samma tid avknoppades 25 förskoleenheter i Stockholms stad för sammanlagt 3 miljoner kronor trots att marknadsvärdet beräknades till mellan 2 och 40 miljoner kronor per enhet beroende på storlek. Skattebetalarna, herr talman, gick miste om hundratals miljoner. 

Trots upprepade lagbrott saknar Regeringsrättens dom betydelse om kommunerna väljer att strunta i att rätta sig efter domen. Stockholms stad kommer inte att ställas till svars för att avknoppningarna av hemtjänsten var olagliga. Avtalen med företagen påverkas inte och inte heller ansvarsfrågan. Kommuner följer inte den praxis som slagits fast av högsta instans, vilket är synnerligen anmärkningsvärt, och ansvarig minister Peter Norman har i ett interpellationssvar tidigare sagt att han inte finner skäl att vidta några åtgärder. 

Herr talman! Jag blir konfunderad när jag i betänkandet läser att Alliansens företrädare å ena sidan anser att befintliga regelverk och gjorda utredningar tydligt visar vad som gäller vid avknoppning av kommunal verksamhet. Men ett stycke längre ner konstaterar man, å andra sidan, att det nog råder en viss osäkerhet trots allt, vilket kan påverka intresset för avknoppning. 

Något förtydligande av reglerna föreslås däremot inte, utan man inväntar vad Friskolekommittén kommer fram till om rättsläget för avknoppning av kommunala skolor. Menar Alliansens företrädare att försäljning av våra skolor skulle omfattas av andra regler än övrig skattefinansierad verksamhet? Problemet är att nuvarande regelverk är för tandlöst och inte efterlevs, oavsett verksamhet. 

Under tiden regeringen sitter och väntar pågår avknoppningar som inte följer de framlagda principerna, men metoderna har blivit mer sofistikerade. Formellt heter avknoppning numera personalövertagande på affärsmässiga grunder. För en väletablerad hemtjänstverksamhet med ett par hundra brukare och ett femtiotal medarbetare behövde en enhetschef i Stockholm betala endast 1 ½ miljon. Det var vad ansvariga politiker värderade verksamheten till. Att starta ett sådant företag från grunden skulle naturligtvis ha kostat betydligt mycket mer. 

Avknoppning sker således fortfarande till underpris. Otydligheten i gällande regelverk skapar möjligheter till godtyckliga värderingar i syfte att kunna sälja så mycket som möjligt, så fort som möjligt och så billigt som möjligt. Det är inte rimligt. Det är skattebetalarnas pengar det här handlar om. 

Avslutningsvis, herr talman: En vårdcentral säljs för 700 000 men är värd 20 miljoner. En upparbetad hemtjänst säljs för 69 500 men är värd minst 25 miljoner. 25 förskolor säljs för sammanlagt 3 miljoner men är värda upp till 40 miljoner per enhet. Det här är upprörande exempel på hur offentliga verksamheter som byggts upp av skattemedel slumpats bort till vrakpriser, trots ett regelverk som hävdar marknadsmässiga priser. 

Kommunallagen förbjuder kommuner att gynna enskilda personer, men det är uppenbart det man gör när en verksamhet kan säljas till underpris för att sedan säljas vidare med mycket god vinst. Uppenbarligen är skyddet inte tillräckligt starkt i dag. Vi socialdemokrater föreslår därför att en lag om investeringsskydd införs så att det helt enkelt blir olagligt att sälja ut skattefinansierad verksamhet till underpris och att ansvar måste utkrävas. 

Jag yrkar därför bifall till reservation 2. 

Anf. 139 PER BOLUND (MP):

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till våra reservationer nr 4 och nr 5. 

Vi har alla i medierna kunnat följa skandaler med allvarlig vanvård på äldreboenden runt om i vårt land. För Miljöpartiet är varje fall av vanvård bland äldre oacceptabelt, och vi behöver därför se till att man skjuter till de resurser som behövs för att undvika dem, oavsett om boendena drivs i privat eller kommunal regi. Vi ser nu hur kommuner och andra utövare tvingas hantera en ökad andel äldre samtidigt som man står inför stora pensionsavgångar bland omsorgspersonalen som ska göra jobbet. Det riskerar att ge stora problem för äldreomsorgen framöver. 

Från Miljöpartiets sida vill vi därför se till att öka personaltätheten för att kunna garantera en god kvalitet inom äldreomsorgen. Den arbetssituation vi i dag ser på många äldreomsorgsarbetsplatser med orimlig tidspress och hög arbetsbelastning gör tyvärr att allt färre väljer att söka sig till omsorgsyrken. Allt färre väljer en karriär som innebär att ta hand om medmänniskor. Det är en ohållbar situation eftersom personaltätheten snarare behöver öka än minska inom dessa yrken. Samtidigt måste fler få en rimlig chans att klara av jobbet utan att slita ut sig fullständigt. Miljöpartiet föreslår därför i sin budgetmotion en stimulans till kommuner och andra verksamhetsutövare för att dessa ska kunna rekrytera mer personal, det vill säga öka bemanningen, på äldreboenden så att kvaliteten kan upprätthållas. Vi föreslår också en reform för att förkorta arbetstiden för personal inom äldreomsorgen med bibehållen lön. Vi anser att äldreomsorgspersonalen är en grupp som har en tung arbetssituation. De skulle gynnas av kortare arbetstid och därmed klara hälsan och kunna jobba längre upp i åldrarna. Vår satsning skulle ge rimligare arbetsförhållanden för personalen och samtidigt ge bättre vård och omsorg för de äldre runt om i vårt land. 

Herr talman! Jag vill även lyfta fram frågan om sociala investeringar i våra kommuner. Det är ett viktigt område för Miljöpartiet. Har man möjlighet att förhindra en olycka innan den inträffar är det mycket billigare och mycket mer effektivt än att försöka betala för effekterna i efterhand. 

Ju tidigare man åtgärdar ett problem, desto mindre blir både lidandet och samhällskostnaden. Det är ett generellt samband som vi kan se till exempel när det gäller ekonomiska kriser, som eurokrisen som drabbat Europa. Vi kan se att det gäller tydligt för miljökatastrofer som den snabbt ökande klimatförändringen, där Nicholas Stern redan för snart tio år sedan visade att kostnaden för att vänta med åtgärder för att minska utsläppen blir oerhört mycket högre än att snabbt göra insatser för att minska utsläppen och minska klimatförändringen.  

Men detta samband gäller också mycket på det sociala området, som jag ska tala om här i dag.  

Vi vet genom många studier att många kommuner i dag har stora kostnader för sociala problem. Sociala problem som inte åtgärdas leder till sjukdom, brottslighet och missbruk.  

Samtidigt finns det också glädjande exempel, studier som har visat att det ofta är möjligt att se problemen tidigt och att kunna förebygga och åtgärda dem genom att tidigt gå in med sociala investeringar som hindrar att människor hamnar snett senare i livet. Det här är mycket positiva kunskaper, både för att kunna minska lidandet för de personer som berörs och för samhällsekonomin i stort.  

Nationalekonomen Ingvar Nilsson har i flera olika studier tydligt kunnat visa att om man går in tidigt med insatser, vidtar åtgärder för att till exempel hjälpa ett barn som är på väg att misslyckas i skolan och hamna i missbruk, blir kostnaden för samhället under barnets fortsatta liv tusentals gånger mindre än om man låter bli att vidta dessa åtgärder och tar kostnaden för de problem som uppstår om man låter utvecklingen fortsätta. 

Med dessa kunskaper är det inte heller konstigt att allt fler kommuner och landsting runt om i vårt land mycket gärna vill göra sociala investeringar, vill avsätta pengar för att kunna gå in med förebyggande åtgärder tidigt för att kunna fånga upp problem som uppstår. Man ser att detta sätt att arbeta kan spara både ekonomiska resurser för framtiden och, inte minst, att mänskligt lidande kan undvikas.  

Tanken med sociala investeringar är just att man går in så tidigt som möjligt med insatser och därmed kan minska de sociala problemen mycket och minska stora kostnader som senare kommer om man till exempel får en utveckling mot ökad brottslighet och ökat missbruk. Det kan handla om rättsväsendet som får stora kostnader för domstolsprövningar och polisinsatser, sjukvården som tvingas ta hand om de hälsoproblem som uppstår och socialtjänsten som får ta hand om de sociala problemen. Kan man undvika att få kostnader inom dessa områden är det ett sätt att spara mycket stora samhällsresurser. Det är värt att uppmuntra denna typ av insatser. Man kan till exempel gå in och hjälpa ett barn med problem i skolan och med familjeproblem som har uppstått. Det kan handla om att ge en diagnos och en behandling för ett psykiskt syndrom som barnet lider av eller att ge stöd till ett barn att klara av skolgången och komma ut med godkända betyg. 

För att denna typ av sociala investeringar ska fungera krävs det ett samarbete mellan många olika parter. Det är kommunala, regionala och statliga aktörer som behöver vara inblandade. Därför anser vi att regeringen måste ge berörda statliga myndigheter, som är viktiga kuggar för att kunna lösa sociala problem, mycket tydliga uppgifter att samarbeta med kommuner och landsting som vill göra sociala investeringar och göra projekt för att just gå in med tidiga insatser.  

I dag ser vi tyvärr att det finns alltför många exempel på motsatsen, där statliga aktörer inte är beredda att gå in med de ganska små insatser som är nödvändiga för att man ska kunna få fungerande projekt och för att kommunerna ska kunna ge det stöd som varje unge behöver. Att som myndighet på det sättet vägra ge det stöd som behövs för att förebygga sociala problem anser vi inte ska vara möjligt. Staten måste ta sitt ansvar för att förebygga sociala komplikationer. 

Herr talman! Eftersom sociala investeringar gång på gång har visat sig vara ett så effektivt sätt att arbeta och minskar samhällets kostnader och minskar lidandet för den enskilde anser vi att det ska vara det normala sättet att arbeta med sociala problem i kommuner och landsting. Insatserna för att minska sociala problem skulle därmed kunna minska kostnaderna mycket för till exempel rättsväsendet, sjukvården och socialtjänsten i framtiden. Därmed skulle vi kunna spara mycket stora samhällsresurser. Det är alltså en investering som ger en mycket stor utväxling för samhällsekonomin på sikt.  

I dag betraktar man ofta tidiga investeringar som en kostnad och en utgift, och man har svårt att räkna hem de positiva effekter som kanske kommer flera årtionden senare. Ett stort problem som gör att alltför många kommuner och landsting avhåller sig från att göra denna typ av investeringar är att rättsläget kring dem är oklart. Genom att göra det tydligt i lagstiftningen att sociala investeringar är tillåtna och önskvärda skulle man undvika denna gråzon, och man skulle undvika risken att kommuner och landsting avhåller sig från att göra sociala investeringar och göra tidiga insatser, trots att många exempel visar att de är mycket effektiva.  

Därför har vi motionerat om att man ska undersöka och ta fram en sådan lagstiftning som tydliggör att sociala investeringar är tillåtna och ska uppmuntras. 

Det är bekymmersamt och förvånande att det finns en majoritet i riksdagen som kommer att rösta emot ett sådant legalt ramverk för sociala investeringar eftersom det gör att man inte kan minska de problem som uppstår och gå in med tidiga insatser på ett mycket pragmatiskt sätt. Jag hoppas att majoriteten i riksdagen kommer att tänka ett varv extra och fundera. Nu har vi påskhelgen på oss innan det blir votering. Jag hoppas att det blir en majoritet efter påskhelgen.  

Anf. 140 SVEN-OLOF SÄLLSTRÖM (SD):

Herr talman! Vi sverigedemokrater anser att frågan om valfrihet och konkurrens inte får bli ett självändamål. 

Det får aldrig vara så att ideologiska ställningstaganden och ambitioner att driva på privatiseringar innebär utförsäljningar av offentlig egendom till underpris eller att enskilda gynnas i tvivelaktiga affärer där andra hindrats att på lika villkor konkurrera. 

Jag vill understryka att detta inte är ett ställningstagande mot privata alternativ, men ett tydligt ställningstagande mot kommunal avknoppning och otillbörligt gynnande av enskild.  

Pia Nilsson från Socialdemokraterna har tidigare på ett bra sätt redogjort för en rad ärenden där detta har missbrukats. Det finns därför inte någon anledning för mig att upprepa just dessa exempel.  

Jag kan som exempel nämna Tibble gymnasium i Täby som såldes för 9,2 miljoner kronor – ett kraftigt underpris – till skolans rektor och en lärare. 

Det finns också exempel från Upplands Väsby där tre skolor och tre förskolor såldes till personalen för 2,1 miljoner. Det var också tveksamt. 

Ytterligare exempel är rätt onödiga. 

Det är inte bara förkastligt att en kommun gynnar enskilda genom att sälja ut kommunal egendom till underpris utan upphandling utan även irrationellt och oetiskt. 

Fokus bör läggas på hur vi höjer den svenska skolans resultat och hur vi ökar likvärdigheten och inte på avknoppningar av kommunal verksamhet. 

Jag vill härmed yrka bifall till reservation 3. 

Anf. 141 JACOB JOHNSON (V):

Herr talman! I detta betänkande behandlas Vänsterpartiets motion om en välfärd fri från kommersiella intressen. Jag inleder med att yrka bifall till vår reservation 1 som är ett stöd för denna motion. Det är en nog så aktuell fråga, och det ska bli spännande att se vad den socialdemokratiska kongressen kan komma fram till även om signalerna från den socialdemokratiska partiledningen tyvärr inte ser så lovande ut. 

Herr talman! Privatiseringar av samt vinstuttag ur den skattefinansierade välfärden urholkar rättvisa och jämlikhet men även resurseffektiv användning av skattepengar i vår välfärd. Privatiseringarna är nu mycket omfattande, och de privata bolagen är nu närmast legio som utförare för skolor, vårdcentraler med mera. Men Vänsterpartiet visar i sin motion en väg ut ur detta. 

Det har i den allmänna debatten hävdats att det inte går att lagstifta bort vinstintresset från vård, skola och omsorg. Men det stämmer inte. Det som krävs är den politiska viljan att sätta välfärdens kvalitet och likvärdighet före privata vinstintressen.  

En förutsättning för en riktigt bra skola, vård och omsorg är att ägarna och huvudmännen fokuserar på det viktigaste. Kvaliteten och behoven ska alltid komma i första rummet, inte möjligheten att berika sig på verksamheten. I skola och förskola ska det finnas utbildad personal så att varje barn får det stöd han eller hon behöver. När vi besöker vårdcentralen eller flyttar in på ett äldreboende ska vi kunna känna trygghet i att det är de behov som vi har som avgör vilket stöd vi får. Ingen ska någonsin bemötas utifrån hur lönsam hon eller han anses vara. 

Både den offentligt och den privat drivna välfärden måste mer än i dag fokusera på behov, kvalitet och likvärdighet och mindre på efterfrågan och kortsiktig lönsamhet. 

Vi föreslår att välfärden befrias från kommersiella intressen samtidigt som alternativa utförare får goda möjligheter att driva sin verksamhet. De av dagens vinstsyftande företag som är intresserade av att vara med och utveckla välfärden även utan vinstsyfte kan då välja att övergå till en särskild bolagsform där vinsten inte är styrande. Genom att använda denna bolagsform, som redan finns men i dag sällan används, löser vi även problemet att riskkapitalbolag via uppköp och försäljning av företag gör vinstuttag med skattemedel. 

Med vinst avses i detta sammanhang överskott från näringsverksamhet. I vissa fall ges det som en årlig utdelning, i andra fall tar ägarna ut vinsten när företaget säljs efter att man under några år har investerat skattemedel i detsamma. Det senare är vanligt när ägaren är ett riskkapitalbolag, och det förklarar varför det kan se ut som att vissa välfärdsföretag inte delar ut någon vinst. Naturligtvis kan verksamheter gå med överskott även i system utan vinstsyftande aktörer, men där stannar dessa resurser i välfärden och bidrar till högre kvalitet – ett av många skäl till att välfärden blir bättre om den avkommersialiseras. 

