Motion till riksdagen
2012/13:K250
av Jan Lindholm m.fl. (MP)

Fri motionsrätt i riksdagen


MP2605

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för riksdagsstyrelsen som sin mening vad som anförs i motionen om att återkomma med lagförslag som innebär att den allmänna motionstiden upphävs och att det i stället införs en generell initiativrätt för samtliga riksdagens ledamöter genom ständig motionsrätt.

Bakgrund

Riksdagen är den folkvalda församling som utgör landets högsta beslutande organ. Trots detta förhållande har riksdagen ålagt sig själv starka inskränkningar i initiativrätten till sitt eget arbete. Regeringen däremot, som är underställd riksdagen, har rätten att när som helst initiera en fråga i riksdagen.

Riktigt så illa som i ovanstående stycke är det dock inte eftersom riksdagens utskott i princip alltid har möjlighet att göra det som kallas för ett utskottsinitiativ, vilket innebär att riksdagen den vägen tar ett initiativ till att öppna en fråga för beslut utan en beställning från regeringen. Detta sker dock inte särskilt ofta. Regeringen måste även lämna in sitt förslag (proposition) till riksdagen före ett visst datum i senare delen av mars varje år för att ha en garanti att riksdagen hinner ta beslut under innevarande riksdagsår.

Riksdagsledamöternas verktyg är i första hand verktyg för att reagera på, kontrollera och granska regeringens arbete. Ledamöternas möjlighet till initiativ för nya frågor är i praktiken inskränkt till den så kallade allmänna motionstiden en gång per år. På många sätt så framstår det som en ganska ineffektiv och ålderdomlig regel för initiativ som en gång i tiden kan ha varit motiverad på grund av den teknik och de arbetsmetoder som tillämpats. Med dagens moderna datoriserade ärendehantering bör de flesta av de hinder som då kan ha varit reella för en fri motionsrätt kunna undanröjas. Någon bättre metod för att pröva vilka eventuella hanteringsproblem som en helt fri initiativrätt för ledamöter skulle kunna leda till, än att pröva det under en mandatperiod, torde inte finnas.

Vilka andra motiv kan då finnas, utöver det ovan anförda om maktförhållandet mellan riksdag och regering i fråga om rätten till initiativ, som skulle kunna vara relevanta att anföra som hinder för en helt fri motionsrätt för riksdagsledamöter?

Särskilt för ledamöter i opposition innebär det nuvarande systemet en onödig och extrem överbelastning under perioden före allmänna motionstidens slut. Även om idéer och underlag för motioner kontinuerligt samlas på hög och texter bearbetas löpande under året så vill ingen ledamot riskera att lämna in en motion som i någon form kan uppfattas som inaktuell eller i avsaknad av det senaste i frågan. Därför strävar ledamöterna efter att justera och uppdatera sina motionstexter in i det sista. Vi vet ju att det kan ta år innan motionen behandlas och att det därför inte är konstigt om en motion vid utskottsbehandlingen har åldrats men alla förstår inte arbetsgången. Om motioner kunde lämnas in löpande så blir det tydligare för medborgarna att motionen är knuten till en viss kontext eftersom dess inlämningsdatum då knyter motionen till en tidpunkt där frågan var aktuell i samhällsdebatten.

Systemet med en specifik motionstid inbjuder även till att beskriva motionerandet som en form av volymtävling. Vem skriver flest motioner, vem skriver längst motioner? Att tillåta att motioner lämnas in när som helst under året skulle förmodligen innebära att sakfrågan har lättare att nå fram.

Många som analyserat frågan om formerna för riksdagsledamöters motionsrätt har även påpekat att ett avskaffande av allmänna motionstiden förmodligen skulle innebära att antalet motioner skulle minska. Den stora motionsvolymen anses ibland vara ett problem, vilket naturligtvis ur ett demokratiperspektiv kan ifrågasättas. Om det är en fördel eller en nackdel om det totala antalet motioner skulle förändras med en helt fri motionsrätt är kanske en mindre viktig aspekt än möjligheten att de motioner som lämnas in skulle kunna bli både mer aktuella och bättre genomarbetade.

Vilka motiv kan man då hitta som orsak till att inte öppna upp för en fri motionsrätt? Det enda motiv som framförts är egentligen oron för svårigheterna att strukturera utskottsarbetet med i första hand betänkandeplaneringen. Varför det skulle vara ett problem är dock svårt att förstå. Tror man att ledamöter i stället för att skriva följdmotioner på regeringens proppar skulle välja att skriva motioner i samma ämne så snart riksdagen beslutat något? Varför skulle det vara ett problem om det varje vecka under en mandatperiod lämnas in motioner i samma fråga från olika ledamöter? Utskotten har ju en viss planering så det borde inte vara något problem att exempelvis två veckor före det att utskottet avser påbörja behandlingen av en viss fråga lägga ut information om det så att ledamöter som vill skriva men som inte gjort det får en viss tid på sig att komma in med sitt unika förslag. De flesta frågor återkommer med en viss regelbundenhet redan idag så i praktiken blir det ingen skillnad för den ledamot som inte kommer till skott vid rätt tillfälle. Den som är alert får emellertid möjlighet att lägga in ett väldigt aktuellt förslag till skillnad från med dagens modell. Regeln att alla motioner skall behandlas inom mandatperioden kan bytas ut mot en regel om att inlämnade motioner skall behandlas inom två år. Den ledamot som lämnar riksdagen riskerar då att själv inte kunna debattera de motioner som man lämnar in under sina två sista år i kammaren. Å andra sidan tvingar man andra att tampas med de egna förslagen även efter det att man lämnat sin plats. En sådan regel har både för- och nackdelar, men löser det som jag uppfattat som det främsta hindret för en ständig motionsrätt.

Förslag till beslut

Riksdagen bör enligt vår mening se över sina egna självpåtagna inskränkningar i fråga om ledamöters motionsrätt. Ständig motionsrätt bör införas snarast möjligt. Konsekvenserna av en sådan förändring bör sedan riksdagsförvaltningen och utskottskanslierna löpande hantera med målet att förenkla och snabba upp hanteringen. Någon princip för hur aktuella motioner skall kunna behandlas utan att invänta regeringsförslag som ibland drar ut på tiden bör även övervägas. Rätten att få en motion behandlad inom den mandatperiod där den lagts bör bytas ut mot en rätt att motionen behandlas inom maximalt två år. Riksdagen bör med dessa enkla principer snarast ändra motionsrätten för ledamöter så som föreslås i motionen.

Beslut i denna fråga behöver ej beredas av regeringen med en proposition som underlag för beslut utan frågan bör helt och hållet hanteras inom riksdagen. Riksdagen skall självklart inte höra regeringen när det gäller frågan om vår egen motionsrätt, bland annat för att markera att regeringen är underställd riksdagen.

Stockholm den 2 oktober 2012

Jan Lindholm (MP)

Lise Nordin (MP)

Mats Pertoft (MP)