Regeringens proposition 2012/13:156

Erkännande och verkställighet av utevarodomar	Prop.
inom Europeiska unionen	2012/13:156

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 23 maj 2013

Fredrik Reinfeldt

Beatrice Ask

(Justitiedepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen lämnas förslag till lagändringar som krävs för att genomföra delar av rambeslutet om verkställighet av utevarodomar. Med begreppet utevarodom avses att beskriva att personen i fråga inte var personligen närvarande vid den förhandling som resulterade i den dom eller det beslut som är föremål för verkställighet. Rambeslutet syftar till att stärka den enskildes rättssäkerhet samt att förenkla och effektivisera det rättsliga samarbetet.

Rambeslutet om verkställighet av utevarodomar ändrar i fem andra redan antagna rambeslut som reglerar det straffrättsliga samarbetet mellan medlemsstaterna i EU, bl.a. arresteringsorderrambeslutet. Dessa fem rambeslut reglerar på olika sätt när en medlemsstat ska erkänna och verkställa en annan stats utevarodom. Det har visat sig utgöra ett hinder för det rättsliga samarbetet att frågan om utevarodomar inte är konsekvent reglerad. Avsikten med rambeslutet om verkställighet av utevarodomar är därför att åstadkomma en så likartad reglering som möjligt. På så sätt tydliggörs vilka utevarodomar som kan verkställas över gränserna. Rambeslutet syftar däremot inte till att harmonisera nationella regler om när en utevarodom får meddelas.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 2014.

Prop. 2012/13:156 Innehållsförteckning

1	Förslag till riksdagsbeslut .................................................................			4
2	Lagtext	..............................................................................................		5
	2.1	Förslag till lag om ändring i lagen (2003:1156) om
		överlämnande från Sverige enligt en europeisk
		arresteringsorder .................................................................		5
	2.2	Förslag till lag om ändring i lagen (2009:1427) om
		erkännande och verkställighet av bötesstraff inom
	............................................................	Europeiska unionen		8
	2.3	Förslag till lag om ändring i lagen (2011:423) om
		erkännande och verkställighet av beslut om
	.............................	förverkande inom Europeiska unionen		10
3	Ärendet ............................................................och dess beredning			12
4	Bakgrund.........................................................................................			13
	4.1	Det straffrättsliga samarbetet inom EU och principen
	...............................................	om ömsesidigt erkännande		13
	4.2	Den ursprungliga regleringen avseende utevaro i
		rambesluten om ömsesidigt erkännande av domar
	.........................................................................	och beslut		14
	4.3 ....................	Det svenska genomförandet av rambesluten		14
	..........................	4.3.1	Arresteringsorderrambeslutet	14
		4.3.2	Rambeslutet om verkställighet av
	........................................................		bötesstraff	15
		4.3.3	Rambeslutet om verkställighet av beslut
	................................................		om förverkande	16
		4.3.4	Rambesluten om överförande av
			frihetsberövande påföljder och om
			övervakning av vissa icke
	...............................		frihetsberövande påföljder	16
5	Rambeslutet ............................om verkställighet av utevarodomar			17
	5.1 .................................	Rambeslutets terminologi och syfte		17
	5.2 ................................	Rambeslutets huvudsakliga innehåll		17
6	Överväganden ..............................................................och förslag			19
	6.1 .............................................	Sverige som utfärdande stat		19
	6.2 .........................................	Sverige som verkställande stat		25
7	Förslagets .................................................................konsekvenser			29
8	Ikraftträdande ....................................och övergångsbestämmelser			29
9	Författningskommentar...................................................................			30
	9.1	Förslaget till lag om ändring i lagen (2003:1156) om
		överlämnande från Sverige enligt en europeisk
	...............................................................	arresteringsorder		30
	9.2	Förslaget till lag om ändring i lagen (2009:1427) om
		erkännande och verkställighet av bötesstraff inom
	..........................................................	Europeiska unionen		32

9.3	Förslaget till lag om ändring i lagen (2011:423) om	Prop. 2012/13:156
	erkännande och verkställighet av beslut om
	förverkande inom Europeiska unionen ............................	33
Bilaga 1 Rambeslutet om verkställighet av utevarodomar .................		35
Bilaga 2	Arresteringsorderrambeslutet...............................................	48
Bilaga 3 Rambeslutet om verkställighet av bötesstraff ......................		66
Bilaga 4	Rambeslutet om verkställighet av beslut om
	förverkande ..........................................................................	81
Bilaga 5	Promemorians lagförslag ...................................................	101
Bilaga 6	Förteckning över remissinstanserna...................................	108
Bilaga 7	Lagrådsremissens lagförslag ..............................................	109
Bilaga 8	Lagrådets yttrande..............................................................	116
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 23 maj 2013 ........		117
Rättsdatablad........................................................................................		118

Prop. 2012/13:156 1

Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till

1.lag om ändring i lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder,

2.lag om ändring i lagen (2009:1427) om erkännande och verkställighet av bötesstraff inom Europeiska unionen,

3.lag om ändring i lagen (2011:423) om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande inom Europeiska unionen.

Lagtext

Prop. 2012/13:156

Regeringen har följande förslag till lagtext.

2.1Förslag till lag om ändring i lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder

dels att 3 kap. 1 § ska upphöra att gälla,

dels att 1 kap. 1 §, 2 kap. 3 § och 5 kap. 6 § ska ha följande lydelse, dels att rubriken till 3 kap. ska lyda ”Särskilda villkor för

överlämnande av svenska medborgare”.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1kap.

1 §

Denna		lag	innehåller		Denna	lag	innehåller
bestämmelser		för genomförande			bestämmelser	för genomförande
av rådets rambeslut 2002/584/RIF					av rådets rambeslut 2002/584/RIF
av den 13 juni 2002 om en					av den 13 juni 2002 om en
europeisk	arresteringsorder			och	europeisk arresteringsorder			och
överlämnande		mellan	medlems-		överlämnande	mellan	medlems-
staterna. Lagen tillämpas inte i					staterna, ändrat genom rådets
förhållande till en medlemsstat om					rambeslut 2009/299/RIF1. Lagen
Europeiska	unionen		genom	ett	tillämpas inte i förhållande till en
särskilt beslut har avbrutit tillämp-					medlemsstat	om	Europeiska
ningen av rambeslutet i för-					unionen genom ett särskilt beslut
hållande till den staten.					har avbrutit	tillämpningen		av
					rambeslutet i förhållande till den
					staten.
I detta kapitel finns allmänna bestämmelser om en arresteringsorder.
I 2 kap. finns bestämmelser om förutsättningar för överlämnande.
I 3 kap. finns bestämmelser om					I 3 kap. finns bestämmelser om
särskilda villkor för överlämnande.					särskilda villkor för överlämnande
					av svenska medborgare.
I 4 kap. finns bestämmelser om					I 4 kap. finns bestämmelser om
utredning och tvångsmedel vid det					utredning och tvångsmedel vid det
inledande		förfarandet		samt	inledande	förfarandet		samt
bestämmelser om att lagen i vissa					bestämmelser om att lagen i vissa
fall inte skall tillämpas i förhållande					fall inte ska tillämpas i förhållande
till Danmark och Finland.					till Danmark och Finland.

1EUT L 81, 27.3.2009, s. 24 (Celex 32009F0299).

Prop. 2012/13:156

I 5 kap. finns bestämmelser om beslutsförfarandet vid överlämnande.

I 6 kap. finns bestämmelser om verkställighet av ett beslut om överlämnande och om beslut om bl.a. utvidgat överlämnande.

I 7 kap. finns bestämmelser om överförande av en frihetsberövande påföljd till Sverige.

I 8 kap. finns bestämmelser om återförande av personer som har överlämnats till Sverige och om tillstånd till transport genom Sverige.

2kap.

3 §

Överlämnande får inte beviljas

1. om en begäran, trots att den utfärdande myndigheten har beretts tillfälle att inkomma med komplettering, till form eller innehåll är så bristfällig att den inte utan väsentlig olägenhet kan läggas till grund för en prövning av frågan om överlämnande,

2. om

den

utfärdande myndig-

2. om

den utfärdande

myndig-

heten inte lämnar sådana garantier

som enligt 3 kap. 1 och 2 §§ krävs

som enligt 3 kap. 2 § krävs för att

för att överlämnande skall få

överlämnande ska få beviljas,

beviljas,

3. om

den

eftersökte

enligt

den

eftersökte

enligt

5 kap. 4 § skall överlämnas till en

5 kap. 4 § ska överlämnas till en

annan medlemsstat,

skall

annan medlemsstat,

ska

4. om

den

eftersökte

4. om

den

eftersökte

utlämnas för brott eller om han

eller hon skall överlämnas enligt

eller hon ska överlämnas enligt

lagen

(2002:329) om

samarbete

lagen

(2002:329) om samarbete

med

Internationella

brottmåls-

med

Internationella

brottmåls-

domstolen, eller

domstolen,

5. om det enligt 2 kap. 8 § andra

stycket

brottsbalken skulle

strida

stycket

brottsbalken

skulle strida

mot ett villkor som har uppställts

vid utlämning eller överlämnande

till Sverige.

till Sverige, eller

6. om det avser verkställighet av

en frihetsberövande

påföljd

som

har dömts ut efter en förhandling

där den eftersökte inte var

personligen närvarande

och

den utfärdande

myndigheten

inte

har bekräftat att något av

villkoren i artikel 4a.1 i

rambeslutet är uppfyllt.

5kap.

6 §

Om garantier som avses i 3 kap.	Om garantier som avses i 3 kap.
1 och 2 §§ har lämnats av en	2 § har lämnats av en utländsk
utländsk myndighet, skall rätten i	myndighet, ska rätten i beslutet om

beslutet om överlämnande ange att det är ett villkor för överlämnandet att garantierna kommer att uppfyllas.

Beslut i fråga om överlämnande av föremål som enligt 4 kap. 7 § har tagits i beslag skall om möjligt meddelas av rätten i samband med beslutet i fråga om överlämnande av den eftersökte.

överlämnande ange att det är	ett	Prop. 2012/13:156
villkor för överlämnandet	att

garantierna kommer att uppfyllas.

Beslut i fråga om överlämnande av föremål som enligt 4 kap. 7 § har tagits i beslag ska om möjligt meddelas av rätten i samband med beslutet i fråga om överlämnande av den eftersökte.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2014.

Prop. 2012/13:156 2.2	Förslag till lag om ändring i lagen (2009:1427)
	om erkännande och verkställighet av bötesstraff
	inom Europeiska unionen

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 1 § och 3 kap. 11 § lagen (2009:1427) om erkännande och verkställighet av bötesstraff inom Europeiska unionen ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1 kap.

1 §

Denna lag innehåller bestämmelser för genomförande av rådets rambeslut 2005/214/RIF om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på bötesstraff.

Denna lag innehåller bestämmelser för genomförande av rådets rambeslut 2005/214/RIF om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på bötesstraff, ändrat genom rådets rambeslut 2009/299/RIF1.

3 kap.

11 §

En verkställbarhetsförklaring får inte meddelas

1.om det för samma gärning meddelats dom eller beslut i Sverige eller

ien annan stat och domen eller beslutet i den andra staten, vid ett fällande avgörande, har verkställts,

2.om gärningen helt eller delvis begåtts i Sverige och den inte motsvarar brott enligt svensk lag eller om en tillämpning av 35 kap. 7 § brottsbalken innebär att preskription inträtt,

3.om den dömde inte hade fyllt 15 år när brottet begicks,

4.om en sådan förklaring inte skulle vara förenlig med bestämmelser om immunitet,

5.om bötesstraffet har beslutats efter ett skriftligt förfarande och intyget inte anger att den dömde personligen eller genom behörigt ombud underrättats om sin rätt att bestrida samt om tidsfristen för detta, eller

6.om bötesstraffet har meddelats vid en rättegång där den dömde personligen inte inställt sig och intyget inte anger att denne personligen eller genom

5.om bötesstraffet har beslutats efter ett skriftligt förfarande och det inte har bekräftats i intyget att den dömde personligen eller genom behörigt ombud underrättats om sin rätt att bestrida samt om tidsfristen för detta, eller

6.om bötesstraffet har meddelats efter en förhandling där den dömde inte var personligen närvarande och om det inte har bekräftats i intyget att något av

1EUT L 81, 27.3.2009, s. 24 (Celex 32009F0299).

behörigt ombud informerats om		villkoren i artikel 7.2 i–j i Prop. 2012/13:156
förfarandet eller att den dömde		rambeslutet är uppfyllt.
har förklarat att han eller hon inte
motsätter sig bötesstraffet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2014.

Prop. 2012/13:156 2.3	Förslag till lag om ändring i lagen (2011:423)
	om erkännande och verkställighet av beslut om
	förverkande inom Europeiska unionen

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 1 § och 3 kap. 11 § lagen (2011:423) om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande inom Europeiska unionen ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1 kap.

1 §

Denna lag innehåller bestämmelser för genomförande av rådets rambeslut 2006/783/RIF om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på beslut om förverkande.

Denna lag innehåller bestämmelser för genomförande av rådets rambeslut 2006/783/RIF om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på beslut om förverkande, ändrat genom rådets rambeslut 2009/299/RIF1.

3 kap.

11 §

En verkställbarhetsförklaring får utöver vad som anges i 10 § inte meddelas om

1.det för samma gärning som ligger till grund för beslutet om förverkande har meddelats dom eller beslut i Sverige eller i en annan stat och domen eller beslutet i den andra staten, vid ett fällande avgörande, har verkställts,

2.det enligt 20 kap. 7 § rättegångsbalken eller motsvarande bestämmelse i annan svensk lag har meddelats beslut att inte väcka åtal för det brott som ligger till grund för beslutet om förverkande,

3.en sådan förklaring inte skulle vara förenlig med bestämmelser om immunitet och privilegier,

4. beslutet om förverkande har meddelats vid en rättegång där den mot vilken beslutet riktar sig inte varit närvarande och det av intyget inte framgår

–att denne personligen eller genom behörigt ombud informerats om rättegången, eller

–att denne har meddelat att beslutet inte bestrids, eller

4. beslutet om förverkande har meddelats efter en förhandling där den mot vilken beslutet riktar sig inte var personligen närvarande och om det inte har bekräftats i intyget att något av villkoren i artikel 8.2 e i rambeslutet är uppfyllt, eller

1EUT L 81, 27.3.2009, s. 24 (Celex 32009F0299).

5. den gärning, som ligger till grund för beslutet om förverkande, helt Prop. 2012/13:156 eller delvis har begåtts i Sverige och inte motsvarar brott enligt svensk

lag eller preskription har inträtt enligt 36 kap. 15 § brottsbalken.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2014.

Prop. 2012/13:156 3			Ärendet och dess beredning
	Den 26 februari 2009 antogs rådets rambeslut 2009/299/RIF om ändring
	av		rambesluten	2002/584/RIF,		2005/214/RIF,		2006/783/RIF,
	2008/909/RIF och 2008/947/RIF och om stärkande av medborgarnas
	processuella rättigheter och främjande av tillämpningen av principen om
	ömsesidigt erkännande på ett avgörande när den berörda personen inte
	var personligen närvarande vid förhandlingen (rambeslutet om
	verkställighet av utevarodomar, EUT L 81, 27.3.2009, s. 24). Innan
	rambeslutet antogs hade riksdagen den 12 november 2008 godkänt ett
	utkast till rambeslut (prop. 2008/09:20, bet. 2008/09:JuU9,									rskr.
	2008/09:31). Rambeslutet om verkställighet av utevarodomar finns
	intaget som bilaga 1.
		Rambeslutet om verkställighet av utevarodomar ändrar vissa
	bestämmelser i följande fem rambeslut:
	-	2002/584/RIF om en europeisk arresteringsorder och överlämnande
			mellan medlemsstaterna (arresteringsorderrambeslutet, EGT L 190,
	-		18.7.2002, s. 1),
	-	2005/214/RIF		om	tillämpning	av	principen	om	ömsesidigt
			erkännande på bötesstraff (rambeslutet om verkställighet av
	-		bötesstraff, EUT L 76, 22.3.2005, s. 16),
	-	2006/783/RIF		om	tillämpning	av	principen	om	ömsesidigt
			erkännande på beslut om förverkande (rambeslutet om verkställighet
	-		av beslut om förverkande, EUT L 328, 24.11.2006, s. 59),
	-	2008/909/RIF		om	tillämpning	av	principen	om	ömsesidigt
			erkännande på brottmålsdomar avseende fängelse eller andra
			frihetsberövande åtgärder i syfte att verkställa dessa inom Europeiska
			unionen (rambeslutet om överförande av frihetsberövande påföljder,
	-		EUT L 327, 5.12.2008, s. 27) och
	-	2008/947/RIF		om	tillämpning	av	principen	om	ömsesidigt
			erkännande på domar och övervakningsbeslut i syfte att övervaka
			alternativa påföljder och övervakningsåtgärder (rambeslutet om
			övervakning av vissa icke frihetsberövande påföljder, EUT L 337,
			16.12.2008 s. 102).
		Rambeslutet om överförande av frihetsberövande påföljder och
	rambeslutet om övervakning av vissa icke frihetsberövande påföljder har
	ännu inte genomförts i svensk rätt. Deras genomförande behandlas i
	betänkandet Internationell straffverkställighet (SOU 2013:21), vilket för
	närvarande bereds inom Regeringskansliet. I detta ärende behandlas
	därför endast förslag till lagstiftning för genomförande av rambeslutet
	om verkställighet av utevarodomar i de delar det ändrar i arresterings-
	orderrambeslutet, rambeslutet om verkställighet av bötesstraff samt
	rambeslutet om verkställighet av beslut om förverkande. Dessa tre
	rambeslut finns intagna som bilagorna 2 –4.
		Inom Justitiedepartementet har det utarbetats en promemoria,
	Erkännande och verkställighet av utevarodomar inom Europeiska
	unionen (Ds 2012:53). I promemorian föreslås ändringar i lagen
	(2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk
	arresteringsorder, lagen (2009:1427) om erkännande och verkställighet
12	av		bötesstraff inom Europeiska unionen				och lagen	(2011:423)		om
12

erkännande och verkställighet av beslut om förverkande inom Prop. 2012/13:156 Europeiska unionen. Promemorians lagförslag finns i bilaga 5.

Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 6. En sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig i Justitiedepartementet (dnr Ju2012/7665/BIRS).

Lagrådet

Regeringen beslutade den 25 april 2013 att inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 7. Lagrådet lämnade förslagen utan erinran. Lagrådets yttrande finns i bilaga 8.

4 Bakgrund

4.1Det straffrättsliga samarbetet inom EU och principen om ömsesidigt erkännande

Det internationella straffrättsliga samarbetet innebär att stater bistår varandra i pågående brottsutredningar eller inför och under rättegångar i brottmål, men också att en stat hjälper en annan stat med att verkställa en straffrättslig påföljd eller ett beslut om särskild rättsverkan av brott. Det straffrättsliga samarbetet innebär traditionellt att en stat ansöker om hjälp med en viss åtgärd hos en annan stat, varefter den sistnämnda staten beslutar om åtgärden ska vidtas eller inte.

Inom EU pågår ett omfattande arbete med att ersätta denna traditionella form av mellanstatligt samarbete med ett samarbete som bygger på principen om ömsesidigt erkännande av domar och beslut. Principen har som utgångspunkt att medlemsstaterna inte ska ifrågasätta varandras domar och beslut utan i stället direkt verkställa dem, trots eventuella olikheter i medlemsstaternas materiella och processuella reglering. Den verkställande staten får endast göra en formaliserad och begränsad prövning av om domen eller beslutet ska erkännas och verkställas. Genom att erkänna och verkställa domar och beslut utan någon ytterligare materiell prövning uppnås ett enklare, snabbare och effektivare samarbete.

Med dessa utgångspunkter har ett antal rättsakter förhandlats fram inom EU. Den första rättsakt som antogs var arresteringsorderrambeslutet. Rambeslutet ersätter den utlämningsreglering som tidigare gällde mellan medlemsstaterna.

Därefter har flera rättsakter antagits som grundas på principen om ömsesidigt erkännande, varav flertalet rört verkställighet av domar och slutliga beslut. De första av dessa var rambesluten om verkställighet av bötesstraff och om verkställighet av beslut om förverkande. Rambesluten innebär att bötesstraff och beslut om förverkande som meddelats i en medlemsstat ska kunna verkställas i en annan medlemsstat.

Vidare har rådet antagit rambesluten om överförande av frihetsberövande påföljder och om övervakning av vissa icke

Prop. 2012/13:156 frihetsberövande påföljder. Dessa rambeslut skapar möjligheter för en dömd person att kunna verkställa påföljden i sitt hemland.

I avsnitt 4.3 redogörs närmare för det svenska genomförandet av dessa rättsakter.

4.2Den ursprungliga regleringen avseende utevaro i rambesluten om ömsesidigt erkännande av domar och beslut

I alla de rambeslut som redogjorts för i föregående avsnitt finns bestämmelser som gör det möjligt för den verkställande staten att under vissa förutsättningar vägra erkännande och verkställighet på grund av att domen eller beslutet har meddelats efter en förhandling där den dömde inte var närvarande.

Enligt artikel 5.1 i arresteringsorderrambeslutet kan den verkställande myndigheten uppställa villkor om att den dömde ska ges möjlighet till en förnyad prövning och vid denna ha rätt att närvara, i de fall den eftersökte i den utfärdande medlemsstaten har dömts utan att ha varit personligen närvarande vid förhandlingen och inte heller personligen varit kallad till denna. Lämnas ingen sådan garanti får ett överlämnande vägras.

I rambesluten om verkställighet av bötesstraff respektive beslut om förverkande finns det bestämmelser som innebär att den verkställande staten kan vägra verkställighet om bötesstraffet (artikel 7.2 g) eller beslutet om förverkande (artikel 8.2 e) har meddelats efter en förhandling i den dömdes utevaro. Bestämmelserna skiljer sig åt i viss mån men innebär i huvudsak att verkställighet kan vägras om inte den utfärdande myndigheten intygar att personen eller behörig företrädare för denne underrättats om förhandlingen alternativt att personen har uppgett att han eller hon inte bestrider bötesstraffet eller beslutet om förverkande.

I rambeslutet om överförande av frihetsberövande påföljder anges att den verkställande myndigheten får vägra att erkänna en dom och verkställa en påföljd när det är fråga om en utevarodom (artikel 9.1 i). Det får dock inte ske om den utfärdande myndigheten i intyget angett att personen kallats personligen eller via en behörig företrädare underrättats om tid och plats för den förhandling som ledde till att domen meddelades i personens frånvaro, eller att personen har meddelat att han eller hon inte bestrider saken. En likalydande bestämmelse återfinns i artikel 11.1 h i rambeslutet om övervakning av icke frihetsberövande påföljder.

4.3Det svenska genomförandet av rambesluten

4.3.1Arresteringsorderrambeslutet

Arresteringsorderrambeslutet har genomförts i svensk rätt genom lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder (prop. 2003/04:7, bet. 2003/04:JuU8, rskr.

2003/04:107) och förordningen (2003:1178) om överlämnande till

Sverige enligt en europeisk arresteringsorder. En europeisk arreste- Prop. 2012/13:156 ringsorder innebär en begäran om att en annan medlemsstat ska gripa och

överlämna en eftersökt person för lagföring eller för verkställighet av en frihetsberövande påföljd. I lagen anges de närmare förutsättningarna och villkoren för ett sådant överlämnande från Sverige. Där anges ett antal vägransgrunder, vars tillämpning kan medföra att något överlämnande inte sker. Vidare finns bestämmelser som innebär att Sverige i vissa situationer kan ställa upp särskilda villkor gentemot den utfärdande staten innan ett överlämnande sker. Beslut i fråga om överlämnande fattas av domstol.

Om överlämnandet avser verkställighet av en utevarodom anges i 3 kap. 1 § lagen om en europeisk arresteringsorder att överlämnande får beviljas endast om den utfärdande myndigheten lämnar garantier om att den eftersökte kommer att ges möjlighet till en förnyad prövning i den utfärdande medlemsstaten och att där bli dömd efter en rättegång vid vilken han eller hon har möjlighet att närvara. Lämnas inga sådana garantier är det hinder mot överlämnande enligt 2 kap. 3 § 2 samma lag.

4.3.2Rambeslutet om verkställighet av bötesstraff

Rambeslutet om verkställighet av bötesstraff har genomförts i svensk rätt genom lagen (2009:1427) om erkännande och verkställighet av bötesstraff inom Europeiska unionen (prop. 2008/09:218, bet. 2009/10:JuU3, rskr. 2009/10:33). Lagen omfattar såväl svenska bötesstraff som sänds över till en annan stat inom EU för verkställighet, som bötesstraff som översänds från en annan medlemsstat till Sverige för verkställighet.

Med svenska bötesstraff avses enligt 1 kap. 2 § böter enligt 25 kap. brottsbalken och företagsbot enligt 36 kap. samma balk samt beslut om rättegångskostnader och avgift enligt lagen (1994:419) om brottsofferfond. I 1 kap. 3 § anges vad som är att anses som ett utländskt bötesstraff. Kronofogdemyndigheten i Sverige är behörig att ansöka om verkställighet av svenska böter utomlands (2 kap. 1 §). Detta kan bli aktuellt bl.a. om tillgångar finns i en annan medlemsstat och det kan antas att det finns fördelar med en indrivning i den staten. Det är samma myndighet som också är behörig att pröva om utländska bötesstraff ska erkännas och verkställas i Sverige (3 kap. 4 §). Om Kronofogdemyndigheten finner att förutsättningar föreligger att erkänna och verkställa ett utländskt bötesstraff meddelas en s.k. verkställbarhetsförklaring. Beslutet kan överklagas till allmän domstol.

Har ett utländskt bötesstraff meddelats i den dömdes utevaro får någon verkställbarhetsförklaring inte meddelas, om inte intyget anger att den dömde personligen eller genom behörigt ombud informerats om förfarandet eller att den dömde har förklarat att han eller hon inte motsätter sig bötesstraffet (3 kap. 11 § 6).

Prop. 2012/13:156 4.3.3	Rambeslutet om verkställighet av beslut om
	förverkande

Rambeslutet om verkställighet av beslut om förverkande har genomförts i svensk rätt genom lagen (2011:423) om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande inom Europeiska unionen (prop. 2010/11:43, bet. 2010/11:JuU16, rskr. 2010/11:186). Lagen behandlar såväl när svenska beslut om förverkande sänds över till en annan medlemsstat för verkställighet där, som när utländska beslut om förverkande översänds till Sverige från en annan medlemsstat för verkställighet här.

På motsvarande sätt som vad gäller bötesstraff anges i 1 kap. 2 och 3 §§ vilka svenska respektive utländska beslut om förverkande som omfattas av lagen. Enligt 2 kap. 1 § är det Kronofogdemyndigheten i Sverige som är behörig att ansöka om verkställighet av svenska beslut om förverkande utomlands. Förutsättningarna för detta är likartade de som gäller för verkställighet av bötesstraff, bl.a. att den förverkade egendomen finns i en annan medlemsstat och att det kan antas att det finns fördelar med en verkställighet i den staten. Kronofogdemyndigheten är också behörig att pröva om utländska beslut om förverkande ska kunna erkännas och verkställas i Sverige (3 kap. 4 §). Om förutsättningar finns meddelas en s.k. verkställbarhetsförklaring. Kronofogdemyndighetens beslut kan överklagas till allmän domstol.

