Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om ytterligare steg mot bättre tandhälsa.
Tandvårdslagens övergripande mål för tandvården är att tandhälsan skall vara god och att tandvården ska ske på lika villkor för hela befolkningen. Syftet med 2008 års tandvårdsreform var att bidra till en god tandhälsa för hela befolkningen i hela landet. De förebyggande insatserna inkluderas och ett högkostnadsskydd infördes. Metoder för att uppnå målen var bland annat att skapa mer transparens i prisbildningen via en prisjämförelseportal och fastlagda referenspriser.
Riksrevisionen har genomfört en granskning av om målen för 2008 års tandvårdsreform uppfyllts, och resultatet av Riksrevisionens granskning visar att besöksfrekvensen har ökat, om än i mindre grad än förväntat. Framför allt har besöksfrekvensen ökat mest hos personer i åldersgruppen 20–24. Ökningen är 13 procentenheter, medan besöksfrekvensen hos tandläkare är för hela befolkningen 59 procentenheter. Det betyder att 40 procent av befolkningen inte besöker tandläkare under ett år.
Högkostnadsskyddet träder in vid tandvårdskostnader som överstiger 3 000 kronor förutsatt att behandlingen omfattas av högkostnadsskyddet. I Riksrevisionens undersökning framkommer det att ett stort antal personer med omfattande tandvårdsbehov inte anser sig ha råd att besöka tandläkare, och det råder också stor okunskap om högkostnadsskyddet.
Införandet av referensprislistan är ett steg i rätt riktning. För statens del har den fungerat tillfredsställande genom att anslaget till tandvården underskrids varje år. År 2011 uppgick anslaget till 6,7 miljarder kronor men endast 5 miljarder disponerades. För patienternas räkning har det dock visat sig att referensprislistan är kontraproduktiv. Enligt Riksrevisionens granskning höjs vårdgivarnas priser när det sker höjningar i referensprislistan. Referensprislistan utgör på så sätt ett golv för prissättningen. Systemet med referensprislista riskerar därför att urholka högkostnadsskyddet.
Tyvärr råder det rent generellt stor okunskap om såväl tandvårdsbidraget som högkostnadsskyddet, framför allt är okunskapen stor hos en stor del av de personer som har stort tandvårdsbehov.
I syfte att ytterligare förbättra tandhälsan hos hela befolkningen är det därför angeläget att regeringen överväger en nationell rekommendationsplan. Fokus för denna bör vara att en större andel av befolkningen än vad som är fallet i dag skall göra en årlig undersökning av sin tandhälsa inom tandvården. Vidare behöver kunskapen om tandvårdsstödet ökas så att fler personer med stort vårdbehov upplever sig ha ekonomisk möjlighet att besöka tandvården. Att patienter har kunskap om kostnader för behandlingar i förväg är grundläggande, men systemet för förhandsinformation får inte vara utformat på ett sådant sätt att det är kostnadsdrivande för patienten.
I syfte att öka besöksfrekvensen och att personer med omfattande tandvårdsbehov i större grad än vad som är fallet i dag besöker tandvården är det dags att se över tandvårdsförsäkringen.