Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att det bör utredas vad social hänsyn i offentliga upphandlingar mer precist ska innebära och föreslås modeller enligt vilka kommunerna ska arbeta med social hänsyn vid offentliga upphandlingar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att det bör vara obligatoriskt med kontinuerlig uppföljning av offentliga upphandlingar för att säkerställa att ställda krav uppfylls.
Enligt Skatteverket upphandlar svenska kommuner och landsting årligen för 500–600 miljarder kronor utifrån lagen om offentlig upphandling (LOU). Därtill kan läggas, den av regeringen, införda lagen om valfrihet (LOV) som enligt uppskattningar kan röra sig om ytterligare cirka 400 miljarder. Dessa upphandlingar görs med egentligen bara ett krav, högsta kvalitet till lägsta pris. Sverige är ett av de länder i Europa som är sämst på att ställa sociala krav vid upphandling trots att långtgående möjligheter finns enligt EU:s reglemente.
Dessa pengar skulle kunna användas mycket mer effektivt, i en vidare tolkning av begreppet, om de nyttjades som ett verktyg till att även uppfylla en rad sociala villkor såsom anställningar av långtidsarbetslösa, fler lärlingsplatser, tryggade anställningar genom krav på kollektivavtal, särskilda miljökrav etc. Den sociala dimensionen av välanvända skattepengar behöver lyftas fram.
Förslaget med ett nationellt regelverk där även sociala villkor alltid måste ställas vid offentlig upphandling skulle ge just denna dimension. Redan idag är många kommuner redo att gå längre i sina krav att fylla den offentliga upphandlingen med fler dimensioner än bara ”lägsta pris”. Det finns formulerade krav om fair trade, miljömärkning m.m. Dock visar all forskning att dessa krav blir meningslösa om de inte följs upp och om det inte sker en kontinuerlig kontroll av kontraktsvillkoren. Det är också sällan kommuner utdelar viten eller upphäver upphandlingen på grund av kontraktsbrott.