Har ett utländskt beslut om förverkande meddelats i den dömdes utevaro får någon verkställbarhetsförklaring inte meddelas, om det inte av intyget framgår att den som beslutet riktar sig emot personligen eller genom behörigt ombud informerats om rättegången eller att han eller hon meddelat att beslutet inte bestrids (3 kap. 11 § 4).

I promemorian Erkännande och verkställighet av beslut om utvidgat förverkande inom Europeiska unionen (Ds 2012:51) föreslås att lagens tillämpningsområde ska utvidgas till att omfatta även beslut om utvidgat förverkande enligt 36 kap. 1 b § brottsbalken och motsvarande beslut som meddelats i en annan medlemsstat. Reglerna föreslås träda i kraft den 1 januari 2014. Promemorian bereds för närvarande i Regeringskansliet.

4.3.4Rambesluten om överförande av frihetsberövande påföljder och om övervakning av vissa icke frihetsberövande påföljder

I betänkandet Internationell straffverkställighet (SOU 2013:21) föreslås att rambesluten om överförande av frihetsberövande påföljder och om övervakning av vissa icke frihetsberövande påföljder ska genomföras i svensk rätt genom införandet av två nya lagar. Samtidigt ska även rambeslutet om verkställighet av utevarodomar genomföras såvitt avser dessa båda rambeslut. Betänkandet bereds inom Regeringskansliet. De delar av rambeslutet om verkställighet av utevarodomar som ändrar i rambesluten om överförande av frihetsberövande påföljder och om övervakning av vissa icke frihetsberövande påföljder omfattas således inte av förevarande lagstiftningsärende.

5	Rambeslutet om verkställighet av	Prop. 2012/13:156
	utevarodomar

5.1Rambeslutets terminologi och syfte

I rambeslutet används inte termen utevarodom. Detta begrepp har olika innebörd i medlemsstaterna. För att undvika olika tolkningar har rambeslutet en text som beskriver vad som faktiskt har föregått domen eller beslutet, dvs. att personen i fråga inte var personligen närvarande vid den förhandling som resulterade i den dom eller det beslut som är föremål för verkställighet. I den följande redogörelsen kommer dock för enkelhets skull uttrycket utevarodom att användas. Detta ska då förstås på det sätt som anges i rambeslutet.

Avsaknaden av en konsekvent behandling av utevarodomar i arresteringsorderrambeslutet samt i rambesluten om verkställighet av bötesstraff, om verkställighet av beslut om förverkande, om överförande av frihetsberövande påföljder och om erkännande och övervakning av vissa icke frihetsberövande påföljder komplicerar tillämpningen av dessa. Syftet med rambeslutet om verkställighet av utevarodomar är därför att förenkla samarbetet och att skapa en enhetlig reglering beträffande verkställighet av domar och beslut som meddelats i den dömdes utevaro. Rambeslutet är vidare tänkt att stärka de processuella rättigheterna för personer som är föremål för ett brottmålsförfarande samt underlätta det rättsliga samarbetet i brottmål och då särskilt förbättra ömsesidigt erkännande av rättsliga avgöranden mellan EU:s medlemsstater (artikel 1.1). Rambeslutet påverkar inte medlemsstaternas skyldigheter att iaktta de grundläggande rättigheter och rättsprinciper som följer av artikel 6 i fördraget om Europeiska unionen (artikel 1.2).

En allmän utgångspunkt i rambeslutet om verkställighet av utevarodomar är att de ändringar som föreslås i de fem aktuella rambesluten endast syftar till att reglera när en behörig myndighet kan vägra att erkänna och verkställa en dom eller ett beslut. Rambeslutet om verkställighet av utevarodomar skapar således en miniminivå för när en medlemsstat ska vara skyldig att verkställa en annan stats utevarodom. Däremot syftar rambeslutet inte till att harmonisera nationell rätt som reglerar under vilka förutsättningar en utevarodom får meddelas (skäl 14).

Utgångspunkten i rambeslutet är att verkställighet av en utevarodom får vägras om den utfärdande staten inte kan försäkra att något av de villkor som räknas upp i rambeslutet är uppfyllt.

5.2Rambeslutets huvudsakliga innehåll

Rambeslutets materiella bestämmelser finns i artiklarna 2–6. Genom respektive artikel ändras nuvarande bestämmelser om utevarodomar i de fem berörda rambesluten, dvs. arresteringsorderrambeslutet (artikel 2), rambeslutet om verkställighet av bötesstraff (artikel 3), rambeslutet om verkställighet av beslut om förverkande (artikel 4), rambeslutet om överförande av frihetsberövande påföljder (artikel 5) samt rambeslutet

Prop. 2012/13:156 om övervakning av vissa icke frihetsberövande påföljder (artikel 6). Ändringarna omfattar såväl de materiella reglerna i respektive rambeslut som relevanta delar i de intyg som är bifogade rambesluten och som utgör de formulär som ska användas när en medlemsstat sänder över en arresteringsorder respektive en dom eller ett beslut för erkännande och verkställighet till en annan stat. När det gäller arresteringsorderrambeslutet och rambeslutet om verkställighet av bötesstraff har vissa tillägg, i förhållande till övriga rambeslut, gjorts mot bakgrund av de särskilda omständigheter som gäller för dessa rambeslut.

Utgångspunkten i artiklarna 2–6 är att verkställighet av en utevarodom får vägras om inte behörig myndighet i den utfärdande staten (den stat som meddelat domen eller beslutet) i det bifogade intyget har bekräftat att någon av de omständigheter eller villkor som räknas upp i rambeslutets artiklar är uppfyllda. Villkoren är alternativa, dvs. det räcker att ett av dessa villkor är uppfyllt för att den verkställande myndigheten ska vara förhindrad att avslå en verkställighet på denna grund (skäl 6). För att kraven på ett avgörande i utevaro ska vara uppfyllda ska den utfärdande myndigheten kunna intyga att den person som berörs:

–i god tid personligen kallats och därigenom underrättats om tid och plats för den förhandling som ledde till avgörandet eller på annat sätt faktiskt underrättades om tid och plats för förhandlingen samt, i båda fallen, underrättades om att ett avgörande kunde meddelas i dennes utevaro, eller

–i vetskap om den planerade förhandlingen gett i uppdrag till ett juridiskt ombud, som utsetts av den berörda personen eller staten, att försvara honom eller henne vid förhandlingen, eller

–efter att ha delgetts avgörandet och underrättats om rätten till en ny prövning eller överklagande och om rätten att då få delta och få sakfrågan prövad, uttryckligen förklarat att han eller hon inte bestred avgörandet eller inte begärde en ny prövning eller överklagade inom den utsatta tidsramen.

I skäl 7–11 återfinns vissa förklaringar och förtydliganden beträffande de ovan nämnda villkoren.

För arresteringsorderrambeslutet finns ytterligare ett villkor som den utfärdande myndigheten kan åberopa. Villkoret avser situationen då den berörda personen inte har delgetts en utevarodom. Den verkställande myndigheten får då inte vägra att överlämna den eftersökta personen om den utfärdande myndigheten försäkrar att denne efter överlämnandet utan dröjsmål kommer att delges avgörandet. Den eftersökte ska samtidigt underrättas om rätten att begära en ny prövning eller att överklaga avgörandet och om rätten att få delta och då få sakfrågan prövad samt underrättas om den tidsram som gäller för en ny prövning eller ett överklagande. I dessa fall har personen rätt att begära en kopia av avgörandet innan ett överlämnande får ske. När en person överlämnats med försäkran om att han eller hon kommer att ges möjlighet till en förnyad prövning eller ett överklagande kan personen frihetsberövas i avvaktan på att prövningen eller överklagandet avgörs. Ett sådant frihetsberövande ska omprövas i enlighet med lagen i den utfärdande staten, antingen regelbundet eller på den berörda personens begäran, till dess att förfarandet för omprövning avslutats. I skäl 12–13 finns vissa

18	förtydliganden till bestämmelsen.

Även för rambeslutet om verkställighet av bötesstraff finns ytterligare Prop. 2012/13:156 en möjlighet för den utfärdande myndigheten att uppfylla villkoren för

att ett bötesstraff som har beslutats i den berörde personens utevaro ska erkännas och verkställas av den andra staten. Verkställighet får enligt detta villkor inte vägras om den utfärdande myndigheten försäkrar att den berörda personen, efter att ha blivit informerad om förfarandena och möjligheten att närvara personligen vid förhandlingen, uttryckligen avstått rätten till en muntlig förhandling och meddelat att han eller hon inte bestrider saken. Bestämmelsen i rambeslutet om verkställighet av bötesstraff om straff som meddelats efter skriftliga förfaranden ändras inte i sak.

I artiklarna 7–10 finns slutbestämmelser. Artikel 8.1 anger att rambeslutet ska vara genomfört i medlemsstaterna senast den 28 mars 2011, dvs. två år efter rambeslutets ikraftträdande. Artikel 8.2 anger vidare att från och med den i 8.1 nämnda tidpunkten ska utevarorambeslutet tillämpas vid erkännande och verkställighet av utevarodomar. En särskild övergångsbestämmelse har införts i artikel 8.3. Enligt den bestämmelsen kan en medlemsstat välja att i samband med att rambeslutet antas, förklara att den staten kommer att ha svårt att leva upp till den tid för genomförande som anges i artikel 8.1 och att rambeslutet om utevarodomar i stället ska tillämpas från och med den 1 januari 2014 på utevarodomar från denna medlemsstat. Fram till de datum som anges i punkterna 1 och 3 kommer enligt artikel 8.4 nuvarande bestämmelser i de fem rambeslut där ändringar genomförs att gälla. Slutligen anges i artikel 9 att kommissionen senast den 28 mars 2014 ska upprätta en rapport om genomförandet i medlemsstaterna.

6	Överväganden och förslag
6.1	Sverige som utfärdande stat

Regeringens bedömning: Ett genomförande av rambeslutet om verk-
ställighet av utevarodomar medför inte något krav på eller behov av
ändring i lag för de situationer när Sverige är utfärdande stat.
Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna har inte haft något att erinra mot promemorians
bedömning. Kriminalvården har anfört att myndigheten till följd av
rambeslutet i vissa fall kommer att behöva kontrollera domstolens
hantering, vilket kommer att medföra visst merarbete.
Skälen för regeringens bedömning
Svenska regler om utevarodomar
Bestämmelser i svensk rätt om den tilltalades skyldighet att närvara vid
huvudförhandling samt i vilka fall ett mål ändå kan avgöras i hans eller
hennes	utevaro finns i rättegångsbalken. Utgångspunkten är enligt
21 kap. 2 § att den tilltalade ska närvara vid huvudförhandlingen i såväl		19

Prop. 2012/13:156 tingsrätt som hovrätt. En sådan skyldighet finns dock inte om målet kan avgöras även om den tilltalade inte infinner sig vid huvudförhandlingen och närvaron kan antas vara utan betydelse för utredningen.

I 46 kap. 15 a § finns närmare bestämmelser om när ett brottmål kan avgöras trots att den tilltalade inte inställt sig till huvudförhandlingen. En första förutsättning är att den tilltalade enligt 45 kap. 9 § andra stycket delgetts rättens stämning tillsammans med åklagarens stämningsansökan. Vidare ska den tilltalade enligt 45 kap. 15 § andra stycket kallas till huvudförhandlingen, vilket kan ske i stämningen eller genom särskild kallelse. Särskild kallelse, men inte stämning och stämningsansökan, kan delges genom förenklad delgivning. Om ett mål kan komma att avgöras i den tilltalades utevaro ska den tilltalade i kallelsen till huvudförhandlingen erinras om detta. Vidare följer av 32 kap. 1 § att den tilltalade ska erhålla skälig tid att inställa sig vid rätten och när så behövs förbereda sig inför förhandlingen.

I 46 kap. 15 a § anges tre fall då ett mål kan avgöras i den tilltalades utevaro. Detta gäller även om den tilltalade inställt sig genom ombud. Ett generellt krav för samtliga tre situationer är att saken kan utredas tillfredsställande.

I det första fallet (första stycket 1) kan målet avgöras om det inte finns anledning att döma till annan påföljd än böter, fängelse i högst tre månader, villkorlig dom eller skyddstillsyn eller sådana påföljder i förening. Av andra stycket följer att med de påföljder som anges i bestämmelsen ska likställas ett förordnande enligt 34 kap. 1 § första stycket 1 brottsbalken, dvs. att tidigare utdömd påföljd ska avse även annat brott. Detta gäller dock inte om villkorligt medgiven frihet från fängelsestraff i samband med förordnandet förklaras förverkad i fråga om en strafftid som överstiger tre månader. Sammanfattningsvis är fängelse tre månader alltså den övre gräns som gäller. Om det i det enskilda fallet är aktuellt att döma ut ett längre straff eller förverka en längre villkorligt medgiven frihet kan detta inte ske i den berörda personens utevaro med stöd av aktuell bestämmelse.

I det andra fallet (första stycket 2) krävs det att den tilltalade delgetts stämning och avvikit eller håller sig undan på ett sådant sätt att han eller hon inte kan hämtas till huvudförhandling. Målet kan i dessa fall avgöras även om den tilltalade inte delgetts kallelse till huvudförhandlingen (tredje stycket). Vid tillämpning av denna bestämmelse finns det inte någon begränsning avseende vilken påföljd eller hur långt fängelsestraff som kan dömas ut. Kraven på att den tilltalade verkligen håller sig undan är dock högt ställda och bestämmelsen tillämpas sällan.

Även det sista fallet (första stycket 3) aktualiseras endast undantagsvis och avser situationer när den tilltalade lider av en så allvarlig psykisk störning att hans eller hennes närvaro inte är nödvändig. Även här kan ett längre fängelsestraff än tre månader dömas ut, utöver andra påföljder.

Möjligheterna att meddela beslut om särskild rättsverkan av brott eller ersättning för rättegångskostnader i den berörda personens utevaro följer de förutsättningar som ovan beskrivits. Förverkande kan även beslutas i särskild ordning enligt lagen (1986:1009) om förfarandet i vissa fall vid förverkande m.m. respektive lagen (2008:369) om förfarandet vid förverkande av utbyte av brottslig verksamhet i vissa fall.

Slutligen kan nämnas att det i betänkandet Brottmålsprocessen (SOU 2013:17), som för närvarande bereds i Regeringskansliet, bl.a. föreslås utökade möjligheter att avgöra mål i den tilltalades utevaro. Ändringarna föreslås träda i kraft den dag regeringen bestämmer.

Kräver rambeslutet ändring i lag?

En medlemsstat är inte skyldig att sända över en europeisk arresteringsorder, ett bötesstraff eller beslut om förverkande för verkställighet i en annan medlemsstat, utan de olika rambesluten erbjuder en möjlighet att göra det. Det är således upp till varje stat att, inom ramen för respektive rambesluts tillämpningsområde, avgöra när och under vilka förutsättningar nationella domar och beslut ska sändas över för verkställighet i en annan medlemsstat. Detta inkluderar även domar och beslut som meddelats i den berörda personens utevaro. Rambeslutet om verkställighet av utevarodomar ändrar inte detta förhållande, utan syftar endast till att reglera när verkställighet får vägras i de fall då en utevarodom ligger till grund för en begäran om överlämnande eller verkställighet. Det är upp till varje medlemsstat att fastställa de kriterier som ska gälla för att kunna meddela en utevarodom i ett nationellt förfarande. Rambeslutet om verkställighet av utevarodomar avser således inte att harmonisera nationell rätt när det gäller under vilka förutsättningar utevarodomar ska kunna meddelas.

Det kan mot denna bakgrund konstateras att det inte krävs någon ändring i lag för att Sverige, som utfärdande stat, ska leva upp till sina åtaganden enligt rambeslutet om verkställighet av utevarodomar.

Bör rambeslutet ändå leda till lagändringar?

Vid genomförandet av arresteringsorderrambeslutet och rambesluten om verkställighet av bötesstraff och om verkställighet av beslut om förverkande har en allmän utgångspunkt varit att svenska arresteringsordrar, domar och beslut i största möjliga utsträckning ska kunna verkställas i en annan medlemsstat. Samma utgångspunkt bör gälla när rambeslutet om verkställighet av utevarodomar ska genomföras. En strävan är därför att svenska domar och beslut som meddelats i den berörda personens utevaro så långt som möjligt ska kunna ligga till grund för överlämnande hit respektive verkställighet i en annan medlemsstat. Ett genomförande av aktuellt rambeslut skulle alltså kunna föranleda ett behov av ändringar i gällande svenska bestämmelser som reglerar under vilka förutsättningar en utevarodom kan meddelas, om det kan konstateras att verkställighet av svenska utevarodomar i alltför stor utsträckning riskerar att vägras av en annan medlemsstat med stöd av rambeslutet.

Särskilt om en europeisk arresteringsorder

Av 4 § förordningen (2003:1178) om överlämnande till Sverige enligt en europeisk arresteringsorder framgår att en svensk arresteringsorder kan utfärdas för verkställighet av en lagakraftvunnen dom på fängelse, rättspsykiatrisk vård eller sluten ungdomsvård. Kravet är att det rör sig om en frihetsberövande påföljd i minst fyra månader eller utan tidsbegränsning. Detta krav följer av artikel 2.1 i arresteringsorderrambeslutet.

Prop. 2012/13:156

En utevarodom som meddelats med stöd av 46 kap. 15 a § första stycket 1 rättegångsbalken får inte avse ett strängare straff än fängelse tre månader. Då utfärdandet av en europeisk arresteringsorder alltså förutsätter att en frihetsberövande påföljd om minst fyra månader har dömts ut kommer det inte att bli aktuellt att utfärda en europeisk arresteringsorder avseende utevarodomar som tillkommit med stöd av denna bestämmelse.

Om en utevarodom meddelats med stöd av 46 kap. 15 a § första stycket 2 eller 3 och den berörda personen delgetts kallelse enligt bestämmelserna i 45 kap. rättegångsbalken kommer den svenska myndigheten, i enlighet med rambeslutet om verkställighet av utevarodomar, att kunna intyga att personen i fråga har underrättats om tid och plats för huvudförhandlingen och att målet kan komma att avgöras i hans eller hennes utevaro samt att skäligt rådrum getts (se artikel 2.1; punkt 1 a i den nya artikeln 4a i arresteringsorderrambeslutet). En annan medlemsstat kommer då inte kunna vägra överlämnande.

I 46 kap. 15 a § tredje stycket rättegångsbalken anges emellertid vidare att första stycket 2 får tillämpas även när den tilltalade inte delgetts kallelse till förhandlingen. I dessa fall kan den svenska myndigheten inte i enlighet med rambeslutet om verkställighet av utevarodomar intyga att personen i fråga har underrättats om tid och plats för förhandlingen. En medlemsstat kan då komma att vägra överlämnande, om inte något av de andra tillgängliga alternativen för att undvika avslag kan åberopas.

Ett alternativ som rambeslutet ger är att den berörda personen i vetskap om den planerade förhandlingen hade gett i uppdrag åt ett juridiskt ombud att försvara honom eller henne vid förhandlingen (se artikel 2.1; punkt 1 b i den nya artikeln 4a i arresteringsorderrambeslutet). Det är emellertid svårt att se en situation där detta alternativ kan användas för svenskt vidkommande.

Ett annat alternativ som anvisas i rambeslutet för att undvika avslag är om det intygas att den dömde delgetts beslutet och därigenom underrättats om rätten till en förnyad prövning eller rätten att överklaga, men att den rätten inte utnyttjades (se artikel 2.1; punkt 1 c i den nya artikeln 4a i arresteringsorderrambeslutet). Eftersom en svensk dom inte delges kommer detta alternativ i rambeslutet inte heller vara möjligt att åberopa.

Slutligen finns beträffande en europeisk arresteringsorder möjligheten att undvika ett avslag om den utfärdande staten intygar att den dömde efter överlämnandet kommer att underrättas om rätten till förnyad prövning eller överklagande samt inom vilka tidsramar personen i fråga måste begära en ny prövning eller överklaga (se artikel 2.1; punkt 1 d i den nya artikeln 4a i arresteringsorderrambeslutet). De svenska domar som kommer att bli aktuella för verkställighet kommer emellertid att ha vunnit laga kraft vid tidpunkten för utfärdande av arresteringsordern. Någon generell rättighet att få en förnyad prövning av en lagakraftvunnen dom finns inte enligt svensk rätt. Detta alternativ är således inte användbart för svenskt vidkommande. Därmed är inte heller punkten 3 i den nya artikeln 4a i arresteringsorderrambeslutet, som behandlar frågan om frihetsberövande i den utfärdande staten efter att ett överlämnande skett enligt nämnda villkor, aktuell att tillämpa för svensk del.

Det kan således konstateras att en svensk europeisk arresteringsorder Prop. 2012/13:156 kan komma att avslås när den underliggande domen är en utevarodom

där den dömde inte delgetts kallelse till förhandlingen. Som Kriminalvården anfört torde det i vissa fall krävas att information om domstolens handläggning inhämtas för att säkerställa att en arresteringsorder kan bli korrekt ifylld. Regeringen kan dock inte se att detta skulle innebära något merarbete av nämnvärd betydelse jämfört med dagens situation (jfr nu gällande krav i artikel 5.1 i arresteringsorderrambeslutet).

Särskilt om bötesstraff och förverkande
Såväl bötesstraff	enligt	25	kap. brottsbalken som företagsbot	enligt
36 kap. samma	balk	samt	avgifter till brottsofferfond och	vissa

rättegångskostnader kan verkställas i en annan medlemsstat (se 1 kap. 2 § lagen om verkställighet av bötesstraff). Även huvudparten av de beslut om förverkande som kan fattas enligt svenska regler kan bli föremål för verkställighet i en annan medlemsstat (se 1 kap. 2 § lagen om verkställighet av beslut om förverkande).

Har bötesstraffet eller förverkandet beslutats i en utevarodom som meddelats med stöd av 46 kap. 15 a § första stycket 1 rättegångsbalken, kommer en medlemsstat inte att kunna vägra verkställighet av domen eller beslutet, eftersom den svenska myndigheten i enlighet med rambeslutet om verkställighet av utevarodomar kan uppge i intyget att personen i fråga har underrättats om tid och plats för förhandlingen samt om att ett beslut kunde meddelas trots personens utevaro (se t.ex. artikel 3.1 b; den nya punkten i) i artikel 7.2 i rambeslutet om verkställighet av bötesstraff). Kravet på att underrättelsen ska ha skett i god tid är i överensstämmelse med bestämmelsen i 32 kap. 1 § rättegångsbalken om erhållande av skäligt rådrum.

Om en utevarodom avseende böter eller förverkande meddelats med stöd av 46 kap. 15 a § första stycket 2 eller 3 rättegångsbalken och den dömde delgetts kallelse enligt bestämmelserna i 45 kap. rättegångsbalken kan en annan medlemsstat inte heller vägra verkställighet.

Om utevarodomen däremot meddelats enligt 46 kap. 15 a § första stycket 2 och den dömde inte delgetts kallelse till förhandlingen kan den svenska myndigheten, precis som ovan redovisats beträffande en europeisk arresteringsorder, inte intyga att personen i fråga har underrättats om tid och plats för förhandlingen. En medlemsstat kan då komma att vägra verkställighet, om inte något av de andra alternativen för att undvika att verkställighet vägras kan användas.

På samma sätt som beträffande en europeisk arresteringsorder kommer det i princip inte att vara möjligt för den svenska utfärdande myndigheten att intyga varken att den berörda personen i vetskap om den planerade förhandlingen hade gett i uppdrag åt ett juridiskt ombud att försvara honom eller henne vid förhandlingen eller att personen delgetts beslutet och därigenom underrättats om rätten till en förnyad prövning eller rätten att överklaga, men att den rätten inte utnyttjades.

Beträffande bötesstraff som beslutats i den dömdes utevaro finns ytterligare ett villkor som den utfärdande staten kan åberopa, nämligen att den dömde delgetts underrättelse om förfarandet och möjligheterna att

Prop. 2012/13:156 närvara vid en förhandling men uttryckligen avsagt sig rätten till en muntlig förhandling och angett att han eller hon inte bestrider saken (se artikel 3.1 b; som inför ett nytt led j) i artikel 7.2 i rambeslutet om verkställighet av bötesstraff). Denna möjlighet torde dock normalt sett inte bli aktuell att använda för svensk del.

Det bör vidare nämnas att lagen om verkställighet av bötesstraff och lagen om verkställighet av beslut om förverkande omfattar vissa bötesstraff och beslut om förverkande som kan meddelas efter ett skriftligt förfarande, dvs. utan att någon förhandling har ägt rum. Rambeslutet om verkställighet av bötesstraff innehåller en särskild reglering avseende skriftliga förfaranden (artikel 7.2 g punkt i)). Bötesstraff som meddelats efter ett skriftligt förfarande hanteras i samarbetet med andra stater inte som utevarodomar och rambeslutet om verkställighet av utevarodomar ändrar inte förutsättningarna för att få ett sådant bötesstraff verkställt (se artikel 3.1 a med den nya lydelsen av artikel 7.2 g i rambeslutet om verkställighet av bötesstraff). Rambeslutet om verkställighet av beslut om förverkande innehåller inte på motsvarande sätt någon uttrycklig reglering avseende skriftliga förfaranden. Rambeslutet om verkställighet av utevarodomar medför inte någon förändring i detta avseende.

Sammanfattning och slutsats

Det torde vara och förbli relativt ovanligt att en svensk utevarodom över huvud taget ligger till grund för utfärdandet av en europeisk arresteringsorder. I flertalet fall meddelas svenska utevarodomar med stöd av reglerna i 46 kap. 15 a § första stycket 1 rättegångsbalken och straffets längd får då uppgå till fängelse högst tre månader. Då det krävs att det utdömda straffet uppgår till fängelse i minst fyra månader för att en europeisk arresteringsorder ska kunna utfärdas kommer det inte vara möjligt att utfärda en sådan order i dessa fall. Om det kan konstateras att den tilltalade avvikit eller håller sig undan är det i och för sig möjligt att döma till ett längre fängelsestraff än tre månader och därmed också att utfärda en europeisk arresteringsorder. Denna möjlighet används dock mycket sällan i praktiken. När det ändå sker kommer en svensk europeisk arresteringsorder inte att kunna avslås, förutom i de fall då den underliggande domen meddelats efter en förhandling som hållits utan att den dömde delgetts kallelse till förhandlingen. Dessa fall torde dock vara så ovanliga att de inte motiverar några författningsändringar.

Beträffande svenska bötesstraff och beslut om förverkande meddelade i utevaro kommer erkännande och verkställighet inte kunna vägras så länge den berörda personen delgetts kallelse till förhandlingen. När delgivning av kallelse till förhandling inte skett kommer verkställighet i och för sig att kunna vägras av en annan medlemsstat. De fall det på dessa grunder kan bli fråga om ett avslag torde dock vara så sällsynta att inte heller dessa motiverar några författningsändringar.