Offentligt drivna äldreboenden har enligt Socialstyrelsen mer än 10 procent fler anställda per äldre jämfört med de privat drivna. Lärartätheten är i snitt 20 procent högre i kommunala gymnasieskolor än i fristående. I de kommunala förskolorna har 56 procent en pedagogisk högskoleutbildning, och endast 4 procent saknar utbildning för arbete med barn. I de fristående förskolorna har bara 43 procent en pedagogisk högskoleutbildning, och 11 procent saknar utbildning för arbete med barn.  

Att våra gemensamma resurser går till vinster åt företagsägarna blir än mer problematiskt eftersom de flesta av de större aktörerna ägs av riskkapitalbolag. Dessa använder ofta avancerade upplägg för att undvika beskattning. En av Skatteverkets studier visade att 23 av 25 bolag som köpts upp av riskkapitalbolag inte betalade skatt efter uppköpet. Samhället förlorar alltså i två steg: först när våra gemensamma resurser försvinner till vinst, därefter när riskkapitalbolagen genom kryphål i lagstiftningen undviker att betala skatt på denna vinst. 

I en avkommersialiserad välfärdssektor undviks också vinstintressets press nedåt på arbetsvillkor och löner. Det är ingen slump att andelen som bara har timanställning är mer än dubbelt så stor i den privat drivna hemtjänsten som i den kommunala. 

Det finns i svensk lagstiftning ingen rätt för enskilda eller privata bolag att få fri tilldelning av offentliga medel. Varken i våra grundlagar, i Europakonventionen eller inom EU-rätten finns några bestämmelser som hindrar begränsningar av vinstintressen inom den offentligt finansierade välfärden. Våra förslag beaktar regeringsformens bestämmelser om egendomsskydd och näringsfrihet, liksom EU-rättens krav på att lagstiftningen inte utformas på ett sätt som diskriminerar enskilda eller bolag i andra medlemsländer. 

Vi vill avkommersialisera välfärden genom att reglera under vilka förhållanden skattemedlen kan gå till icke-offentliga välfärdsutövare, det vill säga sådana som inte drivs av kommuner, landsting eller stat. Förslagen innebär inte övertaganden av privat verksamhet eller att fortsatt drift av redan befintlig verksamhet omöjliggörs. Modellen innebär däremot att vissa förutsättningar för att bedriva verksamheten ändras genom lag. Förändringarna som föreslås gäller skattefinansierad välfärd. De fall där någon vill starta välfärdsverksamheter som finansieras privat i stället för med skattemedel berörs alltså inte.  

Icke vinstdrivande kooperativa företag och ideellt drivna utövare i övrigt ska fortsatt kunna ges offentliga medel för att bedriva sin verksamhet på dessa områden, om de driver den utan vinst. Vi menar alltså att icke-offentliga aktörer som i dag är verksamma även i fortsättningen kan beviljas skattefinansiering om de, utöver andra relevanta krav på sådana utförare, bedriver sin verksamhet utan vinstsyfte och vinstutdelning samt vid behov övergår till en ägarform som säkerställer detta. De som däremot endast är ute efter att göra en vinst på skattepengar förlorar i och med våra förslag intresset för att verka i dessa sektorer.  

För de verksamheter som tar emot skattemedel ska det inte vara tillåtet med vinstuttag i någon form, med undantag för visst överskott ungefärligen motsvarande en minskning av värdet på insatt kapital. Vänsterpartiet menar att allt överskott ska stanna i verksamheten och sparas eller återinvesteras. Därför bör en vinstbegränsning införas som innebär att eventuell icke-offentlig verksamhet som huvudregel ska bedrivas av aktiebolag med särskild vinstutdelningsbegränsning enligt 32 kap. aktiebolagslagen, alternativt av ideella aktörer och/eller icke vinstdrivande kooperativ.  

Lagen om valfrihetssystem, LOV, ger i dag företag rätt att själva bestämma var och när de startar vissa verksamheter för skattepengar. I enlighet med vad jag här har anfört, herr talman, bör denna lag samt berörda delar i skollagen och hälso- och sjukvårdslagen upphävas.  

Anf. 142 ANN-CHARLOTTE HAMMAR JOHNSSON (M):

Herr talman! Detta betänkande, kallat Kommunala frågor, spänner över de verksamheter som kommuner runt om i vårt avlånga land har att hantera. Det man kan konstatera är att det ser väldigt olika ut runt om i Sverige. De som styr väljer olika vägar och ställer krav på olika vis. Metoder och verktyg används på olika sätt. Något kanske inte används alls på vissa ställen, och på andra ställen används det frekvent. 

Av debatten här i kammaren kan man ibland förledas att tro att det är här i detta rum som alla de hur-frågor ska lösas som är den dagliga verksamheten och det dagliga arbetet i våra kommuner och landsting. Självklart är det inte så, utan det är ute i de självbestämmande kommunerna och landstingen, och i verksamheterna, detta arbete sker. I våra 290 kommuner och 20 landsting eller regioner arbetar människor i verksamheter för att leverera service och för att hjälpa och stödja kommuninvånarna. Här spelar det också roll hur verksamheter tänker kring sitt uppdrag.  

Ett viktigt område vi har debatterat i kammaren ett antal gånger är offentlig upphandling. Det finns också en motion om det från Vänsterpartiet. Kommuner där upphandlarposten är en viktig funktion i en ledningsstrategi har nått långt. Det gör skillnad var i organisationen man utför arbete, och hur. Det spelar roll hur man utformar sina krav och följer upp sina inköp av varor och tjänster. Kriterierna för upphandlingar ska beskriva det man avser att köpa, och detta är fullt möjligt så länge man inte ställer krav som går emot lagen.  

Miljöpartiet har i en motion lyft frågan om ökad bemanning inom äldreomsorgen. Socialstyrelsen har i uppdrag att ta fram föreskrifter om bemanning på alla särskilda boenden för äldre. Att ta fram en vägledning för hur äldreomsorg ska kunna organiseras och bemannas utanför demenssjukdom ses över. Det är bra att man tittar på detta, men det goda får aldrig bli det dåligas fiende i all välmening. Att ställa politiska krav på exakthet i hur arbetet ska läggas upp skapar ytterst oflexibilitet, till nackdel för dem den är till för. I längden kan det också förhindra och sätta stopp för utveckling eftersom verksamheten då inte har möjlighet att hitta egna upplägg på lösningar.  

Det finns ett lärande i verksamheter som är klokt och som skapar mervärde för alla. Ett exempel är de två undersköterskor som jobbade två och två inne hos den boende – till den dagen då den boende sade: Det är fasligt vad ni babblar. Det fick dem att haja till och inse att de lade tid på varandra i stället för på den boende. De beslutade då att gå in en och en till den boende för att ha mötet med den boende och inte med varandra. Annan personal säger: Inte var det bättre förr, fastän vi var många fler då, och det blev inte mer gjort. Så kan det också vara.  

I en kommun berättar personal om fortbildning som sker gemensamt med personal från såväl kommunala som privata utförare. De konstaterar att sammansättningen av personal ser olika ut, och man har hittat olika vägar för att hitta smarta arbetssätt. Då menar de inte att några har mindre personal och andra mer, utan de menar att funktionerna ser olika ut och att det är bra att hitta goda vägar för att jobba smart för sig själv med stöd och hjälp till de äldre. Det är ju det som är målet. Att kunna fundera fritt och möjliggöra flexibilitet i verksamheter är viktigt. Det gagnar såväl boende som personal. Därför bör man fundera mer än en gång på vad som kommer att ske vid införandet av den ena eller den andra åtgärden. 

I en motion om vinstutdelning skriver Vänsterpartiet att alla skattemedel ska komma välfärdens brukare till godo. Självfallet är det så, och därför ska också kvaliteten vara god oavsett utförare. Hög kvalitet är en fråga om innehåll och på vilket sätt saker görs. Med väl genomtänkta beställningar av omsorg till de äldre från såväl offentliga boenden som privata, och med uppföljning, når man bra verksamhet gemensamt med smarta lösningar och utveckling av verksamhet med den äldre i fokus.  

Jag tror inte på ett förbud mot vinster i välfärden, men det är tydligt så att det är olagligt att undandra skatt och att detta ska motverkas. Detta gäller på alla områden. 

Det som spelar roll är hur man riggar sin verksamhet. Till exempel blir det stor skillnad för en äldre person med bistånd hur den kommunala hemtjänsten eller den alternativa utföraren, i dagligt tal kallad privat utförare, valt att utföra sitt uppdrag. Hur hjälpen kommer att fungera är beroende av ”tänket” som finns i verksamheten och hos dem som arbetar i verksamheten och levererar tjänsterna. Det blir betydligt enklare och mer roligt att arbeta i de organisationer som skapar smidighet i beslutsvägar och där människor har möjlighet att växa och utvecklas, något som kommer med förtroende och ansvar. 

En äldre dam, låt oss kalla henne Greta, som fått ett biståndsbeslut för hjälp och stöd vid dusch kan mötas av två helt olika synsätt och organisationsformer. I den ena finns det flexibilitet och korta beslutsvägar, och i den andra följs en struktur som blir byråkratisk och tar tid. I den ena organisationen kommer Greta, som gruvat sig länge för att våga fråga om hjälp med sängbäddning och inte vill vara till besvär, att få till svar att detta inte är möjligt då hennes biståndsbeslut inte omfattar detta. Det kommer i sin tur att göra att Greta aldrig mer kommer att våga be om detta. Personalen lämnar, och något nytt biståndsbeslut kommer Greta inte heller att få. På ett annat ställe kommer personalen att säga: Klart, vi fixar det, Greta. Och så får hon hjälpen, och personalen går tillbaka och skriver ett förenklat biståndsbeslut så att det löser sig med själva insatsen för Greta. 

Det är detta politiken måste arbeta med, det vill säga att ta bort byråkrati och fyrkantigheter och göra det enkelt och smart att ge hjälp och få hjälp. Det bästa är där Gretas och andras välmående ökar och där personalen trivs på jobbet. Detta är frågor ute i våra kommuner och landsting, men lösningen är inte att förbjuda vinster utan att ställa bra och tydliga krav samt att ha god uppföljning på egen och privat verksamhet. 

Det pågår ett antal utredningar som ser över ägarprövning vid offentligt finansierade välfärdstjänster och vilka krav som kan och bör ställas på dem som äger och driver företag inom välfärdssektorn. En annan handlar om avknoppning. Kring frågan om avknoppning av verksamhet, där det finns en motion i detta ärende, är det såväl kommunalrättsligt som EU-rättsligt tydligt vad som gäller vid överlåtelse av kommunal verksamhet, det vill säga högsta möjliga pris, marknadsmässighet och en god affär.  

Herr talman! Debatten om vinster i välfärden blir ensidig och borde i stället handla om att få de bästa möjliga skolorna till innehållet för alla, få en god äldreomsorg och sjukvård och vad vi vill ha för kvalitet för dem som ska nyttja och för dem som arbetar i verksamheten. 

I dag vet vi att människor, enskilda kvinnor och män, har lämnat sina arbetsplatser efter att ha försökt driva på med nya idéer och tankar. Exempel kan vi hitta runt om i välfärden, där skolor är en del. Enskilda lärare har tagit steget över för att driva en idé om att det finns smarta sätt att bedriva undervisning som gynnar barn och ungdomar men som inte får genomslag i den ”traditionella” världen. De har tagit anställning i friskolor, eller så har de startat eget. Det kan också vara så att elever som gått igenom en utbildning i efterhand på arbetsmarknaden ser att det saknas saker och ting i skolan och då funderar på att starta en egen skola, med målet att uppnå det man själv aldrig fick.  

Det spelar roll på vilket sätt saker sker i ett klassrum. Det kan vara klassrum vid sidan om varandra, det kan vara två olika skolor i en kommun och det kan vara skolor i två olika kommuner. Den ena läraren talar om centrala prov och om bättre resultat. Den andra läraren talar om för eleverna i augusti i första årskursen att de kan, om de bara kämpar och lägger manken till, uppnå målet att bli tredjeklassare när det blir sommarlov nästa gång. 

Det spelar roll på vilket sätt saker och ting sker och hur motivation, stöd och hjälp ges. Innehållet i klassrummet, på boendet och i vården är det viktiga, och vi brukar tala om det som kvalitet.  

Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet och avslag på motionerna. 

Anf. 143 JACOB JOHNSON (V) replik:

Herr talman! Om jag hörde rätt sade Ann-Charlotte Hammar Johnsson att alla skattepengar ska komma välfärden till godo, eller något liknande. Det kan jag hålla med om. Men hur kan man då tillåta vinstuttag av skattepengar? Jag förstår inte hur man kan få ihop den tankekedjan. 

I dag har det publicerats en debattartikel i Svenska Dagbladet, och jag ska citera: ”Det svenska skolsystemet är i ett avseende närmast unikt extremt i ett internationellt perspektiv. Med undantag av ett system som introducerades i Chile under general Pinochets styre finns inget annat allmänt finansierat skolväsende som tillåter att skolor drivs av privatägda vinstdrivande bolag. En engelsk forskare betecknade … det svenska systemet som ’till höger om höger’ och ur brittisk synvinkel så radikalt att det inte ens diskuterades under Margaret Thatchers tid som premiärminister.” 

När man läser detta skulle man kunna tänka sig att det är någon till vänster om Vänsterpartiet som har skrivit detta, men det är alltså ledamöter i Kungliga Vetenskapsakademien. Deras slutsats och rubrik för debattartikeln på Brännpunkt i dag är Sätt stopp för vinstuttag i skolan.  

Jag undrar med anledning av detta om Ann-Charlotte Hammar Johnsson tycker att vi ska titta på de internationella erfarenheterna och hur man tillåter till exempel vinstuttag i skolor i andra länder. Eller är det så att den svenska modellen är helt unik och så fantastisk att man inte behöver ta hänsyn till internationella erfarenheter? 

Anf. 144 ANN-CHARLOTTE HAMMAR JOHNSSON (M) replik:

Herr talman! Det är väl alltid intressant, Jacob Johnson, att titta på vad som försiggår i vår omvärld, och det ska man inte sluta med att göra. Vi har ett system där man gör uppföljningar, och det gäller att göra uppföljningar i alla verksamheter, oavsett om det är kommunala eller om det är en annan myndighet som följer upp till exempel skolan. Det finns en hel del god verksamhet som har skapat väldigt bra värden i Sverige. Sedan får man se till att de dåliga delarna förbättras. Men det innebär inte att man ska införa förbud på saker och ting, utan man ska försöka hitta förbättringar.  

Jag vet inte om Jacob Johnson kan påstå att det i kommunal verksamhet alltid är den bästa kvaliteten. Jacob Johnson nämner urholkningen. Jag undrar: Vad innebär det? Ja, det är urholkning om pengar försvinner på ett extremt sätt någonstans. Men det är också urholkning om kommunal verksamhet inte håller kvalitet och man tillför mer och med skattemedel hela tiden. 

Det är viktigt att följa upp alla verksamheter och se till att man ställer höga krav så att det blir en bra verksamhet, för god kvalitet vill vi åt allihop. Det tror jag att vi har ett gemensamt värde av. 

Anf. 145 JACOB JOHNSON (V) replik:

Herr talman! Naturligtvis måste man följa upp och utvärdera den offentligt drivna verksamheten, till exempel skolor och äldreomsorg. Givetvis ska man ställa höga krav. Det är väl inte fel att citera en gammal socialdemokratisk socialminister som sade att varje inte effektivt använd skattekrona är en stöld från folket – eller hur det nu var. Naturligtvis måste man använda skattepengarna på bästa sätt. 

