Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om möjligheter till lokal försöksverksamhet med rovdjursförvaltning.
En mycket stor del av Sveriges vargar är koncentrerade till Dalarna och Värmland. Detta har självfallet haft negativa effekter för fäbodbruket, rennäringen samt jakten av älg. Fäbodbruket har utsatts för allvarliga angrepp och rapporterna om att fäbodbrukare planerar att avsluta sin verksamhet blir allt vanligare. Framförallt Idre sameby har i sitt bestånd av renar fått vidkännas stora förluster och i samband med älgjakt i vargtäta områden har ett stort bortfall av älgar kunnat noteras.
Det samlade rovdjurstrycket i både Värmland och Dalarna är betydligt större än på de flesta andra håll i landet. Rimligen borde det också ge utrymme för mer lokala bedömningar om vad som är att betrakta som ett ”rimligt” rovdjurstryck. Dessutom måste smidigheten och snabbheten i beslut angående skyddsjakt bli betydligt bättre. Förhållandet att det statliga anslaget till de akutgrupper som arbetat för att förebygga angrepp från rovdjur skurits ned är också anmärkningsvärt.
För att långsiktigt vinna acceptans måste rovdjurspolitiken och dess förvaltning ta lokala hänsyn. Det innebär att en positiv inställning bör finnas till lokala försök med rovdjursförvaltning i exempelvis delar av ett län. Det kan vara ett område som är särskilt drabbat eller av olika skäl behöver särskild uppmärksamhet. Nuvarande system för rovdjursförvaltning har ännu inte funnit de rätta formerna för att klara alla de lokala hänsyn som är nödvändiga.