Sammanfattningsvis ger rambeslutet om verkställighet av utevarodomar inte skäl att ändra gällande rätt avseende när en dom eller ett beslut i Sverige får meddelas i den berörda personens utevaro.

6.2

Sverige som verkställande stat

Prop. 2012/13:156

Regeringens förslag: Rambeslutet om verkställighet av utevarodomar ska, i de delar som nu behandlas, genomföras genom ändringar i lagen om en europeisk arresteringsorder, lagen om verkställighet av bötesstraff och lagen om verkställighet av beslut om förverkande. I respektive lag ska en bestämmelse införas som innebär att verkställighet av en utevarodom ska vägras, om den utfärdande myndigheten inte har bekräftat att något av villkoren som anges i de rambeslut som ligger till grund för lagarna, ändrade genom rambeslutet om verkställighet av utevarodomar, är uppfyllt.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker över lag promemorians förslag eller

lämnar det utan erinran. Kronofogdemyndigheten och Föreningen Sveriges Kronofogdar har framhållit att det ur ett rättssäkerhetsperspektiv är viktigt att bestämmelserna utformas som obligatoriska vägransgrunder. Nacka tingsrätt har anfört att det bör övervägas att i första hand låta kriterierna för att vägra verkställighet framgå direkt av lagtexten i stället för genom hänvisningar till rambesluten. I andra hand bör, beträffande lagen om en europeisk arresteringsorder, hänvisningen begränsas till artikel 4a.1 punkterna a-d i arresteringsorderrambeslutet.

Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala Universitet har anfört att det bör övervägas att, när det gäller böter och förverkande, låta den i rambesluten givna möjligheten att vägra verkställighet även när det översända intyget uppenbarligen inte motsvarar beslutet komma till uttryck i lagtexten.

Skälen för regeringens förslag

Inledande överväganden

Rambeslutet om verkställighet av utevarodomar ändrar förutsättningarna för när en verkställande myndighet kan vägra överlämnande enligt en europeisk arresteringsorder eller verkställighet av ett bötesstraff eller ett beslut om förverkande, när domen eller beslutet som ligger till grund för framställningen har meddelats efter en förhandling i den berörda personens utevaro.

De nya bestämmelserna i respektive rambeslut innebär inte att en medlemsstat måste vägra verkställighet även om det är möjligt. Varje medlemsstat avgör själv i vilken omfattning möjligheterna att vägra verkställighet med stöd av rambesluten ska användas. En medlemsstat kan alltså helt avstå från att i nationell rätt införa en vägransgrund som tar sikte på utevarodomar och ändå leva upp till de åtaganden som följer av rambeslutet om verkställighet av utevarodomar.

I den lagstiftning som har genomfört de rambeslut som ändras genom rambeslutet om verkställighet av utevarodomar har bestämmelser införts som återspeglar rambeslutens ursprungliga regler om att vägra verkställighet vid utevarodomar. De svenska reglerna har utformats så att det är en skyldighet, inte bara en möjlighet, för behörig myndighet att vägra verkställighet om inte villkoren som rambesluten uppställer är

Prop. 2012/13:156

uppfyllda (se prop. 2003/04:7 s. 70 ff., prop. 2008/09:218 s. 52 och prop. 2010/11:43 s. 75).

Sverige bör även framöver säkerställa en hög nivå av rättssäkerhet för den enskilde. Därför bör möjligheterna som rambeslutet om verkställighet av utevarodomar ger att vägra verkställighet när domen eller beslutet meddelats i den berörda personens utevaro användas fullt ut. Det innebär att ändringar behöver göras i lagen om en europeisk arresteringsorder, lagen om verkställighet av bötesstraff och lagen om verkställighet av beslut om förverkande. Regeringen anser, i likhet med

Kronofogdemyndigheten och Föreningen Sveriges Kronofogdar, att bestämmelserna på samma sätt som i nuvarande lagstiftning ska utformas som obligatoriska vägransgrunder.

Lagen om en europeisk arresteringsorder

I 3 kap. 1 § lagen om en europeisk arresteringsorder finns regler som gäller för det fall överlämnande begärs för verkställighet av en frihetsberövande påföljd som har dömts ut efter en rättegång som hållits i den eftersöktes utevaro, utan att han eller hon har kallats personligen eller på annat sätt informerats om tidpunkt och plats för rättegången. Ett överlämnande får i sådana fall beviljas endast om den utfärdande myndigheten lämnar garantier om att den eftersökte kommer att ges möjlighet till en förnyad prövning i den utfärdande staten och där bli dömd efter en rättegång vid vilken han eller hon har möjlighet att närvara. Det är den svenska domstolen som i det enskilda ärendet får avgöra om de lämnade garantierna är tillräckliga. Om tillräckliga garantier inte lämnas får ett överlämnande inte beviljas (2 kap. 3 § 2 samma lag).

De svenska reglernas nuvarande utformning, med krav på att vissa garantier ska lämnas, stämmer inte överens med artikel 2 i rambeslutet om verkställighet av utevarodomar som inför en ny bestämmelse i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder (artikel 4a). Den nya bestämmelsen är utformad som en vägransgrund. Om den utfärdande myndigheten i arresteringsordern bekräftar att något av villkoren för ett avgörande i utevaro är uppfyllt får den verkställande myndigheten inte på denna grund vägra att överlämna den eftersökte personen. Några garantier behöver inte längre inhämtas. Ett genomförande av rambeslutet om verkställighet av utevarodomar innebär således att ändringar behöver göras i lagen om en europeisk arresteringsorder.

Som Nacka tingsrätt påpekat är det tillräckligt att den nya bestämmelsen i lagen om en europeisk arresteringsorder hänvisar till punkten 1 i den nya artikel 4a i arresteringsorderrambeslutet. Resten av artikeln innehåller inga villkor som den utfärdande myndigheten kan åberopa. Punkten 2 i artikeln innebär att den verkställande myndigheten i vissa situationer är skyldig att förse den eftersökte med en kopia av domen. Detta kan regleras på annat sätt än genom lag (beträffande punkten 3, se avsnitt 6.1).

Lagen om verkställighet av bötesstraff

I 3 kap. 11 § lagen om verkställighet av bötesstraff anges vilka hinder som ska beaktas vid prövningen av om en verkställbarhetsförklaring ska

meddelas. Enligt bestämmelsens punkt 6 får en verkställbarhetsförklaring inte meddelas om böterna har dömts ut efter en rättegång som hållits i den dömdes utevaro och det inte i intyget anges att den dömde personligen eller via behörig företrädare underrättats om förfarandet eller den dömde meddelat att han eller hon inte motsätter sig bötesstraffet.

Enligt artikel 3 i rambeslutet om verkställighet av utevarodomar, som ändrar artikel 7.2 i rambeslutet om verkställighet av bötesstraff, är de alternativ en utfärdande myndighet kan välja mellan annorlunda utformade än de som anges i nuvarande lagstiftning. Exempelvis anges som ett nytt villkor att den dömde faktiskt var medveten om tid och plats för förhandlingen och att det av kallelsen framgick att ett avgörande kunde meddelas även i den berörda personens utevaro. Vidare anges att om den dömde har låtit sig försvaras av ett ombud så ska han eller hon haft vetskap om den kommande förhandlingen, vilket inte heller är ett villkor enligt gällande regler. Bestämmelsen i 3 kap. 11 § 6 i lagen om verkställighet av bötesstraff är således inte i överensstämmelse med artikel 7.2 i rambeslutet om verkställighet av bötesstraff i dess ändrade lydelse. Även i denna del krävs därför ändring i lag för att genomföra rambeslutet.

Lagen om verkställighet av beslut om förverkande

När det gäller beslut om förverkande anges i 3 kap. 11 § lagen om verkställighet av beslut om förverkande vilka hinder som ska beaktas vid prövningen av om en verkställbarhetsförklaring ska meddelas. På samma sätt som vid verkställighet av bötesstraff föreligger hinder mot att meddela en verkställbarhetsförklaring i vissa fall när beslutet meddelats i den berörda personens utevaro (se 3 kap. 11 § 4 i nämnda lag). På motsvarande sätt som ovan redovisats avseende verkställighet av bötesstraff överensstämmer inte nuvarande reglering med artikel 4 i rambeslutet om verkställighet av utevarodomar, som ändrar artikel 8.2 e i rambeslutet om verkställighet av beslut om förverkande. För att genomföra rambeslutet krävs således även ändring av aktuell bestämmelse i lagen om verkställighet av beslut om förverkande.

Bestämmelsernas närmare utformning

I rambeslutet om verkställighet av utevarodomar regleras att den verkställande myndigheten får vägra överlämnande enligt en europeisk arresteringsorder alternativt verkställighet av ett bötesstraff eller ett beslut om förverkande som baseras på en dom eller ett beslut meddelat i den berörda personens utevaro, om inte den utfärdande myndigheten har intygat att något av de villkor som anges för att undvika avslag är uppfyllt. Tre av dessa villkor är gemensamma. Därutöver finns det ytterligare villkor i förhållande till arresteringsorderrambeslutet respektive rambeslutet om verkställighet av bötesstraff (se avsnitt 5.2).

Den utfärdande myndigheten ska alltså, antingen i den europeiska arresteringsordern eller i intyget till beslutet om bötesstraffet eller beslutet om förverkande, bekräfta att något av villkoren för ett avgörande i utevaro är uppfyllt. Den verkställande myndigheten ska då inte göra någon egen materiell prövning, t.ex. av om den berörda personen i det enskilda fallet i god tid har underrättats om tid och plats för

Prop. 2012/13:156

Prop. 2012/13:156 förhandlingen. Det är den utfärdande myndigheten som gör denna prövning.

Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala Universitet har ansett att det, när det gäller böter och förverkande, bör övervägas att låta den i rambesluten givna möjligheten att vägra verkställighet även när det översända intyget uppenbarligen inte motsvarar beslutet komma till uttryck i lagtexten.

Av 3 kap. 10 § lagen om verkställighet av bötesstraff respektive 3 kap. 10 § lagen om verkställighet av beslut om förverkande följer att verkställighet får vägras om intyget saknas eller ”till form eller innehåll är så bristfälligt att det inte utan väsentlig olägenhet kan läggas till grund för prövning av frågan om erkännande och verkställighet”. Med denna formulering har lagstiftaren avsett bl.a. att verkställighet kan vägras när intyget uppenbarligen inte motsvarar beslutet (se t.ex. prop. 2010/11:43 s. 131 och 134). Mot den bakgrunden kan något behov av att komplettera lagtexten inte anses föreligga. Det kan för övrigt nämnas att även lagen om en europeisk arresteringsorder innehåller en vägransgrund som avser förhållandet att begäran till form eller innehåll är så bristfällig att den inte utan väsentlig olägenhet kan läggas till grund för en prövning av frågan om överlämnande (2 kap. 3 § 1 nämnda lag).

Bestämmelserna i respektive lag bör utformas utifrån den formella kontroll som behörig verkställande myndighet i Sverige ska vidta. När det är fråga om ett överlämnande enligt en europeisk arresteringsorder är det domstolen som gör denna kontroll. För övriga två fall, verkställighet av bötesstraff och beslut om förverkande, är behörig svensk myndighet Kronofogdemyndigheten. Det föreslås således att de nya bestämmelserna utformas så att ett överlämnande inte ska beviljas och en verkställbarhetsförklaring inte medges avseende en utevarodom, om den utfärdande myndigheten inte har bekräftat att något av villkoren för ett avgörande i utevaro är uppfyllt.

En remissinstans, Nacka tingsrätt, har framfört att det bör övervägas att låta kriterierna för att vägra verkställighet framgå direkt av lagtexten i stället för genom hänvisning till respektive rambeslut. Regeringen har förståelse för tingsrättens synpunkt men är av uppfattningen att den föreslagna lagstiftningsmodellen i detta fall skulle tynga lagtexten alltför mycket. Det bör noteras att det av lagtexten tydligt framgår att det bara är när det är fråga om en utevarodom som den handläggande svenska myndigheten måste gå vidare till respektive rambeslut för att kontrollera att villkoren för en sådan dom är uppfyllda. Det innebär att någon sådan kontroll inte är aktuell i de allra flesta ärenden som handläggs. I sammanhanget bör också noteras att framställningar såväl om överlämnande enligt en arresteringsorder som verkställighet av bötesstraff och beslut om förverkande sker på standardiserade blanketter där de olika villkoren klart framgår.

Föreslagna ändringar medför att vissa följdändringar behöver göras.

Förslagets konsekvenser

Prop. 2012/13:156

Rambeslutet om verkställighet av utevarodomar innebär en relativt begränsad ändring av fem andra antagna rambeslutet. Som ovan angetts genomförs nu rambeslutet om verkställighet av utevarodomar avseende ändringarna som görs i arresteringsorderrambeslutet samt i rambesluten om verkställighet av bötesstraff och om verkställighet av beslut om förverkande.

Ett genomförande av rambeslutet om verkställighet av utevarodomar har en marginell påverkan på de myndigheters verksamhet som berörs av regleringen. Eventuella merkostnader ryms inom dessa myndigheters befintliga anslag.

8	Ikraftträdande och
	övergångsbestämmelser

Regeringens förslag: Lagändringarna ska träda i kraft den 1 januari
2014.
Regeringens bedömning: Några övergångsbestämmelser behövs
inte.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag
såvitt avser ikraftträdande. Dock föreslogs i promemorian även
övergångsbestämmelser, innebärande att de nya reglerna inte skulle
tillämpas i förhållande till en medlemsstat i EU som när ett ärende inleds
inte genomfört rambeslutet om verkställighet av utevarodomar.
Remissinstanserna har inte haft några invändningar mot föreslaget
ikraftträdande. Nacka tingsrätt och Åklagarmyndigheten har framfört
vissa synpunkter på den i promemorian föreslagna övergångsregleringen.
Skälen för regeringens förslag och bedömning: I rambeslutet om
verkställighet av utevarodomar anges i artikel 8.2 att det från den
28 mars 2011 ska tillämpas på avgöranden när den berörda personen inte
var personligen närvarande vid förhandlingen. En medlemsstat kan välja
att enligt artikel 8.3 lämna en förklaring om att skjuta upp tillämpningen
av rambeslutet, som längst till den 1 januari 2014. Sverige har inte
lämnat någon sådan förklaring. Den 1 januari 2014 kommer alltså
samtliga i rambeslutet om verkställighet av utevarodomar uppställda
tidpunkter för ikraftträdande och tillämpning ha passerats. Mot denna
bakgrund	föreslås att de nya bestämmelserna ska träda i kraft den
1 januari 2014.
Regeringen instämmer i promemorians bedömning att artikel 8.2 i
rambeslutet om verkställighet av utevarodomar innebär att de nya
reglerna ska tillämpas även beträffande domar och beslut som meddelats
före den 28 mars 2011 (se även EU-domstolens dom av den 26 februari

2013 i mål C-399/11, Stefano Melloni).
Till skillnad från vad som angavs i promemorian anser regeringen
emellertid inte att det finns något hinder mot att från och med den	29

Prop. 2012/13:156 1 januari 2014 tillämpa de nya reglerna i förhållande till samtliga medlemsstater. Utformningen av rambeslutets artikel 8.2 och 8.3 talar enligt regeringens mening för att en sådan tillämpning var åsyftad. Som

Nacka tingsrätt och Åklagarmyndigheten framfört innebär en sådan övergångsreglering som föreslogs i promemorian även vissa praktiska nackdelar för de svenska handläggande myndigheterna.

Regeringens bedömning är därför att några särskilda övergångsbestämmelser inte bör införas. I de situationer en svensk verkställande myndighet har att bedöma en ansökan som inte uppfyller kraven i de nya bestämmelserna, exempelvis för att en gammal arresteringsorder eller ett gammalt intyg har använts, bör myndigheten bereda den utfärdande myndigheten möjlighet att komplettera arresteringsordern eller intyget innan ärendet avgörs.

9 Författningskommentar

9.1Förslaget till lag om ändring i lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder

1 kap.

1 § Denna lag innehåller bestämmelser för genomförande av rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna, ändrat genom rådets rambeslut 2009/299/RIF. Lagen tillämpas inte i förhållande till en medlemsstat om Europeiska unionen genom ett särskilt beslut har avbrutit tillämpningen av rambeslutet i förhållande till den staten.

I detta kapitel finns allmänna bestämmelser om en arresteringsorder. I 2 kap. finns bestämmelser om förutsättningar för överlämnande.

I 3 kap. finns bestämmelser om särskilda villkor för överlämnande av svenska medborgare.

I 4 kap. finns bestämmelser om utredning och tvångsmedel vid det inledande förfarandet samt bestämmelser om att lagen i vissa fall inte ska tillämpas i förhållande till Danmark och Finland.

I 5 kap. finns bestämmelser om beslutsförfarandet vid överlämnande.

I 6 kap. finns bestämmelser om verkställighet av ett beslut om överlämnande och om beslut om bl.a. utvidgat överlämnande.

I 7 kap. finns bestämmelser om överförande av en frihetsberövande påföljd till Sverige.

I 8 kap. finns bestämmelser om återförande av personer som har överlämnats till Sverige och om tillstånd till transport genom Sverige.

I paragrafen redovisas lagens innehåll.

I första stycket förtydligas att lagen innehåller bestämmelser för att genomföra arresteringsorderrambeslutet, ändrat genom rambeslutet om verkställighet av utevarodomar. När det i lagen hänvisas till

”rambeslutet” avses således arresteringsorderrambeslutet i dess ändrade form.

I paragrafens fjärde stycke görs en följdändring med hänsyn till att Prop. 2012/13:156 3 kap. 1 § upphör att gälla.

2kap.

3§ Överlämnande får inte beviljas

1.om en begäran, trots att den utfärdande myndigheten har beretts tillfälle att inkomma med komplettering, till form eller innehåll är så bristfällig att den inte utan väsentlig olägenhet kan läggas till grund för en prövning av frågan om överlämnande,

2.om den utfärdande myndigheten inte lämnar sådana garantier som enligt

3kap. 2 § krävs för att överlämnande ska få beviljas,

3.om den eftersökte enligt 5 kap. 4 § ska överlämnas till en annan medlemsstat,

4.om den eftersökte ska utlämnas för brott eller om han eller hon ska överlämnas enligt lagen (2002:329) om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen,

5.om det enligt 2 kap. 8 § andra stycket brottsbalken skulle strida mot ett villkor som har uppställts vid utlämning eller överlämnande till Sverige, eller

6.om det avser verkställighet av en frihetsberövande påföljd som har dömts ut efter en förhandling där den eftersökte inte var personligen närvarande och om den utfärdande myndigheten inte har bekräftat att något av villkoren i artikel 4a.1 i rambeslutet är uppfyllt.

I paragrafen behandlas vissa hinder mot överlämnande. Övervägandena finns i avsnitt 6.2.

Ändringen i punkten 2 är föranledd av att 3 kap. 1 § upphör att gälla.

I punkten 6 införs en ny vägransgrund. Denna vägransgrund återfinns i artikel 2 i rambeslutet om verkställighet av utevarodomar, genom vilken ändringar görs i arresteringsorderrambeslutet. Ändringarna består dels i att artikel 5.1 upphävs, dels i att en ny artikel 4a införs. Avser arresteringsordern verkställighet av en frihetsberövande påföljd som meddelats i den dömdes utevaro, får överlämnande inte beviljas om inte den utfärdande myndigheten har bekräftat att något av de villkor som anges i artikel 4a punkten 1 i arresteringsorderrambeslutet är uppfyllt. Villkoren återges även i bilagan till arresteringsorderrambeslutet, vilken också ändras genom rambeslutet om verkställighet av utevarodomar. Det är bilagan som utgör själva arresteringsordern. Flera villkor kan vara uppfyllda samtidigt. Det räcker dock att ett av villkoren är uppfyllt.

Utgångspunkten är att all information som den verkställande myndigheten behöver för att fatta beslut ska framgå av arresteringsordern. Om det ändå skulle framgå på annat sätt att något av villkoren för att undvika avslag på grund av att det rör sig om en utevarodom är uppfyllt, t.ex. genom en delgivningshandling i vilken det framgår att personen i fråga har underrättats om tid och plats för förhandlingen, bör komplettering inhämtas på lämpligt sätt från den utfärdande myndigheten (jfr 4 kap. 2 a §, se även prop. 2003/04:7 s. 183). Komplettering bör på samma sätt inhämtas om den verkställande myndigheten mottar en arresteringsorder utformad enligt äldre bestämmelser, dvs. en arresteringsorder som inte har ändrats i enlighet med regleringen i rambeslutet om verkställighet av utevarodomar.

Övriga ändringar är språkliga.

Prop. 2012/13:156 5 kap.

6 § Om garantier som avses i 3 kap. 2 § har lämnats av en utländsk myndighet, ska rätten i beslutet om överlämnande ange att det är ett villkor för överlämnandet att garantierna kommer att uppfyllas.

Beslut i fråga om överlämnande av föremål som enligt 4 kap. 7 § har tagits i beslag ska om möjligt meddelas av rätten i samband med beslutet i fråga om överlämnande av den eftersökte.

Paragrafen handlar om garantier som ska tas upp i domstolens beslut om överlämnande.

I paragrafens första stycke görs en följdändring med hänsyn till att 3 kap. 1 § upphör att gälla. Övriga ändringar är språkliga.

9.2Förslaget till lag om ändring i lagen (2009:1427) om erkännande och verkställighet av bötesstraff inom Europeiska unionen

1 kap.

1 § Denna lag innehåller bestämmelser för genomförande av rådets rambeslut 2005/214/RIF om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på bötesstraff, ändrat genom rådets rambeslut 2009/299/RIF.

I paragrafen förtydligas att lagen innehåller bestämmelser för att genomföra rambeslutet om verkställighet av bötesstraff, ändrat genom rambeslutet om verkställighet av utevarodomar. När det i lagen hänvisas till ”rambeslutet” avses således rambeslutet om verkställighet av bötesstraff i dess ändrade form.

3 kap.

11 § En verkställbarhetsförklaring får inte meddelas

1.om det för samma gärning meddelats dom eller beslut i Sverige eller i en annan stat och domen eller beslutet i den andra staten, vid ett fällande avgörande, har verkställts,

2.om gärningen helt eller delvis begåtts i Sverige och den inte motsvarar brott enligt svensk lag eller om en tillämpning av 35 kap. 7 § brottsbalken innebär att preskription inträtt,

3.om den dömde inte hade fyllt 15 år när brottet begicks,

4.om en sådan förklaring inte skulle vara förenlig med bestämmelser om immunitet,

6.om bötesstraffet har meddelats efter en förhandling där den dömde inte var personligen närvarande och om det inte har bekräftats i intyget att något av villkoren i artikel 7.2 i–j i rambeslutet är uppfyllt.

	Paragrafen innehåller bestämmelser om hinder mot erkännande och
	verkställighet. Övervägandena finns i avsnitt 6.2.
	Genom artikel 3.1 i rambeslutet om verkställighet av utevarodomar
	ändras artikel 7.2 i rambeslutet om verkställighet av bötesstraff.
32	Bestämmelsen i punkten 6 har anpassats till de nya förutsättningar som

därigenom	gäller. Hinder mot verkställighet av ett bötesstraff som har			Prop. 2012/13:156
meddelats	i	den dömdes	utevaro föreligger, om det inte i intyget
bekräftas	att	något av de	villkor som återfinns i artikel 7.2 i–j i

rambeslutet om verkställighet av bötesstraff, ändrat genom rambeslutet om verkställighet av utevarodomar, är uppfyllt.

Utgångspunkten är att den utfärdande myndigheten i det intyg som sänds över ska bekräfta att något av villkoren är uppfyllt när det rör sig om ett bötesstraff som beslutats i den dömdes utevaro. Om intyget inte anger att något av villkoren är uppfyllt men det på annat sätt framgår att så är fallet, t.ex. genom att en delgivningshandling företes, bör den

utfärdande myndigheten beredas	tillfälle att komplettera	intyget
(jfr 3 kap. 7 §). Komplettering bör	på samma sätt inhämtas	om den

verkställande myndigheten mottar ett intyg utformat enligt äldre bestämmelser, dvs. ett intyg som inte har ändrats i enlighet med regleringen i rambeslutet om verkställighet av utevarodomar.

Övriga ändringar är språkliga.

9.3Förslaget till lag om ändring i lagen (2011:423) om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande inom Europeiska unionen

1 kap.

1 § Denna lag innehåller bestämmelser för genomförande av rådets rambeslut 2006/783/RIF om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på beslut om förverkande, ändrat genom rådets rambeslut 2009/299/RIF.

I paragrafen förtydligas att lagen innehåller bestämmelser för att genomföra rambeslutet om verkställighet av beslut om förverkande, ändrat genom rambeslutet om verkställighet av utevarodomar. När det i lagen hänvisas till ”rambeslutet” avses således rambeslutet om verkställighet av beslut om förverkande i dess ändrade form.

3 kap.

11 § En verkställbarhetsförklaring får utöver vad som anges i 10 § inte meddelas om

1.det för samma gärning som ligger till grund för beslutet om förverkande har meddelats dom eller beslut i Sverige eller i en annan stat och domen eller beslutet

iden andra staten, vid ett fällande avgörande, har verkställts,

3.en sådan förklaring inte skulle vara förenlig med bestämmelser om immunitet och privilegier,

4.beslutet om förverkande har meddelats efter en förhandling där den mot vilken beslutet riktar sig inte var personligen närvarande och om det inte har bekräftats i intyget att något av villkoren i artikel 8.2 e i rambeslutet är uppfyllt, eller

5.den gärning, som ligger till grund för beslutet om förverkande, helt eller delvis har begåtts i Sverige och inte motsvarar brott enligt svensk lag eller

preskription har inträtt enligt 36 kap. 15 § brottsbalken.	33

Prop. 2012/13:156 Paragrafen innehåller bestämmelser om hinder mot erkännande och verkställighet. Övervägandena finns i avsnitt 6.2.

Genom artikel 4.1 i rambeslutet om verkställighet av utevarodomar ändras artikel 8.2 e i rambeslutet om verkställighet av beslut om förverkande. Bestämmelsen i punkten 4 har anpassats till de nya förutsättningar som därigenom gäller. Hinder mot verkställighet av ett beslut om förverkande som har meddelats i den berörda personens utevaro föreligger, om det inte i intyget bekräftas att något av de villkor som återfinns i artikel 8.2 e i rambeslutet om verkställighet av beslut om förverkande, ändrat genom rambeslutet om verkställighet av utevarodomar, är uppfyllt.

Utgångspunkten är att den utfärdande myndigheten i det intyg som sänds över ska bekräfta att något av villkoren är uppfyllt när det rör sig om ett beslut i utevaro. Om intyget inte anger att något av villkoren är uppfyllt men det på annat sätt ändå framgår att så är fallet, t.ex. genom att en delgivningshandling företes, bör den utfärdande myndigheten beredas tillfälle att komplettera intyget (jfr 3 kap. 7 §). Kompletterande information bör på samma sätt inhämtas om den verkställande myndigheten mottar ett intyg utformat enligt äldre bestämmelser, dvs. ett intyg som inte ändrats i enlighet med regleringen i rambeslutet om verkställighet av utevarodomar.