Jag tycker också att man måste ta till sig det som skrivs på Brännpunkt i Svenska Dagbladet i dag och de studier som gjorts. Man skriver: 

”Vår slutsats är att några tydliga positiva effekter av det fria skolvalet på elevernas studieresultat inte har kunnat påvisas; möjligen ger ett fritt skolval något bättre resultat för elever från resursstarka hem. Säkert är dock att det ger upphov till ökad segregation och minskad likvärdighet i skolsystemet.” Det konstateras vidare ”att det nuvarande extrema svenska systemet kom till utan att man utredde det innan, gjorde konsekvensanalyser, följde det med forskning och utvärderade effekterna”. Inte förrän nu har det tillsatts en utredning.  

Jag tycker att det här är mycket allvarligt och har ansett det länge. Det är ett tungt inlägg från Kungliga Vetenskapsakademiens ledamöter där de så tydligt tar ställning för att man helt enkelt bör ta bort skolverksamhet i vinstdrivande syfte därför att det har lett fel. De gör jämförelser med andra länder, till exempel Nederländerna, USA och Storbritannien där man inte tillåter vinstdrivande skolverksamhet. Jag hoppas att Ann-Charlotte Hammar Johnsson och hennes partikamrater kan ta till sig detta i framtiden.  

Anf. 146 ANN-CHARLOTTE HAMMAR JOHNSSON (M) replik:

Herr talman! Om den här artikeln hade varit skriven när vi bara hade kommunal och offentlig verksamhet, hur hade innehållet då sett ut? Vi vet att skolresultaten under väldigt många år inte har varit bra i det här landet och att vi har försökt påverka dem till det bättre. Då menar jag långt tillbaka i tiden.  

Redan på 90-talet hade vi en bra läroplan, Lp 94, som talade om kreativitet. Däremot har vi haft en skola och ett innehåll som har handlat om ett industrisamhälle, och på något sätt sitter det kvar i skolsystemet. Då gäller det att tänka om och tänka nytt. Det är inte lätt att ändra på det som hände i går till i dag, för det tar lite tid även för oss vanliga människor. Oaktat vad vi ska göra i morgon, om vi ska ändra ett beteende, behövs det i alla organisationer en omställning. 

Jag skulle vilja säga att det finns ett annat bekymmer som inte har med vinst att göra, och det är att få skolan framåt på olika sätt. Det är en gedigen uppgift. Det finns mycket positivt som händer, och jag tycker att man ska ta vara på de positiva exemplen som finns såväl i friskolor som i kommunala skolor. 

Det är också så att mycket personal har lämnat verksamhet för att gå över till någon annan därför att man har en idé och en tanke om att det går att göra på ett annat sätt. Jag tror att det handlar om smarta lösningar och att tillvarata barnens intressen, de som är uppfödda med ett annat sätt än att bara svara på enkla frågor. Som Pippi Långstrump sade på sin tid: Varför frågar fröken detta? Vet inte fröken det?  

Man kan hitta kunskaper på Google, använda Ipads och Iphones. Vi har ett annat sätt att se på det. Det tycker jag också att man ska titta på och ta in i den här diskussionen. 

Anf. 147 PIA NILSSON (S) replik:

Herr talman! Ann-Charlotte Hammar Johnsson nämnde något om att det är marknadsmässiga priser som ska gälla just vid avknoppning eller försäljning av kommunal verksamhet. Då vill jag fråga: Anser Ann-Charlotte Hammar Johnsson att det är marknadsmässigt att sälja kommunal hemtjänst för 69 500 kronor som är värd runt 25 miljoner kronor? Anser Ann-Charlotte Hammar Johnsson att det är en bra affär för skattebetalarna? Och till sist: Anser Ann-Charlotte Hammar Johnsson att regelverket är till fyllest? 

Anf. 148 ANN-CHARLOTTE HAMMAR JOHNSSON (M) replik:

Herr talman! Jag anser att de affärer som görs ska vara affärsmässiga. Jag anser att man ska räkna fram bästa möjliga pris och att det är det som gäller. Jag tar avstånd från affärer som är dåliga. Jag tycker inte att det är okej. 

Pia Nilsson sade i sitt anförande att man satsar på att sälja så billigt som möjligt. Jag tycker att det var lite väl lågt. Jag skulle tro att de som vill sälja försöker göra den bästa affären, så den retoriken tycker jag kanske var lite väl låg. Sedan står jag inte alls bakom dåliga affärer, utan jag tycker absolut att regelverket ska följas. 

När jag ändå får möjlighet att ställa en fråga till Pia Nilsson vill jag fråga hur hon ser på åtgärder i välfärdssektorn med anledning av att det i dag finns cementerade strukturer, det vill säga att det inte alltid är så att pengar som tillförs en verksamhet kommer att ändra på strukturer. Om du har ett nytt hus eller bygger upp ett nytt sjukhus till exempel är det ändå samma människor som finns där. Det kanske är andra vinster som ska göras då och inte bara pengar som ska tillföras. 

Hur ser du på detta med välfärd och vinster? 

Anf. 149 PIA NILSSON (S) replik:

Herr talman! Jag koncentrerar mig på den reservation som jag yrkade bifall till i anförandet, nämligen den om att införa ett investeringsskydd för att undvika utförsäljning till underpriser av offentlig verksamhet. Jag väljer att stanna vid det och ställer Ann-Charlotte Hammar Johnsson till svars, som ändå representerar Alliansen. 

Ann-Charlotte Hammar Johnsson säger att utförsäljningar ska vila på affärsmässiga grunder. Då vill jag ställa frågan igen: Anser Ann-Charlotte Hammar Johnsson att det är affärsmässigt att 25 kommunala förskolor säljs för sammanlagt 3 miljoner kronor, fast de är värda upp till 40 miljoner kronor per enhet? Är det en bra affär för skattebetalarna? Och anser Ann-Charlotte Hammar Johnsson verkligen att regelverket är till fyllest? 

Anf. 150 ANN-CHARLOTTE HAMMAR JOHNSSON (M) replik:

Herr talman! Det finns ett regelverk och en lagstiftning, och då ska detta självklart följas. Och jag anser inte att affärer som inte har blivit bra är affärsmässiga. Har det blivit för billigt har det blivit för billigt, och då får man säga att det är fel. Det är mitt svar på det hela, Pia Nilsson. 

Anf. 151 EMIL KÄLLSTRÖM (C):

Herr talman! Mitt anförande ska kretsa kring tre självklarheter. Ibland måste man tala även om självklarheter, för gör man inte det är det risk att de slutar att vara självklarheter. 

Jag tycker att det är självklart att alla kommuner ska ha verktyg för att säkra en god välfärd och grundläggande service i stad och land i hela Sverige. Jag tycker att det är självklart att man i offentlig sektor generellt och på lokal och regional nivå ska bli mer innovativa och produktiva. Och jag tycker att det självklart att säkra och utöka medborgarnas valfrihet i välfärdstjänsterna, detta oavsett skede i livet eller behov. 

Herr talman! Jag börjar med den första. Det är självklart att alla kommuner ska ha verktyg för att säkra en god välfärd och grundläggande service i stad och land i hela Sverige. 

Från och med den 1 januari 2014 kommer vi att ha ett nytt skatteutjämningssystem på plats för våra kommuner och våra landsting. Det är mycket glädjande att detta kommer på plats, för det ger våra kommuner långsiktiga spelregler att planera verksamheten efter. Centerpartiet har jobbat hårt för detta och ser fram emot att det börjar verka runt om i Kommunsverige när man nu ska besluta budgetar för nästkommande år. 

Det finns också annat som är positivt när det gäller denna självklarhet. Kommunsektorn står inför svåra beslut och avvägningar framöver. Vi ska värna välfärdens kärna samtidigt som en demografisk utmaning står för dörren. Förutom den kommunala skatteutjämningen får kommuner och landsting nya verktyg att jobba med, däribland reformerna om kommunala skatteutjämningsreserver. Man får större möjligheter att rusta sig och samla i ladorna i goda tider för att sedan jämna ut intäkterna i sämre tider. 

Kommunerna kommer att kunna bygga upp så kallade resultatutjämningsreserver inom ramen för det egna kapitalet. De pengar man då lägger undan kommer att kunna täcka underskott i en lågkonjunktur. Det här började gälla den 1 januari 2013. Också det har varit högt prioriterat från Centerpartiets sida. Det här stärker det kommunala självstyret, som ju är en central del i tanken om decentralisering och att demokrati ska byggas underifrån. Men det handlar också om att bygga en mer robust kommun- och landstingssektor. 

Det är självklart att vi i offentlig sektor generellt och på lokal och regional nivå ska bli mer produktiva och innovativa. 

I en ofta citerad rapport hävdade SKL, Sveriges Kommuner och Landsting, för några år sedan att fram till år 2035 måste kommunalskatten höjas med 13 kronor för att värna den välfärdsnivå som vi nu tar för given. I rapporten pekar man själv på brister i exaktheten och att detta inte är en fastslagen prognos, men det tecknar ändå en bild av att vi har stora utmaningar i att värna den svenska välfärden framöver. 

För mig är det också en självklarhet att vi inte ska höja kommunalskatten med 13 kronor fram till år 2035, men då krävs det något annat i stället. Jag är helt övertygad om att en väldigt stor del av svaret på den här utmaningen är en höjd produktivitet och framför allt en ökad innovationsgrad i hela samhället men kanske främst i den offentliga sektorn. Här sker det några spännande saker som jag skulle vilja tala om. 

Innovationsupphandling är någonting som blir mer och mer i ropet i Sverige. Det handlar om att man från offentlig sektor upphandlar produkter och tjänster som ännu inte finns. Det är egentligen inget nytt. Man har från offentligt håll under lång tid stimulerat framväxten av produkter som ännu inte lämnat ritbordet. Det må vara ett stridsflygplan eller något annat, och det här skulle vi kunna utnyttja mycket mer. 

Varje år upphandlar offentliga organisationer 450–535 miljarder kronor. Det är väldigt mycket. Om en del av dessa pengar skulle kunna gå till att utmana näringslivet och samhällets aktörer till att ta fram de nya tjänster och produkter som kommer att lösa välfärdens utmaningar är mycket vunnet. 

Som sagt är det en hel del på gång här. Vinnova jobbar med att ta fram ramar för detta, och inte minst den utredning som ser över den offentliga upphandlingen i Sverige aviserar detta. Vi har en spännande tid framför oss. 

Ser vi ut internationellt kan vi konstatera att i både USA och Norge pågår det program för detta. I Norge konstaterar man att det här inte bara är en fråga för politiken utan att det handlar om, precis som i övrig innovationspolitik, att samhällets olika aktörer måste närma sig varandra och jobba tillsammans. 

När det gäller produktivitetsökning och innovationsgrad skulle jag också vilja nämna de öppna jämförelser som sedan en tid tillbaka sker, inte minst på SKL:s initiativ. 

Det finns i Kommunsverige stora skillnader när man mäter hur mycket pengar som man lägger in i en verksamhet, till exempel skola, förskola, omsorg eller något annat, och vilken kvalitet man får ut. Att Sveriges kommuner kan ”benchmarka” sinsemellan och den vägen sporra varandra att hitta de bästa lösningarna och bli bättre är mycket positivt. 

Herr talman! Min tredje självklarhet har också bäring på innovation och nytänk. Det är självklart att säkra och utöka medborgarnas valfrihet i välfärdstjänsterna. Det gäller hela livet och alla människor. Det anknyter som sagt till produktivitet och innovation för att valfrihet, att kunna rösta med fötterna och välja den aktör som bäst svarar mot de egna behoven, är en av de starkaste drivkrafterna på sikt för att stimulera utveckling. De aktörer som är bäst på att introducera nya metoder och produkter är också de som får flest nöjda brukare. 

Jag välkomnar att en utredning nu tittar på hur fler kommuner kan öka valfriheten inom välfärdssektorn, inte minst inom äldreomsorg och hemtjänst. För Centerpartiet är detta givet. Vi vill se en ökad valfrihet i välfärdstjänsterna i hela landet. Vi tycker att en lämplig väg att säkra detta är att lagstifta fram det. 

Många andra partier vacklar tyvärr i detta stöd, inte minst på vänsterkanten. Vänsterpartiets representant var mycket tydlig i denna debatt. Även Pia Nilsson från Socialdemokraterna har en utmaning framför sig i och med den stora striden inom partiet. När man har partikamrater som säger ”festen är slut, nu ska ni ut” till privata företag som jobbar med att utveckla välfärden har man mycket att kämpa för internt. 

Jag kan förstå att Pia Nilsson inte talar om lagen om valfrihet alls utan om den del av välfärdssektorns utveckling som vi alla håller med om är negativ, alltså de dåliga privatiseringarna. 

Valfrihet kan inte vara ett storstadsprivilegium. I alla delar av vårt land, i stora och små kommuner, måste vi kunna välja välfärdstjänster. Det kommer att bli viktigt inte minst för nya generationer äldre och nya generationer föräldrar som vill välja skola och så vidare.  

Om det inte blir en självklarhet överallt bygger vi upp högre trösklar för att bo i andra delar av landet än de delar där det presenteras. 

Anf. 152 ROGER HADDAD (FP):

Herr talman! Jag ersätter min kollega Gunnar Andrén som tyvärr fick förhinder. Jag börjar med att yrka bifall till utskottets förslag och avslag på samtliga motioner. Jag tänker göra några nedslag i detta betänkande om kommunala frågor. 

Mångfald i välfärden är mycket positivt. Jag tycker att vi ska vara tydliga med det. Ytterst handlar det om hur vi använder skattebetalarnas pengar lokalt och nationellt. 

I betänkandet finns ett antal motioner som ifrågasätter vinstutdelning i offentlig verksamhet. Här är det fortfarande högst oklart vad Socialdemokraterna och Pia Nilsson egentligen tycker. I det särskilda yttrandet på s. 29 står det att medlen inte ska läcka ut ur välfärden genom vinster till privata företag. Vad detta innebär får Pia Nilsson gärna förklara för mig. 

Ännu en märklig motion handlar om huruvida vi ska ha alternativ över huvud taget. Miljöpartiet ifrågasätter inslaget av alternativ och menar att konkurrensupphandling inte har föranlett effektiviseringar eller kvalitetsförbättringar i offentlig verksamhet. Det är ett felaktigt påstående. Jag vet inte, herr talman, om det bygger på ideologisk uppfattning eller felaktiga fakta. 

Låt mig ta ett exempel från mitt hemlän Västmanland. Västerås stad har till exempel sparat miljontals kronor på att upphandla äldreomsorg.  

Det är viktigt med valfrihet i skolan. Vänsterpartisten, som tyvärr har lämnat salen, ifrågasatte indirekt rätten till valfrihet när det gäller skola. 

Vuxenutbildning och svenska för invandrare är utmärkta exempel på kommunal konkurrensupphandling. I Västerås har vi fått dubbelt så mycket vuxenutbildning för samma pengar. Det skulle vi inte ha fått om vi inte hade konkurrensupphandlat. 

Det viktiga för oss är kvalitet, vilket betänkandet också lyfter upp. Viktigt är också att oseriösa aktörer inte får bedriva verksamhet på statens eller kommunens uppdrag. Därför är det bra att Friskolekommittén, som har fått ett förlängt uppdrag till den 31 mars, tittar på just detta. Man ska inte kunna gå ut på Blocket och sälja tillstånd för 4 000 kronor. 

Några har varit inne på avknoppningar och så vidare. Jag kan nämna Stockholms stad. Skolborgarrådet Lotta Edholm sade redan 2008: Utifrån det oklara läget kommer vi inte att tillåta avknoppningar av förskolor, grundskolor och gymnasieverksamhet. 

Låt mig ta Västerås som exempel igen. Accessum, med tillgänglighetsguiden, är en handikappförening för personer med funktionsnedsättning som driver en avknoppad verksamhet. Den blev årets kooperativ 2009. Ett annat exempel är gräsklippning som fick avslag. 

