Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att minska antalet ledamöter i Sveriges riksdag.
I Sveriges riksdag har vi sedan 1970-talet 349 folkvalda ledamöter som väljs vart fjärde år. De 349 riksdagsplatserna fördelas mellan partierna efter hur många röster som partiet har fått i valet. Antalet ledamöter kan sägas vara ett resultat av gamla traditioner och erfarenheterna från tvåkammarsystemet. Det var också ett resultat av politiska kompromisser och överväganden i den tid som då var.
Mycket har hänt sedan första riksdagen. År 1435 kallade man till ett möte i Arboga för att diskutera och besluta om Sveriges angelägenheter, och detta möte brukar kallas för Sveriges första riksdag. Men det är först vid Gustav Vasas två riksmöten 1527 och 1544 i Västerås som man kan tala om en riksdag med representation, då av de fyra stånden: adel, präster, borgare och bönder.
År 1918 infördes allmän och lika rösträtt för män, och år 1921 för kvinnor, och inte förrän då blev riksdagen fullt ut en demokratisk representation för hela folket. År 1971 övergavs tvåkammarsystemet och en kammare med 350 ledamöter infördes, efter det förslag som presenterades av Grundlagberedningen. Detta trots att ett alternativ med färre ledamöter hade diskuterats. År 1973 blev riksdagsvalet mellan blocken jämnt, som resulterade i lotteririksdagen – vilket 1976 resulterade i att antalet ledamöter i Sveriges riksdag blev 349.
De 349 folkvalda ledamöterna ska representera sina valkretsar och väljare. I jämförelse med många andra länder har Sverige många folkvalda i vår högsta beslutsfattande församling per invånare, med ungefär 27 000 invånare per riksdagsledamot. Detta är något som kommit att debatteras alltmer på senare tid.
Det är viktigt att belysa både fördelarna och nackdelarna med en minskning av antalet riksdagsledamöter. Ett argument mot att minska antalet riksdagsledamöter har varit att de mer glest befolkade valkretsarna i landet skulle få en sämre representation. Våra valkretsar, som i nuläget i regel motsvarar länsindelningen, skulle därför kunna utvidgas efter de demografiska förutsättningarna för att trygga representationen.
Dessutom går det inte att bortse ifrån samhällsutvecklingen som sker och skett sedan att antalet ledamöter i riksdagen fastställdes till 349. På bara några decennier har de politiska torgmötena blivit en förlegad tillställning. I takt med teknikens utveckling har vi nu en mängd olika kommunikationskanaler. Det handlar inte bara om att politiker finns profilerade i sociala medier på internet, utan förutom ett teknikskifte har vi även sett ett kommunikationsskifte. Nyheter förmedlas allt snabbare, och med ett större utbud av kanaler. Möjligheterna till dialog mellan väljare och förtroendevalda har aldrig varit större.
Byråkratin kring riksdagens arbete är omfattande och är i sig ytterligare ett argument för att minska antalet ledamöter. Sveriges 349 riksdagsledamöter kostar omkring 650 miljoner i drift varje år. Till detta kan läggas kostnader till bostad och pension samt en förvaltningskostnad.
Sammanfattningsvis finns det många goda anledningar att se över hur antalet riksdagsledamöter skulle kunna minskas, och detta bör ges regeringen till känna.