Prop. 2012/13:156

Bilaga 1

L 81/24		SV	Europeiska unionens officiella tidning	27.3.2009

III

(Rättsakter som antagits i enlighet med fördraget om Europeiska unionen)

RÄTTSAKTER SOM ANTAGITS I ENLIGHET MED AVDELNING VI I

FÖRDRAGET OM EUROPEISKA UNIONEN

RÅDETS RAMBESLUT 2009/299/RIF av den 26 februari 2009

om ändring av rambesluten 2002/584/RIF, 2005/214/RIF, 2006/783/RIF, 2008/909/RIF och 2008/947/RIF och om stärkande av medborgarnas processuella rättigheter och främjande av tillämpningen av principen om ömsesidigt erkännande på ett avgörande när den berörda personen inte var personligen närvarande vid förhandlingen

EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA RAMBESLUT

med beaktande av fördraget om Europeiska unionen, särskilt artiklarna 31.1 a och 34.2 b,

med beaktande av initiativet från Republiken Slovenien, Repu bliken Frankrike, Republiken Tjeckien, Konungariket Sverige, Republiken Slovakien, Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland och Förbundsrepubliken Tyskland (1),

med beaktande av Europaparlamentets yttrande, och

av följande skäl:

(1)Den tilltalade personens rätt att personligen närvara vid förhandlingen ingår i rätten till en rättvis rättegång i artikel 6 i konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, enligt Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheternas tolkning. Denna domstol har också förklarat att den till talade personens rätt att personligen närvara vid förhand lingarna inte är absolut och att den tilltalade under vissa förhållanden av egen fri vilja, uttryckligen eller underför stått men otvetydigt, kan avsäga sig rätten att vara när varande.

(1) EUT C 52, 26.2.2008, s. 1.

(2)De olika rambesluten om genomförande av principen om ömsesidigt erkännande av lagakraftvunna rättsliga avgö randen behandlar inte konsekvent frågan om avgöranden när den berörda personen inte var personligen närva rande vid förhandlingen. Skiljaktigheterna kan försvåra juristernas arbete och utgöra ett hinder för rättsligt sam arbete.

(3)Lösningarna i dessa rambeslut är inte tillfredsställande i fall där personen inte har kunnat underrättas om det rättsliga förfarandet. Enligt rambesluten 2005/214/RIF om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på bötesstraff (2), 2006/783/RIF om tillämpning av prin cipen om ömsesidigt erkännande på beslut om förver kande (3), 2008/909/RIF om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på brottmålsdomar avseende fängelse eller andra frihetsberövande åtgärder i syfte att verkställa dessa inom Europeiska unionen (4) och 2008/947/RIF om tillämpning av principen om ömsesi digt erkännande på domar och övervakningsbeslut i syfte att övervaka alternativa påföljder och övervakningsåtgär der (5) kan den verkställande myndigheten vägra verkstäl lighet av sådana domar. Enligt rambeslut 2002/584/RIF om en europeisk arresteringsorder och om överlämnande mellan medlemsstaterna (6) kan den verkställande myn digheten begära att den utfärdande myndigheten lämnar tillräckliga garantier om att den person som är föremål för den europeiska arresteringsordern kommer att ges möjlighet till en förnyad prövning av fallet i den utfär dande medlemsstaten och att vara närvarande när domen meddelas. Lämpligheten av en sådan garanti är en fråga som ska avgöras av den verkställande myndigheten och det är därför svårt att exakt veta när verkställighet kan vägras.

(2) Rambeslut av den 24 februari 2005 (EUT L 76, 22.3.2005, s. 16). (3) Rambeslut av den 6 oktober 2006 (EUT L 328, 24.11.2006, s. 59). (4) Rambeslut av den 27 november 2008 (EUT L 327, 5.12.2008,

s. 27).

(5) Rambeslut av den 27 november 2008 (EUT L 337, 16.12.2008, s. 102).

(6) Rambeslut av den 13 juni 2002 (EGT L 190, 18.7.2002, s. 1).

Prop. 2012/13:156

Bilaga 1

27.3.2009		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 81/25

(4)Det är därför nödvändigt att ge klara och allmängiltiga skäl för när man kan vägra att erkänna avgöranden på grundval av att den berörda personen inte var personli gen närvarande vid förhandlingen. Detta rambeslut syftar till att närmare fastställa de allmängiltiga skäl som ger den verkställande myndigheten möjlighet att verkställa beslutet trots att personen inte varit närvarande vid för handlingen, samtidigt som personens rätt till försvar fullt ut respekteras. Detta rambeslut är inte avsett att före skriva formerna och metoderna, inklusive de processuella kraven, för att uppnå de i rambeslutet angivna resultaten, vilket faller under medlemsstaternas nationella lagstift ning.

(5)De aktuella ändringarna kräver en ändring av de gällande rambesluten om genomförande av principen om ömsesi digt erkännande av lagakraftvunna rättsliga avgöranden. De nya bestämmelserna bör också kunna tjäna som grundval för framtida rättsakter på detta område.

(6)I bestämmelserna i detta rambeslut om ändring av andra rambeslut fastställs villkor för det fall då erkännande och verkställighet av ett avgörande, när den berörda personen

inte varit personligen närvarande vid förhandlingen, inte bör vägras. Dessa villkor är alternativa: när ett av villko ren är uppfyllt försäkrar den utfärdande myndigheten genom att fylla i den relevanta delen i den europeiska arresteringsordern eller det relevanta intyget i de andra rambesluten, att kraven är uppfyllda eller kommer att

uppfyllas, vilket bör vara tillräckligt för	verkställandet
av det rättsliga avgörandet på grundval	av principen
om ömsesidigt erkännande.

(7)Erkännande och verkställighet av ett rättsligt avgörande när den berörda personen inte var personligen närva rande vid förhandlingen, bör inte kunna vägras om han

eller hon antingen personligen kallats och därigenom underrättats om tid och plats för förhandlingen som ledde till det rättsliga avgörandet, eller om han eller hon på annat sätt faktiskt officiellt underrättats om tid och plats för förhandlingen på ett sådant sätt att det otvetydigt kan slås fast att han eller hon hade kännedom om den planerade förhandlingen. I detta sammanhang förutsätts det att personen underrättats ”i god tid”, vilket innebär i tillräckligt god tid för att han eller hon person ligen ska kunna närvara vid förhandlingen och effektivt utnyttja sina rättigheter till försvar.

(8)En tilltalad persons rätt till en rättvis rättegång garanteras av konventionen om skydd för de mänskliga rättighe terna och de grundläggande friheterna, enligt Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheternas tolkning. I denna rättighet ingår rätten för den berörda personen att personligen närvara vid förhandlingen. För att kunna

utnyttja denna rätt måste den berörda personen ha kän nedom om den planerade förhandlingen. Enligt detta rambeslut bör personens kännedom om förhandlingen säkerställas av varje medlemsstat i enlighet med dess nationella lagstiftning, varvid ska gälla att kraven enligt ovannämnda konvention måste uppfyllas. I enlighet med rättspraxis i Europeiska domstolen för de mänskliga rät tigheterna skulle man, när man överväger huruvida det sätt på vilket informationen tillhandahålls är tillräckligt för att säkerställa en persons kännedom om förhand lingen och när så är lämpligt, kunna ägna särskild upp märksamhet åt den berörda personens ansträngningar att ta emot den information som riktas till honom eller henne.

(9)Det planerade datumet för en förhandling kan av prak tiska skäl ursprungligen anges som flera möjliga datum inom en begränsad tidsperiod.

(10)Erkännande och verkställighet av ett avgörande, när den berörda personen inte varit personligen närvarande vid förhandlingen, bör inte kunna vägras när den berörda personen hade kännedom om den planerade förhand lingen och försvarades av ett juridiskt ombud som han eller hon gett i uppdrag att göra det, vilket garanterar att den rättsliga hjälpen är praktisk och effektiv. I detta sam manhang bör det inte ha någon betydelse om det juri diska ombudet valts, utsetts och betalats av den berörda personen eller om detta ombud utsetts och betalats av staten, förutsatt att den berörda personen avsiktligt har valt att företrädas av ett juridiskt ombud i stället för att personligen närvara vid förhandlingen. Utseende av det juridiska ombudet och därtill hörande frågor faller under nationell lagstiftning.

(11)Gemensamma lösningar avseende skäl för att vägra er kännande i de berörda befintliga rambesluten bör beakta skiljaktiga förhållanden när det gäller att underrätta per sonen om dennes rätt till förnyad prövning eller över klagande. En förnyad prövning eller ett överklagande syf tar till att garantera rätten till försvar och karaktäriseras av följande faktorer: att den berörda personen har rätt att närvara, att själva sakfrågan, inklusive nytt bevismaterial, prövas på nytt och att förfarandet kan leda till att det ursprungliga avgörandet upphävs.

(12)Rätten till förnyad prövning eller överklagande bör ga ranteras när avgörandet redan har delgivits och även, när det gäller den europeiska arresteringsordern, när det ännu inte hade delgivits, men kommer att delges utan dröjsmål efter överlämnandet. Det senare fallet syftar på en situ ation där myndigheterna misslyckades i sitt försök att kontakta personen, särskilt på grund av att han eller hon försökte undgå rättvisan.

Prop. 2012/13:156

Bilaga 1

L 81/26		SV	Europeiska unionens officiella tidning	27.3.2009

(13)Om en europeisk arresteringsorder utfärdas i syfte att verkställa ett fängelsestraff eller en frihetsberövande åt gärd och den berörda personen inte dessförinnan motta git någon officiell information om att det försiggår straff rättsliga förfaranden mot honom eller henne och inte heller delgivits domen, bör denna person på den verk ställande medlemsstatens begäran erhålla en kopia av domen endast för kännedom. Den utfärdande och den verkställande rättsliga myndigheten bör, om så är lämp ligt, samråda om behovet av och befintliga möjligheter att tillhandahålla personen ifråga en översättning av do men, eller väsentliga delar av denna, på ett språk som denna person förstår. Detta tillhandahållande av domen får varken försena överlämnandeförfarandet eller beslutet att verkställa den europeiska arresteringsordern.

(14)Detta rambeslut begränsas till att närmare fastställa skäl för att vägra erkännande i rättsakter som rör genomfö rande av principen om ömsesidigt erkännande. Därför har bestämmelser som exempelvis sådana som avser rätt till förnyad prövning ett tillämpningsområde som

begränsas till de fastställda skälen för vägran. De är inte avsedda att harmonisera nationell lagstiftning. Detta rambeslut påverkar inte Europeiska unionens framtida rättsakter avsedda att tillnärma medlemsstaternas lagstift ning på det straffrättsliga området.

(15)Skälen för icke-erkännande är valfria. Medlemsstaternas utrymme för egen bedömning när det gäller införlivandet av dessa skäl i nationell lagstiftning styrs emellertid i synnerhet av rätten till en rättvis rättegång, samtidigt som hänsyn tas till detta rambesluts övergripande mål att stärka enskilda personers processuella rättigheter och att underlätta det straffrättsliga samarbetet.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Syfte och tillämpningsområde

1.Syftet med detta rambeslut är att stärka de processuella rättigheterna för personer som är föremål för straffrättsliga för faranden och att samtidigt underlätta det straffrättsliga samar betet, och särskilt att förbättra ömsesidigt erkännande av rätts liga avgöranden mellan medlemsstaterna.

2.Detta rambeslut ska inte påverka skyldigheten att iaktta grundläggande rättigheter och grundläggande rättsprinciper en ligt artikel 6 i fördraget, bland annat rätten till försvar för

personer som är föremål för straffrättsliga förfaranden, och alla skyldigheter som åligger rättsliga myndigheter i detta avse ende ska kvarstå oförändrade.

3. I detta rambeslut fastställs gemensamma regler för erkän nande och/eller verkställande av rättsliga avgöranden i en med lemsstat (den verkställande medlemsstaten) utfärdade av en an nan medlemsstat (den utfärdande medlemsstaten) efter förfaran den där den berörda personen inte var personligen närvarande, i enlighet med bestämmelserna i artikel 5.1 i rambeslut 2002/584/RIF, artikel 7.2 g i rambeslut 2005/214/RIF, arti kel 8.2 e i rambeslut 2006/783/RIF, artikel 9.1 i i rambeslut 2008/909/RIF och i artikel 11.1 h i rambeslut 2008/947/RIF.

Artikel 2

Ändringar i rambeslut 2002/584/RIF

Rambeslut 2002/584/RIF ska ändras på följande sätt:

1.Följande artikel ska läggas till:

”Artikel 4a

Beslut när den berörda personen inte var personligen närvarande vid förhandlingen

1. Den verkställande rättsliga myndigheten får även vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder, utfärdad i syfte att verkställa ett fängelsestraff eller en frihetsberövande åt gärd, efter ett beslut när personen inte var personligen när varande vid förhandlingen, såvida det inte i den europeiska arresteringsordern anges att personen i enlighet med ytterli gare processuella krav i den utfärdande medlemsstatens na tionella lagstiftning

a)i god tid

i)antingen kallats personligen och därigenom underrät tades om tid och plats för den förhandling som ledde till beslutet, eller på annat sätt faktiskt officiellt under rättades om tid och plats för förhandlingen, på ett sådant sätt att man otvetydigt kan slå fast att han eller hon hade kännedom om den planerade förhandlingen,

och

ii)underrättades om att ett beslut kunde meddelas även om han eller hon inte var personligen närvarande vid förhandlingen,

eller

b)i vetskap om den planerade förhandlingen hade gett i uppdrag åt ett juridiskt ombud som antingen utsetts av den berörda personen eller av staten att försvara honom eller henne vid förhandlingen och faktiskt försvarades av ombudet vid förhandlingen,

eller

Prop. 2012/13:156

Bilaga 1

27.3.2009		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 81/27

c)efter att ha delgivits beslutet och uttryckligen underrättats om rätten till förnyad prövning eller överklagande och

rätten att få delta och få själva		sakfrågan prövad på
nytt även mot	bakgrund av nytt	bevismaterial, vilket
kan leda till att	det ursprungliga beslutet upphävs.

i)uttryckligen förklarade att han eller hon inte bestred beslutet,

eller

ii)inte begärde förnyad prövning eller överklagade inom den tillämpliga tidsramen,

eller

d)inte personligen delgavs beslutet men

i)utan dröjsmål kommer att personligen delges detta efter överlämnandet och uttryckligen underrättas om rätten till förnyad prövning eller överklagande och rätten att få delta och få själva sakfrågan, inklusive nytt bevismaterial, prövad på nytt, vilket kan leda till att det ursprungliga beslutet upphävs,

och

ii)kommer att underrättas om den tidsram inom vilken vederbörande måste begära förnyad prövning eller överklagande enligt den relevanta europeiska arreste ringsordern.

2.Om en europeisk arresteringsorder utfärdas i syfte att verkställa ett fängelsestraff eller en frihetsberövande åtgärd enligt villkoren i punkt 1 d och den berörda personen inte dessförinnan mottagit någon officiell information om att det försiggår straffrättsliga förfaranden mot honom eller henne, får denna person när denne informeras om innehållet i den europeiska arresteringsordern, begära att erhålla en kopia av domen innan personen ifråga överlämnas. Omedelbart efter att ha blivit informerad om denna begäran ska den utfär dande myndigheten via den verkställande myndigheten till handahålla den eftersökta personen en kopia av domen. Den eftersökta personens begäran får varken försena överlämnan deförfarandet eller beslutet att verkställa den europeiska ar resteringsordern. Tillhandahållandet av domen till den be rörda personen ska endast ske i informationssyfte; det får varken betraktas som ett formellt delgivande av domen eller påverka tidsfristerna för begäran om förnyad prövning eller överklagande.

3.Om en person överlämnas enligt villkoren i punkt 1 d och denna person har begärt förnyad prövning eller över klagande, ska kvarhållandet av den person som väntar på en sådan förnyad prövning eller överklagande omprövas till dess att dessa förfaranden avslutats i enlighet med lagen i den

utfärdande medlemsstaten, antingen regelbundet eller på den berörda personens begäran. En sådan omprövning ska framför allt omfatta möjligheten att uppskjuta eller avbryta kvarhållandet. Den förnyade prövningen eller överklagandet ska inledas inom rimlig tid efter överlämnandet.”

2.I artikel 5 ska punkt 1 utgå.

3.I bilagan (”EUROPEISK ARRESTERINGSORDER”) ska led d ersättas med följande:

”d) Ange om personen var personligen närvarande vid den förhandling som ledde till beslutet: 1. Ja, personen var personligen närvarande vid den förhandling som ledde till beslutet.

2. Nej, personen var inte personligen närvarande vid den förhandling som ledde till beslutet.

3. Om ni kryssade i rutan vid punkt 2, var vänlig och bekräfta att något av följande föreligger:

3.1a

ELLER

3.1b

Personen kallades personligen den … (dag/månad/år), och underrättades därigenom om tid och plats för den förhandling som ledde till beslutet och underrättades om att ett beslut kunde meddelas även om han eller hon inte var personligen närvarande vid förhandlingen,

personen kallades inte personligen, men på annat sätt faktiskt underrättades officiellt om tid och plats för den förhandling som ledde till beslutet, på ett sådant sätt att man otvetydigt kan slå fast att han eller hon hade kännedom om den planerade förhand lingen, och underrättades om att ett beslut kunde meddelas även om han eller hon inte var personligen närvarande vid förhandlingen,

Prop. 2012/13:156

Bilaga 1

L 81/28		SV	Europeiska unionens officiella tidning	27.3.2009

ELLER

3.2 personen, i vetskap om den planerade förhandlingen, hade gett i uppdrag åt ett juridiskt ombud som antingen utsetts av den berörda personen eller av staten att försvara honom eller henne vid förhandlingen och försvarades faktiskt av ombudet vid förhandlingen,

ELLER

3.3

ELLER

personen delgavs personligen beslutet den … (dag/månad/år) och underrättades uttryck ligen om rätten till förnyad prövning eller överklagande och om rätten att få delta och få själva sakfrågan prövad på nytt även mot bakgrund av nytt bevismaterial, vilket kan leda till att det ursprungliga beslutet upphävs, och

personen förklarade uttryckligen att han eller hon inte bestred detta beslut, ELLER

personen begärde inte förnyad prövning eller överklagande inom den tillämpliga tidsramen,

3.4 Personen personligen inte delgivits beslutet men

—personligen och utan dröjsmål kommer att delges detta beslut efter överlämnandet, och

—vid delgivandet uttryckligen kommer att underrättas om rätten till förnyad prövning eller överklagande och om rätten att få delta och få själva sakfrågan prövad på nytt även mot bakgrund av nytt bevismaterial, vilket kan leda till att det ursprungliga beslutet upphävs, och

—kommer att underrättas om den tidsram inom vilken vederbörande måste begära förnyad prövning eller överklagande, dvs. … dagar.

4.Var vänlig ange, för den ruta ni har kryssat för ovan under punkt 3.1b, 3.2 eller 3.3, hur villkoren i fråga har uppfyllts:

.........................................................................................................................................................................................

........................................................................................................................................................................................”

Artikel 3

Ändringar i rambeslut 2005/214/RIF

Rambeslut 2005/214/RIF ska ändras på följande sätt:

1.Artikel 7.2 ska ändras på följande sätt:

a)Led g ska ersättas med följande:

”g) den berörda personen enligt det intyg som avses i artikel 4, i händelse av ett skriftligt förfarande inte, i enlighet med lagstiftningen i den utfärdande staten, personligen eller via en företrädare med behörighet enligt nationell lag underrättades om sin rätt att bestrida saken och om tidsfristerna för ett sådant bestridande”

b) Följande led ska införas:

Prop. 2012/13:156

Bilaga 1

27.3.2009		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 81/29

”i) den berörda personen, enligt det intyg som avses i artikel 4 inte var personligen närvarande vid den förhandling som ledde till beslutet, såvida det inte i intyget anges att personen, i enlighet med ytterligare processuella krav i den utfärdande statens nationella lagstiftning

i)i god tid

—antingen kallats personligen och därigenom underrättades om tid och plats för den förhand ling som ledde till beslutet, eller på annat sätt faktiskt officiellt underrättades om tid och plats för förhandlingen, på ett sådant sätt att man otvetydigt kan slå fast att han eller hon hade kännedom om den planerade förhandlingen,

och

—underrättades om att ett beslut kunde meddelas även om han eller hon inte var personligen närvarande vid förhandlingen,

eller

ii)i vetskap om den planerade förhandlingen hade gett i uppdrag åt ett juridiskt ombud som antingen utsetts av den berörda personen eller av staten att försvara honom eller henne vid förhandlingen och faktiskt försvarades av ombudet vid förhandlingen,

eller

iii)efter att ha delgivits beslutet och uttryckligen underrättats om rätten till förnyad prövning eller överklagande och rätten att få delta och få själva sakfrågan prövad på nytt inklusive nytt bevismaterial, vilket kan leda till att det ursprungliga beslutet upphävs,

—uttryckligen förklarade att han eller hon inte bestred beslutet, eller

—inte begärde förnyad prövning eller överklagade inom den tillämpliga tidsramen,

j)personen enligt det intyg som avses i artikel 4 inte var personligen närvarande, såvida det inte i intyget anges att personen, efter att uttryckligen ha blivit informerad om förfarandena och möjlig heten att närvara personligen vid en förhandling, angett uttryckligen att han eller hon avsagt sig rätten till en muntlig förhandling och uttryckligen meddelat att han eller hon inte bestrider saken.”

2.Artikel 7.3 ska ersättas med följande:

”3. I de fall som avses i punkt 1 och i punkt 2 c, 2 g, 2 i och 2 j ska den behöriga myndigheten i den verkställande staten, innan den fattar ett beslut om att helt eller delvis inte erkänna och verkställa ett beslut, på lämpligt sätt samråda med den behöriga myndigheten i den utfärdande staten och i tillämpliga fall anmoda denna att utan dröjsmål tillhandahålla alla nödvändiga upplysningar.”

3.I punkt h i bilagan (”INTYG”) ska punkt 3 ersättas med följande:

”3. Ange om den berörda personen var personligen närvarande vid den förhandling som ledde till beslutet:

1. Ja, personen var personligen närvarande vid den förhandling som ledde till beslutet.

2. Nej, personen var inte personligen närvarande vid den förhandling som ledde till beslutet.

3.Om ni har kryssat i rutan vid punkt 2 ovan, var vänlig och bekräfta att något av följande föreligger:

3.1a Personen kallades personligen den … (dag/månad/år), och underrättades därigenom om tid och plats för den förhandling som ledde till beslutet och underrättades om att ett avgörande kunde meddelas även om han eller hon inte var personligen närvarande vid förhandlingen,

Prop. 2012/13:156

Bilaga 1

L 81/30		SV	Europeiska unionens officiella tidning	27.3.2009

ELLER3.1b

ELLER3.2

ELLER3.3

ELLER

personen kallades inte personligen, men på annat sätt faktiskt underrättades officiellt om tid och plats för den förhandling som ledde till beslut, på ett sådant sätt att man otvetydigt kan slå fast att han eller hon hade kännedom om den planerade förhand lingen, och underrättades om att ett beslut kunde meddelas även om han eller hon inte var personligen närvarande vid förhandlingen,

personen, i vetskap om den planerade förhandlingen, hade gett i uppdrag åt ett juridiskt ombud som antingen utsetts av den berörda personen eller av staten att försvara honom/henne vid förhandlingen och faktiskt försvarades av ombudet vid förhandlingen,

personen delgavs beslutet den … (dag/månad/år) och uttryckligen underrättades om rätten till förnyad prövning eller överklagande och om rätten att få delta och få själva sakfrågan prövad på nytt även mot bakgrund av nytt bevismaterial, vilket kan leda till att det ursprungliga beslutet upphävs, och

personen uttryckligen förklarade att han eller hon inte bestred detta beslut,

ELLER

personentidsramen,inte begärde förnyad prövning eller överklagande inom den tillämpliga

3.4 personen, efter att ha blivit uttryckligen informerad om förfarandena och möjligheten att personligen närvara vid en förhandling, angett uttryckligen att han eller hon avsagt sig rätten till en muntlig förhandling och uttryckligen meddelat att han eller hon inte bestrider saken,

4.Var vänlig ange, för den ruta ni har kryssat för ovan under punkt 3.1b, 3.2, 3.3 eller 3.4 hur villkoren i fråga har uppfyllts:

.........................................................................................................................................................................................

........................................................................................................................................................................................”

Artikel 4

Ändringar i rambeslut 2006/783/RIF

Rambeslut 2006/783/RIF ska ändras på följande sätt:

1.I artikel 8.2 ska led e ersättas med följande:

”e) den berörda personen, enligt det intyg som avses i artikel 4.2 inte var personligen närvarande vid den förhandling som ledde till beslutet om förverkande, såvida det inte i intyget fastställs att personen, i enlighet med ytterligare processuella krav i den utfärdande statens nationella lagstiftning

i)i god tid

—antingen kallats personligen och därigenom underrättades om tid och plats för den förhand ling som ledde till beslutet om förverkande, eller på annat sätt faktiskt officiellt underrättades om tid och plats för förhandlingen, på ett sådant sätt att man otvetydigt kan slå fast att han eller hon hade kännedom om den planerade förhandlingen,

Prop. 2012/13:156

Bilaga 1

27.3.2009		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 81/31

och

—underrättades om att ett beslut om förverkande kunde meddelas även om han eller hon inte var personligen närvarande vid förhandlingen,

eller

iii)efter att ha delgivits beslutet om förverkande och uttryckligen underrättats om rätten till förnyad prövning eller överklagande och rätten att få delta och få själva sakfrågan prövad på nytt inklusive nytt bevismaterial, vilket kan leda till att det ursprungliga beslutet upphävs,

—uttryckligen förklarade att han eller hon inte bestred beslutet om förverkande, eller

—inte begärde förnyad prövning eller överklagade inom den tillämpliga tidsramen.”

2.I bilagan (”INTYG”) ska punkt j ersättas med följande:

”j) Förhandling som ledde till beslutet om förverkande

Ange om personen var personligen närvarande vid den förhandling som ledde till beslutet om för verkande:

1. Ja, personen var personligen närvarande vid den förhandling som ledde till beslutet om för verkande.

2. Nej, personen var inte personligen närvarande vid den förhandling som ledde till beslutet om förverkande.

3.Om ni har kryssat i rutan vid punkt 2 ovan, var vänlig och bekräfta att något av följande föreligger:

3.1a

ELLER

3.1b

ELLER

3.2

ELLER

personen, i vetskap om den planerade förhandlingen, hade gett i uppdrag åt ett juridiskt ombud som antingen utsetts av den berörda personen eller av staten att försvara honom/henne vid förhandlingen och försvarades faktiskt av ombudet vid förhandlingen,

Prop. 2012/13:156

Bilaga 1

L 81/32		SV	Europeiska unionens officiella tidning	27.3.2009

3.3 personen delgavs personligen beslutet om förverkande den … (dag/månad/år) och un derrättades uttryckligen om rätten till förnyad prövning eller överklagande och om rätten att få delta och få själva sakfrågan prövad på nytt även mot bakgrund av nytt bevismaterial, vilket kan leda till att det ursprungliga beslutet upphävs, och

personen förklarade uttryckligen att han eller hon inte bestred detta beslut, ELLER

personen begärde inte förnyad prövning eller överklagade inom den tillämpliga tids ramen.

