Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om en flexibel skolgång där utbildningens mål kan nås under både kortare och längre tid än nio skolår.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att avskaffa den nationella timplanen.
Ingen ska hållas tillbaka och ingen ska lämnas efter. Sverige har en målstyrd skola där eleven ska uppnå vissa fastställda kunskapsmål för att erhålla godkänt betyg. Barn är olika och har därmed olika förutsättningar för att uppnå de mål som är uppställda, och för detta krävs en flexibel skola. Om de uppsatta målen uppnås efter nio skolår eller om det görs under åtta eller tio år borde vara av underordnad betydelse. Idag kan en elev hoppa över en klass men det är extremt ovanligt. Och man kan verkligen ifrågasätta huruvida svenska elever är så likartade att i princip alla behöver just nio år på sig att uppnå kunskapsmålen.
En mer flexibel skolgång, där elever tillåts att gå snabbare fram i undervisningen men där det också ses som naturligt att behöva mer tid för att uppnå målen, är att föredra. Eleverna ska få stöd att utvecklas och nå kunskapsmålen i sin egen takt. Mer tid för lärandet bör särskilt ges under de tidiga skolåren. Det är mycket viktigt att upptäcka elever med inlärningssvårigheter så tidigt som möjligt. Det är också angeläget att stödja elever som kan nå kunskapsmålen i snabbare takt, och för dessa elever behövs också en pedagogisk stimulerande miljö. Sommarskola är ett bra exempel på hur elever kan uppnå både gymnasie- och högskolebehörighet i snabbare takt. En flexibel skolgång kräver en utvecklad pedagogisk lärandemiljö där både elever, föräldrar och pedagoger är motiverade.
Det borde även vara av underordnad betydelse hur många timmar det tar för varje elev att nå godkänt betyg. Trots att skolan idag är målstyrd har varje ämne eller kurs ett visst antal timmar. Det är ett förlegat system som borde göras mer flexibelt i en skola som sätter kvalitet framför kvantitet. I den nya skollagen utökas möjligheterna till undantag från timplanen, men den tas inte bort. Eftersom skolan nu styrs med mål är denna reglering onödig.
Den nationellt styrda timplanen bör tas bort. Det är en självmotsägelse att en målstyrd skola har en timplan som exakt reglerar hur många undervisningstimmar som ska ges i varje ämne. En timplan kan som riktlinje vara ett stöd i undervisningen, men omfattningen ska beslutas på lokal nivå.
Det har förvisso införts en bestämmelse i den nya skollagen som möjliggör undantag från att tillämpa den nationella timplanen. Fokus är således fortfarande på antalet undervisningstimmar och inte på vilken kunskap som eleverna uppnår.
En försöksverksamhet fanns tidigare i 79 kommuner, där skolorna arbetade utan timplan och där kursplanerna istället fungerade som styrdokument. Erfarenheterna var positiva och bör leda till att den nationella timplanen tas bort i hela landet. Det skulle möjliggöra större hänsynstagande till enskilda elevers behov och förutsättningar att nå olika mål olika snabbt. Det skulle också kunna betyda en mer sammanhängande undervisning.
I olika sammanhang har en mer flexibel skolstart efterlysts. Det är ett led i att skolan ska möta eleven efter hans eller hennes behov eftersom det kan skilja mycket i elevernas mognad och förkunskaper.
I dag finns möjligheten till flexibel skolstart inskriven i skollagen. Möjligheten begränsas dock till att kommuner har rätt att låta elever börja skolan i en annan ålder än det år barnet fyller sju år. Detta utnyttjas dock i ganska liten omfattning, vilket är beklagligt då barn mognar olika snabbt.
Utbildningsutskottet har påpekat att regeringen i budgetpropositionen för 2012 skriver att det är av stor vikt att skolgången är tillräckligt flexibel så att varje elev ges stöd och utmaningar för att kunna utvecklas så långt det är möjligt i alla ämnen.
Eftersom flera stora skolreformer nu införs är det, vilket regeringen skriver i propositionen, viktigt att fokus ligger på att genomföra dessa. Men i ett kommande skede måste man se till att bättre anpassa systemet efter varje elevs förutsättning. Ett sätt är att ha skolstart både höst och vår. Kommunerna borde få denna möjlighet. På så sätt behöver inte föräldrars beslut att låta sitt barn vänta med att börja skolan bli lika dramatiskt. Ett nytt beslut behöver då inte vänta ett helt år utan endast en termin.
Regeringen tillsatte 2009 en utredning som skulle titta på möjligheten med flexibel skolstart. I oktober 2010 lämnade regeringens utredare sitt resultat i betänkandet ”I rättan tid? Om ålder och skolstart”. I betänkandet föreslås bland annat att barn ska ha möjlighet att börja grundskolans årskurs 1 vid höst- eller vårterminens början. Det är föräldrarna som efter samtal med personal i förskola eller förskoleklass ska avgöra när barnet ska börja. Man föreslår att en försöksverksamhet ska tillsättas där barn kan påbörja sin skolgång från höstterminen det år de fyller sex år till vårterminen det år de fyller åtta år.
För att flexibiliteten inte ska stanna vid skolstarten är det viktigt att samma princip får gälla under hela skolgången så att den som behöver extra tid eller är redo att gå fortare fram kan göra det en termin och inte vara hänvisad till att det ska behöva gälla ett helt läsår. Med anledning av det ovan anförda bör regeringen skyndsamt inrätta en försöksverksamhet där skolstart i årskurs 1 ska erbjudas både vår och höst.