Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om rätten till fungerande telefoni även på Sveriges landsbygd.
Telia har under en tid avvecklat delar av sitt fasta telefonnät. I takt med att detta skett har det blivit tydligt att trygghetslarm inte fungerar i de alternativ som erbjuds. Ofta är inte ersättningen i form av mobiltelefoni acceptabel. Framförallt är det landsbygden som drabbats av dessa fenomen. Officiellt uppges det att 50 000 abonnenter är berörda av Telias avveckling av det fasta kopparnätet. Inofficiellt talas det om upp till 100 000–150 000 personer.
Uppenbart är att vi i Sverige nu hamnat i en situation där tillgången till fungerande telefoni inte är en realitet i alla bebyggda delar av Sverige. Avregleringen av telefonmarknaden har lett till regionala obalanser. Tydligt är att mobiloperatörernas krav på lönsamhet missgynnar de mer glest befolkade delarna av Sverige. De satsar i första hand på områden med ”tillräckligt många kunder”. Gällande lagstiftning har sådana brister att samhälleliga garantier om fungerande telefoni inte kan utfärdas.
Statens möjligheter att ställa krav på mobiloperatörerna att tillmötesgå kunder även på landsbygden måste skärpas. Post- och telestyrelsen måste här få ett vidgat uppdrag. Det är orimligt att det i frågan om rätten till fungerande telefoni har vuxit fram en regionalpolitisk klyfta, ytterst orsakad av att delar av landsbygden inte betraktas som ekonomiskt lönsam.