Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om en nationell handlingsplan mot barnfattigdom.
Den relativa barnfattigdomen har ökat under lång tid, men nu ökar även fattigdomen i absoluta tal. Enligt Rädda Barnens årliga barnfattigdomsrapport lever 248 000 barn i familjer med låg ekonomisk standard, vilket är 28 000 fler barn än i den förra rapporten.
Barnfattigdom kan ta sig olika uttryck men ofta handlar det om att barnen inte har råd att delta i fritidsaktiviteter, bjuda kompisar på fika efter skolan eller köpa glasögon för att klara undervisningen. I det längre perspektivet påverkar fattigdomen barnens utbildningsnivå, framtida arbetslöshet, hälsa och livslängd.
Barn är fattiga för att föräldrarna är fattiga, och det är ofta förknippat med att föräldrarna inte har något arbete eller arbetar deltid. Risken för fattigdom är allra störst bland barn till ensamstående föräldrar, i de allra flesta fall kvinnor. Värst utsatta är de barn vars föräldrar är både ensamstående och utlandsfödda. Hälften av dessa barn lever under knappa ekonomiska omständigheter, vilket kan jämföras med ett fåtal procent av de barn som lever med sammanboende svenskfödda föräldrar.
För att bekämpa barnfattigdom krävs en kombination av åtgärder: en aktiv arbetsmarknads- och utbildningspolitik som ger föräldrarna jobb, rätt till heltid, ökad rätt till barnomsorg på obekväm arbetstid, förstärkta trygghetssystem och ett tillräckligt inkomststöd. Till det behövs nödvändiga välfärdstjänster för barnen och deras familjer. En välfärd som omfattar alla minskar de ekonomiska klyftorna och ökar den sociala sammanhållningen, samtidigt som den ger alla barn förutsättningar att förverkliga sina drömmar. Mot bakgrund av detta bör regeringen ta fram en nationell handlingsplan med aktiva åtgärder mot barnfattigdom.