Sådant här ska alltid prövas i demokratisk ordning av lokala politiker som är väl insatta, och det vore tråkigt om vi ska förbjuda detta härifrån. 

Herr talman! I betänkandet står en tydlig allianspolitik för valfrihet och kvalitet mot en splittrad rödgrön röra. 

Överläggningen var härmed avslutad. 

(Beslut skulle fattas den 10 april.) 

19 § Hushållningen med mark- och vattenområden

Föredrogs  

civilutskottets betänkande 2012/13:CU12 
Hushållningen med mark- och vattenområden. 

Anf. 153 JAN LINDHOLM (MP):

Herr talman! När människan tog steget från jägar- och nomadlivet över till fasta bosättningar och började samla och odla blev åkermarken den centrala källan till välfärd. Vid de bördigaste områdena på jorden växte därför de högst stående kulturerna, liksom de girigaste erövrarna, sig starka. 

Årtusenden av utveckling inom jordbrukssektorn har sedan skapat grödor med mångdubbel avkastning liksom odlingsmetoder som nästan helt rationaliserat bort behovet av mänsklig arbetskraft. Men behovet av åkerjord kvarstår. 

I betänkande 12 som rör frågor kring hushållning med mark- och vattenområden behandlas ett stort antal förslag från riksdagens ledamöter. Många av förslagen upprepas år efter år, och utskottet väljer därför att vissa år behandla förslagen med så kallad förenklad behandling. Det innebär att vi ledamöter avstår från att lyfta upp förslagen och skriva reservationstexter till dem. Det betyder dock inte att förslagen skulle vara mindre viktiga. 

Tvärtom kan man hävda att de förslag som årligen återkommer i motioner från olika ledamöter kanske är de viktigaste förslagen som väcks här i kammaren. Avslagen kan ha många olika orsaker. Ibland säger man att tiden inte är mogen. Men varför är den inte det i så fall? 

Många gånger motiveras avslagen med att det på någon nivå, i Regeringskansliet eller kanske i EU:s struktur, pågår ett arbete med frågan. I sådana lägen vill inte regeringens företrädare att riksdagen föregriper de förslag som man räknar med ska komma. 

Det arbetssättet illustrerar maktförskjutningen från oss folkvalda till andra. Man kan självklart anse att det vore rimligt att riksdagen har en uppfattning i många av de frågor som exempelvis tas upp i detta betänkande. Att riksdagen nästan alltid självmant avstår från att uttala en åsikt i väntan på att andra ska bestämma sig kastar lite av ett löjets skimmer över oss folkvalda, kan jag många gånger tycka. 

Med tanke på de omfattande utmaningar som exempelvis infrastrukturen för vatten och avlopp står inför, inte minst avseende de effekter som det ändrade klimatet beräknas ge, är det ganska märkligt att riksdagen inte kan uttala att en nationell översyn av dessa utmaningar borde ske. 

När de grundläggande förutsättningarna för vår överlevnad, tillgång till rent vatten och brukbar jordbruksmark, båda är utsatta för snabb exploatering och därmed riskerar att utarmas och skadas, är det då inte rimligt att riksdagen uttrycker en uppfattning kring det? Varför är det så farligt för regeringspartierna – oavsett vem som har makten – att riksdagen exempelvis beslutar att uppdra åt regeringen att utreda frågan om åkermarkens ställning som ett eventuellt framtida nationellt riksintresse? Man kan undra vad det är som gör en sådan fråga så farlig. 

Men, herr talman, alla frågor som betänkandet hanterar behandlas inte förenklat. En motion berör ett gammalt ämne som vi har hanterat ett flertal gånger i utskottet, men den motion som nu är aktuell, med sina fyra förslagspunkter, ger ändå frågan lite nya vinklar och innebär lite förtydliganden gentemot tidigare. Den motionen har utskottet valt att behandla traditionellt. 

Motionen, som är skriven av två miljöpartister i Stockholm, tar upp situationen för det som kallas nationalstadsparker. Än så länge har vi bara en sådan i Sverige, och den ligger här i Stockholm. Men jag vet att en del miljöpartister i Göteborg arbetar på att få fram en ansökan om att ett område även där ska klassas som nationalstadspark, så förhoppningsvis kan frågan gälla fler områden än det aktuella här i Stockholm. 

För er som lyssnar på detta i kammaren och inte känner till nationalstadsparken i Stockholm tänkte jag bara berätta att den sträcker sig från Ulriksdal norr om Stockholm österut genom Haga och Brunnsviken och söderut ned till och med Djurgården. Det är alltså ett väldigt stort parkområde norr om Mälaren. 

Bakgrunden till motionen och dess fyra förslag är att många människor här i Stockholmsområdet anser att nationalstadsparken utsätts för ett intrång och en exploatering som inte överensstämmer med syftet med att området har status som nationalstadspark. Det kanske viktigaste kravet i motionen är att de planer som beslutas för hur en sådan park ska förvaltas ska ha rättslig verkan, vilket de inte har i dag. I dag fungerar sådana planer mest som någon sorts inriktningsdokument. 

Viktigt är också, anser man i motionen, att alla de ingrepp – både i nationalstadsparken och i dess omgivning – som kan ha betydelse för parkens funktion och dess värden måste utredas genom en så kallad miljökonsekvensbeskrivning. 

Jag tänkte avstå från att ge mig in i en djupare argumentation kring dessa som jag tycker ganska självklara och enkla krav. Det beror på att jag är ledamot för Miljöpartiet i Dalarna och rätt ofta tycker att debatten här i kammaren är väldigt Stockholmsfixerad. Därför känns det nästan lite olustigt att ta kammarens tid i anspråk för en sådan här tydlig Stockholmsfråga. Det är inte riktigt mitt bord, om man säger så. 

Självklart delar jag ändå stockholmarnas oro för att de grönområden som finns kvar i stadens närhet blir utsatta för ett växande tryck av olika slag. Jag yrkar alltså bifall till reservationen. 

För mig är emellertid den stora frågan – som vi inte har några reservationer om men som finns i de motioner som behandlas förenklat – frågan om mark- och vattenresurser och hur vi i det moderna, urbaniserade samhället ser på dem. Det slit-och-släng-tänkande som präglar det urbana samhällets framväxt är ett förödande sätt att se på resurser, om man skulle applicera det på ekosystemresurser. Vi måste faktiskt inse att vi inte kan förbruka de resurserna, utan vi måste förvalta dem åt kommande generationer. 

Som avslutning, herr talman: Det var länge sedan, men nu tycker jag faktiskt att det är dags att jag påminner kammaren om att regeringen snarast borde ge Trafikverket i uppdrag att bygga ett dubbelspår mellan Falun och Borlänge. 

Anf. 154 EVA BENGTSON SKOGSBERG (M):

Herr talman! I betänkande CU12, Hushållning med mark- och vattenområden, behandlas merparten av motionerna i förenklad ordning, eftersom vi redan tidigare under mandatperioden har tagit ställning till dessa eller likvärdiga motioner. 

Dem vi nu har tagit upp till behandling är dels två motionsyrkanden om allmänna vattentjänster, dels en motion om förbättrat skydd för nationalstadsparker. 

Kommunerna har långtgående skyldighet att ordna vattenförsörjning och avlopp i befintlig eller blivande bebyggelse genom att tillhandhålla en allmän VA-anläggning med bland annat vattenverk, vattenreservoarer, avloppsreningsverk, pumpstationer och olika ledningsnät. De ska drivas med god hushållning av naturresurser och uppfylla krav med hänsyn till skyddet för människors hälsa och miljön. 

Vattenprisutredningen, som på uppdrag av regeringen har utrett vilka styrmedel som kan förbättra vattenkvaliteten, har lämnat ett antal förslag som nu bereds inom Regeringskansliet. Motionärerna och utskottet är av samma mening som utredningen beträffande de förslag som utredningen har lagt fram. Vi avvaktar därför det pågående beredningsarbetet. 

Den ytterligare motion som vi har behandlat i utskottet gäller förbättrat skydd för nationalstadsparker. 

Som Jan Lindholm just sade har vi en enda nationalstadspark, i Stockholm. Det är världens första i sitt slag. Den sträcker sig från Sörentorp och Ulriksdal i norr till Djurgården i söder, från Skeppsholmen i väster till Fjäderholmarna i öster. Jag tror att den är på 27 kvadratkilometer. Vi ska vara otroligt stolta över att vi har denna ekopark. Det gröna perspektivet ska understrykas. Det är viktigt att säkerställa grönområden i våra storstäder. Behovet av grönområden förtydligas också i den nya plan- och bygglagen. 

För att skydda just denna ekopark i olika avseenden finns en omfattande rättslig reglering och olika plan- och styrdokument som rör vården och utvecklingen av parken. Länsstyrelsen i Stockholm har nyligen antagit en vård- och utvecklingsplan som – även om den inte är rättsligt bindande – ska ge en samlad bild av de mål och riktlinjer som finns. Den ska även fungera som ett stöd för skötsel och förvaltning, samtidigt som den ger ett underlag för uppsikten över utvecklingen av parkens värden. 

Utskottet är inte berett att föreslå ytterligare initiativ från riksdagen i den frågan, inte heller när det gäller frågan om miljökonsekvensbeskrivningar. Här har EU-kommissionen nyligen lämnat ett förslag till ändring. Utskottet anser att vi bör avvakta det arbete som pågår i EU. 

Herr talman! Avslutningsvis vill jag yrka bifall till utskottets förslag och avslag på reservationen. 

Anf. 155 KEW NORDQVIST (MP):

Herr talman! Först vill jag tacka för att jag har fått tillfälle att komma till civilutskottets debatt för att argumentera för min motion Gör åkermarken till ett riksintresse. 

Jag har under 25 år varit ekobonde i Småland med mjölkproduktion. Det kanske delvis förklarar min vördnad för jorden. Sambandet mellan jord, växtlighet och människa står helt klart åtminstone för mig – och inga växter utan fotosyntes. Därför är våra åkrar ingenting mindre än gigantiska solfångare. Den enda tillväxt som sker på vår jord är den som fotosyntesen skapar. Man kan också lägga till kosmiskt damm. 

Med detta i minnet kommer jag in på själva åkermarken. Runt jordklotet finns en mycket tunn hinna, en absolut livgivande hinna. Vi kallar den matjord. I marken finns mikroorganismer som lever av förna, det vill säga döda, inte helt nedbrutna växtdelar. Av detta bildas en relativt stabil fraktion, humus, som består till mer än hälften av kol. Därför är ökad humusbildning i åkerjorden ett viktigt bidrag i kampen mot klimatförändringar. Snacka om ekosystemtjänster! 

Åkerjorden ska naturligtvis i första hand förse mänskligheten med mat. Möjligtvis skulle man kunna använda åkrar till energiproduktion också. 

Vi noterar att jordens befolkning ökar och att jordens bördigaste åkerarealer minskar, för att bytas ut mot mindre bördiga nyodlingar av till exempel regnskog. Europas jordar är geologiskt sett unga och bördiga. Det ger oss ett alldeles särskilt ansvar. Åkerarealen per capita minskar alltså och tappar i bördighet. 

I denna situation försvinner prima åkerjord för alltid och exploateras irreversibelt för att asfalteras eller bebyggas. Det sker inte bara i Sverige utan runt om på jorden. 

I Sverige kan vi än så länge välja att låta andra länder producera mat och foder på sin åkermark åt oss. Man uppskattar att ungefär att det är ungefär 800 000 hektar i så kallad skuggareal. Det ökar vår sårbarhet, och för tillfället har vi råd. Bland annat av nämnda skäl anser jag att Sverige ska öka självförsörjningsgraden av livsmedel, och då behövs åkermark. 

När det gäller bevarandet av åkermark har vår generation ett odiskutabelt ansvar att överlämna förutsättningar för kommande generationer att föda sig. När tillgången till billig fossil energi sinar och blir en bister realitet kommer helt andra krav att ställas på samhället och på vår livsmedelsförsörjning. 

Det går då inte heller att lita till import från andra länder och från deras åkermark, utan vi i Sverige måste förlita oss på egna resurser. Då återkommer åkermarkens absolut centrala betydelse. 

Herr talman! I det skenet är värnet av åkermarken av absolut fundamental betydelse. Skyddet som finns i dag finns dels i plan- och bygglagen, dels i miljöbalken. Men det skyddet har visat sig otillräckligt. Jordbrukets intressen väger lätt mot parkeringsplatser. Därför anser jag att den svenska åkermarken måste klassas som riksintresse. 

Tyvärr finns det de i detta hus som har en linje här och en annan ute i samhällsdebatten. Titta gärna på Den goda jordens hemsida. Var och en får välja vilken etikett man vill ha för detta. 

Jag uppmanar de av er här som sympatiserar med mitt förslag och vill bli ihågkomna i historieboken: Tryck på gillaknappen! Med det, herr talman, tackar jag för mig. 

I detta anförande instämde Jan Lindholm (MP). 

Överläggningen var härmed avslutad. 

(Beslut skulle fattas den 10 april) 

20 § Vuxenutbildning

Föredrogs  

utbildningsutskottets betänkande 2012/13:UbU9 
Vuxenutbildning. 

Anf. 156 GUNILLA SVANTORP (S):

Herr talman! I dag ska vi debattera de motioner som kommit in under den allmänna motionstiden som rör vuxenutbildning. Självklart står jag bakom alla våra reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall till reservationerna 1 och 5. 

Herr talman! Ibland är det inte så lätt det där med ny teknik. Jag har kämpat under några veckor nu för att lämna papperstidningen och gå över till e-tidning, och det är inte utan att jag ibland saknar det där med att vända blad på det riktiga sättet. Men på söndagarna köper jag DN och blir lite gammalmodig. Så gjorde jag också i söndags. 

Jag vet inte hur många av er som läste DN:s söndagsbilaga och reportaget om de människor som hamnat i fas 3. Om ni inte läst det, så gör det. I reportaget fick vi följa några människor som hamnat i fas 3. En av deltagarna, Bengt, frågade sin handledare på Arbetsförmedlingen om han fick gå en utbildning. Då säger de: ”Du är inte prio för utbildning”. Bengt borde självklart ha varit en av dem som hört till målgruppen eftersom han var en av dem som fått minst utbildning. 

En annan av deltagarna, Charlotte, ville gå en kurs i webbkunskap och bemöttes med ett skratt och orden: ”Vet du inte att det kostar pengar?”. Det är ovärdigt Sverige och ett slöseri utan dess like med människor och deras kompetens att inte satsa på att fylla på utbildning för dem som ber om det och som är motiverade. 

Ofta beskylls vi socialdemokrater för att vara systemkramare, men jag skulle vilja påstå att det är precis tvärtom. Det är Moderaterna med stöd av de tre mindre kamraterna som in i väggen försvarar ett system som visat sig vara inhumant och som dessutom inte på något sätt leder till en arbetslinje. 

Vi socialdemokrater ser vuxenutbildning som en möjlighet till personlig utveckling. Utbildning och bildning öppnar för vidare studier och för att vara en kritisk samhällsmedborgare. 

Vi ser också vuxenutbildningens viktiga roll i att erbjuda utbildning och bildning som svarar mot arbetsmarknadens och näringslivets behov. Den är en motor för kompetensutveckling för vuxnas lärande i arbetssituationer då människor ständigt både i arbetslivet och i sitt personliga liv i dag behöver fylla på och lära nytt. 

Se bara till detta med att lära sig läsa e-tidning i stället för att vända blad i en papperstidning. Än är det inte en nödvändig kompetens. Men ingen vet vad som händer i framtiden. Snart kanske man måste ha it-kompetens för att läsa en dagstidning. Då kan vi inte stänga ute människor från den kunskapen. 

