Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att se över möjligheterna att införa ILO:s åtta kärnkonventioner i all statlig upphandling.
Det offentliga uppmanar ofta invånarna i Sverige att nyttja sin konsumentmakt. Samtidigt upphandlar det offentliga Sverige för mångmiljardbelopp varje år. Här nyttjas den enorma konsumentmakt som stat, landsting och kommun har knappt alls. Vi har visserligen sett ett ökat fokus på miljömässiga och sociala krav i framförallt kommunala upphandlingar och landstingsupphandlingar på senare år. För mig är det grundläggande att staten ska nyttja den enorma konsumentmakt som finns i den offentliga upphandlingen.
De pengar som används – mina skattepengar – ska inte gå till att kränka andra människors grundläggande rättigheter. Ett golv i alla offentliga upphandlingar bör vara ILO:s åtta kärnkonventioner om förbud mot slavarbete, barnarbete och diskriminering samt rätten att organisera sig. Det är så grundläggande att all statlig upphandling borde kunna utgå ifrån detta.
Vi spenderar idag 1 % av BNP i bistånd. Men de pengar som vi lägger på upphandling är mångdubbelt mer, och vi kan få en fantastisk hävstångseffekt om vi bara ställer de allra mest grundläggande kraven i upphandlingen. Krav som borde vara självklara. Människor ska inte behöva lida för att svenska staten ska köpa så billigt som möjligt utan att granska produktionsvillkoren i de länder staten köper ifrån. Mina skattepengar ska gå till att lyfta människor ur fattigdom, inte kränka deras mänskliga rättigheter. Det är det minsta staten kan göra när den upphandlar, och ILO:s åtta kärnkonventioner är en god grund för att ställa de krav som behövs.