Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att snarast vidta åtgärder för att minska barnfattigdomen i Sverige.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att göra en översyn som garanterar att barnen alltid ska vara i fokus när politiska beslut fattas.
I FN:s barnkonvention artikel 27 kan vi läsa att alla barn har rätt till en rimlig levnadsstandard utifrån varje lands förhållanden och förutsättningar. Det betyder att inget barn ska behöva råka illa ut eller hamna i ett utanförskap på grund av föräldrarnas ekonomiska situation.
Rädda Barnen började för tio år sedan att uppmärksamma barnfattigdomen i Sverige. Deras allra första rapport beskrev situationen under hela 1990-talet, och visade att det var som allra sämst 1997. Sedan minskade förekomsten av barnfattigdom stadigt fram till 2007, för att sedan åter vända uppåt. Årets rapport ”Barnfattigdomen i Sverige 2012” beskriver situationen 2009, och vi ser att den negativa utvecklingen fortsätter. 248 000, eller 13 procent, av Sveriges cirka två miljoner barn lever i fattigdom. Det är en ökning med 1,5 procentenheter (eller 28 000 barn) på bara ett år. Det stora flertalet barnfamiljer i Sverige har det gott ställt ekonomiskt, men de fattigaste har blivit fler och skillnaderna har ökat.
I rapporten framgår det att skillnaderna fortfarande är stora mellan olika grupper. Rädda Barnen definierar fattigdom som ”andelen barn i familjer som får socialbidrag eller har låg inkomststandard”. Med låg inkomststandard menas att familjens disponibla inkomst är lägre än vad SCB beräknar går åt till boende och baskonsumtion.
Oroväckande är att tre grupper av barn pekas ut som förlorare i välfärdsutvecklingen: barn med utländsk bakgrund, barn i storstädernas förorter och barn till ensamstående. Dessa barn lever i en verklighet där de inte kan följa med på skolutflykter, simma i simhallen med kompisarna, syssla med någon idrott på fritiden eller gå på bio. Så ser vardagen ut för en stor del av Sveriges barn.
Den höga arbetslösheten och de som utförsäkras från trygghetssystemen och hänvisas till kommunens försörjningsstöd är och förblir många. Barn som lever i familjer som hamnar i sådana situationer ställs utanför de rättigheter som barnen i vårt samhälle har. Om ingenting görs kan vi vänta oss att fler barn hamnar i fattigdom och att situationen förvärras ytterligare. Utvecklingen är helt oacceptabel och regeringen måste vidta kraftiga åtgärder.