Herr talman! Vi har flera stora utmaningar i Sverige i dag. Vi har över 800 000 människor som slutade gå i skolan efter grundskolan. De människorna lever i dag i en risksituation eftersom det är deras jobb som kommer att försvinna först av alla. 

De människorna hör jag sällan mina politiska motståndare tala om. Många av dessa är dessutom i arbetsför ålder. De är i högsta grad viktiga personer för den framtida kompetensförsörjningen nu när vi är mitt i den stora pensioneringen av alla 40-talister. 

Herr talman! Det kan inte vara så att människor ska behöva bli arbetslösa bara för att deras jobb förändras och de inte får den kompetensutveckling som behövs för att de ska klara av de nya kraven. 

En annan stor utmaning är självklart de över 400 000 arbetslösa i vårt land. Det som gör att vi alla förstår att regeringens politik inte fungerar är att långtidsarbetslösheten ökar. 

År 2006 hade vi 26 000 personer som hade varit arbetslösa i mer än två år. I dag har den siffran tredubblats. Där ser vi regeringens första beslut och resultatet av det. Det var att skära ned vuxenutbildningen så ofantligt mycket som man gjorde de första åren samt att ta bort 7 000 platser inom arbetsmarknadsutbildningarna. 

I stället för att ge människor nya möjligheter i livet har man skapat ett inlåsningssystem som fas 3 där människor göms undan. Vi måste ha en vuxenutbildning som ser positivt på människors vilja till omskolning och som inte har några stängda dörrar beroende på tidigare gjorda val. 

För mig som folkbildare är det också väldigt viktigt att man har rätt att bilda och utveckla sig till något som inte är bestämt av andra eller på förhand givet. Bildning och kunskap skapas i mötet mellan olika erfarenheter och mellan det bekanta och det obekanta. Det livslånga lärandet handlar helt enkelt om att kunna förverkliga de möjligheter som vi bär inom oss. 

I hur många år som helst har vi talat om vikten av validering, men det händer väldigt lite. Vi är alldeles för dåliga på att ta till vara människors tidigare gjorda erfarenheter och omvandla dem till något som går att jämföra med en formell utbildning. 

Särskilt viktigt är det att skapa ett nationellt valideringssystem så att till exempel de som kommer hit till Sverige från andra länder med många gånger hög kompetens i bagaget slipper att börja om från noll. Sådant slöseri har vi bara inte tid med. 

Över huvud taget är utbildning för invandrare ett lågprioriterat område. Det måste vi ändra på. Alltför ofta får vi läsa rapporter som säger att människor får läsa om det de redan kan. Dessutom måste de lärare som ska undervisa i svenska som andraspråk ha en hög kompetens. Vi menar att behörighetskraven är för lågt satta. 

När jag åkte tåg hit i går morse läste jag en bok om att växla karriär. Två av dem som beskrivs i boken är före detta Saab-anställda. De kom ut i arbetslivet när det knappt behövdes en gymnasieutbildning för att få anställning. Efter det har de skaffat sig avancerad industriell kompetens genom internutbildningar. 

Det har varit bra utbildningar, men tyvärr utan några som helst formella papper att visa upp. I avsaknad av ett valideringssystem som skulle kunna ge dem det menar de att verkligheten i dag ser annorlunda ut. Därför ger de båda ett gemensamt råd i boken till nästa generation: Skaffa dig en riktig utbildning. 

Herr talman! Det rådet behöver vi ta fasta på, och vi ska garantera att det finns utbildningsplatser i sådan omfattning att man kan lära mer, lära om och lära nytt. 

Anf. 157 PETER RÅDBERG (MP):

Herr talman! I förrgår presenterade regeringen sin framtidskommission. En av Fredrik Reinfeldts slutsatser var att vi behöver ta in fler invandrare för att kunna lösa framtidens utmaningar på arbetsmarknaden. Orsaken var enligt statsministern att vi går in i arbetslivet senare samtidigt som vi lever längre. Allt detta är naturligtvis positivt. 

Men enligt honom går ekvationen inte ihop. Allt färre ska försörja allt fler. Sverige kommer framöver att behöva fler människor på arbetsmarknaden och inte färre. Därför blev Fredrik Reinfeldts slutsats att vi bland annat behöver ta in fler människor från andra delar av världen för att klara de framtida utmaningarna. Jag håller med statsministern till hundra procent på den punkten. 

Ett problem som uppstår med denna insikt är att vi också måste se till att både de som kommer in till vårt land och våra svenska ungdomar som redan bor här får en utbildning som håller för de nya utmaningarna. Sverige är en del av den växande globaliseringen. Globaliseringen är redan här. Den kommer att fortsätta med oförminskad kraft, vilket innebär att konkurrensen kommer att ställa högre krav på vårt näringsliv och den svenska arbetsmarknaden. 

Vi måste därför ständigt uppgradera vår kompetens om Sverige inte ska halka efter. Det gäller de nya svenskarna som kommer till oss men även de ungdomar och andra människor som redan bor här. Här är utbildning nyckeln till om Sverige ska lyckas hänga med i globaliseringen. 

Herr talman! En stor del av människorna i arbetsför ålder saknar i dag gymnasieutbildning. Var fjärde gymnasieelev hoppar av skolan helt och hållet eller lämnar den med stora luckor i betyget. Många av dem skulle ha klarat studierna om skolan hade visat lite mer engagemang, hävdar Sveriges Kommuner och Landsting. 

Tiotusentals ungdomar i varje årskull klarar alltså inte gymnasieskolan. En tredjedel saknar slutbetyg efter tre år. En del av dem slutför skolan under det fjärde året. Men kvar finns en fjärdedel som aldrig fullföljer sina studier. Antingen har de hoppat av helt och hållet eller stannat kvar i skolan med dåligt resultat. Detta är ett gigantiskt problem som vi står inför. Det är naturligtvis en katastrof för den enskilde individen som inte kan fullgöra sin skolgång, och det medför en ovisshet inför framtiden. Men det är också ett gigantiskt slöseri med resurser från statens sida. 

Lyckoforskningen är i dag ganska omfattande. Forskningen har visat att de individer som har en högre utbildning också begår färre brott, ser mer positivt på framtiden och allmänt har en mer positiv syn på livet. Det är med andra ord ekonomiskt lönsamt att satsa på utbildning både för den enskilde individen och för samhället i stort. Ytterst handlar det om att Sverige ska klara konkurrensen framdeles, och i det sammanhanget är utbildning A och O. 

Herr talman! Visioner och vackra ord är en sak. Verkligheten är någonting annat. Jag kan ta ett exempel. I dagsläget utbildar Botkyrka endast 20 procent av dem som saknar gymnasiekompetens. Botkyrkas mål är inte 100 procent; det är 25 procent. Så ser verkligheten ut. Inte ens våra politiker ute i landet har en hundraprocentig målsättning för att alla våra ungdomar ska få gymnasiebehörighet. Regeringen är uppenbarligen nöjd med denna situation. 

Alla vet att gymnasiekompetens är grundkravet på svensk arbetsmarknad. Färre arbetstillfällen skapas för lågutbildade. Personer med lägre utbildning är de som först förlorar sina arbeten när en kris slår till. 

Barnen har rätt till goda kunskaper såväl i svenska språket som i sitt modersmål, i de fall det inte är svenska. Miljöpartiet anser att eleverna måste få undervisning både i modersmål och svenska som andraspråk. I flera skolor får eleverna antingen eller, vilket inte är effektivt. Språkforskningen visar att parallella processer är viktiga för att eleven ska utveckla både kunskapsinnehåll och språkbehärskning. 

Miljöpartiet anser också att modersmålsundervisning måste prioriteras och i större utsträckning erbjudas under ordinarie skoltid. I grundskoleförordningen finns en begränsning som säger att elever har rätt till modersmålsundervisning i högst sju år. Det är en begränsning som Miljöpartiet vill ta bort, vilket även Skolverket har rekommenderat. Självklart ska elever som så önskar kunna fördjupa sina kunskaper i modersmålet även efter att ha studerat i sju år. Det är viktigt att satsa på modersmål redan i förskolan och annan pedagogisk barnomsorg. Det är i förskoleåldern som språkutvecklingen är som mest intensiv. Barn som har goda kunskaper i sitt modersmål har bättre förutsättningar att lära sig ytterligare ett språk lite senare i livet. På så vis gynnas även kunskapsutvecklingen i det svenska språket av en satsning på modersmål. 

Sfi är en rättighet som ska lägga grunden för alla nyanländas kunskaper i svenska. Det är en viktig faktor för framgångsrik etablering på den svenska arbetsmarknaden. Utbildning och kunskaper i svenska är också en förutsättning för ett aktivt utövande av medborgarskap och kan vara avgörande för individens sociala etablering. 

Trots det stora antalet elever och den samhälleliga betydelsen av sfi är det politiska engagemanget lågt och resurserna sämre än i andra skolformer. Det har lett till att sfi har låg status som skolform och har haft svårare att attrahera behöriga lärare. Skolinspektionen skriver lite diplomatiskt: ”Att vara lärare i sfi kräver en särskild kompetens och förmåga till flexibilitet.” I kommunerna är det däremot sällan uttryckt att denna grupp av lärare är föremål för särskilda satsningar. 

Miljöpartiet anser att en av huvudanledningarna till kvalitetsbristerna inom sfi är att det är en underfinansierad skolform. Vi vill tillföra mer resurser till sfi. Mer resurser innebär mindre grupper, fler lärare, kompetensutveckling för lärare och administration och andra insatser som höjer kvaliteten. De resurser som i dag satsas på den ineffektiva sfi-bonusen ska ges direkt till verksamheten i stället. 

Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till reservationerna 5 och 7. 

Anf. 158 WIWI-ANNE JOHANSSON (V):

Herr talman! Svenska är världens lättaste språk. Jag fattar inte varför inte alla talar det. Det sade min gamle farfar när hans svärson som var italiensk-amerikan kom på besök från Kalifornien och inte helt oväntat inte kunde tala detta i farfars öron världens lättaste språk. 

Farfar sade det med glimten i ögat, men det verkar som om vi ibland glömmer bort att det inte är världens lättaste språk. Det finns inte något världens lättaste språk att lära sig. Det beror förstås på vem du är, från vilket språkområde du kommer, om du alls kan skriva, om du har någon att tala det nya språket med förutom under lektionstid, hur gammal du är och vilken utbildning du har i botten, bland annat. 

Fru talman! Jag vill lyfta upp sfi, svenska för invandrare, som jag tycker är en viktig del av vuxenundervisningen. Ett första steg till att klara sin egen försörjning är att lära sig språket. Men språket är också en förutsättning för att aktivt kunna, våga och vilja delta i samhället. För att det ska kunna ske behövs en tydligare individualisering och fler undervisningstimmar per vecka. Sfi ska kunna läsas i kombination med praktik, arbetslivsorientering, validering, annan utbildning eller arbete. 

Fru talman! Det är inte sfi-bonus – extra pengar – som gör om man lär sig svenska snabbt och lätt. Det har förstås med helt andra saker att göra, som jag sade inledningsvis. Och det visar sig mycket riktigt att de som får sfi-bonus är de som är högutbildade, de som kommer från vårt språkområde och de som har någon att tala svenska med. För den som är analfabet och inte har någon att tala svenska med tar det lika lång tid med som utan sfi-bonus. 

Vi är mycket kritiska till regeringens syn på sfi. Vi menar att den bygger på osanna antaganden om att sfi-studerande bara sitter av tiden för att kunna bli försörjda. Men varken treårsbegränsning eller sfi-bonus tar hänsyn till de olika förkunskaper som människor som kommer hit har. En del är som sagt analfabeter, och andra är mycket högutbildade. Det är den enskilda studeranden som lastas för den otillräckliga kvaliteten på undervisningen. 

För att stärka kvaliteten i sfi ska vi, precis som vi gör i den ordinarie skolan, ställa krav på att sfi-lärarna är behöriga. Vi vill också att det ska bli möjligt att utbilda sig till sfi-lärare som ett spår i lärarutbildningen eller på egen utbildning. Det måste förstås också finnas en möjlighet för sfi-lärare att skaffa sig specialkompetens för att undervisa analfabeter. 

Vänsterpartiet vill ha fler undervisningstimmar per vecka. Sfi ska kunna läsas i kombination med praktik, arbetslivsorientering, validering, annan utbildning eller arbete. Det behövs fler lärarledda timmar, och sfi med yrkesinriktning bör utvecklas. 

Fru talman! Vi vet alla, inte minst genom egna erfarenheter, hur mycket en lärare betydde för hur lätt vi lärde oss olika ämnen i skolan. En engagerad och kunnig pedagog fick oss att lyfta, och en opedagogisk lärare i matte, svenska eller historia sänkte kanske intresset för ämnet till noll. Det gäller naturligtvis även när vuxna ska lära sig nya saker, nya språk till exempel. Därför är det mycket bekymmersamt att en stor del av lärarna i sfi saknar behörighet i vuxenpedagogik och att två tredjedelar av lärarna saknar kunskaper i svenska som andra språk. 

Fru talman! Vi behöver därför stärka lärarnas kompetens när det gäller svenska för invandrare, och vi föreslår tre viktiga saker som måste göras. 

För det första måste det bli möjligt att utbilda sig till sfi-lärare som ett spår i lärarutbildningen eller rentav på en egen utbildning. 

För det andra behöver vi satsa på vidareutbildning av de lärare som redan i dag arbetar med sfi-undervisning. 

För det tredje behöver vi tydligare specificera vilken behörighet som krävs för att undervisa i svenska för invandrare. 

Det är också helt nödvändigt att se över ekonomin för dem som läser sfi. Eftersom timersättningen för vuxna som deltar i sfi-undervisning har tagits bort tvingas många att välja bort svenskundervisning av ekonomiska skäl. Det är mycket olyckligt. 

Fru talman! Samhället förändras allt snabbare, och i ett snabbt föränderligt samhälle ska alla ha rätt till återkommande utbildning. Det är därför som vuxenutbildningen är så viktig. 

Vi har i dagsläget en ungdomsarbetslöshet på mer än 25 procent, 26,4 procent noga räknat enligt Statistiska centralbyrån, SCB, för en månad sedan. Utbildningspolitiken har en central roll för att bekämpa arbetslösheten och öka konkurrenskraften i framtiden genom höjd kunskap och kvalitet. Vi vill därför satsa på fler utbildningsplatser för att öka såväl sysselsättningen som människors kunskaper. 

Många som i dag är arbetslösa saknar grundläggande utbildning från grund- eller gymnasieskola. Det är 40 procent av de arbetslösa under 35 år som saknar gymnasieutbildning. Så såg det inte ut tidigare. Tidigare var de äldre klart överrepresenterade. Samtidigt vet vi att det krävs minst gymnasieutbildning för att få ett arbete, och det är också nödvändigt för att kunna vidareutbilda sig på yrkeshögskola eller universitet. En gymnasieexamen eller motsvarande har med andra ord blivit en nödvändig förutsättning för att man ska kunna etablera sig på arbetsmarknaden och i samhället. 

Fru talman! Vänsterpartiet satsar rejäla resurser på de unga som inte har fått gymnasiekompetens, och vi föreslår riktade insatser till dem som inte kan få en vidareutbildning i arbetslivet. Vi beklagar att den nya gymnasieskolan har sänkt ambitionsnivån på yrkesprogrammen. Kraven på kunskap i svenska och engelska är lägre, och utbildningarna ger inte längre automatisk behörighet till högskola. Vi menar att det är helt fel väg att gå. Vi menar att det är fler, inte färre, som måste få de kunskaper som är så viktiga både för individens framtid och för landets framtid. För att ge fler människor ökad frihet och verkliga valmöjligheter på arbetsmarknaden vill Vänsterpartiet införa en rätt att läsa in gymnasieskolan inom vuxenutbildningen. Det ska man kunna göra inom den kommunala vuxenutbildningen eller på folkhögskola. 