4.Var vänlig ange, för den ruta ni har kryssat för ovan under punkt 3.1b, 3.2 eller 3.3, hur villkoren i fråga har uppfyllts:

.........................................................................................................................................................................................

........................................................................................................................................................................................”

Artikel 5

Ändringar i rambeslut 2008/909/RIF

Rambeslut 2008/909/RIF ska ändras på följande sätt:

1.I artikel 9.1 ska led i ersättas med följande:

”i) den berörda personen, enligt det intyg som avses i artikel 4 inte var personligen närvarande vid den förhandling som ledde till avgörandet, såvida det inte i intyget anges att personen, i enlighet med ytterligare processuella krav i den utfärdande statens nationella lagstiftning

i)i god tid

—antingen kallats personligen och därigenom underrättades om tid och plats för den förhandling som ledde till avgörandet, eller på annat sätt faktiskt officiellt underrättades om tid och plats för förhandlingen, på ett sådant sätt att man otvetydigt kan slå fast att han eller hon hade kännedom om den planerade förhandlingen,

och

—underrättades om att ett avgörande kunde meddelas även om han eller hon inte var person ligen närvarande vid förhandlingen,

eller

iii)efter att ha delgivits avgörandet och uttryckligen underrättats om rätten till förnyad prövning eller överklagande och om rätten att få delta och få själva sakfrågan prövad på nytt inklusive nytt bevismaterial, vilket kan leda till att det ursprungliga avgörandet upphävs,

— uttryckligen förklarade att han eller hon inte bestred avgörandet,

Prop. 2012/13:156

Bilaga 1

27.3.2009		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 81/33

eller

—inte begärde förnyad prövning eller överklagande inom den tillämpliga tidsramen.”

2.I punkt i i bilaga I (”INTYG”) ska punkt 1 ersättas med följande:

”1. Ange om personen var personligen närvarande vid den förhandling som ledde till avgörandet:

1.Ja, personen var personligen närvarande vid den förhandling som ledde till avgörandet.

2.Nej, personen var inte personligen närvarande vid den förhandling som ledde till avgörandet.

3.Om ni har kryssat i rutan vid punkt 2 ovan, var vänlig och bekräfta att något av följande

föreligger:

3.1a

ELLER

3.1b

ELLER

3.2

ELLER

Personen kallades personligen den … (dag/månad/år), och underrättades därigenom om tid och plats för den förhandling som ledde till avgörandet och underrättades om att ett avgörande kunde meddelas även om han eller hon inte var personligen närvarande vid förhandlingen,

personen kallades inte personligen, men på annat sätt faktiskt underrättades officiellt om tid och plats för den förhandling som ledde till avgörandet, på ett sådant sätt att man otvetydigt kan slå fast att han eller hon hade kännedom om den planerade förhand lingen, och underrättades om att ett avgörande kunde meddelas även om han eller hon inte var personligen närvarande vid förhandlingen,

personen, i vetskap om den planerade förhandlingen, hade gett i uppdrag åt ett juridiskt ombud som antingen utsetts av den berörda personen eller av staten att försvara honom eller henne vid förhandlingen och försvarades faktiskt av ombudet vid förhandlingen,

3.3 personen delgavs personligen avgörandet den … (dag/månad/år) och underrättades ut tryckligen om rätten till förnyad prövning eller överklagande och om rätten att få delta och få själva sakfrågan prövad på nytt även mot bakgrund av nytt bevismaterial, vilket kan leda till att det ursprungliga avgörandet upphävs, och

personen förklarade uttryckligen att han eller hon inte bestred detta avgörande,

ELLER

personenramen. begärde inte förnyad prövning eller överklagade inom den tillämpliga tids

4.Var vänlig ange, för den ruta ni har kryssat för ovan under punkt 3.1b, 3.2 eller 3.3, hur villkoren i fråga har uppfyllts:

.........................................................................................................................................................................................

........................................................................................................................................................................................”

Prop. 2012/13:156

Bilaga 1

L 81/34		SV	Europeiska unionens officiella tidning	27.3.2009

Artikel 6

Ändringar i rambeslut 2008/947/RIF

Rambeslut 2008/947/RIF ska ändras på följande sätt:

1.I artikel 11.1 ska led h ersättas med följande:

”h) den berörda personen, enligt det intyg som avses i artikel 6 inte var personligen närvarande vid den förhandling som ledde till avgörandet, såvida det inte i intyget anges att personen, i enlighet med ytterligare processuella krav i den utfärdande statens nationella lagstiftning

i)i god tid

—antingen kallats personligen och därigenom underrättades om tid och plats för den förhand ling som ledde till avgörandet, eller på annat sätt faktiskt officiellt underrättades om tid och plats för förhandlingen, på ett sådant sätt att man otvetydigt kan slå fast att han eller hon hade kännedom om den planerade förhandlingen,

och

—underrättades om att ett avgörande kunde meddelas även om han eller hon inte var person ligen närvarande vid förhandlingen,

eller

iii)efter att ha delgivits avgörandet och uttryckligen underrättats om rätten till förnyad prövning eller överklagande och rätten att få delta och få själva sakfrågan prövad på nytt även mot bakgrund av nytt bevismaterial, vilket kan leda till att det ursprungliga avgörandet upphävs.

—uttryckligen förklarade att han eller hon inte bestred avgörandet, eller

—begärde inte förnyad prövning eller överklagade inom den tillämpliga tidsramen.”

2.I bilaga I (”INTYG”), ska punkt h ersättas med följande:

”h) Ange om personen var personligen närvarande vid den förhandling som ledde till avgörandet:

1.Ja, personen var personligen närvarande vid den förhandling som ledde till avgörandet.

2.Nej, personen var inte personligen närvarande vid den förhandling som ledde till avgörandet.

3.Om ni har kryssat i rutan vid punkt 2 ovan, var vänlig och bekräfta att något av följande

föreligger:

3.1a Personen kallades personligen den … (dag/månad/år), och underrättades därigenom om tid och plats för den förhandling som ledde till avgörandet och underrättades om att ett avgörande kunde meddelas även om han eller hon inte var personligen närvarande vid förhandlingen,

Prop. 2012/13:156

Bilaga 1

27.3.2009		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 81/35

ELLER

3.1b

ELLER

3.2

ELLER

3.3

personen delgavs personligen avgörandet den … (dag/månad/år) och underrättades ut tryckligen om rätten till förnyad prövning eller överklagande och om rätten att få delta och få själva sakfrågan prövad på nytt även mot bakgrund av nytt bevismaterial, och

personen förklarade uttryckligen att han eller hon inte bestred detta avgörande, ELLER

personenramen. begärde inte förnyad prövning eller överklagade inom den tillämpliga tids

4.Var vänlig ange, för den ruta ni har kryssat för ovan under punkt 3.1b, 3.2 eller 3.3, hur villkoren i fråga har uppfyllts:

.........................................................................................................................................................................................

........................................................................................................................................................................................”

Artikel 7

Territoriell tillämpning

Detta rambeslut ska tillämpas på Gibraltar.

Artikel 8

Genomförande och övergångsbestämmelser

1.Medlemsstaterna ska senast den 28 mars 2011 vidta de åtgärder som är nödvändiga för att följa bestämmelserna i detta rambeslut.

2.Från och med den dag som anges i punkt 1 ska detta rambeslut tillämpas på erkännande och verkställande av avgö

randen när den berörda personen inte var personligen närva rande vid förhandlingen.

3. Om en medlemsstat vid antagandet av detta rambeslut har förklarat sig ha allvarliga skäl att anta att den inte kommer att kunna följa bestämmelserna i detta rambeslut den dag som anges i punkt 1, ska detta rambeslut tillämpas senast från och med den 1 januari 2014 på erkännande och verkställande av avgöranden när den berörda personen inte var personligen när varande vid förhandlingen och som utfärdats av denna med lemsstats behöriga myndigheter. Varje annan medlemsstat kan kräva att den medlemsstat som lämnat en sådan förklaring ska tillämpa de relevanta bestämmelser i de rambeslut som avses i artiklarna 2, 3, 4, 5 och 6 i de versioner som de ursprungligen antogs i, på erkännande och verkställande av avgöranden när den berörda personen inte var personligen närvarande vid för handlingen, om dessa utfärdats av den andra medlemsstaten.

Prop. 2012/13:156

Bilaga 1

L 81/36		SV	Europeiska unionens officiella tidning	27.3.2009

4.Fram till de datum som anges i punkterna 1 och 3 ska relevanta bestämmelser i de rambeslut som avses i artiklarna 2–6 fortsätta att gälla i de versioner som de ursprungligen antogs i.

5.En förklaring som lämnas i enlighet med punkt 3 ska

offentliggöras i Europeiska unionens officiella tidning. Den kan när som helst dras tillbaka.

6. Medlemsstaterna ska till rådets generalsekretariat och kommissionen överlämna texten till de bestämmelser genom vilka skyldigheterna enligt detta rambeslut införlivas med deras nationella lagstiftning.

Artikel 9

Översyn

1.Senast den 28 mars 2014 ska kommissionen utarbeta en rapport på grundval av den information som medlemsstaterna lämnar i enlighet med artikel 8.6.

2.Rådet ska, på grundval av den rapport som avses i punkt 1, bedöma

a)i vilken utsträckning medlemsstaterna har vidtagit de åtgär der som är nödvändiga för att följa detta rambeslut, och

b)tillämpningen av detta rambeslut.

3. Den rapport som avses i punkt 1 ska vid behov åtföljas av lagförslag.

Artikel 10

Ikraftträdande

Detta rambeslut träder i kraft dagen efter det att det har offent liggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

Utfärdat i Bryssel den 26 februari 2009.

På rådets vägnar

I. LANGER

Ordförande

Prop. 2012/13:156

Bilaga 2

2 .

. .

. . .

. .

. . . .

. .

. . .

. .

0 . 0

Prop. 2012/13:156

Bilaga 2

. .

. . .

` `

. . .

. .

Prop. 2012/13:156

Bilaga 2

. . .

. .

3. .

. .

. . .

. .

Prop. 2012/13:156

Bilaga 2

. .

. . .

. .

. 2

. .

Prop. 2012/13:156

Bilaga 2

. .

. . .

Prop. 2012/13:156

Bilaga 2

. .

. . .

. .

Prop. 2012/13:156

Bilaga 2

. .

. . . .

. . .

. .

. . .

. .

. . .

. .

. . .

Prop. 2012/13:156

Bilaga 2

. .

. . .

. .

. . .

. .

. . .

. .

. . .

2 .

		.
.		.
.
.


. .	. .
.
.
. . .	. .
.

.
. . .		. .
.	. .

Prop. 2012/13:156

Bilaga 2

. . .

. .

0 0 0

. .

. . . .

. .

. . .

. .

Prop. 2012/13:156

Bilaga 2

. .

. . .

. .

. . .

. .

. . .

. .

. . .

. .

Prop. 2012/13:156

Bilaga 2

. .

. . .

. .

` ` `

. . . .

. .

. . . .

. .

. . .

. .

. . .

. .

Prop. 2012/13:156

Bilaga 2

. . .

. .

0 0

. .

. . .

Prop. 2012/13:156

Bilaga 2

. .

. . . .

Prop. 2012/13:156

Bilaga 2

. .

. . .

Prop. 2012/13:156

Bilaga 2

. . . .

. . .

3. .

. .

Prop. 2012/13:156

Bilaga 2

. . .

. .

Prop. 2012/13:156

Bilaga 2

. . . .

. . . . .

. .

3. 2

. . . . .

0 0

Prop. 2012/13:156

Bilaga 2

. . .

Prop. 2012/13:156

Bilaga 3

L 76/16	SV	Europeiska unionens officiella tidning	22.3.2005

(Rättsakter som antagits med tillämpning av avdelning VI i Fördraget om Europeiska unionen)

RÅDETS RAMBESLUT 2005/214/RIF

av den 24 februari 2005

om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på bötesstraff

EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA RAMBESLUT

med beaktande av Fördraget om Europeiska unionen, särskilt artikel 31 a och artikel 34.2 b i detta,

med beaktande av initiativet från Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland, Republiken Frankrike och Konungariket Sverige (1),

med beaktande av Europaparlamentets yttrande (2), och

av följande skäl:

(1)Europeiska rådet i Tammerfors den 15−16 oktober 1999 stödde principen om ömsesidigt erkännande, som bör bli en hörnsten i det rättsliga samarbetet på både det civilrättsliga och det straffrättsliga området inom unionen.

(2)Principen om ömsesidigt erkännande bör vara tillämplig på bötesstraff som utdöms av rättsliga eller administrativa myndigheter för att underlätta verkställigheten av sådana straff i andra medlemsstater än den stat i vilken straffet utdömdes.

(3)Den 29 november 2000 antog rådet, i enlighet med slutsatserna från Tammerfors, ett åtgärdsprogram för att genomföra principen om ömsesidigt erkännande av beslut på det straffrättsliga området (3) och prioriterade därvid antagandet av ett instrument enligt vilket principen om ömsesidigt erkännande skall vara tillämplig på bötesstraff (åtgärd 18).

(4)Detta rambeslut bör även omfatta bötesstraff som ådömts för vägtrafikbrott.

(5)Detta rambeslut respekterar de grundläggande rättigheter och iakttar de principer som erkänns i artikel 6 i Fördraget och återspeglas i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (4), särskilt kapitel VI i denna. Inget i detta rambeslut får tolkas som ett förbud

(1) EGT C 278, 2.10.2001, s. 4.

(2) EGT C 271 E, 7.11.2002, s. 423. (3) EGT C 12, 15.1.2001, s. 10.

(4) EGT C 364, 18.12.2000, s. 1.

att vägra verkställa ett beslut om det finns objektiva skäl för att tro att bötesstraffet syftar till att straffa en person på grundval av dennes kön, ras, religion, etniska ursprung, nationalitet, språk, politiska uppfattning eller sexuella läggning, eller att denna persons ställning kan skadas av något av dessa skäl

(6)Detta rambeslut hindrar inte en medlemsstat från att tilllämpa sina konstitutionella regler om prövning i laga ordning, föreningsfrihet, tryckfrihet och yttrandefrihet i andra medier.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Definitioner

I detta rambeslut används följande beteckningar med de betydelser som här anges:

a)beslut: ett slutgiltigt beslut om bötesstraff för en fysisk eller juridisk person, om beslutet fattas

i)av en domstol i den utfärdande staten med avseende på en brottslig gärning enligt lagen i den utfärdande staten,

ii)av en annan myndighet i den utfärdande staten än en domstol med avseende på en brottslig gärning enligt lagen i den utfärdande staten, förutsatt att personen i fråga har haft möjlighet att få fallet prövat inför en domstol med särskild behörighet i brottmål,

iii)av en annan myndighet än domstol i den utfärdande staten med avseende på gärningar som är straffbara enligt den utfärdande statens nationella lag eftersom de utgör överträdelser mot lagbestämmelser, förutsatt att vederbörande har haft möjlighet att få fallet prövat inför en domstol med särskild behörighet i brottmål,

iv)av en domstol med särskild behörighet i brottmål, där beslutet fattades angående ett sådant beslut som avses i led iii.

Prop. 2012/13:156

Bilaga 3

22.3.2005	SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 76/17

b)bötesstraff: skyldighet att betala

i)ett penningbelopp som utdöms som påföljd för ett brott,

ii)ersättning till brottsoffer som utdöms i samma beslut, där brottsoffret inte får vara civilrättslig part i förfarandena och domstolen beslutar under utövande av sin domsrätt i brottmål,

iii)penningbelopp som skall betalas för kostnader för de rättegångsförfaranden eller förvaltningsrättsliga förfaranden som leder fram till beslutet,

iv)penningbelopp som skall betalas till en allmän fond eller till en stödorganisation för brottsoffer, vilket utdömts i samma beslut.

Bötesstraff skall inte inbegripa

—beslut om förverkande av hjälpmedel till eller vinning av brott,

—beslut av civilrättslig art som fattats till följd av enskilda anspråk och som är verkställbara enligt rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (1).

c)utfärdande stat: den medlemsstat där ett beslut i detta rambesluts mening har meddelats.

d)verkställande stat: den medlemsstat dit ett beslut har överförts för verkställighet.

Artikel 2

Fastställande av behöriga myndigheter

1.Varje medlemsstat skall underrätta rådets generalsekretariat om vilken eller vilka myndigheter som enligt nationell lag är behöriga enligt detta rambeslut, när medlemsstaten är utfärdande stat eller verkställande stat.

2.Utan hinder av artikel 4 får varje medlemsstat, om organisationen av dess interna system gör det nödvändigt, utse en eller flera centrala myndigheter till att ansvara för administrativt översändande och mottagande av beslut och bistå de behöriga myndigheterna.

(1) EGT L 12, 16.1.2001, s. 1. Förordningen senast ändrad genom kommissionens förordning (EG) nr 2245/2004 (EUT L 381, 28.12.2004, s. 10).

3. Rådets generalsekretariat skall hålla de erhållna underrättelserna tillgängliga för alla medlemsstater och för kommissionen.

Artikel 3

Grundläggande rättigheter

Detta rambeslut skall inte ändra skyldigheten att respektera de grundläggande rättigheterna och de grundläggande rättsliga principerna enligt artikel 6 i Fördraget.

Artikel 4

Översändande av beslut och anlitande av den centrala myndigheten

1.Ett beslut tillsammans med ett intyg enligt denna artikel, får översändas till de behöriga myndigheterna i en medlemsstat där den fysiska eller juridiska person mot vilken beslutet har meddelats har egendom eller inkomst, normalt är bosatt eller, när det gäller en juridisk person, har sitt säte.

2.Intyget, vars standardutformning återges i bilagan, måste undertecknas och riktigheten i dess innehåll intygas av den behöriga myndigheten i den utfärdande staten.

3.Beslutet, eller en bestyrkt avskrift av detta, skall tillsammans med intyget översändas av den behöriga myndigheten i den utfärdande staten direkt till den behöriga myndigheten i den verkställande staten, på ett sätt som lämnar ett skriftligt spår och möjliggör för den verkställande staten att fastställa äktheten. Beslutet i original, eller en bestyrkt avskrift av detta, och intyget i original skall översändas till den verkställande staten, om den kräver detta. Allt informationsutbyte skall också ske direkt mellan de berörda myndigheterna.

4.Den utfärdande staten skall översända ett beslut till endast en verkställande stat åt gången.

5.Om den behöriga myndigheten i den verkställande staten inte är känd av den behöriga myndigheten i den utfärdande staten, skall denna vidta alla nödvändiga efterforskningar, inklusive via kontaktpunkterna i det europeiska rättsliga nätverket (2), för att erhålla informationen från den verkställande staten.

6.Om en myndighet i den verkställande staten tar emot ett beslut och inte är behörig att erkänna det och vidta de åtgärder som krävs för att det skall verkställas, skall den ex officio översända beslutet till den behöriga myndigheten och därefter underrätta den behöriga myndigheten i den utfärdande staten.

(2) Rådets gemensamma åtgärd 98/428/RIF av den 29 juni 1998 om inrättande av ett europeiskt rättsligt nätverk (EGT L 191, 7.7.1998, s. 4).

Prop. 2012/13:156

Bilaga 3

L 76/18	SV	Europeiska unionens officiella tidning	22.3.2005

7. Förenade kungariket respektive Irland får i en förklaring meddela att beslutet och intyget måste sändas via deras centrala myndighet eller myndigheter enligt specifikation i förklaringen. Dessa medlemsstater får när som helst genom ytterligare en förklaring begränsa räckvidden för en sådan förklaring för att ge punkt 3 större verkan. De skall göra detta när bestämmelserna om ömsesidig rättslig hjälp i konventionen om tillämpning av Schengenavtalet träder i kraft för deras vidkommande. Förklaringarna skall deponeras hos rådets generalsekretariat och meddelas kommissionen.

Artikel 5

Räckvidd

1. Följande brott skall enligt detta rambeslut medföra erkännande och verkställighet av beslut utan kontroll av dubbel straffbarhet, om de är straffbara i den utfärdande staten enligt den utfärdande statens lagstiftning:

—Deltagande i en kriminell organisation.

—Terrorism.

—Människohandel.

—Sexuellt utnyttjande av barn samt barnpornografi.

—Olaglig handel med narkotika och psykotropa ämnen.

—Olaglig handel med vapen, ammunition och sprängämnen.

—Korruption.

—Bedrägeri, inbegripet bedrägeri som riktar sig mot Europeiska gemenskapernas ekonomiska intressen enligt konventionen av den 26 juli 1995 om skydd av Europeiska gemenskapernas finansiella intressen.

—Tvätt av vinning av brott.

—Penningförfalskning, inklusive förfalskning av euron.

—IT-brottslighet.

—Miljöbrott, inbegripet olaglig handel med hotade djurarter och hotade växtarter och växtsorter.

—Hjälp till olovlig inresa och olovlig vistelse.

—Mord, grov misshandel.

—Olaglig handel med mänskliga organ och vävnader.

—Människorov, olaga frihetsberövande och tagande av gisslan.

—Rasism och främlingsfientlighet.

—Organiserad stöld eller väpnat rån.

—Olaglig handel med kulturföremål, inbegripet antikviteter och konstverk.

—Svindleri.

—Beskyddarverksamhet och utpressning.

—Förfalskning och piratkopiering.

—Förfalskning av administrativa dokument och handel med sådana förfalskningar.

—Förfalskning av betalningsmedel.

—Olaglig handel med hormonpreparat och andra tillväxtsubstanser.

—Olaglig handel med nukleära och radioaktiva ämnen.

—Handel med stulna fordon.

—Våldtäkt.

—Mordbrand.

—Brott som omfattas av den internationella brottmålsdomstolens behörighet.

—Kapning av flygplan eller fartyg.

—Sabotage.

—Beteende som står i strid med vägtrafikbestämmelser, inbegripet överträdelser av bestämmelser om körtid och viloperioder och av bestämmelser om farligt gods.

—Smuggling av varor.

—Intrång i immateriella rättigheter.

—Våldshandlingar och hot om våld mot personer, inbegripet våldshandlingar under idrottsevenemang.

—Skadegörelse.

—Stöld.

—Brott i enlighet med den utfärdande statens lagstiftning, vilka omfattas av genomförandeskyldigheter enligt instrument som antagits enligt EG-fördraget eller enligt avdelning VI i EU-fördraget.

Prop. 2012/13:156

Bilaga 3

22.3.2005	SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 76/19

2. Rådet kan när som helst, med enhällighet och efter att ha hört Europaparlamentet enligt villkoren i artikel 39.1 i EU-för- draget, besluta att lägga till andra kategorier av brott i förteckningen i punkt 1.

Rådet skall på grundval av den rapport som det erhåller i enlighet med artikel 20.5 överväga om förteckningen skall utvidgas eller ändras. Rådet skall i ett senare skede överväga frågan ytterligare på grundval av en rapport om den praktiska tillämpningen av rambeslutet som kommissionen skall upprätta inom fem år efter den tidpunkt som nämns i artikel 20.1.

3. I andra fall än de som anges i punkt 1 får den verkställande staten som villkor för att erkänna och verkställa ett beslut begära att beslutet avser ett beteende som skulle utgöra ett brott enligt den verkställande statens lagstiftning, oavsett brottsrekvisit eller brottets rättsliga rubricering.

Artikel 6

Erkännande och verkställighet av beslut

De behöriga myndigheterna i den verkställande staten skall erkänna ett beslut som har översänts i enlighet med artikel 4 utan krav på ytterligare formaliteter och skyndsamt vidta alla de åtgärder som krävs för att verkställa det, såvida inte den behöriga myndigheten beslutar att åberopa något av de skäl för att vägra erkännande eller verkställighet som anges i artikel 7.

Artikel 7

Skäl för att inte erkänna och verkställa ett beslut

c)verkställigheten av beslutet har preskriberats enligt den verkställande statens lagstiftning och beslutet avser gärningar som omfattas av denna stats behörighet enligt dess egen lagstiftning,

d)beslutet avser gärningar som

i)enligt den verkställande statens lagstiftning helt eller delvis anses ha begåtts inom dess territorium eller på en plats som är likställd med detta, eller

ii)har begåtts utanför den utfärdande statens territorium och åtal enligt den verkställande statens lagstiftning inte är tillåtet för sådana brott, när de begåtts utanför den verkställande statens territorium,

e)det enligt lagen i den verkställande staten föreligger immunitet som gör det omöjligt att verkställa beslutet,

f)beslutet har ådömts en fysisk person som enligt lagen i den verkställande staten på grund av sin ålder inte kan göras straffrättsligt ansvarig för de gärningar som beslutet avser,

g)den berörda personen enligt det intyg som avses i artikel 4

i)i händelse av skriftligt förfarande inte, i enlighet med lagstiftningen i den utfärdande staten, personligen eller via en företrädare med behörighet enligt nationell lag underrättades om sin rätt att bestrida och om tidsfristerna för ett sådant bestridande, eller

ii)inte inställde sig personligen, om inte intyget uppger

1.De behöriga myndigheterna i den verkställande staten får vägra erkänna och verkställa beslutet, om det intyg som avses i artikel 4 saknas, är ofullständigt eller uppenbarligen inte motsvarar beslutet.

2.Den behöriga myndigheten i den verkställande staten får också vägra erkänna och verkställa beslutet, om det konstateras att

a)den dömda personen har dömts för samma gärningar i den verkställande staten eller i en annan stat än den utfärdande eller den verkställande staten, och detta beslut i det senare fallet har verkställts,

b)beslutet i ett av fallen enligt artikel 5.3 avser gärningar som inte skulle utgöra ett brott enligt den verkställande statens lagstiftning,

—att personen personligen eller via en företrädare med behörighet enligt nationell lag underrättades om de rättsliga åtgärderna i enlighet med lagstiftningen i den utfärdande staten, eller

—att personen har meddelat att han eller hon inte bestrider saken,

h)bötesstraffet understiger 70 euro eller motsvarande belopp.

3. Vid fall enligt punkt 1 samt punkt 2 c och 2 g skall den behöriga myndigheten i den verkställande staten, innan den fattar ett beslut om att helt eller delvis inte erkänna och verkställa ett beslut, på lämpligt sätt samråda med den behöriga myndigheten i den utfärdande staten och i tillämpliga fall anmoda denna att utan dröjsmål tillhandahålla alla nödvändiga upplysningar.

Prop. 2012/13:156

Bilaga 3

L 76/20	SV	Europeiska unionens officiella tidning	22.3.2005

		Artikel 8	Artikel 11

Fastställande av det belopp som skall betalas	Amnesti, nåd, omprövning av dom

1.Om det fastställs att beslutet hänför sig till gärningar som inte begåtts i den utfärdande staten, får den verkställande staten besluta att minska bötesbeloppet till det högsta belopp som föreskrivs för gärningar av samma slag enligt nationell lag i den verkställande staten, när gärningarna omfattas av denna stats behörighet.

2.Den behöriga myndigheten i den verkställande staten skall vid behov räkna om bötesbeloppet till den verkställande statens valuta till den växelkurs som gällde vid den tidpunkt då bötesstraffet utdömdes.

