Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om allas rätt till en bostad.
Rätten till bostad är stadgad såväl i FN:s konvention om de mänskliga rättigheterna som i svensk grundlag och är en självklar del av vår kultur. Boende lyfts fram som en social rättighet både i FN-deklarationen (artikel 25) och i regeringsformen 1 kap. 2 § första stycket, som anger följande: ”Det skall särskilt åligga det allmänna att trygga rätten till hälsa, arbete, bostad och utbildning samt att verka för social omsorg och trygghet.”
Att vara utan bostad skapar försämrad livskvalitet och inverkar negativt på hela individens livssituation, oavsett omständigheterna bakom bostadslösheten. Utan hem blir det ytterst svårt att tillgodogöra sig sina rättigheter, sköta arbete eller annan sysselsättning, umgås med nära och kära etcetera. Att ta sig ur hemlösheten och etablera ett varaktigt boende med de höga hyror som tillgängliga bostäder har är svårt, och eftersom det är svårt att få jobb utan bostad och bostad utan jobb hamnar bostadssökande lätt i ett ”moment 22”. Det är nödvändigt med en granskning av hur kommunerna uppfyller sitt bostadsförsörjningsansvar utifrån den hemlöshet som drabbar många människor. Trots påstötningar från bland annat Miljöpartiet har Sverige inte lyckats leva upp till konventionens krav på ett boende åt alla. Det är därför hög tid att det åtagande som finns i konventionen och regeringsformens tydliga formulering omsätts i en rättighetslagstiftning som klargör hur allas rätt till en bostad ska praktiseras i Sverige. Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag till en sådan lagstiftning.