Den globala finanskrisen har gjort att fler har börjat studera. Det gäller även vuxenutbildningen. Antalet heltidsstuderande på komvux har ökat med ungefär 15 procent de senaste åren. Men det är fortfarande långt kvar till det antal platser som fanns innan högerregeringen skar ned vuxenutbildningen med en tredjedel. De extra anslag som kommunerna har fått de senaste åren har inte kompenserat för de förlorade studieplatserna. En rätt till gymnasieutbildning gör att det kommer att behövas fler studieplatser inom vuxenutbildningen. Det har Vänsterpartiet förslag på. 

Fru talman! Med detta sagt yrkar jag bifall till reservationerna 5 och 8. 

Anf. 159 JAN ERICSON (M):

Fru talman! För omväxlings skull och för att spara lite tid ska jag börja med några repliker. Det är väldigt praktiskt, tycker jag. 

Gunilla Svantorp talade om några saker som jag inte kan låta stå oemotsagda. Hon påpekade bland annat att antalet långtidsarbetslösa har blivit tre gånger högre. Ja, det stämmer om man bara räknar dem som syns i arbetslöshetsstatistiken. Men var fanns de här personerna tidigare? Jo, ni gömde dem i sjukskrivningar, Gunilla Svantorp. Det är därför som de inte syntes tidigare. Nu syns de. 

Sedan talade Gunilla Svantorp även om fas 3. Vi kan säga mycket om det som egentligen heter sysselsättningsfasen i dag. Det är nog ingen av oss som är jättenöjd med resultaten. Jag tror tyvärr att de som har varit borta från arbetsmarknaden mycket lång tid är en mycket svår grupp att arbeta med. Man kan i alla fall konstatera att ungefär 15 procent går vidare från fas 3 till arbete eller utbildning. De gamla plusjobben som Socialdemokraterna hade på sin tid för samma grupp ledde till att 1 procent kom vidare. Jag konstaterar att fas 3 är 15 gånger bättre än det som fanns tidigare. Sedan får vi se om vi kan utveckla det så att det blir ännu fler, men det är ändå 15 gånger bättre. 

Fru talman! Vuxenutbildning är ett område som genom åren har haft en tendens att hamna lite i skymundan i samhällsdebatten bakom de stora frågorna som förskola, grundskola, gymnasium, universitet och högskola. Nu håller detta på att svänga lite grann. Det beror kanske på att utbildning faktiskt är en hörnpelare i Alliansens arbetslinje. Det är en prioriterad fråga som fått betydligt mer utrymme sedan Alliansen tog över regeringsmakten. 

Det är samtidigt slående hur olika oppositionen ser på utbildningsfrågorna i allmänhet och vuxenutbildningen i synnerhet. I det betänkande som vi talar om i dag har vi åtta olika reservationer. Två från S, fyra från V, en från MP och en gemensam från S och V. Sverigedemokraterna verkar inte tycka att frågorna är viktiga över huvud taget. De har varken några motioner eller reservationer. 

Till skillnad från den spretiga oppositionen är vi i Alliansen överens om vår politik för vuxenutbildningen. Vi anser att vuxenutbildningen har ett stort värde i ett föränderligt samhälle och att den ska erbjuda många vägar, många aktörer och många möjligheter. 

Vuxenutbildning kan handla om så mycket. Det handlar om att ge den som misslyckats i skolan en ny chans och en möjlighet att vidareutbilda sig för att utvecklas i sitt yrke, göra karriär, byta yrkesbana för att orka arbeta fram till pension eller till och med efter pension för den som vill. Det kan handla om att ge den som är arbetslös eller långtidssjukskriven en möjlighet till omskolning till nytt yrke, om att förse företagen med kvalificerad arbetskraft, om att ge nya svenskar goda kunskaper i det svenska språket och om det svenska samhället och om att ge alla möjlighet till personlig utveckling och bildning. 

Validering är också ett viktigt verktyg i det livslånga lärandet. Alliansen har markerat detta i den nya skollagen och gett Myndigheten för yrkeshögskolan ansvaret för att samordna och stödja en nationell struktur för validering i samverkan med berörda myndigheter och olika branscher. 

Vuxenutbildningen har faktiskt avgörande betydelse för Alliansens arbetslinje. Det är därför vi satsar så mycket mer på vuxenutbildning än vad den gamla socialdemokratiska regeringen gjorde. Tillsammans fick vuxenutbildningen nästan 2 miljarder mer i 2013 års budget jämfört med vad Socialdemokraterna, med stöd av Vänsterpartiet och Miljöpartiet, satsade 2006. 2 miljarder är en ökning med 34 procent. Utöver denna permanenta ökning har vi tillfört tillfälliga extrapengar både 2010 och 2011 för att möta lokala effekter av den tidigare finanskrisen. 

För oss i Alliansen är vuxenutbildning en helhet. Inom denna helhet har vi genom åren gjort omprioriteringar och förändringar beroende på konjunkturen och arbetsmarknadens behov. Det stämmer att vi minskade antalet platser 2007 och 2008 när det var högkonjunktur. Sedan byggde vi ut igen när det var lågkonjunktur. Så har alla regeringar gjort genom historien. 

Jag kan konstatera att regeringen satsat extra på universitet och högskolor, yrkeshögskola, komvux och yrkesvux, lärlingsutbildningar för vuxna, validering och sfi och folkhögskolor och studieförbund. Alla dessa olika utbildningsformer har under Alliansens regeringstid fått rejält utökade resurser. 

Samtidigt utvecklar vi helt nya utbildningsvägar, exempelvis lärlingsutbildningar inom både gymnasieskola och vuxenutbildning och särskilda motivationsutbildningar inom folkhögskolorna för att motivera ungdomar som hoppat av skolan att slutföra sina studier. Utöver satsningar på fler platser har vi dessutom gjort stora ansträngningar för att förbättra kvaliteten inom vuxenutbildningen. Kvalitet är det centrala. Utspel om en massa extra platser utan tillgång till kvalificerade lärare blir bara tomma löften. Området vuxenutbildning har alltså prioriterats upp av Alliansen med mer pengar, fler platser, fler olika utbildningsalternativ och förbättrat studiestöd. 

För mig som är aktiv i både utbildningsutskottet och arbetsmarknadsutskottet finns det ingen tydlig gräns mellan arbetsmarknadsutbildning och övrig vuxenutbildning, även om statens budget har dessa poster inom olika utgiftsområden och olika utskott hanterar frågorna. 

Även inom arbetsmarknadsområdet har mycket stora resurser tillförts under lågkonjunkturen. Arbetsförmedlingen erbjuder praktik och kortare omställningsutbildningar medan de flesta längre utbildningar erbjuds inom det övriga utbildningssystemet. Detta har stora fördelar, för det säkrar kvaliteten och kontinuiteten i utbildningarna. Det gör att utbildningarna snabbt kan byggas ut eller krympas beroende på behov och konjunktur. 

Samtidigt finns aktörer inom vuxenutbildningen som nästan aldrig nämns i debatten. Många anställda erbjuds nämligen omfattande utbildning på arbetsgivarens bekostnad. Detta rustar den enskilde medarbetaren och ökar möjligheten att göra karriär men också möjligheten att hitta nytt arbete om det gamla skulle försvinna. Dessa omfattande utbildningsinsatser för vuxna glöms som sagt ofta bort i debatten men är en viktig del av det livslånga lärandet. 

Fru talman! Alliansen står för valfrihet. Inom stora delar av utbildningssystemet finns stor valfrihet när det gäller att välja skola och utbildningsvägar. Inom vuxenutbildningen är valfriheten däremot tämligen begränsad. Detta är något jag har berört i alla mina anföranden om vuxenutbildning sedan jag blev invald i utbildningsutskottet. 

Alliansen har i sitt senaste valmanifest med som en ambition att pröva möjligheten att förverkliga en valfrihetsmodell för vuxenutbildningen. Just nu pågår en utredning om sfi-peng och en utveckling av sfi, bland annat en tydligare koppling mellan sfi och arbetslivet. Denna utredning har glädjande nog fått ett tilläggsdirektiv att utreda hur en ökad valfrihet inom hela komvux kan åstadkommas. Jag är glad att Alliansen därmed rör sig i riktning mot ökad valfrihet inom vuxenutbildningen. 

I samband med en valfrihetsreform inom vuxenutbildningen kan också frågan om finansiering av vuxnas studier behöva lyftas på nytt. Att som vuxen studera på heltid är i dag ofta en ekonomisk påfrestning, även om möjligheterna till studiestöd för vuxna med låg utbildningsnivå förbättrats ordentligt de senaste åren. Samtidigt har studiemedel via CSN blivit mer generösa, och fribeloppet för egen inkomst har höjts. 

Personligen tror jag att en höjd åldersgräns för studiemedel är något av det viktigaste för att gynna det livslånga lärandet. Det är också något som har förts fram under diskussionerna om den demografiska utmaningen och behovet av att fler frivilligt väljer att arbeta lite längre. Om detta ska bli möjligt måste det också bli lättare att byta karriär mitt i livet. 

Fru talman! Med tanke på den samlade oppositionens spretiga politik är det svårt att veta vilken politik som egentligen står emot Alliansens. Det känns ganska meningslöst att kommentera enskilda förslag från olika partier, men jag kan konstatera att det inte finns någon samlad opposition i utbildningsfrågorna. Man har bara en sak gemensamt, och det är att man alltid är missnöjd med allt som regeringen gör och att man högljutt ropar efter mer pengar till allt och alla, alltför ofta utan att nämna hur det ska betalas. 

Det enda vi helt säkert vet är att kraftiga skattehöjningar hotar både arbete och företagande. Det skulle slå mot jobben, inte minst för de unga. Faktum är att Stefan Löfven vill höja skatterna mycket mer än både Håkan Juholt och Mona Sahlin. Löfven lägger dessutom en ännu större del av skattehöjningarna på höjda ersättningar i olika system. Hela 60 procent av Socialdemokraternas skattehöjningar går till detta. Satsningarna på företagande och utbildning uppgår till mindre än en fjärdedel av skattehöjningarna. 

Socialdemokraterna vill höja skatterna med 30 miljarder, Miljöpartiet med 45 miljarder och Vänsterpartiet med hela 70 miljarder. Man föreslår dessutom skattehöjningar på olika saker. Om man ska jämka ihop detta finns risken att skattehöjningarna helt enkelt summeras för att alla ska kunna få med sina favorithöjningar. Det skulle medföra en av de värsta skattechocker som Sverige har utsatts för i modern tid. 

Oppositionens splittring är med andra ord slående, både när det gäller skatteområdet och utbildningsområdet. Det gör det omöjligt att jämföra ett samlat alternativ till Alliansens utbildningspolitik. I det läget kan oppositionens politiska förslag med fördel förbigås med tystnad. Så jag gör så. 

Fru talman! Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga motioner. 

(Applåder) 

Anf. 160 GUNILLA SVANTORP (S) replik:

Fru talman! Det var mycket som sades här. Först och främst vill jag tala om för Jan Ericson att vi har finansierade budgetar. Vi lägger aldrig ofinansierade budgetar. Fullt ut är de finansierade. 

En skattechock talar Jan Ericson om. Vi investerar i välfärden. Till exempel har vi över 50 000 fler utbildningsplatser än vad ni har i ert förslag, Jan Ericson. Det är inga skattechocker, utan det är investeringar för att människor ska komma vidare i livet. 

Du tog upp plusjobben. Men plusjobben går inte att jämföra ens på samma vecka som fas 3. Plusjobben innebar avtalsenliga löner. Vad har man i fas 3? Där får man inte ens lön. Den som tar emot en person i fas 3 får betalt, men den som är i fas 3 får många gånger leva på nästan ingenting. Det går absolut inte att jämföra över huvud taget. 

Dessutom riktade sig plusjobben i allra högsta grad till dem som stod längst bort från arbetsmarknaden – de långtidsarbetslösa, de som hade funktionshinder, de som var utrikesfödda och så vidare. Det var en fantastiskt bra reform. Kom inte och säg någonting annat. 

Jag skulle vilja fråga Jan Ericson om det han säger om att Alliansen satsar så mycket på vuxenutbildningen. Varför sänkte ni då bidraget till yrkeshögskolan med 130 miljoner i fjol? Den är ett bra sätt att komma ut i arbete. Varför sänkte ni bidraget till den? 

Anf. 161 JAN ERICSON (M) replik:

Fru talman! Gunilla Svantorp säger att det inte är en skattechock för att man använder pengarna på ett visst sätt. Men det förändrar ju inte situationen över huvud taget för dem som drabbas av skattehöjningen hur ni använder den intagna skatten. Om man höjer skatten kraftigt på företagande, höjer arbetsgivaravgiften för den som anställer unga och höjer momsen på verksamheter där man har många unga anställda är det klart att färre unga kommer att få jobb. Det slår direkt mot jobben och dessutom blir det dyrare för dem som ska betala skatten. Det hjälper alltså inte att Gunilla Svantorp säger att man använder de här pengarna till någonting klokt. Det ska fortfarande betalas i någon annan ända, och då blir det en skattechock. Tyvärr är det så. 

Vad gäller fas 3 och plusjobb måste naturligtvis resultaten kunna jämföras mellan de två åtgärderna alldeles oavsett vad den som finns i åtgärden får för ersättning. Min poäng var att 15 procent av dem som är i fas 3 går vidare till utbildning eller arbete. Av dem som fick plusjobb var det 1 procent som gick vidare till utbildning och arbete. Det är precis samma målgrupp, nämligen de som har gått igenom hela systemet hos Arbetsförmedlingen och haft möjlighet till alla typer av åtgärder och utbildningar på vägen men ändå inte fått ett arbete. Då vill man ha en meningsfull sysselsättning för de här personerna. Det är precis det som det här syftar till, precis som plusjobben gjorde. 

Jag tycker inte att man kan kalla plusjobbsreformen för en fantastiskt bra reform, som Gunilla Svantorp säger. Jag tycker snarare att det var en ganska dålig reform. Vår är som sagt 15 gånger bättre. 

Vad gäller yrkeshögskolan och att vi fördelar pengar på olika saker kan jag konstatera att vi tillförde extra pengar i stället till olika former av utbildningar i Västsverige bland annat. Där visade det sig att det inte fanns några sökande till platserna, så man skickade tillbaka pengarna till regeringen, för man kunde inte använda dem. Det har vi tyvärr även sett när det gäller komvux i vissa kommuner. Man skickar tillbaka pengarna, för man har inga sökande till platserna. 

Anf. 162 GUNILLA SVANTORP (S) replik:

Fru talman! Jag är förvånad över att Jan Ericson säger att plusjobben i princip var värdelösa med tanke på att plusjobbarna gick ut i offentlig verksamhet och hjälpte till på sjukhus, förskolor, kommunal verksamhet och så vidare och gjorde sådant som gav många en guldkant på tillvaron. 

Vad kan vi läsa om fas 3? För inte så länge sedan debatterades i kammaren en tidningsartikel om en person som hela dagarna stått och målat samma stolar. Det är en jätteskillnad mellan att vara ute och träffa människor och bidra till en guldkant i tillvaron och att måla om stolar i olika färger för att ha någonting att göra. Våra plusjobb var betydligt bättre. 

Drabbas av skattechock, säger Jan Ericson. Det är ingen skattechock, utan det är investeringar. De människor som drabbas av Alliansens skattesänkningar är många gånger fler, alltså de som faktiskt får betala för sådant som inte längre ingår i välfärden eftersom välfärden hela tiden minskas. Det är betydligt allvarligare. Någon skattechock är det definitivt inte fråga om. 

Det finns ingen som ser några resultat av alla de miljarder som Alliansen satsar – krogmomssänkning 5 miljarder, bolagsskattesänkning 8 miljarder. 13 miljarder av budgeten har Alliansen lagt på åtgärder som ingen vet om de kommer att ge några resultat. Vi investerar våra pengar i utbildningsplatser, vilket vi vet kommer att ge direkta resultat. 

