Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om skattebestämmelser för frivilliga samhällsarbetare.
Det finns en stor grupp i samhället som i det tysta gör en enormt viktig insats för en mycket liten ersättning. Det handlar om gode män, kontaktpersoner, stödfamiljer, förvaltare, övervakare – olika slags sociala frivilligarbetare.
Man har räknat ut att deras arbete motsvarar 10 000 årsarbeten. Skulle inte dessa personer vara beredda att ge av sin tid och sitt engagemang till medmänniskorna skulle samhället vara tvunget att göra dessa insatser. Det skulle naturligtvis innebära en betydande kostnad att behöva anställa 10 000 personer i stället för frivilligarbetarna.
Frivilligarbetarna ställer inte upp för pengarnas skull. De får kostnadsersättning från kommunen, som är skattepliktig. Bidraget de får täcker knappt, om alls, kostnaderna för telefon, bil, fika, bio eller andra liknande utgifter. De gör allt arbete för att de vet att de behövs och för att de ser vad det betyder för personer som de jobbar för.
Sedan avdragsgränsen höjdes från 1 000 till 5 000 kronor står frivilligorganisationerna och alla frivilligarbetare inför en orimlig situation. Syftet med denna förändring var att finansiera jobbskatteavdraget och förenkla Skatteverkets administration och kontroll av avdragen för övriga utgifter. Den kraftiga höjningen av beloppsgränsen för avdraget innebär för många familjehemsföräldrar och andra frivilligarbetare att hela den kostnadsersättning de har fått blir beskattad.
För många innebär detta en så kännbar förlust att de inte kan fortsätta med sitt uppdrag. Kommunerna har fått allt svårare att rekrytera frivilligarbetare. Detta är ett allvarligt hot, eftersom vi behöver ha fler frivilligarbetare i samhället, inte färre. Det är därför angeläget att förbättra villkoren för dessa personer som redan i dag sparar stora belopp årligen åt samhället.