Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att Fortifikationsverkets uppdrag justeras på så sätt att även andra hänsyn än de rent marknadsekonomiska kan tas i samband med att försvaret aviserar att det inte längre behöver viss mark.
Huvudskär i Haninge kommun, Stockholms län, är det senaste exemplet på en omtvistad försäljning av våra gemensamma resurser. Att Fortifikationsverket har till uppgift att avyttra mark som staten inte längre behöver av försvarstekniska skäl måste inte betyda att marken ska säljas till högstbjudande på en marknad. Stockholms skärgård ska vara öppen och tillgänglig för alla, inte bara för några få med mycket tjocka plånböcker. Frågan är kanske extra kännbar i Stockholms län, men principen är viktig för hela landet.
Vissa kulturhistoriskt intressanta miljöer som exempelvis den sammanhållna bebyggelsen som finns på Ålandsskär (huvudön i Huvudskärsarkipelagen) skulle med fördel kunna överföras till annan offentlig aktör. Det skulle kunna vara annan statlig myndighet, kommun eller Skärgårdsstiftelsen. Ett överförande till Skärgårdsstiftelsen skulle ligga i linje med det handlingssätt som Stockholms stad valde när den inte längre ville äga mark i Stockholms skärgård. Detta skulle både kunna skydda naturvärden och bidra till att skapa möjlighet för att även framtida generationer ska kunna uppleva en bevarad kulturhistoriskt intressant miljö.
Vi har dessutom gemensamt betalat för denna mark en gång (kanske inte så mycket, men dock) därav följer att det inte borde vara aktuellt att ta ut någon köpeskilling i den mån marken överförs till ett nytt gemensamt ägande. För att undvika markspekulation i nästa led, kan säkert en form av förvärvstillstånd med återlämnandekrav utformas.
I exemplet Huvudskär synes det också vara svårt att argumentera för att ett privat ägande av de olika småstugorna skulle bidra till en önskvärd utveckling av ön. Det kan kanske äga sin riktighet i de fall då den av försvaret ej längre behövda marken skulle kunna användas för exploatering av olika slag, vilket i och för sig också skulle kunna vara ett argument för att låta marken övergå i kommunal ägo för att hjälpa till med regionens bostadsförsörjning. Under sin glans dagar bodde det visserligen upp emot 100 personer på Huvudskär, men det är troligen inte så öns framtida utveckling ser ut.
Efter valet 2006 ersattes den tidigare viljan att värna allmänintresset med tystnad. Nu ställs frågan på sin spets igen. Vill man värna allmänintresset i skärgården eller ska Fortifikationsverkets princip om försäljning till marknadspris vara gällande?
Fortifikationsverkets uppdrag bör härvidlag justeras på så sätt att det medges att en större hänsyn kan tas till andra värden än de rent marknadsekonomiska.