Ganska mycket fel skulle jag vilja säga att Jan Ericson faktiskt har. 

Anf. 163 JAN ERICSON (M) replik:

Fru talman! Det är intressant att Socialdemokraterna och andra oppositionspartier räknar med att man kommer att få en kostnad när man höjer momsen och arbetsgivaravgiften i form av att fler blir arbetslösa. Det har ni med i er egen budget, Gunilla Svantorp. Då måste det på något sätt finnas en koppling mellan att man höjer skatten och att fler blir arbetslösa. 

Vad gäller fas 3 och plusjobben – ja, det finns nog meningslösa uppgifter inom fas 3, precis som det fanns meningslösa uppgifter bland plusjobben och bland de åtgärder som vidtogs tidigare, bakåt i historien. Det finns alltid dåliga uppgifter i dessa system, men faktum är att de flesta i fas 3 är nöjda. Man har gjort undersökningar, och det visar sig att de flesta faktiskt är nöjda. 15 procent går vidare till arbete och utbildning, vilket jag tycker är ganska bra. 

Så till frågan om välfärden. Det är lätt att svartmåla, och det kan därför finnas anledning att påminna om några saker. Sverige har gått från fjortonde till nionde plats på topplistan över lägst arbetslöshet i EU sedan Alliansen tog över. Statsskulden har minskat. Löntagare och pensionärer har fått stora skattesänkningar. Fastighetsskatten har sänkts. Samtidigt har vi kunnat satsa rekordmycket på utbildning, infrastruktur och forskning. Dessutom har svenska folket enligt oberoende mätningar blivit betydligt mer nöjda med skola, sjukvård och äldreomsorg under Alliansens tid vid makten. 

Vi har fått beröm från omvärlden för vår utmärkta hantering av de globala ekonomiska kriserna, och det internationella facket berömmer oss för en bra dialog med arbetsmarknadens parter och säger att vi är ett föredöme när det gäller kampen mot ungdomsarbetslösheten. Vi har minskat utanförskapet så att det nu är det lägsta sedan 1990, och 200 000 fler är i arbete jämfört med 2006. Dessutom är sysselsättningsgraden i samtliga åldersgrupper i dag högre än under Socialdemokraternas tid vid makten. 

Att utmåla detta som att välfärden har rasat och att Alliansen i princip har raserat samhället tycker jag känns något magstarkt. 

Anf. 164 ROGER HADDAD (FP):

Fru talman! Betänkandet Vuxenutbildning tar upp huvudområdena vuxenutbildning, yrkeshögskoleutbildning samt svenska för invandrare. Med tanke på att Vänsterpartiet och Socialdemokraterna inte yrkade på ett antal viktiga reservationer, och det är positivt, tolkar jag det som att det finns ett brett stöd för vuxenutbildningspolitiken i Sverige. Den utgör dels en ny möjlighet för unga och vuxna att komplettera, dels att kunna sadla om och stärka sina chanser till ett arbete. Drygt 200 000 personer deltar i vuxenutbildningen. 

Vi har också hört om ungdomsarbetslöshet och så vidare. Det nämndes en siffra på 25 procent, vilket naturligtvis inte är korrekt. Det är inte den faktiska ungdomsarbetslösheten. I den siffran inräknas studerande i gymnasiet och i vuxenutbildningen. Nu har, vilket jag starkt beklagar, ledamöterna från Miljöpartiet och Vänsterpartiet lämnat kammaren. 

Vuxenutbildningen är i den här meningen ett effektivt arbetsmarknadspolitiskt instrument. Folkpartiet och regeringen fortsätter att i årets budget satsa på vuxenutbildningen. Det är motiverat utifrån den osäkerhet som fortfarande råder på arbetsmarknaden. Parallellt har vi fortsatt stora bekymmer inom gymnasiet. En alltför hög andel ungdomar lämnar gymnasiet utan slutbetyg. 

Vuxenutbildningen och den folkhögskolesatsning som vi förlänger är därför mycket viktiga prioriteringar för att förebygga att enskilda hamnar i utanförskap där bidrag är den enda inkomsten. Det är därför mycket olyckligt att vi får starka signaler om att kommunsektorn dragit ned motsvarande nästan hela den statliga satsningen på vuxenutbildning. Det är inte acceptabelt, fru talman. Statens satsningar ska bidra till att det totala utbudet av utbildningsplatser för enskilda ökar, inte tvärtom. Här är det viktigt, anser vi från Folkpartiet, att bidragskonstruktionen ses över för att förhindra en sådan utveckling. När de rödgröna påstår att staten inte satsar på vuxenutbildning, vilket är fel eftersom det sker en satsning, måste man också granska hur kommunerna agerar. Ett exempel är min hemkommun Västerås. Där tar man pengar från vuxenutbildningsbudgeten och lägger på gymnasiet just för att staten satsar på vuxenutbildning. Det tycker jag är fel prioritering. 

Vi ökar satsningarna på yrkesvux och lärlingsvux kraftigt för att stärka övergången till arbete. Men vill man uppnå den individualisering och det breda utbud som efterfrågas i betänkandet har Alliansen en ansats som möjliggör detta medan de rödgröna har olika åsikter om valfrihet och konkurrensupphandling. 

Yrkeshögskoleutbildningar är en annan viktig del av vår politik. Det handlar om att snabbt förse arbetslivet med kompetens och därmed underlätta rekryteringen. Utifrån de resurser som myndigheten får har 44 000 personer hittills kunnat erbjudas en utbildning. Styrkan med dessa utbildningar är att de kopplas direkt till arbetslivet och tas fram tillsammans med branschen. 

När myndigheten beslutar om platstilldelning ska man utgå från det faktiska rekryteringsbehovet. Här finns ett förbättringsarbete att göra, anser jag, för att skattepengarna ska bli ännu mer träffsäkra. Hela YH-konceptet bygger på kortare kvalificerade utbildningar som skräddarsys direkt för arbetslivets behov. Myndighetens egna kvalitetsgranskningar från 2012 visar att av de undersökta utbildningarna bedöms merparten klara kvalitetskraven när det gäller genomströmningen. Myndigheten bedömer också att åtta eller nio av tio har ett arbete sex månader efter avslutade studier. Vad gäller träffsäkerhet syftar jag på kopplingen mellan vad man utbildas för och var man sedan hamnar efter studierna. Här tror jag att vi kan bli ännu bättre. 

Svenska för invandrare tas upp i denna debatt, fru talman. Förra året var vi nästan ensamma om att lyfta fram svenska för invandrare. Jag blev därför lite överraskad när Socialdemokraterna menade att det var ett lågprioriterat område för oss. Vänsterpartiet påstod att vi inte lägger fram några förslag om att kvalitetsutveckla svenska för invandrare, vilket är helt fel. 

Svenska för invandrare är en skolform som vi fortsatt måste ställa högre kvalitetskrav på. Vi avsätter därför 150 miljoner kronor över tre år, 50 miljoner per år, för att ge kommunerna incitament att bli ännu bättre när det gäller att kombinera svenskundervisning för invandrare med yrkeskurser, praktik och samhällsinformation. På vänsterpartisten lät det som om detta inte sker. 

Jag tolkar det som att här finns olika besked från de rödgröna vad gäller synen på de sfi-förslag som regeringen beslutat om, i synnerhet beträffande det som vi senast debatterade. Samtidigt som oppositionen efterfrågar mer individualisering och ökad kvalitet presenterar man inga tydliga ställningstaganden. Valfrihet, konkurrensupphandling, pengsystem etcetera är konkreta förslag som ger kommunerna incitament att erbjuda anpassade utbildningar. Men säger man, som vissa rödgröna partier, nej till att vilja upphandla eller individualisera uppnår man inte heller individualisering. Med vår politik är detta möjligt. Det sker redan i flera kommuner, och som kollegerna sagt tittar vi nu nationellt på hur vi kan bli ännu bättre. 

Sfi utreds fortfarande utifrån flera aspekter. Regeringen har kommit till en punkt där inte bara en sfi-peng eller en sfi-bonus utreds, eller hur vi ska öka valfriheten, utan ifall sfi över huvud taget ska finnas kvar som en egen skolform eller bedrivas inom ramen för den ordinarie vuxenutbildningen. Utredaren har fram till oktober i år på sig att redovisa sina förslag. 

Denna regering har en expansiv politik för att möta situationen. De avvägningar som görs hänger alltid ihop med konjunkturen. Det gäller vuxenutbildning, lärvuxsatsningar och tilldelningen av platser på yrkeshögskolan.  

Sammantaget tycker jag att vi visst prioriterar detta. Vi skapar möjligheter, och det är kvalitetsfokus och arbetsmarknadens behov som måste vara utgångspunkten. 

(Applåder) 

Anf. 165 GUNILLA SVANTORP (S) replik:

Fru talman! Jag hade inte tänkt begära replik, men när Roger Haddad sade att Västerås tar pengar från vuxenutbildningen och lägger på gymnasieskolan kunde jag inte låta bli. 

I landet försvann det i fjol 675 miljoner kronor från gymnasieskolan. Nästa år försvinner 1,3 miljarder kronor. Det är klart att man måste kompensera det på något vis. Ni brukar stå här i talarstolen och säga att man själv genom det lokala självstyret måste få avgöra vart pengarna ska gå. Det måste man få göra även i denna fråga. Om staten tar bort en massa pengar – jag antar att det rör sig om många miljoner för en sådan stad som Roger Haddad bor i – är det klart att man måste kompensera det på något sätt. Det försvinner en massa pengar i form av statsbidrag som ni har tagit bort.  

Gymnasieskolan har kanske inte direkt blivit billigare i och med den nya gymnasiereformen. SKL påstår i alla fall att det inte finns några bevis för det.  

Jag skulle vilja ställa en fråga. Om ni säger att ni satsar på utbildning och utbildningsplatser, varför tar ni då under tre år bort 2 miljarder kronor från gymnasieskolan, när SKL dessutom säger att den inte har blivit billigare? SKL styrs såvitt jag vet av er och inte av oss.  

Roger Haddad gör ett mycket stort nummer av att man satsar mer pengar i dag än 2006. Det måste man självklart göra. Det var ju sju år sedan. Hade man inte satsat mer pengar i dag än man gjorde 2006 skulle det vara mycket konstigt.  

Däremot kan det vara intressant att se att om man räknar om platserna till helårsplatser var det 100 000 helårsplatser 2006 inom vuxenutbildningen. År 2011 var det 88 000. Det är alltså färre helårsstudenter som går på vuxenutbildningen än det var 2006.  

Hur ser egentligen Roger Haddads ambitionsnivå ut när det gäller vuxenutbildningen? 

Anf. 166 ROGER HADDAD (FP) replik:

Fru talman! Det var många frågor. Men vi ska ha en gymnasiedebatt inom kort.  

Låt mig ändå säga att de 895 miljonerna för gymnasiet ligger fast i årets budget, och det är inte någonting som regeringen har tagit tillbaka. 

Vid utbildningsutskottets hearing för drygt en månad sedan sade företrädarna att om de får ett år till på sig bedömer de att de kan genomföra de effektiviseringar som utredaren Anita Ferm förutspådde. 

När det gäller Västerås stad, som Gunilla Svantorp inledde med att ta upp, var jag själv ansvarigt kommunalråd där. Vi gick in kommunalt och gjorde höjningar, och vi maxade och var uppe och snuddade vid 75–80 kommunala miljoner på vuxenutbildningen. Det var nivån när jag avgick och kom in i riksdagen. 

Nu när staten skjuter till statsbidrag väljer några kommuner att ta pengar från vuxenutbildningsbudgeten och föra över dem till gymnasieskolan. Jag tycker att det är olyckligt, men så kan det bli med det kommunala självstyret. 

Sammantaget påverkar detta det totala utbudet av vuxenutbildningsplatser. Därför kan Socialdemokraterna inte enkom kritisera det totala utbudet genom att inte beakta hur kommunerna agerar. Även om staten nu går in med vuxenutbildning, lärvux eller yrkesvux för att utöka antalet platser måste ni också beakta kommunernas neddragningar.  

Det var inte jag som jämförde med 2006, det var kollegan Jan Ericson. Men när det gäller vår ambition gör vi alla dessa satsningar – folkhögskolesatsning, satsning på lärvux, olika typer av sfi-lyft och lärarlyft, matematiksatsningar inom Arbetsförmedlingens område och inom grundskolan – och totalt sett har vi höga ambitioner. När det gäller vuxenutbildningen – det gäller både yrkeshögskolan och annan vuxenutbildning – skjuter vi till medel. Men skillnaden mellan oss och Socialdemokraterna är att vi utgår från hur konjunkturen ser ut och pumpar inte ut pengar i onödan.  

Anf. 167 GUNILLA SVANTORP (S) replik:

Fru talman! Då menar alltså Roger Haddad att konjunkturen ser bra ut nu med över 8 procents arbetslöshet och en långtidsarbetslöshet som ökar varje år. Fler och fler människor står utanför. Är det detta Roger Haddad menar eftersom han säger att man nu dessutom inte satsar på yrkeshögskolan som bevisligen är en form av utbildning från vilken man går nästan direkt ut i arbete? Jag tycker att det är mycket märkligt.  

I sitt anförande talade Roger Haddad om att man vill satsa på dem som verkligen behöver det, eller något liknande. Men det första som ni gjorde 2006 var att ni tog bort det statsbidrag som riktade sig till dem som hade fått minst inom vuxenutbildningen. Då försvann det.  

Mellan år 2011 och 2013 tar ni bort 700 miljoner kronor inom vuxenutbildningen. Det är faktiskt så. Ni höjer lite grann, men ni sänker också lite grann. Samtidigt väljer ni, precis som jag sade tidigare, att använda 8 miljarder till en bolagsskattesänkning, men ingen vet om den kommer att ge resultat, och 5 miljarder till en sänkning av krogmomsen. Det är mycket märkligt använda pengar.  

Jag är bekymrad över att man inte väljer att lägga mer pengar till yrkeshögskolan som ni ofta i interpellationsdebatter står och säger är så bra. Ni skriver också tidningsartiklar om att ni vill ha yrkeshögskolan. Men ni satsar inga mer pengar på den. Varför gör ni inte det? 

Anf. 168 ROGER HADDAD (FP) replik:

Fru talman! När man hösten 2006 tog bort de öronmärkta pengarna fick kommunsektorn behålla dessa statsbidrag i sin påse. Sedan var det upp till kommunpolitikerna om de ville lägga dessa pengar på vuxenutbildningen, grundskolan eller äldreomsorgen. Men staten tog inte in pengarna och började bygga vägar för dem. Det är felaktigt.  

I övrigt tycker jag att vi har kunnat visa till exempel att olika typer av statliga program inom vuxenutbildningen och yrkeshögskolan expanderade under 2008 och 2009. När det har varit lite bättre har vi dragit ned på detta. Men jag tycker själv, vilket jag sade, att det fortfarande är en osäker arbetsmarknad. Det är därför som vi utökar antalet platser – jag nämnde yrkesvux och lärlingsvux – tillsammans med platserna på yrkeshögskolan.  

Jag vidhåller att det är kommunerna som är ansvariga för att erbjuda vuxenutbildning för sina invånare. Det är de som är ytterst ansvariga. Vi behöver inte ens jämföra med 2006. Det har hänt saker i samhället. Kommunerna har ett ansvar för sina medborgare. Staten går i dessa svåra tider in och skjuter till medel. Då tycker inte jag att kommunerna ska dra ned. Det är det som är problemet, inte att staten satsar mindre när det är ett bättre konjunkturläge och ökar ambitionerna när det är ett sämre konjunkturläge.  

