Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om alternativ till destruktion av arkeologiska fynd.
Intresset för historia är stort i Sverige och det gäller inte minst arkeologiska fynd som berättar något om människan och hennes levnadsvillkor under olika tidsepoker. De fynd som gjorts i Sverige är oräkneliga och många artefakter finns också att beskåda inom ramen för olika utställningar eller i samlingar som finns på museer. Dessa fynd är en självklar del av vårt gemensamma kulturarv, och stora resurser har också lagts ned för att katalogisera och redovisa de undersökningar som genomförts.
Faktum är att en stor del av de fynd som görs idag sker i samband med in-frastruktur- eller exploateringsprojekt. Det kan handla om sådant som upptäcks i samband med byggandet av väg- eller järnväg, eller i samband med större byggprojekt. I enlighet med de regler som gäller katalogiseras fortlöpande alla fynd, men ofta finns sedan ingen möjlighet att tillgängliggöra materialet för en bredare allmänhet. Istället destrueras artefakterna för att undvika att historiska föremål blir handelsvaror på en okontrollerad marknad.
Med tanke på omfattningen av de utgrävningar som görs och den stora mängd artefakter som hittas är det begripligt att allt inte kan visas upp på museer eller ens magasineras i statens regi. Det är samtidigt problematiskt ur ett kulturarvsperspektiv att så mycket av de fynd som görs destrueras och på det sättet för alltid försvinner.
De fynd som görs, även om de inte är unika, är en del av vårt kulturarv och borde kunna omhändertas på ett annat sätt än genom destruktion. Regeringen bör därför överväga alternativ till rådande ordning och särskilt undersöka möjligheterna att tillvarata fler artefakter. I en sådan översyn bör regeringen särskilt överväga om en förändrad lagstiftning skulle kunna skapa en begränsad och ordnad marknad med de föremål som inte kan omhändertas av museer eller dylikt. En förändring i den riktningen skulle, kombinerat med strikta regler och äkthetsintyg, kunna inbringa resurser för att faktiskt tillvarata fler föremål. En sådan begränsad handel skulle också signalera att vårt gemensamma kulturarv inte bara är en fråga för staten.
Med anledning av ovanstående bör regeringen överväga lagförändringar i enlighet med motionens intentioner.