Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att i arbetet för jämställdhet i högre grad verka för och lyfta upp sambandet mellan att skapa grundläggande förutsättningar för kvinnor och deras möjlighet till utveckling.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att avskaffa EU:s fiskepolitik.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om de villkor som ska framhållas i förhandlingar gällande Doharundan.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om fokus på de minst utvecklade länderna i förhandlingar gällande EU:s allmänna preferenssystem.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att framhålla EU:s allmänna preferenssystem som det bäst lämpade verktyget i ett utvecklingsperspektiv.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om framtagande av material för dialog med andra länder.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att framhålla vikten av ökade insatser för rent vatten och sanitet inom ramen för EU, FN, Världsbanken och WHO.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om UNHCR:s insatser och roll i svensk flyktingpolitik.
I den aktuella skrivelsen lyfter regeringen fram vikten av jämställdhetsarbete och kvinnors deltagande på den formella arbetsmarknaden i utmaningen att motverka ekonomiskt utanförskap. I jämställdhetsarbetet i utvecklingsländer anser vi det viktigt att ge kvinnor de förutsättningar som behövs för att de över huvud taget ska ha en möjlighet att kunna delta i utbildning och bli tillgängliga för den formella arbetsmarknaden. Idag ägnar många kvinnor i utvecklingsländer en stor del av sin tid åt överlevnad i form av att exempelvis hämta vatten och trygga livsmedelsförsörjningen för familjen, detta ofta under bristande sanitetsförhållanden som bidrar till ohälsa. Allt detta hindrar utvecklingen för kvinnor. Flickor väljer t.ex. hellre att stanna hemma än att gå till skolan på grund av avsaknad av grundläggande sanitet på skolan, flickor måste stanna hemma för att hjälpa till med hushållsarbete i stället för att gå till skolan och många barn blir sjuka och dör på grund av förorenat vatten. Regeringen bör i det svenska jämställdhetsarbetet och i internationella sammanhang tydligare lyfta fram detta samband i arbetet med att skapa förutsättningar för fattiga människor, däribland kvinnor, att förbättra sina levnadsvillkor.
Sverigedemokraterna motsätter sig större delen av EU:s externa fiskeripolitik. Vi ifrågasätter kostnadseffektiviteten i framför allt fiskeavtalen och ser helst att avtalen inte förlängs när det gäller utvecklingsländerna. Man använder fiskeripolitiken och pengar från svenska medlemsavgiften (där Sverige är stora nettobetalare) för att upprätthålla en fiskeflotta, främst i Spanien och Portugal, som borde ha anpassats till hållbara fiskenivåer vid det här laget. EU:s fiskepartnerskapsavtal cementerar ett förlegat synsätt på fiskeripolitiken och belastar fiskebestånden ytterligare. Detta är inte i linje med ett hållbart fiske. Regeringen framhåller i skrivelsen att det är viktigt att fiskeripolitiken utformas så att det gynnar utvecklingsländerna. Vi anser däremot att EU:s fiskeavtal över huvud taget inte går att förena med en hållbar utvecklingspolitik. EU:s fiskeflotta är dåligt kontrollerad och undergräver utvecklingsländernas möjligheter att utveckla lokalt fiske, möjligheter till arbetstillfällen och att försörja sin egen befolkning med fisk. I stället bör EU använda biståndsmedel till att stödja det lokala fisket och dess kapacitet, vilket skulle skapa verklig utveckling för de berörda länderna. Om vi ska ha en samstämmig politik för global utveckling måste därför fiskeriavtalen upphöra.
Doharundan har utvecklats från att ha haft ansatsen att de minst utvecklade länderna (MUL) skulle särbehandlas positivt till att bli en av de viktigaste förhandlingarna för Briksländernas framtida möjlighet till utländska direktinvesteringar och exportmöjligheter. Det finns även anledning att behandla de områden där förhandlingarna är avklarade som färgade av Kina och Indiens nationella hänsynstaganden till sin egen inhemska produktion. Fortsatta förhandlingar inom Doha bör villkoras av att Briks inte använder sig av tredjeländer för marknadstillträde till unionen, att arbetet fokuseras på de minst utvecklade länderna och att Kina och Indien ska ge de minst utvecklade länderna respektive EU tillträde till sina marknader enligt Doha respektive enligt MGN-principen. Sverigedemokraterna anser att regeringen, med anledning av den senaste låsningen i förhandlingarna, bör verka inom ramen för EU för att det allmänna preferenssystemet eller motsvarande avtal utvecklas till det verktyg som Doha borde ha varit.