Anf. 169 ULRIKA CARLSSON i Skövde (C):

Fru talman! Vilken utgångspunkt jag än skulle ta för mitt anförande skulle det peka på att just vuxnas möjligheter till bildning och lärande är en oerhört central och viktig del, både för den enskilda människan och för Sverige som nation och för vår konkurrenskraft. 

Satsningar på det livslånga lärandet visar hur vi ser på individens möjligheter och behov av bildning och kunskap. 

När det gäller bildning är det oerhört viktigt att komma ihåg att den har ett egenvärde i sig, både för den enskilda individen och för samhället i stort. För den enskilda kan bildning vara nyckeln till ett meningsfullt och utvecklande arbete och ge möjlighet till nya perspektiv och ett ökat intresse och engagemang för det samhälle som vi lever i.  

Om vi tittar på historien ser vi också att avsaknad av bildning kan vara farligt och något som ofta har utnyttjats av extrema politiska grupper. Med hjälp av en förenklad retorik har man kunnat locka till sig människor och väljargrupper som saknar kunskap om både sin historia och dagens samhälle. Bildning och kunskap hjälper oss som individer att kritiskt granska det som händer omkring oss i vår omvärld och att genomskåda budskap som bygger på fördomar och okunskap snarare än på fakta. 

Låt oss därför inte glömma bort detta perspektiv när vi bygger en struktur för det livslånga lärandet. 

Centerpartiet och alliansregeringen har verkligen satsat mycket på detta område. Jag ska bara nämna några exempel. Vi talar om yrkeshögskolan, yrkesvux, kvalitetshöjning av sfi och möjlighet för folkhögskolor att erbjuda det och satsningar på olika kompetensplattformar. Det har alltså satsats mycket resurser på hela vuxenutbildningsområdet. Jag nämnde bara ett par exempel. 

Det vi debatterar i dag är motioner från allmänna motionstiden, och det är en rik flod av goda idéer från ledamöter från olika partier. När man läser motionerna och sedan utskottets svar blir det dock ganska uppenbart att det inte finns så mycket nytänk. Det allra mesta av det som föreslås är nämligen redan på gång på olika sätt. Det är antingen genomfört, på väg att genomföras, ligger i en utredning eller följs upp på annat sätt. Socialdemokraterna har tillsammans med företrädare för resten av oppositionen ägnat sig åt att titta väldigt mycket på det som är på gång. Det kan man se som väldigt positivt och som att vi har en samsyn på vad som är viktigt på vuxenutbildningsområdet.  

I betänkandet börjar utskottet med att understryka betydelsen av vuxenutbildning och det livslånga lärandet och att utgångspunkten ska vara de vuxnas individuella behov av utbildning och personlig utveckling liksom arbetsmarknadens behov. Vi har redan tidigare i debatten varit inne på ekonomin. Jag vill bara nämna att det i betänkandet finns uppgifter om att det mellan 2006 och 2012 sammanlagt har gjorts satsningar av olika slag inom vuxenutbildningsområdet för ytterligare 1 miljard kronor – 1 000 miljoner.  

En del har varit tillfälliga satsningar, vilket gör att man först satsar och sedan drar ned. Mycket handlar dock om långsiktiga satsningar som vi gör för att rusta enskilda och ge möjligheter till ny kompetens på bred front – allt för att skapa förutsättningar för en vuxenutbildning som är tillgänglig, flexibel och håller hög kvalitet, vilket är precis det man efterfrågar i många motioner. Utskottet ser också en mångfald av utbildningsanordnare som en viktig förutsättning för att den enskilde ska kunna erbjudas den utbildning han eller hon efterfrågar.  

En annan viktig del, som vi inte har berört så mycket i debatten hittills, handlar om möjligheten för människor att röra sig över gränserna. Det ligger inte enbart på vårt parlaments bord, men där har vi en diskussion om de olika satsningarna inom Europa för att på olika sätt möjliggöra ökad rörlighet för människor. Det är så populärt med förkortningar av olika slag, men EQF, den europeiska referensramen för kvalifikationer för livslångt lärande, är en sådan viktig del. En annan del handlar om att inrätta ett europeiskt stödsystem för meritöverföring inom yrkesutbildningen.  

Ja, jag skulle kunna gå igenom många delar i betänkandet som visar på att mycket av det som tas upp i motionerna faktiskt är på gång. Det händer en hel del. När det gäller att öka rörligheten behöver det dock göras mycket mer; där är man mer i sin linda med att öka möjligheten för människor. Jag skulle alltså kunna gå igenom delar av betänkandet mycket mer, men jag tycker att mina allianskolleger har gjort detta på ett förtjänstfullt sätt.  

Även om det har gjorts mycket vill jag bara klargöra att vi vill göra mer för att göra det möjligt för människor att rusta sig med kunskap genom bildning och lärande av många olika slag. För Centerpartiets del antog vi i helgen ett nytt idéprogram. Det handlar om stora idéer för framtiden på olika sätt. Jag ser fram emot att få komma till Gunilla Svantorps hemtrakter i Karlstad i september för att få konkretisera just Centerpartiets politik när det gäller utbildning i hela utbildningskedjan och därmed också när det gäller vuxenutbildningen och det livslånga lärandet. 

Vi satsar i Sverige i dag stora resurser på utbildning, också på vuxenutbildningsområdet. Vi är övertygade om att man kan använda dem på ett mer optimalt sätt, men låt oss återkomma till det också i diskussionerna utifrån de propositioner alliansregeringen och därmed också Centerpartiet kommer att lägga fram på området. 

Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet och avslag på motionerna. Jag vill också passa på att önska talmannen och övriga deltagare en trevlig påsk. 

Anf. 170 YVONNE ANDERSSON (KD):

Fru talman! Också jag vill yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga motioner och reservationer.  

Vi kristdemokrater och Alliansen hävdar med bestämdhet att det alltid ska finnas en andra chans. När vi talar om en andra chans rör det sig om vuxenutbildning. Det handlar egentligen om att vi numera kan se att alla någon gång i livet kan hamna i situationer där vi behöver förkovra oss, komma vidare eller förändra vår kompetens i någon riktning. I flera debatter har alliansregeringen beskyllts för att vara ointresserad av vuxenutbildning eller åtminstone inte satsa på den. Inget kan vara mer fel.  

Först skulle jag vilja klargöra begreppet vuxenutbildning, som egentligen rör all utbildning du kan genomföra i vuxen ålder. I själva verket brukar vi när vi diskuterar detta rent politiskt dock inte räkna med högskolor och universitetsutbildning. Detta är i dag mycket omfattande, och många vuxna går faktiskt vidare till universitets- och högskoleutbildning.  

Om vi håller oss till traditionell vuxenutbildning vill jag ändå framhålla satsningar som har påtalats på olika sätt här i dag. Satsar inte regeringen på vuxenutbildning? Jo, vi avsätter knappt 2 miljarder mer 2013 än vad som avsattes av S-regeringen 2006. Av dessa medel har 1,2 miljarder kronor förts över permanent till det generella statsbidragssystemet, och därför syns de inte som särskild satsning.  

Har regeringen verkligen dragit ned på vuxenutbildningsplatser? I 2013 års budget tillför regeringen nya resurser inom vuxenutbildningens område på yrkesvux, lärlingsvux, yrkeshögskola och folkhögskola. Där kan vi se hur man från år till år tillför medel, men det blir ju varierande uppsättningar och uppställningar – man kanske inte framför det på samma sätt. Den totala bilden är de facto sådan. Alla i denna kammare tycker att vuxenutbildning är bra – hela debatten pekar på det – men det blir väldigt knepigt om man bara talar om vissa budgetposter och därmed beskyller den ena eller den andra för att inte tänka på det.  

Sverige har väl egentligen det mest generösa utbildningssystem som finns i världen för att hjälpa människor som behöver förändra och ställa om sina liv. Sannolikt har de samlade resurserna för att passa ihop arbetssökande med lediga jobb heller aldrig varit större. När Socialdemokraterna på 80-talet började satsa på AMU och så vidare var det en arbetsmarknadsutbildning. Sedan har utvecklingen gått vidare, och jag vågar hävda att ingen regering skulle klara av att inte satsa något i dag. Vi behöver nämligen det i det samhälle vi har.  

Vi gör stora satsningar inom arbetsmarknadspolitiken på olika sätt. Vi har till exempel gjort en förlängd folkhögskolesatsning för att ta emot unga under 25 år, vilket har varit grundläggande. Vi har fler programplatser utanför garantierna när det gäller praktik och arbetsmarknadsutbildning. Vi har insatser för nyanlända, särskilt de med väldigt svag utbildningsbakgrund, och vi har praktiska basår för nyanlända när de läser SFI tillsammans med yrkesutbildning.  

Ja, vi gör mycket, men vi har fortfarande gränsdragningsproblem som också syns i denna debatt. Det gäller utbildning för arbetslösa, utbildning för människor som själva vill förändra sina liv eller när arbetsmarknaden har vissa bestämda behov. Utbildningar kan tillskapas, men finansieringen är snårig. Detta behöver vi utveckla vidare, men klart är att vårt land i dag kan erbjuda en stor arsenal av utbildningar för att möta såväl individens som arbetsmarknadens behov.  

I detta betänkande tar man också upp frågor kring validering. Det är jätteviktigt i sammanhang där vi behöver omställningar.  

Där har YH-myndigheten ett särskilt uppdrag att stödja en nationell struktur. Myndigheten har redan initierat nätverket för nationellt forum för validering.  

Vidare hanteras frågor kring viktiga sfi-verksamheter. Reformer har gjorts som ska säkra kvaliteten genom lärarlyft, införande av nationella slutprov, sfi-bonus, förstärkt nationell inspektion och naturligtvis betygsrätten för folkhögskolorna, som är banbrytande i dag.  

Det finns utredningar om olika typer av utbildningssatsningar. Vi har stimulansbidrag, som nämndes tidigare. 

Vuxenutbildningen är här för att stanna. Tidigare spelade vuxenutbildningen rollen att vara en speciell insats, men i dag finns den. Det är snart sagt ingen som i dag tror att man kan räkna med att kunna ägna hela sitt liv åt samma typ av arbetsuppgifter; så föränderlig är arbetsmarknaden. Med den flexibilitet i kompetensen som i dag krävs är det högst rimligt att säga att vi behöver och ska ha ett brett utbud av utbildning för vuxna. 

Med det, fru talman, önskar jag en glad påsk. 

(Applåder) 

Överläggningen var härmed avslutad.  

(Beslut skulle fattas den 10 april.) 

21 § Bordläggning och beslut om förlängd motionstid

Anmäldes och bordlades 

Proposition  
2012/13:138 Intelligenta transportsystem på vägtransportområdet 

Kammaren biföll talmannens förslag att motionstiden för prop. 2012/13:96 Kulturmiljöns mångfald, prop. 2012/13:120 Folkbokföringen i framtiden och skr. 2012/13:112 Nordiskt utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiskt samarbete inklusive krisberedskap skulle förlängas till onsdagen den 17 april.  

22 § Anmälan om interpellationer

Anmäldes att följande interpellationer framställts 

den 27 mars

2012/13:356 Regeringens jobbpolitik 
av Pia Nilsson (S) 
till finansminister Anders Borg (M) 
2012/13:357 Inlandsinnovation AB 
av Marie Nordén (S) 
till näringsminister Annie Lööf (C) 
2012/13:358 Demokratisk insyn i den nya polisorganisationen 
av Morgan Johansson (S) 
till justitieminister Beatrice Ask (M) 
2012/13:359 Nedläggning av Centrum för finska språket och kulturen vid Mälardalens högskola 
av Raimo Pärssinen (S) 
till statsrådet Erik Ullenhag (FP) 
2012/13:360 Åtgärder för ökat bostadsbyggande 
av Hans Ekström (S) 
till statsrådet Stefan Attefall (KD) 

Interpellationerna redovisas i bilaga som fogats till riksdagens snabbprotokoll tisdagen den 9 april. 

23 § Anmälan om frågor för skriftliga svar

Anmäldes att följande frågor för skriftliga svar framställts 

den 27 mars

2012/13:424 Vardagsrasism 
av Mehmet Kaplan (MP) 
till statsrådet Erik Ullenhag (FP) 
2012/13:425 Försenad verkställighet av riksdagsbeslut 
av Anders Karlsson (S) 
till finansminister Anders Borg (M) 
2012/13:426 Villkor för bidrag till folkrörelser 
av Jasenko Omanovic (S) 
till statsrådet Maria Arnholm (FP) 

Frågorna redovisas i bilaga som fogats till riksdagens snabbprotokoll tisdagen den 9 april. 

24 § Anmälan om skriftliga svar på frågor

Anmäldes att skriftliga svar på följande frågor inkommit 

den 27 mars

2012/13:403 Kontantaffärer 
av Leif Jakobsson (S) 
till justitieminister Beatrice Ask (M) 
2012/13:404 Ogiltiga sedlar och växlingskontor 
av Leif Jakobsson (S) 
till justitieminister Beatrice Ask (M) 
2012/13:405 Utförsel av stulen koppar 
av Hans Olsson (S) 
till justitieminister Beatrice Ask (M) 
2012/13:406 Sekretess inom Skatteverket 
av Leif Jakobsson (S) 
till justitieminister Beatrice Ask (M) 
2012/13:407 EU:s socialfond 
av Lars Mejern Larsson (S) 
till arbetsmarknadsminister Hillevi Engström (M) 
2012/13:408 Förbud mot jakt med lockfågel 
av Jens Holm (V) 
till landsbygdsminister Eskil Erlandsson (C) 
2012/13:409 Skolinspektionens hantering av fristående skolors ansökningar om förändrad utbildningsverksamhet 
av Peter Rådberg (MP) 
till utbildningsminister Jan Björklund (FP) 
2012/13:410 Utredningar utifrån Panaxia 
av Peter Persson (S) 
till statsrådet Peter Norman (M) 
2012/13:411 Ny lag om ekonomiska föreningar 
av Christer Adelsbo (S) 
till justitieminister Beatrice Ask (M) 
2012/13:412 Åtgärder mot rökning bland unga 
av Lennart Axelsson (S) 
till statsrådet Maria Larsson (KD) 
2012/13:413 Indragna subventioner till medicin mot prostatacancer 
av Katarina Köhler (S) 
till socialminister Göran Hägglund (KD) 
2012/13:415 Frihetsberövade barn 
av Elin Lundgren (S) 
till justitieminister Beatrice Ask (M) 
2012/13:418 Åldersdiskriminerande sjukvård 
av Billy Gustafsson (S) 
till socialminister Göran Hägglund (KD) 
2012/13:419 Norska pensionärer och nordiskt skatteavtal 
av Christina Oskarsson (S) 
till finansminister Anders Borg (M) 
2012/13:420 Generaldirektör för Tillväxtverket 
av Carina Adolfsson Elgestam (S) 
till näringsminister Annie Lööf (C) 
2012/13:421 Regeringens position i förhållande till sociala hänsyn i EU:s direktiv om offentlig upphandling 
av Ali Esbati (V) 
till statsrådet Stefan Attefall (KD) 

Svaren redovisas i bilaga som fogats till riksdagens snabbprotokoll tisdagen den 9 april. 

25 § Kammaren åtskildes kl. 19.51.

Förhandlingarna leddes 

av talmannen från sammanträdets början till och med 10 § anf. 19 (delvis),  
av andre vice talmannen därefter till och med 11 § anf. 30 (delvis),  
av förste vice talmannen därefter till och med 12 § anf. 82 (delvis),  
av talmannen därefter till och med 12 § anf. 111 (delvis),  
av förste vice talmannen därefter till och med 17 § anf. 130 (delvis),  
av talmannen därefter till och med 20 § anf. 158 (delvis) och 
av förste vice talmannen därefter till sammanträdets slut.  


Vid protokollet 


MADELEINE GABRIELSON HOLST 


/Eva-Lena Ekman