Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att se över möjligheten och förutsättningarna att inrätta lågstrålande zoner i alla kommuner, liksom strålningsfria miljöer på sjukhus och andra vårdinrättningar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att se över problematiken kring bostadsanpassningsbidrag till elöverkänsliga.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att se över möjligheten till ökad forskning om elöverkänslighet och om hur ny teknik kan användas säkert.
1 Yrkande 2 hänvisat till CU.
Elöverkänslighet är på väg att bli ett stort folkhälsoproblem, framförallt för dem som drabbas men också för samhället i sin helhet. Enligt Socialstyrelsens beräkningar finns idag över 280 000 drabbade i vårt land, av dessa har ungefär en tiondel svåra problem.
I Nationell miljöhälsoenkät 2007 (NMHE 07), som finns att ta del av i Socialstyrelsens Miljöhälsorapport 2009, anger 3,2 procent att de är känsliga/överkänsliga eller allergiska mot elektriska och magnetiska fält. Enligt undersökningen uppger 0,4 procent att de har svåra besvär. Besvären är något vanligare bland kvinnor (3,8 procent) än bland män (2,6 procent). Andelen som anger att de är känsliga/överkänsliga mot elektriska och magnetiska fält har inte förändrats sedan den förra enkätundersökningen 1999.
Europarådet varnar för riskerna med elektromagnetiska fält i resolution 1815 ”The potential dangers of electromagnetic fields and their effect on environment” och uppmanar medlemsländerna att ägna särskild uppmärksamhet åt elöverkänsliga människor.
Österrikes Läkarsällskap ger ut riktlinjer om hur elöverkänsliga ska undersökas, skyddas och behandlas.
Ändå erkänns inte elöverkänslighet som den sjukdom det faktiskt handlar om för den som drabbas. Många tvingas flytta från sina hem på grund av de olika sjukdomssymptom strålning av olika slag leder till. Många elöverkänsliga är idag miljöflyktingar. De tvingas fly från sina hem. Livsutrymmet för elöverkänsliga personer håller på att försvinna allt eftersom nya master/antenner byggs och avståndet mellan masterna är kort.
Andra måste sluta sina arbeten och blir arbetslösa, långtidssjukskrivna eller förtidspensionerade.
Elöverkänslighet leder till mycket mänskligt lidande, såväl hälsomässigt som socialt.
För att kunna vidta effektiva åtgärder för att hjälpa dem som drabbats av elöverkänslighet och förebygga en utveckling där ännu fler får problem måste samhället erkänna elöverkänslighet som den sjukdom och det stora samhällsproblem det faktiskt handlar om.
Det är också viktigt att elöverkänsligheten som sjukdom förs in i de drabbades sjukjournal, vilket inte alltid sker idag.
Hittills har regering och ansvariga myndigheter stått ganska handfallna inför de växande elöverkänslighetsproblemen såväl när det gäller forskning och förebyggande av elöverkänslighet som hjälp till de drabbade. Det är hög tid att ändra på detta.
Lågstrålande områden behöver finnas i varje kommun för att de elöverkänsliga och andra som inte vill bli utsatta för mobilstrålning ska ha någonstans att ta vägen. Kommunerna behöver göra en kartläggning över strålningssituationen i kommunen, likt den som gjorts i bl.a. Lidköping och Södertälje.
Det är viktigt att det finns lågstrålande områden i varje kommun och att dessa också skyddas genom områdesbestämmelser. Det kan inte vara rätt att elöverkänsliga i ett svårt sjukt tillstånd själva flyttar omkring, ofta boende i husvagn eller tält, för att hitta en plats där de klarar av att bo utan alltför stora problem.
Det finns också en problematik kopplad till sjukvården då det finns behov av strålningsfria miljöer för att personer med elöverkänslighet ska kunna ta del av vård man behöver vid sjukhus och andra vårdinrättningar. Med motiveringen att vetenskapligt stöd för att problemen orsakas av elektromagnetiska fält hävdar sjukvården att elöverkänsliga inte har rätt att kräva tillgänglighet i sjukvården och på sjukhus.
Eftersom de elöverkänsliga är drabbade av en sjukdom bör de också ha samma rätt till olika stöd som andra sjuka. Det gäller exempelvis bostadsanpassningsbidrag till elsanering. Det är viktigt att elöverkänsliga, på samma sätt som andra som tillhör en handikappgrupp, ska kunna beviljas bostadsanpassningsbidrag. Idag har många elöverkänsliga inte råd att förbättra sin elmiljö och tvingas genom detta bo kvar i en ohälsosam miljö och blir genom detta bara allt sämre. Vidare anser vi att elöverkänslighet ska godkännas som grund för arbetsskada.
Fristående forskare som arbetar med de här problemen har haft problem med att få medel till sin forskning. Det är viktigt att forskningen kring elöverkänslighet och dess orsaker ges ökade resurser, liksom till forskning om hur skador från den nya tekniken ska kunna undvikas.