Sverigedemokraterna har tidigare haft invändning mot regeringens ståndpunkt gällande EU:s allmänna preferenssystem (Generalised System of Preferences, GSP) innan kommissionens reform, eftersom förslaget då skulle ge störst fördelar till Kina och Indien. Det nuvarande förslaget, om det genomförs, kommer i stället att koncentrera länderna inom det allmänna preferenssystemet till dem vilka det finns anledning att ge utvecklingsstöd genom marknadstillgång. Man bör ha i åtanke att Kina och Indien redan har förmåga att underhålla sina egna exportindustrier. Sverigedemokraterna anser att grundansatsen i kommissionens innevarande förslag är riktig och vi välkomnar att regeringen nu verkar ha ändrat inställning och i skrivelsen framhåller att de vill verka för att preferenserna riktas mot de länder som har störst behov. Vi anser att regeringen bör hålla fast vid denna inställning och framföra den tydligt inom ramen för EU. Vi anser även att i syftet att gynna utvecklingen i utvecklingsländer är det allmänna preferenssystemet det bäst lämpade verktyget. Ekonomiska partnerskapavtal (EPA) är inte ett lämpligt verktyg att bedriva utvecklingspolitik med då det mer är utformat för att gynna marknaden i EU:s inhemska företag. Därför menar vi att regeringen bör verka för att fler länder antar möjligheten att ansluta sig till det allmänna preferenssystemet framför EPA-avtal då preferenssystemet är bättre utformat att gynna utvecklingsländer.
Regeringen har valt att i hög grad arbeta tillsammans med RFSU när det gäller framtagandet av kampanjer på SRHR-området. Sådant samarbete har tidigare förekommit och detta har då lett till att det lyfts fram en onyanserad bild av abort som helt har bortsett från de etiska problemen med ingreppet. Det är värt att uppmärksamma att RFSU alltså är en enskild lobbyorganisation, och att ge RFSU en så framträdande roll i hur Sverige ska föra dialog i frågor som rör sexuell och reproduktiv hälsa skapar knappast trovärdighet i frågor som är så politiskt känsliga som dessa i många biståndsländer. Om vi ska föra dialog med andra länder i abortfrågan bör frågan problematiseras utifrån olika aspekter, och det bör finnas en större respekt och medvetenhet kring abortens etiska dilemma. Regeringen bör i stället fortsättningsvis tillsätta neutrala myndigheter eller i alla fall flera olika intresseorganisationer i framtagandet av material för dialog med andra länder.
För att främja hälsa och förebygga sjukdomar bör Sverige tydligare lyfta fram vikten av ökade satsningar och ökad samverkan mellan olika aktörer för att bidra till rent vatten och grundläggande sanitet inom EU, FN, WHO och Världsbanken för att förebygga sjukdomar och ohälsa i utvecklingsländer och nå upp till det millenniemålen handlar om – att minska barn- och mödradödligheten.
Det kan inte nog understrykas att UNHCR har en mycket viktig roll att spela när det gäller uppbyggandet av en hållbar och rättvis flyktingpolitik. Hur välvillig Sveriges flyktingpolitik än är, så är det ett ofrånkomligt faktum att huvuddelen av världens flyktingar inte har möjlighet att förflytta sig över halva jordklotet för att nå en fristad i Sverige. De allra flesta flyr till ett närliggande område, där de kan bli kvar i flyktingläger under mycket långa perioder. Ändå gör regeringen avräkningar i biståndet på ca 4,4 miljarder för flyktingmottagande i Sverige samtidigt som FN:s flyktingorgan endast erhåller ca 600 miljoner årligen. Sverigedemokraterna anser det vara en varken klok, rättvis eller human flyktingpolitik. I stället är det av stor vikt att Sverige lägger större fokus på att understödja UNHCR:s insatser än vad som för närvarande är fallet och att Sveriges finansiella stöd till organisationen bör utökas. Detta bör riksdagen anta som sin mening.