Artikel 9

Lag som reglerar verkställighet

1.Om inte annat föreskrivs i punkt 3 i denna artikel eller i artikel 10, skall beslutets verkställighet regleras av lagen i den verkställande staten på samma sätt som för ett bötesstraff i den verkställande staten. Myndigheterna i den verkställande staten skall ha exklusiv behörighet att besluta om verkställighetsförfarandena och att fastställa alla åtgärder i samband därmed, inklusive grunderna för att avbryta verkställigheten.

2.Om den dömda personen kan lämna bevis för att han helt eller delvis erlagt betalning i någon stat, skall den behöriga myndigheten i den verkställande staten samråda med den behöriga myndigheten i den utfärdande staten på det sätt som anges i artikel 7.3. Oavsett hur indrivningen sker, skall varje del av bötesbeloppet som drivs in i någon stat dras av från det belopp som skall indrivas i den verkställande staten.

3.Ett bötesstraff som ådömts en juridisk person skall verkställas, även om den verkställande staten inte erkänner principen om juridiska personers straffrättsliga ansvar.

Artikel 10

Frihetsberövande eller andra alternativa straff då böterna inte kan indrivas

Om det inte är möjligt att vare sig helt eller delvis verkställa ett beslut, kan den verkställande staten tillämpa alternativa straff, inbegripet frihetsstraff, om dessa föreskrivs i dess lagar i sådana fall, och den utfärdande staten i det intyg som avses i artikel 4 medgivit att sådana alternativa straff får tillämpas. Hur strängt det alternativa straffet skall vara, skall bestämmas enligt lagen i den verkställande staten, men det får inte överskrida det maximala straff som anges i intyget från den utfärdande staten.

1.Amnesti och nåd får beviljas av både den utfärdande staten och den verkställande staten.

2.Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 10 får endast den utfärdande staten fatta beslut om ansökan om omprövning av beslutet.

Artikel 12

Inställande av verkställighet

1.Den behöriga myndigheten i den utfärdande staten skall genast informera den behöriga myndigheten i den verkställande staten om varje beslut eller åtgärd som innebär att beslutet inte längre är verkställbart eller av någon annan anledning dras tillbaka från den verkställande staten.

2.Den verkställande staten skall inställa verkställigheten av beslutet så snart som den erhåller information från den behöriga myndigheten i den utfärdande staten om beslutet eller åtgärden.

Artikel 13

Fördelning av belopp som erhålls vid verkställighet av beslut

Belopp som erhålls vid verkställighet av beslut skall tillfalla den verkställande staten, om inte denna stat och den utfärdande staten kommit överens om något annat, särskilt i de fall som åsyftas i artikel 1 b ii.

Artikel 14

Information från den verkställande staten

Den behöriga myndigheten i den verkställande staten skall utan dröjsmål informera den behöriga myndigheten i den utfärdande staten på ett sätt som lämnar ett skriftligt spår

a)om att beslutet sänds till den behöriga myndigheten enligt artikel 4.6,

b)om ett eventuellt beslut att inte erkänna och verkställa ett beslut enligt artikel 7 eller artikel 20.3 samt skälen till beslutet,

c)om att beslutet helt eller delvis inte har verkställts av de skäl som anges i artikel 8 samt artiklarna 9.1, 9.2 och 11.1,

Prop. 2012/13:156

Bilaga 3

22.3.2005	SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 76/21

d)om att beslutet har verkställts så snart verkställigheten har fullföljts,

e)om tillämpningen av alternativa straff enligt artikel 10.

Artikel 15

Följder av översändande av beslut

1.Med förbehåll för punkt 2 får den utfärdande staten inte fullfölja verkställigheten av ett beslut som översänts enligt artikel

2.Rätten att verkställa beslutet skall återgå till den utfärdande staten

a)när denna har erhållit information från den verkställande staten om att beslutet helt eller delvis inte har verkställts, eller inte har erkänts eller verkställts enligt artikel 7, med undantag för artikel 7.2 a samt artiklarna 11.1 och 20.3, eller

b)när den utfärdande staten har underrättat den verkställande staten om att beslutets verkställighet har dragits tillbaka från denna enligt artikel 12.

3. Om en myndighet i den utfärdande staten, efter det att ett beslut har översänts i enlighet med artikel 4, tar emot ett belopp som den dömde har betalat frivilligt med avseende på beslutet, skall den utan dröjsmål informera den behöriga myndigheten i den verkställande staten. Artikel 9.2 skall tillämpas.

Artikel 16

Språk

Artikel 18

Förhållandet till andra avtal och överenskommelser

Detta rambeslut skall inte åsidosätta tillämpningen av bilaterala eller multilaterala avtal eller överenskommelser mellan medlemsstaterna, i den mån som sådana avtal och överenskommelser medger undantag från bestämmelserna i detta rambeslut och ytterligare förenklar och underlättar förfarandena för indrivning av bötesstraff.

Artikel 19

Territoriell tillämpning

Detta rambeslut skall tillämpas på Gibraltar.

Artikel 20

Genomförande

1.Medlemsstaterna skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för att följa bestämmelserna i detta rambeslut senast den 22 mars 2007.

2.Varje medlemsstat får under högst fem år från och med den dag detta rambeslut träder i kraft begränsa dess tillämpning till

a) beslut som nämns i artikel 1 a i och 1 a iv, och/eller

1.Intyget, i den standardform som anges i bilagan, skall översättas till det officiella språket eller något av de officiella språken i den verkställande staten. Varje medlemsstat får när detta rambeslut antas eller senare i en förklaring som deponeras vid rådets generalsekretariat tillkännage att den godtar en översättning till ett eller flera av de officiella språken i unionens institutioner.

2.Verkställandet av beslutet får skjutas upp under den tid som är nödvändig för att få fram en översättning på den verkställande statens bekostnad.

Artikel 17

Kostnader

Medlemsstaterna får inte avkräva varandra ersättning för kostnader i samband med tillämpningen av detta rambeslut.

b)i fråga om juridiska personer, beslut som avser ett beteende för vilket ett EU-instrument föreskriver tillämpning av principen om juridiska personers ansvar.

Varje medlemsstat som vill tillämpa denna punkt skall lämna en förklaring att detta sker till rådets generalsekreterare vid antagandet av detta rambeslut. Förklaringen skall offentliggöras i

Europeiska unionens officiella tidning.

3.Varje medlemsstat får motsätta sig erkännande och verkställighet av beslut, om intyget enligt artikel 4 ger anledning att förmoda att de grundläggande rättigheterna eller de grundläggande rättsliga principerna enligt artikel 6 i fördraget kan ha kränkts. Det förfarande som anges i artikel 7.3 skall därvid tilllämpas.

4.Varje medlemsstat får tillämpa ömsesidighetsprincipen i förhållande till varje medlemsstat som tillämpar punkt 2.

Prop. 2012/13:156

Bilaga 3

L 76/22	SV	Europeiska unionens officiella tidning	22.3.2005

5.Medlemsstaterna skall till rådets generalsekretariat och kommissionen överlämna texten till de bestämmelser genom vilka skyldigheterna enligt detta rambeslut införlivas med deras nationella lagstiftning. På grundval av en rapport som kommissionen utarbetar med hjälp av denna information skall rådet senast den 22 mars 2008 bedöma i vilken utsträckning medlemsstaterna har följt bestämmelserna i detta rambeslut.

6.Rådets generalsekretariat skall underrätta medlemsstaterna och kommissionen om de förklaringar som görs i enlighet med artikel 4.7 och artikel 16.

7.Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 35.7 i fördraget, får en medlemsstat som vid upprepade tillfällen stött på svårigheter eller bemötts med passivitet från en annan medlemsstats sida när det gäller ömsesidigt erkännande och verkställighet av beslut och om dessa problem inte har lösts genom bilaterala samråd, underrätta rådet för en utvärdering av detta rambesluts genomförande på medlemsstatsnivå.

8.Varje medlemsstat som under ett kalenderår har tillämpat punkt 3 skall i början av det påföljande kalenderåret underrätta rådet och kommissionen om sådana ärenden där de skäl för icke-erkännande eller icke-verkställighet av ett beslut som det hänvisas till i den bestämmelsen har tillämpats.

9. Inom sju år efter det att detta rambeslut träder i kraft skall kommissionen utarbeta en rapport på grundval av den mottagna informationen, vilken skall åtföljas av eventuella initiativ som den finner lämpliga. Rådet skall på grundval av rapporten se över denna artikel för att överväga om punkt 3 skall bibehållas eller ersättas med en mer specifik bestämmelse.

Artikel 21

Ikraftträdande

Detta rambeslut träder i kraft samma dag som det offentliggörs i

Europeiska unionens officiella tidning.

Utfärdat i Bryssel den 24 februari 2005.

På rådets vägnar

N. SCHMIT

Ordförande

Prop. 2012/13:156

Bilaga 3

22.3.2005	SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 76/23

BILAGA

INTYG

enligt artikel 4 i rådets rambeslut 2005/214/RIF om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på bötesstraff

*Utfärdande stat: . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

*Verkställande stat: . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

b)Den myndighet som har utfärdat beslutet om bötesstraff:

Officiellt namn: . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Adress: . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Ärendebeteckning […]: . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Tfn (landsnummer) (riktnummer) . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Fax (landsnummer) (riktnummer) . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

E-post (om sådan finns): . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Språk för kontakter med den utfärdande myndigheten: . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Uppgifter om den person/de personer som skall kontaktas för ytterligare information för verkställighet av beslutet eller i förekommande fall för överförande till den utfärdande staten av belopp som erhålls vid verkställighet (namn, titel/grad, tfn, fax och, om sådan finns, e-post): . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Prop. 2012/13:156

Bilaga 3

L 76/24	SV	Europeiska unionens officiella tidning	22.3.2005

c)Behörig myndighet för verkställighet av ett beslut om bötesstraff i den utfärdande staten (om denna myndighet är en annan än den myndighet som anges under b):

Officiellt namn: . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Adress: . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Tfn (landsnummer) (riktnummer) . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Fax (landsnummer) (riktnummer) . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

E-post (om sådan finns): . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Språk för kontakter med den för verkställighet behöriga myndigheten: . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

.. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

d)Central myndighet med ansvar för administrativ översändning av beslut om bötesstraff i den utfärdande staten: Namn på den centrala myndigheten: . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

.. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Kontaktperson, i förekommande fall (titel/grad och namn): . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

.. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Adress: . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

.. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Ärendebeteckning: . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Tfn (landsnummer) (riktnummer) . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Fax (landsnummer) (riktnummer) . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

E-post (om sådan finns): . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

				Prop. 2012/13:156
				Bilaga 3
22.3.2005			Europeiska unionens officiella tidning		L 76/25
22.3.2005		SV	Europeiska unionens officiella tidning		L 76/25


	e)	Den myndighet/de myndigheter som kan kontaktas (om punkt c och/eller d har fyllts i):
			Myndighet enligt b:
			Kan kontaktas beträffande frågor som rör: . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .	. . . . . . . . . .
			Myndighet enligt c:
			Kan kontaktas beträffande frågor som rör: . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .	. . . . . . . . .
			Myndighet enligt d:
			Kan kontaktas beträffande frågor som rör: . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .	. . . . . . . . .


	f)	Uppgifter om fysisk eller juridisk person för vilken bötesstraffet har utdömts:
		1.	F y s i s k p e r s o n

Namn: . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Samtliga förnamn: . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Flicknamn, i tillämpliga fall: . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Alias, i tillämpliga fall: . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Kön: . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Nationalitet: . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

ID-nummer eller socialförsäkringsnummer (om sådant finns): . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Födelsedatum: . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Födelseort: . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Senaste kända adress: . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Språk som personen förstår (om detta/dessa är känt/kända): . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

a)Om beslutet översänds till den verkställande staten på grund av att personen som är föremål för beslutet normalt är bosatt där, lägg till följande uppgifter:

Hemvist i den verkställande staten: . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

b)Om beslutet översänds till den verkställande staten på grund av att personen som är föremål för beslutet har egendom i den verkställande staten, lägg till följande uppgifter:

Beskrivning av personens egendom: . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Egendomens belägenhet: . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Prop. 2012/13:156

Bilaga 3

L 76/26	SV	Europeiska unionens officiella tidning	22.3.2005

c)Om beslutet översänds till den verkställande staten på grund av att personen som är föremål för beslutet har inkomster i den verkställande staten, lägg till följande uppgifter:

Beskrivning av personens inkomstkälla/-källor: . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Inkomstkällans/-källornas belägenhet: . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

2. J u r i d i s k p e r s o n

Namn: . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Form av juridisk person: . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Registreringsnummer (om sådant finns) (1): . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Registrerat säte (om sådant finns) (1): . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Den juridiska personens adress: . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

a)Om beslutet översänds till den verkställande staten på grund av att den juridiska person som är föremål för beslutet har egendom i den verkställande staten, lägg till följande uppgifter:

Beskrivning av den juridiska personens egendom: . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Egendomens belägenhet: . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

b)Om beslutet översänds till den verkställande staten på grund av att den juridiska person som är föremål för beslutet har inkomster i den verkställande staten, lägg till följande uppgifter:

Beskrivning av personens inkomstkälla/-källor: . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Inkomstkällans/-källornas belägenhet: . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

g)Beslut om utdömande av bötesstraff:

1.Arten av beslut om bötesstraff (sätt kryss i tillämplig ruta):

i) Beslut av en domstol i den utfärdande staten med avseende på en brottslig gärning enligt lagen i den utfärdande staten.

ii) Beslut av en annan myndighet än domstol i den utfärdande staten med avseende på gärningar som är straffbara enligt den utfärdande statens lag. Det bekräftas att den berörda personen har haft tillfälle att få fallet prövat inför en domstol med särskild behörighet i brottmål.

iii) Beslut av en annan myndighet än domstol i den utfärdande staten med avseende på gärningar som är straffbara enligt den utfärdande statens nationella lag eftersom de utgör överträdelser mot lagbestämmelser. Det bekräftas att den berörda personen har haft tillfälle att få fallet prövat inför en domstol med särskild behörighet i brottmål.

iv) Beslut av en domstol med särskild behörighet i brottmål med avseende på ett beslut enligt iii. Beslutet fattades den (datum) . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

(1) Om ett beslut översänds till den verkställande staten på grund av att den juridiska person mot vilken beslutet har meddelats har sitt registrerade säte i den staten måste registreringsnummer och registrerat säte fyllas i.

Prop. 2012/13:156

Bilaga 3

22.3.2005	SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 76/27

Beslutet blev slutgiltigt den (datum) . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Beslutets referensnummer är (om sådant finns): . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Bötesstraffet innebär en skyldighet att betala (sätt kryss i tillämplig[a] ruta[or] och ange beloppet[en] med angivande av valuta):

i) Ett penningbelopp som utdöms som påföljd för ett brott.

Belopp: . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

ii) En ersättning till brottsoffer som utdöms i samma beslut, där brottsoffret inte får vara civilrättslig part i förfarandena och domstolen beslutar under utövande av sin domsrätt i brottmål.

Belopp: . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

iii) Ett penningbelopp som skall betalas för kostnader för de rättegångsförfaranden eller förvaltningsrättsliga förfaranden som leder fram till beslutet.

Belopp: . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

iv) Ett penningbelopp som skall betalas till en allmän fond eller till en stödorganisation för brottsoffer, vilket utdöms i samma beslut.

Belopp: . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Det sammanlagda bötesbeloppet med angivande av valuta: . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

.. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

2.En sammanfattning av fakta och en beskrivning av omständigheterna när brottet/brotten begicks, bland annat tid och plats: . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

.. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Brottets eller brottens beskaffenhet, brottsrubricering och den tillämpliga lagbestämmelse som beslutet grundar sig på: . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

.. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

3.Om de(t) brott som anges under punkt 2 ovan utgör ett eller flera av följande, bekräfta detta genom att sätta kryss i tillämplig(a) ruta(or):

Deltagande i en kriminell organisation.

Terrorism.

Människohandel.

Sexuellt utnyttjande av barn samt barnpornografi.

Olaglig handel med narkotika och psykotropa ämnen.

Olaglig handel med vapen, ammunition och sprängämnen.

Prop. 2012/13:156

Bilaga 3

L 76/28	SV	Europeiska unionens officiella tidning	22.3.2005

Korruption.

Bedrägeri, inbegripet bedrägeri som riktar sig mot Europeiska gemenskapernas ekonomiska intressen enligt konventionen av den 26 juli 1995 om skydd av Europeiska gemenskapernas finansiella intressen.

Tvätt av vinning av brott.

Penningförfalskning, inklusive förfalskning av euron.

IT-brottslighet.

Miljöbrott, inbegripet olaglig handel med hotade djurarter och hotade växtarter och växtsorter.

Hjälp till olovlig inresa och olovlig vistelse.

Mord, grov misshandel.

Olaglig handel med mänskliga organ och vävnader.

Människorov, olaga frihetsberövande och tagande av gisslan.

Rasism och främlingsfientlighet.

Organiserad stöld eller väpnat rån.

Olaglig handel med kulturföremål, inbegripet antikviteter och konstverk.

Svindleri.

Beskyddarverksamhet och utpressning.

Förfalskning och piratkopiering.

Förfalskning av administrativa dokument och handel med sådana förfalskningar.

Förfalskning av betalningsmedel.

Olaglig handel med hormonpreparat och andra tillväxtsubstanser.

Olaglig handel med nukleära och radioaktiva ämnen.

Handel med stulna fordon.

Våldtäkt.

Mordbrand.

Brott som omfattas av den internationella brottmålsdomstolens behörighet.

Kapning av flygplan eller fartyg.

Sabotage.

Beteende som står i strid med vägtrafikbestämmelser, inbegripet överträdelser av bestämmelser om körtid och viloperioder och av bestämmelser om farligt gods.

Smuggling av varor.

Intrång i immateriella rättigheter.

Våldshandlingar och hot om våld mot personer, inbegripet våldshandlingar under idrottsevenemang.

Skadegörelse.

Prop. 2012/13:156

Bilaga 3

22.3.2005	SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 76/29

Stöld.

Brott i enlighet med den utfärdande statens lagstiftning vilka omfattas av genomförandeskyldigheter enligt instrument som antagits enligt EG-fördraget eller enligt avdelning VI i EU-fördraget.

Om denna ruta kryssas för, ange exakt vilka bestämmelser i det instrument som antagits på grundval av EG- eller EU-fördraget som dessa brott avser: . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

.. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

4.Om de(t) brott som anges i punkt 2 ovan inte omfattas av punkt 3, ge en fullständig beskrivning av ifrågavarande brott: . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

h)Status för beslutet om bötesstraff

1.Bekräfta att (sätt kryss i rutorna)

a) beslutet är slutgiltigt,

b) den myndighet som utfärdar intyget inte har kännedom om att den dömda personen har dömts för samma gärningar i den verkställande staten eller att något sådant beslut som meddelats i någon annan stat än den utfärdande eller den verkställande staten har verkställts.

2.Ange om fallet har varit föremål för ett skriftligt förfarande:

a) Nej, det har det inte.

b) Ja, det har det. Det bekräftas att den berörda personen i enlighet med den utfärdande statens lagstiftning personligen eller via en företrädare med behörighet enligt nationell lag har underrättats om sin rätt att bestrida saken samt om tidsfrister för ett sådant bestridande.

3.Ange om den berörda personen inställde sig personligen till rättegången:

a) Ja, det gjorde han/hon.

b) Nej, det gjorde han/hon inte. Det bekräftas

att personen personligen eller via en företrädare med behörighet enligt nationell lag underrättades om de rättsliga åtgärderna i enlighet med den utfärdande statens lagstiftning,

eller

att personen har meddelat att han/hon inte bestrider saken.

4.Delbetalning av bötesbeloppet

Om någon del av böterna redan har betalats i den utfärdande staten eller i någon annan stat och den myndighet som utfärdat intyget är informerad om detta, ange vilket belopp:

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Prop. 2012/13:156

Bilaga 3

L 76/30	SV	Europeiska unionens officiella tidning	22.3.2005

i)Alternativa straff, inklusive frihetsstraff

1.Ange om den utfärdande staten medger att den verkställande staten tillämpar alternativa straff, om det inte är möjligt att vare sig helt eller delvis verkställa beslutet om bötesstraff:

nej

2.Om ja, ange vilka straff som kan tillämpas (beskaffenhet, maximistraff):

Frihetsberövande. Maximitid: . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Samhällstjänst (eller motsvarande). Maximitid: . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Andra straff. Beskrivning: . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

.. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

j)Andra omständigheter i fallet (frivillig information): . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

.. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

k)Texten till beslutet om bötesstraff bifogas intyget.

Underskrift av den myndighet som utfärdar intyget och/eller företrädare, som bekräftar att intyget är korrekt: . .

.. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Namn: . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Befattning (titel/grad): . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Datum: . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Officiell stämpel (i förekommande fall)

Prop. 2012/13:156

Bilaga 4

24.11.2006	SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 328/59

(Rättsakter som antagits med tillämpning av avdelning VI i fördraget om Europeiska unionen)

RÅDETS RAMBESLUT 2006/783/RIF av den 6 oktober 2006

om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på beslut om förverkande

EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA RAMBESLUT

med beaktande av fördraget om Europeiska unionen, särskilt artiklarna 31.1 a och 34.2 b,

myndigheter för att erhålla ett beslut om förverkande samt att, om ett sådant beslut erhålls, verkställa detta. Parterna kan avvisa framställningar om förverkande, bl.a. när det brott som framställan gäller inte är något brott enligt den anmodade partens nationella lagstiftning eller om det brott som framställan gäller inte kan utgöra underlag för förverkande enligt den anmodade partens nationella lagstiftning.

med beaktande av Konungariket Danmarks initiativ (1),

med beaktande av Europaparlamentets yttrande (2), och

av följande skäl:

(1)Europeiska rådet i Tammerfors den15 och 16 oktober 1999 betonade att principen om ömsesidigt erkännande bör utgöra hörnstenen i det rättsliga samarbetet på både det civilrättsliga och det straffrättsliga området inom unionen.

(2)I punkt 51 i slutsatserna från Europeiska rådet i Tammerfors framfördes att penningtvätt är en central del i den organiserade brottsligheten, att den bör utrotas varhelst den förekommer och att Europeiska rådet är fast beslutet att se till att det vidtas konkreta åtgärder för spårande, spärrande, beslag och förverkande av vinning av brott. Europeiska rådet uppmanade i detta sammanhang, i punkt 55 i slutsatserna, till tillnärmning av straffrätten och de straffrättsliga förfarandena vid penningtvätt (t.ex. spårande, spärrande och förverkande av medel).

(3)Samtliga medlemsstater har ratificerat Europarådets konvention av den 8 november 1990 om penningtvätt, efterforskning, beslag och förverkande av vinning av brott (nedan kallad ”1990 års konvention”). Konventionen ålägger de parter som har undertecknat den att erkänna och verkställa beslut om förverkande från en annan part eller att inlämna en framställan till sina egna behöriga

(1) EGT C 184, 2.8.2002, s. 8.

(2) Yttrandet avgivet den 20 november 2002 (EUT C 25 E, 29.1.2004, s. 205).

(4)Rådet antog den 30 november 2000 ett åtgärdsprogram för genomförande av principen om ömsesidigt erkännande av domar i brottmål, i vilket högsta prioritet (åtgärderna 6 och 7) gavs till antagande av ett instrument om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på frysning av bevismaterial och egendom. Dessutom framgår det av punkt 3.3 i programmet att syftet är att, i enlighet med principen om ömsesidigt erkännande, förbättra verkställigheten i en medlemsstat av ett beslut om förverkande som avkunnats i en annan medlemsstat, bland annat när det gäller återställande till offret för en straffbar gärning, med beaktande av 1990 års konvention. För att uppnå detta syfte minskas genom detta rambeslut, inom dess tillämpningsområde, skälen till vägran av verkställighet och upphävs, bland medlemsstaterna, eventuella system för att omvandla beslutet om förverkande till ett inhemskt beslut.

(5)I rådets rambeslut 2001/500/RIF (3) fastställs bestämmelser om penningtvätt, identifiering, spårande, spärrande, beslag och förverkande av hjälpmedel till och vinning av brott. Enligt det rambeslutet får medlemsstaterna inte heller göra eller vidhålla några reservationer i fråga om artikel 2 i 1990 års konvention, om brottet bestraffas med frihetsberövande eller frihetsberövande åtgärd där högsta straffet är mer än ett år.


(6)	Slutligen	antog	rådet	den	22	juli	2003
	rambeslut 2003/577/RIF om verkställighet i Europe-
	iska unionen av beslut om frysning av egendom eller
	bevismaterial (4).

(3)	EGT L 182, 5.7.2001, s. 1.
(4)	EUT L 196, 2.8.2003, s. 45.

Prop. 2012/13:156

Bilaga 4

L 328/60	SV	Europeiska unionens officiella tidning	24.11.2006

(7)Huvudsyftet för den organiserade brottsligheten är ekonomisk vinning. Effektivt förebyggande och effektiv bekämpning av den organiserade brottsligheten bör därför inriktas på spårande, spärrande, beslag och förverkande av vinning av brott. Det räcker dock inte med att garantera ömsesidigt erkännande inom Europeiska unionen av preliminära rättsliga åtgärder såsom spärrande och beslag, eftersom effektiv bekämpning av ekonomisk brottslighet dessutom kräver ömsesidigt erkännande av beslut om förverkande av vinning av brott.

(8)Syftet med detta rambeslut är att underlätta samarbetet mellan medlemsstaterna om ömsesidigt erkännande och verkställighet av beslut om förverkande av egendom, så att en medlemsstat på sitt territorium skall erkänna och verkställa beslut om förverkande som har utfärdats av en annan medlemsstats domstol som är behörig i brottmål. Detta rambeslut hänger samman med rådets rambeslut 2005/212/RIF av den 24 februari 2005 om förverkande av vinning, hjälpmedel och egendom som härrör från brott (1). Syftet med det rambeslutet är att säkerställa att alla medlemsstater har effektiva regler för förverkande av vinning av brott, bland annat när det gäller bevisbördan i fråga om ursprung för tillgångar vilka innehas av en person som är dömd för ett brott som har samband med organiserad brottslighet.

(9)Samarbete mellan medlemsstaterna på grundval av principen om ömsesidigt erkännande och omedelbar verkställighet av rättsliga avgöranden förutsätter förtroende för att de beslut som skall erkännas och verkställas alltid kommer att fattas i enlighet med principerna om laglighet, subsidiaritet och proportionalitet. Det förutsätter också att de rättigheter som beviljas parterna eller berörda tredje parter i god tro kommer att bibehållas. I detta sammanhang bör lämplig hänsyn tas till att förhindra att orättmätiga anspråk från juridiska eller fysiska personer tillgodoses.

(10)En korrekt tillämpning av detta rambeslut förutsätter nära förbindelser mellan de berörda ansvariga nationella myndigheterna, i synnerhet när det gäller samtidig verkställighet av ett beslut om förverkande i fler än en medlemsstat.

(11)Termerna ”vinning” och ”hjälpmedel” som används i detta rambeslut har en tillräckligt vid definition för att i förekommande fall innefatta föremål för brottet.

