Riksdagen tillkännager för riksdagsstyrelsen som sin mening vad som anförs i motionen om en förändring som innebär ett borttagande av inkomstgaranti för riksdagsledamöter.
Som förtroendevalda politiker har vi ett ansvar. För att erhålla ett folkligt förtroende är det angeläget att vi folkvalda politiker inte ges förmåner som skiljer sig väsentligt från de regler som är gängse i samhället i övrigt. Med jämna mellanrum uppmärksammas avgående ledamöters dubbla inkomster, helt i enlighet med nuvarande regelverk, men där den breda allmänheten uppfattar detta som moraliskt förkastligt och en tveksam hantering av skattemedel.
Det är positivt att regelverket nu ses över och min förhoppning är att man skall komma fram till ett nytt regelverk som både speglar det ohållbara i att avgående riksdagsledamöter ges den nuvarande formen av inkomstgaranti, men också att ”arbetslinjen” bör vara vägledande vid avslutat uppdrag, förutom i de fall man uppnått en hög ålder.
Som nybliven riksdagsledamot år 2002 motionerade jag om slopande av riksdagsledamöternas inkomstgaranti.
Medierna belyste problematiken, vilket medverkade till att Arvodesnämnden gavs i uppdrag att utvärdera systemet med speciell inriktning på personer som entledigats från sitt uppdrag pga. brott, ledamöter med stora kapitalinkomster samt ledamöter över 50 år som enligt regelverket kunde kvittera ut sitt arvode fram till pensionsdagen.
En skärpning och ändring kom så småningom till stånd på de första punkterna, men fortfarande finns en möjlighet för riksdagsledamöter att uppbära arvode från riksdagen i 15 år efter avslutat uppdrag. Det är provocerande.
Det är en viktig princip att människor som kan förvärvsarbeta skall göra så. Som lagstiftare har riksdagen uppställt dessa krav mot medborgarna, där arbetslinjen stått i fokus. Då är det rimligt att riksdagen tillämpar samma krav på sina egna ledamöter, varför ett skyndsamt borttagande av inkomstgarantin måste ske.