Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om kvinnojourers verksamhet.
Sveriges första kvinnojourer – Alla Kvinnors Hus i Stockholm och Kvinnohuset i Göteborg – öppnades 1978. Bakgrunden var en reaktion på samhällets oförmåga att skydda kvinnor som utsattes för våld och övergrepp från närstående män. Varje år tar Brottsförebyggande rådet, Brå, fram statistik kring mäns våld mot kvinnor. År 2011 gjordes 27 972 anmälningar av misshandel mot kvinnor över 18 år. Det är en ökning med ungefär 600 fall jämfört med 2010, och med 36,5 procent på 10 år.
Kvinnojourerna kan sägas ha två uppdrag: för det första att sprida kunskap, och för det andra att erbjuda stöd och skydd åt våldsutsatta kvinnor och deras barn. Under 2011 beräknas Roks kvinno- och tjejjourer ha genomfört cirka 120 960 stödåtgärder. Stödet kan se ut på många olika sätt. En vanlig stödåtgärd är stödsamtal men det kan också utgöras av hjälp vid en polisanmälan, kontakt med olika myndigheter, stöd under rättegång, eller att begära skyddade personuppgifter. Till sist kan det vara att hålla kontakten med en kvinna som lämnat jouren.
Idag finns det nästan 150 lokala kvinnojourer runt om i Sverige som utför ett oerhört viktigt arbete. Verksamheten på de olika kvinnojourerna ser olika ut – en del arbetar med anställd personal, medan andra helt förlitar sig på ideella insatser. Problemet är att landets kvinnojourer saknar stabil finansiering. De kan söka medel både från statligt håll och från kommunerna, men långt ifrån alla kommuner stödjer kvinnojourer. De statliga pengarna är framför allt avsedda för särskilda projekt och utveckling, endast en mindre del får användas till jourernas löpande verksamhet. Resultatet är att många jourer är beroende av tillfälliga medel. Det gör det svårare att ha anställda och att planera sin verksamhet långsiktigt. Från och med 2012 är det Socialstyrelsen som handlägger statsbidragen ämnade åt skyddet för våldsutsatta kvinnor och barn som bevittnar våld.
Utvärderingar visar att hjälpen från kvinnojourer är mycket uppskattad bland de kvinnor som söker sig dit. Utvärderingarna visar också att fler aktörer behöver ta sitt ansvar, och inte minst samverka med varandra för att säkerställa att våldsutsatta kvinnor får det stöd och skydd de behöver.
I sitt jultal 2010 talade statsminister Fredrik Reinfeldt om våld i familjer, och sa bland annat ”Vi måste förstärka stödet och skyddet för de som drabbas. Kvinnojourerna spelar stor roll här”.
Det är nu dags att gå från ord till handling. Genom lagstiftning om obligatoriskt stöd till kvinnojourers verksamhet skulle vi möjliggöra att alla utsatta kvinnor skulle ha möjlighet att söka skydd och stöd. Som situationen ser ut idag är man beroende av att vara bosatt i en kommun där en kvinnojour finns. Därför är det nu hög tid att se över förutsättningarna för en lagstiftning angående ett obligatoriskt stöd till kvinnojourers verksamhet.