(1) EUT L 68, 15.3.2005, s. 49.

(12)Om det råder tveksamhet om var den egendom som är föremål för beslut om förverkande är belägen, bör medlemsstaterna använda alla tillgängliga medel för att korrekt kunna fastställa var egendomen finns, också med användning av alla tillgängliga informationssystem.

(13)Detta rambeslut respekterar de grundläggande rättigheter och iakttar de principer som erkänns i artikel 6 i fördraget om Europeiska unionen och återspeglas i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, särskilt kapitel VI i denna. Inget i detta rambeslut får tolkas som ett förbud mot att vägra att förverka egendom om vilken ett beslut om förverkande har utfärdats, om det finns objektiva skäl att tro att beslutet har utfärdats för att lagföra eller straffa en person på grund av dennes kön, ras, religion, etniska ursprung, nationalitet, språk, politiska uppfattning eller sexuella läggning, eller att denna persons ställning kan skadas av något av dessa skäl.

(14)Detta rambeslut hindrar inte en medlemsstat från att tillämpa sina konstitutionella regler om prövning i laga ordning, föreningsfrihet, tryckfrihet och yttrandefrihet i andra medier.

(15)Detta rambeslut tar inte upp återställande av egendom till dess rättmätiga ägare.

(16)Detta rambeslut påverkar inte det ändamål för vilket medlemsstaterna använder de summor som erhålls till följd av dess tillämpning.

(17)Detta rambeslut påverkar inte medlemsstaternas ansvar för att upprätthålla lag och ordning och skydda den inre säkerheten enligt artikel 33 i fördraget om Europeiska unionen.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Syfte

1.Syftet med detta rambeslut är att fastställa de regler enligt vilka en medlemsstat skall erkänna och på sitt territorium verkställa ett beslut om förverkande som har utfärdats av en domstol som är behörig i brottmål i en annan medlemsstat.

2.Detta rambeslut innebär ingen ändring av skyldigheten att iaktta de grundläggande rättigheterna och de grundläggande rättsprinciperna enligt artikel 6 i fördraget om Europeiska unionen, och inga skyldigheter som åligger rättsliga myndigheter i detta avseende skall påverkas.


				Prop. 2012/13:156
				Bilaga 4
24.11.2006			Europeiska unionens officiella tidning	L 328/61
24.11.2006	SV		Europeiska unionens officiella tidning	L 328/61

		Artikel 2	h) om de straffrättsliga förfaranden som leder fram till ett beslut
			om förverkande omfattar ett förbrott, inbegripet penning-

Definitioner	tvätt, skall med ”brott” enligt artikel 8.2 f avses ett förbrott.

I detta rambeslut används följande beteckningar med de betydelser som här anges:

a)utfärdande stat: den medlemsstat där en domstol har utfärdat ett beslut om förverkande i samband med ett straffrättsligt förfarande.

b)verkställande stat: den medlemsstat till vilken ett beslut om förverkande har överförts för verkställighet.

c)beslut om förverkande: sådant slutligt straff eller sådan slutlig åtgärd som beslutas av domstol efter rättegång på grund av en eller flera brottsliga handlingar som innebär slutligt berövande av egendom.

d)egendom: varje form av egendom, materiell eller immateriell, lös eller fast, samt juridiska handlingar eller urkunder som styrker äganderätt eller annan rätt till sådan egendom, som enligt beslut av domstolen i den utfärdande staten

i)utgör vinning av ett brott eller motsvarande som helt eller delvis uppgår till värdet av denna vinning,

ii)utgör hjälpmedel för ett sådant brott, vinning,

iii)kan förklaras förverkade till följd av tillämpningen i den utfärdande staten av någon av de utökade möjligheterna till förverkande som anges i artikel 3.1 och 3.2 i rambeslut 2005/212/RIF,

eller

Artikel 3

Fastställande av behöriga myndigheter

1. Varje medlemsstat skall underrätta rådets generalsekretariat om vilken eller vilka myndigheter som enligt nationell lag är behöriga enligt detta rambeslut, när medlemsstaten är

—utfärdande stat,

eller

—verkställande stat.

2.Utan hinder av bestämmelserna i artikel 4.1 och 4.2 får varje medlemsstat, om organisationen av dess interna system gör det nödvändigt, utse en eller flera centrala myndigheter till att ansvara för administrativ översändning och mottagning av beslut om förverkande och bistå de behöriga myndigheterna.

3.Rådets generalsekretariat skall hålla de erhållna underrättelserna tillgängliga för alla medlemsstater och för kommissionen.

Artikel 4

Översändande av beslut om förverkande

iv)kan förklaras förverkade enligt någon annan bestämmelse om utökade möjligheter till förverkande enligt den utfärdande statens lagstiftning.

e)vinning: varje ekonomisk fördel av brott. Den kan bestå av alla former av egendom.

f)hjälpmedel: all slags egendom som på något sätt, helt eller delvis, använts eller varit avsedd att användas för att begå ett eller flera brott.

g)kulturföremål som ingår i det nationella kulturarvet skall definie-

ras i enlighet med artikel 1.1 i direktiv 93/7/EEG av den 15 mars 1993 om återlämnande av kulturföremål som olagligt förts bort från en medlemsstats territorium (1).

(1) EGT L 74, 27.3.1993, s. 74. Direktivet senast ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/38/EG (EGT L 187, 10.7.2001, s. 43).

1. Ett beslut om förverkande får, om beslutet om förverkande avser ett penningbelopp, översändas, tillsammans med det intyg som avses i punkt 2, till den behöriga myndigheten i en medlemsstat i vilken den behöriga myndigheten i den utfärdande staten har tillräckliga skäl att anta att den fysiska eller juridiska person mot vilken ett beslut om förverkande har utfärdats har egendom eller inkomster.

Om beslutet om förverkande avser specifik egendom får beslutet om förverkande och intyget översändas till den behöriga myndigheten i en medlemsstat i vilken den behöriga myndigheten i den utfärdande staten har tillräckliga skäl att anta att egendom som omfattas av beslutet om förverkande är belägen.

Om det saknas tillräckliga skäl för att den utfärdande staten skall kunna fastställa till vilken medlemsstat beslutet om förverkande skall översändas, kan detta överföras till den behöriga myndigheten i den medlemsstat där den fysiska eller juridiska person för vilken beslutet om förverkande har utfärdats normalt är bosatt respektive har sitt registrerade säte.

Prop. 2012/13:156

Bilaga 4

L 328/62	SV	Europeiska unionens officiella tidning	24.11.2006

2.Beslutet om förverkande eller en bestyrkt avskrift av detta, skall tillsammans med intyget översändas av den behöriga myndigheten i den utfärdande staten direkt till den behöriga myndigheten i den verkställande staten, på ett sätt som gör det möjligt att få en skriftlig uppteckning, så att den verkställande staten kan fastställa äktheten. Beslutet om förverkande i original, eller en bestyrkt avskrift av detta, och intyget i original skall översändas till den verkställande staten, om den kräver detta. Allt informationsutbyte skall också ske direkt mellan de berörda myndigheterna.

3.Intyget skall undertecknas och riktigheten i dess innehåll intygas av den behöriga myndigheten i den utfärdande staten.

4.Om den myndighet som är behörig att verkställa beslutet om förverkande inte är känd av den behöriga myndigheten i den utfärdande staten, skall denna vidta alla nödvändiga efterforskningar, inklusive via kontaktpunkterna i det europeiska rättsliga nätverket, för att erhålla informationen från den verkställande staten.

5.Om en myndighet i den verkställande staten tar emot ett beslut om förverkande och inte är behörig att erkänna det och vidta de åtgärder som krävs för att det skall verkställas, skall den ex officio översända beslutet till den behöriga myndigheten och därefter underrätta den behöriga myndigheten i den utfärdande staten.

Artikel 5

Översändande av ett beslut om förverkande till en eller flera verkställande stater

1.Med förbehåll för punkterna 2 och 3 får ett beslut om förverkande endast översändas i enlighet med artikel 4 till en verkställande stat åt gången.

2.Ett beslut om förverkande som avser specifik egendom får översändas till flera än en verkställande stat åt gången om

—den behöriga myndigheten i den utfärdande staten har tillräckliga skäl att anta att olika delar av den egendom som omfattas av beslutet om förverkande är belägna i olika verkställande stater,

eller

—förverkandet av en specifik egendom som omfattas av beslutet om förverkande medför åtgärder i mer än en verkställande stat,

eller

—den behöriga myndigheten i den utfärdande staten har tillräckliga skäl att anta att en specifik egendom som omfattas av beslutet om förverkande är belägen i en av två eller fler angivna verkställande stater.

3. Ett beslut om förverkande som avser ett penningbelopp får översändas till flera än en verkställande stat åt gången om den behöriga myndigheten i den utfärdande staten bedömer att det finns ett specifikt behov att göra det, till exempel om

—egendomen i fråga inte har frysts i enlighet med rådets rambeslut 2003/577/RIF,

eller

—värdet på den egendom som får förverkas i den utfärdande staten och ytterligare en verkställande stat förmodligen inte räcker för att driva in hela det belopp som omfattas av beslutet om förverkande.

Artikel 6

Brott

1. Om de gärningar som föranleder beslutet om förverkande utgör ett eller flera av följande brott, enligt den utfärdande statens lagstiftning, och de i den utfärdande staten medför ett högsta frihetsstraff på minst 3 år, skall ett beslut om förverkande verkställas utan kontroll av dubbel straffbarhet:

—Deltagande i en kriminell organisation.

—Terrorism.

—Människohandel.

—Sexuellt utnyttjande av barn och barnpornografi.

—Olaglig handel med narkotika och psykotropa ämnen.

—Olaglig handel med vapen, ammunition och sprängmedel.

—Korruption.

—Bedrägeri, inbegripet bedrägeri som skadar Europeiska gemenskapernas finansiella intressen enligt konventionen av den 26 juli 1995 om skydd av Europeiska gemenskapernas finansiella intressen.

—Tvätt av vinning av brott.

—Penningförfalskning, inklusive förfalskning av euron.

—IT-brottslighet.

—Miljöbrott, inbegripet olaglig handel med hotade djurarter och hotade växtarter och växtsorter.

—Hjälp till olovlig inresa och olovlig vistelse.

—Mord, grov misshandel.

—Olaglig handel med mänskliga organ och vävnader.

Prop. 2012/13:156

Bilaga 4

24.11.2006	SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 328/63

—Människorov, olaga frihetsberövande och tagande av gisslan.

—Rasism och främlingsfientlighet.

—Organiserad stöld och väpnat rån.

—Olaglig handel med kulturföremål, inbegripet antikviteter och konstverk.

—Svindleri.

—Beskyddarverksamhet och utpressning.

—Förfalskning och piratkopiering.

—Förfalskning av administrativa dokument och handel med sådana förfalskningar.

—Förfalskning av betalningsmedel.

—Olaglig handel med hormonpreparat och andra tillväxtsubstanser.

—Olaglig handel med nukleära och radioaktiva ämnen.

—Handel med stulna fordon.

—Våldtäkt.

—Mordbrand.

—Brott som omfattas av den internationella brottmålsdomstolens behörighet.

—Kapning av flygplan eller fartyg.

—Sabotage.

2.Rådet kan när som helst med enhällighet, och efter att ha hört Europaparlamentet enligt villkoren i artikel 39.1 i EU-fördraget, besluta att lägga till andra kategorier av brott i förteckningen i punkt 1. Rådet skall på grundval av den rapport som kommissionen lägger fram i enlighet med artikel 22 överväga om förteckningen skall utvidgas eller ändras.

3.I andra fall än de som anges i punkt 1 får den verkställande staten låta erkännande och verkställighet av ett beslut om förverkande bero på om de gärningar som föranleder beslutet om förverkande utgör ett brott som ger möjlighet till förverkande enligt den verkställande statens lagstiftning, oavsett brottets beskaffenhet eller brottsrubriceringen enligt den utfärdande statens lagstiftning.

Artikel 7

Erkännande och verkställighet

1. De behöriga myndigheterna i den verkställande staten skall utan ytterligare formaliteter erkänna ett beslut om förverkande som har översänts i enlighet med artiklarna 4 och 5 och skyndsamt vidta alla de åtgärder som krävs för att verkställa det, såvida inte de behöriga myndigheterna beslutar att åberopa något av de

skäl för att vägra erkännande eller verkställighet som anges i artikel 8 eller något av de skäl till uppskov av verkställigheten som anges i artikel 10.

2.Om en framställan om förverkande rör en viss specifik egendom, får de behöriga myndigheterna i den utfärdande och den verkställande medlemsstaten, om det föreskrivs i dessa staters lagstiftning, träffa överenskommelse om att den verkställande staten kan verkställa förverkandet i form av ett krav om inbetalning av ett penningbelopp som motsvarar värdet av denna egendom.

3.Om ett beslut om förverkande avser ett penningbelopp skall de behöriga myndigheterna i den verkställande staten, om betalning inte erhålls, verkställa beslutet om förverkande i enlighet med punkt 1 på all egendom som finns att tillgå för detta.

4.Om ett beslut om förverkande avser ett penningbelopp, skall de behöriga myndigheterna i den verkställande staten om nödvändigt räkna om det förverkade beloppet till den verkställande statens valuta till den växelkurs som rådde när beslutet om förverkande utfärdades.

5.Varje medlemsstat får genom en förklaring som deponeras vid rådets generalsekretariat förklara att dess behöriga myndigheter inte kommer att erkänna och verkställa beslut om förverkande, om beslutet utfärdades under omständigheter som medförde att egendomen skulle förverkas i enlighet med de utökade möjligheter till förverkande som avses i artikel 2 d iv. Alla sådana förklaringar får dras tillbaka vid vilken tidpunkt som helst.

Artikel 8

Skäl för att vägra erkännande eller verkställighet

1.Den behöriga myndigheten i den verkställande staten får vägra att erkänna och verkställa beslutet, om det intyg som avses i artikel 4 saknas, är ofullständigt eller uppenbarligen inte motsvarar beslutet.

2.Den behöriga rättsliga myndigheten i den verkställande staten, så som den definieras i den statens lagstiftning, får dessutom vägra att erkänna och verkställa beslutet om förverkande, om det fastställs att

a)verkställande av beslutet om förverkande skulle stå i strid med ne bis in idem-principen,

b)i något av de fall som anges i artikel 6.3, den gärning som ligger till grund för beslutet om förverkande inte utgör ett brott som ger möjlighet till förverkande enligt lagen i den verkställande staten; när det gäller skatter och andra avgifter, tullar och valutatransaktioner får emellertid verkställigheten av ett beslut om förverkande inte vägras av det skälet att den verkställande statens lagstiftning inte föreskriver samma typ av skatter eller andra avgifter eller att den inte innehåller samma slags bestämmelser om skatter och andra avgifter, tullar och valutatransaktioner som den utfärdande statens lagstiftning,

Prop. 2012/13:156

Bilaga 4

L 328/64	SV	Europeiska unionens officiella tidning	24.11.2006

c)det enligt den verkställande statens lagstiftning föreligger immunitet eller privilegier som skulle förhindra verkställigheten av ett nationellt beslut om förverkande av egendomen i fråga,

d)de rättigheter som innehas av berörda parter, inklusive tredje part i god tro, enligt den verkställande statens lagstiftning gör det omöjligt att verkställa beslutet om förverkande, inklusivenärdettaärenkonsekvensavtillämpningenavrättsmedel i enlighet med artikel 9,

e)den berörda personen, enligt det intyg som avses i artikel 4.2, inte inställde sig personligen och inte heller företräddes av ett ombud vid det förfarande som ledde till beslutet om förverkande, såvida inte intyget fastställer att personen personligen eller genom sin enligt nationell lagstiftning behörige företrädare informerades om förfarandet enligt den utfärdande statens lagstiftning, eller att personen har meddelat att han/hon inte bestrider beslutet om förverkande,

f)beslutet om förverkande är grundat på straffrättsliga förfaranden med avseende på brott som

— enligt den verkställande statens lagstiftning helt eller delvis anses ha begåtts inom dess territorium eller på en plats som är likvärdig med dess territorium,

eller

—begicks utanför den utfärdande statens territorium och det enligt den verkställande statens lagstiftning inte är möjligt att inleda rättsliga förfaranden med avseende på sådana brott om de begås utanför dess territorium,

g)beslutet om förverkande, i enlighet med vad denna myndighet har funnit, utfärdades under omständigheter som medförde att egendomen skulle förverkas i enlighet med de

utökade möjligheter till förverkande som avses i artikel 2 d iv,

h)verkställigheten av beslutet har preskriberats enligt lagen i den verkställande staten, under förutsättning att gärningarna omfattas av den statens behörighet enligt dess egen strafflagstiftning.

3. Om den behöriga myndigheten i den verkställande staten har funnit att

—beslutet om förverkande utfärdades under omständigheter som medförde att egendomen skulle förverkas i enlighet med

de utökade möjligheter till förverkande som avses i artikel 2 d iii

och

—beslutet om förverkande faller utanför räckvidden av det alternativ som den verkställande staten har antagit enligt artikel 3.2 i rambeslut 2005/212/RIF.

skall den verkställa beslutet om förverkande åtminstone i den omfattning som föreskrivs i liknande fall enligt den nationella lagstiftningen.

4. De behöriga myndigheterna i den verkställande staten skall särskilt överväga att på lämpligt sätt samråda med de behöriga myndigheterna i den utfärdande staten innan de beslutar att inte erkänna och verkställa ett beslut om förverkande enligt punkt 2 eller att begränsa verkställigheten enligt punkt 3. Samråd är obligatoriskt då beslutet sannolikt kommer att grunda sig på

—punkt 1,

—punkt 2 a, 2 e, 2 f eller 2 g,

—punkt 2 d och det inte ges någon information enligt artikel 9.3,

eller

—punkt 3.

5. Om det är omöjligt att verkställa beslutet om förverkande, på grund av att den egendom som skall förverkas redan har förverkats, försvunnit, förstörts, inte kan återfinnas på den plats som anges i intyget eller platsen där egendomen finns inte har angetts tillräckligt exakt, trots att den utfärdande staten konsulterats, skall den behöriga myndigheten i den utfärdande staten underrättas utan dröjsmål.

Artikel 9

Rättsmedel i den verkställande staten mot erkännande och verkställighet

1.Varje medlemsstat skall införa nödvändiga bestämmelser för att se till att alla berörda parter, inbegripet tredje part i god tro, har tillgång till rättsmedel mot erkännande och verkställighet av ett beslut om förverkande i enlighet med artikel 7 i syfte att bevara hans eller hennes rättigheter. Talan skall väckas vid en domstol i den verkställande staten i enlighet med den statens nationella lagstiftning. Talan får ha suspensiv effekt enligt lagen i den verkställande staten.

2.Grunden för utfärdande av beslutet om förverkande får inte prövas vid en domstol i den verkställande staten.

3.Om talan väcks vid en domstol i den verkställande staten skall den behöriga myndigheten i den utfärdande staten underrättas om detta.

Prop. 2012/13:156

Bilaga 4

24.11.2006	SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 328/65

Artikel 10

Uppskov av verkställigheten

1. Den behöriga myndigheten i den verkställande staten får uppskjuta verkställigheten av ett beslut om förverkande som har överlämnats i enlighet med artiklarna 4 och 5

berörda personen inte har tillräckligt med resurser i den verkställande staten för att alla beslut skall kunna verkställas,

eller

a)om den när det gäller ett beslut om förverkande avseende ett penningbelopp anser att det finns risk för att det sammanlagda värdet av verkställigheten kommer att överstiga det belopp som anges i beslutet om förverkande på grund av samtidig verkställighet av beslutet om förverkande i fler än en medlemsstat,

eller

b)i fråga om de rättsmedel som avses i artikel 9, eller

c)om verkställigheten kan skada en pågående brottsutredning eller ett förfarande, fram till en tidpunkt som anses lämplig,

eller

d)i fall där det anses nödvändigt att helt eller delvis översätta beslutet om förverkande, under den tid som är nödvändig för översättningen på den verkställande statens bekostnad,

eller

e)i fall där egendomen redan omfattas av förfaranden om förverkande i den verkställande staten.

2.Den behöriga myndigheten i den verkställande staten skall under uppskovet vidta alla åtgärder som den skulle vidta i ett liknande inhemskt fall för att undvika att egendomen inte längre står till förfogande för verkställighet av beslutet om förverkande.

3.Vid uppskov enligt punkt 1 a skall den behöriga myndigheten i den verkställande staten omedelbart underrätta den behöriga myndigheten i den utfärdande staten om detta, på ett sätt som gör det möjligt att få en skriftlig uppteckning, och den behöriga myndigheten i den utfärdande staten skall fullgöra sina skyldigheter enligt artikel 14.3.

4.När det gäller de fall som anges i punkterna 1 b, 1 c, 1 d och 1 e skall den behöriga myndigheten i den verkställande staten omgående lämna rapport till den behöriga myndigheten i den utfärdande staten om uppskovet av verkställigheten, inklusive skälen för uppskovet och om möjligt uppgift om hur långt uppskovet väntas bli, på ett sätt som gör det möjligt att få en skriftlig uppteckning.

Så snart det inte längre finns något skäl för uppskovet, skall den behöriga myndigheten i den verkställande staten omgående vidta de åtgärder som är nödvändiga för att verkställa beslutet om förverkande och underrätta den behöriga myndigheten i den utfärdande staten om detta på ett sätt som gör det möjligt att få en skriftlig uppteckning.

Artikel 11

Flera beslut om förverkande

Om de behöriga myndigheterna i den verkställande staten handlägger

—två eller flera beslut om förverkande avseende samma specifika egendom,

skall beslutet om vilken eller vilka av framställningarna som skall verkställas fattas av den behöriga myndigheten i den verkställande staten i enlighet med lagstiftningen i den verkställande staten, med vederbörlig hänsyn till alla omständigheter, vilka kan omfatta förekomsten av frysta tillgångar, brottets relativa svårighetsgrad och platsen för dess förövande samt datum för respektive beslut och tidpunkt då respektive beslut översändes.

Artikel 12

Tillämplig lag för verkställighet

1.Om inte annat föreskrivs i punkt 3 skall verkställigheten av beslutet om förverkande regleras av lagen i den verkställande staten, och dess myndigheter skall ha exklusiv behörighet att besluta om verkställighetsförfarandena och om alla åtgärder i samband härmed.

2.Om den berörda personen kan lämna bevis på att förverkande helt eller delvis skett i någon stat, skall den behöriga myndigheten i den verkställande staten samråda med den behöriga myndigheten i den utfärdande staten på lämpligt sätt. Vid förverkande av vinning skall varje del av beloppet som drivits in enligt beslutet om förverkande i en annan stat än den verkställande staten i sin helhet dras av från det belopp som skall drivas in i den verkställande staten.

3.Ett beslut om förverkande mot en juridisk person skall verkställas, även om den verkställande staten inte erkänner principen om juridiska personers straffrättsliga ansvar.

4.Den verkställande staten får inte föreskriva åtgärder som alternativ till beslutet om förverkande, inklusive frihetsstraff eller någon annan åtgärd som begränsar en persons frihet till följd av översändande enligt artiklarna 4 och 5, såvida inte den utfärdande staten har samtyckt till detta.

Artikel 13

Amnesti, nåd, omprövning av beslut om förverkande

1. Amnesti och nåd får beviljas av både den utfärdande staten och den verkställande staten.

—två eller flera beslut om förverkande avseende ett penningbelopp mot samma fysiska eller juridiska person och den

2. Endast den utfärdande staten får fatta beslut om en ansökan om omprövning av beslutet om förverkande.

Prop. 2012/13:156

Bilaga 4

L 328/66	SV	Europeiska unionens officiella tidning	24.11.2006

Artikel 14

Följder av översändande av beslut om förverkande

1.Översändandet av ett beslut om förverkande till en eller flera verkställande stater i enlighet med artiklarna 4 och 5 begränsar inte den utfärdande statens rätt att själv verkställa beslutet om förverkande.

2.Om ett beslut om förverkande avseende ett penningbelopp översänds till en eller flera verkställande stater får det sammanlagda värde som härrör från verkställigheten inte överstiga det högsta belopp som anges i beslutet om förverkande.

3.Den behöriga myndigheten i den utfärdande staten skall därför omedelbart underrätta den behöriga myndigheten i varje berörd verkställande stat på ett sätt som gör det möjligt att få en skriftlig uppteckning

a)om den anser att det finns risk för att verkställighet utöver det högsta beloppet kan äga rum, till exempel på grundval av information som den erhållit från en verkställande stat i enlighet med artikel 10.3. Om artikel 10.1 a tillämpas skall den behöriga myndigheten i den utfärdande staten så snart som möjligt underrätta den behöriga myndigheten i den verkställande staten om risken har upphört,

b)om beslutet om förverkande helt eller delvis har verkställts i den utfärdande staten eller i en annan verkställande stat. Det belopp beträffande vilket beslutet om förverkande ännu inte har verkställts skall specificeras,

c)om en myndighet i den utfärdande staten, efter det att ett beslut om förverkande har översänts i enlighet med artiklarna 4 och 5, tar emot ett penningbelopp som den berörda personen har betalat frivilligt med avseende på beslutet om förverkande. Artikel 12.2 skall tillämpas.

Artikel 15

Inställande av verkställighet

Den behöriga myndigheten i den utfärdande staten skall genast informera den behöriga myndigheten i den verkställande staten, på ett sätt som gör det möjligt att få en skriftlig uppteckning, om varje beslut eller åtgärd som innebär att beslutet inte längre är verkställbart eller av någon annan anledning skall dras tillbaka från den verkställande staten. Den verkställande staten skall inställa verkställigheten av beslutet, så snart som den erhåller information från den behöriga myndigheten i den utfärdande staten om ett sådant beslut eller en sådan åtgärd.

Artikel 16

Förfogande över förverkad egendom

1. Den verkställande staten skall fördela de penningbelopp som erhålls vid verkställigheten av beslutet om förverkande enligt följande:

a)Om det belopp som erhålls vid verkställigheten av beslutet om förverkande understiger 10 000 EUR eller motsvarande belopp skall detta tillfalla den verkställande staten.

b)I samtliga övriga fall skall 50 % av det belopp som erhålls vid verkställigheten av beslutet om förverkande överföras av den verkställande staten till den utfärdande staten.

2. Annan egendom än penningbelopp som erhålls vid verkställigheten av beslutet om förverkande skall förfogas över på ett av följande sätt som den verkställande staten själv bestämmer:

a)Egendomen får säljas. I detta fall skall intäkterna från försäljningen fördelas i enlighet med punkt 1.

b)Egendomen får överföras till den utfärdande staten. Om beslutet om förverkande omfattar ett penningbelopp får egendomen endast överföras till den utfärdande staten när denna stat har gett sitt samtycke.

c)Om det inte är möjligt att tillämpa led a eller b, får egendomen förfogas över på något annat sätt i enlighet med den verkställande statens nationella lagstiftning.

3.Trots vad som sägs i punkt 2 behöver den verkställande staten inte sälja eller återlämna specifika föremål som omfattas av beslutet om förverkande vilka utgörs av kulturföremål som ingår i den statens nationella kulturarv.

