Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om införande av karantäntid om ett år för statsråd, statssekreterare och generaldirektörer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om införandet av en anmälningsskyldighet för den enskilde när denne söker eller förhandlar om en anställning som kan innebära risk för intressekonflikt.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att skyndsamt lägga fram en proposition i syfte att lagstifta om offentlig redovisning av ekonomiska bidrag till partier.
I rapporten 2012:1, Svängdörr i staten – en ESO-rapport om när politiker och tjänstemän byter sida, framgår det att man i våra nordiska grannländer har regler för att hantera situationer när makthavare byter sida. Något som Sverige saknar. I rapporten kan man bland annat läsa följande:
Under de senaste decennierna har kontaktytorna mellan offentlig och privat sektor utvecklats. Ökad offentlig upphandling, privatiseringar och konkurrensutsättning är några tydliga trender. Oavsett hur den utvecklingen i grunden ska bedömas, så leder den till en ökad risk för intressekonflikter när befattningshavare byter sida. De kan t.ex. frestas att ta ovidkommande hänsyn i sitt beslutsfattande, vilket kan medföra stora ekonomiska skador för de intressen de förväntas företräda. Enbart misstanken om att politiker och tjänstemän utnyttjar sina positioner eller exklusiva kunskaper för egen vinning skadar förtroendet för det allmänna. Detta är således en fråga som måste hanteras medvetet och konsekvent, inte aningslöst och ad hoc.
I rapporten lägger man fram förslag på hur man skulle kunna reglera förhållanden när makthavare byter sida. Ett förslag handlar om karantäntid för statsråd, statssekreterare och generaldirektörer. Ett annat förslag rör den enskildes anmälningsskyldighet vid risk för intressekonflikt. Båda dessa förslag är välmotiverade och något som riksdagen också bör ge tillkänna som sin mening.
Frågan om öppenhet och transparens kring partibidrag har dragits i långbänk. Sverige är ett av få länder som fortfarande inte har tydliga regler på området och har fått befogad kritik från Europarådets grupp för korruptionsbevakning. Förutom Sverige är det idag bara Malta, San Marino och Schweiz som saknar lagar om att politiska partier ska redovisa ekonomiska bidrag. Det är inte trovärdigt att försöka skyla undan felaktigheter på vår egen bakgård och samtidigt kritisera andra länders brister. Därför bör riksdagen ge tillkänna som sin mening att regeringen skyndsamt ska lägga fram en proposition i syfte att lagstifta om offentlig redovisning av ekonomiska bidrag till partier.