Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att revidera och följa upp hälso- och sjukvårdslagens paragraf som talar om barns rätt till information och stöd vid förälders sjukdom, så att den tydligt omfattar svåra sjukdomstillstånd och förälders död.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att utreda stöd i hemmet för omvårdnad av barn vid förälders sjukdom eller död.
Ett stort antal barn upplever perioder i livet där en förälder blir svårt sjuk. Varje dag förlorar nio barn i Sverige en förälder. När en förälder drabbas av sjukdom, är med om en olycka eller dör blir barnen väldigt utsatta. Ofta finns det en annan förälder, övrig släkt eller vänner som kan gå in och ta ett stort ansvar, men även berörd vårdpersonal behöver ta sin del av ansvaret.
Paragraf 2g från 2010 i hälso- och sjukvårdslagen anger att personalen överallt inom vården ska fråga om patienterna har barn, och att de finns där även som stöd för dem. Tyvärr verkar detta ha gått många inom vården helt förbi. Man uppfyller därmed inte lagens syfte – att barn precis som vuxna närstående behöver få information och kunskap om förälderns diagnos och tillstånd, eller hur döden inträffade.
Detta ska fungera. Regeringen har avsatt medel för att nå ut med kunskap om vårdens nya skyldigheter. Sveriges Kommuner och Landsting har skickat ut cirkulär och Socialstyrelsen har skickat ut ett meddelandeblad till vården. Ändå har signaler kommit om att informationen inte fungerar. Därför behöver en uppföljning och revidering av lagparagrafen göras, så att den omfattar svåra sjukdomstillstånd generellt. Barn till svårt cancersjuka kan till exempel ha svårt att acceptera och förstå en förälders viktnedgång och håravfall. Samma sak kan gälla när en förälder hastigt får en stroke, med medföljande rörelsehinder och talsvårigheter.
Vid sådana tillfällen är det extra viktigt för barnen med en så trygg hemmiljö som möjligt, så att de kan fortsätta med sin ordinarie skolgång och andra rutiner. Det är också viktigt att de i möjligaste mån kan få fortsätta att tillbringa mycket tid med den förälder som är sjuk, eller den kvarlevande föräldern. Den andra friska, eller kvarvarande, föräldern som mist sin partner, har både sin egen och barnens sorg att hantera vilket kan kännas övermäktigt om det handlar om en längre tid.
Alla behöver ett nätverk av personer som kan stötta och hjälpa, inte minst genom samtal. Men alla har inte den släkt och familj som tidigare ofta fanns på nära håll. Även om den finns kan det vara praktiskt omöjligt för någon att exempelvis bosätta sig hos barnen under en tid, eller att hämta och lämna på förskola respektive skola.
Jag anser därför att man bör se över hur samhället kan komplettera de egna nätverken med någon form av stöd. Till exempel kan en person finnas i hemmet och hjälpa till med främst barnens omvårdnad under en kortare eller längre tid, utefter familjens behov. Avgiften för detta kan exempelvis regleras på samma sätt som hemtjänsttaxan. Oavsett vilka lösningar som är att föredra bör regeringen utreda möjligheten till ett stöd till barnen så att de får en så trygg hemmiljö som möjligt vid förälders sjukdom eller död.