4.Punkterna 1, 2 och 3 skall tillämpas om inget annat överenskommits mellan den utfärdande staten och den verkställande staten.

Artikel 17

Information om resultatet av verkställigheten

Den behöriga myndigheten i den verkställande staten skall utan dröjsmål informera den behöriga myndigheten i den utfärdande staten, på ett sätt som gör det möjligt att få en skriftlig uppteckning,

a)om översändande av beslutet om förverkande till den behöriga myndigheten enligt artikel 4.5,

b)om varje beslut om att inte erkänna beslutet om förverkande samt skälen till beslutet,

c)om att beslutet helt eller delvis inte har verkställts av de skäl

som anges i artikel 10, artikel 12.1 och 12.2 eller artikel 13.1,

d)så snart som beslutet har verkställts,

e)om tillämpning av alternativa åtgärder enligt artikel 12.4.

				Prop. 2012/13:156
				Bilaga 4
24.11.2006			Europeiska unionens officiella tidning	L 328/67
24.11.2006	SV		Europeiska unionens officiella tidning	L 328/67

		Artikel 18	till att ytterligare förenkla eller underlätta förfaranden för att verk-
		Ersättning	ställa beslut om förverkande.
		Ersättning

1.Om den verkställande staten enligt sin lagstiftning är ansvarig för skada, som orsakats någon av de parter som avses i artikel 9 på grund av verkställighet av ett beslut om förverkande som översänts till denna enligt artiklarna 4 och 5 skall den utfärdande staten, utan att det påverkar tillämpningen av artikel 9.2, ersätta den verkställande staten eventuella skadeståndsbelopp som betalats ut i enlighet med detta ansvar till nämnda part, såvida inte skadan eller någon del av den uteslutande beror på den verkställande statens agerande.

2.Punkt 1 påverkar inte tillämpningen av medlemsstaternas lagstiftning om fysiska eller juridiska personers anspråk på skadeersättning.

Artikel 19

Språk

1.Intyget skall översättas till det officiella språket eller något av de officiella språken i den verkställande staten.

2.Varje medlemsstat får vid antagandet av detta rambeslut eller vid en senare tidpunkt, genom en förklaring som deponeras hos rådets generalsekretariat, förklara att den kommer att godta en översättning till ett eller flera av de övriga officiella språken vid Europeiska gemenskapernas institutioner.

Artikel 20

Kostnader

1.Om inte annat föreskrivs i artikel 16, får medlemsstaterna inte avkräva varandra ersättning för kostnader i samband med tillämpningen av detta rambeslut.

2.Om den verkställande staten har haft kostnader som den anser vara stora eller exceptionella, får den lägga fram ett förslag för den utfärdande staten om att dessa kostnader skall delas. Den utfärdande staten skall beakta varje sådant förslag på grundval av detaljerade specifikationer från den verkställande staten.

Artikel 21

Förhållandet till andra avtal och överenskommelser

Detta rambeslut påverkar inte tillämpningen av bilaterala eller multilaterala avtal eller överenskommelser mellan medlemsstaterna i den mån som sådana avtal och överenskommelser bidrar

Artikel 22

Genomförande

1.Medlemsstaterna skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för att följa bestämmelserna i detta rambeslut senast den

24november 2008.

2.Medlemsstaterna skall till rådets generalsekretariat och kommissionen överlämna texten till de bestämmelser genom vilka skyldigheterna enligt detta rambeslut införlivas med deras nationella lagstiftning. På grundval av en rapport som kommissionen utarbetar med hjälp av denna information skall rådet senast den 24 november 2009 bedöma i vilken utsträckning medlemsstaterna har följt bestämmelserna i detta rambeslut.

3.Rådets generalsekretariat skall underrätta medlemsstaterna och kommissionen om de förklaringar som görs i enlighet med artiklarna 7.5 och 19.2.

4.En medlemsstat som erfarit upprepade svårigheter eller bristande verksamhet från en annan medlemsstats sida när det gäller ömsesidigt erkännande och verkställighet av beslut om förverkande, utan att detta har lösts genom bilaterala samråd, får underrätta rådet för en utvärdering av detta rambesluts genomförande på medlemsstatsnivå.

5.Medlemsstaterna skall, som verkställande stater, i början av varje kalenderår informera rådet och kommissionen om antalet fall i vilka artikel 17 b har tillämpats och en sammanfattning av skälen till detta.

Senast den 24 november 2013 skall kommissionen upprätta en rapport på grundval av mottagen information tillsammans med eventuella initiativ som den anser lämpliga.

Artikel 23

Ikraftträdande

Detta rambeslut träder i kraft samma dag som det offentliggörs i

Europeiska unionens officiella tidning.

Utfärdat i Luxemburg den 6 oktober 2006.

På rådets vägnar

K. RAJAMÄKI

Ordförande

Prop. 2012/13:156

Bilaga 4

L 328/68	SV	Europeiska unionens officiella tidning	24.11.2006

BILAGA

INTYG

enligt artikel 4 i rådets rambeslut 2006/783/RIF om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på beslut om förverkande

Prop. 2012/13:156

Bilaga 4

24.11.2006	SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 328/69

Prop. 2012/13:156

Bilaga 4

L 328/70	SV	Europeiska unionens officiella tidning	24.11.2006

Prop. 2012/13:156

Bilaga 4

24.11.2006	SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 328/71

Prop. 2012/13:156

Bilaga 4

L 328/72	SV	Europeiska unionens officiella tidning	24.11.2006

Prop. 2012/13:156

Bilaga 4

24.11.2006	SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 328/73

Prop. 2012/13:156

Bilaga 4

L 328/74	SV	Europeiska unionens officiella tidning	24.11.2006

Prop. 2012/13:156

Bilaga 4

24.11.2006	SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 328/75

Prop. 2012/13:156

Bilaga 4

L 328/76	SV	Europeiska unionens officiella tidning	24.11.2006

Prop. 2012/13:156

Bilaga 4

24.11.2006	SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 328/77

Prop. 2012/13:156

Bilaga 4

L 328/78	SV	Europeiska unionens officiella tidning	24.11.2006

100

Promemorians lagförslag

Prop. 2012/13:156

Bilaga 5

1Förslag till lag om ändring i lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder

dels att 3 kap. 1 § ska upphöra att gälla,

dels att 1 kap. 1 §, 2 kap. 3 § och 5 kap. 6 § ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1kap

1 §

Denna		lag		innehåller			Denna		lag	innehåller
bestämmelser		för	genomförande				bestämmelser		för genomförande
av rådets rambeslut 2002/584/RIF							av rådets rambeslut 2002/584/RIF
av den 13 juni 2002 om en							av den 13 juni 2002 om en
europeisk	arresteringsorder					och	europeisk	arresteringsorder			och
överlämnande		mellan		medlems-			överlämnande		mellan	medlems-
staterna. Lagen tillämpas inte i							staterna	(rambeslutet), ändrat
förhållande till en medlemsstat om							genom	rådets		rambeslut
Europeiska	unionen			genom		ett	2009/299/RIF om verkställighet av
särskilt beslut har avbrutit tillämp-							utevarodomar1. Lagen tillämpas
ningen av rambeslutet i för-							inte i förhållande till en
hållande till den staten.							medlemsstat		om	Europeiska
							unionen genom ett särskilt beslut
							har avbrutit		tillämpningen		av
							rambeslut i förhållande till den
							staten.
I detta kapitel finns allmänna bestämmelser om en arresteringsorder.
I 2 kap. finns bestämmelser om förutsättningar för överlämnande.
I 3 kap. finns bestämmelser om							I 3 kap. finns bestämmelser om
särskilda	villkor			för	över-		särskilda villkor för överlämnande
lämnande.							av en svensk medborgare.
I 4 kap. finns bestämmelser om							I 4 kap. finns bestämmelser om
utredning och tvångsmedel vid det							utredning och tvångsmedel vid det
inledande		förfarandet			samt		inledande		förfarandet		samt
bestämmelser om att lagen i vissa							bestämmelser om att lagen i vissa
fall inte	skall		tillämpas			i	fall inte ska tillämpas i förhållande

1 Rådets rambeslut 2009/299/RIF av den 26 februari 2009 om ändring av rambesluten 2002/584/RIF, 2005/214/RIF, 2006/783/RIF, 2008/909/RIF och 2008/947/RIF och om stärkande av medborgarnas processuella rättigheter och främjande av tillämpningen av principen om ömsesidigt erkännande på ett avgörande när den berörda personen inte var personligen närvarande vid förhandlingen, EUT L 81, 27.3.2009, s. 24 (Celex 32009F0299).

101

Prop. 2012/13:156

förhållande

till

Danmark

och

till Danmark och Finland.

Bilaga 5

Finland.

I 5 kap. finns bestämmelser om beslutsförfarandet vid överlämnande.

I 6 kap. finns bestämmelser om verkställighet av ett beslut om

överlämnande och om beslut om bl.a. utvidgat överlämnande.

I 7 kap. finns bestämmelser om överförande av en frihetsberövande

påföljd till Sverige.

I 8 kap. finns bestämmelser om återförande av personer som har

överlämnats till Sverige och om tillstånd till transport genom Sverige.

2 kap

Överlämnande får inte beviljas

3 §

1. om en begäran, trots att den utfärdande myndigheten har beretts

tillfälle att inkomma med komplettering, till form eller innehåll är så

bristfällig att den inte utan väsentlig olägenhet kan läggas till grund för

en prövning av frågan om överlämnande,

2. om

den

utfärdande

2. om

den

utfärdande

myndigheten

inte

lämnar sådana

myndigheten

inte

lämnar sådana

garantier som enligt 3 kap. 1 och

garantier som enligt 3 kap. 2 §

2 §§ krävs för att överlämnande

krävs för att överlämnande ska få

skall få beviljas,

beviljas,

3. om

den

eftersökte

enligt 5

3. om

den

eftersökte

enligt 5

kap. 4 § skall överlämnas till en

kap. 4 § ska överlämnas till en

annan medlemsstat,

skall

annan medlemsstat,

ska

4. om

den eftersökte

4. om

den

eftersökte

utlämnas för brott eller om han

eller hon skall överlämnas enligt

eller hon ska överlämnas enligt

lagen

(2002:329)

samarbete

lagen

(2002:329)

om samarbete

med

Internationella

brottmåls-

med

Internationella

brottmåls-

domstolen, eller

domstolen,

5. om det enligt 2 kap. 8 § andra

stycket

brottsbalken skulle

strida

stycket brottsbalken

skulle strida

mot ett villkor som har uppställts

vid utlämning eller överlämnande

till Sverige.

till Sverige, eller

6. om det avser verkställighet av

en frihetsberövande

påföljd

som

har dömts ut efter en förhandling

där den eftersökte inte var

personligen

närvarande

och

det

inte

har

bekräftats

arreste-

ringsordern att något av villkoren i artikel 4a i rambeslutet är uppfyllt.

102

5 kap	Prop. 2012/13:156
6 §	Bilaga 5

Om garantier som avses i 3 kap. 1 och 2 §§ har lämnats av en utländsk myndighet, skall rätten i beslutet om överlämnande ange att det är ett villkor för överlämnandet att garantierna kommer att uppfyllas.

Beslut i fråga om överlämnande av föremål som enligt 4 kap. 7 § har tagits i beslag skall om möjligt meddelas av rätten i samband med beslutet i fråga om överlämnande av den eftersökte.

Om garantier som avses i 3 kap. 2 § har lämnats av en utländsk myndighet, ska rätten i beslutet om överlämnande ange att det är ett villkor för överlämnandet att garantierna kommer att uppfyllas.

Beslut i fråga om överlämnande av föremål som enligt 4 kap. 7 § har tagits i beslag ska om möjligt meddelas av rätten i samband med beslutet i fråga om överlämnande av den eftersökte.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2014. De nya föreskrifterna ska dock inte tillämpas i förhållande till en medlemsstat i Europeiska unionen som när ärendet inleds inte har genomfört rådets rambeslut 2009/299/RIF om verkställighet av utevarodomar.

103

Prop. 2012/13:156	2	Förslag till lag om ändring i lagen (2009:1427)
Bilaga 5		om erkännande och verkställighet av
		bötesstraff inom Europeiska unionen
		Härigenom föreskrivs att 1 kap. 1 § och 3 kap. 11 § lagen (2009:1427)
	om erkännande och verkställighet av bötesstraff inom Europeiska
	unionen ska ha följande lydelse.
	Nuvarande lydelse		Föreslagen lydelse
			1 kap
			1 §

Denna lag innehåller bestämmelser för genomförande av rådets rambeslut 2005/214/RIF om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på bötesstraff.

Denna lag innehåller bestämmelser för genomförande av rådets rambeslut 2005/214/RIF om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på bötesstraff (rambeslutet), ändrat genom rådets rambeslut 2009/299/RIF om verkställighet av utevarodomar1.

3 kap

11 §

En verkställbarhetsförklaring får inte meddelas

1.om det för samma gärning meddelats dom eller beslut i Sverige eller

ien annan stat och domen eller beslutet i den andra staten, vid ett fällande avgörande, har verkställts,

2.om gärningen helt eller delvis begåtts i Sverige och den inte motsvarar brott enligt svensk lag eller om en tillämpning av 35 kap. 7 § brottsbalken innebär att preskription inträtt,

3.om den dömde inte hade fyllt 15 år när brottet begicks,

4.om en sådan förklaring inte skulle vara förenlig med bestämmelser om immunitet,

5. om bötesstraffet har beslutats efter ett skriftligt förfarande och intyget inte anger att den dömde personligen eller genom behörigt ombud underrättats om sin rätt att bestrida samt om tidsfristen för detta, eller

5. om bötesstraffet har beslutats efter ett skriftligt förfarande och det inte har bekräftats i intyget att den dömde personligen eller genom behörigt ombud underrättats om sin rätt att bestrida samt om tidsfristen för detta, eller

104

6. om bötesstraffet har meddelats vid en rättegång där den dömde personligen inte inställt sig och intyget inte anger att denne personligen eller genom behörigt ombud informerats om förfarandet eller att den dömde har förklarat att han eller hon inte motsätter sig bötesstraffet.

6. om bötesstraffet har beslutats	Prop. 2012/13:156
efter en förhandling där den	Bilaga 5
dömde inte var personligen
närvarande och det inte har
bekräftats i intyget att något av
villkoren i artikel 7.2 i–j i
rambeslutet är uppfyllt.

105

Prop. 2012/13:156	3	Förslag till lag om ändring i lagen (2011:423)
Bilaga 5		om erkännande och verkställighet av beslut
		om förverkande inom Europeiska unionen
	Härigenom föreskrivs att 1 kap. 1 § och 3 kap. 11 § lagen (2011:423) om
	erkännande och verkställighet av beslut om förverkande inom
	Europeiska unionen ska ha följande lydelse.
	Nuvarande lydelse		Föreslagen lydelse
			1 kap
			1 §

Denna lag innehåller bestämmelser för genomförande av rådets rambeslut 2006/783/RIF om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på beslut om för-verkande.

Denna lag innehåller bestämmelser för genomförande av rådets rambeslut 2006/783/RIF om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på beslut om för-verkande (rambeslutet), ändrat genom rådets rambeslut 2009/299/RIF om verkställighet av utevarodomar1.

3 kap

11 §

En verkställbarhetsförklaring får utöver vad som anges i 10 § inte meddelas om

3.en sådan förklaring inte skulle vara förenlig med bestämmelser om immunitet och privilegier,

4. beslutet om förverkande har meddelats vid en rättegång där den mot vilken beslutet riktar sig inte varit närvarande och det av intyget inte framgår

4. beslutet om förverkande har meddelats vid en rättegång där den mot vilken beslutet riktar sig inte var personligen närvarande och det inte har bekräftats i intyget att

106

- att	denne personligen eller		något av villkoren i artikel 8.2 e i	Prop. 2012/13:156
genom	behörigt	ombud	rambeslutet är uppfyllt, eller	Bilaga 5

informerats om rättegången, eller - att denne har meddelat att

beslutet inte bestrids, eller

5. den gärning, som ligger till grund för beslutet om förverkande, helt eller delvis har begåtts i Sverige och inte motsvarar brott enligt svensk lag eller preskription har inträtt enligt 36 kap. 15 § brottsbalken.

107

Prop. 2012/13:156

Bilaga 6

Förteckning över remissinstanserna

Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av Riksdagens ombudsmän, Svea hovrätt, Nacka tingsrätt, Linköpings tingsrätt, Malmö tingsrätt, Göteborgs tingsrätt, Justitiekanslern, Domstolsverket, Åklagarmyndigheten, Ekobrottsmyndigheten, Rikspolisstyrelsen, Kriminalvården, Statens institutionsstyrelse, Socialstyrelsen, Tullverket, Kustbevakningen, Kronofogdemyndigheten, Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet, Sveriges advokatsamfund och Föreningen Sveriges Kronofogdar.

Sveriges Domareförbund, Amnesty International och Civil Rights Defenders (tidigare Svenska Helsingforskommittén för mänskliga rättigheter) har inbjudits att lämna synpunkter men avstått.

108

Lagrådsremissens lagförslag	Prop. 2012/13:156
	Bilaga 7
Regeringen har följande förslag till lagtext.

1Förslag till lag om ändring i lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder

dels att 3 kap. 1 § ska upphöra att gälla,

dels att 1 kap. 1 §, 2 kap. 3 § och 5 kap. 6 § ska ha följande lydelse, dels att rubriken till 3 kap. ska lyda ”Särskilda villkor för

överlämnande av svenska medborgare”.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1kap.

1 §

Denna		lag	innehåller		Denna	lag	innehåller
bestämmelser		för genomförande			bestämmelser	för genomförande
av rådets rambeslut 2002/584/RIF					av rådets rambeslut 2002/584/RIF
av den 13 juni 2002 om en					av den 13 juni 2002 om en
europeisk	arresteringsorder			och	europeisk arresteringsorder			och
överlämnande		mellan	medlems-		överlämnande	mellan	medlems-
staterna. Lagen tillämpas inte i					staterna, ändrat genom rådets
förhållande till en medlemsstat om					rambeslut 2009/299/RIF1. Lagen
Europeiska	unionen		genom	ett	tillämpas inte i förhållande till en
särskilt beslut har avbrutit tillämp-					medlemsstat	om	Europeiska
ningen av rambeslutet i för-					unionen genom ett särskilt beslut
hållande till den staten.					har avbrutit	tillämpningen		av
					rambeslutet i förhållande till den
					staten.
I detta kapitel finns allmänna bestämmelser om en arresteringsorder.
I 2 kap. finns bestämmelser om förutsättningar för överlämnande.
I 3 kap. finns bestämmelser om					I 3 kap. finns bestämmelser om
särskilda villkor för överlämnande.					särskilda villkor för överlämnande
					av svenska medborgare.
I 4 kap. finns bestämmelser om					I 4 kap. finns bestämmelser om
utredning och tvångsmedel vid det					utredning och tvångsmedel vid det
inledande		förfarandet		samt	inledande	förfarandet		samt
bestämmelser om att lagen i vissa					bestämmelser om att lagen i vissa
fall inte skall tillämpas i förhållande					fall inte ska tillämpas i förhållande
till Danmark och Finland.					till Danmark och Finland.

1EUT L 81, 27.3.2009, s. 24 (Celex 32009F0299).

109

Prop. 2012/13:156 I 5 kap. finns bestämmelser om beslutsförfarandet vid överlämnande. Bilaga 7 I 6 kap. finns bestämmelser om verkställighet av ett beslut om

överlämnande och om beslut om bl.a. utvidgat överlämnande.

I 7 kap. finns bestämmelser om överförande av en frihetsberövande påföljd till Sverige.

I 8 kap. finns bestämmelser om återförande av personer som har överlämnats till Sverige och om tillstånd till transport genom Sverige.

2 kap.

3 §

Överlämnande får inte beviljas

2. om

den

utfärdande myndig-

2. om

den utfärdande

myndig-

heten inte lämnar sådana garantier

som enligt 3 kap. 1 och 2 §§ krävs

som enligt 3 kap. 2 § krävs för att

för att överlämnande skall få

överlämnande ska få beviljas,

beviljas,

3. om

den

eftersökte

enligt

3. om

den

eftersökte

enligt

5 kap. 4 § ska överlämnas till en

5 kap. 4 § skall överlämnas till en

annan medlemsstat,

ska

annan medlemsstat,

skall

4. om

den

eftersökte

4. om

den

eftersökte

utlämnas för brott eller om han

eller hon ska överlämnas enligt

eller hon skall överlämnas enligt

lagen

(2002:329) om samarbete

lagen

(2002:329) om

samarbete

med

Internationella

brottmåls-

med

Internationella

brottmåls-

domstolen,

domstolen, eller

5. om det enligt 2 kap. 8 § andra

stycket

brottsbalken

skulle strida

stycket

brottsbalken skulle

strida

mot ett villkor som har uppställts

vid utlämning eller överlämnande

till Sverige, eller

till Sverige.

6. om det avser verkställighet av

en frihetsberövande

påföljd

som

har dömts ut efter en förhandling

där den eftersökte inte var

personligen närvarande

och

den utfärdande

myndigheten

inte

har

bekräftat

att

något

villkoren i artikel 4a.1 i rambeslutet är uppfyllt.

5 kap.

6 §

	Om garantier som avses i 3 kap.
	1 och 2 §§ har lämnats av en
	utländsk myndighet, skall rätten i
110	beslutet om överlämnande ange att

Om garantier som avses i 3 kap. 2 § har lämnats av en utländsk myndighet, ska rätten i beslutet om överlämnande ange att det är ett

det är ett villkor för överlämnandet att garantierna kommer att uppfyllas.

Beslut i fråga om överlämnande av föremål som enligt 4 kap. 7 § har tagits i beslag skall om möjligt meddelas av rätten i samband med beslutet i fråga om överlämnande av den eftersökte.

villkor för överlämnandet att	Prop. 2012/13:156
garantierna kommer att uppfyllas.	Bilaga 7
Beslut i fråga om överlämnande
av föremål som enligt 4 kap. 7 §
har tagits i beslag ska om möjligt
meddelas av rätten i samband med
beslutet i fråga om överlämnande
av den eftersökte.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2014.

111

Prop. 2012/13:156	2	Förslag till lag om ändring i lagen (2009:1427)
Bilaga 7		om erkännande och verkställighet av bötesstraff
		inom Europeiska unionen

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 1 § och 3 kap. 11 § lagen (2009:1427) om erkännande och verkställighet av bötesstraff inom Europeiska

unionen ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse	Föreslagen lydelse
	1 kap.
	1 §

Denna lag innehåller bestämmelser för genomförande av rådets rambeslut 2005/214/RIF om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på bötesstraff.

3 kap.

11 §

En verkställbarhetsförklaring får inte meddelas

1.om det för samma gärning meddelats dom eller beslut i Sverige eller

ien annan stat och domen eller beslutet i den andra staten, vid ett fällande avgörande, har verkställts,

2.om gärningen helt eller delvis begåtts i Sverige och den inte motsvarar brott enligt svensk lag eller om en tillämpning av 35 kap. 7 § brottsbalken innebär att preskription inträtt,

3.om den dömde inte hade fyllt 15 år när brottet begicks,

4.om en sådan förklaring inte skulle vara förenlig med bestämmelser om immunitet,

6.om bötesstraffet har meddelats vid en rättegång där den dömde personligen inte inställt sig och intyget inte anger att denne personligen eller genom

6.om bötesstraffet har meddelats efter en förhandling där den dömde inte var personligen närvarande och om det inte har bekräftats i intyget att något av

1EUT L 81, 27.3.2009, s. 24 (Celex 32009F0299).

112

behörigt ombud informerats om	villkoren i artikel 7.2 i–j i	Prop. 2012/13:156
förfarandet eller att den dömde	rambeslutet är uppfyllt.	Bilaga 7
har förklarat att han eller hon inte
motsätter sig bötesstraffet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2014.

113

Prop. 2012/13:156	3	Förslag till lag om ändring i lagen (2011:423)
Bilaga 7		om erkännande och verkställighet av beslut om
		förverkande inom Europeiska unionen

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 1 § och 3 kap. 11 § lagen (2011:423) om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande inom Europeiska unionen ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse	Föreslagen lydelse
	1 kap.
	1 §

Denna lag innehåller bestämmelser för genomförande av rådets rambeslut 2006/783/RIF om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på beslut om förverkande.

3 kap.

11 §

En verkställbarhetsförklaring får utöver vad som anges i 10 § inte meddelas om

3.en sådan förklaring inte skulle vara förenlig med bestämmelser om immunitet och privilegier,

4. beslutet om förverkande har meddelats vid en rättegång där den mot vilken beslutet riktar sig inte varit närvarande och det av intyget inte framgår

–att denne personligen eller genom behörigt ombud informerats om rättegången, eller

–att denne har meddelat att beslutet inte bestrids, eller

1EUT L 81, 27.3.2009, s. 24 (Celex 32009F0299).

114

5. den gärning, som ligger till grund för beslutet om förverkande, helt		Prop. 2012/13:156
eller delvis har begåtts i Sverige och inte motsvarar brott enligt svensk		Bilaga 7
lag eller preskription har inträtt enligt 36 kap. 15 § brottsbalken.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2014.

115

Prop. 2012/13:156

Bilaga 8

Lagrådets yttrande

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2013-04-29

Närvarande: F.d. justitierådet Leif Thorsson samt justitieråden Per Virdesten och Margit Knutsson.

Erkännande och verkställighet av utevarodomar inom Europeiska unionen

Enligt en lagrådsremiss den 25 april 2013 (Justitiedepartementet) har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till

1.lag om ändring i lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder,

2.lag om ändring i lagen (2009:1427) om erkännande och verkställighet av bötesstraff inom Europeiska unionen,

3.lag om ändring i lagen (2011:423) om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande inom Europeiska unionen.

Förslagen har inför Lagrådet föredragits av rättssakkunnige Jonas Brunberg.

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

116

Justitiedepartementet	Prop. 2012/13:156
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 23 maj 2013
Närvarande: Statsministern Reinfeldt, ordförande, och statsråden Bildt,
Ask, Larsson, Erlandsson, Hägglund, Carlsson, Borg, Adelsohn
Liljeroth, Björling, Ohlsson, Norman, Attefall, Engström, Kristersson,
Ullenhag, Ek, Lööf, Arnholm
Föredragande: statsrådet Ask

Regeringen beslutar proposition 2012/13:156 Erkännande och verkställighet av utevarodomar inom Europeiska unionen.

117

Prop. 2012/13:156 Rättsdatablad

Författningsrubrik	Bestämmelser som	Celexnummer för
	inför, ändrar, upp-	bakomliggande EU-
	häver eller upprepar	regler
	ett normgivnings-
	bemyndigande

Lag om ändring i lagen		32009F0299
(2003:1156) om
överlämnande från
Sverige enligt en
europeisk
arresteringsorder
Lag om ändring i lagen		32009F0299
(2009:1427) om
erkännande och
verkställighet av
bötesstraff inom
Europeiska unionen
Lag om ändring i lagen		32009F0299
(2011:423) om
erkännande och
verkställighet av beslut
om förverkande inom
Europeiska unionen

118