Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om bättre samordning av tillstånd som företag behöver söka.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att koordinera olika sorters stöd till landsbygdsföretag.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att förenkla skyltningen för gårdsbutiker och liknande verksamheter.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att koordinera de livsmedelskontroller och medföljande avgifter som både offentliga inrättningar och privata aktörer kräver av livsmedelsproducenter.
1 Yrkandena 1 och 2 hänvisade till NU.
2 Yrkande 3 hänvisat till TU.
Företagare vill jobba med att utveckla sina företag, inte fylla i blanketter. Idag måste en företagare ansöka om en mängd olika tillstånd för att kunna starta sin verksamhet. För en landsbygdsföretagare med t ex gårdsbutik kan det handla om minst tjugotalet olika tillstånd och avgifter som berör allt från miljö och vatten till vägskyltar och kylar. Det är mycket administration och tid som en företagare får lägga på detta. Det är därför angeläget att olika former av tillstånd kan samordnas på ett bättre sätt än vad som sker idag så att det blir enklare och mindre tidskrävande för företagarna. Därför bör det göras en översyn av möjligheten till en bättre samordning av tillstånd som företag behöver söka.
För många landsbygdsföretagare som åtminstone delvis sysslar med någon form av livsmedel finns det flertalet olika sorters stöd att söka. Kunskapen om dessa stöd skulle visserligen kunna vara bättre, men bristande information är en sannolik förklaring till detta. Även om en företagare skulle känna till olika EU-stöd är det inte säkert att hon eller han känner till tillfälliga stöd från svenska projekt eller vilka kultur- och regionalstöd som finns. Information om vilka olika stöd som finns måste bli tydligare och en bättre koordinering av de olika stöden och till vilka de riktar sig bör införas, något som respektive länsstyrelse bör ansvara för. Det bör göras en översyn av möjligheten att koordinera olika sorters stöd till företag på landsbygden.
När man åker runt på den svenska landsbygden slås man av att fler och fler gårdsbutiker har slagit upp dörrarna de senaste åren. Det är en mycket positiv utveckling både för företagandet på landsbygden, för turismen och för utvecklingen av svensk livsmedelsproduktion. Att få sätta upp en skylt längs vägen med texten bärplockning, uthyrning, sommarcafé, försäljning eller liknande är dock inte så enkelt som man kan tro. I dagsläget får den som vill sätta upp en sådan skylt ansöka om det och betala avgifter för tillstånd, uppsättning och tillverkning av skylten. Dessutom om det är tillfällig verksamhet under säsongen får man ansöka om nytt tillstånd året därpå med nya avgifter och kostnader. Det bör räcka med att ansöka och betala för en sådan skylt och tillstånd en gång, och därefter kan företagaren själv sköta skylten beroende på när han vill sätta upp den under säsongerna. Det skulle minska kostnader och administration för landsbygdsföretagaren, minska byråkratin generellt samt visa att samhället litar på företagaren. På landsbygden är man dessutom restriktiv med att få sätta upp skyltar utmed våra landsbygdsvägar, vilket måste underlättas. Möjligheten till att vägskyltar för verksamheter som är tillfälliga, säsongsbetonade och liknande bara ska behöva ansökas om och betalas en gång bör därför ses över.
För en livsmedelsföretagare som producerar en produkt dels för försäljning i gårdsbutik, dels för försäljning i närliggande matbutiker och i livsmedelskedjor runt om i landet tillkommer en ansenlig mängd kontroller och avgifter. Självfallet bör livsmedelsproduktion kontrolleras men när kommun, länsstyrelse, livsmedelskedjor m fl kräver olika kontroller av samma sak och med nya avgifter varje gång har det gått för långt. Detta är kostsamt för företagaren och det tar tid. Det bör istället strävas efter att en kontroll av anläggningen görs av t ex länsstyrelsen som sedan en livsmedelskedja kan ta del av, istället för att en identisk kontroll med tillkommande avgift ska påtvingas livsmedelsföretaget. Dessutom bör egenkontrollsprogrammet utökas och företagaren bör ges större förtroende. Möjligheten till att koordinera de livsmedelskontroller och medföljande avgifter som både offentliga inrättningar och privata aktörer kräver av livsmedelsproducenter bör därför ses över.