Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att rymning från kriminalvårdsanstalt och avvikelse från permission bör kriminaliseras.
Idag utgör det inget brott att rymma ifrån en kriminalvårdsanstalt. Att döma grova brottslingar till fängelsestraff är inte bara ett sätt att skydda samhället ifrån grova brott utan också ett sätt att ge dessa en möjlighet till ”botgöring”. Genom att ta emot och avtjäna ett straff, som står i proportion till det begångna brottet, ges brottslingar möjlighet att erkänna sina felande handlingar. Därmed öppnas också för förlåtelse och försoning med brottsoffer och samhälle.
Att däremot rymma ifrån sitt fängelsestraff – och kanske t.o.m. begå brott under tiden på flykt – är att göra det motsatta. Den som rymmer signalerar att man inte ställer upp på rättsamhällets grundvalar och inte söker botgöring för de oförrätter som man åsamkat ett brottsoffer. Detta är alltså ett mycket klandervärt beteende och liksom andra mycket klandervärda beteenden borde detta markeras mot genom en kriminalisering i lag.
Idag kan en rymling visserligen få sin fängelsevistelse förlängd en kortare tid. Denna mindre disciplinåtgärd saknar dock det symbolvärde ett brott med tillhörande proportionerligt straff har. Vi bör därför, likt våra grannländer Danmark, Norge och Finland, kriminalisera rymning ifrån kriminalvårdsanstalt och avvikelse ifrån permission.1
Straffen bör liksom i våra grannländer maximalt kunna ge några års fängelse (2–3 år).
Regeringen bör återkomma med ett lagförslag om detta.
| [1] | SOU 2005:6, s. 100–101. |